Trätemplet

 

 Ett tempel av trä står där i skogen.
Ett klassisistiskt lusthus.
Tillhörande en ångermanländsk herrgård.
Trappan leder ner mot älven.

Det är enkelt.

Det är lite framtungt. 

Det är vackert.

.
.

Ett tempelliknande lantboställe

Ni ser här en egensinnig blandning mellan grekiskt tempel och ryggåsstuga som täckts med en kupol med lanternin. Ni ser Skärva, en "sommarstuga" från 1785-86 dit ägaren kunde dra sig undan från stadens skrän och larm.

 Foto härifrån.

af Chapmans sommarställe utanför Karlskrona ritades av varvsamiralen Fredric Henric af Chapman själv tillsammans med Carl August Ehrensvärd, en av mina favoritarkitekter på 1700-talet. Mitt besök där skedde på cykel före den digitala tidsåldern och därför har jag endast diabilder. Skärva är väl värt ett besök, ja naturligtvis hela världsarvet örlogsstaden Karlskrona där Skärva ingår. Lusthuset i parken är ett superbt litet nyklassiskt smycke även det.
.
.

Det var här det började...

Det var här mitt intresse för antiken började. Framför Parthenons östgavel i juli 1977.
Vi var på  tågluffarresa, jag och två väninnor. I Aten klättrade vi upp på Akropolisklippan för de där antika byggnaderna måste vi ju förstås ta en titt på. Och där blev jag fast. När vi gått runt och tittat ville mina väninnor ner på stan, jag kunde bara inte lämna platsen utan ville stanna längre. Vi bestämde en tidpunkt och en mötesplats nere i Aten.

Jag tog fram block och penna. Man ser med andra ögon när man inte endast tar några foton i samband med att man hastar förbi. Mycket av det jag såg saknade jag namn på, jag visste inte ens om att alla detaljer hade benämningar. Jag såg ett hästhuvud där uppe till höger på gaveln. En häst! Jag satt i den gassande solen och tecknade utan att känna till symboliken. Men jag såg det. Hästhuvudet.

I ämnet arkitekturhistoria läste vi då på 70-talet inte om antikens arkitektur, vem Fidias var kände jag inte till när jag satt där och tecknade, att Parthenontemplet uppfördes till Pallas Athena under Perikles tid som tack för att gudinnan skyddat atenarna mot perserna under krigen 490-449 f. Kr hade jag inte heller med mig som lärdom. Inte heller att Perikles förespråkade den direkta demokratin för att medborgarna aktivt skulle delta i politiken. Men jag såg. Och jag var nyfiken. Framöver skulle jag söka kunskap. Även om de restaureringsprinciper som varit ledande bland templen på Akropolisklippan.

Då, på 70-talet, fanns inga byggnadsställningar eller avspärrningar vid något av templen på Akropolis. Där fanns vakter som blåste i visselpipor om någon besökare försökte sig på att klättra upp på tempelfundamentet, krepídoma. Jag kände mig som en del i historien utan att ha reell kunskap i antikens historia, jag kände mig delaktig och inte som klåfingrig turist som skulle hållas borta från monumentet. Det var njutbart helt enkelt.

Där och då blev jag fast. I en fascination och önskan att veta mera. Det var med svårighet jag slet mig loss för att möta mina vänner nere på sta´n.

Nu vet jag att hästhuvudet tillhörde en av hästarna i mångudinnan Selenes quadriga/fyrspann och att originalet tillhör de s.k. omdiskuterade Elgin marbles och finns på British museum. Om jag sett originalen - jodå.

Här ser ni vad Selenes quadriga har att dra över himlavalvet år 2018. .

.

Antikt intresse

Det är så fascinerande att detaljstudera antika huggna utsmyckningar på byggnader. Det här är jag intresserad av och har en hel del litteratur i ämnet. Det är i allmänhet lättare att diskutera antikens arkitektur och byggteknik med arkeologer än med arkitekter, arkeologer inom medelhavsarkeologi har ofta mer kunskaper inom området.

Här kan man se akantus, konsoler, ovolo, tandsnitt, astragal, palmetter, bukranier, kassetter, blomma, amfora, fascis, hjälm och andra föremål som användes vid rituella offer. Entablementet (mötet mellan tak och vägg) tillhör det det romerska Vespasianustemplet på Forum Romanum i Rom och höggs omkring år 80 e. Kr. Det finns att se i Tabularium på Kapitoliekullen. Några av de klassiska formerna återfinns i ångermanländska trähus.

Minns när vi på en tidigare arbetsplats, en statlig kulturmiljövårdande myndighet, skulle ha en förmiddag för utveckling. Det innebar att vi, ca 10 personer, satt uppradade vid ett långt bord och skulle var och en analysera en bild som slumpvis matades fram i projektorn. Det var i mitten av 90-talet. En professor i bebyggelsevård, som rest upp från Göteborg för detta ärende, ledde samtalet.

Den bild som visades när min tur kom var passande nog ett foto med ett grekiskt tempel, ett doriskt sådant i södra Italien. "Jag ser ett peripteralt tempel, distylt in antis, på ett..."  började jag. Det där är välkända klassiska arkitekturbegrepp. "Stopp" sa göteborgar´n. "Prata så vi förstår." Jaja, jag får väl ta det poetiskt och känslomässigt då då tänkte jag med viss förvåning. Då kanske även han förstår. Minns att jag började "Jag ser en ljusomspunnen byggnad av sten..."
Den beskrivningen godtogs utan protest. Och jag lärde mig något om kunskapers lägstanivåer.

För mig är det givande att fundera över antika tempels hörnkontraktion, hörnlösningar har i nästan alla tider varit arkitektoniska problem. Skulle det vara onödig kunskap?! (Vet ni hur renässansarkitekten Bramante ritade innerhörn i Santa Maria della Paces innergård/cortile?)

"Det syns om en arkitekt är god.
Huruledes kommer han om den hjørne?"

Påstående av den danske arkitekten Jørn Utzon 1918-2008.

I min dagliga bekantskap finns ingen att diskutera de här klassiska arkitekturbegreppen med. Men att det är lättare att finna likasinnade i en storstad än på landsbygden när man har smala specialintressen inom humaniora är nog ingen överdrift. När tanken på var jag ville bo efter utbildningen blev aktuell, sa jag till mig själv att ett universitet eller högskola måste finnas nära till. Tänkte att det behövs för den personliga vidareutvecklingens skull.
.
.

Arkitektyrket förr

På de här bilderna syns ett foto med dagens digitaliserade arbetsmiljö och ett från den tid då ritningar framställdes hantverksmässigt.

Gruppbild av sex unga män i en ritsal med vinkellinjaler och ritbord. David Helldén sittande längst till vänster. Arkitektskola. Interiör.  Från Digitalt museum.
Man hade vita rockar för att skydda kläderna från tuschspill.

Här är de utensilier som användes då jag startade inom yrket.

• T-linjal av trä alt. trä och genomsiktlig hårdplast eller av metall.
• Skalstock, har triangulärt tvärsnitt och totalt sex skalor; 1:100 och 1:200; 1:250 och 1:300; 1:400 och 1:500. De finaste var av körsbärsträ.
• Vinkelhakar, fasta eller ställbara. 30/60 graders; 45 graders
• Linjaler
• Kurvmallar
• Cirkelmallar
• Skisspapper, opakt vitt papper med genomsikt. Inte smörpapper ;-)
• Plastfilm för renritning, plastarken hade färdigtryckta ramar och markeringar för vikning. Alla ritningar ska kunna vikas ner till A4-format.
• Ritbordstejp att fästa papper eller film på ritbordet
• Ritbordstyngder av bly klädda med sämskskinn.
• Radergummi, fanns för blyerts eller tusch.
• Ev. elektrisk raderapparat 
• Radermall
• Ritbordsborste
• Samt pennor av olika typer.

  

Ritbordstyngder, två modeller. De sämskskinnsklädda till höger är mest användbara. Tyngderna användes tillfälligt istället för tejp vid skissning då T-linjal inte användes.

 

 

Textmall för tusch. Kanterna på långsidorna gör att mallen höjs upp en knapp millimeter från underlaget och när man tuschar kletas tuschet inte ut då mallen förs fram och tillbaka längs T-linjalen. En mall för blyerts ska inte ha upphöjd kant. Detsamma gäller för linjaler och vinkelhakar.

Den här apparaten hade jag glömt bort. Intressant nog fanns den i Tekniska museets digitala museum. En elektriskt raderingsapparat.

För att radera en viss linje eller figur och inte kleta ihop linjerna användes radermall av stål. Den har former avpassade till tekniska ritningar och var ett bra hjälpmedel för att radera detaljer.

Redskapen med grå bakgrund har jag hittat på Digitalt museum, de är alltså museiföremål. I välsorterade butiker för kontorsmaterial kan vissa föremål fortfarande köpas.

Jag minns på min första anställning en elektrisk skrivmaskin med utbytbar kula - för att få olika typsnitt. Med skrivmaskinen skrev vi anvisningar på en 10 cm bred självhäftande genomsiktlig plastremsa om det skulle gå fort. Den klistrades fast på plastritningens marginal. Det var surt om luftfickor uppstod eftersom de blev mörka fläckar när ritningen kopierades på papper. Annars skrev man för hand eller med textmallar. I årtiondets slut kom datorerna men först enbart för att skriva med, t ex. administrativa föreskrifter, rumsbeskrivningar, materialbeskrivningar osv. Allt det där rinner upp i minnet när jag fick ingivelsen att skriva om arkitektredskap före digitaliseringen. Det var evigheter sedan och jag hann ändå uppleva det under några år på 80-talet.
.
.

Ritbord

Foto Åke E:son Lindman

Min första kontakt med ritandets konst var i årskurs 8 som pryoelev en vecka på ritkontoret vid Masonitefabriken i Rundvik :-) Där användes lutande ritbräde med ritmaskin.

Nästa möte med ritmaskin och ställbart ritbord var när jag efter gymnasiet några månader arbetade som ritbiträde på Hägglunds i Örnsköldsvik där jag lärde mig tuschritning genom att rita maskinritningar efter maskiningenjörerna skisser.

De där justerbara ritplankorna innebar bra arbetsställning, vare sig man satt eller stod var arbetsställningen ergonomisk. Den enda svårigheten var att placera ritverktygen på en plats där de låg kvar och inte dråsade i golvet. En horisontell bordsyta eller en hurts vinkelställd mot ritbordet krävdes.

Efter detta har jag använt horisontella ritbord, fasta eller höj- och sänkbara.

Ritbordet med ritmaskinen på bilden har tillhört den svenske möbelformgivaren Bruno Mathsson. Där syns mer av saker som krävs för att göra en ritning. Skisspapper för utkast. Under min tid med handritande användes en plastfilm för själva renritandet. Både skisspapper och plastfilm tejpades fast med ritbordstejp. Flera lager kunde det vara, skisspapperet var genomsiktligt och man såg underliggande streck och därmed bearbeta utkastet till något ännu bättre. Arkitekten söker sig på så sätt fram till bästa lösningen på ett problem. Kvalitén på skisspapper, plastfilm och även tejp skulle jag kunna orda en hel del om. De måste ha speciella egenskaper för att fungera maximalt bra.
.
.

Om att rita

Detta är ett dragstift, ett verktyg som använts för att utföra en teknisk ritning. Dragstift användes in på 1960-talet.

 

Här ser man principen för att rita med dragstift och T-linjal.

Man doppar inte dragstiftet i tusch utan man skruvar ihop spetsarna med den ställbara skruven. Därefter droppar man en tuchdroppe mellan skänklarna. De äldre tuschflaskorna hade ett smalt rör i korken, de nyare har en spetsig mynning. Ställskruven är till för att variera tjockleken på linjen.

Drar man ihop skruven för hårt kan spetsen förstöras. Det är lite tålamodsprövande att rita med dragstift och få till rätt tjocklek på linjen. En ritning innehåller oftast olika tjocklekar på linjerna. Konturer på ett arbetsstycke som ritas är ofta grövre. Måttangivelser hade tunnare linjer osv.

Arkitektritningar och konstruktionsritningar ritades i svart tusch. Elistallationer i ett hus ritades med sepiafärgad tusch.

Se här.

Dragstift användes inte under min egen tid i yrket. Då fanns mer sentida tuschpennor. Rotring var fabrikatet som gällde. Pennor med linjetjocklek 0,13 mm, den allra finaste, kärvade ofta, ofta. Tuschet torkade i den tunna stålspetsen och proppade igen. Hade man tur gick det att lösa upp genom att lägga huvudet i vatten. Tusch slutade jag att använda då datorprogram kom in i ritningsvärlden.

De där rörpennorna fylldes med svart tusch i patronerna som satt på pennorna. Sen skruvade man på förlängningsskaft av hårdplast för att pennan skulle ha bra balans i handen. Det var viktigt att skruva på huven direkt efter användning, gärna med en vattendroppe inuti så att risken för torkning minimerades. Tuschritningar utfördes på transparent plast i olika A-format. Det där med tuschritande lärde jag mig under ett halvårs anställning på Hägglund & Söner i Ö-vik. Hösten samma år började jag på Teknis.

Olika byggnadskonsulters ritningar kopieras på olika färgat papper.
Arkitektritningar kopieras på vitt papper.
Konstruktionsritningar på blått.
Elritningar på rött.
VVSritningar på brunt papper.

Den här typen av pennor som ovan är ändå mina favoritverktyg - Caran d´Ache Fixpencil. Jag köpte en omgång på 1970-talet och de är fortfarande i full gång, helt felfria. Blyertsstiften jag använder till de här stiftpennorna är av fabrikaten Caran d´Ache eller Staedtler. Hårdheterna B, 2H och 3H med diametern 2 mm är de jag tycker allra bäst om. En riktigt bra penna att skissa med har grafitstift med 3 mm tjocklek och hårdhet 6B. Stiftpennorna använder jag när jag skissar och även för renritning av små projekt. För att få en jämn linje ska pennan snurras när linjen dras.

Stiftet i pennan behöver ofta spetsas. Då använder jag en sådan här pennformerare.

Men numera sitter man framför en skärm och använder ritprogram för att göra tekniska ritningar. Det finns olika program att välja på till exempel ArchiCad, AutoCad, Revit, Sketchup.


* * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * *

Att använda blyertspenna och rutat block går inte för sig om man vill framställa en teknisk ritning. Inte alls.

Bilden på blyertspennan är hämtad härifrån.

Men en sådan blyertspenna kan användas till mycket annat bra. Just pennan på bilden är sedan 1996 ett museiföremål. Den har använts av Astrid Lindgren.

"Blyertspenna, trä, grafit, lackerad. Sexkantig, gul, ändhylsa pressad metall, rött radergummi infattat. 'Made in China Keich HB' 1970-t anv författarinnan Astrid Lindgren, Sthlm. L 17 cm. Tuggad. Bilaga. G[åva] 13/11 1996 [av] Författarinnan Astrid Lindgren Dalagatan 46 Stockholm. [Brukningsort:] Stockholm."

.
.

En formgiven trappa

Arkitekt Arne Rudbergers trappa för MEA på Hamngatan i Stockholm blev snart berömd då den uppfördes på 1950-talet. Den fanns där som ett smycke i huset från 1885 med stringent form, sparsmakade detaljer och fin funktion. Dör trappan landade på bottenvåningen fanns en grund och elegant bassäng, vattenblänk. Den utgjorde en förebild för arkitektstudenter och åtskilliga fler än jag har gått i den för att studera detaljer och formgivning ett antal gånger. Trappan revs på 1980-talet då anrika MEA gick i konkurs och byggnaden fick helt andra hyresgäster.

När jag flyttade till Stockholm var även till exempel Augusta Janssons karamellfabrik, Ditzingers och Ostermans Marmorhallar i full verksamhet. Svampen vid Stureplan från 1937 låg på sin ursprungliga plats med originalbelysning. Svampen var elegant betonggrå, inte postmodernistiskt pastellblå som den blev när en "kopia" invigdes 1989.

Restauranger som Bäckahästen, Brända tomten och Metropol fanns fortfarande vid den tiden. En stad är alltid i förändring, så måste det vara. All förändring sker dock inte till det bättre.
.
.

Husport(o)rätt

När jag var barn samlade jag på frimärken. Att det inte är någon ekonomiskt värdefull samling jag fick med tiden kan jag nog påstå. Stora färgglada frimärken var i mina ögon finast och därmed värdefullast. Så småningom gick samlarivern över men frimärksalbumet finns kvar. Frimärken har dock fortsatt att göra mig glad. Att frankera brev med genomtänkta valörkombinationer och motiv till en mottagare som förstår att uppskatta detta kan jag än idag tycka om. Men så sällan det blir att skicka brev numera.

Så har jag samlat på frimärken med byggnader jag haft förmånen att arbeta med - som de här ovan.
.
.

Hus med attityd

Nytt fritidshus i Grimeton, Hallands län. Arkitekt för mig okänd. Bild från Kulturmiljö Halland.

Fritidshus i Halland ritat av Petra Gipp. Foto härifrån.

I Slovenien har arkitekt Tomaž Noč och Katarina Arsekić ritat dessa ekostugor/hotellrum. Foto härifrån.

Det finns så många fler intressanta nybyggnader. Det är inte enbart traditionella byggnadsformer jag tilltalas av, tvärtom!
.
.

Danskt kunnande

Kände för att visa något nybyggt i en känslig äldre miljö.

Här har arkitektkontoret Lundgaaard & Tranberg i København lyckats väldigt väl. Nytillskottet stod klart 2016. Det röda teglet är framtaget i Danmark speciellt för denna byggnad, Kannikegården, intill domkyrkan i Ribe. Den nya byggnaden täcker en äldre ruin samt de troligen äldsta kristna gravarna i landet.

 

 

Bilderna har varit presenterade i magasinet Petersen Tegl nr 35/2016. Jag föll direkt för det nybygget. Kanske blir det mitt nästa danska besöksmål?  Gammal anrik domkyrka, arkitektoniskt väl utförd tillbyggnad, bra anpassning till den gamla kulturmiljön. Och en arkeologisk utgrävning med ruin som visas. Det är allt som behövs för att få mig rejält intresserad.

.

.

Trapphus att gilla

Formgivning. Material. Kulörer. Uppfört i Umeå 2014. Att gilla!
Undrar om det kommer att stå sig lika länge och bra som det här trapphuset?
.
.

1970-talets jämställdhet mellan stad och land

Under 1970-talet var den ekonomiska jämställdheten mellan städer och landsbygd som störst. Det kan man se bland annat genom de då uppförda offentliga byggnader som simhallar, sporthallar, daghem, bibliotek till allmänhetens gagn i varje kommun, även i små kommuner utan stad.

Så var det även i hemkommunen.

Det är den där typen av byggnader ofta byggda av tegel med platt tak bakom en hög sarg av trä, den internationella stilen. De uppfördes över hela landet, flera av dem står tomma idag. De hamnade gärna på vykort. Trista vykort tycker de flesta idag, men de visade en då fortfarande framtidsoptimistisk landsort som ville visa upp sig.

 

Vårdcentral med sjukhem, simhall, skola.

 

 Sjukhemmet från annat väderstreck.

 

4-bildskort med E4:ans bågbro över Lögdeälven, småbåtshamn vid kajen som då fortfarande var i funktion, Kungsstenen, de hårt renoverade vallstugorna (det fanns tydlig stolthet över de kvarvarande reminiscenserna av kyrkstugorna som en gång fyllt Storgatan här på Kyrkovallen).

I sågverkssamhället Rundvik, där kommunens största arbetsgivare fanns, revs en hel del hus för att bereda väg för en ny infart - Strandvägen! - mest tillägnad timmerlastbilarna som ersatte flottningen. Där bilden är tagen minns jag många småhus, ett centrum med hus med olika funktioner. Där byggdes detta komplex som idag, 2017, står tomt och ser allmänt skräpigt ut. Men de två tallarna är fortfarande vackra!

 

Så här såg det ut före rivning. 70-talets köpcentra ligger på höger sida av vägen. Den nya vägen kom att passera rakt över farmors hus. Och ni ser de släta berghällarna som då fortfarande var synliga, en liten bit skärgårdsnatur som påminde om hur havsnära samhället ligger.

Även sågverkssamhället visade upp sig i 4-bildstryck. Folkets hus uppe till vänster (med tillbyggnaden där en del av en byggpraktik verkställdes - (här ska vi inte tala om arkitektur utan bara mycket enkel tillbyggnad), äldreboendet, badplatsen vid sjöbodarna och slutligen småbåtshamnen. Framtiden såg ljus ut! Förhållandet stad - land hade ännu en viss ekonomisk jämvikt.
. .

Så det blev...

Jajamen. Kommunhuset blev inplåtat! Den vitslammade tegelstensfasaden försvann efter att ha varit synlig sedan kommunhuset byggdes omkring 1960. Ekfönstren är bytta till aluminiumfönster (alt. aluminiumklädda träfönster). Fönsterblecken av koppar togs bort, stuprören av koppar likaså. De har ersatts av plastbelagda stuprör. Koppar som är så åtråvärt på andra håll!!!

Från Kungsvägen ser det ut som alltid, eller? Ja, för en otränad blick kanske det ser så ut.

60-talsfasaderna har blivit "klassicistiska" ;-) genom att de fått "hörnkedjor" eller pilastrar i hörnen ("knutarna") av mörk plåt! Den gavelspets som hade mest vittrad slamning blev även den mörkplåtad men där tog fotograferingslusten slut.

Nytillkommen knut av mörk plåt. Nytt plastbelagda stuprör. Värmepumpar sedan tidigare mot Storgatan.

Fasadarbetena är inte helt klara, alla fönstersmygar är inte inklädda med plåt. Okej, det är så här kommunen vill se sitt kontorshus. Att huset plåtats in torde anses att man bytt upp sig och förskönat huset. Så kan det gå. Man har fått det man vill ha.

Jag vänder helst blicken mot klockstapeln som är en mycket värdig, vacker och välskött byggnadskonstruktion. Det blir allt svårare att finna vackra byggnader dära Vall´n.

* * *

Det kom ett mejl tidigare i sommar:

Sveriges Arkitekter har i år startat utmärkelsen Sveriges arkitekturkommun. Utmärkelsen kommer att delas ut under hösten. Syftet är att belysa vikten av god arkitektur. Utmärkelsen bygger på data och statistik från öppna källor rörande kommunernas arbete med arkitektur. Men vi tycker också att en viktig del i utmärkelsen är att få arkitekternas syn på hur landets kommuner arbetar med dessa frågor. Det finns ju då inget mer naturligt för oss än att fråga våra medlemmar. (...)

Jag förmodar att en liten glesbygdskommun torde ha förhållandevis svårt att få ett sådant pris. Förutom faktorer som god kommunal service, arbetstillfällen eller goda pendlingsmöjligheter är en tilltalande byggd miljö, ett estetiskt samhälle, en annan faktor till ökad inflyttning och därmed bättre skatteunderlag.
.
.

Dagsutflykt

Förut besökte jag oftare den här typen av praktfulla miljöer än allmogens bevarade museala boställen. Nu är det snarare tvärtom. Men i veckan slog jag dock till och återbesökte ett par kungliga slottsparker. Här är en av dem:

Ett luftslott i förgrunden i form av ett luftslott med spaljéverk av trä, ett s k treillage. I rak axel från detta syns slottet.

Gömd i arkitekten Carl Hårlemans boskéer från 1700-talets mitt finns sköna buxbomomgärdade planteringar. Då boskéerna var nya användes de gröna rummen till adelns fester, buxbomhäckarna är sentida.

Jag behöver inte se mycket av morianen för att förknippa platsen med Ulriksdals slott.
.
.

Bytt är bytt och kommer inte åter

Det gamla kommunalhuset i N-ling var av trä och revs för att ge plats för en ny, modern tegelbyggnad med slammad fasadyta. Ni ser det ljusa huset med vittrad gavel som vänder sig hitåt. Jag vet inte exakt årtal men det bör ha varit i slutet av 50- eller början av 60-talet som det nya kom till. Här inrymdes då även folkbibliotek och polisstation. Ingången till de institutionerna syns på bild och jag besökte ofta folkbiblioteket för att låna, mammas moster var bibliotekarie och bemötte alla välkomnande och gav gärna tips till läshungriga barn och vuxna. Kommunhusets entré vänder sig mot kyrkan och ligger om hörnet. Bibliotek och polis flyttade ut för många år sedan. Kommunens administration har ökat.

När jag körde förbi och tog de här bilderna den sista mars i år höll något på att hända. I maj hade det kommit ännu längre men var inte färdigt och ingen önskan fanns hos mig att dokumentera förstörelsen - eller förändringen - som kanske någon tycker att jag bör skriva för att förhålla mig neutral.

Här förbereds som jag ser det isolering och omputsning av fasaden. Den slammade ytan anses inte längre bra nog kan jag tro. Ändå är det mest bara överst på ena gavelfasaden som putsen till största delen vittrat. Det hade varit lättreparerat att ta sig an detta.

Undrar just vad som händer med skiffertaket, det otroligt vackra, dyrbara tak som föregångarna såg till att kosta på bygget. Kanhända ryker också det snart och förpassas till soptippen!!! Jag bävar! Vad händer med hängrännor och stuprör av koppar? Fast egentligen spelar det ingen roll, materialen är redan förvanskade, gjort "folkligare". Så här såg huvudfasaden innan fönsterbyte och inbrädning inför omputsning.

För några år sedan höggs de fina, lagom stora och välformade lönnarna som stod framför fasaden rätt och slätt ner. Vi var några som aldrig förstod varför. De har ersatts av ett par nya "saker", det ena syns på fotot.

 

Här har vi tidstypiska träfönster av oljad ek. Ek är ett hårt och hållbart träslag. Nertill sitter vackert utformade fönsterbleck av koppar. Koppar! Bara det visar på insikt och förstånd i materialkunskap. Och att ett politiskt och administrativt centrum ville ha en viss upphöjd nivå på den byggnad man såg till att bygga sig.

Så fint 60-tal med slammad (kvastad) putsfasad där teglet syns igenom.

Alla bilder ovan är från 31 mars. På gårdssidan har ekfönstren för länge sen målats vita.

När jag åkte förbi i maj orkade jag inte fotografera det som inträffat. Då var samtliga fönster utbytta till aluminiumfönster, kopparblecken var borta och gul mineralull stack ut som drevning runt de nya fönstren. Fasaderna var då inte åtgärdade annat än fullständigt inbrädade inför omputsning.

👎

Det finns en uppmärksam allmänhet som ifrågasätter ombyggnader och fönsterbyten på en del håll i landet. Jag ser fram emot att kunna rapportera om ett liknande engagemang i hemkommunen.

I den fina trästaden Nora, Örebro län, gick det nyss till så här. Klicka för större text. På facebook spreds uppgiften att fönsterbyte var på gång. Det gav positivt resultat genom att bytet stoppades.

På annat håll framhävs en byggnad som föredömligt renoverad. Det är Länsmuseet i Gävle som visar upp en varsam kommunal renovering av en skola i Edsbyn. Länsmuseet vill visa på goda exempel även ute i bygderna, inte enbart i länscentra och i residensstaden. När får medierna möjlighet att skriva om något liknande i Nlings kommun? Än en gång frågar jag mig - är det skillnad mellan stad och landsbygd även i de här frågorna? Eller handlar det om något annat?
.#Nordmalingsproblem
.