31 augusti 2013

Utflyktsmål

I juli besökte vi Lidbergsstugan. Man kan numera elda i stugans kamin igen, vilket kan vara ett plus på vintern för då är stugan ett utflyktsmål för skoteråkare. Det går inte kan köra bil hit, under barmarkstid är det till att vandra. Stugan är en enkel sportstuga byggd av arbetare vid sågverket i Rundvik på 1958.
Historien kring tillblivelsen berättas så här i bygdeboken:
Omkring år 1957 kom Otto Areblad, Henry Oldberg och Gunvar de Wall från Rundviks IF och frågade oss, Ivar, Bror, Hilding och Edvin Söderström om IFK Rundvik fick bygga en stuga uppe på Lidberget. Vi lovade dem att de skulle få söka ut tomten där det bäst passade dem.När de kom tillbaka från berget sa de att där hade Fridolf Jonsson varit före dem och satt upp en tavla med texten:

Om du förgäta skulle
vad Guds natur är skön.
Stig upp på bergets kulle
och blicka ut mot sjön.

Tavlan uppsatt 1921 i samband med majbrasa.

Stugan blev byggd år 1958. Byborna blev erbjudna att överta den år 1982. Då var stugan i stort behov av reparation. Många bybor mötte upp när Rolf Lindgren, som var sammankallande, sade till att det var dags att börja arbeta med stugan. Nu är Lidbergsstugan färdig och tillhör sedan 1984 byn. Så nu har byn fått ett nytt utflyktsmål.


Astrid och Bror Söderström

Här fick jag reda på att man långt tillbaka tände majbrasa där uppe på berget, långt från körbar väg. Numera är det brasorna längs kusten vid stugsistan (idag 31 augusti) som ger stämning. Byns sista gemensamma majbrasa hölls 1998 och då inne i byn på Lundgrens mark på östra sidan av bäcken intill Kustlandsvägen. Nedanför det hus som en gång var Mia och Fritz Rönngrens. Så lätt det var att frakta brännbart till den brasan jämfört med upp till Lidberget. Numera sker inga gemensamma aktiviteter inne i byn. Jo förresten, motionsbingo under några sommarsöndagar ska inte förglömmas.

Stugan har en facebookgrupp: https://www.facebook.com/groups/306304052810779/
.
.

29 augusti 2013

Bara det nödvändigaste

Den minsta behövliga bostaden, mindre än stugan vid Walden Pond.
Formgiven av Daniel Franzén. Den skulle jag gärna använda som min egen skogsstuga.

En av mina litterära favoriter är Skogsliv vid Walden som skrevs av Henry David Thoreau och kom ut 1854. Drygt 100 år innan jag föddes och strax efter att min morfars föräldrar föddes. Den första svenska utgåvan av boken kom 1924. Thoreaus tankar upplever jag som väldigt nutida. I boken beskrivs bland annat den enkla livsstil som Thoreau tillämpade. Genom att minska behovet av materiella ting behövde han inte lägga mycket tid alls på att skaffa sig detta, vilket i sin tur gav mer tid till att fokusera på det han tyckte var viktigt.

(Nedanstående är delvis plockat från wikipedia.)
Boken är en redogörelse från hans drygt tvååriga vistelse i en stuga vid tjärnen Walden Pond i Massachusetts. Under den tiden var han helt självförsörjande, och levde enbart av den mat han själv frambringade i form av fiske och odlingar. Han underströk vikten av frågor som självtillit, enkelt leverne och närhet till naturen. Thoreau visade stor vördnad inför natur och djurliv, han ifrågasatte den akademiska utbildning han skaffat sig.

Samhällskritiken syftar på den västerländska kulturens konsumtion och materialistiska förhållningssätt med åverkan på och distanseringen från naturen. De spetsfundiga intentionerna kan tyckas vara att väcka en medvetenhet om hur människor lever sina liv, ur materiella och andra aspekter. Och att en mer betänksam livsstil med mindre förbrukning och utgifter skulle kunna höja ens tillvaro till helt annan nivå. 
***
Vad har hänt på 150 år? Undrar jag.
.
.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

28 augusti 2013

Sommargardiner

De tunna 50-talsgardinerna i kornischen.
Snacka om lättstruket tyg med vackert fall.
Sommarsvalt.
Sommarens sista skälvande minuter. Vi hade trevligt ihop sommaren och jag. Nu tar den sköna och vackra hösten över. Vemodigt? Bara lite. Som Händels "Lascia ch'io pianga", lyssna!

..

.

27 augusti 2013

Betongtakpannor

En gång i tiden fanns en betongpannefabrik i Mo. Byggnaden är kvar.
 
Forsbergs Takpannefabrik
Hjalmar Forsberg startade 1955 i Mo tillverkning av cementtaktegel. Den här metoden att göra taktegel av cement var då ganska ny och Hjalmar Forsberg var nog den ende i Norrland när han började sin tillverkning. Företaget växte mycket fort och som mest var ett 20-tal anställda i företaget. När Forsberg uppnådde pensionsåldern 1980 sålde han företaget. Den nya ägaren upphörde med tillverkningen redan efter ett år.
Texten ovan är hämtad ur kompendiet "Inventering av gamla industri- och arbetsplatser inom Nordmalings kommun" ABF Arbetshistoriska rådet LO, Västerbotten. 1988/89.

Själv hade jag inte en susning om att tillverkningen av betongpannor pågick så länge. Idag är betongpannetillverkningen koncentrerad till södra Sverige eller utlandet och små lokala tillverkare finns över huvud taget inte längre här uppe.
Här ligger betongtakpannor från Forsbergs fabrik i Mo, lokalt tillverkade och transporterade två kilometer hit till platsen. Här är pannorna fuktiga av smältande snö och mörkare än då de är torra.
Betongpannor är jag inte speciellt förtjust i, men då det gäller de här lokalproducerade har de ett kulturhistoriskt värde och de som tillverkades i Mo var grå med en matt yta. En kulör som stämmer in i miljö och landskap.

Sigvard Grundström i Lögdeå tillverkade trädgårdsprydnader samt urnor gjutna i betong, omålade. En urna från då ser jag inte ofta men snacka om sköna former, räfflade bulliga, släta vida. Melonformade. Konformade. Moderna igen.
 En kruka som denna moderna men med invikt kant minns jag mycket väl.
Ursnygg och helrätt idag också. Länkad bild.
.
.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

24 augusti 2013

Takens färg och byggnadsvård

Grannbyns invånare verkar vara stolta över några av sina gamla byggnader. Nu bevaras de här två kornladorna för ännu några år efter att ha fått ny galvad pannplåt på taken (som snart blir mattare). Eller så är det länsstyrelsens kulturmiljöavdelning som prackar på pengar till enskilda ;-) Innan bytet låg grå betongpannor från Mo på taken.
Om tak och grund hålls oskadade så klarar sig ett hus väldigt länge. Därför har det varit viktigare för oss att åtgärda lagård och rökbastu än bostadshuset som är i gott skick och bara kräver estetiska åtgärder.

Galvaniserad pannplåt har mycket länge varit en av byggnadsvårdens favoritmaterial för tak på enkla byggnader. Jag hör till en av anhängarna. Jag läser på pannplåtstillverkarens hemsida att även Ernst Kirschstång pratar varmt för materialet.

På landsbygden har torvtak, spåntak, vedtak, papptak och senare tegeltak varit vanliga takmaterial. Grönt, grått och rött har varit takens kulörer på landsbygden. Ett svart plastbelagt trapetskorrugerat plåttak fördärvar ett gammalt hus utseendemässigt enligt byggnadsvårdarens synsätt. Det blir som ett svart hål i omgivningen och mot himlen. Ett svart/grått papptak däremot, ger däremot inte samma hårda uttryck. Ändå är/har trapetsporrugerad färdigmålad plåt varit det vanligaste takmaterialet vid byte sedan 70-talet. Över stora delar av landet men oerhört vanligt i norr. Kanske beroende på Plannjas verksamhet i Norrbotten och att det varit det prisvärt, helt överkomligt för de flesta.

Vill man att byggnaden ska smälta in i landskapet är ett grått tak alldeles utmärkt. Eller ett rödorange tegeltak. Svarta plåttak hör staden till och då var det svartmålad järnplåt i skivtäckning som var vanligt. Det hör också till högreståndsbostäder på landsorten. Men inte till husen i min hembygd. Galvad pannplåt, eller sinuskorrugerad plåt som också är vacker, rostar inte i samma omfattning i norra som i södra delen av landet tycker jag mig kunna se. Särskilt inte på uthus/ekonomibyggnader där inget utsläpp från skorstenen gör att plåten rostar lite lättare.

Här i bygden har vi haft tillgång till grå betongpannor som tillverkades i Mo. De är mycket okej, men som alltid behöver pannorna ses över och trasiga bytas ut. Fortfarande finns en hel del byggnader med betongpannor från Mo, en riktig kulturhistorisk raritet tycker jag. Blev så glad när grannen lagade sitt betongpannetak på garaget istället för att byta ut det helt.

Grått och orangerött, mer sällan grönt - det är landsbygdens takfärger. Ända fram till 1950 låg spåntak på morfars hus. Då lade pappa på tegel men under finns spånen kvar, ett inte helt ovanligt förfaringssätt. Spånen gör samma effekt som underlagspapp. Sista spåntaket här i byn försvann 1990. Gissa vad som ligger på det ladugårdstaket nu???

Vi arkitekter är inte så förtjusta i moderna material som försöker likna något annat, som inte vågar stå på egna ben, ha ett eget personligt uttryck. Därför göre sig inte plegel, tegelimiterande plåt i vilken kulör det vara månde, besvär bland oss. Ska det vara plåt använder vi hellre sinuskorrugerad plåt eller pannplåt för att få en karaktär på taket. Det är plåtsorter som vågar vara sig själva!
Men innan man byter bör man förstås tänka efter om detta är nödvändigt över huvud taget.

.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

22 augusti 2013

Rättfram och självklar stolthet

"Bilden visar en rättfram och alldeles självklar stolthet. Det är 85-åriga Jenny Nordgren från Levar, Nordmaling, som poserar vid sin bil, en Austin av 1950 års modell. På sommaren rattar Jenny själv sin Austin. Fast på vintern får den stå."

Ett tidningsurklipp med bildtext ur VK, kan ha varit 1986.
Visst minns jag Jenny och hennes bil från åren på högstadiet dära Vall´n. Det var ingen jag kände personligen men hon ser ut att vara en tuff tant, mild och viljestark.
.
.

21 augusti 2013

Hembygd

Hembygdsföreningen som jag varit med i sedan starten visar sig inte längre vara en hembygdsförening. "Målet för föreningen med verksamheten är att hålla en allmän samlingslokal öppen för alla med demokratisk värdegrund. Syftet är att det skall finnas en möteslokal för barn, ungdomar, vuxna, organisationer och företag i området."  Så är det har jag fått veta!

Hembygdsföreningen har alltså någon gång på vägen övergått till att bli en helt vanlig bygdegårdsförening, den föreningstyp av de två som verkar vara vanligast i norra Sverige. Undrar om medlemmarna reflekterat över detta månne?

Hembygdsrörelsen är en folkrörelse i Sverige som arbetar med att tillvarata och visa lokala traditioner och folkkultur, och verksamheten bygger på medlemmarnas ideella insatser. Jämför detta med bygdegårdsföreningens mål och syfte ovan.

Det finns de som tror att det bara är nostalgi jag har som tema för bloggen - tänk så fel det är. Jag vill visa på, tolka, analysera, reflektera, berätta om hembygden därför att jag älskar den idag, inte bara som den var. Hade jag tid skulle jag problematisera och jämföra hembygden ytterligt mera. Det är också känt att människor som känner sina rötter har lättare till stolthet, självrespekt, uppbygglig jag-känsla. Att utforska sin bakgrund och hembygd ger en bra grund. Hade jag gett fasen i min hemby hade jag naturligtvis inte engagerat mig så mycket i den sedan jag blivit hemmansägare. I egentlig mening är min hemby en liten flugskit på världskartan och Sverigekartan. När jag vid frågan om var jag kommer ifrån har svarat Nordmaling känner ytterst få till var det ligger. Man tror oftast att det är vackra Nordingrå vid Höga Kusten men tyvärr måste jag då avfärda detta. Så är det! Att ens nämna byanamnet skulle bara ställa till förvirring och inte ge frågeställaren någon association alls.

Här ska ni få se hur en hembygdsförening, väl rotad i en urgammal bygd, beskriver sin existentiella mening:


Hembygdsföreningens ändamål
Hembygdsrörelsen vilar på tre ideologiska grundpelare: humanism, demokrati och solidaritet.
Hembygdsrörelsens ändamål är att vårda och synliggöra hembygdens kultur och miljö så att den blir en naturlig grund för ett gott liv.
Hembygdsföreningen arbetar i detta syfte för:
  • Att kunskap om och känsla för hembygdens kultur- och naturarv fördjupas och förs vidare till kommande generationer.
  • Att kultur- och naturhistoriska minnen och miljöer tas till vara och görs tillgängliga för alla.
  • Att värna om kulturarv, miljö, tradition och hävdvunnen sed i samband med samhällsförändring.
  • Att i övrigt verka till gagn för hembygdens utveckling.
  • Att genom sammankomster samla unga och gamla till gemenskap i hembygdens hägn.
Där har man träffat huvudet på spiken då det gäller en hembygdsförenings syfte.
I min hembygd II har vi en hembygdsförening med en rejäl och välhållen hembygdsgård.
Det är stor skillnad idémässigt på en hembygdsgård och en bygdegård, helt klart.

Med stora bokstäver står det HEMBYGDSGÅRD på bygdegårdsföreningens lokal, den gamla byskolan vid Kustlandsvägen, i hembyn. Det är en stor aningslöshet som härskar, jag vet eftersom jag föddes in i den en gång i tiden.

Har ni läst den här "moderna" hembygds-bloggen? Hittade tipset i ett av årets tidigare nummer av tidskriften Hemslöjden.
.
.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

20 augusti 2013

Norrländska gårdars trädgårdar


 
Förslag till perennplantering i mullbänk. Illustration: Margareta Larsson, Skellefteå museum.
Se HÄR.
"
Det brukar sägas att det svenska trädgårdsbruket grundades av munkar och nunnor. Genom förbindelser med andra kloster i Europa fick de tag på fröer och plantor som inte fanns i Sverige. Överskottet spreds utanför klostren tillsammans med skötselråd. Efter reformationen när många kloster lades ned fick kungen och adeln den ledande rollen som kunskapsspridare inom trädgårdsbruket.

På de norrländska gårdarna fanns oftast inte mycket till trädgård före sekelskiftet 1900. Det var långt mellan gårdarna vilket gjorde det svårare att få tag på växter och i de skogrika trakterna var odlingsjorden ofta sämre. Detta var tydligare ju längre norrut man kom. Inställningen till trädgårdsodlingen hade också stor betydelse för dess genombrott i Norrland. Dåtidens trädgårdsexperter menade att norrlänningarna var rädda för nymodigheter men svårigheten att få tag på klimatanpassade växter bidrog säkert också. Det var först efter svagåren i slutet av 1800-talet och det så kallade laga skiftet då många gårdar flyttades ut från byns kärna som man började anlägga riktiga trädgårdar i Norrland. Då det inte var ovanligt att skiftet skedde sent i norr, innebar det att trädgårdskulturen slog igenom senare där än längre söderut.

Skillnaden mellan trädgårdskulturens genombrott i kust, inland och fjällvärlden har också varit stor i Västerbotten, kanske framförallt på grund av de vitt skilda odlingsförhållandena. Prydnadsträdgårdar fanns, innan trädgårdsodlingens genombrott i Norrland omkring 1920, i stort sett bara hos högre ståndspersoner som adel och präster. Eftersom de utgjorde en väldigt liten del av befolkningen var det totala antalet prydnadsträdgårdar inte stort.
"
Ovanstående är hämtat från den utmärkta byggnadsvårdsportalen Hålla Hus som uppdateras nu och då, senast om att restaurera och återskapa en trädgård. Det finns många välskrivna sidor att klicka runt bland.

Se HÄR vilka växter som användes och som fortfarande passar.
Hela numret av tidskriften Västerbotten 2/2010 behandlar Trädgårdshistoria i norr.

En annan liten bok jag har och som behandlar äldre växtmaterial är Martas lilla gröna av Lena Nygårds. Den vill ge inspiration till eget grävande i nyttoträdgårdens historia. Runt om i landet finns en kulturhistorisk skatt i form av äldre trädgårdar, ofta med äldre växtsorter som inte längre finns i handeln och som är anpassade till lokala förhållanden.
.
.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

19 augusti 2013

Halvföre

Har ni varit i Halvföre någon gång? Kört/cyklat/moppat längs gamla Kustlandsvägen mellan Ängersjö och Långed? Och halvvägs finns nedanstående. Vem som visade mej på stället? Pappa förstås! Vi kuskade Kustlandsvägen fram och tillbaka inom och en del utom kommunen.
Halvföre finns utsatt på bilkartan och jag uppfattar att detta, denna ruin på bilden är Halvföre med sin än mer förfallna lagård. Fina små blåklockor i massor prydde gårdstunet i somras.
Grankvistar tittar suggestivt in genom fönstret utan glas.Här finns inget att hämta men jag lärde mej något nytt vid besöket denna gång, även en träruin har något att ge. Golvbjälklaget som skulle ha kunnat vara en torpargrund var en slags "modernare" typ av mullbänk. Men det visar jag ingen bild på, de blev gråtråkiga (men informationsrika trots detta :-)) Längs ytterväggarna hade en sarg byggts ca en halv meter in i rummet och fyllts med sand. Torrt var det trots husets eländiga skick. Det där gick att se eftersom golvbräderna var borttagna av någon som ville ha dem i sitt hus. Det här har jag sett i flera norrländska träruiner - golvplankorna verkar vara det mest åtråvärda i ett gammalt hus!!?

Men alltid lär man sig något, tidigare har jag bara sett mullbänkskonstruktioner med jord som skyfflats upp mot stengrunden från insidan.
.
.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

17 augusti 2013

Lyx :-)


För vissa är det en slags "lyx" att ha tillgång till ett utedass. Det verkar ha med ålder att göra samt med geografisk belägenhet av dass och ägare till detta samt tidigare upplevelser. I södra och mellersta delen av landet är det mycket okej att äga och använda ett utedass. Antagligen förknippas det ännu med fattigdom i här i min del av norra Sverige där de var i bruk lite längre. Jag minns så väl min kompis K. som har avsmak för dass, hon som växte upp med ett sådant och först då hon var tonåring byggde familjen ett wc. Hon skulle bara veta hur kulturhistoriskt intressant dasset är ifall det nu inte rivits ut ur uthuset där det var/är beläget. Tillhörande byns vackraste bostadshus! Själv är jag uppvuxen med rinnande vatten i huset och installerad vattenklosett och ett tvättställ där det endast kom kallvatten ur kranen. Men utedasset fanns alltid där också! Jag har ett barndomsminne där jag kände mej som kung då jag för en gångs skull klättrade upp och satte mej på tronen :-) Lite farligt högt var det också, jag kan inte ha fyllt fyra ens den gången.

Själv äger vi några utedass och känner oss rika. Men ofta rivs de här i bygden då de upplevs som skitiga, smutsiga, äckliga, snuskiga. Jag ser det som en lyx samt ett inslag i miljötänket. Har man dass-Isak kan man separera urin och fekalier. Ni vet väl hur näringsrikt guldvatten till blomrabatterna är? Och med frigolitsits blir det något varmt om baken. Jag är privilegierad som har flera dass... och det tycker tydligen Martin Timell också att han är.
här informativt kan en byaförening informera medlemmar och andra. Om bland annat en dassrenovering. Jag ler glatt då jag läser. Jomenvisst, denna förening finns i södra Sverige, i Blekinge visar det sig.
Så här ser samfällighetsföreningens utedass ut vid ett av min bys utflyktsmål, en stuga på ett berg med utsikt som jag besökte i somras under blåbärsplockningen :-(

Har ni läst Det svenska dasset- inte bara en skitsak! En intressant historisk studie från 1994 av Kalle Bäck.
.
.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

15 augusti 2013

Hemjord

Varmkompost är ett bra sätt att "tillverka" egen näringsrik jord. Av hushållsavfall. Under en stor del av året är processen igång eftersom komposten är isolerad.
Vi har en Biokub som tar hand om slaskhinkens innehåll. Föritin slängdes hushållsavfallet på gödselstacken inne i huven där varmkomposten nu står. För 1.500 kronor får man en behållare som kan nyttjas många år utan att råttor och andra snaskiga djur kan komma åt innehållet. Härlig näringsrik jord utan avfallslukt blir resultatet. Super!

Maskar kan komma in genom botten som består av ett finmaskigt nät. Vi har kompletterat med egna kompostmaskar, ni vet de där små smala, röda maskar som gör jord av sopor. Mindre och rödare än daggmaskar.

Jag lovordar dessa nedre bönder, likaväl som daggmaskarna, med hjälp av Harry Martinson i dikten Daggmasken

Vem vördar daggmasken,
odlaren djupt under gräsen i jordens mull.
Han håller jorden i förvandling.
Han arbetar helt fylld av mull,
stum av mull och blind.

Han är den undre, den nedre bonden
där åkrarna klädas till skörd.
Vem vördar honom,
den djupe, den lugne odlaren,
den evige grå lille bonden i jordens mull.
.
.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

14 augusti 2013

Finkulturellt : masonite

 Utställning Ett, två, trä på Artipelag 14 juni - 21 augusti 2013.

Så här beskrivs just dessa möbler av Folkform på utställningen:

"Anna Holmqvist och Chandra Ahlsell startade designkontoret 2005. Designduons skåp i masonit gjorde dem genast omtalade.

Den svenska masonitehistorien börjar i norrländska Rundvik år 1929. I det lilla samhället hade sågverkets ekonomi rasat i botten under det sena 20-talet. Så kom den amerikanska uppfinningen Masonite som en räddande ängel. I Rundvik byggdes, på licens, Europas första tillverkningsindustri för det nya framtidsmaterialet. Till Rundvik kom designduon Folkform med nya idéer. Skåpet Forest Cupbord (2008) kommer från kollektionen The Collectors där duon lät inbjudna samlares herbarium och fjärilar bakas in i den bruna massan. Det röda skåpet och den lilla byrån är från möbelserien Masonite:Memoriam och har producerats för Svenskt Tenn. Dessa består av en kombination av restaurerad Masonite från 1929 och Masonite från fabrikens sista produktion i Sverige 2011. År 2012 såldes maskinparken till Thailand."
***
Jag tänkte besöka Masonitemuseet i Rundvik under Rundviksdagen, vilken återkommer varje hemvändarvecka i juli. Det är enda dagen under året som museet är öppet utan förhandsbokning, men tänk - det stängde långt innan dagsprogrammet var slut. Långnäsa!

Riktigt Masonitefinkulturell var jag på Värmdö istället. I helgen som var roade jag mig med det.
Och förra året var möblerna utställda på Svenskt Tenn på Strandvägen i Stockholm.
Det här materialet har upplevt en klassresa/byte precis som jag. Det är bara med människor med likartad situation man kan reflektera över skillnaderna, och ibland inte ens med dem.

Klassamhället är kanske främst en kulturell konstruktion.

"Klassresenären byter inte bara en klass  mot en annan. Han eller hon kan sägas göra en resa genom det sociala landskapet och ställas inför en problematik som företer likheter med invandrarens - naturligtvis utan den dramatik som präglar dennes situation. Klassresenären befinner sig på främmande mark. Vanligen sker en acklimatisering. Klassresenären får ett nytt hem, en ny kultur och ett nytt språk. Men eftersom det är en resa och inte ett byte lever det gamla landet kvar som vanor och tänkesätt vilka tycks sakna berättigande i den nya miljön, atavismer från en fjärran men ändå nära värld."          Ur Mitt förnamn är Ronny av R. Ambjörnsson
.
.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

13 augusti 2013

Ôppe hägna

Det finns bara en enda bild där vår sommarlagård skymtar vad jag vet. Det är den här:
Det torde vara 40-tal och morfar och blivande svärsonen vandrar upp mot hägna. Morfar med gevär över axeln, pappa med ryggsäck. En jägare och ett sällskap. Småvilt/fågel var väl tanken att fälla kan jag tro. Där till höger syns en skymt av sommarlagår´n med gaveln mot byns bebyggelse. Det fanns en dörr mitt på vardera gaveln. Korna kom, efter en dag i skogen, in från skogssidan. Mjölkerskan gick in genom dörren som skymtar. Bås fanns på båda sidor om mittgången. Lagården var uppförd som en regelkonstruktion och inte lika långlivad som en timmerbyggnad. Den revs i slutet av 80-talet för att ge plats åt en flyttad mellanskottslada. Jag dokumenterade aldrig, visste inte om föräldrarnas planer. Kan någon annan än en byggnadsvårdande kulturhistoriker vara ledsen över den missade dokumentationen? Nä.... trodde väl det :-)  Jag bodde just då utomlands och förärades ett brev med ett nytaget fotografi på den flyttade ladan med de stolta "byggnadsvårdarna" framför.

Vad mer kan man se på fotot ovan? Jo, att en fastbandhage löper nedom hägna, mot åkermarken. Sommarstugan är ännu inte byggd, den stod där först 1956.
På 60-talet hade hägnet mot lägdorna bytts ut till en typ av "hästhage" men på de andra tre sidorna fanns morfars hembygge, fastbandhagen. När vi var små gick kossorna här och betade minns mina kusiner som bodde i sommarstugan i samband med slåttannan.
Här är två av mina kusiner, Lasse och "Majan", på besök vintertid och poserar på skaren framför fastbandhagen som gränsar mot skogen. Det är morfars bygge som då fortfarande står kvar. Ni ser att den inte är byggd enbart med runda störar utan även kluvna och jag minns att virade ståltrådar höll ihop den. Där bakom går fätåe med stigar som nu är helt borta eller försvinnande på grund av kalhyggen.
Dagens fastbandhage, gärdsgård av trä, lät vi bygga för tre år sedan. Den byggdes då av runda granstörar med svedd nederdel och vridna granvidjor. Den ser väl perfekt ut tycker jag då jag jämför.
 
Det finns ingen som livnär sig på att bygga gärdsgårdar här i kommunen. Den vi kontaktade hade varken material eller utrustning att genomföra bygget av 100 löpmeter. Så vi var vände oss söderut mot Ångermanland och Bjästa. Det som inte blev traditionellt var stöttornas infästning - kan ni tänka er: där användes skruv... Så HÄR  är det traditionella sättet att fästa stöttorna/stagen till hägnaden.
Mellanskottsladan flyttad från Aspänget till sommarladugårdens plats, var avsedd för hö då den byggdes 1878 och lagrar hö även nu.
Hagmark färdig för slåtter. Höet blir oändligt mjukt och väldoftande.
.
Lite mer om den nya hägnet/gärsgården/gärdesgården/fastbandhagen:
Fastbandhage
Tydlig gräns
Allt på den här bloggen om inhägnader
.
.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

12 augusti 2013

Hässjor

Hela 1960-talet hässjades höet här i byn. Det var linhässjor som användes, åtminstone av vår familj.
Klicka på bilden för att förstora.
Den här bilden är från 60-talet. Vårt hö ser ut att vara intaget, ladat, men där uppe vid skogsbrynet står några av grannarnas hässjor. Återväxten har börjat så våra kossor får komma ut på bete, en syns liggande i det gröna. Kossorna var tjudrade och flyttades en gång om dagen som jag minns.

E4 är inte byggd så all trafik går på Riks13 som går genom byn sedan 1942. Jag minns att semesterfirare brukade tuta och vinka åt oss då vi arbetade med slåttannan. Det såg exotiskt ut för folk längre söderifrån. Självklart vinkade jag tillbaka.
Det här är samma vy ungefär 60 år senare. I år hade vi åter hässjor i byn, endast fyra stycken men ändå...  En hässja syns på fotot, de övriga står på andra sidan om bostadshuset. Man kan också se att byggnadsbeståndet på gården har decimerats på de 60 år som gått.
Det var riktigt stämningsfullt.

Ett antal somrar har vi haft sommargetter gående i vårt sydligare boende. Det finns inga som äter buskar och löv så bra som getter. De håller landskapet öppet. Detta inspirerade våra grannar i norr att leta getter, men då det är svårt att få tag i hyrgetter blev det inköp av getter att ha året om. De kräver mat vintertid och hö är bara bäst. Så när arrendatorn förra året bestämde sig för att bara meja ner höet på lägdorna och inte ta det tillvara längre, blev en del av årets skörd hässjat och ladat av getägarna inför kommande vinter. En eloge! Även vår lilla ängslada fylldes med getternas hö som torkat på bredden, på marken. Gissa om det luktar gott!
Här har det torkade höet börjat tas in för vintern.
Hässjlinor fanns kvar på den här gården men räfsor (inte krattor ;-)) och hässj´störar var tvungna att införskaffas, då från grannbyn. Det var länge sedan detta jordbruk lades ner, närmare bestämt 1961. Tio år senare sålde mina föräldrar kossorna, en av de händelser som påverkat mig mer än jag förstod då. Att nu ha blivit hemmansägare har inneburit att gå igenom sina minnen samt de föremål som sparats. Det har varit och är en väldigt angenäm sysselsättning :-)

Apropå det - vet ni hur gott en tjärad hässjlina luktar????
.
.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

10 augusti 2013

Tingshuset i Nyåker

I juli gjorde vi en eftermiddagstur med bil. I den snygga guiden för kommunens utflyktsmål för året hade jag hittat ett telefonnummer att ringa om man ville se tingshuset i Nyåker. Det ville vi gärna. Elsie, som telefonnumret visade sig gå till, kunde på kort varsel ställa upp och visa. Det är fantastiskt så hjälpsamma människor kan vara. Det fungerade väldigt bra med en privat visning, vi kände oss inte ett dugg malplacerade. Det visade sig att Elsie som samlare, hade möblerat upp fångvaktarens tjänstebostad i fin 40-talsanda och dessutom visade andra gamla föremål i andra rum. Det blev lite av ett hembygdsmuseum på delar av den stora bottenvåningen.

Jag ville gärna se tingssalen. Som hembygdsforskare träffar jag på en del domstolsprotokoll och kanske utspelade sig förhandlingarna i Nyåker beroende när tinget hölls. Nyåker blev i slutet av 1800-talet, i samband med att stambanans dragning och Nyåkers järnvägsstation, ett större samhälle än Nordmaling. Därför flyttade Nordmalings och Bjurholms tingslag dit 1898 och fanns där ända till 1961.
Om du kommer på vägen från Nordmaling ska du inte passera korsningen där man väljer Bjurholm rakt fram, den nedlagda järnvägsstationen till höger och Brattsbacka till vänster. Före den fyrvägskorsningen ska du svänga vänster vid skylten ovan.

Glöm sedan inte att besöka bromuseet vid korsningen också, de tre Tallbergsbroarna med olika byggnadsperioder, är intressanta. Betongbron är nu byggnadsminne vars bygge beskrivits av bygdens son Sune Jonsson, prisbelönt fotograf, den äldsta bron, fiskbuksbron, är numera en bilbro med stor skönhet, den senaste är den nuvarande järnvägsbro.
Där, före fyrvägskorsningen, en liten bit från allfarvägen, står detta pampigt stort trähus och väntar. Det är en stor byggnad för att finnas på denna lilla ort. Det gamla tingshuset skulle behöva en hel del kärlek utvändigt, plastfärgen flagar i mängd. Men fönster och panel finns kvar och invändigt såg det rätt bra ut.
De två häktescellerna finns där, här är den ena. De finns på var sida om den  mittersta ingången som även är ingång till tjänstebostaden.
Kommer ni ihåg? Här finns bland mycket annat den första förpackningen för Nyåkers pepparkakor. De här stod i kökets överskåp.
Kök och vardagsrum hade välbevarade ytskikt och inredda med tidstypiska inventarier.
Korkmatta ♥ Plåt kåpa över vedspisen ♥ Vitt kakel utan fogar som stänkskydd vid spisen ♥ Klinker i rutigt rött-grått nedanför vedspisen Hyllremsor
Tingssalen på övervåningen var rymlig. Där stod domarens stol och bord i original samt ljuskrona och lampetter. Efter 1961 hade salen en period använts som frikyrkolokal.
Där fanns också tre gamla stiliga valurnor av plåt.
Detta intressanta föremål förstod Elsie att vi skulle uppskatta, vi som tog lång tid på oss att se oss omkring med henne som guide. Gissa vad det är? Jo, ett bevis! "Den käpp som fru Klara Eriksson i Nytorp uppgives ha använt som tillhygge vid avhämtande av en ko i Otto Nygrens ladugård därstädes den 7 september 1946. Hjalmar Forsberg, distriktspolis." står skrivet med maskin på en lapp fäst vid den gren som användes vid incidenten. Man får en bild av vilka mål som kunde komma upp här i tingshuset.
.
.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

8 augusti 2013

Vackert slitage, skön patina

Att skrapa och måla om det gamla bordet vore att förstöra det.
Jag tycker om gamla föremål, secondhand-prylar eller varför inte antikviteter. Har tingen ett vackert slitage blir de bara mer genuina. Och har någon av mina anfäder ägt och tagit i dem blir det ju bara 100 % extra bonus.

Det här med gamla prylar och vackert slitage på föremål eller livs levande människor, om återvinningsbranschen och därmed miljötänk pratade Li Pamp om i Sommar i P1. Jag hörde bara andra delen efter att ha äntrat bilen efter ett besök i Vibyggerå gamla kyrka och blev rätt glad till sinnes. Därför lyssnade jag på första halvan via internet. Lyssna själv till en kvinna med berättelser från återvinningsbranschen. (Programmet ligger kvar på Sveriges radios hemsida till den 18 september 2013.)

Lyssna: Sommar i P1 med Li Pamp 20130729 13:00

Likaså gäller detta med vackert slitage och patina för gamla hus. Jag kan bli lyrisk över en vackert sliten tröskel. Att byta ut den vore ett helgerån från min synvinkel. Och att använda vackra gamla hus är ett miljötänk i sig, tänk bara vilken kolsänka ett timmerhus är. Det binder koldioxid i generationer. Det är ett av de senaste argumenten jag hört för att bevara och bebo trähus. Kvalitet är t ex gott hantverk, material som åldras snyggt och med värdighet. Därmed faller många moderna material bort - tänk på flagande plastfärg som fått underliggande trä att ruttna eller tänk på alla bortkastade gamla fönster med trävirke som skulle ha hållit i hundra år till vilka ersatts av fönster av frodvuxet virke som klätts med aluminium. Så onödigt!

Kvalitetsbegreppet är relativt, precis som skönhet, men kan läras upp genom träning, engagemang och intresse. Som sägs i programmet.
Även modernare material som masonite och målarfärg från 50-talet har ett värde
och att måla om den här skjutdörren vill jag inte.
.
.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

7 augusti 2013

Träslottet i Arbrå

Konsumentupplyserskan och folkbildaren Willy Maria Lundberg köpte en hälsingegård på 1960-talet där utställningar av kvalitetsföremål tog form i det hon kallade Träslottet. WML dog 2004 men fortfarande pågår här utställningar.
Varumärket Träslottets eget porslin och bricka. Fint som snus.
Vi stannade till, åt och besåg den utställning som nu pågick. Café/restaurang finns samt numera även ett centrum för världsarvet Hälsingegårdar. (Just denna del hade väldigt mycket mer att önska vad gäller tillgänglig information om hälsingegårdarnas belägenhet, specialiteter, öppettider mm - värdinnorna hänvisade till hemsidor!)

Men utställningen i Träslottet gav inspiration.
 
Det får räcka. Tre av de bilder jag knäppte på utställningen med skönhet, inspiration och lärdom. Det finns så mycket att ta till vara i den folkliga kulturen.
Här utanför ingången satt vi och åt och drack kaffe på maten. Entréanläggningen inspirerar också.
Så här tänker jag mig entrén framför morfars hus i framtiden. Trä framför bron (som ska vara av trä som den var en gång). I somras tog den här lösningen form framför lagårdsporten, att börja med. Offerbrädor, javisst! Bara att göra om då de ruttnat. Att använda brädor/plankor att gå på vid entrétrappor, broar och över fuktiga gårdsplaner var hur vanligt som helst förr i världen. Särskilt här i norr kan jag tro. Lösningen är mycket mer tilltalande än betongplattor eller annan stensättning tycker jag så här i en liten by på landsbygden. Men det tar inte byggvaruhandeln hänsyn till - att få sälja billiga betongplattor eller sten importerad från Kina ger ju så mycket mer klirr i kassan...

Men jag tror på trä i detta fall!
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om , , , , , ,
Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...
Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...