Hemjord

Varmkompost är ett bra sätt att "tillverka" egen näringsrik jord. Av hushållsavfall. Under en stor del av året är processen igång eftersom komposten är isolerad.

Vi har en Biokub som tar hand om slaskhinkens innehåll. Föritin slängdes hushållsavfallet på gödselstacken inne i huven där varmkomposten nu står. För 1.500 kronor får man en behållare som kan nyttjas många år utan att råttor och andra snaskiga djur kan komma åt innehållet. Härlig näringsrik jord utan avfallslukt blir resultatet. Super!

Maskar kan komma in genom botten som består av ett finmaskigt nät. Vi har kompletterat med egna kompostmaskar, ni vet de där små smala, röda maskar som gör jord av sopor. Mindre och rödare än daggmaskar.

Jag lovordar dessa nedre bönder, likaväl som daggmaskarna, med hjälp av Harry Martinson i dikten Daggmasken: 

Vem vördar daggmasken,
odlaren djupt under gräsen i jordens mull.
Han håller jorden i förvandling.
Han arbetar helt fylld av mull,
stum av mull och blind.

Han är den undre, den nedre bonden
där åkrarna klädas till skörd.
Vem vördar honom,
den djupe, den lugne odlaren,
den evige grå lille bonden i jordens mull.
.
.
Läs även andra bloggares åsikter om daggmask, kompostmask, jordbrukare, miljövänligt, hushållsavfall, näringsrik jord

Finkulturellt : masonite

 Utställning Ett, två, trä på Artipelag 14 juni - 21 augusti 2013.

Så här beskrivs just dessa möbler av Folkform på utställningen:

"Anna Holmqvist och Chandra Ahlsell startade designkontoret 2005. Designduons skåp i masonit gjorde dem genast omtalade.

Den svenska masonitehistorien börjar i norrländska Rundvik år 1929. I det lilla samhället hade sågverkets ekonomi rasat i botten under det sena 20-talet. Så kom den amerikanska uppfinningen Masonite som en räddande ängel. I Rundvik byggdes, på licens, Europas första tillverkningsindustri för det nya framtidsmaterialet. Till Rundvik kom designduon Folkform med nya idéer. Skåpet Forest Cupbord (2008) kommer från kollektionen The Collectors där duon lät inbjudna samlares herbarium och fjärilar bakas in i den bruna massan. Det röda skåpet och den lilla byrån är från möbelserien Masonite:Memoriam och har producerats för Svenskt Tenn. Dessa består av en kombination av restaurerad Masonite från 1929 och Masonite från fabrikens sista produktion i Sverige 2011. År 2012 såldes maskinparken till Thailand."
***
Jag tänkte besöka Masonitemuseet i Rundvik under Rundviksdagen, vilken återkommer varje hemvändarvecka i juli. Det är enda dagen under året som museet är öppet utan förhandsbokning, men tänk - det stängde långt innan dagsprogrammet var slut. Långnäsa!

Riktigt Masonitefinkulturell var jag på Värmdö istället. I helgen som var roade jag mig med det.
Och förra året var möblerna utställda på Svenskt Tenn på Strandvägen i Stockholm.
Det här materialet har upplevt en klassresa/byte precis som jag. Det är bara med människor med likartad situation man kan reflektera över skillnaderna, och ibland inte ens med dem.

Klassamhället är kanske främst en kulturell konstruktion.

"Klassresenären byter inte bara en klass  mot en annan. Han eller hon kan sägas göra en resa genom det sociala landskapet och ställas inför en problematik som företer likheter med invandrarens - naturligtvis utan den dramatik som präglar dennes situation. Klassresenären befinner sig på främmande mark. Vanligen sker en acklimatisering. Klassresenären får ett nytt hem, en ny kultur och ett nytt språk. Men eftersom det är en resa och inte ett byte lever det gamla landet kvar som vanor och tänkesätt vilka tycks sakna berättigande i den nya miljön, atavismer från en fjärran men ändå nära värld."          Ur Mitt förnamn är Ronny av R. Ambjörnsson
.
.
Läs även andra bloggares åsikter om Masonite, träfiberskiva, museum, designade möbler, kulturkrock

Ôppe hägna

Det finns bara en enda bild där vår sommarlagård skymtar vad jag vet. Det är den här:

Det torde vara 40-tal och morfar och blivande svärsonen vandrar upp mot hägna. Morfar med gevär över axeln, pappa med ryggsäck. En jägare och ett sällskap. Småvilt/fågel var väl tanken att fälla kan jag tro. Där till höger syns en skymt av sommarlagår´n med gaveln mot byns bebyggelse. Det fanns en dörr mitt på vardera gaveln. Korna kom, efter en dag i skogen, in från skogssidan. Mjölkerskan gick in genom dörren som skymtar. Bås fanns på båda sidor om mittgången. Lagården var uppförd som en regelkonstruktion och inte lika långlivad som en timmerbyggnad. Den revs i slutet av 80-talet för att ge plats åt en flyttad mellanskottslada. Jag dokumenterade aldrig, visste inte om föräldrarnas planer. Kan någon annan än en byggnadsvårdande kulturhistoriker vara ledsen över den missade dokumentationen? Nä.... trodde väl det :-)  Jag bodde just då utomlands och förärades ett brev med ett nytaget fotografi på den flyttade ladan med de stolta "byggnadsvårdarna" framför.

Vad mer kan man se på fotot ovan? Jo, att en fastbandhage löper nedom hägna, mot åkermarken. Sommarstugan är ännu inte byggd, den stod där först 1956.

På 60-talet hade hägnet mot lägdorna bytts ut till en typ av "hästhage" men på de andra tre sidorna fanns morfars hembygge, fastbandhagen. När vi var små gick kossorna här och betade minns mina kusiner som bodde i sommarstugan i samband med slåttannan.

Här är två av mina kusiner, Lasse och "Majan", på besök vintertid och poserar på skaren framför fastbandhagen som gränsar mot skogen. Det är morfars bygge som då fortfarande står kvar. Ni ser att den inte är byggd enbart med runda störar utan även kluvna och jag minns att virade ståltrådar höll ihop den. Där bakom går fätåe med stigar som nu är helt borta eller försvinnande på grund av kalhyggen.

Dagens fastbandhage, gärdsgård av trä, lät vi bygga för tre år sedan. Den byggdes då av runda granstörar med svedd nederdel och vridna granvidjor. Den ser väl perfekt ut tycker jag då jag jämför.

 

Det finns ingen som livnär sig på att bygga gärdsgårdar här i kommunen. Den vi kontaktade hade varken material eller utrustning att genomföra bygget av 100 löpmeter. Så vi var vände oss söderut mot Ångermanland och Bjästa. Det som inte blev traditionellt var stöttornas infästning - kan ni tänka er: där användes skruv... Så HÄR  är det traditionella sättet att fästa stöttorna/stagen till hägnaden.

Mellanskottsladan flyttad från Aspänget till sommarladugårdens plats, var avsedd för hö då den byggdes 1878 och lagrar hö även nu.

Hagmark färdig för slåtter. Höet blir oändligt mjukt och väldoftande.
.
Lite mer om den nya hägnet/gärsgården/gärdesgården/fastbandhagen:
Fastbandhage
Tydlig gräns
Allt på den här bloggen om inhägnader
.
.
Läs även andra bloggares åsikter om gärsgård, gärdesgård, fastbandhage, regionala olikheter, stängsling, inhägnad, hantverk

Hässjor

Hela 1960-talet hässjades höet här i byn. Det var linhässjor som användes, åtminstone av vår familj.

Klicka på bilden för att förstora.

Den här bilden är från 60-talet. Vårt hö ser ut att vara intaget, ladat, men där uppe vid skogsbrynet står några av grannarnas hässjor. Återväxten har börjat så våra kossor får komma ut på bete, en syns liggande i det gröna. Kossorna var tjudrade och flyttades en gång om dagen som jag minns.

E4 är inte byggd så all trafik går på Riks13 som går genom byn sedan 1942. Jag minns att semesterfirare brukade tuta och vinka åt oss då vi arbetade med slåttannan. Det såg exotiskt ut för folk längre söderifrån. Självklart vinkade jag tillbaka.

Det här är samma vy ungefär 60 år senare. I år hade vi åter hässjor i byn, endast fyra stycken men ändå...  En hässja syns på fotot, de övriga står på andra sidan om bostadshuset. Man kan också se att byggnadsbeståndet på gården har decimerats på de 60 år som gått.

Det var riktigt stämningsfullt.

Ett antal somrar har vi haft sommargetter gående i vårt sydligare boende. Det finns inga som äter buskar och löv så bra som getter. De håller landskapet öppet. Detta inspirerade våra grannar i norr att leta getter, men då det är svårt att få tag i hyrgetter blev det inköp av getter att ha året om. De kräver mat vintertid och hö är bara bäst. Så när arrendatorn förra året bestämde sig för att bara meja ner höet på lägdorna och inte ta det tillvara längre, blev en del av årets skörd hässjat och ladat av getägarna inför kommande vinter. En eloge! Även vår lilla ängslada fylldes med getternas hö som torkat på bredden, på marken. Gissa om det luktar gott!

Här har det torkade höet börjat tas in för vintern.

Hässjlinor fanns kvar på den här gården men räfsor (inte krattor ;-)) och hässj´störar var tvungna att införskaffas, då från grannbyn. Det var länge sedan detta jordbruk lades ner, närmare bestämt 1961. Tio år senare sålde mina föräldrar kossorna, en av de händelser som påverkat mig mer än jag förstod då. Att nu ha blivit hemmansägare har inneburit att gå igenom sina minnen samt de föremål som sparats. Det har varit och är en väldigt angenäm sysselsättning :-)

Apropå det - vet ni hur gott en tjärad hässjlina luktar????
.
.
Läs även andra bloggares åsikter om höhässja, hässja hö, linhässja, räfsa, lie, torka gräs, landskapsbild, öppet landskap, getter, djurföda

Tingshuset i Nyåker

I juli gjorde vi en eftermiddagstur med bil. I den snygga guiden för kommunens utflyktsmål för året hade jag hittat ett telefonnummer att ringa om man ville se tingshuset i Nyåker. Det ville vi gärna. Elsie, som telefonnumret visade sig gå till, kunde på kort varsel ställa upp och visa. Det är fantastiskt så hjälpsamma människor kan vara. Det fungerade väldigt bra med en privat visning, vi kände oss inte ett dugg malplacerade. Det visade sig att Elsie som samlare, hade möblerat upp fångvaktarens tjänstebostad i fin 40-talsanda och dessutom visade andra gamla föremål i andra rum. Det blev lite av ett hembygdsmuseum på delar av den stora bottenvåningen.

Jag ville gärna se tingssalen. Som hembygdsforskare träffar jag på en del domstolsprotokoll och kanske utspelade sig förhandlingarna i Nyåker beroende när tinget hölls. Nyåker blev i slutet av 1800-talet, i samband med att stambanans dragning och Nyåkers järnvägsstation, ett större samhälle än Nordmaling. Därför flyttade Nordmalings och Bjurholms tingslag dit 1898 och fanns där ända till 1961.

Om du kommer på vägen från Nordmaling ska du inte passera korsningen där man väljer Bjurholm rakt fram, den nedlagda järnvägsstationen till höger och Brattsbacka till vänster. Före den fyrvägskorsningen ska du svänga vänster vid skylten ovan.

Glöm sedan inte att besöka bromuseet vid korsningen också, de tre Tallbergsbroarna med olika byggnadsperioder, är intressanta. Betongbron är nu byggnadsminne vars bygge beskrivits av bygdens son Sune Jonsson, prisbelönt fotograf, den äldsta bron, fiskbuksbron, är numera en bilbro med stor skönhet, den senaste är den nuvarande järnvägsbro.

Där, före fyrvägskorsningen, en liten bit från allfarvägen, står detta pampigt stort trähus och väntar. Det är en stor byggnad för att finnas på denna lilla ort. Det gamla tingshuset skulle behöva en hel del kärlek utvändigt, plastfärgen flagar i mängd. Men fönster och panel finns kvar och invändigt såg det rätt bra ut.

De två häktescellerna finns där, här är den ena. De finns på var sida om den  mittersta ingången som även är ingång till tjänstebostaden.

Kommer ni ihåg? Här finns bland mycket annat den första förpackningen för Nyåkers pepparkakor. De här stod i kökets överskåp.

Kök och vardagsrum hade välbevarade ytskikt och inredda med tidstypiska inventarier.
♥ Korkmatta ♥ Plåt kåpa över vedspisen ♥ Vitt kakel utan fogar som stänkskydd vid spisen ♥ Klinker i rutigt rött-grått nedanför vedspisen ♥ Hyllremsor ♥

Tingssalen på övervåningen var rymlig. Där stod domarens stol och bord i original samt ljuskrona och lampetter. Efter 1961 hade salen en period använts som frikyrkolokal.

Där fanns också tre gamla stiliga valurnor av plåt.

 

Detta intressanta föremål förstod Elsie att vi skulle uppskatta, vi som tog lång tid på oss att se oss omkring med henne som guide. Gissa vad det är? Jo, ett bevis! "Den käpp som fru Klara Eriksson i Nytorp uppgives ha använt som tillhygge vid avhämtande av en ko i Otto Nygrens ladugård därstädes den 7 september 1946. Hjalmar Forsberg, distriktspolis." står skrivet med maskin på en lapp fäst vid den gren som användes vid incidenten. Man får en bild av vilka mål som kunde komma upp här i tingshuset.

.

.

Läs även andra bloggares åsikter om Nyåker, tingshus, Nordmalings och Bjurholms tingslag, 40-tals inredning, Tallbergsbroarna, bromuseet i Nyåker, pepparkakor

Vackert slitage, skön patina

Att skrapa och måla om det gamla bordet vore att förstöra det.

Jag tycker om gamla föremål, secondhand-prylar eller varför inte antikviteter. Har tingen ett vackert slitage blir de bara mer genuina. Och har någon av mina anfäder ägt och tagit i dem blir det ju bara 100 % extra bonus.

Det här med gamla prylar och vackert slitage på föremål eller livs levande människor, om återvinningsbranschen och därmed miljötänk pratade Li Pamp om i Sommar i P1. Jag hörde bara andra delen efter att ha äntrat bilen efter ett besök i Vibyggerå gamla kyrka och blev rätt glad till sinnes. Därför lyssnade jag på första halvan via internet. Lyssna själv till en kvinna med berättelser från återvinningsbranschen. (Programmet ligger kvar på Sveriges radios hemsida till den 18 september 2013.)



Likaså gäller detta med vackert slitage och patina för gamla hus. Jag kan bli lyrisk över en vackert sliten tröskel. Att byta ut den vore ett helgerån från min synvinkel. Och att använda vackra gamla hus är ett miljötänk i sig, tänk bara vilken kolsänka ett timmerhus är. Det binder koldioxid i generationer. Det är ett av de senaste argumenten jag hört för att bevara och bebo trähus. Kvalitet är t ex gott hantverk, material som åldras snyggt och med värdighet. Därmed faller många moderna material bort - tänk på flagande plastfärg som fått underliggande trä att ruttna eller tänk på alla bortkastade gamla fönster med trävirke som skulle ha hållit i hundra år till vilka ersatts av fönster av frodvuxet virke som klätts med aluminium. Så onödigt!

Kvalitetsbegreppet är relativt, precis som skönhet, men kan läras upp genom träning, engagemang och intresse. Som sägs i programmet.

Även modernare material som masonite och målarfärg från 50-talet har ett värde

och att måla om den här skjutdörren vill jag inte.

.

.

Läs även andra bloggares åsikter om patina, vackert slitage, åldrandets skönhet, gamla prylar, antikviteter, minnen, Li Pamp

Träslottet i Arbrå

Konsumentupplyserskan och folkbildaren Willy Maria Lundberg köpte en hälsingegård på 1960-talet där utställningar av kvalitetsföremål tog form i det hon kallade Träslottet. WML dog 2004 men fortfarande pågår här utställningar.

Varumärket Träslottets eget porslin och bricka. Fint som snus.

Vi stannade till, åt och besåg den utställning som nu pågick. Café/restaurang finns samt numera även ett centrum för världsarvet Hälsingegårdar. (Just denna del hade väldigt mycket mer att önska vad gäller tillgänglig information om hälsingegårdarnas belägenhet, specialiteter, öppettider mm - värdinnorna hänvisade till hemsidor!)

Men utställningen i Träslottet gav inspiration.

 

Det får räcka. Tre av de bilder jag knäppte på utställningen med skönhet, inspiration och lärdom. Det finns så mycket att ta till vara i den folkliga kulturen.

Här utanför ingången satt vi och åt och drack kaffe på maten. Entréanläggningen inspirerar också.

Så här tänker jag mig entrén framför morfars hus i framtiden. Trä framför bron (som ska vara av trä som den var en gång). I somras tog den här lösningen form framför lagårdsporten, att börja med. Offerbrädor, javisst! Bara att göra om då de ruttnat. Att använda brädor/plankor att gå på vid entrétrappor, broar och över fuktiga gårdsplaner var hur vanligt som helst förr i världen. Särskilt här i norr kan jag tro. Lösningen är mycket mer tilltalande än betongplattor eller annan stensättning tycker jag så här i en liten by på landsbygden. Men det tar inte byggvaruhandeln hänsyn till - att få sälja billiga betongplattor eller sten importerad från Kina ger ju så mycket mer klirr i kassan...

Men jag tror på trä i detta fall!
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om Träslottet i Arbrå, varumärke, hälsingegårdar, världsarv, folkloristisk inspiration, allmogen kunde, trägångar att gå på

Välfärdens baksida

Kommer man som jag från en bymiljö där det numera sägs "Jag tycker som du. Vad tycker du?" och handlingsförlamningen och det egna tyckandet har kraschlandat. Jante inte bara svävar över byns hemmansägare, jantelagen ligger som en våt filt över hela härligheten och därunder trivs mycket "mög". Då är det underbart att se unga människor som vill och törs engagera sig i samhällsutvecklingen. Se här är ett exempel.

Jag tror att många invandrare har sådana erfarenheter och upplevelser från sitt hemland att det nästan är självklart att man vill engagera sig på något sätt i sin nya hembygd där tyckande tillåts. Det som vi infödingar har släppt genom att bli soffliggare. Så synd att det blivit så. Pratar jag med andra om detta (naturligtvis inte bland hemmansägarna i byn - här går det inte) så säger många att det beror på att vi här i landet har fått det för bra.

Så synd att slöhet, slapphet och likgiltighet är välfärdens resultat.

 

Jag tänker inte gilla läget!

Att ha en egen åsikt borde inte vara kontroversiellt.

Vad tycker du???

.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om att tycka något, engagemang, rättvisa, påverka, våga något, mentor, invandrare, förändra, välfärdens resultat

Sanningen kan ingen annan ge dig

Hamnade på "bibblan" för att låna en bok till litteraturcirkeln. En klassiker, den fanns i magasinet och under tiden jag väntade på att den skulle plockas fram hann jag plöja genom lyrikhyllorna för att låna något sommarlätt att läsa. Det blev några diktböcker med författare av olika härkomst. Lyrik ger djup åt tillvaron eller en stunds förströelse. Det passar mig. Som detta med att vara människa:

Vid en dödsbädd

Du talar om din ”vägran att ärva”

som om du hade långt större självaktning

än Medelsvensson

och av det skälet inte vill hålla godo

med färdiga tankar.

Men så är det inte.

För om vi använder ordet ”ärva” på idéernas plan

får det en innebörd

som inte bara är ovärdig

dig själv eller ”Medelsvensson”

utan helt enkelt omöjlig.

Det finns inget mekaniskt

övertagande av idéer!

Det finns inga färdiga tankar!

Det finns ingen överföring av en människas minne

till en annans,

som när du kopierar en fil

från en hårddisk!

Vi befinner oss vid en dödsbädd.

(Det är alltid till samma

dödsbädd vi återvänder.)

Den döende fadern

säger till sina barn:

”Om ni söker vad jag gömt undan i vingården,

ska ni finna alltsammans.”

De antar att han gömt undan en skatt.,

men så säger han inte.

Du kan ärva en bok

men inte dess mening.

Finnandet ligger i sökandet.

Meningen uppstår

i dig.

JesperSvenbro

ur Vingårdsmannen och hans söner, 2008.
.
.

Är meningen med livet 42???   ;-)

.

.

Nypären

Idag har Karin namnsdag. Det var min mammas namn. Den 2 augusti var det alltid för första gången avsmakning av årets potatisskörd, av nypären (färskpotatis) hemma hos oss en gång i tiden. Då var stora potatisland ett mycket typiskt inslag i byarna, de flesta boende odlade sina egna potatisar. Sorterna var vitpären och mandelpären :-) Pärgrävet lämnades kvar i landet inför nästa dags upptagande för ett kok.

Bild lånad härifrån.

Idag ler jag glatt när jag kör förbi ett stort potatisland tillhörande en hemmaodlare, de finns fortfarande men är väldigt få. Att köpa tvättade potatisar (mjöliga eller fasta som sorterna heter nu :-)) i affären är inte så tillfredsställande som att äta av de eget härodlade.

.
.

Almyche, mjölkört

Jag älskar de här blommorna - mjölkört eller almyche som vi säger. Mjölke är en annan benämning. Men ack så kortlivade de är som snittblommor. Mjölkörten måste njutas på plats i naturen. I vas kroknar de snart hälsar en som provat i unga år och blivit besviken :-)

Tillägg: Påminns i en kommentar om det kanske vanligaste namnet på denna vackra vilda växt - den följde med rallarna som byggde stambanan och inlandsbanan norrut och det givna namnet rallarros. Se så vackra de är här.
.
.

Det firade vi

Vi hade en liten enkel tillställning för att högtidlighålla att vårt hus har 100 år på nacken just i år. Sommarvädret flödade men vi satt under tak då vi åt.

Vi kusiner, morfar Manfreds och mormor Almas barnbarn med respektive, träffades i veckoslutet. Att hålla till på lagårdens nyomlagda golv kändes rätt. Vi är ju barn av jordbrukande generationer. Lite hö fanns förstås i hölage, som för länge sedan var fyllt med väldoftande hö. Höet blev till sittplats efter maten. Ladusvalorna kvittrade och flög mot takåsarna.

Vi delade våra minnen och för mej kom fördjupade och nya minnen upp till ytan då vi pratade till gamla foton som digitaliserats. Vissa saker hade jag glömt men påmindes om - till exempel att korna betade vid sommarstugan och sommarlagården användes de första åren vi träffades sommartid, att höet saltades då det kommit in i lagårdsporten, skogsstigarnas hitta-hem-masonitebitar, hästarna Vargis och Molly i byn...

Det här vore roligt att ta itu med igen framöver - då även med Manfreds & Almas barnbarnsbarn.

Jag uppskattade verkligen att vi kunde samlas - vi kusiner från långt bort och nära! .
.

Röstet

Så här ser lagårdsportens takkonstruktion ut, röstet som man säger här. Pappa brukade nämna att morfar kallat det latmansröste. Detta byggnadsskick vore intressant att forska mer i, hur utbrett det är, hur många ladugårdar i socknen som är uppbyggda så här, under vilken tidsperiod de är uppförda osv.

Från den tvärgående bjälken brukade vi barn hoppa ner i höet då det ladats in och stod någon halvmeter nedanför bjälken. Det var lek för oss (jämför dagens studsmattor :-)) men samtidigt hjälpte vi till att packa höet så än mer gick in i utrymmet. Det enda vi var strängt förbjudna var att ha nålar (inte ens säkerhetsnålar) eller andra vassa föremål på oss då vi lekte och hoppade eller föll raklånga bakåt från bjälken ropandes "Här står själva kungen och dör." Haha, så roligt vi hade!

Förra året använde vi en domkraft för att lyfta en av stolparna, den lodräta delen i konstruktionen under väggbandet. Taket på långsidan hade börjat säcka eftersom stolpen nertill var rötskadad. Nu är det avhjälpt och takfoten åter så horisontell den kan bli.

Då vi åtgärdat golvet har allt som funnits på golvet sedan årtionden flyttats. Ett stort kånkande har de senaste semestrarna inneburit :-) Det innebar att hela konstruktionen blev lättare att överblicka. Golvbytet har alltså haft mycket gott med sig, bland annat att jag äntligen funderat på och förstått uppbyggnaden. Golvet  är flytande (alltså fritt från stommen i övrigt) och stommen i form av stolpverk hänger ihop med träbyggnads- och timringsteknikens sätt att foga ihop bilade stockar i samtliga knutpunkter. Det måste ha varit likt ett shakerbygge innan väggpanel och spåntak var på plats. Det hade jag gärna haft på foto men nej, något sådant finns inte. En stolpkonstruktion är det inte utan en ramverkskonstruktion som fogats samman med träbyggnadstekniska lösningar som dymlingar, förstötar och tappningar. Ramverkstekniken ger stora spännvidder -det blir stora ytor invändigt eftersom stommen bär - inga mellanväggar krävs för bärningens skull, inga mittstolpar.

Att gjuta betonggolv här skulle få förödande verkan på sikt. Att gjuta mot nedersta delen av ramverket gör att detta ruttnar och försvinner de liggande "syllarna" äventyras styvheten. Ramverket i sin helhet som ska ta emot vind- och snölaster blir rangligt, ostadigt.

Panelen och taktäckningen ger klimatskydd och hjälper till att styva upp ramverket. Lagårdarna här i bygden är oftast klädda med sågade panelbrädor som spikats kant i kant. På vår lagård byttes till lockpanel omkring 1950.

Kolla HÄR så mycket intressant vetenskap som gömmer sig i gamla byggnader.

.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om ekonomibyggnad, uthus, lagård, ramverkskonstruktion, flytande golv, dymling, förstöt, tapp, träbyggnadsteknik

Mycket rött och lite vitt

Årets röda slamfärgsmålning blev lagårdens norra långsida. Det är underbart att stryka rödfärg på en tidigare slamfärgad yta. Ingen skrapning, bara eventuell borstning. Är man lat behövs knappast ens det. Och för att inte misströsta när man har en stor byggnad som ska målas och vill undvika sprutmålning, är det bra att kunna sjunga långsamhetens lov och ta målningen vid flera tillfällen, eller som jag under flera år :-)

En yta fick vara omålad som den varit sedan 50-talets början. Där var ena änden av bjälken mellan lagården och rökbastun/timmerladan fäst. Den hade regnskydd i form av två hopspikade bräder som bildade ett sadeltak i miniformat som ni ser. Bjälken togs ner då vi skulle få hjälp av en timmerman att få nya syllstockar på rökbastun. Det  hade inte gått att ha den på plats då domkrafter lyfte byggnaden. Efter lagningen bestämde vi oss att flytta rökbastun ett par meter och bjälken blev för kort. Men minnet efter bjälken har ett påtagligt uttryck i den omålade utan. Bjälken användes vid slakt. Där hängdes kalven då slaktaren och grannen Oskar Öberg slaktade åt oss. I bjälken hängdes även gungan upp under somrarna. Klart att minnet ska få synas, det är mitt restaureringsfilosofi.

Svartröda stockrosor fick sin plats här i våras och blommar nu.

Vattbrädor till sommarstugan har fått två strykningar med linoljefärg. Linoljefärgen är Gysinges köpt hos Olofsfors byggnadsvårdsbutik. Behändigt lättstruken säger maken och ni ska veta att vi provat rätt många olika fabrikanters linoljefärger genom åren. Sen ska vattbrädorna upp på sommarstugetaket istället för de uttjänta och täcka av befintliga vindskivor och stoppa regnet från att droppa in under teglet. Inga plåtar där inte. De tvåkupiga tegelpannor av lera som ligger på taket är strängpressade och stämplade Göstad tegelbruk 1957. Så nu vet vi det. Göstad ligger i Östergötland och tegelbruket finns inte längre. I Sverige finns nu enbart Vittinge tegelbruk kvar och det ingår i utrikiska jätten Monier Group. Tegeltillverkningen i Sverige lever farligt! På bostadshuset i vårt andra boende köptes Vittinge lertegel till ena takfallet och recyclat lertegel med färdig patina på det andra och vi är helnöjda. Länge leve lertegeltaken!!!
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om slamfärg, faluröd, lagård, slakt, linoljefärg, vattbrädor, lertegel, tvåkupigt, enkupigt taktegel

Tvätta trasmattor

Allt i ordning för mattvätt. Vattevärmarn Värmos fylld med kallt vatten. Näver och tändstickor i en liten jutesäck allt sedan den tidigare användning fram till 70-talets början. Då tvättades direkt i grytan, denna gång ska bara vatten värmas. Veden framburen. Trädgårdsbordet, såpan och kallvattenslangen framme. Baljor finns där.

Det är bara att fyra på vedbrasan. Jag har bett för den plåtgrytan när mina föräldrar sagt sig vilja göra sig av med den. Underbart att de lyssnade till min vädjan!

Trasmattorna ligger i blöt i kallt vatten en stund innan tvätten börjar. Därefter läggs de i tvättvattnet som inte får vara för varmt. Jag blandar det heta vattnet från vattenvärmaren och kallt vatten ur slang. Blir vattnet för varmt kan mattorna blöda, färga av sig och blandas till något grådaskigt. Trädgårdsbordet tjänstgör som tvättyta. En rotborste (med riktigt styva strån) och såpa gör tvätten ren och väldoftande. Såpan breds med snabba drag ut på mattan, borsten doppas i vattnet och sen är det bara att skrubba med och mot randningen samt i kors. Såplöddret är lent. Fast gul såpa är att föredra men den tog slut så den flytande fick också användas. Nu blir kanske problemet att få tag i ny fast såpa på burk.

Idag då vi har bilar och handlar på storköp spelar vikten ingen roll, vatteninblandning i det traditionella rengöringsmedlet såpa har blivit en självklarhet. Men visst är det lite märkligt att vi konsumenter betalar för vattenutspädda produkter? Minns ni Glimt fönsterputs? Blå flingor i små platta förpackningar som späddes ut i vatten hemma och blev utmärkt att putsa fönster med. Jämför med de putsmedel som finns och alla de hårdplastsopor som blir följden.

Den här mattan som jag vävt i tuskaft tvättades senast i maskin och blev trist onyanserad.

Den fick tillbaka något av sin tydliga randning efter såptvätten för hand.

Mattorna sköljs i rinnande kallt vatten i flera omgångar. Flera baljor krävs - plast är behändigt men laggade tunnor går an om de fått svälla bort och inte är för gistna. Planering alltså. Sen kommer the American wringer till pass, fastskruvad på tunnan (där det sista sköljvattnet egentligen ska vara). Med den pressen körs den rensköljda mattan dubbelvikt mellan valsarna två gånger. En stor del av vattnet pressas ut.

Mattorna hängs på tork. Sol och lagom blåst passar perfekt. Mattorna hängs på längsen med ränderna lodrätt för att eventuell överskottsfärg ska rinna längs randningen och inte färga intilliggande ytor. Att hänga torkande över staket är perfekt om man har ett sådant. I självhushållets tid, eller föritin, då det här var en rutin för varje husmor, var det viktigt att börja tidigt på morgonen så mattorna hade torkat till kvällen då daggen föll. Uppe med tuppen var inte jag, så de mattor som inte hunnit torka helt hängde jag in under tak i ett väl luftat uthus. Utom de som torkades liggande på häcken, de fick ligga kvar över natten. Det krävs många meter klesträck (klädstreck, tvättlinor) när alla de mattor som jag tvättade ska få plats :-)

Klockan fem var vi bortbjudna på middag, en perfekt avslutning på tvättdagen!
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om mattvätt, tvätta trasmattor, såpa, rotborste, sköljvatten, pressa ur vatten, American wringer, sommarsyssla, hänga på tork