Lekstugor som kulturhistoriskt fenomen

Tisdag 26 november 2019 kl. 18:00–19:00 hålls ett föredrag om "Lekstugan" på Nordanå kulturområde i Skellefteå.

Bilden kommer från Skellefteå museums samlingar, SM LS 00082.

 Lekstugan, historien om den lilla stugan med stora möjligheter

Lekstugan har älskats av generationer av barn och väcker för många kära minnen. Kanske växte du upp med en i barndomshemmet, eller har en hemma på gården för dina barn att leka med?

Den här kvällen kommer byggnadsantikvarie Pernilla Lindström berätta om just lekstugans historia och om kända och mindre kända lekstugor för allt från prinsessor till arbetarbarn.

 Eventet är kostnadsfritt.

Arrangör Skellefteå museum, Hålla Hus

***

Den här arkitektritade lekstugan uppfördes år 1918 till två små disponentdöttrar vid ett järnbruk i Mellansverige. Den innehåller kök med vedspis att elda i och zinkbänk, storstuga, vardagsrum och sovrum. Alla möbler är specialformgivna i barnstorlek för just denna lekstuga.

Storstugans matgrupp i lekstugan från 1918. På några möbler har döttrarnas initialer snidats. Lekstugorna i hembygden var långt ifrån av den digniteten på formgivningen och därför sätter man inte något värde på de där små husen. De försvinner.

Det här är min lekkamrat Karins lekstuga hemma på deras gård. Den är riven.

Småflickor skulle lära sig sköta ett hem i ett minihus och lekstugan blev ett hjälpmedel. En vanlig lek var rollspelet mamma, pappa, barn. Först skapades lekstugorna i högreståndsmiljöer och så småningom under 1900-talet spreds lekstugor för barn till enklare miljöer dit hembygdens små hus kan räknas. Min farmor och mormor, födda 1882 och 1890 hade inga lekstugor.

***

Min och syrrans lekstuga byggdes senare, den var klädd med faluröd fjällpanel, hade tre fönster och en dörr på ena gaveln. Lekstugan innehöll två rum: kök och sovrum/vardagsrum. Sängar blev det av två upp-och-nervända potatislådor (pärlåd:er) per bädd, med skumgummimadrass ovanpå och sänglinne förstås. Här kan den sagobetonade tapeten ses. Så roligt det var att vakna upp efter en natts sömn (lite skraja kunde vi vara innan vi somnade) med blå himmel och molntussar som susade förbi fönstret. Den gavs bort för länge sedan som jaktkoja.

Lekstugans köksbord och stolar av trä och masonite finns kvar även om lekstugan sedan länge är borta. Den stod där vedbacken nu är belägen. Jag tog fram möblerna för fotografering för några år sedan. Det är enkla konstruktioner i vitt (trä) och rött (Masonite). En gång väldigt omtyckta och använda. Elspisen, även den av träfiberskiva, är en köpt leksak. 

Här är den enda helt funktionalistiska lekstuga i min hembygd som jag uppmärksammat. Byggd av släta träfiberskivor med pulpettak och fin veranda/farstukvist. Den är nu borta, flyttad påstås det. Den var enkel men hade inte mindre kulturhistoriskt värde för det. Men det är tyvärr byggnader av den typen som försvinner om man inte väljer att bevara sin historia.

Nu uppmärksammas lekstugorna och deras kulturhistoria av Skellefteå museum. Ingen är gladare än jag för det. Det är behjärtansvärt då många överloppsbyggnader försvinner eftersom få sätter värde i dem. De hemmabyggda lekstugorna försvinner och ersätts av köpta friggebodar. Men vem vet, kanske kommer en lekstuga i funktionalistisk stil att visas på bild där i Skellefteå tisdag den 26 november. Nästa gång kanske föredraget hålls här i kommunen...
.
.

Barnteckningar

Jag letar efter recept på inlagda frilandsgurka utan dillkronor. Tittar i Hemmets kokbok tryckt 1943. Där finns inte enbart recept, där finns andra saker gömda mellan bladen. Visar det sig.

Ett litet oregelbundet pappersark ligger dolt längst bak i innehållsförteckningen. Otroligt att det är sparat kan jag tycka. Där finns barnteckningar på den lilla biten papper.

Som 2,5 åring ritade jag huvudfotingar. Inget ovanligt alls, men tänk att papperet med blyertsfigurerna är sparat! Namn och ålder är antecknat av en vuxen, måhända av mamma.

Min syster ritade denna figur med kulspetspenna som 7-åring. På samma lilla pappersbit!
Jag har inget minne av att vi hushållade med ritpapper, det fanns en hel rulle på en stång under arbetsbänken.

Det recept på inläggningsgurka som till slut valdes fanns på nätet. Hur som helst var det roligt att hitta dessa ritade figurer. Plus en massa annat som dolde sig mellan kokbokens pärmar, daterade tidsdokument.
.
.

Regnväders syssla då

Pippi Långstrump sov som bekant med fötterna på kudden.

Sådant här sysslade jag och mina flickkompisar med när det regnade under sommarlovet. Klippdockor tillverkades, kläder ritades och målades med krämig temperafärg som fanns i kvadratiska askar. Grövre konturer och mönster ritades med tuschpennor just här. Det pågick i ett par, tre somrar och jag tyckte det var jättekul minns jag, särskilt att skapa kläder.

Ser ni att örngottet är av den äldre typen med knytband av bomull på ena kortsidan och att ett överlakan har vikts över täcket. Det var före den amerikanska typen av bäddning slog igenom med påslakan :-)
.
.

Sommarens aktiviteter då

Teckning av Carl A. Jacobsson - JAC. Riksarkivet.
Jac var pseudonym för Carl Agnar Jacobsson (född 1884 i Värmland, död 1942 i Stockholm), 
en svensk tecknare och illustratör.

Teckningen visar sommarsemesteraktiviteter som de kunde te sig med hjälp av tidningsillustratören Jac:s penna. Kan tro att det är sommar på tidigt 1930-tal. Radion spelar musik, Radiotjänst AB startade 1925 och Sven Jerring var den förste hallåmannen.

1938 lagstadgades om semester i Sverige. Då fick alla arbetare rätt till två veckors betald semester per år^. Semestern dock högst 12 vardagar per år och på den tiden arbetade man 6-dagars vecka, endast söndagen var ledig. Även jag gick till skolan på lördagar mina första grundskoleår. Men det var en lättsam halvdag med "roliga timmen" eller fröken som hade högläsning ur någon bok som borde roa oss elever.

Skolavslutningen i början av juni var alltid mycket välkommen, sen var det obegränsad lek för hela slanten. Sommarlovet var oändligt långt för ett barn. Det var bad, höräfsande, höet ladades och roligt hoppande i hö blev det då, kojbyggande, kurragömma, ett år var en vattenfylld ketchupflaska vi jagade varandra med, senare blev det leksaks-revolvrar med plastskott i magasinet som fick oss att fascineras, klippdockor blev till då det regnade, fiskafängen, kanotpaddling. Ja, sommaren kändes som en evighet. Jag hör dock till dem som tycker mycket om våra olika årstider - sommar året om vore förfärligt...
.
.

Minneslagring 😊

Än en gång tar jag fram en gammal kaffeburk. Isakssons kaffe. Vad var det nu den innehöll, det är flera år sedan jag kollade. Där finns garanterat inte malet kokkaffe som den var avsedd för, så mycket förstår jag.

Jag öppnar och mot mig bligar ett mycket känt ansikte.
Det är som att släppa loss anden ur flaskan.
När reservdelen,  dockansiktet i kaffeburken syns, släpps många gamla minnen ut.
Kalla det minneslagring.
Kalla det Madeleinekaka.
Plötsligt befinner jag mig igen på spaning efter den tid som flytt.
Den tid som var och de samhällsyttringar som format mitt sammanhang känns väsentligt att förstå och ta till sig. Att inte glömma för det som allas nutid och som alltid finns här.
.
.

Hoppa twist

 

 Det här med att hoppa twist var en lek som blev populär på 1960-talet. Ta ett resårband, klipp det lagom långt och knyt sedan ihop det. Resårbandet ryms i en ficka och kan tas med överallt.

Två barn står bredbenta och håller ut resårbandet medans en tredje gör olika hopp och snurrar bandet på olika sätt med fötter eller händer och med bandet allt högre nivå på de bredbent ståendes ben. Man kan vara hur många som helst som leker/tävlar. Utöver de tre som håller på för stunden står alla andra i kö för att få hoppa och visa sina konster som skulle utföras i en viss ordning, svårare allt eftersom. Kanske kan man kalla det för ett analogt spel med olika levlar (svårighetsgrader). Som vi skolflickor i låg- och mellanstadiet hoppade twist! På skolgården i Lögd´. På gamm´vägen hemmavid, på gårdsplanerna. Kul hade vi.

Men på högstadiet betraktades det där som alltför barnsligt  :-)

.
.

Folkhemmets lekplats

Så här såg lekparken dära Vall´n när jag var barn och även då jag gick i högstadiet på orten.

Det var en saklig, geometrisk anläggning i funktionalismens anda. Gungor på gungställning, balansgunga, karusell, rutschkana, sandlåda samt parkbänkar för mammorna. Minst en sida kantas av en blomrabatt. Allt på sandunderlag. Platsen är central i tätorten, i övre änden av lekparken går Kungsvägen på vars andra sida nya prästgården ligger och ytterligare en bit till vänster medeltidskyrkan med den vackra fristående klockstapeln av bottnisk typ. Till höger utanför bild löper Nygatan med många affärslokaler och bensinstation.

Det finns något fint och vältänkt över den nya anläggningen. Som idag är ett ingenting, ingenmansland. Foton finns men jag ska inte belasta er med det.

Som barn lekte jag inte här, landsbygden med sin fria och fantasifulla natur, och kanske en och annan lekstuga, var vad jag och mina kamrater höll oss till. Det var under högstadiets håltimmar vi slank förbi här efter att ha köpt en krämbulle på Näslunds konditori eller på väg att köpa godis på Häggströms kiosk.
.
.

Asp-gôbben

De flesta av oss barn i byn på 50- och 60 talen blev varnade av de vuxna för Asp-gôbben. Han var något mörkt, opåtagligt, stort som bodde i bäcken. Ett väsen. Ett väsen att vara försiktig med så att han inte drog oss ner i bäcken och åt upp oss om vi kom för nära det rinnande vattnet.

Vi ville vara i säkerhet och höll oss på avstånd från Asp-gôbbens tillhåll.
Asp-gôbben var trygghetsskapande trots den rädsla han fick oss att känna om vi kom för nära hans tillhåll: bäcken. Bara vi var på tillräckligt avstånd kunde hans armar inte nå oss. Tji fick han!
Vi barn kunde röra oss över stora arealer, tomtgränser fanns sällan, skogen var till för alla, bilvägarna var farliga men vi lärde oss att titta åt båda håll innan vi gick över. Kustlandsvägen var bästa lekplatsen på våren när vägen var fuktig och urgröpningar för kulspel, rutor för hoppa hage och  gränser i "jag begär krig" kunde göras. Okej, jag blev lätt påkörd av en moppe en gång men det blev ingen skada av den händelsen. Ingen kan påstå att vi var överbeskyddade. Ändå överlevde vi barnaåren.

Asp-gôbben hade med säkerhet sin beskärda del i de vuxnas strategi för vår överlevnad.

Människans behov av skräck är lika stort idag som på 50/60-talen eller under tidigare sekler. Det har bara andra uttryck.
.
.
.
.
.
. 
.
.
.
.
.

Bild härifrån

.
.

En skolgård på våren

Igår passerade jag över en skolgård.
Det var rast.
Tjo och tjim och härligt livat.
Där hoppades långrep.
Där blåstes på de första gröna grässtråna mellan tummarna, ni vet.
Det är vår och riktigt härligt frenetiska ljud.

Inget tycktes förändrat sedan jag gick i grundskolan.

 Bild härifrån

 

Från Digitalt museum, se HÄR

.
.

Karusellen som ska gå till kvällen

Kommer ni ihåg de här karusellerna som fanns i lekparkerna förr, någon enstaka finns kvar. Som den här i Sveg.

Foto Lars W.

Dära Vall´n fanns en så´n här i den då centralt belägna lekparken. Här var vi barn från byarna ibland då vi åkte buss in till samhället för ärenden. Och under skolrasterna i högstadiet. Då var man ju alldeles för stor men lockade inte Näslunds konditori med sina krämbullar kunde det bli en sväng till lekparken för att hänga med kompisar.

Jag minns den gången några av oss blev snurrade runt tills vi blev illamående och höll på slängas av av centrifugalkraften som blev otroligt kraftig. Men i huvudsak var/är det en trivsam lekanordning.

Nu är det andra tivolimaskiner som gäller för barn därför att dära Vall´n pågår årets marknad som avslutar hemvändardagarna. Hemvändardagar finns lite varstans i landet och har pågått sedan 70-talet då den förra stora vågen av utflyttning till storstäderna pågick och samtidigt en liten återflyttning av så kallade  "gröna vågare". Då diskussionen om stad kontra landsbygd hade en annan infallsvinkel än idag.
.
.

Kalaspuffar

Det dyker upp en hel del saker fortfarande. Obetydliga tingestar. Saker som antagligen sparats för att de är små och lätta att stoppa undan och glömmas. Annars var min mor bra på att slänga övergivna saker.

En diligens i hårdplast med texten Cobb & Co på sidan. Ja, hela familjen var tedrickare. Te förknippar jag med trevliga hemmakvällar med familjen.

Och flygplanen av olika modell som fanns i paketen med Kellogg´s paket med Kalaspuffar, ni minns... Här en Vickers Viscount.

Jo, här samlades en del. Honungssötade Kalaspuffar gick det åt på morgonen innan det var dags att gå eller cykla till skolan. Men begiven på flygplansmodeller blev jag aldrig. Inte heller var flygvärdinna mitt drömyrke som bland en del andra småflickor. Ett serviceyrke attraherade inte alls den unga jänta som var jag. Kalaspuffar kom till Sverige 1956 och tack vare de här samlarsakerna såldes säkerligen oerhört mycket mer än vad som skulle ha gjorts utan plastprylar. Mitt specialarbete, det självständiga arbete som skulle genomföras under gymnasiets sista termin, handlade just om reklam och dess makt.
.
Läs även andra bloggares åsikter om Kalaspuffar, Kellogg´s, reklam, varumärke, marknadsföring, barnreklam .
.

Två favoriter

via GIPHY

Jag tycker mycket om Piet Mondrians (1872 - 1944) konst. Här en komposition i hans anda utfört som ett 15-spel som också kan vara roande om ni frågar mej.
.
.

Memory-spel

Minns ni det här minnesspelet?

(De här bilderna kommer från Internet.)

Här i huset finns fortfarande ett spel med alla bildbrickor kvar. Än idag tycker jag att det är kul att spela det här Alga-spelet. Det är väl använt och vissa kort har fläckar på baksidan vilket gör att det är lättare att lägga på minnet var kortet ligger. Är det fusk, tro ;-)

Bilderna ger flashbacks till långt tillbaka och vilka associationer jag gjorde då. Snabbt och lätt att ta fram, en omgång kan vara rätt snabbspelad och lätt att stoppa undan. Kul och bra helt enkelt.
.
.

Kanoten

Sommarnöjet som barn var att paddla den här kanoten. En masonitebåt som pappa tillverkade då han insåg att vi barn var glada att röra oss på vatten, närmare bestämt på bäcken som rinner genom byn.

Det började med att vi barn en sommar gick ner till bäcken på platsen för farbror Kalles och tant Hildurs tvättbrygga. Vi, det var min syster och jag samt våra tre kusiner som med föräldrarna kom varje sommar för att umgås och hjälpa till med slåttannan. Där från tvättbryggan brukade vi mata gräsänderna eller ta oss ett bad. En dag hade vi ordnat en "båt". Båten var en låda, typ sockerlåda, med plast inuti. Inuti! Pappa tillkallades för att han skulle se vår farkost. När två av oss hoppade i den tog den så klart in vatten i springorna och plurrade. Haha... Så blev det hur många gånger vi än försökte, vi hann inte ens över den smala bäcken innan båten stod på botten. Vi kom något lite längre när plasten täckte lådan på utsidan :-) Som tur var var det grunt där.

 

Det var naturligtvis där som pappa insåg att han skulle bygga det som kom att bli "kanoten". Han hade ju viss vana av båtbyggeri.

Det här kan mycket väl vara jungfrufärden med pappa bakom kameran.

Här sitter jag i aktern med en paddel. Flera somrar hade vi nöje av den där farkosten, ja även tillsammans kompisarna i byn när kusinerna åkt söderut efter att ha varit med om slåttannan. Det lektes båttaxi, det gjordes upptäcktsfärder, det paddlades både hit och dit. Hur häftigt var det inte att ensam sitta i aktern och paddla sig fram med fören stående högt upp mot himlen. Då var kanoten lättmanövrerad kan jag lova.

Visst har jag paddlat något lite vidare omkring med "riktiga" kanadensare och kajaker, t ex på Öreälven ner till Örträsksjön och sett bävrar på 70-talet eller paddlat runt Norrbyskär och senare med kajak från Norrbyskär till Snöan i mångata. Då för att övernatta i ett vindskydd och dagen efter se de märkliga labyrinterna och titta in i fiskekapellet. Men så långvarigt roligt som med masonitekanoten har jag aldrig haft.
.
.

Inget skrammel alls

På den guldfärgade skattkistan sitter den trulige Joakim von Anka och vaktar slantarna. Tror han. Sparbössan användes av mig en gång i tiden.

Kul att hitta den igen. Trots att den är fullständigt tom ;-)
.
.

Spela kula

Vi spelade kula på torget en dag,
en liten folkskolegrabb och jag.
 
Jag hade väl femti, han hade fem.
Vi spelte. Och han förlorade dem.

Han snorade till och gav mig en blick,
då jag visslade överlägset och gick.

Men jag ångrade mig, när jag kom till vår port,
och tyckte det var något fult, jag gjort.

Jag gnodde tillbaka. Men ingenstans
kunde någon säga, var grabben fanns.

Jag skämdes. Jag tror, jag skäms för det än,
när jag ser dem spela kula igen.

Och jag ville ge, jag vet inte vad,
för att en gång få se den grabben glad.

Men nu är han säkert en stor, grov karl,
som släpar och sliter – jag vet inte var.

Och visste jag det, förslog det ej stort.
Man kan aldrig ändra det fula man gjort.

Man kan inte lämna kulor igen
och trösta pojkar, som stelnat till män.

Spela kula

av Sten Selander

ur Staden och andra dikter, 1926

Sten Selander föddes 1891 och dog 1957, medlem i Svenska Akademien från 1953. Dikten "Spela kula" är kanske hans mest kända. Lär mer om honom HÄR eller googla för att hitta än mera.
.

.

Glasbranschen

VÅREN RULLAR IN...
Hela ens värld speglas i en glassfär.

I en av alla de branschtidskrifter som jag får, tidningen Glas, fanns på digitalversionen, bilder som fick mitt arkitekthjärta att minnas leken med kulor på gammvägen, Kustlandsvägen.

Det får inte vara för torrt och inte för blött på grusvägen för att kunna spela kula, en väldigt trivsam lek. Vi barn hade stenkulor (av färgad finbetong) eller de här spiralfärgade glaskulorna. Glaskulorna var mer värda än stenkulorna. Så klart. Ända sedan antiken har glaspärlor fängslat människan.

När kulorna kom fram ur kulpåsen var det vår. Så trevligt att bli påmind om detta igen på detta viset.
.
.

Porslinskatten

Får jag presentera min lilla porslinskatt som stod i flickrummet på den hylla pappa snickrat åt mig. Hon kom fram ur garderoben för porträttering. Som jag gillade henne som barn. Så glad jag är att hon fanns kvar. Jag kan ju säga att det stod fler prydnadssaker än böcker i prydnadshyllan.

De barnböcker jag ägde stod i stringhyllan ihop med en del vuxenböcker. Som flitig låntagare i skolbiblioteket och snart nog i folkbiblioteket dära Vall´n, fick jag även i mig läsupplevelser. Biblioteket låg då på översta våningen i "kommunalhuset" som man sa då. Min mammas moster Astrid Sundqvist var bibliotekarie där och brukade, när man steg innanför bibliotekströskeln, komma fram och ge förslag på litteratur som hon trodde/visste att man gillade. Det inspirerade ett barns läslust, åtminstone min.

Vet ni att en sjuåring har i genomsnitt har ett ordförråd på 7 000 ord. En sjuttonåring som läser och/eller lyssnar till texter och som har blivit läst för mycket som liten har ett ordförråd på 50 000-70 000 ord medan en sjuttonåring som inte läser har ett ordförråd på 15 000-17 000 ord.

För att klara av ett vanligt vuxenliv, att hänga med i nyhetssändningar, förstå en tidningsartikel och att kunna följa instruktioner och anvisningar krävs ca 50 000 ord.

Det handlar om klass eller socioekonomisk tillhörighet även om man under långliga tider, och fortfarande i vissa grupper, inte talar om detta.

Bildningsidealet som en gång fanns inom arbetarrörelsen är borta sedan länge. Det gav livskvalitet, egenmakt och framtidstro och gemenskap för den delen åt den enskilda individen. Hur är det nu? Vad ger livskvalitet? Vad ger egenmakt? Vad ger framtidstro? Vad ger gemenskap?

Kanske får katten trots allt komma fram i ljuset framöver men böckerna är än viktigare i hyllan tycker jag numera.

Har ni sett att Byggnadsvård Gävleborg har en fin serie om barnböcker med hus och kulturmiljöer. Så lovvärt!!!
.
.

Trygghet i krig?

Minns du vilken föreställning du hade om krig när du var liten? Om du nu hade någon.

För mig var det något obestämt otäckt som innebar att jag skulle fly bebodda trakter. Jag kan inte ha varit mer än 7-8 år då jag tänkte mig att om mina föräldrar skulle dö i ett krig, då skulle jag ta min lillasyster på ryggen och fly långt bort i skogen, till det obebodda, trygga, vilda. Hur den tanken uppstod vet jag inte, hade jag hört någon berättelse, hade jag sett någon dagstidningsbild? Jag vet inte. Men planerade gjorde jag.

 Kan jag ha sett denna kända bild från Vietnamkriget? Vem fotade? När?
Och vilket år kan den ha tryckts första gången i svensk dagspress?

Jag skulle bära syrran på ryggen. Vi skulle vara två. Skräckslagen var jag inte, ville bara ha en genomtänkt utväg utifall att. Skulle vi ta oss upp på Hallberget? I sämsta fall, ja, men det var så kringränt av bebyggelse och därmed risk att bombas. Bättre att springa och söka skydd där skogarna var djupare, längre bort, oändligt stora med ett litet barns mått mätt. Västerut alltså. Mer blåbär att äta, svårare för fienden att hitta oss.

Det är intressant hur man som barn resonerar och varifrån infall och tankar kommer. Under barmarkstid kunde vi lekkamrater utan tanke på obehag leka "Jag begär krig" och rita in våra nationsgränser i gammvägens grus. Då var krig en ofarlig lek.

Det var då. Jag har inte längre dessa tankar. Men minnet finns av en uppväxt i världskrigets efterdyningar, det kalla kriget, med skolans betongkällare som kunde bli skyddsrum för bygdens folk. Och fortfarande kan jag höra signalen Hesa Fredrik första måndagen var tredje månad klockan 15.00. Det var något nytt när jag flyttade till sta´n, på landsbygden ljöd den inte. Där hördes bara ångvisslan från Masonitefabriken i Rundvik varje arbetsdag, visslan som styrde industriarbetarnas tillvaro.

Hade jag varit barn med likartade tankar om flykt idag i den lilla byn, skulle jag nog inte veta vart jag skulle ta vägen med lillasyster på ryggen. Där det förr var storskogen finns nu en storskalig energiproduktion, ett industrilandskap på många kvadratkilometer och troligen ett av de första mål lede fi skulle destruera i kommunen i händelse av krig.

Stor skog och orörd natur var för mig som litet barn tryggheten om föräldrarna inte skulle finnas, människor och deras händers verk i form av hus i klunga upplevde jag, så liten jag var, som osäkra och utsatta om kriget kom. Fortfarande tycker jag om oexploaterad natur.

.
.

Läs även andra bloggares åsikter om krig, kalla kriget, barn, flykt, rädsla, storskog, Vietnamkriget, bilder, dagspress, en bild säger mer än tusen ord

.

. 

Vem minns Lyckotrollen?

Flora-kartongen med Barbie visade sig vara en riktig déjà vu. Därför att i den större lådan låg  även den här burken från Mazetti - do it lättlöslig cacaoblandning med ögonkakao som innehöll...

 ...mitt gamla lyckotroll.

Där ligger trollet, ouppackat på en trave med virkade och stickade kläder om jag minns rätt - för jag har ännu inte tagit upp lyckotrollet och granska innehållet. Jag vill ha tid på mig när jag återupptar kontakten med denna min gamla väldoftande leksak. Lyckotrollet ser inte ut att må alltför dåligt utan ler som förr. Det här var en leksak samtidigt som Barbie var populär i mitt liv. Alla flickor i låg- och mellanstadiet hade nog ett troll. Lyckotrollet fick följa med till skolan i Lögd´ medans Barbie stannade hemma.
.
.