Föregångskvinnor att minnas

1920-talet var en omvälvande tid.

Lagförslaget om rösträtt för kvinnor röstades igenom 1919. I år är det 100 år sedan! Valet 1921 blev det fösta val i Sverige där allmän rösträtt genomfördes. Det var samma år som min mamma föddes.

Ett kvinnocentrum vid denna tid blev Fogelstadgruppen som bildades 1921 på godset Fogelstad i Julita socken, Södermanlands län. I gruppen ingick kvinnor som Elin Wägner, Elisabeth Tamm, Ada Nilsson, Honorine Hermelin, Kerstin Hesselgren. Knutna till gruppen var även Emilia Fogelklou, Hagar Olsson, Alexandra Kollontay, Siri Derkert. Det var framåttänkande kvinnor med yrken som författare, journalister, läkare, pedagoger och politiker. Högutbildade kvinnor som tog strid för att förbättra situationen för alla kvinnor.

Fogelstadgruppen med stående från vänster Elisabeth Tamm, Ada Nilsson, Honorine Hermelin och Elin Wägner. Sittande: Kerstin Hesselgren. Foto härifrån.

Fogelstadgruppen startade tidskriften Tidevarvet  som gavs ut en gång i veckan under åren 1923–1936. På bilden syns redaktionen 1935. Längst till vänster står ansvariga utgivaren Ada Nilsson och vid ett av borden sitter Honorine Hermelin. Foto härifrån.

Suffragett, kvinnosakskvinna, feminist - det är några benämningar på de som kämpat för kvinnors rätt till samma människovärde och rättigheter som männen. Jag brukar undra över vilka kvinnor som offentligt propagerade för kvinnors rätt i Nordmaling vid denna tid och framåt? Fanns dom?


Sedan 1978 är den 8 mars av FN avsatt som den Internationella kvinnodagen. Dagen är numera opolitisk i motsats till vid dess instiftande år 1910.

Tidigare skriverier på Internationella kvinnodagen kan läsas HÄR.

.
.

Regnbågsvecka i Nordmaling

Den första regnbågsveckan någonsin genomförs just nu (v.7/19) i Nordmalings kommun. Kommunen vill bryta normer vilket är bra. Det skulle behövas inom flera områden.

”Alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter.” Så inleds FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna.

Jag minns Bertil L. som kallades Bertilda i folkmun. En homosexuell man som blev otroligt mobbad, förföljd och begabbad på samhället då jag var skolungdom. Jag minns en människa med speciell gångstil och ett stort burrigt hårsvall. Tänk om han levat nu, vilken revansch det hade kunnat bli.

Det kan inte ha varit lätt att leva på på den lilla orten med alla människor som retades, var elaka,  kastade stenar och såg ner på hen. I ett patriarkalt samhälle med machoinslag där jakt och motorfordon är ett stort intresse för många av männen. Ändå valde han det livet. Varför? undrar jag då som nu.

På ålderns höst besökte han ibland tillsammans med några udda vänner EFS lilla sommarkapell. Där blev han åtminstone inte utkastad, inte offentligt chikanerad eller nonchalerad men heller inte personligen hjärtinnerligen välkomnad. Men på något sätt valde dessa samhällets socialt mest utsatta att närvara vid sommarmöten med efterföljande kyrkkaffe då och då.

Jag minns även familjen som kallades Tattar-Erikssons och som några år bodde i min by. De hade det knappast heller lätt. Normer behöver brytas inom många områden!
.
.

Allmän flaggdag för demokratin den 17 december 2018

Den 17 december 2018 är en flaggdag i Sverige beroende på att det är 100 år sedan riksdagen fattade beslut om demokrati, om kvinnlig rösträtt. Det är regeringen som beslutat om att 17 december 2018 (men inte kommande år) ska vara flaggdag.

Bild från internet.

Jag skulle till att hissa flaggan i topp i morse. I flaggstången. Men det stötte på lite problem. Flaggstångslinan var fuktig då snön och kylan kom, så den var nu stel och styv och svår att få loss från knapen. Att den skulle löpa lätt och rätt genom blocket upptill var osäkert. Så jag lät bli, kanske gav jag upp för lätt men snart nog ska julgransflaggorna fram så jag väntar tills dess.

Dagens flaggning är dock behjärtansvärd. Endast i 100 år har kvinnor i Sverige haft rösträtt. Endast i etthundra år!!! Ibland kan man tycka att jämställdheten kommit rätt långt, men lika ofta tänker eller säger jag: "Har vi inte kommit längre i detta land som påstår sig var det mest jämställda i världen!"
.
.

Våldtäkt anno 1872

Skriet av Edvard Munch ca 1893.

"
Protokoll hållet vid polisförhör inom Lögdeå by den 18de September 1872.

S. D.   Sedan till min kännedom kommit att i dag på förmiddagen, torparen Johan Perssons i Lögdeå minderåriga doter Erika under väg från sitt hem i närheten av Rundviken och berörde by dit hon varit skickad att köpa mjölk blifvit öfverfallen af lösa ynglingen Johan Bagglund, samt släpat inåt skogen och där med något hvasst tillhygge tilldelat en mängd sår och troligen våldtagen samt jag, i anledning häraf och då fara för lifvet möjligen var at befara, anmodat Provincialläkaren herr doktor Y. Ljungberg att afresa till flickans hem för att besiktiga henne och lämna den läkarvård, som hon kunde erfordra; så, efter det en slik besigtning egt rum och Herr Doktor Ljungberg mundtligt upplyst att flickan hade 9 större och mindre sår dels i pannan, dels i bakre delen af hufvudet och dels vid venstra örat samt att synbarligen nyligen åtminstone försök till våldtäkt egt rum, hördes slutligen i sitt hem anträffade och nu hemtade /osäker transkribering/ Johan Bagglund, hvilken omsider frivilligt erkände att han i dag på morgonen å vägen mellan Rundviken och Lögdeå by upphunnit Erica Persdotter nedanför s. k. Holltesbacken och då Erica börja vara ovillig emot honom, motat henne inåt skogen och där med en hvass sten slagit i huvudet flere slag, kastat henne till jorden och mot hennes vilja med henne öfvat otukt, hvarefter han qvarlämnat Erica sanslös liggande å marken och gått till sitt hem i Lögdeå, hvarest han är boende hos sin moder ogifta qvinspersonen Greta Nylander.

Per Johansson uppgafs hafva rest till Skellefteå men hans hemmavarande hustru berättade att hennes barn, hvilket hon på morgonen sändt till Lögdeå by att köpa mjölk, frampå dagen släpat sig hem och då varit alldeles nedsölad af blod, som ymnigt flutit ur flere sår i pannan och hufvudet, till sådan mängd, att, innan första förbidningen hann ske en karott nära blifvit fylld; och barnet då uppgifvit att Johan Berglund från vägen släpat hennes doter ett stycke inåt skogen nedom Holtesbacken samt där våldtagit henne och därefter troligen för att dölja brottet, slagit henne i hufvudet med en hvass sten till dels Erica afsvimmat och Bagglund sannolikt avsett/ansett henne död. Hustrun hade och besökt stället där misshandeln skett och funnit att oaktadt slar regn föll stora blodlefrar syntes qvar i mossa som var färgad av blod; och ville Modern hafva Bagglund för båda brotten under åtal ställd.

Som Erica Persotter af mattighet inte kunde nu uppgifva de närmare detaljerna före, under och efter brottens begående, så uppsköts förhöret med henne till nästa dag; men emellertid skulle Bagglund genast tagas i förvar.

Den 19de September

Då nu det å gårdagen påbörjade polisförhöret angående Erica Persdotters misshandel skulle fortsättas, befanns Erica ännu svagare än igår, hvadan rannsakningen ytterligare under några dagar måste uppskjutas, men Bagglund skulle på grund af hvad mot honom förekommit insändas till Cellfanget /cellfängelset (min anmärkning)/ i Umeå i afbidan på rannsakning i saken inför Domstol.

Den 21 September

Inställde sig undertecknad åter hos Per Johansson i Lögdeå, hvarest hans dotter Erica ännu fanns sängliggande med ombundit hufvud, men dock så pass mycket återställd att hon om tilldragelsen kunde afgifva följande berättelse.

Onsdagen den 18de dennes på morgonen vid pass 9, hade Erica med 2ne mjölkhämtare af sin  moder blifvit sänd till Lögdeå by för att köpa mjölk; Kommen ett stycke utåt den väg, som dit leder hade hon upphunnits af Johan Bagglund, hvarefter båda under tystnad fortvandrat vägen framåt till dess de hunnit mot foten av det så kallade Holtesberget, då Bagglund utan att säga något, fattat Erica i armen och under ohöfviska åtbörder sökt draga henne från in i skogen på venstra sidan af vägen. Erica hade väl af alla krafter sökt göra motstånd men Bagglunds öfverlägsna styrka segrade dock och sedan han släpat henne vid pass 40 alnar på sidan af vägen, hade Bagglund ikullkastat henne och sökt uppdraga hennes kjortlar; och då Erica börjat skrika och ropa på hjelp, hade Bagglund tillsagt henne vara tyst, men då hon detta icke efterkommit utan fortfarande gjort motstånd, hade Bagglund, som redan lagt sig ofvanpå henne, med ena handen qvarhållit henne under sig och stuckit den andra handen in i hennes munn och därigenom hindrat hennes nödrop att framtränga, hvarefter och sedan Ericas motståndskraft, efter någon stund minskats, hade Bagglund fått upp hennes kläder samt sedan hon blifvit alldeles utmattad af Bagglund skändad. Efter det brottet hvar begånget och emedan Bagglund ännu qvarlåg på henne, hade Bagglund med knuten näfve tilldelat henne flere slag i ansigtet, så att hon nära nog förlorat all sans, därefter uppstigit och dragit henne efter marken ännu ett stycke längre inåt skogen hvarest han med en sten slagit henne flere gånger i pannan så att blod börjat ymnigt flyta och därefter förmärkte att hon ännu hade lif, fastän alldeles vanmäktig; hade Bagglund vändt om henne och nedtryckt ansigtet i den underliggande marken, hvarefter han ytterligare med en sten tilldelat henne flere slag på bakhufvudet så att hon omsider mistat allt medvetande. Hurulänge hon därefter låget sanslös kan Erica ej uppgifva; men då medvetandet återvände befann hon sig ensam och ehuru svag hon än var, hade dock rädslan att Bagglund skulle återkomma och äfven fullborda mordet styrkt henne så pass att hon skogledes kunnat draga sig fram till hemmet.

Förklarade Erica, på fråga att, under det hon i sällskap med Bagglund, vandrat vägen framåt, de icke mött någon person och att ej heller då våldet begicks någon främmande person synts till, men att, nu närvarande arbetarna Eric Jacobsson och Jacob Jacobsson jemte flere andre sett det Bagglund ifrågavarande morgon gått straxt efter Erica vägen framåt mot Lögde, hvilket sistnämnde förhållande jemväl af dem vitsordades.

Slutligen begärde Erica Persdotter att Bagglund skulle för båda brotten till laga ansvar ställas.

Omsider antecknades och att Bagglunds små syskon, vid hans hemkomst berörde dag på f.middagen, bemärkt det Bagglund varit blodig på händerna.

"

Utdrag ur polisförhöret.

En flicka under 15 år blir våldtagen och misshandlad den 18 september 1872.

Hon gick ensam på en skogsväg i fullt dagsljus. Detta är också hembygdshistoria. 
Sån´t man oförhappandes kan finna i arkiven.

.
.

Demokratins skörhet

I dessa tider vet vi att vår demokrati är skör.
Människornas värden är ifrågasatta.
Det är obehagligt.

Jag älskar kulturhistoria. Jag besöker hembygdsgårdar, torp och herrgårdar, hembygdsmuseer, lyssnar på folkmusik och hämtar där in kunskap och inspiration. Jag tycker om det vackra, det udda, om faluröda stugor och gröna skogar, jag hissar svenska flaggan ibland. Jag finner min egen kultur intressant och är samtidigt öppen för andra människor och kan se det vackra och spännande i människor från andra kulturer, i andras byggnadskulturer och levnadssätt. Det är inte svårt och jag är verkligen inte rasist eller nazist bara för att jag uppskattar vår kulturhistoria och dess uttryck.

För bara 150 år sedan blev en kvinna aldrig myndig!
Kvinnan bestämde inte över sig själv. Hennes förmyndare var fadern, maken eller om ingen sådan fanns en av samhället utsedd förmyndare. År 1858 kom en kunglig förordning som sa att en ogift kvinna som fyllt 25 år kunde via sin förmyndare vända sig till domstol och be om att få bli myndigförklarad. Gifte hon sig blev hon dock omyndig igen. Vid en ålder av 54 år blev Ulrika myndigförklarad 1862.

Det är bara 100 år sedan kvinnor fick rösträtt!
1921 föddes min mamma. Det var samma år som myndiga kvinnor här i landet kunde rösta för allra första gången. Först det året blev gifta kvinnor myndiga vid 21 års ålder. Det är bara en generation bort. Det är inte alla som känner till det.

Här i landet har vi bland annat pressfrihet, tryckfrihet, åsiktsfrihet  även om jag i små bysammanhang ifrågasätter att vi har det, jag märker ju motsatsen :-), likhet inför lagen, religionsfrihet. Kommer vi i årets val att ytterligare rösta fram krafter som vill ta bort de frihetliga rättigheter som tagit generationer att skapa?

Våra frihetliga rättigheter är absolut inte självklara.

Hemmets kvinna

Foto från en hembygdsgård jag besökte i somras. Där hängde hemvävda handdukar mycket enkelt utställda bland många andra vackra textilier som inte syns på den här bilden.

Jag minns den första utställningen i den insomnade hembygdsföreningens regi, det bör ha varit 1980. Flera manliga hantverk visades upp på gården utanför och inne i skolsalen i den före detta skolan hängde, eller var uppsatta på vägarna, ett antal broderade bonader, förkläden mm och jag tror även handdukar. Det mesta torde ha varit hemvävt. Kvinnokraften glömdes inte bort den gången, på den tiden. Den utställningen visade tidigare kvinnogenerationers skapande och det tilltalade mig. En bys historia genom dess kvinnors textilhantverk.

Vilket avtryck utåt gör kvinnorna i byn idag? Är kvinnan fortfarande en "hemmets kvinna" som endast regerar inom kärnfamiljen men som håller ytterligt låg profil utåt i männen värld, i den patriarkala samtiden? Vilka är det som söker bygdemedel, till vilka typer av projekt går dessa penningar?
.
.

God mat i elköket

Kan livligt föreställa mig min mors glädje över den nya elektriska spisen från Husqvarna. Hon som liksom de flesta andra i landet var uppväxt med vedspis när hon var barn. Minns hennes berättelse om det första grötkoket hon gjorde.

Propagandabroschyren på bilden trycktes 1949 och är ett litet häfte på 40 sidor. Den har jag inhandlat, det är inget som funnits bland kokböckerna här i huset.

I broschyren läser man om elektrisk matlagning, råd om spisplattornas och ugnens skötsel samt en tabellsammanställning för lämplig temperatur vid anrättning av olika maträtter samt bakning. Nu behöver husmodern inte stoppa in en hand för att känna efter om ugnen har rätt temperatur, en konst som kvinnor vid vedspisen hade i kroppen.

"När spisar och belysning nu kunde drivas med el i stället för eld, minskade risken för bränder. ”Vedåldern” pågick emellertid ända fram till 1930-talet, då man började kunna köpa elspisar. Gasspisen var dominerande för många hushåll i staden och vedspisen för hushållen på landsbygden. Elspisen var länge ett dyrare alternativ, och många behöll vedspisen på grund av värmen den alstrade. Det var först på 1950-talet som elspisen började slå igenom på allvar. År 1954 hade 35 procent av de svenska hushållen elspis. Tio år senare hade 70 procent skaffat det.

Ett flertal intresseorganisationer inom elsektorn bildade 1927 Föreningen för elektricitetens rationella användning – FERA. FERA:s uppgift var att sprida information – eller propaganda som det då kallades – om elanvändningens fördelar. FERA, som fortfarande är verksamt, producerade mängder med broschyrer, filmer och andra typer av reklammaterial som riktades mot olika typer av kunder. Men för att nå kvinnor, som stod för det mesta av hushållsarbetet, behövdes mer direkt propaganda. FERA anställde därför 1934 två hushållslärarinnor som konsulenter, som höll kurser i elektrisk matlagning över hela Sverige.

Under två årtionden ordnade FERA runt 250 kurser per år med ett 30-tal deltagare i varje. Konsulenterna tog också fram en kokbok, som vid slutet av 1940-talet nådde extremt stora upplagor."

Detta läser jag på nätet om FERAs historia. Föreningen är fortfarande verksam. Hur många elprylar behövs inte i ett svenskt hushåll????? Det verkar vara näst intill en omättlig marknad.

Kaffepannan på elektriska spisen.

.
.

Norrlandshusmoderns HJÄLPREDA

Med handskrift står min mammas flicknamn och "gåva från Kungl Medicinalstyrelsen 1937" skrivet med bläckpenna på försättsbladet till den här boken. Det var under min mors år i fortsättningsskolan (klass 7) som boken delades ut. Norrländska flickor skulle fostras i husliga göromål, bli goda husmödrar och föda arbetsdugliga barn. Boken gavs ut 1933.

Läser man innehållsförteckningen ser man att det är stockholmare som ger norrländska kvinnor råd i bostadsvård,  kost, hygien och hälsa. En enda person är boende i Norrland, en provinsialläkare i Luleå, av adlig släkt och född i Mellansverige, kommer till tals för att "skriva norrlänningar på näsan".

Det var viktigt att hålla den norra landsändans landsbygd vid liv eftersom arbetskraft behövdes vid sågverk, skogsarbeten, flottning, gruvor - ja, vid exploatering av naturresurser. Ungefär som idag. 1930-talet var rasbiologins starka årtionde och vissa ilningar av obehag går genom kroppen. Min man tycker jag tar i och övertolkar och han ser Hjälpredan som något annat - inte som överförmynderi. Visst, "hjälpredan" var säkert välmenande men ändå tycker jag mig känna igen dagens syn på norrländsk landsbygd.

Recepten i slutet är roliga att läsa, enkla råvaror, enkel matlagning. Inga finesser. Det behöver inte norrländska lantliga husmödrar ha då de kommer ur en svag socioekonomisk grupp. En del av maten minns jag från min uppväxttid - pärpalten och blodpalten som ett par exempel.

Norrlandsundersökningen. En socialhygienisk kartläggning som bör betänkas särskilt av kvinnor. Recension 1934 av Ada Nilsson.
.
.

En ladugårds öde

 

Det var då, under 1950-talets flygfotografering i byn. Två välskötta tvilling-ladugårdar och två timrade parstugor, "västerbottensgårdar", med ett gemensamt gårdstun. En dubbelsläktgård.

I vintras rasade den ena ladugården. En tand i garnityret har fallit bort. Ett hålrum har uppstått. Det kommer aldrig att fyllas igen med en likvärdig byggnad.

Detta räddades ur ladugården. Ett stort intresse för män(niskor) på landsbygden är motorfordon av alla de slag. Och/eller jakt. För den som har andra intressen kan livet i glesbygden vara svårt.

Tänk ett stort dubbel- eller trippelgarage/uthus på den fallna tvilling-ladugårdens plats :-( 

Eller som timmermannen som hjälpte till med min ladugård nu i juli uttryckte det: Det måste väl ändå vara bättre att kosta på en befintlig lagård 10-25 000 än att riva och bygga ett stort garage/förråd för mer än 100 000 kronor. Stora ytor är guld värda!

Ladugårdsdöden pågår här och kommer så klart att fortgå. De där volymerna ersätts med stora garage/uthus på tomterna. Och de nya uthusen kan ha minst lika stor byggyta som bostadshusen, men långtifrån samma volym som rivna ladugårdarna.  De blir varken eller... Di gamle visste hur och var man skulle placera ekonomibyggnaderna. För att få in sol på gården. För att behålla gårdens utsikt. För att göra skillnad på mangårdsbyggnadens volym och uthusets. För att ge bostadshuset resning. Punkt.

Att bevara traditionella byggnader i originalskick är som att spela cello med tarmsträngar istället för moderna stålsträngar. Den oinsatte förstår inte, kan inte se eller höra skillnaden.

.
.

Kvinna med "tur"

En man arbetar medvetet på sin karriär, en kvinna har tur. Eller hur...
Eller vad är kompetens...

.
.

Fakta om svensk utbildningsnivå

Befolkningens utbildning 2017

Drygt en fjärdedel av befolkningen i åldern 25–64 år är högutbildad. De bor oftast i storstadskommuner och residensstäder. Majoriteten av kommunerna med allra högst utbildningsnivå ligger i Stockholms län där en tredjedel eller mer av befolkningen har minst treårig eftergymnasial utbildning i nio av kommunerna.

HÄR kan man hitta 2017 års uppgifter om samtliga kommuners population 25-64 år, samt fördelningen på kön i kombination med utbildningsnivå inom varje kommun.

FAKTA

1,4 miljoner högutbildade i Sverige

Av befolkningen i åldern 25–64 år har 43 procent någon form av eftergymnasial utbildning. En dryg fjärdedel, 27 procent, har minst treårig eftergymnasial utbildning, vilket motsvarar 1 395 000 personer. De senaste åren har andelen högutbildade ökat med omkring en halv procentenhet per år.

Unga kvinnor högst utbildade

Kvinnor har högre utbildningsnivå än män. Fler kvinnor än män har eftergymnasial utbildning och färre har endast förgymnasial utbildning. Däremot är det fortfarande fler män än kvinnor som är forskarutbildade. Av de forskarutbildade i åldern 25–64 år är andelen kvinnor 43 procent.
Bland kvinnor i åldern 25–34 år har mer än hälften en eftergymnasial utbildning. Andelen högutbildade kvinnor uppgår till 36 procent medan knappt en fjärdedel av männen i samma åldersgrupp är högutbildade. Denna skillnad beror på att fler kvinnor går vidare till högskoleutbildning. För närvarande är drygt 50 procent fler kvinnor än män registrerade vid svenska universitet och högskolor.

***
Antalet universitet i landet har ökat och är nu 16 stycken. Högskolor finns ungefär lika många. Se HÄR. Snedrekryteringen är stor. Slutsatsen från Universitets- och högskolerådet är att studerande från studieovana hem på mindre orter bör prioriteras i arbetet med breddad rekrytering.


Statistiken som presenterats är intressant.
Slutsatsen som presenteras på slutet är långt ifrån ny.

.
.

Människosyn

"Här i byn säger aldrig någon något!" sa byns ålderman. Det här var innan samfällighetsföreningen bildades och jag var på besök i hans kök. (Jag var där för att höra hur han menade att vi skulle lösa problemet med att han planterat granar på ett sätt som gjorde att jag inte kunde nå min åkermark. "Jo, det har jag också funderat över" svarade han.)

Här i byn opponerar sig alltså ingen mot något fick jag veta.
Han vet om det.
Han utnyttjar det till sin egen fördel.
Istället för att försöka få till god och öppen stämning.
Han har en maktposition.
Han är La Famiglias högra hand.
Människosynen är synnerligen obehaglig.
Människoföraktande!
Vad är respekt för människors värde?

Det är naturligtvis inte så att alla i byn tycker likadant, har samma åsikt. Ni hör ju själva hur knas det låter. Något sådant hävdar man om man är envåldshärskare i en diktatur där ingen vågar uttala sin egen åsikt som kanske avviker. För att komma långt i byautveckling är det inte tystnadskultur som gäller utan öppenhet så att alla kan, vill och törs komma med förslag, idéer och frågor. Vi är ljusår därifrån här. Och jag tror inte det beror på att alla inte begriper det som avhandlas.

(Apropå granplanteringen var min sak att lösa problemet trots att jag inte orsakat det! Det ni!)

Vad kan man begära

Kan man begära mer av en person med 160 högskolepoäng än en med folkskola, eller grundskola? Kan man kräva mer då det gäller moral, etik och civilkurage? Nej, där är ingen skillnad enligt mitt sätt att se. Kan man begära mer av en man än en kvinna? Förvisso inte!

Är det rent generellt något som skiljer sig mellan en person med 160 högskolepoäng och en med folkskola (avskaffades slutligt 1972)/grundskola? Bildning kan den som söker bildning få och ha.

Kan man begära mer eftertanke av en högutbildad? Mer analys av en situation? Mer insikt då det gäller förståelse för den egna situationen? Kan man begära större problemlösningsförmåga och initiativförmåga, större förståelse för behov av faktagranskning, ifrågasättande av auktoriteter, lättare genomskådande av manipulativ omgivning...?

De välutbildade har ofta en vilja att påverka sin omgivning, påverka samhället. De har troligtvis större möjlighet att påverka genom sitt kontaktnät samt förmåga att uttrycka sig verbalt och skriftligt. Det innebär egenmakt. Man har lättare att aktivt handla för förändring av samhället eller omgivningen, i bästa fall till det bättre för alla, i sämsta fall enbart för egen vinnings skull.

Lågutbildade har inte samma möjlighet att formulera sig om man t ex känner sig orättvist behandlad. Det är lättare att knyta sina händer i fickorna än att engagera sig. I slutändan kan det vara förödande för samhället.

Förr i tiden gick lågutbildade till den skrivkunnige i bygden för att få hjälp att formulera skrivelser i diverse frågor. Man undertecknade med ett bomärke. Som hembygdsforskare i en rätt marginaliserad bygd blir det tydligt då man går igenom äldre dokument. Vart vänder man sig idag då ingen längre är analfabet...? Att skriva arga inlägg på facebook och digitala anslagstavlor i lokaltidningarna hjälper inte.

Svårillustrerat blogginlägg, bild härifrån

Det kan vara svårt att ha civilkurage i en liten by där den sociala  normen är väldigt stark, man vågar inte tycka annorlunda än de andra och de som har "makten". Därför sker förändring ytterst långsamt som bekant. Det ligger inte i de lokala "makthavarnas" intresse att höja kompetensen hos "de övriga", de som lyder blint utan att ifrågasätta. "Makten" inser inte att om alla skulle våga säga sitt blir samarbetet i byn bättre än om någon/några styr diktatoriskt. Är det i en liten by någon skillnad mellan olika utbildningsnivåer i vilja att bryta en hegemoni?

Jag tar frågeställningen som jag tog upp i början igen: Kan man begära mer av personer med många högskole- eller universitetspoäng än de med folkskola, eller grundskola?  Ja menar jag.

Kunskap är frihet och en väg mot oberoende. Men kunskap kan även innebära uteslutning och ensamhet. Men när bildningsbygget öppnar dörrarna för många nya röster och perspektiv så är det fint att vara där.
.
.

Sammanslutning är makt. Då som nu.

 

 

Sammanslutning är makt!

Den 8 mars infaller allt sedan 1978 den internationella kvinnodagen
genom en resolution i FN.
Det finns behov av den.
Fortfarande.
Det finns en styrka i kollektivitet.
#metoo

.
.

Ett eget hem

Jag dras till de här lite enklare miljöerna från 1900-talets första hälft. Men visst, herrgårdar och slott, kan ha överdådiga inredningar, högstående arkitektur och byggtekniker, parker/trädgårdar - inte undviker jag dem på något sätt. Det är ju de miljöerna lägre samhällsklasser tagit till sig efter hand. Men de enkla miljöerna står nära mitt hjärta.

Detta är det östgötska egnahemmet Solliden, ett hus som diversearbetaren Albin med fru Lisa uppförde på 1920-talet och med en möblering från några olika decennier, precis som levande hemmiljöer brukar vara. Hus och trädgård går numera att besöka på friluftsmuseet Gamla Linköping. Vid besöket där förra sommaren fanns två museiguider permanent på plats som höll på att baka syltkakor och som delade med sig av kunskapen om huset och den familj som bott där. Det var fint! Framför allt vände man sig till barn, man ville fånga barnens intresse för hur man levde förr och det var berättelser med livet förr på lagom nivå. Om arbetarklassen och hemmafruarna.

Man kan ju säga att livet på 40-talet är ett liv som många yngre och medelålders idag vill återvända till. Odla egna grönsaker och frukter från trädgården, elda i vedspis, deläga en ko, få egna ägg då höns är väldigt populärt och tillåtet i viss utsträckning även inom detaljplanelagt område - ja alltså att vara självförsörjande i högre grad än som varit modernt de senaste decennierna. Så levde man här i byn sina liv under tiden då här var fungerande jordbruk, en tid jag varit med om.

Lyssnansvärd är podden HEMMAFRU som startar denna vecka, v.8-18) och handlar om olika aspekter på den hemmafruroll som utvecklades under 1900-talet. Jag läste Kristina Sandbergs trilogi om Maj i Ö-vik med intresse och i podden fortsätter hemmafrurollen att diskuteras i ett annat format, innehåller presenteras här: "Vi vill förstå vilka de var."
.
.

Hur skulle du göra?

Du är med i en läsecirkel som stans hippaste och mest progressiva bokkafé ordnar. Ni är ett gäng, mest kvinnor, som brukar ses regelbundet och har då läst samma bok som ska diskuteras. Cirkelledare är en man, en i staden ansedd kulturman.

Till detta tillfälle hade ni bestämt att läsa en roman som inbegrep ett sexuellt övergrepp. Sexuellt övergrepp, ja. När övergreppet kommer på tal säger kulturmannen att kvinnor vill ha det så, våld är vad kvinnor önskar sig.

Ingen yttrar något om påståendet. Du blir överrumplad men börjar ganska snart koka av ilska, du har mött så många kvinnor som har berättat något helt annat. Du har sett en annan sida av saken, misshandel, kvinnojourer och skyddade boenden. Nå, träffen i bokcirkeln avslutas utan att någon enda protesterat mot kulturmannens kvinnosyn!

*

Nu funderar du över hur du ska göra. Sluta gå på träffarna i bokcirkeln upplever du som ett absolut måste. Att fortsätta med den kulturmannen som cirkelledare känns helt fel. Att fortsätta i läsecirkeln utan att säga något vore att tyst ge honom rätt. Det vill du egentligen inte heller.

Men ska du bara sluta gå eller ska du gå dit nästa gång och då vid lämpligt tillfälle säga att du tänker sluta och samtidigt tala om att det beror på kulturmannens kvinnosyn? Eller ska du nämna det för någon av cirkeldeltagarna du råkar träffa vid tillfälle? Eller ska du tala direkt med kulturmannen?

Hur du än gör riskerar du, om du berättar om ditt beslut att avsluta läsecirkeln och anledningen därtill, att hamna i stadens kulturkyla. Du upplever det som om du riskerar din framtid i stans kulturkretsar. Kanske även jobbmöjlighet.

Den här frågan fick jag för en tid sedan. Hur skulle du göra?
Jag väntar inget svar i kommentarsfältet, bara att du ska tänka efter.
*
*
*
*  
Så här gissar jag att det rätt ofta ser ut. Ingen vågar säga emot en person högt upp i en hierarki och den personen tror då att alla runt om tycker som hen. Och hierarkier finns överallt där människor existerar.
.
.

Mansplaining

Mansplaining betyder att nedlåtande förklara något för en person som redan känner till det, eftersom personen förutsätts vara mindre vetande. Omedveten eller medveten härskarteknik?

Tänk, denna benämning kände jag inte till sedan tidigare - men fenomenet mycket väl. 

Karlkunskap?

Fråga:
Som kvinna på snart 30 år har jag under årens lopp ofta mött män som tror sig veta lite bättre, till exempel i fråga om träning (jag tränar regelbundet), juridik (jag är utbildad jurist), politik (är intresserad av och har läst statsvetenskap) eller journalistik (jag jobbar som journalist), för att nämna några exempel. Om en professor i juridik eller statsvetenskap vill ge ett gott råd så tar jag förstås gärna emot det, men när kafégästen bredvid eller för den delen kollegan, oinbjudet vill tala om hur landet ligger inom något av det som skulle kunna kallas mina expertområden så misstänker jag att jag utsätts för vad som brukar kallas mansplaining.

Oftast blir jag förvånad och villrådig i stunden och tror jag inte att det speciellt ofta är illa ment från den andres sida. Men tillrättavisandet/rådgivningen (oftast från män) lämnar ändå en lite bitter eftersmak och tacksamheten infinner sig så gott som aldrig.
Har Magdalena Ribbing någon strategi att dela med sig av för oss som upplever detta fenomen?

Svar:
Det du beskriver är onödigt, inte särskilt ovanligt och alltid lika trist, ett uttryck för en del mäns behov av att få visa sig duktiga. Man kan säga att det är barnsligt, omoget, självupptaget – men det hjälper ju inte mot den irritation som man naturligtvis känner inför denna mansplaining. Ordet är en sammanfogning av engelskans man och explain, och brukar beskrivas som ett sätt av (vanligen) män att i översittande ton förklara för kvinnor vad dessa redan vet. En amerikansk författare, Rebecca Solnit, skriver om detta att det är en kombination av övertro och okunskap. Vem vill ha det?
Mitt förslag är att du som hövlig medmänniska lyssnar en kort stund på den mansplainande mannens utläggning, men ganska snart avbryter och säger ”det är snällt av dig att vilja undervisa mig, men jag har som jurist/journalist gedigen kunskap om detta, vi pratar om något annat föreslår jag.”
Eller något åt det hållet, alltså artigt påpeka att du besitter egna kunskaper och inte behöver mannens information. Han kämpar för att få ett övertag vilket är något som ingen kvinna behöver finna sig i. Men det är oftast bäst taktik att vara vänlig och bestämd, sämre blir det med bitska tonfall och syrliga kommentarer. Sådana kan i värsta fall få mannen att känna sig kallad att ge en tillrättavisning (”du behöver väl inte bli sur för att jag berättar det här?”) En del män och kvinnor som uppfattar sig själva som en himmelsk gåva till mänskligheten, i detta fall män till kvinnor. De kan med fördel tas ur den villfarelsen.

Tacksam ska du förstås inte vara även om det detta fantasilösa mansplainande är vänligt avsett.
Nu kan man förstås säga att hur ska karl’n veta att kvinnan han förmedlar sin klokhet till har mer kunskap än vad han har? Men det kan en vettig man lätt ta reda på genom en vanlig fråga. Så gör man i normala sammanhang när man inte känner ett trängande behov av att vara överlägsen.

Magdalena Ribbing
Skrivet av Magdalena Ribbing den 9 juni 2017
*
.
.

Klass är den hemort vi aldrig förlorar

”Klassresenärer som vuxit upp i byar, mindre kommuner och brukssamhällen, där alla barn går i samma skolor, säger ofta att de inte funderade på sociala skillnader som barn. Det var först på högskolorna eller universiteten som klasskrocken smällde till”, skriver Annelie Jordahl i sin text om kvinnors klassresor.

Detta citat använder Elin Grelsson Almestad i en text om att vara klassresenär - Klasskamp och skrivkramp. Den intressanta artikeln fortsätter med följande:

”Att på allvar byta social klass i Sverige tar trehundra år för en familj, hävdar den amerikanske ekonomiprofessorn Gregory Clark. Tio generationer”, skriver David Nyman i texten Att demaskera en klassresenär och hänvisar till allt det immateriella som ryms i en klassresa. ”De materiella klassresor som präglat svenskt nittonhundratal har gjort oss rika men vilsna, stupsäkra men mer förvirrade än någonsin.”

Jag tror absolut att det är så. Kanske är det är sorgligt. Eller inte.

Har alldeles precis läst klart en bok som stått delvis orörd i hyllan sedan länge. Den heter Tala om klass och, redaktörer är Susanna Alakoski och Karin Nielsen. I boken möts kvinnor som ursprungligen kommer från arbetarklass och underklass, gamla och unga, kvinnor från storstäder och landsbygd. Alla författarna är första generationens klassresenärer, det vill säga föräldrarna har inte akademisk utbildning eller motsvarande yrken. Det är intressanta essäer. För min del har jag just nu stort behov av att identifiera mig med och läsa om andra i samma situation i brist på jämnåriga kvinnor med samma bakgrund och nuvarande situation som jag har. En jämnårig med borgerlig uppväxt i Bromma kan inte förstå att ett samtida liv på landsbygden i "Norrland" såg ut som i Sune Jonssons bildskatt.

 

 

 

 

Samtliga bilder tagna av Västerbottens dokumentärfotograf Sune Jonsson (1930-2009).

Klicka på en bild och ett inlägg där jag tidigare använt den öppnas.

¶ ¶ ¶

Man kan välja att tackla sin tvehågsenhet, sin känsla av att inte höra hemma någonstans, på olika sätt: välja att vara lojal mot sin ursprungsklass eller att inte vara det.
.
.

Byggpraktik

I hennes arkitektutbildning ingick ett antal veckors byggpraktik. Den ordnade man själv och praktiken företogs lämpligtvis sommartid och det var nu sent 70-tal.

Eftersom hon gärna vistades hemma i byn under sommarloven, hembygdskär som hon är, beslöt hon sig för att undersöka om det enda byggföretaget dära Vall´n hade möjlighet att ge en ung kvinna sommarpraktik på en byggarbetsplats. Så skedde. Den sommaren arbetade hon fem veckor med den tristaste praktik man kan tänka sig. Ensam blev hon satt att riva ett skjul och sen dra ut spik ur rivna brädor och senare, tidvis tillsammans med en sommararbetande yngre tjej, popnitade hon ett trapetskorrugerat tak på en mycket stor nybyggd lagerlokal. Det var vad som kallas själsdödande. Arbetsledaren syntes till ett par gånger. Praktiken var undermålig, i efterhand insåg hon att hon skulle sättas på plats – he behövs väl ingen architäkt för å bygg e hus-andan känns igen, det finns än idag en djupt rotad Jantelag i bygden. (I yrkeslivet har hon därefter projekterat byggnader med falsade plåttak i skivtäckning, där det krävs både kunskap av projektören och hantverkare av rang för att resultatet ska bli bra.)

I augusti samma sommaren arbetade hon fyra veckor på samma byggnadsfirmas kontor dära Vall´n. Enkla projekt är vad hon minns, ingen speciell lärdom fick hon förutom hur det är att arbeta tillsammans med en byggnadsingenjör och hus plockade ur en katalog. En tillbyggnad av järnhandeln i centrum skulle även färgsättas ihop med ägarna. Där blev en kulör där ett nagellack fick utgöra fasadfärg. Hu så avskräckt hon blev!

 

Men mest fruktansvärt var när ägaren av firman, samhällets byggföretagare, ville att hon skulle tvätta hans Mercedes och i samband därmed känna sig hedrad eftersom i den bilen hade han skjutsat Lill-Babs fick hon veta. Hur det gick kan ni försöka gissa er till. Det var en patriarkal och förtryckande inställning till kvinnor på den här sommarens manliga arbetsplatser. Skulle chefen begärt samma sak av en ung manlig individ? Nej!

Följande års byggpraktik blev så mycket bättre trots att det var samma byggfirma men helt andra kontakter. Tillbyggnaden av Folkets Hus i Runnvik var på intet sätt avancerad men hade en bra arbetsledare, Moström var förstående och väl lämpad. Dessutom var det ett bra arbetsgäng att ha att göra med, byggnadsarbetare som verkade trivas ihop. De kan ha varit omkring fem personer. I byggfutten satt inga pinup-bilder, jargongen var inte macho och hon blev inte på något sätt förtryckt eller förlöjligad.

Hon var den som fick ansvara för att mängda och beställa betong från Gräsmyrs betongfabrik till gjutning av grunden, najade armeringsnät, var med och murade upp grunden av tunga ”gråsuggor” med en murare från Ume, spikade stomreglar, panel, la råspont på taket, spikade takpapp ikapp med en lärling, läktade för takpannor. Mer hann hon inte eftersom det var det dags att återvända till KTH. När de 6 veckornas praktik var över sa den äldste arbetskamraten, grovarbetare Johansson: ”Nu har du visat att kvinnor kan arbeta på byggen!” Det var väl ett fint adjö, eller hur?

Sista sommarlovet praktiserade hon fem veckor på ett litet, privat arkitektkontor i Örnsköldsvik. Hon hyrde ett rum hos en jämnårig tjej som hade en stor lägenhet högst upp i ett gammalt trähus centralt i stan med stor balkongveranda. Verkshöjden på projekten hon arbetade med var inte särskilt stor, dem lade hon knappt på minnet. Men stämningen var god och avslutningsvis gjorde alla en trevlig gemensam kontorsresa ut till Ulvön och till avsked fick hon en verkligt perfekt bok, vald med omtanke. Senare kom ett telefonsamtal med frågan om hon ville börja arbeta på Ö-vikskontoret efter examensarbetet. Dock tackade hon nej . Hon hade då bestämt att det var i Sthlm hon ville arbeta.

HON LÄNGTADE ALDRIG BORT

men måste flytta för att få den utbildning hon verkligen ville ha. 

När hon flyttade till Sthlm för att få den utbildning hon önskade sig höll hon dörrarna öppna, det var inte självklart att hon skulle bli kvar i storstan efter examen, eftersom hon trivdes med landsbygden, i hembygden, dialekten, människors gemensamma historia - men att flytta tillbaka insåg hon dock ganska snart inte var ett alternativ tyvärr. Sitt yrkesval, utanför vård-skola-omsorg-sektorn, möjliggjorde inte verksamhet på landsbygden hemmavid. Då skulle hon vara tvungen att pendla till en stad och så lång daglig pendling var inte att tänka på i hennes värld där hon hade satt upp max 30 km pendling enkel resa. I hela livet har hon dock haft möjlighet att välja arbetsplatser på cykelavstånd.

En plattform för hennes yrke inom humaniora fanns och finns inte i byn eller i kommunen insåg hon. Ville hon ha intressanta, stimulerande och utvecklande anställningar och uppdrag var det ett måste att hålla sig till de stora städerna, universitetsstäder, åtminstone under etableringsfasen i professionen. Likadant ser läget ut i stort idag. Det är bara att beklaga.

Läs

 Om de ungas flytt till staden

 

Så här ser det ut:

• de ungas flykt fortsätter – stora platser vinner unga, mindre platser förlorar de unga
• unga kvinnor rör på sig något mer än unga män
• framförallt de stora städerna får in ett överskott av unga kvinnor
• i Norrland försvinner fler unga kvinnor än män 

.
.

Tonår

Minns träffarna i kyrkans ungdomsgrupp där jag var med i flera år med början som trettonåring. Något jag så här i efterhand minns särskilt väl är min och de övriga unga (tonåriga) flickornas/kvinnornas plats och uppgift: att diska efter fikat samt därefter handtorka disken. Jag trivdes inte alls med det där förutbestämda livet, en självklar, icke ifrågasatt tillvaro i köksregionerna. Men att inte vara med i den rollen, att fly från köket och disken hade varit okamratligt. Kanske hade jag blivit utfryst ur gruppen...

I köket pågick inte roliga och stimulerande diskussioner som bland killarna. Köksarbete låg inte i deras outtalade arbetsuppgift. Det var kvinnornas sak, något som vi blivit och blev uppfostrade till, medvetet eller omedvetet, att ta som vår livsuppgift.

Killarna hade det så mycket intressantare. De kunde stå i klunga i rummet intill och prata medan tjejerna diskade. Om vad de talade vet och minns jag inte helt då jag så sällan var med i snacket, men ibland det kunde röra sig om tekniska spörsmål, lite vidare frågeställningar än flickornas, om än inte särskilt djupt filosofiska.

Att överge sin genusbestämning, tycka att man hade rätt att ifrågasätta sin roll, att prata om något annat än den lilla världen, var jag inte mogen/stark nog att offentligt ifrågasätta då. Barn och familj var inte min dröm för livet som övriga flickors i ungdomsgruppen, jag hade ingen lust att tränas in i den rollen genom att prata ”tjejsnack” med jämnåriga.

I backspegeln är jag dock glad över att ha varit med i den där gruppen. Jag slapp leta efter en annan tillhörighet som ”tuff” tjej. Det hade inte heller passat mig. På en liten ort finns inte stort urval av aktiviteter. Sport och idrott, kyrkans verksamhet, motorintresse med moppegäng och sen bilgäng. Och kanske droganvändande.

Inget passade mej riktigt bra, det var först då jag flyttade till storstan som jag fick utlopp för mina intressen. På så sätt var en eftergymnasial utbildning min räddning, att finna grupptillhörigheter, få utlopp för de latenta kulturella intressena.

(Nu tror den som läser säkert att jag hatar att diska. Men så är det inte, det jag ogillar att pådyvlas en roll jag inte vill ha. Att handdiska en stordisk hemmavid efter en fest är lika med meditation. Hos mig finns ingen diskmaskin, jag diskar gärna för hand även till vardags. Men det är viktigt att vi delar på köksgöromålen.)

Läser en kommentar till Elena Ferrantes läsvärda romansvit i fyra delar om två flickor från de fattiga kvarteren i Neapel vars liv får olika inriktning genom att den ena får möjlighet att studera vidare efter grundskolan (del fyra har i dagsläget ännu inte släppts på svenska):

”Kvinnors intellektuella ensamhet är så sorglig, tänkte jag, vilket slöseri med begåvning att vi varit avskurna från varandra och inte haft några regler och någon tradition att följa”. Det är ett ”slöseri med kvinnlig intelligens”.

Läser också i Kristins Sandbergs sista del i trilogin om husmor Maj i Ö-vik (Liv till varje pris) om Majs tankar då hon på 60-talet tillsammans med sin make Tomas besöker dottern Anita som påbörjat universitetsstudier i Lund. Maj tänker:

"...för en norrlänning kan det här platta aldrig vara bra. Vindarna och det utsatta läget, ja också träden får underliga proportioner. Håller Tomas med? Kan inte även han känna längtan efter de vidgade vyerna, kunskapen, upplysningen, intellektet, resonerandet, inte bara detta jordnära, handfasta, tingliga. Hade det inte blivit annorlunda om han fått studera? Förstår han inte Anitas lockelse av baskrarna, de politiska protesterna, poeterna, Jean-Paul Sartre, Faulkner, Carson McCullers och Freud, psykoanalysen, psykologin, pedagogiken och socialpsykiatriska experiment – men Tomas skulle ha velat läsa historia – se bakåt för att bättre förstå det nuvarande."

De båda kvinnliga författarna behandlar kvinnohistoria, genusbestämning samt "klassresor", alltså socioekonomisk förändrad livssituation.
.
.