12 juni 2016

En parstuga från 1600-talet

Kullängsstugan från slutet av 1600-talet ligger nära Askersund. Det är en ovanlig byggnad som har sett nästan likadan ut i 300 år och är sedan 1970 byggnadsminne. Stugan är ett bra exempel på hur en välbeställd mellansvensk bonde kunde bo på den tiden.
"Gården Kullängen nämns första gången 1685. Den var då ett torp under gården Sigredatorp som numera heter Dohnafors. Torpet brukades av bonden Niels sågare. 1698 hade han fyra hus på gården. 1730 fanns betydligt fler hus på gården. Till gården hörde åkrar, ängar, skog och en mosse. Förstukvisten bildas av utskjutande stockar som är en fortsättning av husets innerväggar. Kullängsstugan var bebodd ända fram till 1936. Året därpå skänktes den till Örebro läns museum.
En parstuga
Stugan har två stora rum. Det ena kallades dagligstuga. I det rummet vistades man den mesta tiden. Där lagade man mat, sov och arbetade. Det andra rummet kallades anderstuga. I anderstugan kunde man ha gäster eller duka till fest. Men för det mesta användes den som förråd. Mellan de två stora rummen låg en farstu och en kammare. Parstugan var den vanligaste typen av boningshus på lite större gårdar från 1600–talet till 1850-talet."
Mer att läsa HÄR.

Det är en bjässe till timmerstock som utgör nedersta stockvarvet, syllstocken.
Den förste som guidade mig hit var min far. Han passade på när han besökte mig och jag satt bakom ratten. Sedan har jag varit på återbesök några gånger och då passat på att även besöka Bastedalens kinesiska park som ligger vid Vättern inte så långt från Kullängsstugan, i ett nerlagt kalkstensbrott. Kinaparken är en trägen mans verk. Det är en trevligt att stanna till på de här två platserna samt i lilla Askersund under en sommarutflykt. Det är nära till det mesta i den här delen av landet.
.
.

11 juni 2016

Vem värnar landsortens kulturarv?

Läs Sara Meidells kulturkrönika "Ett kungligt övertramp som vore välkommet" i Västerbottens-Kuriren den 7 juni 2016. Meidell är rätt träffsäker och gör sig till talesman för landsortsstäderna. Krönikan tar upp den hänsyn som tas till kulturarv i huvudstaden, just i detta sammanhang handlar det om kungens inlägg i debatten om läget av det nya Nobelmuseet som byggherren vill ska ligga på Blasieholmen med följd att ett tullhus från 1876 måste rivas. Kungen undrar om det inte går att flytta nya Nobelmuseet.

Foton från Internet.

Men jag undrar - vem värnar kulturarvet i glesbygden, på landsbygden, i rurala, i agrara sammanhang, på rena rama bonnvischan? Vilken myndighet ser till att vi fattiga "norrlänningar" får vårt kulturarv bevarat? Vilka privatpersoner intresserar sig för sin "fattiga" kulturhistoria? Vem ser till att en gammal torpargrund bevaras eller registreras av kulturmiljövården? Vem startar namninsamling eller överklagar ett beslut om en kulturhistorisk byggnad är i vägen för ett nybyggnadsprojekt? Om en bagarstuga rivs? Vem engagerar sig om Botniabanan byggs över något som tillhör vår historia? Vem ser till att bevara våra sköra samiska lämningar? Eller våra gamla historiska vägdragningar?

INGEN.
.
.
.
.
.
Om vi inte själva gör det.
Just det.
.
.
.
Och gör ingen något fortsätter vår norrländska historielöshet gå i arv och allt det som följer med det.
I Stockholm uppstår debatt, där finns människor som värderar kulturarvet och som har kunskap om lagar och förordningar och har viktiga mediala kontakter. Men i glesbygden då?
.

Hur autentisk är vår landsbygdshistoria?
Vad är en torpargrund värd?
.
.

9 juni 2016

Öppna byarnas dag

Läser om ett gott initiativ som sker i vårt östra grannland, nämligen Öppna byarnas dag den 11 juni. Vilken idé! Man gör något GEMENSAMT på och för landsbygden med hjälp av EU-bidrag, i ett landsomfattande Leader-projekt. Sen kan de byar som önskar ordna sina egna projekt inom ramen för Öppna byarnas dag - till exempel detta här.

Här i kommunen, länet och landet ser jag endast enstaka projekt som anordnas med Leader-pengar, inget samordnat på bynivå.

Finns en mer levande landsbygd på andra sidan Bottenviken? Är landsbygdsbornas gemenskap större "over there"? Har regionalpolitiken en annan inriktning? Jag önskar vårt grannland en mycket trevlig dag tillsammans med byarna i fokus den 11 juni.

http://avoimetkylat.fi/pa-svenska/
.
.

8 juni 2016

The Typical Norrlänningen

En bild säger mer än tusen ord. Eller hur det nu var.


Vad tycker ni om det här. Är dom så´na de där norrlänningarna? Är det kul? I så fall finns mer att se på facebook-sidan TheTypicalNorrlanningen där det finns mer av den här typen av humor om norrlänningar. Sidan har drygt 70 000 gillatryckningar. Det vore intressant att veta hur många av knapptryckarna som bor i "Norrland". Äh, visst fattar jag att humoristerna har distans till sig själva. Men ord och bild är viktiga påtryckningsmedel för att skapa uppfattningar om en landsända. Den må vara positiv eller negativ.

Det här är en bild av Norrland som jag hade hoppats inte stämmer. Men kanske måste jag börja inse motsatsen????! Var det därför jag inte flyttade tillbaka efter den utbildning som tvingade mig till Sthlm.

Vi norrlänningar ska tåla att skämtas om. Men var finns en fb-sida med värsta skämten om skåningar, västgötar, sörmlänningar som visar hur in i nordens bakom flötet de är - var, jag bara frågar?
.
.

6 juni 2016

I topp

Svenska flaggans dag hette den här dagen då jag var barn. Inte var det helgdag, som nu när dagen blivit både nationaldag och röd dag, men då var det ändå festligt på något sätt. Särskilt om det var skolavslutning och sommarlovet låg oförbrukat framför en. Den känslan kan jag fortfarande frammana ibland.
Den ärvda blå-gula är i topp idag. Fåglarna kvittrar, blommorna blommar. Vädret vackert som alltid den 6 juni ;-)
.
.

4 juni 2016

Filter

Har i några tidigare inlägg beskrivit mitt förhållande till televisionsapparater, hur jag valt bort teven ur mitt liv. När jag så småningom träffade den som skulle bli mannen i livet, var jag alltså ovan vid tv. Det var dock inte han, med långt mer medelsvensson-livserfarenhet än jag :-)

I hans hem fanns tv-apparater och tekniska prylar som jag tillförne aldrig sett. Många av modell ä. Och det märkliga var att varje gång jag var på besök visades enbart bra tv-program, alltså program som jag verkligen gillade när jag hörde att teven var igång och kastade ett getöga på apparaten som rullats fram. Kulturprogram främst. Det hände några gånger och jag blev lika förvånad varenda gång. "Är det ett så här bra utbud på tv nu för tiden?" undrade jag.

Tills jag en dag insåg att han hade spelat in de där programmen på video under veckorna. VHS var det som gällde på den tiden. Haha, vilka tekniska finesser det finns, tyckte jag. Och insåg också att han gjort urvalet och tagit sig tid att spela in programmen enbart för min skull. Vicken hygglo!

Så mitt tv-tittande går genom hans filter eftersom han vet vad jag gillar för slags program. Man kan ha en "personal shopper", jag har en "personal program selector". Yes.

Det händer också att det blir ett "snabbval" med mycket kort varsel. Senast var när han ansåg att ett inslag på Rapport borde intressera mig. Han kallar inte i onödan så jag hörsammade kallelsen att se nyheten om den kvinnliga mjölkbonden som säljer sin mjölk via en automat på sin gård i Uppland. Vi diskuterar med jämna mellanrum mjölkböndernas situation, landskapets igenväxning, stordrift och centralisering, jämför Norrland kontra Mellansverige, så det var mycket uppfriskande att se en kvinnobonde som inte går över till stordrift för att försöka överleva utan istället börjat sälja gårdens mjölk utan mellanhänder.

Det här sista var ett litet exempel på hur utmärkt det är för min del med en "personal program selector" :-) .
.

3 juni 2016

Shop ´til you drop

Ungefär så här såg det ut i Sthlms City första gången jag besökte stan. Jag minns träspångar att gå över, eller spelar minnet mig ett spratt...
https://lh3.googleusercontent.com/-ImFYvNTj_TY/V1FIjWsUK6I/AAAAAAAANmM/4Yawj7zN20obJy7Z3wPJKjzkhzhh9knnACCo/s800/SSMFA004483S.JPG
Utsikt från Kulturhusets baksida. Vy över Brunkebergstorg och bygget av Gallerian.
Jakobs kyrka i fonden.  
Fotograf var Lennart af Peterséns.
Foto från Stockholmskällan.

Detta är Brunkebergsåsen år 1974 från det precis färdigställda Kulturhusets baksida. Här håller "Gallerian" på att uppföras, Stockholms första inglasade shoppingcenter av storlek, belägen mellan Hamngatan, Regeringsgatan, Jacobsgatan och Malmtorgsgatan/Brunkebergstorg. Ungefär så här såg det ut första gången jag besökte stan.

Långt större shoppingcenters har senare vuxit upp i förorterna. Eurostop i Arlandastad stod klart 1992. Heron City vid Kungens kurva invigdes 2001 och behovet av detta shopping- och nöjescentrum diskuterades när det kom till, där skulle man kunna vistas dygnet runt med hotell, biografer, restauranger och butiker. Mall of Scandinavia i Solna invigdes 2015 och är Sveriges och Nordens största galleria. Varje stad med självaktning anser sig behöva en stor inglasad shoppinggalleria som besöksmagnet. Att sitta på café där inne under glastaket liknades vid, som jag minns Gallerian, med att sitta på ett italienskt utomhustorg. Året om. Sure!

Nu bygger man om gallerian "Gallerian" med fler våningsplan och bygger hotell av vissa tidigare lokaler - allt för att möta framtiden. Ambitionen är att Stockholm city år 2030 ska vara en av stans mest attraktiva miljöer att vistas i.

Jag minns en föreläsning som Lennart af  Peterséns (1913-2004), höll för oss arkitektstudenter på KTH om de gamla Klarakvarteren. De svart-vita fotografierna av det som varit var vackra men föreläsningen andades vemod över det vackra, den lite parisiska stämningen, som nu var borta.
.
.

1 juni 2016

Tv-stress

Minns en av de sista "sommarloven", innan en fast anställning skulle komma att innebära endast 5 veckors semester.

Jag tog bilen hem från Sthlm till byggpraktik som jag ordnat på Vallens enda byggfirma. Det krävdes ett antal veckors arbete på en byggarbetsplats för att i framtiden få ut examen och även året innan hade jag arbetat en månad på samma byggnadsfirma. Detta sommarlov bodde jag i sommarstugan. De två sista somrarna skulle jag ha praktik från arkitektkontor och då skulle det inte finnas möjlighet att bo hemma i byn på grund av stora avstånd.

På den tiden brukade jag spana in tv-tablåerna i dagstidningen när jag var hemma hos föräldrarna. Av alla de program och serier som gavs på sommaren var det en hel del som intresserade mig, jag som levde utan tv hade nu sommartillgång hemmavid.

Gissa om det blev oerhört stressande att tänka sig se ett program en viss tid, nästa om 1,5 timmar och sedan 2 timmars uppehåll inför något annat intressant osv. Kvällarna blev sönderhackade denna den sista långlediga sommaren hemmavid. Så kunde jag inte ha om jag skulle ta till vara sista sommaren, det insåg jag. Sommarkvällarna skulle användas till utevistelse, sista chansen att fånga den hembygd jag så väl trivdes med.


Helt sonika beslöt jag mig för att icke titta i tablåerna, helt enkelt negligera teven. Tomt, vacum, nada. Det kändes hårt att sluta se de serier jag påbörjat men snart nog försvann suget att sitta där i sommarkvällen och titta på rutan, rulla ner gardinen och samtidigt längta ut. När man kunde fiska, cykla på stigar eller lukta på linneor i mossiga vackerskogen.

Nu var det havet, skogen, åarna, bäckarna, floran och bergen som gällde och ofta gjordes utflykterna den sista sommaren tillsammans med min barndomsvän för vilken det också var ett av livets sista sommarlov.

Detta mycket medvetna beslut har påverkat hela mitt liv sedan dess på ett sätt jag inte kunde ana då på 70-talets sluttamp. Dels fick jag tid för andra väsentligare göranden och dels insåg jag styrkan i att vilja något och vad ett viljemässigt beslut medförde i form av att slippa stressa och istället få frihet, frihet från velande. Har man väl fattat ett genomtänkt beslut slipper man fundera över alternativ. Sommaren blev min!
.
.

31 maj 2016

Vem har rätt att företräda landsbygden?

Tittar och lyssnar på en inspelning från Landsbygdsriksdagen i Visby nu i maj.

Det intressanta börjar 11 minuter in i just detta klipp där Malin Rönnblom, stadsvetare, och Ellinor Falkman, retorikexpert, kommer till tals och analyserar de två debattpanelerna som förevarit. Det räcker med att lyssna till deras skarpa analyser, det tar inte många minuter. Snack med innehåll i motsats till en hel del annat.

Titta & lyssna HÄR.

http://www.europaportalen.se/sites/default/files/styles/image_article/public/imagestore/kossa_0.jpg?itok=KHuv3lHo
 En sann bild av svensk landsbygd?
.
.

30 maj 2016

Att bli trollbunden

Jag påminner mig en tv-händelse en julafton  på 60-talet, kan ha varit 6 -7 år. Det var alltså i tevens och min barndom.

Gick till min lekkamrat på sen förmiddag eller mitt på dagen för att överlämna en julklapp. Det hampade sig inte bättre än att vi hamnade framför tv-apparaten som stod i övre hallen. Hemma hade vi ingen tv som jag berättat tidigare. Vi småflickor satt på dynan från en bil som var sittplatsen för tv-tittande barn, med benen dinglade ner mot trappans steg. Rörliga bilder med ljud är attraherande, blir centrum i barns verklighet. Där blev jag och min lekkamrat sittande i timmar, tv-programmen var så roliga och lockande, tid och rum glömdes bort. Jag förmodar att Kalle Anka med vänner var ett av programmen vi såg, det började sändas i svensk tv 1960. När jag till slut insåg att jag skulle gå hem hade det mörknat!

Väl hemma blev jag rejält åthutad av mamma. Riktigt ordentligt tillrättavisad. Julafton är en familjehögtid - både min familjs och lekkamratens. Jag borde ha haft förstånd att ge mig av hemåt för flera timmar sen. Mamma var arg. Hon hade inte ringt mig hem för hon skämdes för att göra det, skämdes för att jag inte hade förstånd nog att själv inse situationen, skämdes för att hon inte lyckats uppfostra mig att förstå det. Den julaftonen hade jag missat en hel del av traditionerna min familj hade, min julafton blev rumphuggen.

Av detta lärde jag mig en hel del. Kanske inte mest just då men det fanns kvar för framtiden.



28 maj 2016

Mörk skönhet

När jag bodde i Sthlms centrum köpte jag ofta snittblommor med mig hem. Nu har jag möjlighet att odla själv.
Och det räcker att ta in en "Svart papegoja" och några grönskande blad av ackleja eller stjärnflocka för att förgylla sin närhet. Naturens formgivning har allt!
.
.

26 maj 2016

Älsklingsköket ♥ ♥ ♥

Här är det igen: mitt funktionalistiska favoritkök. Den rostfria diskbänken har god arbetshöjd, den laboratoriebetsade (svart) arbetsbänken är desto lägre för att få plats under det lågt sittande fönstret, sådana där fönster som är så vanliga på traditionella byggnader i norra delen av landet. Husmor har dock en Hema-stol till sitt förfogande med plats vid bänkskivan som sig bör. Här kan hon sitta och hacka/skära/kavla. Under arbetsskivan finns ett bakbord att dra ut och placera på den svarta arbetsytan.
Och - dörrarna har inga omslutande dörrfoder. En nog så viktig detalj för mig.

Hema-stolen är en så´n här höj- och sänkbar stol ni vet...  Jättekul att snurra runt på till det tar stopp neråt eller när det, då man nått maxhöjd, bongar till och man åker ner några centimeter och blir riktigt förskräckt trots att man VET att det alltid gör så. Vi barn behövde inte mycket för att roa oss :-)

Observera linoleummattan med mönstret Jaspé.

Väggen bakom diskbänken är klädd med rostfri plåt. Diskstället av plastbelagd ståltråd är upphängt i det snedställda överskåpet. Disktrasan av bomull hänger på tork, disktvagan är beredd att använda vid nästa diskning. Masoniteytan på baksidan av skåpet är bara målad ett lager med en färgtyp som är blank och avtorkbar. Det kan vara linoljefärg, jag har inte undersökt detta. Målar´ Mattsson från Rundvik utförde målningsarbetena på övervåningen.
Mötet mellan diskbänksytan och väggen är utformad med en vulst.  Stänkskyddsplåten är fäst i bakomvarande vägg med rostfria spårskruvar. Hur mycket gillar jag inte denna lösning, dessa närmast osynliga praktikaliteter, dessa detaljer, detta kök från 1950 som föräldrarna formade och byggde.

Edit: Jag fick ett tips av Helena om en artikel om rostfria diskbänkar - kolla HÄR.
.
.

24 maj 2016

Nuets vy

Än sen då -
antingen blommar dom eller
blommar dom inte 

Issa (1763-1827)
.
.

23 maj 2016

Fäbodstinta

Och så här går det för den som vill hålla en del av vårt kulturarv, som jag nämnde i förra inlägget, vid liv: läs om utrotningshotad mångfald.

 Smörtillverkning och silning av färskmjölk.
Båda bilderna ovan kommer från Karl-Tövåsens fäbod.

Fäbodlivet saknade elektricitet, allt gjordes för hand. I dagens Sverige kan byråkratin vara svår och hård och omöjliggöra att detta visas upp. Så klart att Sverige rankas lågt då det gäller bevarande av vårt kulturarv. Fäbodar var en viktig del i Nordsveriges jordbrukssystem under lång tid.
*
Även här i byn har vi en fäbod men den är inte levande. Inga originalbyggnader finns kvar här, inga kreatur vistas här sommartid, inga redskap finns här som visar på livet förr men här finns en flaggstång av stål ;-)
Detta är läget i den byggnad som ska föreställa lagårdsbyggnad. Välkommen hit för att förstå hur livet tedde sig här på fäboden (nu var jag ironisk).
Det finns inget försök att visa dåtidens levnadssätt och inte heller byggmetoder. Modernt fogskum har använts helt slentrianmässigt. Att göra studiebesök till "levande" fäbodar skulle kunna ge idéer, eller hur! Och det här är faktiskt ett nutida utflyktsmål, ganska välbesökt tror jag också. Så olika landsändarna förhåller sig till det egna kulturarvet.

Här ett par besök jag gjort till fäbodar i Hälsingland och Dalarna.
.
.

22 maj 2016

Näringslära

Här är ett svartvitt fotografi från 1940-talet. Min mormor, morfar och äldsta dottern som ska komma att ta över det lilla jordbruket står där med redskap som användes vid slåttannan. Framför dem står en vän och inkomstkälla i jordbruksnäringen.

 
Det här sättet att leva livet kommer aldrig tillbaka. Inget av morfars och mormors barnbarnsbarn har växt upp med jordbruk, de bor i städer eller i dess omedelbara närhet. 

Tror ni att de:
- vet skillnad på hö och halm, på kviga och ko, på räfsa och kratta, på lagård och stall, på korn och råg, på råmjölk och kärnmjölk, på separator och mjölktråg...

- har ätit egenproducerat kött eller fläsk eller druckit mjölk från egna djur, ägg från egna höns, ätit bröd bakat på eget mjöl, har hässjat hö, har släppt ut korna på sommaren, har känt en varmmjuk ko eller en sträv kalvtunga mot sin hand.

- är rädda för kor och tycker att de luktar illa, tror ni de förstår sambandet mellan naturgödsel och skörd, mellan betad mark och öppet landskap

- vägrar att äta kött även det som kommer från svenska kor som betat på naturmark

- vet att kor älskar skogskovall och ratar smörblommor
- vet skillnaden på klövdjur och hovdjur 
- vet att människorna förr flyttade ut från vinterhuset till en sommarbostad på gården på samma sätt som kreaturen flyttade till fäbodvallen och i senare tid släpptes på skogen sommartid och på kvällen kom hem till sommarladugårdarna

Antagligen inte.

Och det finns så mycket mer kunskap som försvunnit på ett par generationer. Barnbarnsbarnen har kommit bort från ursprunget och vem av dem som reflekterar över det. Det är kulturhistorikerna och antikvarier som tar över vetandet, kulturhistoriker som liksom morfars barnbarnsbarn själva sällan eller aldrig kommit i praktisk och direkt kontakt med jordbrukarlivet utan har som yrkesinriktning att teoretisera över det agrara livet förr.

Här i socknen, i Norrlands kustland, levde man under 1900-talet på små jordbruk, ofta som en extra inkomstkälla till ett arbete vid sågverksindustrin. Innan hemmansklyvningarna började vid förra sekelskiftet fanns här större jordbruksenheter som kunde försörja en hel familj samt drängar och pigor. Hemmansklyvningarna fick till följd att, när jordbruket rationaliserades efter andra världskriget, de små enheterna först lades ner. Sågverket och masonitefabriken gav här den flesta arbetstillfällena.

Den pågående och "obevekliga" urbaniseringsprocessen och den gällande storstadsnormen gör att det finns ingen nytta i dag med att veta vad en smörkärna är, hur den ser ut och vad används den till. Är kunskap om sitt ursprung, sina rötter, något värt? Är kunskapen  nödvändig? Ja det kan man fundera över. Det gör jag.


20 maj 2016

Landskapsplanering

Läste ni också i dagstidningen en TT-intervjun med Pettsons och Findus´ skapare i samband med bemärkelsedagen? Alltså intervjun med arkitekten Sven Nordqvist på hans 70-årssdag.
Han bodde tidigare på uppländska landsbygden men har flyttat till Södermalm på äldre dagar. Hans motivering till flytten till staden löd så här:

”Det är det gamla svenska landskapet som inspirerar mig. Därför blir jag bedrövad när jag ser hur det förändras, med kalhyggen och granplanteringar och inga kor som är ute och betar längre.”

Jag kan förstå honom.

Nu har även tidskriften Arkitekten publicerat en artikel om jord- och skogsbrukets betydelse för vårt land, för ekonomin, matförsörjningen och "biverkningarna" som i bästa fall innebär att landskapet vårdas och underhålls. "Jordbrukslandskapet utarmas i takt med att lantbruksföretagen blir färre. Naturbetena som är kärnan till biologisk mångfald och attraktivitet växer igen. Och en enkelspårig klimatpolitik riskerar att elda på utvecklingen." Jovisst, det där har varit välkänt länge. Rubriken lyder Sverige missar målet om ett rikt jordbrukslandskap. Det var ju bra att det togs upp i arkitekternas branschtidskrift, i planeringssammanhang. Under så många år har bästa jordbruksmarken använts till att bygga småhusområden, villamattor, i hela landet.

Visst bör vi minska vår köttkonsumtion från storskalig köttindustri för klimatets skull. Men ät kött från svenska naturbeten för allan del! Det är en välgärning. Nötkreaturen har dissats under 00-talet då det påstås att idisslande kor släpper ut stora mängder metan. Well well, de behövs för den svenska öppna betesmarken och därmed den biologiska mångfalden. Här finns en liten diskussion i frågan.

Här kan man tala om metanproduktion. Störst och värst men inte bäst för djur, miljö eller klimat.

Djur som mår bra och inte avlas/odlas fram i fabriker är en välsignelse säger jag. Ät kött från småskaliga djurhållare och välj svenska mejeriprodukter (inte så lätt som man kan tro) och behåll det öppna landskapet! Att vara vegetarian eller vegan innebär inte enbart plus för vårt land och absolut inte för vår norra landsända.

Vi hade getter i vårt permanentboende i några år. De betade på grannens mark i bostadens omedelbara närhet. Jag är mån om att hålla den gamla betesmarken öppen och getter är utmärkta för det så vi valde att satsa tid och pengar på detta. Getter är lättskötta och trevliga djur men man får se upp var man har getabocken ;-)  Roligt var det hur som helst och vackrare blev det. Det bästa är om de kan röra sig på en stor inhägnad yta med stenar och nivåskillnader där det växer sly och träd med lågt hängande grenar som de kan äta av om de ska göra nytta som landskapsvårdare. Efter några år blir då ytan som en landskapspark. Långt tillbaka gick de på skogen.

Jag saknar de där djuren men får väl vänta tills jag blir dagledig innan jag kanske kan satsa igen. Då kanske det blir ett par kor...

I höstas, då vi röjde lite sly, fick jag höra ett förslag från en passerande man född i byn och liksom jag inte permanentboende här. Han menade att bysamfälligheten (vi hemmansägare) skulle kunna skaffa får och låta dem beta på allas våra ägor för att hålla byn öppen. Kanske ska jag anmäla mig som en av herdarna framöver?  :-)

.

19 maj 2016

Vad kan detta vara?

Det här är ett stort föremål som jag inte vet det ursprungliga användningsområdet för. Si så där 2 meter lång och cirka 60 cm (1 aln) bred.
Något ska förvaras (och kanske fraktas) i den kan jag tro. Det här är inget som jag minns använts på gården då jag var barn utan måste vara äldre än så.
Uppbyggnaden består av en ram av trä där brädorna fästs med nådade spikar i tvärslåar infällda i ramen. Det finns utstickande handtag i alla fyra hörn både upptill och nertill.
 
Ja,vad kan det vara? Varför är den sparad? Så förargligt att jag inte tog reda på det då tid ännu fanns. Kan det vara en sädesbinge? Jag har inte ens fantasi nog att komma med fler förslag. Internet är inte så utvecklat (i dagsläget) inom det kulturhistoriska området så det går att bildsöka ett föremål och få svar. Åtminstone misslyckas jag nu och då med det. Tänk om det funnits en gammal person i byn att fråga eller varför inte en hembygdsförening...

.
.
Tillägg: Nu är föremålet identifierat, se länk. Det är något annat än Albins uppfinning till mänskligheten, se kommentarer ;-)

18 maj 2016

Ers´mäss

Här sitter en liten knodd på en utbredd filt på gårdstunet. På ett gårdstun som de såg ut innan gräsklipparna kom till byn. Fint tycker jag. Året bör vara 1943. Där bakom går Kustlandsvägen, gamm´vägen, förbi. Precis som idag. En gunga hänger från en trädgren. Barnet har många äldre systrar så gungan användes flitigt vill jag tro. Pojken på bilden bor idag på samma gård där fotot är taget. Men i ett hus byggt på 70-talet.

Längst mot gamm´vägen står en stor rönn. Rönnar var mycket vanliga gårds- och alléträd här i norr för gammalt. Idag är de betydligt färre. Tyvärr - tycker jag som gillar hur det såg ut för i väla. Mycket var mer estetiskt, inte så våldsamt och naturligtvis anpassat till omgivningen. Planterade klotpopplar finns det nog fler av numera än planterade rönnar här i bygden. Dock inte just här där man har den goda smaken att behålla gamla vanlig trädsorter. Även en rönn. De snabbväxande klotpopplarna är ett nytt inslag i floran precis som contorta-tall. Ett minne av 1970-talets trädgårdslook, det årtionde då de började dyka upp. De växer precis som arkitekter ibland brukar rita träd för att "lulla till" ett perspektiv, ni vet :-)
 Idag har grannen namnsdag. Grattis! säger jag.

Idag är det Eriksmässa. Runt Ers´mäss kommer en kallperiod enligt gamla tiders årstidspraxis. Det kallades Ersmäss-gnäll´n. Efter det är det bara järnnätterna runt den 6 juni som kan ge frost. Sen är det fritt fram för sommaren.
.
.

17 maj 2016

Chockartat

Igår fick jag en smärre chock då jag öppnade kuvertet med den handskrivna adressen som kom med posten. Nä, det kunde bara inte vara sant det jag såg - det kunde inte vara sant. Men det var det.

Däri fanns protokollet från årsmötet i samfälligheten för skogsbilvägen!!!! Det här är stort ska ni veta!

Årsmötet hölls i mars och jag kunde inte delta. Det är inte var dag som någon skickat ut ett protokoll från ett årsmöte i någon av de fyra föreningar jag är med i i mitt nordliga hemland. Aldrig att bysamfällighetens styrelse, Kustlandsvägens styrelse, bygdegårdsföreningens styrelse eller skogsbilvägens styrelse någonsin skickat ut protokoll till medlemmarna. Förr fick jag inte ens kallelse till samfälligheternas årsmöten men mot La Famiglias vilja drev man (jag) igenom det eftersom lagen står på min sida.

Men nu kom ett välkommet protokoll från samfälligheten för skogsbilvägen. För första gången i historien. DET HÄR ÄR STORT!!! RIKTIGT STORT.


Det brukar väldigt ofta vara otydligt vad som beslutats, medlemmarna vet inte, minns inte, har inget protokoll att gå tillbaka till och inte heller minns styrelserna så väl, vilket innebär att det är allmänt förvirrat och även odemokratiskt på många sätt i föreningarna. Av okunskap ibland, av beräkning ibland, gör styrelserna så här. Att hålla inne information är ett av många sätt att härska, behålla makten. Att gå till sekreteraren och be att få läsa protokollen ses med oblida ögon, man får en känsla av att göra något brottsligt. Så illa är det. Det är horribelt att det ska vara så. (Jag har insett hur det är att leva i en diktatur.) Så fatta hur j-a glad jag blev igår för ett protokoll på ett A4-ark.

Det måste vara så att den nye sekreteraren har föreningskunskap och använder sig av den. Kan det vara så att La Famiglias makt börjar minska i denna förening, att styrelsen inte slaviskt och utan reflektion följer deras direktiv. Kan det vara så? Att det börjar så smått bli lite mer d-e-m-o-k-r-a-t-i-s-k-t. Trots att Fru Famiglia sitter i valberedningen och alltid väljer in personer i styrelserna som normalt står direkt i familjens tjänst. Jag bidar tiden an.

Tack Nils!

En  tulipanaros direkt från min trädgård..
.

15 maj 2016

Kanoten

Sommarnöjet som barn var att paddla den här kanoten. En masonitebåt som pappa tillverkade då han insåg att vi barn var glada att röra oss på vatten, närmare bestämt på bäcken som rinner genom byn.

Det började med att vi barn en sommar gick ner till bäcken på platsen för farbror Kalles och tant Hildurs tvättbrygga. Vi, det var min syster och jag samt våra tre kusiner som med föräldrarna kom varje sommar för att umgås och hjälpa till med slåttannan. Där från tvättbryggan brukade vi mata gräsänderna eller ta oss ett bad. En dag hade vi ordnat en "båt". Båten var en låda, typ sockerlåda, med plast inuti. Inuti! Pappa tillkallades för att han skulle se vår farkost. När två av oss hoppade i den tog den så klart in vatten i springorna och plurrade. Haha... Så blev det hur många gånger vi än försökte, vi hann inte ens över den smala bäcken innan båten stod på botten. Vi kom något lite längre när plasten täckte lådan på utsidan :-) Som tur var var det grunt där.

 
Det var naturligtvis där som pappa insåg att han skulle bygga det som kom att bli "kanoten". Han hade ju viss vana av båtbyggeri.

Det här kan mycket väl vara jungfrufärden med pappa bakom kameran.
Här sitter jag i aktern med en paddel. Flera somrar hade vi nöje av den där farkosten, ja även tillsammans kompisarna i byn när kusinerna åkt söderut efter att ha varit med om slåttannan. Det lektes båttaxi, det gjordes upptäcktsfärder, det paddlades både hit och dit. Hur häftigt var det inte att ensam sitta i aktern och paddla sig fram med fören stående högt upp mot himlen. Då var kanoten lättmanövrerad kan jag lova.

Visst har jag paddlat något lite vidare omkring med "riktiga" kanadensare och kajaker, t ex på Öreälven ner till Örträsksjön och sett bävrar på 70-talet eller paddlat runt Norrbyskär och senare med kajak från Norrbyskär till Snöan i mångata. Då för att övernatta i ett vindskydd och dagen efter se de märkliga labyrinterna och titta in i fiskekapellet. Men så långvarigt roligt som med masonitekanoten har jag aldrig haft.
.
.