I somras kom de tillbaka till sin plats på rökbastuns långsida. Hässjstörarna. Inte ska de stå och ruttna heller.
Den här lösningen ordnade pappa sedan jordbruket upphört och han någon gång på 80-talet fixade med den timrade rökbastun. Tro det eller ej, men mamma och han frågade mej om de skulle elda upp större delen av störarna. Gissa vad jag svarade? NEJ förstås. Så klart.
Det här är smart pappalösning tycker jag. Reglarna som håller störarna på plats är spänd mellan takfot och syllstock. Störarna fanns på samma ställe tidigare när jordbruket var i funktion, men med en annan, fristående konstruktion. Under de två senaste årens vård av rökbastun flyttades störarna. Men vi borde ha vänt den spetsiga sidan av störarna åt samma håll när vi nu la dit dem igen!
Älskade störar av gran! Att användas till linhässjor. Vore jag etnolog skulle jag studera de olika sätt att torka hö som förekommer och förekommit i världen! Hässjor är en ganska sen företeelse, så torkades inte höet då min mamma var barn på 20-talet.
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om hö, hässjor, störar, hässjestörar, linhässja, kulturminne
Hässj störarna hade jag också behållt. Det är banne mig inte ofta man ser hässjor nu för tiden. Jo när vi på sommaren är uppe i vår Jämtlandsstuga ser man ju en del förstås.
SvaraRaderaEtt himla mysigt liv verkar du ha i alla fall.
Kram Maidi
Hej Black Iris/Maidi! Trevligt att du kommenterade.
SvaraRaderaJa var jag inte enveten som pockade på att de skulle vara kvar? Det är jag glad över. Hur man reser och hässjar en linhässja hann pa lära ut också.
Mitt liv är bra men både svarta och vita studner finns. Särsklit arg och sorgsen blir jag då man här i trakten medvetet förstör vår egen kulturhistoria.
Barndomssomrarna var fyllda av höhässjor och hölass efter häst. Om man var så liten som jag, kunde man krypa in i ena ändan av hässjan och kravla under höet och nedersta ståltrådsvarvet hela vägen ut på andra sidan. Och sitta där lyckligt leende med halsen full av bôss.
SvaraRaderaÅh Mira, den som ändå hade kommit på en sådan tunnel att krypa i! Varför gjorde jag och mina kusiner inte det??? VARFÖR?
SvaraRaderaHej
SvaraRaderaJag måste fråga hur gjorde man på 20-talet?
Och före?
Detta blir ett långt svar:
SvaraRaderaFöre man började att hässja hö här ”tôrke man höe på bredda”. Höet slogs på morgonen och det fick ligga ett tag. När slaget torkat rörde man upp det, dvs flera slag räfsades ihop till en luftig sträng som fick torka.
På eftermiddagen ”tvitte” man. Räfsan användes för att bre ut höet igen. Räfskammen användes.
Innan kvällen räfsade man ihop till en sträng igen. Man ”sete” för att undvika dagg och regn. Om jag förstått rätt är en ”set” en hög med hö, men inte en volm. På morgonen kastades ”setena” ut med harvtyget (räfsskaftet), höet spreds ut och luftades för att torka ytterligare. Fuktigt hö i hög möglar och/eller brinner och blir på så sätt otjänligt som djurföda. Så det var noga med hanteringen. Det var sin egen närmaste framtid man arbetade med.
Jag ser i mina anteckningar att det var”gammlägden man tôrke på bredda”, övriga hässjades. Från början användes stånghässjor men själv minns jag bara linhässjor hos oss. Linorna var tjärade hampasnören (tror det är hampa) som luktade gott.
”Dyscha” är en stor utbredd, låg hög med hö som gjordes på ängsmark och i myrslåtter berättade mamma. Mer vet jag inte – än – men vill gärna studera detta på något sätt. Även myrslåtter har jag anteckningar om.
Jag vet inte vem du är, var du bor, vilka intressen du har. Men är du intresserad av äldre jordbrukstekniker, att slå med lie och använda räfsa, ordnar vissa länsstyrelser kurser. Jag gick en dagskurs i Överhörnäs i somras som var alldeles fantastiskt bra med Kjell Gustafsson, Växjö som ledare.
http://www.y.lst.se/download/18.eff545102b1288bf980002228/Inbjudan+sl%C3%A5tterkurs.pdf