Vandringssägen

Förr var det vanligt att en mynningsladdare hängde på väggen i ett bond- eller torparkök, fullt lagligt. Jakt på småvilt hörde till självhushållet och gav mat och pälsverk till familjen eller för avsalu.

Det har berättats att Lydigen fick oannonserat besök av socknens länsman som kom för att indriva medel av mannen för någon försummelse. Det där tyckte Lydig inte om utan försökte vränga sig och vägra erkänna påståendet om försummelsen. När fjärdingsmannen blev alltmer påstridig sa han.: "Om alla bygdens män vore som jag "se tog ve n´dännar och börje i Levar." N´dännar var mynningsladdaren som hängde på väggen ovanför utdragssoffan, i Levar bodde länsmannen.

Detta är en vandringssägen. Att hota med att ta ner bössan från väggen för att skrämma och därmed få sin vilja igenom har jag senare läst i fler berättelser från andra tider och med andra män inblandade. 

Men nog anar jag att Lydig var väldigt impulsiv efter att ha hört fler berättelser där han var inblandad, utan stämpel av vandringssägen. Han var barnbarn till den förste nybyggaren i Salberg, född i Sunnansjö och enda barnet vad jag erfarit. Jag har svårt att tro att barn blev rejält bortskämda vid denna tid, vare sig man var ensambarn eller del av en stor barnkull. Men Lydig verkade vara ett stort ego. Rätt ociviliserad om man väljer den vokabulären. Själv fick han tolv barn varav en blev min morfarsmor som i sin tur växte upp hos sin morfar och moster. Efter laga skiftet bosatte sig Lydig med hustru (barnen bör ha varit utflugna då) i en nybyggd stuga i Halldalen, närmaste granne var båtsmansfamiljen på Hammaren. Båda fastigheterna låg precis vid bygränsen men på var sin sida om den.

Interiör från Fågelsjö gammelgård "Bortom åa" i Orsa finnmark, en av de hälsingegårdar som blivit världsarv. Så här många mynningsladdare var inte vanligt att ha i de enkla bondgårdarna och torpen. Det finns äldre interiörbilder på internet med en lodbössa hängande snett på väggen i storstugan men nu när jag behöver en sådan bild är de som bortblåsta.

Bloggliv med TIMMER & MASONITE

Om att bli hemmansägare.
Om släkt och kulturhistoria.
Om minnenas resa kors och tvärs genom tiden.
Om varför det som är, är som det är.

*

 *

OM glädjen och vedermödorna av att bli hemmansägare.
OM att ta hand om ett timmerhus.
OM att bevara en inredning av masonite från 50-talet.
OM släkten, hembygden, den "norrländska" landsbygden, kulturhistorien, samhällshistorien och byggnadsvården.
OM det som var och om dagens verklighet. Om varför det som är, är som det är. Kanske…

*

Ja, så var inriktningen tänkt från början. Och man kan väl säga att bloggen hållit sig inom dessa vida gränser. Fortsättning följer. Tack till er som läser.

Torpinventeringar

De obesuttnas boplatser kan finnas kvar, i storstadsområdena har de ofta blivit sommartorp, fritidshus.

Här ser ni en inventering av soldattorp i en sörmländsk socken. Varje torp är beskrivet med bild samt vilka soldater som bott där och när. Torpet markeras på kartan via en röd tråd. En gedigen hembygdsforskning har utförts.

 

 Helhetsbild av soldattorpsinventeringen.

 

Detaljer från två av de inventerade soldattorpen. 

Jag fascineras över den stolthet som finns bland de som utfört den noggranna inventeringen. Respekt!

Foton från den första torpinventering jag såg, fascinerades över och därför fotograferade hittar jag inte i brådrasket. Den visades på en tillfällig utställning i stan tillsammans med vackra textilier och broderier gjorda med stor sakkunskap (det som felaktigt brukar kallas förspilld kvinnokraft).

Likaså har hembygdsföreningen sammanställt platserna för de tvättstugor som en gång fanns vid detta bruk. Nio av totalt 18 kända tvättstugor ryms inom kartbilden.

Från min hemby minns jag flera av klappbryggorna som nu är borta och ett par tvättstugor som fortfarande finns kvar vid Degermyrbäcken. Den ena välbehållen, den andra lämnad vind för våg.

Kan man vara annat än stolt över att bo i ett landskap där spåren av tidigare generationer dokumenterats så väl! Förutom i böcker.

Jag har skrivit rätt många gånger om rotebåtsmän, roteringslängder och soldattorp. En roteringslängd från N-lings socken finns men var dessa båtsmanstorp låg geografiskt finns inte, varken markerade på karta eller i den fysiska verkligheten. Inte heller arrendetorp som låg under bondgårdar. 

Här är några tidigare inlägg:

Aktiv research
Roteringslängd anno 1785
Batsmanstorp i socknen
Syneprotokoll från 1887 

Bemärkelsedag

Den här ynglingen skulle ha fyllt 103 år idag om han levat. Fotot kan inte vara taget alltför många år efter konfirmationen, alltså är han i (tidiga) tonåren. Eftersom cykeln finns med på fotot antar jag att det är hans egen och att den är ganska ny. I efterlämnade anteckningsböcker där allt från arbetstimmar, arbetsuppgifter samt egna och andras diktverser finns med står längst bak antecknat "Min cykels tillverkningsnummer: 396788 samt cykelinreg. nummer: 14903.

Det läser jag i boken som påbörjades 1937 (han var då 20 år) och avslutades 1942. Under de åren hade han även köpt en ny cykel med tillverkningsnummer: LE86627 samt en Rex med tillverkningsnummer: R308052. Det var ordning och reda, löning på freda´.

Han kom att bli min pappa långt om länge efter att kortet togs.

.

.

Kortklippt folkskollärarinna

Tänk er att se en kvinna i kort frisyr här på nordliga landsbygden under 1890-talets första år! Vilket uppseende det skulle ha väckt, vilket tisslande människorna emellan... 1890 föds min mormor som jämförelse, hon hade aldrig kortklippt hår. Huruvida shinglat eller bobbat hår får genomslag i socknen på 1920-talet har jag inte forskat i. Men på 1950-talet vet jag att kvinnor började klippa sig kort även här.

Kvinnan på fotografierna föddes 1858 på svenska landsbygden.
Hösten 1882 började hon sin utbildning vid Högre Lärarinneseminariet i Stockholm mot faderns vilja.
Som 27-åring sökte hon och fick en tjänst som lärarinna i Landskrona. Året var 1885. Den tjänsten innehade hon i tio år, till 1895. Hon klippte håret kort under 1890-talets första år vilket tyder på en stor viljestyrka. Inför den andra utlandsresan 1899-1900 bestämde hon sig för att spara håret långt igen. Det hade varit alltför uppseendeväckande med kort hår under första utlandsresan 1895-1896 som gick till Italien. Till svägerskan konstaterar hon  i brev från Rom:

"Annars märker jag mest att jag är kommen långt bortifrån därför att människor gapa så förfärligt på en på gatorna. Det är som vore jag en chines. De ha förfärligt roligt år mitt korta hår. Det är ju en oskyldig förnöjelse med det är inte alltid trefvligt."

.
.
.
.
.
.
.
.

Selma Lagerlöf, Ateljé Jaeger 1928.

Titlar i byn 1880-1890

Ur husförhörslängder går det att utläsa vilka yrken/belägenhet människor hade som då levde. Husförhörslängden för 1880-1890 visar vilka yrken/titlar som fanns i byn under denna tioårsperiod eller del av tidsperioden.

Bonde, kapten, styrman, handelsföreståndare, handlande, gamle bonden/ förre bonden (dvs. med födorådskontrakt), inhyses, arbetare, torpare, skomakare, kronobåtsman. Änkorna beskrevs ofta först med sin döde mans namn och dennes sysselsättning, därefter med sitt eget namn. Som vanligt vid denna tid är stavningen inte enhetlig.

I byn fanns så många fler människor än de nedan uppräknade som är familjens "överhuvud". Där fanns hustrur och barn, pigor och drängar. Ett myller av liv pågick.


Bond Kapt Gustaf Karlsson Lindgren f 1853
Bond Nils Ol. Nilsson f 1838
Bond J O Sikström f 1849
Bond Nils Ol Hörnsten f 1847
Bond Johan Hörnsten f 1849
Bond P. Käck f 1818
Bond Jonas Jonsson f 1816
Styrman Lars Anders Larsson f 1833
Bond Mats Person f 1834
Handelsföreståndare Jacob Öberg f 1849
Bond Jacob Jonsson f 1833
Bond o Handl Jonas Forsberg f 1828
Bond Edvard Rönnberg f 1844
Bond Oskar Berglund f 1851
Gamle bonden Jakob Olsson f 1817
Bond Joh Söderström f 1831
Bond Erik Johan Tornberg f 1844
F bond Jonas Pehrson f 1818
Bond Jonas Augt Jonsson Thurdin f 1858
Bond Johan Petter Jonsson se pag 37 ½
F bond Nils Pett Holmgren f 1820 Dog 1859 men står med ändå (!?) Änkan omgift 1862.
Bond Per Anton Nilsson Höglund f 1858
F bond Olof Lindström f 1815
Bond Johan Hjalmar Eriksson f 1857 i Norrköping
Bond Jakob Jakobsson f 1830
Bond Joh Strömberg f 1835
Inh N J Sandmans Ea Marga Kath Renbom f 1810
Torp Per Efr. Sandman f 1838
Torp Johan Erik Ersson f 1846
Inh Enkan Johanna Östlund f 1844
F d kronobåtsman Anders Brömster f 1804
Gårdsegare Skeppareenkan Johanna Östlund f 1844
Inh P Bergqvists Enka Maria xxx Olovsdr f 1825
Torp P Efr Öberg f 1832
Inh Olof Jakobsson f 1815 - blind
Inh Erik Gustaf A-oläsligt f  1836
Inh Erik Lydig f 1802
Inh P Jonssons Ea Barbru Kata. Håkman f 1804
Inh Isak Isakssons Ea Anna Margr Pehrsdr f 1815
Arb. Pehr Isaksson f 1834
Arbet. Jonas Pehrson f 1834
Arbet Nils Erik Emmanuilsson Öberg f 1836
Arb Johan Nilsson Öbergs f 1864
Torp Anders Öbergs E:ka Maria Lovisa Mårtensdr f 1838
Inh Sven? Gustav Amqvist? f 1831
Arbet Erik Lindblom f 1821
Arbet Johan Lindblom f 1853
Arbet Pehr Anton Lindblom f 1858
Inh J Lindbergs E:ka Maria Augusta Sandman f 1834
Torp Jakob Olofson f 1837
Arbet Johan Olof Mattson f 1845
Torp Erik Gust. Olsson f 1845
Torp Joh Petter Jonsson f 1848
Socken skomakare Nils Ol. Sundström f 1853
Kronobåtsman Karl Vänström Brömster f 1867 (flyttade åter till Vännäs 1887)
Torp Nils Erik Nilsson f 1860

 

 

Detta är visitkort ur ett album. Personerna är okända för mig, kanske är de bybor. 

De är i alla fall med största säkerhet från socknen.

Alla bönder var småbrukare, här har aldrig funnits några stora godsägare.
Torpare hade torpkontrakt så det måste ha funnits många torp en gång i tiden, torp som låg på böndernas mark. Var de inhyses bodde skulle jag bra gärna vilja veta, det kunde vara hela familjer som behövde tak över huvudet.

Trävaruindustrin hade kommit igång, sågverk i Rundviksverken och Hyngelsböle krävde arbetare, järnframställning vid Olofsfors bruk hade grundats redan 1762. Var i byn bodde de som tituleras arbetare? Arbetarbostäder fanns det inte i bondbyn. Vi vet att torparen och sågverksarbetare Anders Öberg, som dog under tioårsperioden,  arrenderade ett torp. Och båtsmannen hade sitt båtmanstorp.

Titlar som visar på boklig bildning saknas under denna tioårsperiod och tidigare. Inga tjänstemän bor i byn men när en skola uppfördes på 1890-talet flyttade en folkskollärare/folkskollärarinna till en lägenhet en trappa upp i skolbyggnaden. Folkskollärare/-lärarinnor hade då hög status på grund av sin utbildning och skrivkunnighet.

Hade någon av de som är uppräknade, eller någon i deras familjer, någonsin läst en roman? Av Flygare-Carlén, Almqvist, Strindberg? Eller annan författare. Lästes något annat än kristlig uppbyggelselitteratur? Det är inte troligt.
.
.

Saknad

Så liten plats en människa tar på jorden.
Mindre än ett träd i skogen.
Så stort tomrum hon lämnar efter sig.
En hel värld kan inte fylla det.


Så litet en människas hjärta är.
Inte större än en fågel.
Rymmer ändå hela världen
och tomma rymder större än hela världen
ändlösa tomma rymdskogar av tystnad sång.


Ingrid Arvidsson (f. 1919)
Ur "Livstecken" 1964

En gammal torpare har dött och ligger lik på gårdstunet, änkan står i regnet under paraplyet. Grankvistar är strödda på den leriga marken. Foto: en av mina favoriter - August Christian Hultgren.

Arjeplog den 4/4 1920. Begravning av döda i spanska sjukan. Smittan spreds till stor del genom att människor träffades på vintermarknaden i februari månad samma år. Foto i Västerbottens museums arkiv, Gustaf Lundgrens fotosamling.
.
.

Se och minnas den döde

När den döde var svept och lagd i kistan skulle alla dit för att se liket. Hela byn, även små barn, skulle dit, särskilt om det var ett ungt lik, såvida det inte förelåg smittsam sjukdom. Det var en "hederspost" att gå (Bo.).

Ur När döden gästar av Louise Hagberg, kapitel 8 "Likkammaren/Se liket". Där står mycket annat intressant i samma kapitel.

Här är tre foton som jag har skannat ur fotoalbum. När fotokonsten blev vanlig kunde proffsfotografer få i uppdrag att avbilda den döda.

 Carl Jonas dog 1894.

Svart tyll längs kanten på kistan, en liten bukett i handen, blommor (levande eller av papper?) längs kistans kant. Kistan står uppallad på underlag täckt med svart tyg. Fotot kan vara taget utomhus då liggande väggpanel skymtar till höger bakom uppspänt tyg eller papp. Ett proffs har fotograferat.

 

Fredrik Wilhelm dog 1898.

Spetskantad kudde och lakan. Händerna ligger ovanpå svepningen, den svarta kistan ser ut att stå på en dörr (ram med spegel skymtar till höger). Blomsterutsmyckningar med textade band i bakgrunden. Ett proffs har fotograferat.

Anna dog 1931.

Svart tyll draperat runt kistans kant, kudde med spetskant, knäppta händer, blombukett på sidan. En gran har plockats in samt en björkstam med en vit spetsduk och ljusstake med tänt ljus på toppen. Kistan står på ett underlag täckt med vit textil, kanske ett lakan. Ett amatörfoto togs.

* * *

Har ni har tagit upp traditionen att fotografera döden? Det har jag men dessa fotografier ska jag inte visa på bloggen.

Kaffepåse som souvenir

Pappa och svågern Bertil gjorde 1959 en semestertripp till Lappland efter att hässjningen av höet var överstökat och det torkade på de 49 linhässjorna. Att sommaren 1959 gav 49 hässjor vet jag eftersom lägdornas skörd är noga antecknad från år till år i hushållets loggbok.

Edit: Efter att jag skrev inlägget har jag av en vänlig svensk läsare i Norge fått mer upplysningar om bilderna. Ibland har man allt bra tur! Fotona är lite omstuvad ordning och ny text är ljusare grå. Tack E.

 

År 1959 var fler bilturister ute, men inte alls många. Bilismen var ännu inte så utbredd och stoppen gjordes vid rastplatser med vacker utsikt. Här får en tom höskrinda dragen av en arbetshäst symbolisera det jordbruk som höll på avvecklas och centraliseras men som ännu till viss del fanns kvar.

Bilden ovan är tagen tvärs över vägen från kyrkan, i centrum av Tärnaby. Trolltrumman, en souvenirbutik som fanns/finns i huset man ser. Den öppnades 1958 och finns än i dag på samma plats.

 

Tärna kyrka besöktes och fotograferades.

 

 Vid riksgränsen kokades det Cirkelkaffe. Bilden är från gränsen på väg till Mo i Rana (stenen invigd 1939).

 

Getter fångades på foton men inga renar. Getterna gick fritt vid landsvägen och det var lite exotiskt det också kan jag tro. Troligen från norska sidan där getterna än idag går fritt.

 Se upp för renar! Vilken fin hemgjord skylt. Mycket möjligt en bild i Lycksele med tanke på gatstenar och husfasad.

 En paus på en vacker brukad sluttning ner mot en älv, kikaren kom fram.

Detta var säkerligen ett topografiskt och geografiskt viktigt stopp. Kikaren redo i rem över axeln. Skylten finns att se ett par mil västerut från Storuman.

Vida vyer och grusväg.

 

När de kom hem igen öppnades DKWns baklucka och reseutrustningen plockades ur. De två svågrarna gjorde sig lustiga över hur välutrustade de var i händelse av kyla. Och frost hade det visst varit vissa nätter. Min moster fångade de glada hemvändande Lapplandsresenärerna på foto. Det är bilder i hennes album jag skannat av.

Väl hemkomna efter några dagars bilande i inlandet fanns i bagaget  även upplevelser som blev berättelse Pappa hade också köpt en handsydd kaffepåse i renskinn - samisk och exotisk. Han var öppen för samisk kultur, ja ursprungskulturer över huvud taget. Kaffebönor från 1959 finns fortfarande kvar i skinnpåsen. Den här kaffepåsen kan mycket väl vara inköpt på den då nystartade souvenirbutiken Trolltrumman i Tärnaby.
.
. 

Båtsmansdottern Ida Hörning på Hammarn

Ännu en pusselbit har klarnat.

Detta visitkort finns i ett gammalt fotoalbum som jag skannat av. Där finns många porträtt från 1800-talets andra hälft. Jag har trott att det var en Sofia Tysk som avporträtterats.

Så fick jag ett mejl från en Helena när jag lade upp fotot här på bloggen, som sa att detta är Ida Hörning, gift Hörling, från båtsmanstorpet Hammarn i Lögdeå. Ida föddes 1841 och kortet har funnits i Idas dotterdotter Ruts ägo.

Jag väljer att lita på Helenas uppgift som verkar trovärdig och tackar för den. Ännu har en liten pusselbit fallit på plats då det gäller människorna i byn på 1800-talet och deras levnad.

Ida Hörnings familj bodde granne med morfarsfarmor dära Halla. På så sätt hamnade porträttet av Ida (och väldigt många fler visitkort) i släktens album. När fotokonsten blev allmän var det mycket vanligt att man utbytte visitkort med släkt och bekanta och de samlades i album tillverkade för porträtt i visitkortsstorlek. Jämför hur det var på 1930- och 40-talen då miniporträtten (35x35 mm) från Polyfoto florerade och byttes vänner emellan. I dagens digitala värld är det "vänner" på Facebook eller följare på Instagram är de flestas sociala forum.

Jag har letat uppgifter om Ida i digitala arkiv. Här är två arkivbilder. Ida Catharina föddes den 11 mars 1841. Hennes tvillingbror Isac dog redan den 7 april samma år.

I husförhörslängden 1826-1842 ser man att Ida är yngsta barnet.
Övriga då levande barn till rotebåtsmannen Jonas Hörning (född 1806) och hans hustru Eva Brita Mattsdotter (född 1808) var Jonas (1828), Anna Augsta (1831), Mathias (1833) och Elisabeth Johanna (1835).

Ida gifte sig 1874 med arbetaren Jonas Hörling, född 1847, Rundvik.

Hörnings torp på "Hammaren". Fotot togs 1965. Sedan byggnaden lämnades på 1930-talet har den undan för undan förfallit och är numera raserad (1995). Text   från byaboken. Numera finns inget kvar. Det var så här jag minns båtsmanstorpet. Man såg det både från gamla Kustlandsvägen, gammvägen, och från Riks13.

Foto från ca 2000. Resterna av ett timrat båtsmanstorp på Hammaren, på det ställe det en gång stod. Detta är en fornlämning! Det båtsmanstorp där Ida Hörning föddes 1841.

2015 tog jag denna dokumenterande bild. Då hade resterna flyttats från hörnstenarna i dungen och ut på lägdan för att bereda plats för lekplats. Barnen har ingen aning om ett annat slags liv som levdes där tidigare. Med min syn på historien, samtiden, världen och människan så är det en förlust för dem.

.
.

Sofia Tysk med familj

Vi tar den här familjebilden igen. 

Jag har inte funnit något foto med en äldre Sofia.

Catharina Eskilsdotter och Jonas Forsberg uppfostringsjänta, Sofia Tysk Forsberg, gifte sig den 8/8 1880 med Edvard Dahlström. Till detta giftermål hade Sofias biologiske far, smeden Nils Tysk lämnade skriftligt bifall. Paret bosatte sig i municipalsamhället Nordmaling.

Edvard Dahlström var född i Närsta, Alnö, Sundsvall - alltså nära Sofias biologiska familj. Efter studier vid seminariet i Härnösand flyttade Edvard till Nordmaling där han innehade tjänst som folkskollärare och organist (klockare) och startade därutöver 1880 en bokhandel. Paret kom att tillhöra detta samhälles borgerskap.

Paret Dahlströms barn var:
BETTY Catharina (1881-1958)
HEDVIG Maria (1883-1960)
KARL Johan Nikodemus (1884-1856)
Klara OLGA Viktoria (1892-1974)
ASTRID Sofia (1894-1974)

Betty, 

den förstfödda dottern, 
fotograferad den 15 sept 1882 då hon är 1 år och 3 månader.

 Syskonen Dahlström

Den yngsta systern, sittande på pall är ASTRID Dahlström, född 1894, liksom sina syskon i Nordmaling, död 1974 i Bollnäs. Hon var folkskollärare och aktiv genealog.

I mellersta raden sitter KARL Dahlström (1884-1856), senare kyrkoherde och kontraktsprost i Malå, Lappland/Västerbotten.

BETTY  (1881-1958) gift med skriftställaren Carlo Olzen Carloz. Betty var bokhandlare och kommunalpolitiker i Nordmaling som ordförande i fattigvårdstyrelsen, ledamot av barnavårds-nämnden och pensionsnämnden samt ombud för riksförsäkringsanstalten.

Stående längst bak syns HEDVIG (1883-1960) gift med civilingenjör Abraham Lindgren. Hedvig var folkskollärare. Paret bodde i yngre dagar utomlands, senare i Sandviken.

OLGA (1892-1974) gift med rektor Johannes Björzén, bosatta i Fagersta.

Betty Dahlström var den enda av barnen som blev kvar i Nordmaling. Porträttfotot är från 1898 då hon bedrev handelsstudier och musikstudier i Stockholm. Efter organistexamen var hon vikarierande organist för fadern i Nordmaling. Hon drev Dahlströms bokhandel i Nordmaling efter faderns död 1915 till 1955 då den avvecklades. Betty dog i februari 1958.

Betty gifte sig 1929, vid 48 år ålder, med den 24-årige författaren/skriftställaren Carlo H Olzén Carlos (1905-1934) från Köpenhamn. Han insjuknade och dog redan efter 5 års äktenskap.

Det har inte varit svårt att finna porträttfotografier och uppgifter om familjen på internet (Rötters hemsida med Porträttfynd). Jag uppfattar uppgifterna som sakliga. Foton på den vuxna Sofia Tysk-Forsberg-Dahlström saknar jag dock.

Karl Dahlström som student 1902.

Nordmalings kyrka inför Edvard Dahlströms begravning 1915. VBM.

Här roar sig Nordmalingsungdomar vid midsommar 1903. En av systrarna Dahlström, Betty eller Hedvig, syns stående som nr 4 från höger om jag tytt fotot rätt.

Ett sällskap utklädda människor i Nordmaling. Sammanhanget okänt. Betty D. syns under siffran 11. Enligt uppgift är personerna:

1. Ada Nordlander
2. Kjellgren
3. Reinhold Thorsen
4. Hertrud Stolge ?
5. Karl Johan Karlberg
6. Artur Östman
7. Hilda Karlberg
8. Saga Turdfjäll
9. Seth Sillén
10. Stenberg
11. Betty Dahlström
12. Elisabeth Ortman
13. Elin Strömberg
14. Mia Edlund
15. Leo Nordlander

* * *

Sömmerskelära

Enligt texten till detta foto syns fru Klara Strömberg som hade manufakturaffär i Nordmaling. Sonen Valentin och dottern Elin hjälpte till i affären. Klara Strömberg sägs ha varit berömd för sina stora kafferep på Klaradagen. Foto H Bäckman, VBM.

Det fanns tre manufakturaffärer/skrädderier i Nordmaling på 30-40-talen. När de startade har jag inte forskat i. De tre var Sjöbergs, Strömbergs och Mattsons.

* Strömbergs hade textil o sybehörsaffär dära Vall´n och bostad i Levar där drängar och pigor hjälpte till med jordbruket. ”Men himmelta lilla - je ät ju se je kôn gômm je bakke pärskalhögana” var något som fru Strömberg påpekade för tjänstefolket :-) Klara Strömberg var syster till Nils Johan Sandman i min hemby.

* Ett uttryck som fru Mattsson ofta använde var ”Svatt som är så vackert". Svatt gick an till det mesta. Det kan man hålla med om än idag.

* Min mor började sin sömmerskebana hos Fridolf Hörnstens fru Jenny. De var närapå grannar. Där lades grunderna men Karin ville lära ytterligare, hon ville till fru Sjöberg dära Vall´n som var en skickligare sömmerska med andra kunder. Karin mindes rörelserna när fru Sjöberg hanterade en packe med svart siden. När en tygpacke levererats kunde de två sitta och undra om de skulle sy sig kläder av den. Tänk om jag hade haft ett foto av dem sittande där bland tygbalarna. Denna fru Sjöberg klippte till utan mönster och hon var inte så petnoga men absolut allt, allt hon gjorde blev bra. Hon kunde verkligen sy och därutöver var hon trevlig enligt mamma. En egenhet som den unga dottern Florens hade var att bryta av pappskivorna som fanns i tygpackena och äta av dem, men icke när mamma Sjöberg såg det. Husa hos Sjöbergs var Greta R. som nämnde för Karin att hon var omtyckt och menade att hon skulle säga upp sig eftersom hennes lön då säkert skulle höjas då man ville behålla henne. Så skedde, hon sa upp sig men blev kvar med höjd lön. Unga flickor informerade varandra och hade sina knep under 30-talets senare halva. Visst är det en fin story...

Tillägg: Bör kanske förklara att jag använt de "titlar" min mamma använde på dessa yrkesarbetande kvinnor. Hon minns dem från sin ungdom, sitt 30-tal med förstagångs-upplevelser av arbetslivet och då benämndes kvinnan som fru till en man, hans efternamn. Så sa man i den socioekonomiska grupp hon och de tillhörde. Du-reformen slog igenom först på sent 60-tal, tidigt 70-tal. Själv har jag aldrig behövt använda dessa titlar, som barn var äldre kvinnor för mig "tant". För övrigt är 30-talet något av ett vacuum för min del, ett decennium jag inte riktigt behärskar. Hur var klädmodet? Frisyrerna? Litteraturen? Filosofin? Depressionen/lågkonjunkturen i världen pågick länge nog och politiken förstår jag någorlunda men 20-talet och 40-talet är mer begripliga i alla avseenden. Detta försöker jag ändra på under hand.
.
.

Den tillbyggda verandan

Det finns fina foton på Levar hotells interiörer i VBMs arkiv. De svart-vita bilderna i blogginlägget är tagna av Nordmalings fotograf Hanna Bäckman.

Under 1930- och 40-talen skedde stora förändringar i hotellet både invändigt och utvändigt, det var nu som glasverandan mot landsvägen kom till och ovanpå den en altan. Här nedan syns glasverandan, den utökade matsalen.

Fotograf: Hanna Bäckman

De här bilderna andas så mycket vackert 40-tal. Stämningen är somrigt skir med tunna stormönstrade gardiner i rakt hängande, veckade våder. Trägolv med parallellsågade bräder. Vita textila dukar, konformade skärmar på vägglamporna ovan borden. Slingrande krukväxter på väggar mellan fönstren. Låga buketter på borden. Servettbrytning i solfjäderform. Laserade trästolar med hög rygg och stoppad sits.

Den fina undertaket  kom till på någon gång på 1930- och 1940-talen. Med tanke på tiden för tillkomsten bör underlaget vara masonite från Rundvik som dekormålats. Takmålningen är en imitation av bemålat, blästrat glas i metallramar, vanligt vid förra sekelskiftet. Stiliga plafonder med blästrat glas lyser upp, desamma som på de svartvita fotona. Ovanpå detta tak finns en altan och därför har undertaket vattenskadats på något ställe (utanför foto).

Kustlandsvägen och byvägen som svänger till höger har sina ursprungliga sträckningar och går nära hotellet/gästgiveriet som fredar sig med björkar och staket. Bilismen hade ännu inte tagit över hand. Numera är vägdragningarna ändrad til bilismens fromma. Levar hotell är inte utsett till byggnadsminne på bilden.

Fru hotellägare Hanna Viotti i sin bostad i samband med en bemärkelsedag. Fotograf var även här Hanna Bäckman. Även här smakligt 40-tal med gardiner tunna, raka av blomstrande kretong med smal veckad kappa. Möblemanget är blandat, nytt och ärvt kan tänkas. Två pelarbord, fåtöljer, sekretär, plyschsoffa och ett litet bord med duk och bakelittelefon. Och en slingrande växt på väggen, är det inte en porslinsblomma?

Hanna Bäckman (1875-1963) utbildade sig till fotograf i Stockholm och praktiserade i Falun och Leksand innan hon återvände till Nordmaling 1907 och startade tillsammans med Carl Gottfrid Bäckman fotoateljé som hon drev i över 30 år.

.
.

Patina är INTE förfall

"I Norrland betraktas patina som förfall" säger en byggnadsvårdare i Västerbotten. Tyvärr kan det vara så att han har rätt men snarare gäller denna uppfattning för hela landet kan jag tro.

 Skärgårdsmotiv från N-ling med välhållna,grå och väderbitna byggnader. 
Foto Hanna Bäckman.

Att dessa hus finns kvar kan jag inte tro. Men hur gärna skulle jag inte vilja uppleva en sådan miljö i min hemkommun. Grånat och välskött är vad det är.

En byggnad måste inte vara målad för att vara vacker även om det är nutidens huvudsakliga ideal i detta land. En väderbiten och omålad fasad är många gånger vackrare än en fasad som målats med "modern" färg och inte underhållits. En panelbräda behöver inte bytas ut helt - det är tillräckligt om den rötskadade delen byts ut, likadant gäller äldre träfönster, lertegel kan bevaras genom att läggas om, olika lavar på tegel är patina, en insektsvänlig "gräsmatta" behöver inte vara vanvård osv. Och patina är INTE förfall även om många fortfarande tycks anse det.

.
.

Resans början

Tänk er när en resa ut i världen kunde starta här vid Nyåkers järnvägsstation som ligger vid stambanan genom övre Norrland. Min första tågluffarmånad började här, det var ett härligt sätt att lära känna andra europeiska länder, att känna sig som europé. Två decennier senare var stationens öde all. 1996 var sista året som persontågen stannade i Nyåker. 2010 invigdes Botniabanan som löper längs kusten upp till Umeå, ett annat alternativ att ta sig ut i världen.

Tåg är fortfarande ett sätt att färdas som känns som "mitt". Att åka Botniabanan i tyst kupé är överlägset alla andra färdsätt. Men senast jag åkte norrut med byte mellan SJ och Norrtåg i Sundsvall, gick det inte som planerat. Försening innebar att jag missade dagens sista buss från Nordmalings resecentrum i riktning mot byn, som jag bespetsat mig på att ta. Den lämnade kl. 21, tåget kom fram 10 minuter senare. Då jag insåg problemet ringde jag från tåget upp taxi i N-ling som svarade att man enligt arbetsmiljölagen inte tar några körningar efter klockan 21. Fick uppmaningen att ringa taxi Umeå istället, 6 mil bort. Kanske var det inte oväntat att taxi Nordmaling lade ner verksamheten förra året.

Det slutade med att jag fick skjuts av ett par pensionärer från PRO som hade hand om bevakningen av resecentrum den kvällen och såg till att stängningen av dörrarna kunde ske utan missöden. Låsningen sköts från annan ort och PRO och SPF i kommunen samsas om att övervaka att det hela fungerar som det ska. Det tåg jag kom med var dygnets sista. Det var en evinnerlig tur när det visade sig att de gulliga människorna skulle åt samma håll som jag så jag fick lift.

Tåg är hur som helst ett bra färdsätt. Men dessvärre är bil oftast nödvändig på landsbygden numera. Men ändå - Heja tåget! Förhoppningsvis kommer det att bli lättare att beställa biljett till utlandet framöver, den möjligheten tog SJ bort för inte alltför länge sedan.
.
.

Två likartade bostadshus

Vi tar det här foto en gång till: Oskar & Helga Käcks gård 1961. Oskar var född på hemmanet, Helga kom från Baggård. Foto härifrån.

Då Oskars far Magnus Käcks gamla timrade mangårdsbyggnad rivits, uppfördes en ny bostad med mansardtak för sonen Oskars räkning. Fasaderna hade röd träpanel som 1961 håller på att kläs med eternitplattor. Idag är eternitplattorna målade. Exakt byggår känner jag inte till men som med så många andra bostadshus här i byn är det 1930- och 40-tal vanligt som tillkomstår. Staten lämnade bidrag till nya bostäder och lokala byggare, som tjänade på att bygga nytt, rekommenderade därmed så klart rivning av de gamla timmerhusen.

Längs med grusvägen finns en bagarstuga. Här bakade Helga tunnbröd tillsammans med andra kvinnor i byn, t ex min mamma. Jag var med som barn, det var en härlig kvinnogemenskap. För övrigt var Helga en av de första i byn som hade mikrovågsugn.

Oskars syster Herta, gift med Alf Edlund, lät bygga ett likadant hus på andra sidan bäcken. Skillnaden var att Hertas hus hade reveterade fasader och entrén låg på gaveln mot öster.

Här syns båda husen 2017. I förgrunden f.d. Herta & Alfs hus och på andra sidan bäcken f.d. Oskar & Helgas hus. På det senare gårdstunet är ladugården borta, ett nytt brett uthus/verkstad har kommit till under allra senaste år. Oformligt i mitt tycke när man jämför med traditionella volymer.

Efter att Herta och Alfs fina hus såldes 1996, efter bådas bortgång, är den vackra och lättskötta naturtomten med ljung, blåbärs- och lingonris och stora barrträd borta, tillbyggnader av gör-det-själv-typ har tillkommit uppe, nere, fram och bak. Bilparkering helt nära entrén är ett absolut måste. Fönsterbänkar och golv av kolmårdsmarmor i wc/tvättstuga finns förhoppningsvis kvar.
.
.

Ett bildminne

Ett foto från år 1961 visar vägen "genom byn" som vi sa hemmavid då jag var barn. Det är en mycket gammal grusväg som knyter samman gamla Kustlandsvägen - Gamm´vägen - och de äldsta delarna av byn, Knösen.

Riks13 från 1942 skär av vägen. Efter att ha passerat Riks13 fortsätter grusvägen förbi Knösen och vidare ôppa Myra. Vid en korsning ôppa Knösen viker vägen av och passerar bäcken via en spång och letar sig medelst en backe upp mot Kustlandsvägen igen - alldeles där gamla Kustlandsvägen rundar Hallberget, hemmanet som kallas (kallades) Halla.

Alla de där vägarna, även de som ingen idag känner till, finns med på laga skifteskartan från 1865. Utom Riks13 naturligtvis.

Foto härifrån.

Nåväl, på denna bondgård som syns på fotot, på detta hemman, bodde Oskar och Helga Käck. Innan dess var det Magnus Käcks gård men det gamla huset, som på laga skifteskartan är ritat långsmalt och därför bör ha varit en timrad parstuga ("Västerbottensgård"), revs och en ny bostad med mansardtak uppfördes för sonen Oskars räkning. Av den äldre gårdsbildningen återstår nu enbart bagarstugan/ bryggstugan, bröjstun, på andra sidan grusvägen. Ladugården som ni ser i öster, nära bäcken, föll samman på 2011 och revs senare. Ett nytt uthus byggdes innan dess mot söder. Bostadshuset står kvar med omlagt tegeltak vilket i sig är glädjande om ni frågar mej.

Men det är inte Käckens gård som mina ögon först fastnade på, nej det är den lilla enkelstugan överst i bild som är borta sedan flera decennier. Där bodde några år en familj med tre barn i skolåldern under små omständigheter. De kallades av byborna "Tattar-Erikssons". Det kan inte ha varit roligt och enkelt för den familjen att bo i byn med allt skvaller och tisslande.

Köket med sina tre fönster var placerat mot öster och vägen. Om jag minns rätt hade köket enbart öppen härd men så kan det väl inte ha varit, kanske fanns där en elektrisk bänkspis. Hur som helst - där i köket föråt jag mig på vaniljglass. Jag och dottern i huset, V, som var ett par år äldre än jag, gick efter skolans slut till lanthandeln i byn, RJ:s (Reinert Johanssons), ett par hundra meter bort och köpte på V:s initiativ och för hennes pengar ett paket vaniljglass som vi gick hem till henne för att äta upp. Vi satt på träsoffan vid köksbordet och käkade intensivt. Så fort och så mycket för en barnmage, att jag länge efteråt, ja fortfarande, kan känna avsmak för just vaniljglass.

Enkelstugan låg på Anna och Karl Thurdins mark. Några år senare byggde kommunen ett nytt hus till familjen Eriksson inne i tätorten och den lilla stugan flyttades och blev sommarstuga ute vid havet.

Jag blev otroligt glad över att se det här fotot med den lilla enkelstugan som annars bara finns som en svart prick på gamla kartor och som ett diffust minne i mitt inre.
.
.

Viktigt meddelande

Postnummer infördes i Sverige 1968. Det hände att postnummer ändrades och så var fallet här. Självklart måste det brevskrivande nätverket meddelas. Posten låter trycka upp åtta olika färgglada tecknade kort. Vi skriver 1979. Jag får ett kort där där min syster personifierat mänskorna på kortet. Jag tyckte absolut det var värt att ha kvar som minnesbild och sparade kortet.
.
.

Käckens ôppa Knösen

De här två fotografierna från 1955 beskriver Käckens ôppa Knösen. Foto: E. L-n  Här bodde Karl Käck med hustru och Elsa som var uppfostringsjänt´. Vi ser en timrad parstuga placerad i nord-sydlig riktning och en lagårdsbyggnad parallellt med mangårdsbyggnaden. En mindre kornhässja syns i förgrunden. Ett staket med rutspjälor avgränsar tomten till grannhuset. En grind hindrar kreaturen att röra sig fritt mellan gårdarna.

Långt innan de här byggnaderna uppfördes här uppe  på "Knösen" bosatte sig byns första jordbrukande invånare just. Hur de husen såg ut vet vi inte. På den första kända kartan över byn från 1646 är husen symboler.

Två år senare, 1957, håller den timrade mangårdsbyggnaden att ersättas med ett modernt hus byggt av sågat virke. Den gamla parstugan rivs inom kort. Till höger i bilden skymtar ena änden av en bagarstuga.

Vintern 2019 har 1957 års bostadshus byggts till i flera omgångar.

Ladugården står fortfarande kvar till vänster i bild, skymd av unglövskog.

.
.