Hanna & August i Övik

Här har vi ett gammalt uthus i Örnsköldsvik. Jag tycker det är fint med sin brädfordring och papptak. Men byggnaden behöver varsam vård för att överleva. Inte för mycket, då försvinner husets själ.
Ser ni det grå staketet med spetsade och ojämnt långa toppar som böljar fram. Det har varit vitmålat med linoljefärg tycker jag mig kunna se. Så vackert, långt ifrån dagens breda jämnhöga, rakt avskurna och låga villastaket som kan köpas som metervara.

Här lekte min mamma lekt med sin kusin. Till Ö-vik tog man sig per buss och senare kunde det bli en cykeltur på 5,5 mil. Ett annat liv utspelar sig i min inre tankevärld då jag tänker på gamla Kustlandsvägen som går ner och upp för Tävrabackarnas grusbemängda yta. har ni kört bil där? Det har jag. Tänk er att cykla där... Att träffa på en okänd luffare längs vägen i skogen kunde kännas lite skrämmande förstod jag av berättelserna jag fått mej till livs.

Ser ni tvättlinorna? Ingen torkvinda här inte, nej, nej... Det är en modern företeelse.
Ser ni dungarna med gul praktlysing? Så vanlig förr. Den gör sig bra i mängd, är lättskött, ja praktlysing har irriterande lätt att sprida sig kan någon tycka.

Bostadshuset är uppsnofsat men uthuslängan verkar ganska orörd.
Här bodde mammas morbror och moster August och Hanna. August var son till Per och Amanda i Levar. Kusin Valdy, som var äldsta barnet, var mammas goda lekkamrat och väninna. Jag har hört berättas om då de lekte oförsiktigt nere vid kajen och mamma ramlade i vattnet. Hur hon och Valdy ropade på hjälp och hon fick hjälp upp av en man som promenerade förbi. Detta var ett minne för livet. Valdy flyttade till Stockholm, kanske ungefär samtidigt som mamma flyttade söderut. Någon riktig koll på detta har jag inte. Men att det blev en chock för min mor då Valdy, efter en rätt kort sjukdomsperiod gick bort i cancer, har jag förstått.

 

Här är grannhuset vars gamla ekonomibyggnader är borta.

Tänk er att detta fortfarande och än så länge finns kvar. Det är lite ofattbart så inträngt av nya bostäder som det ligger. En pärla jag tittar till ibland :-) Oförstörda släktplatser finns det få av i min släkt, jag anar att det delvis är ett norrlandsfenomen.
.

Kanske har även andra bloggare åsikter om 1920-tal, 1930-tal, ekonomibyggnad, uthus, autentiskt, tvättlinor, praktlysning, Örnsköldsvik

Luthers katekes

Jag har gått ett par kurser i handskiftsläsning hos släktforskarföreningen där jag bor. De har varit intressanta, jag hör till de yngre på kurserna.

Vi kom in på Martin Luthers lilla katekes som fanns med i rullorna, i någon husförhörslängd. Det var inte många deltagare, om någon, som kände till den eller hade läst katekesen. Då jag berättade att jag ägde en katekes som jag fått som barn blev förvåningen stor.

Jamen, visst har jag läst katekesen. Minns dock inte om vi inför konfirmationen använde den. Att känna till innehållet i den är sannerligen inte dumt. Som släktforskare är det intressant att i husförhörslängderna se hur mina förfäder klarade av att memorera tio guds bud och Luther förklaringar till dem.

Västerbotten och Bohuslän är ju vara landskapen med mest religiositet. Inte konstigt att katekesen var en gåva vid ett juniorläger. Predikanten Sture Burman har skrivit så vackert med sin speciella handstil.

Jamen, jag gillar min lilla katekes som återfanns bland mina gamla dagböcker, den påminner mej om min bakgrund. Att kunna de tio budorden kan väl egentligen sägas höra till allmänbildningen för en så´n som mej?
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om Martin Luthers lilla katekes, religiositet, kristendom, släktforskning, husförhör

Runmärkt

Jag hittade en kartong i gömmorna. Innehållet var intressant men även kartongen i sig. Från en förgången tid.

Minns ni detta varumärke? Runmärkt smör. Före Europeiska unionen. Före globaliserigen. Det var på den tiden jag aldrig kunde förställa mej att mjölk skulle bli en global handelsvara.

Mormorsmor använde mjölktråg för att skilja mjölk och grädde åt och kärnade därefter smör i en smörkärna. Mormor använde en separator som stod inne i köket. Mamma köpte smör från mejeriet i Levar, sedan från mejerier längre bort.
Jag gör likadant men för några år sedan köpte jag hemkärnat smör hos Berglunds Handelsbod & Schweizeri i Greckåsar nära Grythyttan i Västmanland.

Mera sådant skulle man kunna önska sig :-)
.
"
Smör gjorde man för att konservera mjölk. Av samma skäl gjorde man ost och fil. Genom att lära sig kontrollera mjölkens naturliga bakterieflora kunde man styra hållbarheten och smaken. (...) I dagens moderna mejerier - där det viktigaste är att skapa en produkt som alltidsmakar likadant - har man i princip förlorat kunskapen om mjölksyrabakterierna. Alla mejeriprodukter görs idag av pastöriserad mjölk. Upphettningen tar kål på bakterierna man vill använda för att göra fil, ost eller andra produkter.

Det svenska smöret gjordes tills nyligen på ett liknande sätt. Sedan grädden separerats från mjölken värmebehandlades den, en syrakultur tillsattes och grädden tilläts mogna innan den kärnades. Tillvägagångssättet kallades Alnarpsmetoden, efter den utbildningsanstalt i Skåne där metoden togs fram på trettiotalet. Fördelarna var i princip två; en större mängd smör kunde utvinnas av varje andel grädde och syrningen skapade ett smör med rik och syrlig smak.

Lite i smyg övergavs denna metod. Nu kärnas grädden osyrad och smakar i princip bara vispad grädde. Smaken tillsätts i efterhand från importerade plastdunkar med smörarom från firman Dairy Chem i Illinois.

På Svenska Smörs hemsida står dock fortfarande att grädden syras pådet gama sättet och på smörpaketens innehållsförteckning står inget om en tillsatt arom. Ändå är smakskillnaden avsevärd.
Men ingen smakar ju på smöret.
Vinsten för de tre mejerierna i Sverigesom tillverkar smör - i Östersund, Götene och Umeå - är en enklare framställning av kärnmjölkspulver, den biprodukt som sedan säljs till glasstillverkning och bagerier. Den ekonomiska vinsten är försumbar.

Rationaliseringen av smörtillverkningen genomfördes synkront av alla mejerier, trots att Svenskt Smör -  det enda som finns att tillgå i svenska butiker -  enligt definitionen inte är en och samma produkt. EU tvingade i mitten av nittiotalet de tre mejerierna att sätta sina egna logotyper på förpackningarna i ett försök att bryta smörmonopolet. Rent teoretiskt finns det inget som hindrar mejerierna från att förändra metoderna på respektive tillverkningsort, det vill säga konkurrera på riktigt med smak och kvalitet.

"

Utdrag ur kapitlet Välståndet byggdes av smör ur den läsvärda boken NORRLAND av Po Tidholm.

.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om smör, runmärkt mejerismör, varumärke

Vårkänslor

"Mamma, jag vill ha en filt för nu gå´ne å ha picknick ute!"

 Något liknande bör jag ha sagt då jag kom som mycket liten kom hemspringande. Jag hade sett brunt fjolårsgräs sôm hadd tent fram bårte snön på gaveln om kompisen Karins fina uthus. Redan som mycket liten kom vårkänslorna fram med ljuset och värmen.

Bakom uthuset ligger byns vackraste hus.

Ända sedan jag började blogga har jag tänkt skriva om detta kulturhistoriskt intressanta.

Och minns - för att vara khintressant behöver en byggnad inte vara flera hundra år gammal.

Själv har jag inga starka minnen av händelsen men någon filt fick jag inte ta med ut. Tror dock att det hela gladde min mor eftersom hon senare berättade om när jag ville ha årets första picknick på fjolårsgräs.

Vårkänslorna är precis desamma nu som då. Det här med upplevelser av årstider torde väl vara det sista som lämnar en människa. Att sitta ute på bron och dricka kaffe en solig vårdag tror jag nog även de som drabbats av demens kan njuta av. Det är något jag tar med mig då jag planerar byggnader.

Christina i Grannäs skriver om ett annat härligt vårtecken. Spana in!
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om vårkänslor, picknick

Skitkul

Det kan behövas lite skoj.

För inte kan det vara roligt att vara kommuninnevånare och betala skatt i Nordmalings kommun, för vad får man tillbaka? Det händer trista saker i kommunhuset. Nordmaling är en mycket liten kommun som ligger i Norrland. Den som sett Kjell Sundvalls film Jägarna vet hur det går till i vilda Norrland. Jorå! Sundvall har beskrivit mentaliteten väldigt bra. Då jag efter några år till sist såg filmen, som på inget sätt hör till min favoritgenre, tyckte jag den var en nidbild av norrlänningarna, jag är ju själv av det släktet. Numera vet jag av egen erfarenhet att bilden på många sätt är sann. Alldeles tyvärr! Naturligtvis vet jag också att det finns rejäla människor i kommunen.

I Nordmalings kommun har fyra kommunchefer tvingats avgå/sparkats sedan 2004. Innan dess har jag inte koll. Avhoppen har berott på konflikt med det samma kommunalråd. Detta är negativt för kommunen och dess invånare. Vilken självbild får man? Vilka vill flytta hit?

1. Den förste av kommunens högsta tjänstemän (som jag känner till) som tvingades bort var Roger Holmbom. Det var i april 2004.
2. Den andre, Kjell Moberg, var kommunchef under halva året 2005. I december 2005 gick han.
3. Därefter satt Magnus Hagberg 2006 - 2011 och sparkades den 28 april 2011. En tf tillsattes.
4. Nu avgår Dan Vähä som varit kommunchef oktober 2011 - april 2013 (under hans tid har det också varit turbulent)

Artediskolan (kommunens enda högstadieskola) har haft problem. Rektorer har avskedats och bytts ut, tio rektorer på tio år! Miljoner har utbetalats som avgångsvederlag för kommunchefer och rektorer. Undra på att ekonomin är körd i botten.

Samtidigt säger kommunalrådet, som ser ut att ha haft svårt att samarbeta med kommuncheferna, att hon avgår vid nästa val. Låt oss avvakta!

I Vännäs kommun samarbetar man. I Bjurholm, Sveriges minsta kommun, likaså vad jag vet. I Nordmaling går split och osämja i kommunledningen ut över kommunens invånare. I kommunen behövs arbetsro och samarbete över blockgränserna men det kommer inte att gå. Det blir inte heller bättre med annat styre, vart fjärde år brukar kommunledningen bytas ut, de politiska blocken byter av varandra. Prestige och maktkamp verkar inbyggt i kommunhusets väggar och gör den lilla kommunen Nordmaling med drygt 7000 invånare ovärdig, kommuninvånarna får sitta emellan.

Det ska fan vara kommunchef, eller boende för den delen, i denna kommun. Jag har det bra jag, som betalar skatt någon annanstans, borta från Norrland. Detta är dock mycket trist att konstatera, jag som försvarat mina fränder norrlänningarna då man rackat ner på dem. Tidigare.

Man kan kanske ha kul genom att titta på webbsändningar från kommunfullmäktiges sammanträden.

Länk finns på kommunens hemsida.

Anders Jonsson, (C) Nordmaling

Det sägs också att ett land, en kommun, min hemby, har det styre man förtjänar! Är det verkligen så? Jo, så länge det är en demokrati vi lever i.

Ulla-Maj Andersson, kommunalråd (S) i Nordmaling

.
Kanske har även andra bloggare åsikter om Dan Vähä, Magnus Haglund, Roger Holmbom, Kjell Moberg, Nordmaling, kommunchef, avgångsvederlag, avgår, sparkas, rektor, kommunalråd, politiker, liten kommun, samarbetssvårigheter, samarbete

I en skog nära mej

I midsomras satt vi ett gäng i grönskan och pratade och spånade om ditten och datten. Hur det nu var så kläckte Håkan från Dalarna idén att ha utställningar i skogen med tavlor köpta billigt på loppis, hötorgskonst alltså. Hans förslag var att vi skulle låta gråtande barn skulle få befolka kalhyggen där vi har de skogar vi äger eller vandrar i. Förslaget rönte allas vår stora förtjusning :-)

Sådan här tavlor har massproducerats och är lätta att hitta på andrahandsmarknaden för en spottstyver.

Ser att just nu (5 mars - 5 april 2013) pågår en liten utställning om gråtande barn på Stadsmuseet i Stockholm. Visste ni att konstnären var italienaren Bruno Amadio?

***

Det här är en avverkning helt nära byn fotograferad förra året.

Degermyrbäcken rinner parallellt med fotots nederkant. De anslutande vattenfårorna har uppstått pga avverkningen, marken tar inte undan regnvattnet på den kalhuggna ytan.

Här i byn säljer de flesta sin skogliga råvara till Norra Skogsägarna. Men säljaren håller sällan det köpande skogsbolaget i nackskinnet. Nej, säljaren ställer inga krav på hur det ska se ut efteråt vilket gynnar företaget men missgynnar oss skogsägare i längden. Det finns kurser att gå för att lära sig bli en bra beställare, åtminstone i mellersta Sverige, anordnade av Skogsstyrelsen. Inte blev jag dummare av att gå den kursen. Här uppe bland oss ser det inte ut att finnas många som säger något annat än tack och bock till en avverkning om skogsbolaget ringer. Ställ krav på skogsbolagen för bövelen som vid en normal upphandling av ett byggprojekt. Jag ser hur inställningen till den egna skogen ofta skiljer sig mellan norr och söder, mellan utbor och åbor, mellan olika utbildningar och erfarenheter.

Det här är "badargrubba", resterna av dammen som drev spånhyvlen i bäcken. Där var så djupt att man badade under 1900-talets första hälft. Visst var det kallt men vad bryr sig barn om det?

"Badargrubban" i Degermyrbäcken fotograferad av mej en vinterdag på 1970-talet.

Här på fäbodallmänningen, som alla byns hemmansägare är delägare i, avverkades skog utan att det togs upp på byastämman. Inte var det mycket, bara 0,6 ha skog såldes till Norra skogsägarna vars entreprenör utförde avverkning och två år senare markplöjning. Ytan markbereddes tvärs emot vad som genom sluten omröstning beslutades av stämman. Bilderna är från dagen efter stämman. Det kallas medeltida mörker!!! Året därpå fick bysamfällighetens ordförande, ortens polis, blommor för bra ledarskap på La Famiglias initiativ.

I bildens mitt ovan, nära skogsbrynet syns anslagstavlan som berättar om fäbodarnas historia. Den står vid avfarten från skogsbilvägen mot fäbodplatsen. För att komma dit måste man passera längs hygget längs två sidor. Välkomna så mycket ska ni alla vara!!! Fäbodarna finns med som utflyktsmål i kommunens broschyrer. Som sagt VÄLKOMNA!

Skogsbolaget Norra skogsägarna var köpare och höll med egna entreprenörer.

***

Det nu genomförda vindkraftsprojektet här, som täcker 8 kvadratkilometer, har inneburit att en stor mängd skog har avverkats i samband med uppförandet av vägar och kraftverk. Det är bra för bygden anser byns centerpolitiker född 1966, som även är ordförande i Norra Skogsägarnas lokala skogsbruksområde. Han går i föräldrarnas fotspår och det får till följd att alla hemmansägare tycker likadant. Såklart. Vem vågar något annat.

***

När får vi se en viss eftertanke i skogsbruket, när får vi se ett sådant här företag i Västerbotten?
Anders Jonsson, centerpartiet Nordmaling, ledamot i kommunfullmäktige, Vera Jonzon, ersättare i kretsstyrelsen Centerpartiet Nordmaling, Rolf Jonzon, fd centerpolitiker i Nordmaling, Tomas Erixon, polis Nordmaling
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om kalhygge, markberedning, kulturmiljö i skogen, ekonomism, kulturbefriat, historielöshet

Påsk då

Det är påsktid på 1960-talet. På köksbordet står den gröna vasen från Uppsala-Ekeby med fjäderprytt fastlagsris. Vaxduken är röd-vit. Krukväxterna i fönstret står i blomkrukor av lera, någon med vitt plasthölje av gallertyp. Ni minns dem väl?

Morfar står med i Vegamössan och rutig flanellskjorta och tittar ut mot Kustlandsvägen, gammvägen. Genom de fina korspostfönstren som nu är borta, ja även morfar Manfred är borta. På väggen hänger en barnteckning - gissa vem som gjort den? Att bo i samma hus som far- eller morföräldrar var en härlig och trygg uppväxt. Både för den yngsta och den äldsta generationen. Mellangenerationen var den som fick slita hårdast men i mina föräldrars fall tror jag att de uppskattade generationsboendet.

Glad påsk!
. 
.

Häxor

Jamen, då kör vi! Kaffepettern är hur viktig som helst att få med på kvasten ;-)
Som liten gick jag och mina lekkamrater påskkäring i byn. Söta måste vi ha varit med huckeln, målade fräknar och alla andra tillbehör. Då visste vi inte att det här med påskkäringar har en tråkig historisk bakgrund.

Hur många kvinnor har inte oskyldiga bränts på bål för häxeri med kyrkans pådrivande och godkännande. På Hans Högmans tillförlitliga hemsida kan man läsa om häxprocesserna i Torsåkers församling i Ångermanland. Den 1 juni 1675 avrättades 71 personer där: 65 kvinnor, 2 män och 4 pojkar halshöggs och brändes på bål på ett berg i gränstrakten mellan Torsåkers, Dals och Ytterlännäs socknar (öster om Lesjön). På nämnda hemsida finns mycket intressant att läsa.

Det var Torsåkers församling som min farfarsfarmor föddes in i 1824. Dagen efter hennes födelse dog hennes far, då flickan var 6 år dog hennes mor. Hon och hennes bröder kom att hamna på olika bondgårdar i bygden, var och en för sig. Jag förmodar att de auktionerades ut till den lägstbjudande. Att det var ett hårt liv för en minderårig kan man ju anta. I flyttlängderna kan jag följa deras osäkra och flyttande tillvaro mellan byar med mycket vackra namn.

Kvinnor med vilja, kunskap och tydliga åsikter betraktas än idag som häxor och svartmålas, mest på platser, organisationer och hierarkier där tanken stelnat.
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om häxprocesser, Torsåker, Blåkulla, påskkäring, kaffepetter, kvast

Men vad gör dom egentligen?

Jag önskar jag vore en Albert Engström för nu ska jag berätta en historia ur verkligheten som i hans version skulle kunnat bli riktigt dråplig. Det hela utspelade sig förra året.

Som nästan alla vet är en samfällighetsförenings sak att förvalta och besluta över samfällighetens gemensamma egendom. Därför hålls årligen en föreningsstämma dit samtliga delägare (t ex hemmansägare eller bostadsrättsinnehavare) ska kallas i tid som finns angiven i stadgarna. Sedan jag blev hemmansägare har jag aldrig fått någon introduktion i vad vi har att förvalta tillsammans. En snabb men ej uttömmande genomgång hölls av lantmätaren då vi, med min påtryckning, bildade en samfällighetsförening 2007. Lantmätaren hade jag kontakt med efteråt och fick lite mer info om gemensamma ägor. Fick samtidigt veta att styrelsen inte begärt en egendomsförrättning, endast en föreningsförrättning. Därav den uteblivna utredningen av exakt vad vi äger gemensamt. Märkligt av Lantmäteriet, men sant.

Okej, trots detta jag vet någorlunda vilka markegendomar och vilka vatten vi äger gemensamt genom många timmars egen efterforskning i laga skiftes protokoll och karta. Men det kan ju ha hänt saker efter 1869 som jag inte forskat fram :-) Vi har stigar, vägar, markarealer för olika funktioner och vatten som är bygemensamma men som delvis verkar ha fallit i glömskans hav hos styrelsen.

Förra året motionerade därför jag och min man till bysamfällighetens styrelse att den på stämman skulle gå igenom vad vi hemmansägare gemensamt förvaltar.

Ordförande gick ganska ovilligt igenom vad man kände till eller ansåg att vi förvaltade. Jag undrade över några ytterligare områden jag läst mig till i laga skiftes-protokollet och hört av lantmätaren ska ingå. Men ingen visste.

Då tittar ordförandens hustru, tillika hemmansägare, ut ur köksregionen och säger
"Men du, det där vill vi inte veta."

Ridå!

Kära dagbok, att gå vidare i snacket en sådan gång är bara dumt. Men tyvärr är läget sådant bland hemmansägarna här. Man har inte förstått vilket syfte och vilken målsättning en samfällighetsförening har. Det blir därför ofta väldigt anarkistiskt. Styrelsen vet inte vad den förvaltar utan tror att vår förenings uppgift är att bestämma i byn lite allmänt så där. Och man har heller ingen ambition att ta reda på vad som gäller!

Det här innebär att Rolf, överhuvudet i det jag här kallar La Famiglia, har annekterat en bygemensam väg och hävdar att den är hans. Jodå. Mer om detta framöver. Han försökte även hävda att han ägde en del av Kustlandsvägen. Okunskapen innebär även att skog på bygemensam mark har avverkats som privatägd. Bygemensamma vägar och stigar markbereds och är borta för alltid. I mina ögon är det en oerhört ociviliserad kultur vi lever i. Och orättvis.

Jag får en konstig känsla. Träffs vi en gång om år för att dricka kaffe och äta smörgåsar? Den gemenskapen är inte att förakta men är inte huvudsyftet med en samfällighetsförening. Varje år reser sig Rolf upp och tackar styrelsen för det jobb de lagt ner och för de goda smörgåsarna. Smörgåsarna förs noggrant in i stämmoprotokollet varje år :-)

Klickbar text

Man kan tro att det är ordföranden med hustru som har mottagning i byn, typ landshövdingebankett men på bynivå :-)  Som en välgörenhetsinsats för oss föreningsmedlemmar.

Min man och jag brukar skoja och försöka räkna ut vad som skulle ske om någon av oss ställde sig upp och tackade för de goda smörgåsarna ;-) Tanken roar oss, haha...

Det finns oändligt många dråpliga och självsvåldiga anekdoter att berätta. Man kallar till stämma utan att veta vad vi hemmansägare har att förvalta och tar gärna upp saker som inte alls rör samfälligheten. Tänk er en bostadsrättsförening i en stad som inte vet vilka lägenheter som ingår i föreningen eller var tomtgränsen går!!!
Styrelsen består av Tomas Erixon, Erik Johansson, Lena Lundgren (från 2010). Vera Jonzon är valberedningens sammankallande och bestämmande. Bevakar la Famiglias maktinflytande.
Kanske har även andra bloggare åsikter om samfällighetsförening, samfällighet, föreningskultur, okunskap

Broreparation anno 1895

År 1895 krävdes en rejäl reparation av bron över Aspan längs gammvägen, Kustlandsvägen. Vägen var då den enda och självfallet viktigaste kommunikationsleden längs Norrlandskusten. På landbacken vill säga. Fartygstrafiken var intensiv för godstransporter mer begränsad för persontrafik. Bron var inte enbart bybornas angelägenhet, flera byar i socknen stod för att ansvara för brons underhåll.

 

Där skymtar dagens bro. Den renoverades på 1980-talet genom Vägverkets försorg. Vägsträckan har statsbidrag.

Jag hittar ett transkriberat maskinskrivet dokument i en mapp. Det står att det återfanns bland länsman Nicanor Häggströms efterlämnade handlingar.
"

Den 22 december 1894 hölls ett sammanträde i sockenstugan. Levar representerades av J O Nordin, Helmer Molin, P Sundqvist, Jon W Ersson genom sin son Axel Jonsson, N Häggström, A Hörnström, som representerades sig själv och var ombud för C Hammarberg och Johan Molin.

Övriga byar, som hade representanter var Stavsjöholm, Tallberg och Hyngelsböle, en från vardera byn.

Nicanor Häggström utsågs till ordförande, och han skrev också protokollet.

Man beslöt att uppdra åt G O Tundal i Sunnansjö att upprätta förslag till om- och tillbyggnad av bron i A.

Till styrelse utsågs G O Tundal, godmannen A Hörnström i Levar och bonden L O Landström i Mo. Styrelsen fick i uppdrag att ombesörja arbetet så billigt som möjligt.

A Hörnström skötte kassan. Enligt hans sluträkning har han betalt N O Hörnsten  i Aspeå 3:75. (Hörnstens räkning upptar  ”10 st 1 ¼ tums bättre veabräder jemte skjuts från Rundvik 2:75. För spik och arbete -:75. Summa 3:00.” Han hade också 1888 och 1889 reparerat brons ledstänger till en kostnad av 75 öre.)

För egen del begärde Hörnström ersättning för resa till A. (23/10 1894) för att ”uppräkna och värdera hvad som kunde åtgå till brobyggnaden etc; skjuts och tidspilla 3:75”.

Räkningen tar vidare upp en utbetalning av 1 krona till A Viklund i Lögdeå – för övrigt den enda utgift, som inte finns verifierad – annonskostnader med 13:44. Till detta kommer portot med 25 öre. (Annons om auktion på Lögdeå Handelsförenings kontor infördes 31 dec 1894 i tidningarna Westerbotten och Umebladet. Priset per annons var 6:72.)

Från L O Landström i Lögdeå förelåg en räkning, som slutade på 87:70.

10 april 1895 levererat från Rundvik 24 ? Tolfter 1 ¼ tum ved á 1:12	27:40
Forsling derifrån av nämnde virke	9:-
14 maj 189512 dagsverken á 2:25 per dag	27:-
1700 st 4 tums spik	4:25
500 dito 3 tum	1:-
4 st åsar i Landkistorna á 1:50	6;-
Rödmålning av bron	8:-
Forsling av åsarna till bron	1:-
25 st 6 tums spik	-:30
Öfriga besvär för nämnde reparation	3:-
Till N Hörnsten i Aspeå för en liten reparation 1894	-:15

Sammandrag

Enligt förestående räkning	87:70
A Hörnström	25:69
G O Tundal	25:-
N Häggström	6:14
	144:53

För G O Tundals tjänster krävde hans sterbhus 25 kronor, som kvitterades av Lars Tundal genom N Häggström, som erhöll 6:14 för sitt arbete med fördelningen av kostnaderna på bönderna i de olika byarna, som var involverade, kostnaden togs ut efter selandstal. De byar, som tydligen svarade för bron över Aspan i A, var förutom Levar Mo, Sunnansjö, Tallberg, Baggård, Hyngelsböle och Stavsjöholm.

Fördelning för Levar by:

	Selandstal	Kostnad
J O Nordin	1	1:13
H Molin	2 13/16	3:18
P Sundquist	2 13/16	3:18
Edv Lefvander	1 ½	1:69
C O Lundmark	1	1:13
Jon W Ersson	1 17/18	2:20
And Nilsson	5/9	-:62
? C Hammarberg	2 ½	2:82
N Häggström	3 ¾	4:24
A Hörnström	1 ¼	1:41
Joh Molin	2 ½	2:82
P A Lundberg sterbhus	2 ½	2:82
		27:26

Mo Byamän fick tillsammans ut med 20:43, Sunnansjö 40:-, Tallberg 36:72, Hyngelsböle 10:16 och Stafsjöholm 7:73.

Totala utdebiteringen blev alltså 144:53.

Den 25 maj 1895 besiktigades A- åbro av Nils (?Are-)blad. I intyget står att bron underhölls av Tallbergs byamän m fl. Bron befanns efter reparationen vara i godkänt och laga skick.

"

Då jag kontrollräknar summorna stämmer de inte helt vilket säkerligen beror på fel i avskriften. Man var oerhört noga förr i tiden och kunde sin sak. Men så viktig var bron att byar långt ifrån var skyldiga att hjälpa till med underhållet. Min mormorsfar Per i Levar var en av dem som bidrog med pengar till reparationen.
***
Sedan 1954 ingår bron i vägsamfällighetens förvaltning då vägföreningen bildades. Vägsträckan blev ju "över" då Riks13 drogs rätare genom byn. I samma veva byttes bron till en stålbalkskonstruktion.

Ovan ritningen på bron från 1954 som jag tagit ut från Lantmäteriet. Stålbalskonstruktionen är lika den samtida bron som förra året byttes till en ny över Degermyrbäcken. Den här bron över Aspan byttes åter igen ut på 1980-talet genom Vägverkets försorg. Fundamenten av granit är dock så välgjorda att de är kvar sedan -54.

.

.

Kanske har även andra bloggare åsikter om vägbro, väghållning på 1800-talet, broreparation, granitfundament, stålbalksbro, träbro

Gammal korsbyggnad

En av de få ångermanländska korsbônningar som finns kvar i bygden ligger i grannbyn. Korsbyggnader är en traditionell hustyp just i Ångermanland. Den här gården, som bör vara uppförd runt sekelskiftet 1800, ägdes av ett dödsbo och fick stå och förfalla. Mitt i byn. Själv minns jag den gamle Einar Åberg, den siste som bodde här och som dog på 70-talet.

Minns jag rätt var det 1997 som pappa fick ett papper i postlådan med ett upprop om att man ville göra gården till ett museum. Min första tanke var att det vore toppen om korsbyggnaden bevarades på ett musealt sätt, då skulle mycket av originalmaterialet bli kvar.

Klicka på bilden för att läsa

Då jag läst uppropet blev jag lite mindre imponerad. Att bevara huset skulle innebära att t ex fönster och fasadpanel skulle bytas ut - sen skulle byggnaden vara en annan. Den stiftelse som bildats planerade en ganska ovarsam renovering i mina ögon, inte en restaurering.

 

Även de typiska små liggande fönstren på övervåningen är så klart bevaransvärda. Alla omfattningar har tidigare varit målade med vit linoljefärg kan man se. Det är inte för sent att måla fönsterfodren om andan skulle råka falla på.

 Klicka och läs vad jag skrev för 16 år sedan.

Så jag skrev till stiftelsen för att be dem bevara originalmaterial i möjligaste mån. Man beslutade att gå på varsamhets- och bevarandelinjen. Det är jag självfallet glad över.

Ingen hembygdsförening bildades men de första åren hade Åbergsgården sommaröppet med turistvärdinna och allt. Glöden falnade, nu är det mest bara midsommarfirande som gäller här. Synd tycker jag. Det vill mycket till för att göra människor delaktiga i ett projekt och därmed hålla entusiasmen uppe många år framöver. Är det någonstans en hembygdsförening skulle behövas så är det här i byarna. I södra Sverige ser det ut att vara lättare att hålla en hembygdsförening vid liv tänker jag då jag läser ett reportage i DN. Är hembygdsföreningen ansluten till Sveriges Hembygdsförbund borgar det för seriositet.

 

Men jag är glad över att så lite slets bort och slängdes av de utvändiga byggmaterialen. Gissa om virket var bra förr - tätvuxet och kådrikt - och håller än!!!

Samtliga bilder är tagna flera år efter upprustningen. Alla fönster är kvar. Jag har inga digitala närbilder men att fönstersnickerierna är intressanta är inget att fundera över.  Flera av fönsterlufterna är hängda med gångjärnen i mittposten, beslagen av tidstypisk modell, bågar och spröjsar är oerhört smäckra, innanfönstren är kvar. Omfattningens tympanonfält har små, nästan omärkliga finesser. Som jag förstår det är detta bland de äldsta, om inte de äldsta, bevarade fönstren i byn och det är banne mej inte så dåligt.

Stiftelsen Lögdeå museum-Åbergsgården
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om renovering, restaurering, varsam ombyggnad, fönster, munblåst glas, tättvuxet virke, hembygdsmuseum, originalmaterial