31 mars 2010

En nybyggare

Minnessten rest över den förste nybyggaren i Salberg.

1784
upptogs nybygget
SALBERGET
av Erik Larsson-Lydig fr. Nordmaling.
Gideå Hembygdsförening reste stenen
vid firandet av 200 års-jubiléet
1984.

Erik Larsson-Lydig var min morfarsmors farfarsfar.

Denne Erik Larsson-Lydig föddes 1736 i Gräsmyr som son till bonden Lars Jonsson och hans hustru Beata Hansdotter. 1758 tog han värvning som indelt soldat och gifte sig med Sigrid Jonsdotter. Efter att ha tagit avsked från krigstjänsten  kom han 1784 till nybygget Sahlberget. Två år senare insjuknade han och dog 50 år gammal. "Hans vandel var stilla" står det i dödboken. Denne man ägnade prästen hela 11 rader(!) för en levnadsbeskrivning i dödboken. Så bra för efterlevande att få läsa:

Så här har jag tolkat 1700-talshandskriften:
8 mars 1786
Nybyggaren Eric Larsson Lydig, född år 1736 i Gräsmyr. Fadr. afl. Bond. Lars Jonson ibid, modr. äfen afl. h. Beata Hansdr. Blef hel(t) späd moderlös, och upfostrades, då han var 3 år gl, hos en dess slägtinga vid namn Eric Larsson i Hössjön uti Umeå skn tills han blef fullwäxt.  Tjänte sedan först i soknen med godt loford, och år 1758 gaf han sig till soldat wid Wästerbotns Reg:te och ÖfwersteLt:s compganie. Wid samma tid gifte han sig med dess nu efterlemnade änka h. Segrid Jonsdr, som födt honom 14 barn, hwaraf 9 st. än lefva.

År 1769 tog han avsked från krigstjänsten, och köpte sig ett hemman i Umeå uti Sörböle by, war han uppeholt 2ne år, flyttade sedan hit till soknen på ett Bruks heman, der han war till år 1784, då han tog sig ett nybygge vid namn Sahlberget. Sjuknade i den gängse febern d. 22 sistl. Febr. Hans vandel var stilla. Begrofs d. 19 Martii, lefde wid 50 (år).

Denne mans levnadsförhållanden vill jag veta/forska ännu mera om, helt klart. Erik Larsson Lydig hann med en helt del i sitt femtioåriga liv, och slutade som nybyggare. Har beställt ett häfte om nybygget Sahlberg från Gideå hembygdsförening och är spänd på om det beskriver det nybyggarliv jag är intresserad av.

I samband med firandet år 2009 av det som kom att kallas 200 år av fred i landet, iscensattes uppvisning av fältslag i Sävar. Här är en bra hemsida till föreningen som levandegjorde detta slag. Där kan man se hur den uniform som Erik Lydig använde såg ut.

Lite mer fakta om Västerbottens regemente och Överstelöjtnants kompaniet.  Under Lydigs tid som indelt soldat pågick Pommerska kriget, 1757-1762, där Västerbottens regemente deltog. Men eftersom detta inte nämns i dödboken, förmodar jag att hans bataljon inte deltog i kriget.

Här i trakterna har sockengränserna justerats nu och då. Idag tillhör Salberg Örnsköldsviks kommun. Gideå hembygdsförening, som lät sätta upp minnesstenen, tillhör Ångermanlands hembygdsförbund. Jag brukar vara inne på Sveriges Hembygdsförbunds hemsida lite nu och då. Tyvärr är inte min hembys hembygdsförening medlem där. "Hembygdsföreningen" är ansluten till bygdegårdarnas riksförbund som har annat på agendan än att främja bygdens historia.

28 mars 2010

Vandrande by

De gånger pappa gjorde en umeresa brukade han oftast köpa med sig en bok. Boken Vandrande by fick lilla jag av pappa efter en stadsresa han gjorde 1957. Det var långt innan jag kunde läsa men här fanns många bilder, på en del var den jämngamla sameflickan Elle-Kari med. Självklart har jag tagit intryck av de fina svartvita fotografierna som berättar om ett annat sätt att leva. Spännande.








Vandrande by

Bild Anna Riwkin-Brick
Text Elly Jannes

Hit till min by kom lappar för renarnas vinterbete då morfar var ung. Det morfar berättade för mina föräldrar har jag i min tur fått återberättat. Lappen som kom åkande utför Hallberget bara med en stav och med fantastisk skicklighet. Hur morfar en annan gång kom på efterkälken då han blev omkörd i skidspåret i en uppförsbacke. Lappen hade renskinn, stighudar, under skidorna. Här på byns marker, vid en myr på en ås uppe på "fjelle", finns rester av Grans samebys två vintervisten (åtminstone fanns den ena kvar för två år sen, men man vet ju aldrig).

Tiderna har ändrats oändligt. Vissa vintrar körs renar ner till kommunen för vinterbetets skull. Ett renbetesmål där samernas rätt till renbete i byarna i kommunen blivit långtgående och pågående rättssak. Vem var här först är frågan. Vem har mest rätt till marken? Samerna eller nybyggarna? Lappar eller kväner? I fjol var nog första året renar syntes inne i byn under min levnad. Då jagades några renar på lägdorna med scoter. Självfallet är det förbjudet att stressa djur så. Den gamle, snart 80-årige, scotermannen och hemmansägaren körde fast i ett dike och fick lomma iväg hem för egen maskin...

Om jag förstått delar av det hela rätt, så menar fastighetsägarna att samerna ska sköta sina renar på samma sätt som för 100 år sen, utan biltransporter om de över huvud taget ska vistas här. Man hävdar att planteringar förstörs av renar som trampar på trädplantorna. Då säger inopportuna jag, att om renägande samer ska sköta sina renar på samma sätt som förr, bör även skogsägarna sköta skogarna som då, dvs. skogsbruk utan stora kalhuggna ytor. Att renar eventuellt trampar ner barrträdsplantor beror ju på de monokulturer som breder ut sig hektar efter hektar. Skulle skogen skötas med olikåriga träd, är den så mycket tåligare både mot stormar, skadeinsekter, nertrampning och betesskador av älg. (Nu måste jag nog huka mej, inlägget är kontroversiellt, enbart motståndarna till samerna brukar komma till tals i bygden.)

27 mars 2010

Earth hour

 .
Visst måste man som barn påverkas av att få uppleva detta? Att sitta varmt och tryggt invirad i en kär vuxens knä och titta in i eldens sprakande sken, för övrigt helt omsluten av mörker. Att sitta utomhus under stjärnhimlen och lyssna på de vuxnas prat och berättelser.

Jag har påverkats av detta trots att jag bara sett bilden, inte verkligheten, då jag allt sedan tvåårsåldern bläddrat i boken som jag fick av pappa. Fotot finns i Vandrande by, fotograf var Anna Riwkin-Brick.

Jag tycker om mörker så att stjärnhimlen, norrskenet eller månskenet kan upplevas ordentligt. En enda timme mellan 20.30 - 21.30 lördag den 27 mars, kan man släcka all elektrisk belysning allt för vackerupplevelsen, mot "ljusnedsmutsning". Tänk om "min" kommun släckte gatlyktorna samma timme - det vore att återuppleva all tid före 70-talet. Men kommunen finns inte med bland de många av Sveriges totalt 290 kommuner som deltar .

Earth hour är en klimatmanifestation men jag ser det lika mycket som en skönhetsmanifestation. Passa på, nästa år kan allt vara annorlunda. Tysta och mörka platser kommer att bli en bristvara, platser som i framtiden kommer att locka många människor tror jag.

26 mars 2010

Snabbmat

Det här tycker jag är riktigt ordentligt gott. Blodbröd. Jag brukar köpa upp mej på Härnö blodbröd för att ha som god och snabblagad mat då  sådan behövs. Har provat Småbrännas blodbröd också, mindre bageri, lokalare, kanske lite finare. Men det är den tunna Härnökvaliten som finns i mitt sinne.

Det är bara att koka upp vatten, salta, lägga i det antal skivor man vill ha, låta ligga en knapp minut, ta upp med hålslev och lägga på tallriken. Genast göra smörbrunn. Medan vattnet kokar upp har man gjort en vit sås, bechamelsås om man vill ha ett tjusigt namn på den. Blodbröd, sås och egen lingonsylt med bär från skiftet = jättegott!!!

25 mars 2010

Varför man ska avhålla sig från att släktforska

Det här är några invändningar jag fått då jag berättat för kompisar och bekanta om min glädje att släktforska.

De släktforskar inte därför att de:
  • inte vill få veta av all inavel och hitta genetiska förvrängningar (jobbigt)
  • kan råka på anfäder som är mördare och tjyvar (pinsamt)
  • kan inte veta om fäderna är de rätta fäderna på grund av all promiskuitet som förekommit (osäkert)
Jojomensan, visst kan man resonera så!

Att jag inte släktforskar intensivare beror bara på att tid saknas, inget annat.
Att släkt- och hembygdsforskare sällan betraktas som seriösa forskare det struntar jag i! Men visst vore det roligare och intressantare om kulturhistorien stod högre i rang i byn.

Våffeldagen

Takdroppet ska vara så rejält att oxen ska kunna dricka sig otörstig av det idag på Våffeldagen, Jungfru Marie bebådelsedag  den 25 mars. (På Mattiasdagen den 24 februari skulle tuppen kunna dricka av takdroppet.)

Våffeldagen antas vara en felhörning av Vårfrudagen, alltså jungfru Marias dag. Jesu mor Maria kallades ju för gammalt även Vår Fru = Our Lady = Notre Dame. Det är nu 9 månader fram till juldagen.

Förutom att oxen ska kunna dricka av takdroppet på Våffeldagen berättade mamma att min mormors minsta bröder brukade få gå ut på bron, få gå över dörrabäckene den här dagen. Först då, eftersom de inte hade några vinterskor. Det torde ha gällt innan de var i skolåldern. Familjen var inte särskilt fattig vad jag förstår, det var antagligen vanligt att småbarn inte hade vinterskor.

Det här är min mormor Almas familj i Levar. Stående: Algot, Ester, Alma, Konrad. Sittande på bänkar: Hilda, August samt föräldrarna Amanda och Per. Längst fram: Valdemar, Fredrik, Gunnar, Adolf. Alma Eufrosyna var den förstfödda, född 1890.

(Dörrabäcken är detsamma som tröskel.)

Läs även andra bloggares åsikter om ,

24 mars 2010

Uppfostringsjänta

Makarna Jonas Forsberg och Catharina Eskilsdotter, som jag skrev om i förra inlägget, hade inga gemensamma biologiska barn. De tog en fosterdotter, n´uppfostringsjänt, som hette Hedvig Sophia.
Fotot saknar fotograf och ateljénamn. Jag tror det är en lokal byfotograf bakom kameran. Flera porträtt med detta golv och även med den nybarocka stolen som rekvisita återfinns i albumen. På fotot står att detta ev. kan vara Forsbergs uppfostringsjänt. Jag är rätt så övertygad om att det är så. Sofia var 13 år då hon 1871 kom till paret Forsberg/Eskilsdr.

Sofia föddes år 1858 i Viksjö, Sundsvall. Fadern var smeden Nils Tysk och modern hette Hedda Sophia Lindgren enligt födelseboken. Jag uppmärksammar att en av faddrarna var just Jonas Forsberg, de övriga var från Sundsvallstrakten.

Sofia var förstfödd och fick med tiden fyra syskon som jag hittat. Vid 13 års ålder, år 1871, flyttade Sofia, som jag dragit slutsatsen att hon kallades, enligt husförhörslängden från sin sjupersonersfamilj till Jonas och Catharina. Varför är höljt i historiens dunkel, åtminstone för mej.
På detta foto finns inget ateljénamn tryckt och inte heller står skrivet med säkerhet vem som är avbildad. På grund av halsutsmyckningen, som är densamma som på första fotot, drar jag, kanske något förhastat, slutsatsen att det är Sofia.

Det som var absolut nytt för mej kom fram vid 2.30-tiden natten mot måndagen då jag letade efter Sofias mamma Hedda Sophia. Hennes födelsedatum och födelsesocken hittade jag i en husförhörslängd efter att hon bildat familj. Jag letade vidare i födelseboken för tiden och hittar snart att hon och Catharina är systrar. Sofia är dotter till Catharinas sju år yngre syster Hedda Sophia. Så är det! Det har ingen någonsin nämnt för mej tidigare.

Det är häftigt fascinerande att släktforska. Men att sitta uppe fram emot klockan 3 natten mot en måndag är inte att rekommendera om man ska upp och jobba samma morgon!!!

Tror inte att jag forskat fel men förstår inte riktigt efternamnet Lindgren på modern Hedda Sophia i dotterns födelseakt. I födelseboken 1819 för Br. Catharina står fadern också som Eskil Lindgren. I övrigt stämmer alla datum och personer och i husförhörslängderna, då döttrarna bor hemma, heter fadern Eskil Olofsson. Vadan detta, tro?
Inte heller här finns fotograf eller ateljénamn. Stolen kan vara densamma som den på en av bilderna ovan, golvet likaså. En nerium oleander tittar fram från höger. Det var en mycket vanlig krukväxt under 1800-talet och inte ovanlig som rekvisita på porträttfoton. Hur i all världen ska jag få reda på vem som hade införskaffat kamera och avporträtterade byns människor?

Inget namn finns på den unga flickan skrivet på kortet. Att kortet finns i album med övriga bilder i inlägget, och likheten med översta fotot och nedersta familjefotot, gör att jag tror det är Sofia på porträttet.

F. M.Stridsberg Ca 1870 och framåt. Ateliern övertogs av Hanna Lundborg ca 1882.

Det här fotot tar jag med än en gång. Det här är enda fotot jag har skannat av där det med stor säkerhet är Hedvig Sofia som poserar bakom Catharina och Jonas. I bakgrunden en stor blommande nerium oleander. Visst är det intressant att spana in frisyrer, klädedräkter och rekvisita? Det skulle kunna bli ett inlägg på bloggen bara detta.

Hedvig Sofia gifter sig 1880 med skollärare Isak Edvard Dahlström dära Vall´n. Skriftligt bifall till giftermålet lämnas av fadern Nils Tysk. Paret fick fem barn: Betty, Hedvig, Karl, Olga och Astrid.

***

Till sist ett råd till alla med äldre fotografier med tanke på framtida generationer: GLÖM INTE NÅGONSIN att skriva namn med blyerts bak på porträttfotografier. Det räcker med att 25 år gått för att namnet kan vara glömt. Allt är förgängligt. Det underlättar så oerhört för framtida forskare om bildernas ägare varit förutseende. Det är viktigt att namnge även en digital fil med relevant information.

22 mars 2010

Självmedvetna porträtt

Vem är då denne självmedvetne man?

Jomen, får jag presentera Jonas Forsberg (1828-1887). Han var min morfarsfars styvfar. Lille Johan Olof var 5,5 år då hans farsa Johan dog 1853. Två år senare gifter sig mamma Brita Catharina om sig med denne man:
Fotograf Alfred Palmqvist, Stockholm. Jag hittar inte denne fotograf i i förteckningen över svenska fotoateljéer som Lennart Snabb sammanställt och som finns på Rötters hemsida under rubriken Porträttfynd.

Så har jag då äntligen tagit reda på lite mer om denne Jonas. Genom att gå in i kyrkoarkiven på nätet, i detta fall hos SVAR där jag har ett abonnemang, har jag fått fram uppgifter, läst prästernas anteckningar i födelse- och dopbok, vigselbok, husförhörslängder och dödbok. Det är hur intressant som helst!

Fotograf J A Wikman. Jag har inte kommit fram till var han hade sin ateljé eller när han var verksam.

Jonas var näst yngsta barnet i en barnaskara på sju. Föräldrarna var torparna Nils Forsberg och Maja Lisa Jonsdotter i Mo. Jonas gifte sig i augusti 1855, vid 26 års ålder, med den nio år äldre änkan Brita Catharina Eskilsdotter.

Jonas var från giftermålet och fram till 1863 torpare i min hemby, dära Degermyra en bit från byn. År 1863 köper han 2 seland av hemman nr 4 i byn. Han startar en handelsbod i byn (enligt min pappa år 1865), bygger en bod varifrån varorna säljs. I bouppteckningen kan man se delar av vad som fanns att köpa i boden och man ser att det var en ganska förmögen man. Att Jonas gjorde flera inköpsresor till huvudstaden förstår jag av de porträtt som finns, några tagna av stockholmsfotografer.

Fotograf och plats okända för mej.

Jonas Forsberg var med och startade Vallens baptistförsamlingen. Två andra män i byn var också aktiva vid bildandet av baptistförsamlingen, den ene hade även han lanthandel i grannskapet.

Konventikelplakatet, som jag minns vi fick lära oss om i skolan (vem lägger inte ett sån´t ord på minnet?), var en förordning som från 1726 till 1858 förbjöd bönemöten i hemmen, allt för att slå fast statskyrkans rätt att utöva ”enhet i religionen”. Att utöva sin makt helt enkelt.

Många delningar och schismer har förekommit sen begynnelsen och idag tillhör Vallens baptistförsamling den Evangeliska Frikyrkan som bildades 2002 läser jag på hemsidan. Tre samfund, som har sitt ursprung i baptismen - Helgelseförbundet (år 1887), Fribaptisterna (år 1872) och Örebromissionen (år 1891) gick då samman.
Det vore intressant att förstå hur dessa grundare, inklusive Jonas, såg på sig själva och sin strävan. Var det en klubb för inbördes beundran? I en organisation under uppbyggelsefas, särskilt då man vill bedriva en ej helt accepterad verksamhet, finns nog mest strävan mot ett gemensamt mål. Det är vägen dit som är mödan värd. Det är först då organisationen blivit ”rumsren” och accepterad, som kotterier brukar börja. Och det gjorde det minsann.
Fotografen var Carl Brandt med ateljéer på Malmskillnadsgatan 3 och Hamngatan 15, Stockholm. Etablerad 1866, finns med i Svenska Fotografers Förteckning av anno 1899.

Jonas dog 58 år och 6 månader gammal. Brita Catharina överlevde sin andre man med sju år och dog år 1894. Hon var då 75 år gammal.

F. M.Stridsberg, ca 1870 och framåt fotograf i Umeå. Ateliern övertogs av Hanna Lundborg ca 1882.

Det här ser väl ut att vara glada familjen!

Här ser vi en del av familjen: Brita Catharina och Jonas med fosterdottern, eller uppfostringsjänta som ve säg. Hon hette Hedvig Sofia, var född 1858. Catharinas son Johan Olof är inte med på bilden, han hade bildat egen familj med Klara Johanna år 1870. Jag kan tänka med att fotot är taget på 1870-talet.

Min morfar Manfred, Klaras och Johan Olofs näst yngste, föddes 1884. Han var 2,5 år då styvfarfar Jonas dog och hade knappast några minnen av honom som person. Men Manfred var 10 år då farmor dog – hade jag frågat hade han säkert kunnat berätta om henne för mej då jag var liten. Men jag var 7 år då min morfar dog och hade ingen möjlighet att förstå hur intresserad av historia och generationskontinuitet jag skulle komma att bli.

Jonas Forsberg har jag länge känt till som namn men hur han var som person är så mycket svårare att komma åt. Ingen nu levande har ju träffat honom. Han ser sträng och pompös ut på fotografierna, han var antagligen starkt religiös och van att få sin vilja igenom. En riktig patriark.

Jag tror att för släktforskare i framtiden blir det mer intressant att försöka ta reda på personligheterna bakom namnen, då det numera är så lätt att släktforska med hjälp av datorn. Eller för den delen "fuska" och köpa en färdig databas, trycka på en knapp och få antavlan utskriven. Själv är jag intresserad av personerna bakom namnen men även att sätta in människorna i ett socialt sammanhang, hur man förhöll sig till varandra, till grannar, myndighetspersoner, underställda. Det är även intressant att reda ut bystruktur, hur torpen eller gårdarna med alla sina många hus var planerade osv. Planlösningar från 1800-talet går att få fram trots att husen är borta, jadå - lantmätarna vid laga skiftet gjorde ett mastodontjobb.

20 mars 2010

Apelsintrolla´

Jag var inget ”modernt” barn som föräldrarna läste sagor för när jag skulle somna. Nä, de hade fullt upp i lagårn då jag var liten. Sagor fick jag mig till livs då jag började läsa själv. Då läste jag väldigt mycket istället.

Men jag minns ändå att pappa, mitt på ljusan dagen, brukade berätta en saga han hittade på i stundens ingivelse och som jag därefter ville ha berättad för mej gång på gång. Det handlade om apelsintrollen, de runda, brandgula, lurviga sakerna som kom ut ur granskogen och rullade nerför grusvägen ôppa löta. Min fantasi sattes omedelbart i rörelse. Det måste ha varit söndag eller lördagseftermiddag han tog sig tid med berättandet, på lördagar jobbade han halvdag.



Annars var det gussola som lästes och det var mamma som stod för det och förde berättelserna vidare. Det här är en trakt med stark religiös förankring, precis som t.ex. Bohuslän. Nere hos mormor och morfar läste hon högt på kvällarna ur Rosenius dagbetraktelser, Luthers postilla eller Bibeln medan syrran och jag ofta busade tyst. Den läsningen har jag haft mycket nytta av i vuxenlivet. Jag kunde/kan bibelberättelserna både ur gamla och nya testamentet. Det var väldigt nyttig då jag läste konstvetenskap på universitetet. Studieåret i Rom dröp av bilder – skulpturer, målningar, reliefer i interiörer och på byggnadsfasader – många med bibliskt innehåll. Och jag kunde tyda mycket och därtill förstå bakgrunden till bilderna, med bakgrundskunskap är det lättare att sätta in dem i ett samhällshistoriskt sammanhang. Men självklart har den kristna miljö jag växt upp i också orsakat vånda och visst besvär. Som helhet har dock gussola varit av godo, tror jag.

Sverige är det mest sekulariserade landet i världen sägs det. Det innebär att det inte går så bra att tala i liknelser eller referera till vårt gemensamma kulturarv, få förstår vad jag syftar på. De som förstår mej har oftast fått kunskap via en akademisk utbildning men saknar berättelserna från barndomen. Jag känner mej lite ensam ibland, i mitt sociala sammanhang. Jag är heller inte okunnig om att kyrkans makt var stor och kyrkans män lätt tryckte ner sina församlingsbor i strumplästen - husförhörslängderna är intressant läsning. Och jag är också medveten om att Karl Marx menade att "religionen är folkets opium", dvs. en troende människa har ett hopp efter döden och bryr sig därför inte om att försöka förvandla samhället eller sin egen situation till något bättre redan här i livet.

Hm, jag är en syntes av bondeståndet och arbetarklassen.

17 mars 2010

Kut urn

Nån som vet vad KUT URN är? Den lilla kunskap jag har om detta har jag förärats av pappa. Kut urn är det urväder, oväder, den dag i mars då sälarna kryper upp på isen för att föda sina ungar, sina kutar. De gör det i oväder för att inte synas, de vill vara ifred.

Sälbössan, en tung pjäs, kom till nytta då man vintertid tog sig ut på isen ljusklädd för att jaga säl. Man ålade fram med bössan riggad framför sig på skredstången om jag förstått det hela rätt. Här finns en beskrivning på säljakt i Bottenviken på 1900-talet.

Jacke Hellman i Rönnholm har stockat om och använt bildens schälböss, själböss, vars pipa är hemsmidd men slaglås och varbygel tillverkade i Husqvarna 1844. Hellman var även en duktig båtbyggare. Pappa hade minnen av honom.

Jag skulle tro att flera av mina anfäder har varit med om säljakt eftersom sälskinn var åtråvärt att använda i självhushållets tidevarv. Och sälar var/är besvärliga för fiskare eftersom de förstör näten och gör att fisktillgången minskar. Men det där med säljakt kan jag för lite om, jag skulle gärna vilja höra ett långt föredrag om hur det gick till och vad sälskinn kunde användas till.

Jag minns när en fiskare i Ava hade fångat en säl och under en kort tid förvarade den i en liten havsbassäng vid sin brygga. Det var sommar på 60-talet och alla vi fem kusiner placerades i Opel Capitainen med pappa på passagerarsätet som guide och morbror bakom ratten åsså åkte vi dit. Vi tittade storögt och tyckte det var spännande.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

14 mars 2010

Kapsyler igen

En kort period, det måste ha varit under 1970-talet, fanns läskedryckskapsyler som, liksom alka-korkarna, inte heller krävde öppnare. Det kom en kommentar om just de här kapsylerna då jag skrev om alka-korkar:
"Man drog fliken rakt över flaskans öppning. Den tunna metallen var förberedd så att ett "band" tvärs över öppningen drogs bort. Den här varianten blev inte så långlivad."












Här är tre sån´a där kapsyler och längst till höger ligger en kronkork upp och ner. Instruktionen på flärpen lyder ordagrant: "Drag rakt ut och upp över kapsylen". De här kapsylerna var av tjockare plåt aluminium än det som fanns i alka-korkarna och med ett "fastgjutet" plasthölje inuti. Inget för sopseparerare.

RuneÖ kommenterade att "vi smågrabbar älskade ju allt som kunde smälla, skalade bort tändsatsen på vanliga tändstickor och fyllde dessa aluminkapsyler (korkskivan borttagen)med tändsats, vek noga ihop kapsylen. Sedan lade man den fyllda kapsylen på ett hårt underlag, oftast en sten, och så slog man till ordentligt på densamma med en annan sten. Jädrans vilken smäll det blev om man träffade rätt, oftast stack det till ordentligt i fingrarna av "krutstänket"".

Å av den kommentaren kom jag att tänka på hur vi småjänter brukade göra metallnaglar av alka-korkarna. Långa naglar som filmstjärnornas, och vassa. På bilden har jag satt en sailor-kapsyl på lillfingret. Jag tycker mig inte ha "råd" att göra så här med fler i samlingen, så det får räcka att återerövra känslan med hjälp av en enda aluminiumnagel med riktigt klös i.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

12 mars 2010

På veabacken

Ett foto från tidigt 1970-tal. Jag knäppte en bild på farbror Kalle som kapade ved på veabacken. Det är en rejäl hög vedklabbar ordentligt staplade, som ska klyvas senare under våren, torkas på hög utomhus och sen ladas in te veaboa.

Den bröjstu som stod här i samma riktning som vedtraven har jag bara sett skymten av på gamla kort.  Men jag minns kaffe- och saftkalas under äppelträden hos tant Nanny, Kalles syster. Det är systerns och svågerns lagård som syns i bakgrunden. Här i byn är många släkt med varandra som är så vanligt i en liten by med liten ut- och inflyttning. Allt på gott och ont.


Kalle var stel i högerarmen för han hade vådaskjutit sig då han var ung. Han hade stått med gevärskolven i backen och pipan in under armen då han av ett misstag kom emot avtryckaren som inte var säkrad. Detta var ett otäckt minne som han ofta berättade. Han blev änkeman 1988 och saknade sin Hildur enormt. De sista åren tvingades han bo på "ålderdomshemmet". Han blev alltid så glad då jag kom på besök. Jag hann fråga om en hel del från förr i tiden och han berättade gärna. Kalle dog år 2000, 94 år gammal.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

11 mars 2010

60-talet och Messaure

Av en tillfällighet såg jag stora delar av dokumentären Minnet av Messaure i söndags. Ett väldigt bra dokumentärprogram av Olle Häger och Kjell Tunegård om det sista vattenrallarsamhället här i landet i samband med den stora vattenkraftsutbyggnaden. Där finns en berättelse med bl. a.  filmsekvenser från tiden, från tidigt 60-tal. Igenkänningsfaktorn är hög.
Programmet sänds i repris på lördag samt finns tillgängligt på SVT Play till och med 6 april.



Messaure i Norrbotten växte från en enstaka gård till 3000 invånare men avfolkades snabbt då dammbygget var klart. Idag växer här skog, skyltar visar på platser som en gång fanns.

De som bodde här har en hemsida.

10 mars 2010

Apropå facebook

En hänn bilden tyck ja säg myche. Ungefär sôm ja känn me ibland blann alle nymodiheter som facebook å twitter. Vars ja hitte n´hänn teckningen minns ja int´.

 
Det var ju kul att bloggen har uppmärksammats av Västerbottens museums Facebook-redaktör Anki (eller vad titeln nu kan tänkas vara - sociala-medier-boss kanske). Jag hoppas bara att jag törs fortsätta att skriva som förut. He ä ju nog märklitt att ja hall på å blogga!

På barndomens rövarspråk känns det bildligt lite så här: "Dodäror hohänongogeror popå bobokoklolådodefofönonsostotroretot enon totunonnonkoklolädoddod lolitotenon bobokok. Dodetot äror etottot urortotagogetot hohjojärortota, sosomom dodinongoglolaror dodäror popå sosinon kokrorokok."

Översatt till August Strindbergs svenska blir det så här: "Där hänger på boklådefönstret en tunnklädd liten bok. Det är ett urtaget hjärta, som dinglar där på sin krok." Så kände han och jag förstår honom. 
.
.

9 mars 2010

Vad typiskt var

Jag gillar att titta på äldre fotografier från vårt avlånga land. Det är väldigt givande och roligt. Jag tycker mej förstå människors villkor bättre, hur de levde, hur de ordnade för sig.

Kortet nedan är knappt 40 år gammalt, jag tog det på 70-talet. Det är ett av de ting jag ville bevara minnet av: våran grannes, farbror Kalles, slipstenshjul. Slipstenen drogs för hand av tant Hildur de gånger Kalle behövde slipa lien, kniven eller yxan. En så´n där riktig "gumman och gubben" slipsten! Den försvann ganska snart då gården såldes några få år före millennieskiftet.


Vad är det som är typiskt för traditionella gårdar i Ångermanland efter laga skiftet, ja för traditionella landskapshus i Sverige. Att förklara vad det är som är kulturhistoriskt värdefullt i en byggnad, en miljö, som verkligen har kulturhistoriska värden, så att den som rår om huset förstår, är inte lätt. Hemmablindheten gör att många inte tycker att det hus man äger är speciellt eljest än andras. Åtminstone har jag bemötts så då jag entusiastiskt säger att "det här ska du vara rädd om". Trots bebyggelseinventeringar lyckas inte heller myndigheterna nå ut med budskapet. Mycket intressant har försvunnit, delvis av ren okunskap, de senaste årtiondena. Det är helt och hållet upp till fastighetsägaren att låta bevara eller inte. Det brukar sägas att fattigdom är bra för bevarande, och så är det nog. Men då ingen vill verka fattig, har förändring skett fort även här. Morfars hus fick masonitklädda fasader 1950. Hur vi ska göra med dem diskuteras. Och vi borde kanske bygga till morfars lilla hus rejält för att visa status??? (Inte) Och lagården är väl otidsenlig - ett dubbelgarage vore väl bättre och modernare??? (Inte)

Flera av de enkla delar jag nu ovetenskapligt räknar upp, fanns kvar på vissa gårdar i byn då jag växte upp. Idag finns knappt en slipsten kvar!!! Min är förstås kvar, den står under ett skyddstak och drivs med elektricitet.

Det här är några saker jag blir glad av om jag hittar i verkligheten:

Träbro (entrétrappa) utan entrétak och inåtgående pardörrar på bostadshus och bagarstuga/bröjstu, gärna med överljus (smala fönster upptill)

Söderströms brokvist

Einar Rönnbergs brokvist

Albert Jonssons bro med Gunnar och Sune

Trästege mot taket på bostadshuset och båtshake som brandredskap hängande på väggen nära stegen
På bilden en modernare metallstege
Lagård med gödselstack, oftast mot norr

Vykort hämtat från nätet

Gårdstun med tramptåliga växter - absolut ingen kortklippt gräsmatta. Det är oerhört svårt att återskapa ett gårdstun med sina växter om man en gång börjat klippa med gräsklippare. Jag vet. Brädgång  på de ställen det blir som lerigast under vår och höst /bild saknas/.


Foton från en del av ett jättefint gårdstun som jag fotade då vi råkade passera. Pinsamt nog minns jag inte var det var. Antingen nära Fanbyn eller i närheten av Omne. Ångermanland hur som helst.
På den här magra och sandiga marken växer bland annat backtimjan, sedumarter, syror, gulmåra, rölleka, gulfibbla och/eller kattfot.  Så skört, så vackert, så bevaransvärt!

Brunn  med  hinkflöjel  och som tidigare nämnts en slipsten. Hinkflöjel har jag aldrig sett i min hemby men fått berättat för mej om principen och var de närmaste fanns.

Den här bilden finns i Västerbottens museums arkiv: Vbm A 7827 Degerfors Vindeln AC. En ovanlig anordning med hinkflöjel på taket, slipsten på gaveln.

HÄR kan man läsa om det vi här i bygden kallar hinkflöjel. Det går att bläddra för att läsa mer då man väl klickat sig till sidan.


Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

8 mars 2010

Internationella kvinnodagen 100 år

.
KVINNANS STÄLLNING I SVERIGE:
1846
Änkor, frånskilda eller ogifta kvinnor får tillåtelse att arbeta inom hantverk och viss handel.
1858
Ogift kvinna över 25 år kan få bli myndig efter domstolsbeslut. Gifter hon sig blir hon åter omyndig.
1859
Kvinnor får rätt att inneha vissa lägre lärartjänster.
1870
Kvinnor får rätt att ta studentexamen som privatister.
1873
Kvinnor får rätt att ta akademiska examina med några undantag (jur lic och teologi)
1901
Kvinnor får rätt till ledighet utan lön vid barnsbörd.
1919
Kvinnor får rösträtt och blir valbara.
1921
Första kvinnan i riksdagen, Kerstin Hesslgren.
Gift kvinna blir myndig vid 21 års ålder, mannen och kvinnan blir likställda i den nya giftermålsbalken.
1923
Kvinnor får rätt till statliga tjänster.
1927
Statliga läroverk öppnas för flickor.
1935
Lika folkpension för kvinnor och män införs.
1938
Preventivmedel tillåts.
1939
Staten förbjuds avskeda kvinnor på grund av havandeskap, förlossning eller giftermål.
1947
Lika lön för samma tjänst införs i staten.
Första kvinnan i regeringen, Karin Kock.
Barnbidraget införs.
1951
Kvinnan får bli förmyndare för sina egna barn vid makens frånfälle.
Kvinnan får behålla sitt svenska medborgarskap även om hon gifter sig med utländsk medborgare.
1958
Kvinnor får rätt att bli präster.
1971
Särbeskattning införs.
1974
Föräldraförsäkring införs som ger föräldrarna rätt att dela ledigheten vid barns födelse.
1975
Ny abortlag. Kvinnan bestämmer själv t.o.m. 12:e veckan.
1976
Förordning om jämställdhet på den statliga sektorn.
1979
Rätt till sex timmars arbetsdag för småbarnsföräldrar.
1980
Lag mot könsdiskriminering i arbetslivet införs.
(Här tog mina anteckningar slut, men lappen har jag sparat sen dess.)

Att sätta in mina anmödrar i ett samhälleligt skede är intressant. Ett försök till det var inlägget om morfarsmors moster Ulrika Jacobsdotter som blev myndigförklarad 1862, på begäran av fadern som dog samma år. Efter det kunde Ulrika disponera sin ärvda egendom efter eget huvud helt utan manlig förmyndare. Hon var 54 år och ogift då hon blev myndig. Min morfarsmor Klara var inte myndig då hon gifte sig vid 22 års ålder, inte heller mormor Alma var myndig då hon gifte sig 1918. Detsamma gäller farmorsmor Anna och farmor Olivia.

Internationella kvinnodagen firar 100 år idag, men först efter 1977 har den firats mera allmänt världen över. Då jag var ung och gick på gymnasiet var Grupp 8 hett och något som diskuterades. Jag var väl inte den i klassen som var den mest påstridiga feministen, men bland mina vänner hemmavid hörde jag inte till dem som hade man och barn som högsta önskan. Som tur var har man som ung rätt lite erfarenhet och en stor tro på sig själv - därför tordes jag välja en utbildning helt utan förebilder. Ordet feminist är numera ett så politiskt korrekt tillmäle, och har så många olika innehåll, att det nästa tappat sin mening. Feminismen har ändrat karaktär, en bra historisk förklaring gav Nina Björk 1996 i Under det rosa täcket.

I Italien har mimosaträden börjat blomma i början av mars. Där får kvinnorna en mimosakvist med små gula väldoftande blommor den 8 mars av sina män, pojkvänner, sina manliga arbetskamrater. I gathörnen står mängder av mimosaförsäljare. En fin gest som av mej som nordlig feminist först tolkades som en tillbakagång på kvinnokampens front men sen förstod jag det som en respekt för kvinnan utan baktanke, en annan kultur helt enkelt. Ibland knallar jag in på en blomsteraffär och köper en kvist till mej själv numera och det känns riktigt befriande, haha.

Generellt tycker jag mig se att ju mindre ort man kommer till, ju längre från det kulturella, politiska och adminsitrativa centrat, desto mer ser den patriarkaliska makten ut att behålla sitt grepp om människorna. Byn med morfars hus är ett typiskt exempel. Detta till trots gillar jag min hembygd...

 Den här ballerinan har jag för länge sen skannat från en tidning men antecknade inte fotografens namn. Jag gillar bilden och tycker den kan platsa i det här inlägget...
Läs även andra bloggares åsikter om , ,

6 mars 2010

Forntidens kapsyler

Den svenska kapsylen finns icke mer. Kronkorken har numera ersatt andra förslutningar på öl- och läskedrycksflaskorna. Till kronkorken behövs öppnare. Alka-korkarna har gått i graven. De som hade ett ytterhölje av metallfolie och under detta, mot flasköppningen, en rund korkplatta med en mindre vit plastskiva. De man öppnade med ett speciellt handgrepp, utan öppnare.
Minns ni greppet som behövdes för att öppna kapsylen, öppna alkakorken? Fliken, eller tungan, revs av motsols. Tungan hölls i ett säkert grepp mellan höger tumme och pekfinger samtidigt som vänsterhanden höll flaskan om halsen och tummen på kapsylen. Minns ni???

I min lilla samling av alka-korkar har jag separerat kapsylplåten och korkinläggen. Av korkinläggen har jag t ex gjort grytunderlägg och en duk! Kapsylerna, alfa-korkarna, kommer från 70-talet och är således inte från min barndom. Tidsandan syns på typsnitt och logo-typer. Sailor-kapsylerna kan dock ha designats tidigare. Även Pommac med vit triangel mot röd botten och svart text tycker jag mig minnas från tidigare år. Att jag sparat de här beror nog på pop-konsten. Det är mängden som gör det. Och kunde Andy Warhol 1962 måla av Campbell´s soppburk, en trivial konservburk, varför skulle jag inte kunna spara några kapsyler????


Drickesbil´n kom en gång i veckan på sommar´n. Den stannade på gammvägen, den grusade Kustlandsvägen från 1600-talet. Där ställdes tombackar av trä fyllda med tomglas samt tomma svagdricksflaskor (ni minns de stora av brunt glas med porslinskork och egen bärställning av trä???). Jag vill minnas att det var Till-bryggerier som körde ut dessa efterlängtade läskedrycksflaskor. På den tiden fanns många lokala bryggerier, inte heller där hade centraliseringen nått så långt som den gjort idag.

Det här är för min del de mest minnesvärda läskedryckerna. Utan inbördes rangordning
  • Loranga
  • Trocadero
  • Sockerdricka
  • Champis
  • Pommac
  • Fruktsoda
  • Portello
Vischyvatten ville mormor ha och det stack nå´t fruktansvärt i näsan då jag provade. Usch och fy!

Det här är som konfetti, färggrant. Mina kapsyler finns i en glasburk på hyllan där den står som prydnad. Burken har följt mej genom alla åren och alla flyttar...


Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,
Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...
Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...