I hennes arkitektutbildning ingick ett antal veckors byggpraktik. Den
ordnade man själv och praktiken företogs lämpligtvis sommartid och det
var nu sent 70-tal.
Eftersom hon gärna vistades hemma i byn under
sommarloven, hembygdskär som hon är, beslöt hon sig för att undersöka om
det enda byggföretaget
dära Vall´n hade möjlighet att ge en ung kvinna
sommarpraktik på en byggarbetsplats. Så skedde. Den sommaren arbetade
hon fem veckor med den tristaste praktik man kan tänka sig. Ensam blev
hon satt att riva ett skjul och sen dra ut spik ur rivna brädor och
senare, tidvis tillsammans med en sommararbetande yngre tjej, popnitade
hon ett trapetskorrugerat tak på en mycket stor nybyggd lagerlokal. Det
var vad som kallas själsdödande. Arbetsledaren syntes till ett par
gånger. Praktiken var undermålig, i efterhand insåg hon att hon skulle
sättas på plats –
he behövs väl ingen architäkt för å bygg e hus-andan
känns igen, det finns än idag en djupt rotad Jantelag i bygden. (I
yrkeslivet har hon därefter projekterat byggnader med falsade plåttak i
skivtäckning, där det krävs både kunskap av projektören och hantverkare
av rang för att resultatet ska bli bra.)
I augusti samma sommaren arbetade hon fyra veckor på samma
byggnadsfirmas kontor
dära Vall´n. Enkla projekt är vad hon minns, ingen
speciell lärdom fick hon förutom hur det är att arbeta tillsammans med
en byggnadsingenjör och hus plockade ur en katalog. En tillbyggnad av
järnhandeln i centrum skulle även färgsättas ihop med ägarna. Där blev
en kulör där ett nagellack fick utgöra fasadfärg. Hu så avskräckt hon
blev!
Men mest fruktansvärt var när ägaren av firman, samhällets
byggföretagare, ville att hon skulle tvätta hans Mercedes och i samband
därmed känna sig hedrad eftersom i den bilen hade han skjutsat Lill-Babs
fick hon veta. Hur det gick kan ni försöka gissa er till. Det var en
patriarkal och förtryckande inställning till kvinnor på den här
sommarens manliga arbetsplatser. Skulle chefen begärt samma sak av en
ung manlig individ? Nej!
Följande års byggpraktik blev så mycket bättre trots att det var samma
byggfirma men helt andra kontakter. Tillbyggnaden av Folkets Hus i Runnvik
var på intet sätt avancerad men hade en bra arbetsledare, Moström var
förstående och väl lämpad. Dessutom var det ett bra arbetsgäng att ha
att göra med, byggnadsarbetare som verkade trivas ihop. De kan ha varit
omkring fem personer. I byggfutten satt inga pinup-bilder, jargongen var
inte macho och hon blev inte på något sätt förtryckt eller förlöjligad.
Hon
var den som fick ansvara för att mängda och beställa betong från
Gräsmyrs betongfabrik till gjutning av grunden, najade armeringsnät, var
med och murade upp grunden av tunga ”gråsuggor” med en murare från Ume,
spikade stomreglar, panel, la råspont på taket, spikade takpapp ikapp
med en lärling, läktade för takpannor. Mer hann hon inte eftersom det
var det dags att återvända till KTH. När de 6 veckornas praktik var över
sa den äldste arbetskamraten, grovarbetare Johansson: ”
Nu har du visat
att kvinnor kan arbeta på byggen!” Det var väl ett fint adjö, eller hur?
Sista
sommarlovet praktiserade hon fem veckor på ett litet, privat
arkitektkontor i Örnsköldsvik. Hon hyrde ett rum hos en jämnårig tjej
som hade en stor lägenhet högst upp i ett gammalt trähus centralt i stan
med stor balkongveranda. Verkshöjden på projekten hon arbetade med var
inte särskilt stor, dem lade hon knappt på minnet. Men stämningen var
god och avslutningsvis gjorde alla en trevlig gemensam kontorsresa ut
till Ulvön och till avsked fick hon en verkligt perfekt bok, vald med
omtanke. Senare kom ett telefonsamtal med frågan om hon ville börja
arbeta på Ö-vikskontoret efter examensarbetet. Dock tackade hon nej . Hon hade då bestämt att det var i Sthlm hon ville arbeta.
HON LÄNGTADE ALDRIG BORT
men måste flytta för att få den utbildning hon verkligen ville ha.
När hon flyttade till Sthlm för att få den utbildning hon önskade sig
höll hon dörrarna öppna, det var inte självklart att hon skulle bli kvar
i storstan efter examen, eftersom hon trivdes med landsbygden, i
hembygden, dialekten, människors gemensamma historia - men att flytta tillbaka
insåg hon dock ganska snart inte var ett alternativ tyvärr. Sitt
yrkesval, utanför vård-skola-omsorg-sektorn, möjliggjorde inte
verksamhet på landsbygden hemmavid. Då skulle hon vara tvungen att
pendla till en stad och så lång daglig pendling var inte att tänka på i
hennes värld där hon hade satt upp max 30 km pendling enkel resa. I hela livet har hon dock haft möjlighet att välja
arbetsplatser på cykelavstånd.
En plattform för hennes yrke inom humaniora fanns och finns
inte i byn eller i kommunen insåg hon. Ville hon ha intressanta,
stimulerande och utvecklande anställningar och uppdrag var det ett måste
att hålla sig till de stora städerna, universitetsstäder, åtminstone
under etableringsfasen i professionen. Likadant ser läget ut i stort
idag. Det är bara att beklaga.
Läs
- de ungas flykt fortsätter – stora platser vinner unga, mindre platser förlorar de unga
- unga kvinnor rör på sig något mer än unga män
- framförallt de stora städerna får in ett överskott av unga kvinnor
- i Norrland försvinner fler unga kvinnor än män
.
.