16 december 2015

Fårad mark

Plöjda tegar är bland det bästa jag vet på hösten. Att ha dem i sin absoluta närhet ger en sådan ro i kroppen. Naturen vilar. Vackert är med frost, pudersnö och decembersol.
Fortfarande plöjer bönderna i delar av landet sin åkermark. I hemkommunen i norr är åkermarkens brukande för spannmål på upphällningen. Det här var senaste gången jag såg plöjda fåror i byn. Ett förändring i det tysta. Den slutliga övergången från den agrara eran till något annat, vad det nu är...
.
.

15 december 2015

Stadscentra

Så här ser det ut i många svenska städers centrum. Miljonprogrammets byggnader kantar den stenlagda och bilfria gågatan som är försedd med värmeslingor för att snön som eventuellt faller ska smälta bort. Ovanpå det hela har ljusslingor och ljusutsmyckning hängts upp över gatan.

Det är inte speciellt lustigt kan jag tycka.

En bild från Vasagatan i Stockholm från 1980-talets begynnelse. Till vänster skymtar Centralstationen. En man skyndar hemåt med en stackars gran och det är grått, grått. Inte speciellt lustigt tyckte jag och åkte hem till norr under jularna. Men numera finns ingen snögaranti längs Norrlandskusten heller. Trist för den som tycker om kyla, snö och mörker!

(Den svart-vita bilden är skannad från en broschyr om en fotoutställning 1982 på Kulturhuset kallad "Ett ögonblick i Stockholm" med fotografier av Pico Kymén. Jag fastnade för tristessen och sparade den. Kulturhuset i Stockholm, ritat av Peter Celsing, invigdes 1974, alltså året innan jag flyttade dit. Det gjorde skäl för sitt namn, där sjöd av aktiviteter att ta del av.) 
.
.

14 december 2015

Stadsvandring

NK:s julskyltning brukar vara lite extra. Här är det kottar som åker skridskor, en liten skön detalj bland alla storvulna och rörliga arrangemang som drar folk till varuhuset. Nordiska Kompaniet fyller för övrigt 100 år i år. Arkitekt var Ferdinand Boberg.
Efter en fridfull julmarknad på malmgården träffade jag en gammal vän för att gå på Luciakonsert men först slinka in och äta på Operakällarens bakficka.
 
Inredningen är tidlös med Olle Nymans handgjorda kakel.
Genom fönstret skymtar Jakobs kyrka i natten.
Och någonstans där ute runt Nybroplan och Sergels torg springer en hel del märkliga älgar omkring. Konstiga saker må jag säga, inte passar skogens konung i stadens centrum. Men antagligen appellerar de till långväga turister som tycker de är en tillräckligt bra ersättning för livs levande älgar.

Till sist Luciakonsert i Engelbrektskyrkan med Adolf Fredriks musikklasser. Vi har sett  Luciafiranden tillsammans sedan 1980-talet. Luciakonserterna i Adolf Fredriks kyrka klockan 7 på morgonen var klassiker innan jag flyttade från sta´n. Nu för tiden går vi på kvällen, och inte alltid i Sthlm.

När jag skriver om min lördag i stan kommer tankar. Väldigt många medelålders som flyttar från staden ut på landsbygden brukar hävda att det är viktigt att ha viss närhet till stan för att lätt kunna åka in dit. Ungefär som man skulle kunna tolka min skrivning här ovan. Varför är närheten så viktig? Är det för att visa att man hänger med, att man riskerar att bli bortkommen av att enbart vistas på landsbygden? Man "skojar" och säger att det viktiga med en liten bostadsort är att det finns kommunikationsmedel så man kan ta sig därifrån. Man vill för allt i världen inte bli stämplad som "lantis". Får vi någonsin bort uttrycket "kusinen från landet"? Hur höjer vi landsbygdens status rent generellt?
.
.

11 december 2015

Starke Laban

En miniask av plåt, 34 x 44 mm. Med ett innehåll som är starkt eller ger styrka. Välj själv. Små hårda pastiller av lakrits. Asken är av sentida tillverkning men med ett ålderdomligt tryck. Jag kan tänka mej att det här var bilder man översköljdes med vid förra sekelskiftet.

Här i länet var det bröderna Landby som blev något av kändisar på grund av Sixtens styrka och senare deras ostädade levnadssätt. Så det pratades om dem. En gång i tiden var Sixten kraftkarlen och Kurt hans manager. Sixten visade upp sin styrka på tivolin och marknader. En film från 1990 finns att se på SVT:s Öppet arkiv.
Legenderna Landby under sin levnad. Kurt 1920-1993, Sixten 1912-1997. Bilden hämta här.

I tidskriften Provins, nr 4 2012 kan man läsa en artikel om samma brödrapar. En kort tid runt 00-talet fanns ett litet museum över bröderna Landby i Norrbyn nära Hörnefors. Oklart varför just där.
.
.

10 december 2015

Kammakare Hedberg

En kam-makare var en hantverkare som tillverkade kammar (till att kamma ut hår, kamma bort löss, att sätta upp hår konstfullt) skedar, knivar, nålar, knivskaft m.m. av horn.
 
Edvard Hedberg levde sitt liv 1834 till 1914. Han var göteborgare, började i kammakarlära 1854 och blev gesäll 1857. Han gesällvandrade i Sverige, Danmark och Tyskland.

Edvard Hedberg kom till Kungsör och började arbeta hos kammakarmästare Hofstedt, vars verktyg han övertog efter mästarens död. 1887 startade Hedberg den egna verksamheten. 1890 gifte han sig med Charlotta Gustava Andersson. Hedberg var en skicklig hantverkare. Varorna sålde han från en kärra som han gick omkring med i Kungsör och i grannstäderna. Han dog 80 år gammal.

Kammakeriets arbetsmoment var följande för att få fram arbetsmaterial:
1. Rengöring av horn. Det gick lättast om hornen först kokades.
2. Skrätning. Hornet sågades på längden i lämpliga bitar.
3. Uppvärmning över eld. Hornbitarna blev formbara.
4. Pressning till en platt skiva.
5. Ritsning efter mall.
6. Utsågning med svickelbågen.
7. Skavning. Ytan skavdes jämn med kniv.
8. Finbearbetning.

Verktyg och mallar i mängd finns på hembygdsmuseet. Där finns väldigt mycket intressant. Sådant som inte finns i min norrländska "hembygdsgård" som är en bygdegård utan några kulturhistoriska preferenser.
Kamtillverkningen gick till så här:

1. Tandfältet ristades.
2. Kamtänderna sågades ut.
3. Skårorna jämnades med grundjärn.
4. Tänderna spetsades med kalérfil.
5. Tänderna rundades av lite med sirjärn.
6. Putsning och polering med sandpapper, ättika och aska.

I anslutning till montern om kammakare Hedberg står det på en skylt:
"Edvard Hedberg var inte Sveriges sista kammakare men troligen den näst sista och hans verktyg är antagligen de enda bevarade jämte en verkstad som finns på Skansen. Nog har vi Kungsörare anledning att känna oss stolta!"
 Javisst. Så klart!!!
 Kam och kohorn. Foto Marie Ande. Från Kammakarverkstaden på Skansens hemsida.

Titta vad jag hittar på Wikipedia
En av de sista kammakarna i Finland, E.G. Löfström, i sin verkstad i Ekenäs i början av 1900-talet

Som jag har förkärlek för de här miljöerna! De är nu borta här i landet men kan fortfarande finnas i andra världsdelar och även i några få europeiska länder. Jag minns skomakaren i Rundvik som jag besökte för att få näbbkängorna lagade på 70-talet. Hans verkstad upplever jag lite likartad som bilden. I det som många antagligen upplever som fattigdom ser jag hantverkskunnande utan like.

.
.

9 december 2015

Byffén

I samband med giftermålet och inflyttningen i den nyinredda övre våningen i morfars hus, köpte mamma och pappa en vardagsrumsmöbel med soffa, bord (soff- och matbord i smart höj- och sänkbar kombination) och 4 stolar. Allt fanerat med almträ. Buffén, som jag visar närbilder på här, köptes samtidigt. Den innebär funktionell förvaring med hyllor och utdragbara lådor. Lådor med filt i botten.
Ren och slät funkis. Endast en bössning runt nyckelhålet. Kan inte bli mindre utstyrt än så.
På insida ena dörren sitter etiketten med varumärket Lamhults Möbler.

Det här är folkhemmets ideal. Funktionalism. Slätt och utan utsmyckning. Helt min mammas stil. Hon var en verklig funktionalist. Själv är jag också mycket förtjust i detta, präglad som jag är av barndomshemmet med mammas val av möbler, porslin och textilier. Men jag kan även uppskatta andra väl genomtänkta inredningar från andra årtionden eller sekler. Hus med tillbehör är kul!
.
.

7 december 2015

Äggoljetempera

Detta är en tidningshylla som gjordes till min dåvarande funkislägenhet i Stockholm. Lite färg i den ljusa lägenheten ville jag ha och lät mig inspireras av Bauhaus-skolans färgsättning med primärfärger.

Jag målade min tidningshylla med äggoljetempera. Lättsamt och roligt att blanda till själv med ägg, kokt kallpressad linolja, vatten samt torrpigment efter önskemål. Efter ihopblandningen silar man färgen, jag tog en nylonstrumpa till detta. Äggoljetempera ger en slitstark matt yta som får lyster vid flitigt användande. Förr användes äggoljetempera på möbler och snickerier.
Numera målar man hela väggytor med denna miljövänliga färg. Jag föreskrev äggoljetempera från Ovolin AB under tiden som projekterande arkitekt i Stockholm. På den tiden blandades deras färg med färska ägg vilket gav den ett kort bäst-före-datum. Nu används äggpulver i Ovolins äggoljetempera. 90-talets början startades och drevs Ovolin av kvinnan som synliggjorde den här färgtypen igen och som numera driver företaget Av jord AB på den landsbygd som är hennes. Av företaget köper man färdigblandade färgpigment i många olika färgställningar som man själv blandar med färska ägg, linolja och vatten hemma.

Den här färgen är något helt annat än de stora färgfabrikanternas (oftast) miljöovänliga eller miljöfarliga färger.
 
Att få morgontidningen direkt genom ytterdörrens rostfria brevinkast är kanske det bästa med att bo i stan. Nu måste man gå ut för att få den i sin hand. Stad kontra landsbygd ;-)
 
.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,  

6 december 2015

Hem på landet

Neonskylten med den texten AB Hem på landet minns jag så väl från korsningen Birger Jarlsgatan - Grev Turegatan. Högt upp på det avskurna fasadhörnet satt den och lyste röd i Stockholmsnatten. Så märkligt det kändes att man i hjärtat av storstan gjorde reklam för landsbygden som var min. Hem till landet... dit jag åkte på loven för att jag älskade hembygden.

Neonskylten fanns i samma kvarter som konditori Sturekatten ligger, ett ställe som jag en period i livet frekventerade ofta. I vänners sällskap eller ensam med en bok. Skylten och kontoret för AB Hem på landet flyttade sedermera till Sergels torg om jag minns rätt, ännu centralare, ännu mer malplacerad :-)

Nå, bolaget var ett företag som ombildades från föreningen Egna Hem som startade 1889. Man såg till att uppförandet av flera egnahemsområden genomfördes. Storhetstiden inföll före första världskriget, men bolaget var verksamt stora delar av 1900-talet. Egnahemsbyggande kom senare att uppmuntras av socialdemokraterna som med sin folkhemstanke ville ge arbetare möjlighet till bra boende. Men snart nog övergick man till att förespråka flerfamiljshus i form av smalhus vilka började uppföras i städerna.

Men från början hade man från liberalt och konservativt håll sett på egnahemmen som ett sätt att reducera risken för att kommunism och socialism skulle sprida sig bland arbetare och tjänstemän. Egnahemsrörelsen kanske kan påstås var ett socialt experiment för att förbättra folks livsvillkor, så att de blev nöjda och produktiva samhällsmedborgare. Och sist men inte minst ville man motverka emigrationen till USA.

I veckan som gick träffade jag ett barnbarn till pionjären inom egnahemsrörelsen i min nuvarande hemkommun. Vi drack kaffe vid mitt köksbord och han berättade om sin farfar. Lovar att det var intressant. Om  egnahemsrörelsen i kommunen har stadsarkivarien skrivit en intresseväckande bok.

Det var vid den där kaffetåren i veckan som den röda neonskylten AB Hem på landet dök upp i minnet. Enbart i minnet bevarad, något foto av den har jag inte.

Det funderas mycket ute i bygderna om landsbygdsliv. Det är så jättebra. Här är två bloggares tankar:
Bondjäntan undrar om det inte är dags att bli en Prepper.
Och Jonna funderar om landsbygden är framtiden eller död och misär.
Det är två läsvärda blogginlägg.
.
.

4 december 2015

Sanning eller fördom?

Så här beskrivs livsstilen i den digitala telefonkatalogen i området där morfars/mitt hus är beläget:

"Området domineras av gifta par, 65+. Medelinkomsten är 22 577 kr vilket är 18% lägre än genomsnittet i Sverige. Vanliga intressen är jakt, meka med bilar, motorcyklar. Valdistriktet röstar vänster och C får 91% fler röster än rikssnitt."

Så här ser en beskrivning av kommuncentrat i samma digitala rymd:

"Området domineras av gifta par, 65+. Medelinkomsten är 20 419 kr vilket är 28% lägre än genomsnittet i Sverige. Vanliga intressen är krukväxter, lösa korsord eller sudoku, arbeta i trädgården. Valdistriktet röstar vänster och V får 53% fler röster än rikssnitt."

Så här kan det se ut i min sydligare belägna hemkommun. Där jämförs tomtstorleken.
Boende: Tomten där xx bor är ca 5513 kvadratmeter och 41% större än andra tomter i området.
Livsstil i den här delen:
"Området domineras av gifta par, 65+. Medelinkomsten är 33 018 kr vilket är 20% högre än genomsnittet i Sverige. Vanliga intressen är golf, utförsåkning, näringsliv och samhällsekonomi. Valdistriktet röstar borgerligt och M får 44% fler röster än rikssnitt."
Hemmanen i norr är så mycket större än tomterna i söder, hur fashionabla de än är :-)
 .
.Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Porslinskatten

Får jag presentera min lilla porslinskatt som stod i flickrummet på den hylla pappa snickrat åt mig. Hon kom fram ur garderoben för porträttering. Som jag gillade henne som barn. Så glad jag är att hon fanns kvar. Jag kan ju säga att det stod fler prydnadssaker än böcker i prydnadshyllan.
De barnböcker jag ägde stod i stringhyllan ihop med en del vuxenböcker. Som flitig låntagare i skolbiblioteket och snart nog i folkbiblioteket dära Vall´n, fick jag även i mig läsupplevelser. Biblioteket låg då på översta våningen i "kommunalhuset" som man sa då. Min mammas moster Astrid Sundqvist var bibliotekarie där och brukade, när man steg innanför bibliotekströskeln, komma fram och ge förslag på litteratur som hon trodde/visste att man gillade. Det inspirerade ett barns läslust, åtminstone min.

Vet ni att en sjuåring har i genomsnitt har ett ordförråd på 7 000 ord. En sjuttonåring som läser och/eller lyssnar till texter och som har blivit läst för mycket som liten har ett ordförråd på 50 000-70 000 ord medan en sjuttonåring som inte läser har ett ordförråd på 15 000-17 000 ord.

För att klara av ett vanligt vuxenliv, att hänga med i nyhetssändningar, förstå en tidningsartikel och att kunna följa instruktioner och anvisningar krävs ca 50 000 ord.

Det handlar om klass eller socioekonomisk tillhörighet även om man under långliga tider, och fortfarande i vissa grupper, inte talar om detta.

Bildningsidealet som en gång fanns inom arbetarrörelsen är borta sedan länge. Det gav livskvalitet, egenmakt och framtidstro och gemenskap för den delen åt den enskilda individen. Hur är det nu? Vad ger livskvalitet? Vad ger egenmakt? Vad ger framtidstro? Vad ger gemenskap?

Kanske får katten trots allt komma fram i ljuset framöver men böckerna är än viktigare i hyllan tycker jag numera.

Har ni sett att Byggnadsvård Gävleborg har en fin serie om barnböcker med hus och kulturmiljöer. Så lovvärt!!!
.
.

2 december 2015

Thorvaldsens Kristus

Den här gipsfigurinen har stått placerad på några olika platser under årens gång. Hur den hamnadehär är okänt men kanske var den en gåva. Efter familjens flytt till bottenvåningen på 1970-talets början har figurinen stått i bokhyllan nära de gamla böckerna, postillan med frakturstil och Rosenius dagbetraktelser.

Det här är en förenklad version av Thorvaldsens Kristus från 1821. Originalet finns i det färgrika Thorvaldsens Museum i København, väl värt ett besök. En replik i marmor från 1839 finns i Vor Frue Kirke, domkyrkan i samma stad. Den statyn är nära 3,5 meter hög. 

Min är knappt en tiondel av detta. Denna version är grövre utförd och förenklad, antagligen för att inte slås sönder så lätt och för att den kan vara lättare att gjuta med denna utformning. Ansiktet är grovt, fingrarna likaså men största skillnaden är att händer och underarmar inte går fria utan är omslutna av manteln. Därmed slås inte armarna av så lätt. Både händer och fötter har hål efter spikarna efter korsfästelsen. För det här är den uppståndne Kristus som visas, precis som originalet.

Thorvaldsens museums hemsida läser jag:
Thorvaldsens skulptur, der forestiller Kristus, blev én af hans mest populære. Den var oprindelig bestilt af Slotsbygningskommissionen til at stå i Slotskirken ved Christiansborg Slot, men senere – mens Thorvaldsen var i København i 1819-20 – blev det besluttet, at den i stedet skulle stå i apsis, den østligste ende, af Vor Frue Kirke ved højalteret. Statuen blev senere af andre udført i mange afstøbninger og størrelser og kom til at stå i flere forskellige trosretningers gudshuse i USA og i Europa. I mindre størrelse stod den i talrige danske kirker – både på landet og i byerne. Statuen forestiller den genopstandne Kristus, der viser sig for menigheden med mærkerne i hænder og fødder fra korsfæstelsen.
Bertel Thorvaldsens (1770-1844)  Kristus.
En förenklad kopia av den danske bildhuggarens verk nådde alltså även hit.
.
.

29 november 2015

Nu vänder mor sitt bibelblad

Den här lilla målningen av Stefan Jonsson (1876-1955) heter SÖMNAD och kom till 1924. Den är så oerhört rofylld och enkel. Denna och samme konstnärs lilla tavla VILA från 1919 är två av mina favoriter på Thielska galleriet.
En gammal kvinna, konstnärens mor, sitter med sitt sömnadsverk intill fönstret för att ta vara på dagsljuset. Sakta försvinner ljuset, snart läggs arbetet undan och det är det dags att kura skymning. Stämningen sammanfaller med Pär Lagerkvists dikt Nu vänder mor sitt bibelblad, första delen:


Nu vänder mor sitt bibelblad
och följer skriften rad för rad,
där Herrens gärning träder fram
så dunkel, allvarsam.

Men när hans ord syns alltför stort
och alltför väldigt det han gjort,
då sitter hon i skymningen
och finner frid i den.

Då sitter hon med handen kvar
på dunkla ord, men uppenbar
syns henne världen runt omkring,
dess alla ting.

På sina barn där uti den
hon tänker milt i skymningen,
och deras vägar där de går
hon blid förstår.

I knäet ligger Skriftens ord,
hon tänker på den väna jord.
Här är det trygga, ljusa hem
som Herren givit dem.

Hon knäpper sina händer hop
på djup och outgrundlig bok.
Då faller stilla över den
den dunkla aftonen.

 
Tänker på mina föregångare som läst ur den här postillan som är tryckt 1844, den senaste var min mamma.
 


*
Så satt måhända vid sin Bok
inunder stjärnhimlens dok
så mången gång ock Herren själv.
Allsmäktig Herren själv.

 Med väldigt finger pekar han
på ord som ingen fatta kan,
och djupt i mörkren tränger ner
hans blick som allting ser.

Men när hans visdom syns för stor,
då sitter han som du nu, mor,
så mild och god i skymningen
och vilar ut i den.

Då tänker han på sina barn,
och all hans visdom syns som flarn
emot hans kärleks stilla fred
som dit sig sänker ned.

Mild tänker han på lycklig jord,
där alltför stora är hans ord,
men ljuset kommer på hans bud
i helig morgonskrud.

Nu blommar där en ljuvlig vår
som emot sommartider går,
milt doftar alla markens träd
och fältens ljusa säd.

Han ser i stilla syner allt
vari hans kärlek tog gestalt,
och allt hans väsen, allt han vet,
hela hans evighet.

Med väldig skrift på skumma blad
och världars öden rad för rad
förgäten ligger livsens bok
inunder stjärnehimlens dok.


Pär Lagerkvist ur "Den lyckliges väg" 1921
.
.

28 november 2015

Kompassros

Ett brev från Klockargårdens Hemslöjd. Ett brev som sändes mot postförskott på 9,65 kronor. Kuvertet är frankerat med två frimärken till en kostnad av 1,15 kronor och poststämplat i oktober 1957.
Innehållet var då en broderisats. Nu ligger där en duk som inte broderats färdig. Broderi med vitt pärlgarn på gul linneväv. Kedjestygn, stjälkstygn och plattsöm ska det vara enligt medföljande anvisning. Jag ska nu ta upp den nål som mamma parkerade i linneväven på 50-talet. Det känns allt lite högtidligt kan jag säga.
.
.

26 november 2015

Handdisk

Jag tycker det är kontemplativt att diska för hand. Det gör att jag kan undvara diskmaskin och inte använda elektricitet till den. Bra va? Den rostfria lösa baljan fylls med kallvatten där disken sköljs. Så har det gått till här i huset så länge jag minns. I samma tankeveva undrar jag vad mormor använde för typ av diskmedel?

Vår livsstil kräver ofta att vi ska införskaffa prylar, gärna elektriska sådana. Om inte annat så för att visa vänner och bekanta att vi hänger med, att vi har råd.  Energiförbrukningen kommer att öka, mer vattenkraft, vindkraft eller kärnkraft krävs då. Jag tror på ett hållbart levnadssätt.
.
.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

25 november 2015

En fyr i mörkret

Fortfarande sitter neonskylten på gaveln på huset med Elektrotjänst. Jag passerade vid ett tillfälle då solen stod perfekt. Skylten är kulturskyddad  och Sörmlands museum har en berättande skylt nedanför på trottoaren. Så här har länsmuseet gjort på väldigt många udda platser över hela länet för att ge folket sin historia. Fint och genomtänkt! Värt en eloge.
Elektrotjänst i Katrineholm bildades 1946. Det var brist på installationsprodukter på grund av andra världskriget. Tyska Siemens låg i spillror. Elektrotjänst hade kontakt med ASEA i Västerås och kunde genom ASEA exportera sina produkter. Detta är ett tydligt exempel på hur Sverige kunde dra nytta av att inte ha deltagit i kriget.
Elektrotjänst tillhör numera Elkedjan.
Foto: Ingrid Johansson/Stadsmuseet
Nu till nutida neonskyltar. I Stockholm (förstås.) Eko Wera på Odengatan 92 i Stockholm tilldelas för sin klassiska ljusreklam priset Lysande skylt 2015.
Foto: Janne Spovér
Bistro Bananas på Skånegatan 47 tilldelas Stockholms skyltpris 2015 för bästa ljusreklam som satts upp under det senaste året. LÄS MER utförligt om motiveringen till de här neonskyltarnas priser.


***
Här är Dahlbergs blomsterhandel i Nordmaling någon gång strax före millennieskiftet. Neonskylten Blommor, som lyser röd i snöyran, är nu borta. Den var generell och skulle mycket väl ha kunnat flyttas till den nya platsen dit blomsterhandeln flyttades då butiken bytte ägare. Så skedde inte.
Det blev en skylt av det lite "billigare" slaget, här fotograferad 2009. Läs mer HÄR.

Vet ni hur neonskyltarna i Nordmaling behandlas? Vet ni som bor i kommunen hur många neonskyltar som finns kvar i kommunens enda tätort?? Var finns kulturbevararna??? De finns väl inte enbart i städerna hoppas jag innerligt... Det skulle spä på fördomarna om "norrländsk" landsbygd och det är inte alls bra.

.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

23 november 2015

Fernissat grangolv

Grangolvet från 1950 som jag nött som barn finns kvar. Naturligtvis! De parallellsågade brädorna har strukits med opigmenterad fernissa ett antal gånger av mamma. Många jular luktade det gott av fernissan i vardagsrummet. Jag kan tänka mig att från 90-talet har många sådana golv slipats och såpskurats eller oljats, ja kanske även bytts mot kilsågade breda plankor. Det har ju varit på modet.
Trasmattan har jag vävt. Det var 1991 och de ljusa och pastelliga färgerna är tidstypiska för den tid då postmodernismen var ledstjärna.
Materialmöte  år 1950: fernissat trägolv och öppen spis murad med rött tegel.
Ljusspegling i det blankfernissade brädgolvet. Man kan bli glad för mindre...
.
.
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

En syn på Norrland


I en intervju med Albert Bonnier (f. 1954) i DN den 21 november 2015 står en hel del. Det jag stannade till vid, då "Norrlands"frågan och hur "Norrland" beskrivs i medier intresserar mig, var följande:
(...)
Konkurrenten Gedin är då chef för Wahlström & Widstrand, där Abbe lärt sig grunderna som resande försäljare i Norrland. Han körde 300 mil fyra gånger om året; försökte sälja böcker i Umeå och Örnsköldsvik.
(...)
En stammis från Wahlström & Widstrand gav Abbe jobb.
– Jag skickade Abbe till Norrland, det sämsta distriktet, säger Per Gedin, dåvarande chef på W&W, i dag författare av biografier på Albert Bonniers förlag. Försäljningen gick väl inget vidare men han gjorde enorm PR för förlaget. Han umgicks och byggde nätverk. Han är så enormt social.
– Man träffade många original. Men Norrland var extremt segt, kallt, mörkt, säger Abbe.
Till slut gick han upp till ”Lucke (Bonnier) och letade möjligheter”.
(...)
Här kan man läsa hela intervjun digitalt: http://www.dn.se/kultur-noje/en-bonnier-av-eget-snitt/

Är "norrlänningar" i gemen kulturlösa? Det är lätt att få den uppfattningen då man läser och lyssnar på riksmedier. Har de här personerna rätt? Saknar vi kultur? Kan vi "norrlänningar" göra något år synen på oss? Vill vi?  Då tänker jag inte på "norrlänningar" som flyttat utan alla som lever och verkar i "Norrland". Som lever och verkar hälften av landets areal, de s.k. "norrlänningarna". Är vi utsatta för förtal? Eller får vi skylla oss själva för den bild vi ger av oss?
.
.