Uppfostringsjänta

Makarna Jonas Forsberg och Catharina Eskilsdotter, som jag skrev om i förra inlägget, hade inga gemensamma biologiska barn. De tog en fosterdotter, n´uppfostringsjänt, som hette Hedvig Sophia.

Fotot saknar fotograf och ateljénamn. Jag tror det är en lokal byfotograf bakom kameran. Flera porträtt med detta golv och även med den nybarocka stolen som rekvisita återfinns i albumen. På fotot står att detta ev. kan vara Forsbergs uppfostringsjänt. Jag är rätt så övertygad om att det är så. Sofia var 13 år då hon 1871 kom till paret Forsberg/Eskilsdr.

Sofia föddes år 1858 i Viksjö, Sundsvall. Fadern var smeden Nils Tysk och modern hette Hedda Sophia Lindgren enligt födelseboken. Jag uppmärksammar att en av faddrarna var just Jonas Forsberg, de övriga var från Sundsvallstrakten.

Sofia var förstfödd och fick med tiden fyra syskon som jag hittat. Vid 13 års ålder, år 1871, flyttade Sofia, som jag dragit slutsatsen att hon kallades, enligt husförhörslängden från sin sjupersonersfamilj till Jonas och Catharina. Varför är höljt i historiens dunkel, åtminstone för mej.

På detta foto finns inget ateljénamn tryckt och inte heller står skrivet med säkerhet vem som är avbildad. På grund av halsutsmyckningen, som är densamma som på första fotot, drar jag, kanske något förhastat, slutsatsen att det är Sofia.

Det som var absolut nytt för mej kom fram vid 2.30-tiden natten mot måndagen då jag letade efter Sofias mamma Hedda Sophia. Hennes födelsedatum och födelsesocken hittade jag i en husförhörslängd efter att hon bildat familj. Jag letade vidare i födelseboken för tiden och hittar snart att hon och Catharina är systrar. Sofia är dotter till Catharinas sju år yngre syster Hedda Sophia. Så är det! Det har ingen någonsin nämnt för mej tidigare.

Det är häftigt fascinerande att släktforska. Men att sitta uppe fram emot klockan 3 natten mot en måndag är inte att rekommendera om man ska upp och jobba samma morgon!!!

Tror inte att jag forskat fel men förstår inte riktigt efternamnet Lindgren på modern Hedda Sophia i dotterns födelseakt. I födelseboken 1819 för Br. Catharina står fadern också som Eskil Lindgren. I övrigt stämmer alla datum och personer och i husförhörslängderna, då döttrarna bor hemma, heter fadern Eskil Olofsson. Detta var den tid då man kunde byta från patronymikon till ett taget efternamn, ofta kombination av naturföreteelser.

F. M.Stridsberg Ca 1870 och framåt. Ateliern övertogs av Hanna Lundborg ca 1882.

Det här fotot tar jag med än en gång. Det här är enda fotot jag har skannat av där det med stor säkerhet är Hedvig Sofia som poserar bakom Catharina och Jonas. I bakgrunden en stor blommande nerium oleander. Visst är det intressant att spana in frisyrer, klädedräkter och rekvisita? Det skulle kunna bli ett inlägg på bloggen bara detta.

Hedvig Sofia gifter sig 1880 med skollärare Isak Edvard Dahlström dära Vall´n. Skriftligt bifall till giftermålet lämnas av fadern Nils Tysk. Paret fick fem barn: Betty, Hedvig, Karl, Olga och Astrid.

***

Till sist ett råd till alla med äldre fotografier med tanke på framtida generationer: GLÖM INTE NÅGONSIN att skriva namn med blyerts bak på porträttfotografier. Det räcker med att 25 år gått för att namnet kan vara glömt. Allt är förgängligt. Det underlättar så oerhört för framtida forskare om bildernas ägare varit förutseende. Det är viktigt att namnge även en digital fil med relevant information.

Självmedvetna porträtt

Vem är då denne självmedvetne man?

Jomen, får jag presentera Jonas Forsberg (1828-1887). Han var min morfarsfars styvfar. Lille Johan Olof var 5,5 år då hans farsa Johan dog 1853. Två år senare gifter sig mamma Brita Catharina om sig med denne man:

Fotograf Alfred Palmqvist, Stockholm. Jag hittar inte denne fotograf i i förteckningen över svenska fotoateljéer som Lennart Snabb sammanställt och som finns på Rötters hemsida under rubriken Porträttfynd.

Så har jag då äntligen tagit reda på lite mer om denne Jonas. Genom att gå in i kyrkoarkiven på nätet, i detta fall hos SVAR där jag har ett abonnemang, har jag fått fram uppgifter, läst prästernas anteckningar i födelse- och dopbok, vigselbok, husförhörslängder och dödbok. Det är hur intressant som helst!

Fotograf J A Wikman. Jag har inte kommit fram till var han hade sin ateljé eller när han var verksam.

Jonas var näst yngsta barnet i en barnaskara på sju. Föräldrarna var torparna Nils Forsberg och Maja Lisa Jonsdotter i Mo. Jonas gifte sig i augusti 1855, vid 26 års ålder, med den nio år äldre änkan Brita Catharina Eskilsdotter.

Jonas var från giftermålet och fram till 1863 torpare i min hemby, dära Degermyra en bit från byn. År 1863 köper han 2 seland av hemman nr 4 i byn. Han startar en handelsbod i byn (enligt min pappa år 1865), bygger en bod varifrån varorna säljs. I bouppteckningen kan man se delar av vad som fanns att köpa i boden och man ser att det var en ganska förmögen man. Att Jonas gjorde flera inköpsresor till huvudstaden förstår jag av de porträtt som finns, några tagna av stockholmsfotografer.

Fotograf och plats okända för mej.

Jonas Forsberg var med och startade Vallens baptistförsamlingen. Två andra män i byn var också aktiva vid bildandet av baptistförsamlingen, den ene hade även han lanthandel i grannskapet.

Konventikelplakatet, som jag minns vi fick lära oss om i skolan (vem lägger inte ett sån´t ord på minnet?), var en förordning som från 1726 till 1858 förbjöd bönemöten i hemmen, allt för att slå fast statskyrkans rätt att utöva ”enhet i religionen”. Att utöva sin makt helt enkelt.

Många delningar och schismer har förekommit sen begynnelsen och idag tillhör Vallens baptistförsamling den Evangeliska Frikyrkan som bildades 2002 läser jag på hemsidan. Tre samfund, som har sitt ursprung i baptismen - Helgelseförbundet (år 1887), Fribaptisterna (år 1872) och Örebromissionen (år 1891) gick då samman.
Det vore intressant att förstå hur dessa grundare, inklusive Jonas, såg på sig själva och sin strävan. Var det en klubb för inbördes beundran? I en organisation under uppbyggelsefas, särskilt då man vill bedriva en ej helt accepterad verksamhet, finns nog mest strävan mot ett gemensamt mål. Det är vägen dit som är mödan värd. Det är först då organisationen blivit ”rumsren” och accepterad, som kotterier brukar börja. Och det gjorde det minsann.

Fotografen var Carl Brandt med ateljéer på Malmskillnadsgatan 3 och Hamngatan 15, Stockholm. Etablerad 1866, finns med i Svenska Fotografers Förteckning av anno 1899.

Jonas dog 58 år och 6 månader gammal. Brita Catharina överlevde sin andre man med sju år och dog år 1894. Hon var då 75 år gammal.

F. M.Stridsberg, ca 1870 och framåt fotograf i Umeå. Ateliern övertogs av Hanna Lundborg ca 1882.

Det här ser väl ut att vara glada familjen!

Här ser vi en del av familjen: Brita Catharina och Jonas med fosterdottern, eller uppfostringsjänta som ve säg. Hon hette Hedvig Sofia, var född 1858. Catharinas son Johan Olof är inte med på bilden, han hade bildat egen familj med Klara Johanna år 1870. Jag kan tänka med att fotot är taget på 1870-talet.

Min morfar Manfred, Klaras och Johan Olofs näst yngste, föddes 1884. Han var 2,5 år då styvfarfar Jonas dog och hade knappast några minnen av honom som person. Men Manfred var 10 år då farmor dog – hade jag frågat hade han säkert kunnat berätta om henne för mej då jag var liten. Men jag var 7 år då min morfar dog och hade ingen möjlighet att förstå hur intresserad av historia och generationskontinuitet jag skulle komma att bli.

Jonas Forsberg har jag länge känt till som namn men hur han var som person är så mycket svårare att komma åt. Ingen nu levande har ju träffat honom. Han ser sträng och pompös ut på fotografierna, han var antagligen starkt religiös och van att få sin vilja igenom. En riktig patriark.

Jag tror att för släktforskare i framtiden blir det mer intressant att försöka ta reda på personligheterna bakom namnen, då det numera är så lätt att släktforska med hjälp av datorn. Eller för den delen "fuska" och köpa en färdig databas, trycka på en knapp och få antavlan utskriven. Själv är jag intresserad av personerna bakom namnen men även att sätta in människorna i ett socialt sammanhang, hur man förhöll sig till varandra, till grannar, myndighetspersoner, underställda. Det är även intressant att reda ut bystruktur, hur torpen eller gårdarna med alla sina många hus var planerade osv. Planlösningar från 1800-talet går att få fram trots att husen är borta, jadå - lantmätarna vid laga skiftet gjorde ett mastodontjobb.

Apelsintrolla´

Jag var inget ”modernt” barn som föräldrarna läste sagor för när jag skulle somna. Nä, de hade fullt upp i lagårn då jag var liten. Sagor fick jag mig till livs då jag började läsa själv. Då läste jag väldigt mycket istället.

Men jag minns ändå att pappa, mitt på ljusan dagen, brukade berätta en saga han hittade på i stundens ingivelse och som jag därefter ville ha berättad för mej gång på gång. Det handlade om apelsintrollen, de runda, brandgula, lurviga sakerna som kom ut ur granskogen och rullade nerför grusvägen ôppa löta. Min fantasi sattes omedelbart i rörelse. Det måste ha varit söndag eller lördagseftermiddag han tog sig tid med berättandet, på lördagar jobbade han halvdag.



Annars var det gussola som lästes och det var mamma som stod för det och förde berättelserna vidare. Det här är en trakt med stark religiös förankring, precis som t.ex. Bohuslän. Nere hos mormor och morfar läste hon högt på kvällarna ur Rosenius dagbetraktelser, Luthers postilla eller Bibeln medan syrran och jag ofta busade tyst. Den läsningen har jag haft mycket nytta av i vuxenlivet. Jag kunde/kan bibelberättelserna både ur gamla och nya testamentet. Det var väldigt nyttig då jag läste konstvetenskap på universitetet. Studieåret i Rom dröp av bilder – skulpturer, målningar, reliefer i interiörer och på byggnadsfasader – många med bibliskt innehåll. Och jag kunde tyda mycket och därtill förstå bakgrunden till bilderna, med bakgrundskunskap är det lättare att sätta in dem i ett samhällshistoriskt sammanhang. Men självklart har den kristna miljö jag växt upp i också orsakat vånda och visst besvär. Som helhet har dock gussola varit av godo, tror jag.

Sverige är det mest sekulariserade landet i världen sägs det. Det innebär att det inte går så bra att tala i liknelser eller referera till vårt gemensamma kulturarv, få förstår vad jag syftar på. De som förstår mej har oftast fått kunskap via en akademisk utbildning men saknar berättelserna från barndomen. Jag känner mej lite ensam ibland, i mitt sociala sammanhang. Jag är heller inte okunnig om att kyrkans makt var stor och kyrkans män lätt tryckte ner sina församlingsbor i strumplästen - husförhörslängderna är intressant läsning. Och jag är också medveten om att Karl Marx menade att "religionen är folkets opium", dvs. en troende människa har ett hopp efter döden och bryr sig därför inte om att försöka förvandla samhället eller sin egen situation till något bättre redan här i livet.

Hm, jag är en syntes av bondeståndet och arbetarklassen.

Kut urn

Nån som vet vad KUT URN är? Den lilla kunskap jag har om detta har jag förärats av pappa. Kut urn är det urväder, oväder, den dag i mars då sälarna kryper upp på isen för att föda sina ungar, sina kutar. De gör det i oväder för att inte synas, de vill vara ifred.

Sälbössan, en tung pjäs, kom till nytta då man vintertid tog sig ut på isen ljusklädd för att jaga säl. Man ålade fram med bössan riggad framför sig på skredstången om jag förstått det hela rätt.

Jacke Hellman i Rönnholm har stockat om och använt bildens schälböss, själböss, vars pipa är hemsmidd men slaglås och varbygel tillverkade i Husqvarna 1844. Hellman var även en duktig båtbyggare. Pappa hade minnen av honom.

Jag skulle tro att flera av mina anfäder har varit med om säljakt eftersom sälskinn var åtråvärt att använda i självhushållets tidevarv. Och sälar var/är besvärliga för fiskare eftersom de förstör näten och gör att fisktillgången minskar. Men det där med säljakt kan jag för lite om, jag skulle gärna vilja höra ett långt föredrag om hur det gick till och vad sälskinn kunde användas till.

Jag minns när en fiskare i Ava hade fångat en säl och under en kort tid förvarade den i en liten havsbassäng vid sin brygga. Det var sommar på 60-talet och alla vi fem kusiner placerades i Opel Capitainen med pappa på passagerarsätet som guide och morbror bakom ratten åsså åkte vi dit. Vi tittade storögt och tyckte det var spännande.

Läs även andra bloggares åsikter om säljakt, sälar, kutar, Bottenviken

Kapsyler igen

En kort period, det måste ha varit under 1970-talet, fanns läskedryckskapsyler som, liksom alka-korkarna, inte heller krävde öppnare. Det kom en kommentar om just de här kapsylerna då jag skrev om alka-korkar:
"Man drog fliken rakt över flaskans öppning. Den tunna metallen var förberedd så att ett "band" tvärs över öppningen drogs bort. Den här varianten blev inte så långlivad."

Här är tre sån´a där kapsyler och längst till höger ligger en kronkork upp och ner. Instruktionen på flärpen lyder ordagrant: "Drag rakt ut och upp över kapsylen". De här kapsylerna var av tjockare plåt aluminium än det som fanns i alka-korkarna och med ett "fastgjutet" plasthölje inuti. Inget för sopseparerare.

RuneÖ kommenterade att "vi smågrabbar älskade ju allt som kunde smälla, skalade bort tändsatsen på vanliga tändstickor och fyllde dessa aluminkapsyler (korkskivan borttagen)med tändsats, vek noga ihop kapsylen. Sedan lade man den fyllda kapsylen på ett hårt underlag, oftast en sten, och så slog man till ordentligt på densamma med en annan sten. Jädrans vilken smäll det blev om man träffade rätt, oftast stack det till ordentligt i fingrarna av "krutstänket"".

Å av den kommentaren kom jag att tänka på hur vi småjänter brukade göra metallnaglar av alka-korkarna. Långa naglar som filmstjärnornas, och vassa. På bilden har jag satt en sailor-kapsyl på lillfingret. Jag tycker mig inte ha "råd" att göra så här med fler i samlingen, så det får räcka att återerövra känslan med hjälp av en enda aluminiumnagel med riktigt klös i.

Läs även andra bloggares åsikter om alka-korkar, kapsyler, läskedryck

På veabacken

Ett foto från tidigt 1970-tal. Jag knäppte en bild på farbror Kalle som kapade ved på veabacken. Det är en rejäl hög vedklabbar ordentligt staplade, som ska klyvas senare under våren, torkas på hög utomhus och sen ladas in te veaboa.

Den bröjstu som stod här i samma riktning som vedtraven har jag bara sett skymten av på gamla kort.  Men jag minns kaffe- och saftkalas under äppelträden hos tant Nanny, Kalles syster. Det är systerns och svågerns lagård som syns i bakgrunden. Här i byn är många släkt med varandra som är så vanligt i en liten by med liten ut- och inflyttning. Allt på gott och ont.

Kalle var stel i högerarmen för han hade vådaskjutit sig då han var ung. Han hade stått med gevärskolven i backen och pipan in under armen då han av ett misstag kom emot avtryckaren som inte var säkrad. Detta var ett otäckt minne som han ofta berättade. Han blev änkeman 1988 och saknade sin Hildur enormt. De sista åren tvingades han bo på "ålderdomshemmet". Han blev alltid så glad då jag kom på besök. Jag hann fråga om en hel del från förr i tiden och han berättade gärna. Kalle dog år 2000, 94 år gammal.

Läs även andra bloggares åsikter om vedbod, ved, vådaskjutning

60-talet och Messaure

Av en tillfällighet såg jag stora delar av dokumentären Minnet av Messaure i söndags. Ett väldigt bra dokumentärprogram av Olle Häger och Kjell Tunegård om det sista vattenrallarsamhället här i landet i samband med den stora vattenkraftsutbyggnaden. Där finns en berättelse med bl. a.  filmsekvenser från tiden, från tidigt 60-tal. Igenkänningsfaktorn är hög.
Programmet sänds i repris på lördag samt finns tillgängligt på SVT Play till och med 6 april.

Messaure i Norrbotten växte från en enstaka gård till 3000 invånare men avfolkades snabbt då dammbygget var klart. Idag växer här skog, skyltar visar på platser som en gång fanns.

De som bodde här har en hemsida.

Apropå facebook

En hänn bilden tyck ja säg myche. Ungefär sôm ja känn me ibland blann alle nymodiheter som facebook å twitter. Vars ja hitte n´hänn teckningen minns ja int´.

 

Det var ju kul att bloggen har uppmärksammats av Västerbottens museums Facebook-redaktör Anki (eller vad titeln nu kan tänkas vara - sociala-medier-boss kanske). Jag hoppas bara att jag törs fortsätta att skriva som förut. He ä ju nog märklitt att ja hall på å blogga!

På barndomens rövarspråk känns det bildligt lite så här: "Dodäror hohänongogeror popå bobokoklolådodefofönonsostotroretot enon totunonnonkoklolädoddod lolitotenon bobokok. Dodetot äror etottot urortotagogetot hohjojärortota, sosomom dodinongoglolaror dodäror popå sosinon kokrorokok."

Översatt till August Strindbergs svenska blir det så här: "Där hänger på boklådefönstret en tunnklädd liten bok. Det är ett urtaget hjärta, som dinglar där på sin krok." Så kände han och jag förstår honom. 

.

.

Vad typiskt var

Jag gillar att titta på äldre fotografier från vårt avlånga land. Det är väldigt givande och roligt. Jag tycker mej förstå människors villkor bättre, hur de levde, hur de ordnade för sig.

Kortet nedan är knappt 40 år gammalt, jag tog det på 70-talet. Det är ett av de ting jag ville bevara minnet av: våran grannes, farbror Kalles, slipstenshjul. Slipstenen drogs för hand av tant Hildur de gånger Kalle behövde slipa lien, kniven eller yxan. En så´n där riktig "gumman och gubben" slipsten! Den försvann ganska snart då gården såldes några få år före millennieskiftet.

Vad är det som är typiskt för traditionella gårdar i Ångermanland efter laga skiftet, ja för traditionella landskapshus i Sverige. Att förklara vad det är som är kulturhistoriskt värdefullt i en byggnad, en miljö, som verkligen har kulturhistoriska värden, så att den som rår om huset förstår, är inte lätt. Hemmablindheten gör att många inte tycker att det hus man äger är speciellt eljest än andras. Åtminstone har jag bemötts så då jag entusiastiskt säger att "det här ska du vara rädd om". Trots bebyggelseinventeringar lyckas inte heller myndigheterna nå ut med budskapet. Mycket intressant har försvunnit, delvis av ren okunskap, de senaste årtiondena. Det är helt och hållet upp till fastighetsägaren att låta bevara eller inte. Det brukar sägas att fattigdom är bra för bevarande, och så är det nog. Men då ingen vill verka fattig, har förändring skett fort även här. Morfars hus fick masonitklädda fasader 1950. Hur vi ska göra med dem diskuteras. Och vi borde kanske bygga till morfars lilla hus rejält för att visa status??? (Inte) Och lagården är väl otidsenlig - ett dubbelgarage vore väl bättre och modernare??? (Inte)

Flera av de enkla delar jag nu ovetenskapligt räknar upp, fanns kvar på vissa gårdar i byn då jag växte upp. Idag finns knappt en slipsten kvar!!! Min är förstås kvar, den står under ett skyddstak och drivs med elektricitet.

Det här är några saker jag blir glad av om jag hittar i verkligheten:

Träbro (entrétrappa) utan entrétak och inåtgående pardörrar på bostadshus och bagarstuga/bröjstu, gärna med överljus (smala fönster upptill)

Söderströms brokvist

Einar Rönnbergs brokvist

Albert Jonssons bro med Gunnar och Sune

Trästege mot taket på bostadshuset och båtshake som brandredskap hängande på väggen nära stegen

På bilden en modernare metallstege

Lagård med gödselstack, oftast mot norr

Vykort hämtat från nätet

Gårdstun med tramptåliga växter - absolut ingen kortklippt gräsmatta. Det är oerhört svårt att återskapa ett gårdstun med sina växter om man en gång börjat klippa med gräsklippare. Jag vet. Brädgång  på de ställen det blir som lerigast under vår och höst /bild saknas/.

Foton från en del av ett jättefint gårdstun som jag fotade då vi råkade passera. Pinsamt nog minns jag inte var det var. Antingen nära Fanbyn eller i närheten av Omne. Ångermanland hur som helst.

På den här magra och sandiga marken växer bland annat backtimjan, sedumarter, syror, gulmåra, rölleka, gulfibbla och/eller kattfot.  Så skört, så vackert, så bevaransvärt!

Brunn  med  hinkflöjel  och som tidigare nämnts en slipsten. Hinkflöjel har jag aldrig sett i min hemby men fått berättat för mej om principen och var de närmaste fanns.

Den här bilden finns i Västerbottens museums arkiv: Vbm A 7827 Degerfors Vindeln AC. En ovanlig anordning med hinkflöjel på taket. Den obligatoriska slipstenen finns på gaveln.

HÄR kan man läsa om det vi här i bygden kallar hinkflöjel. Det går att bläddra för att läsa mer då man väl klickat sig till sidan.

Läs även andra bloggares åsikter om traditionell arkitektur, landskapshus, gårdstun, båtshake, slipsten, pardörr, gödselstack

Internationella kvinnodagen 100 år

.
KVINNANS STÄLLNING I SVERIGE:

1846

Änkor, frånskilda eller ogifta kvinnor får tillåtelse att arbeta inom hantverk och viss handel.

1858

Ogift kvinna över 25 år kan få bli myndig efter domstolsbeslut. Gifter hon sig blir hon åter omyndig.

1859

Kvinnor får rätt att inneha vissa lägre lärartjänster.

1870

Kvinnor får rätt att ta studentexamen som privatister.

1873

Kvinnor får rätt att ta akademiska examina med några undantag (jur lic och teologi)

1901

Kvinnor får rätt till ledighet utan lön vid barnsbörd.

1919

Kvinnor får rösträtt och blir valbara.

1921

Första kvinnan i riksdagen, Kerstin Hesslgren.

Gift kvinna blir myndig vid 21 års ålder, mannen och kvinnan blir likställda i den nya giftermålsbalken.

1923

Kvinnor får rätt till statliga tjänster.

1927

Statliga läroverk öppnas för flickor.

1935

Lika folkpension för kvinnor och män införs.

1938

Preventivmedel tillåts.

1939

Staten förbjuds avskeda kvinnor på grund av havandeskap, förlossning eller giftermål.

1947

Lika lön för samma tjänst införs i staten.

Första kvinnan i regeringen, Karin Kock.

Barnbidraget införs.

1951

Kvinnan får bli förmyndare för sina egna barn vid makens frånfälle.

Kvinnan får behålla sitt svenska medborgarskap även om hon gifter sig med utländsk medborgare.

1958

Kvinnor får rätt att bli präster.

1971

Särbeskattning införs.

1974

Föräldraförsäkring införs som ger föräldrarna rätt att dela ledigheten vid barns födelse.

1975

Ny abortlag. Kvinnan bestämmer själv t.o.m. 12:e veckan.

1976

Förordning om jämställdhet på den statliga sektorn.
1979

Rätt till sex timmars arbetsdag för småbarnsföräldrar.

1980

Lag mot könsdiskriminering i arbetslivet införs.
(Här tog mina anteckningar slut, men lappen har jag sparat sen dess.)

Att sätta in mina anmödrar i ett samhälleligt skede är intressant. Ett försök till det var inlägget om morfarsmors moster Ulrika Jacobsdotter som blev myndigförklarad 1862, på begäran av fadern som dog samma år. Efter det kunde Ulrika disponera sin ärvda egendom efter eget huvud helt utan manlig förmyndare. Hon var 54 år och ogift då hon blev myndig. Min morfarsmor Klara var inte myndig då hon gifte sig vid 22 års ålder, inte heller mormor Alma var myndig då hon gifte sig 1918. Detsamma gäller farmorsmor Anna och farmor Olivia.

Internationella kvinnodagen firar 100 år idag, men först efter 1977 har den firats mera allmänt världen över. Då jag var ung och gick på gymnasiet var Grupp 8 hett och något som diskuterades. Jag var väl inte den i klassen som var den mest påstridiga feministen, men bland mina vänner hemmavid hörde jag inte till dem som hade man och barn som högsta önskan. Som tur var har man som ung rätt lite erfarenhet och en stor tro på sig själv - därför tordes jag välja en utbildning helt utan förebilder. Ordet feminist är numera ett så politiskt korrekt tillmäle, och har så många olika innehåll, att det nästa tappat sin mening. Feminismen har ändrat karaktär, en bra historisk förklaring gav Nina Björk 1996 i Under det rosa täcket.

I Italien har mimosaträden börjat blomma i början av mars. Där får kvinnorna en mimosakvist med små gula väldoftande blommor den 8 mars av sina män, pojkvänner, sina manliga arbetskamrater. I gathörnen står mängder av mimosaförsäljare. En fin gest som av mej som nordlig feminist först tolkades som en tillbakagång på kvinnokampens front men sen förstod jag det som en respekt för kvinnan utan baktanke, en annan kultur helt enkelt. Ibland knallar jag in på en blomsteraffär och köper en kvist till mej själv numera och det känns riktigt befriande, haha.

Generellt tycker jag mig se att ju mindre ort man kommer till, ju längre från det kulturella, politiska och adminsitrativa centrat, desto mer ser den patriarkaliska makten ut att behålla sitt grepp om människorna. Byn med morfars hus är ett typiskt exempel. Detta till trots gillar jag min hembygd...

 Den här ballerinan har jag för länge sen skannat från en tidning men antecknade inte fotografens namn. Jag gillar bilden och tycker den kan platsa i det här inlägget...

Läs även andra bloggares åsikter om internationella kvinnodagen, myndig, mimosa

Forntidens kapsyler

Den svenska kapsylen finns icke mer. Kronkorken har numera ersatt andra förslutningar på öl- och läskedrycksflaskorna. Till kronkorken behövs öppnare. Alka-korkarna har gått i graven. De som hade ett ytterhölje av metallfolie och under detta, mot flasköppningen, en rund korkplatta med en mindre vit plastskiva. De man öppnade med ett speciellt handgrepp, utan öppnare.

Minns ni greppet som behövdes för att öppna kapsylen, öppna alkakorken? Fliken, eller tungan, revs av motsols. Tungan hölls i ett säkert grepp mellan höger tumme och pekfinger samtidigt som vänsterhanden höll flaskan om halsen och tummen på kapsylen. Minns ni???

I min lilla samling av alka-korkar har jag separerat kapsylplåten och korkinläggen. Av korkinläggen har jag t ex gjort grytunderlägg och en duk! Kapsylerna, alfa-korkarna, kommer från 70-talet och är således inte från min barndom. Tidsandan syns på typsnitt och logo-typer. Sailor-kapsylerna kan dock ha designats tidigare. Även Pommac med vit triangel mot röd botten och svart text tycker jag mig minnas från tidigare år. Att jag sparat de här beror nog på pop-konsten. Det är mängden som gör det. Och kunde Andy Warhol 1962 måla av Campbell´s soppburk, en trivial konservburk, varför skulle jag inte kunna spara några kapsyler????

Drickesbil´n kom en gång i veckan på sommar´n. Den stannade på gammvägen, den grusade Kustlandsvägen från 1600-talet. Där ställdes tombackar av trä fyllda med tomglas samt tomma svagdricksflaskor (ni minns de stora av brunt glas med porslinskork och egen bärställning av trä???). Jag vill minnas att det var Till-bryggerier som körde ut dessa efterlängtade läskedrycksflaskor. På den tiden fanns många lokala bryggerier, inte heller där hade centraliseringen nått så långt som den gjort idag.

Det här är för min del de mest minnesvärda läskedryckerna. Utan inbördes rangordning

• Loranga
• Trocadero
• Sockerdricka
• Champis
• Pommac
• Fruktsoda
• Portello

Vischyvatten ville mormor ha och det stack nå´t fruktansvärt i näsan då jag provade. Usch och fy!

Det här är som konfetti, färggrant. Mina kapsyler finns i en glasburk på hyllan där den står som prydnad. Burken har följt mej genom alla åren och alla flyttar...


Läs även andra bloggares åsikter om läskedryck, kapsyler, alfa-korkar, Campbell´s soppa, Warhol

Kylslaget

Varför är jag som jag är? Kanske finns delar av svaret i kylskåpet.

Där i kylskåpsdörren har jag ett antal kassettband i förvar. Det är minneslagring. En del är av rätt dålig inspelnings-kvalitet, andra riktigt bra. Det är intervjuer jag gjort med de närmaste släktingarna för att få berättelser om hur det var förr i tiden. Där bland smöret och mjölken finns saker som jag tänker är viktiga.

Och visst - kassettbanden borde kanske digitaliseras...

För övrigt går det trögt med släktforskningen trots att jag nyss aktiverat ett kort abonnemang på SVAR.

Läs även andra bloggares åsikter om släktforskning, ljudupptagning

Landet Brunsås

Det här är riktigt bra. Provocerande, tankeväckande, debattskapande. Så bra att SVT play finns...

Jag har sagt det förr och säger det igen: så bra mat som jag och familjen åt  före 1971 då jordbruket lades ner, har jag aldrig ätit i sin helhet sedan dess. Never... Allt var inte sämre förr...

Oleum Basileum

Min barndoms kur mot förkylning finns fortfarande i handeln. Ett naturläkemedel som jag upptäckte igen så sent som förra året intill kassan på Konsum. Som barn tyckte jag namnet var fantasieggande men barnsligt. Oleum basileum är latin och om jag förstått det rätt betyder det ungefär "kungen/kronan bland oljor".

Några droppar på kudden på kvällen då täppt näsa och hosta förelåg var en moderlig omtanke. Eller så några droppar i en näsduk, som på den tiden alltid var av bomull. Pappersnäsdukar fanns inte då jag var liten. Jag hade kanske tur som växte upp med en hemmavarande mamma. Men som dagisbarn hade jag kanske varit mycket tuffare???!











Innehållsdeklarationen klargör att 1, 0 gram innehåller:
Pepparmyntsolja 435 mg,
Eucalyptusolja 400 mg,
Kajeputolja 100 mg,
Vintergrönolja 37 mg,
Enbärsolja 27 mg,
Kryddnejlikeolja 1 mg.

Livstycke

Tänk, sådana här livstycken och strumpor hade småflickorna innan kalasbyxorna kom. Vet inte hur många jag slitit ut men finns något kvar? Nej. De var av stadig ribbad bomull och light laxrosa eller vita. Jag är inte så säker på att mina hade knäppning fram, tror inte det. Det här på bilden finns i samlingarna hos länsmuseet i Västernorrland.

Längst ner satt fyra strumpeband med speciellt utformade "häktor", inte som bildens. Dessa "häktor" spändes fast i strumporna. Det gick lätt som en plätt. Här nedanför syns en typ av så´n där mojäng fast det här är från en damkorsett. (Fotograferad på tvätterimuseet i Sthlmsförorten Vårby.) Den runda gummiknoppen som här är vit var rosabeige med grå mitt vill jag dock minnas. Stålbygelns form stämmer åsså metallmanicken, som förenar band och häktanordning, med sin vågformade kant. Så bekant men så avlägset.

Det var fina grejer som många i min generation i är uppvuxna med. Vi har varit med om en smärre revolution under vårt stycke liv.

Toppluva, kalasbyxa, slamkrypare  är en trevlig och bildrik bok om 50-talets barnkläder skriven av Maria Wahlström 1991. Där hittade jag uppgiften att även riktigt små pojkar hade livstycken.

.................................................................

Tillägg:

Så snävt jag beskriver livstycken. Har fått påpekat att livstycken användes av pojkar upp till konfirmationsåldern på 1900-talets början (hur långt bakåt vet jag inte). Konfirmationen var ju en initieringsrit som gjorde att pojkar och flickor gick över till att bli män och kvinnor. För pojkarnas del innebar detta att man fick sin första kostym, och därmed de första långbyxorna. Innan dess hade man kortbyxor och strumpor som hölls på plats med ett livstycke. Senare på 1900-talet kom knästrumpor och äppelknyckarbyxor. Så av mina manliga anfäder bar nog min morfar, farfar och pappa livstycken som barn. Detta har jag ALDRIG tänkt på tidigare – livstycken har jag snävt nog bara förknippat med min egen barndom. Vilka underkläder barn och män hade än längre tillbaka skulle jag också bra gärna vilja veta. Det finns kunskap om detta och jag vill gärna lära mer.

Tack för påpekanden om livstycken, G!

Gyllene Korsets apelsiner

De sicilianska blodapelsinerna Gyllene Korset är väldigt goda tycker jag. Härligt saftiga, smakrika och lättskalade. De hör ihop med vinter, skidåkning och sportlov. I år har jag inte fått tag i några ännu, men det är ganska fantastiskt att detta varumärke finns fortfarande precis som "alltid". En del av apelsinerna är invirade i tunt "kreppat" papper med nedanstående emblem:

Lite mer information om sicilianska apelsiner: "Den sicilianska blodapelsinen tarocco, med sin perfekta balans mellan syra och sötma, anses av många kännare vara världens godaste apelsin. Men den är en sällsynt gäst i våra butiker. Livsmedelskedjornas inköpare gör bedömningen att vi svenskar har en alltför outvecklad smak och inte förmår uppskatta den dyrare taroccon, som mest säljs i Italien och närbelägna länder.

Dessutom finns under taroccosäsongen, februari-mars, en annan blodapelsinsort på den likriktade svenska marknaden. Den heter moro och saluförs gärna inslagen i papper med märket Gyllene Korset. Även denna blodapelsin håller hög kvalitet, smaken är dock något kärvare än taroccons. Som bäst är moron i slutet av januari och i februari då den är härligt blodröd."
 
HÄR har jag hittat uppgifter om denna äkta vara! (Det är värst vad man lär sej mycket genom att blogga...)

*
En minnesbild med andra citrusfrukter från våren 1991. Resa med arkeologer på Sicilien. Jag ensam kör hyrbil på väg till Acrai och Pantalica, antika bosättningar 1200 - 600 f.Kr. Plötsligt stillastående bilkö på den smala slingrande vägen med frukträd på båda sidorna. Vad har hänt? Försiktigt kör jag fram förbi alla de tomma personbilarna. Alla italienare har gått fram för att se vad som hänt och står där och talar i munnen på varandra, gestikulerar och argumenterar. Då jag inte kan köra längre ser jag en klarblå lastbil som står tvärs över vägen. Flaket har varit lastat med citroner. Lastbilen har tappat den gula lasten på vägen. Det var en oerhört vacker olycka!!!

Första skolfröken

Jag gick mina första sex år i en modern skolbyggnad byggd 1957. Skolan var murad med gult tegel, hade kalkstensgolv i korridorer, kalksten i fönsterbänkar, mycket fina stora vitmålade fönster, brunbetsat trä i planket som band ihop de två vinkelställda byggnaderna - klassrum/bibliotek och gymnsatik/matsal. Den grå kalkstenen hade spännande utdöda djur som syntes som vita inläggningar - ortoceratiter. Enormt intressant för liten tös. Skolan var ytterst god folkhemsarkitektur som återfinns lite varstans i landet. Numera är skolan ganska förstörd rent arkitektoniskt.

Jag minns självklart min första småskollärarinna Tora Strömgren. De tre första åren försökte hon lära oss vad vi behövde veta för att klara oss i livet. Hon var sträng, hon var gammal och gick i pension efter att vi gick ut trean. Vi var hennes sista klass. Tora var liten och rultig med en liten knut i nacken. Är det inte så som nidbilderna av lärarinnor ser/såg ut? Jag respekterade fröken, kanske var jag lite för respektfull, kanske var hon respektingivande. Nä, jag tror förhållandet oss emellan var ganska normalt för den tiden. Jag minns att hon ett par gånger vred om örat på buspojkarna. Den gången jag inte kunde 8:ans multiplikationstabell på läxförhöret sa hon bara till på skarpen att jag måste läsa läxan bättre! Oj, va pinsamt det var tyckte lilla jag...

Fröken Tora minns jag iförd en klänning med skjortkrage och långa ärmar. Den var smalrandig i brunt och beige i flera nyanser. Klänningen följde frökens runda kropp. Då vi hade gymnastik i den ljusa moderna hallen bytte vi barn om till gympakläder. Tora bytte bara om till gymnastikskor av blå smärting och försåg sig med en visselpipa. Sen kunde lektionen börja. Visselpipan, med träkula och läderbit att fästa i en knapp, måste ha varit alla gymnastiklärares bästa vän.

Nå´t nöje i gymnastiken såg jag sällan. Ofta lagsport typ handboll eller basket fast det hette något annat som jag inte minns.* Jag och flera andra jäntor som inte hade något större bollsinne blev sent valda av lagledarna. Band i var sin färg, som träddes tvärs över bröstet, skilde lagen åt. Eller så hoppade vi bock, tja det gick väl bra men kul var det inte. Ringar, balansgång... Roligast tyckte de flesta att det var med "hela havet stormar". På behörigt avstånd stod fröken Tora med visselpipan i beredskap.

Jag är lite ledsen över att jag inte har någon bild på min första skollärarinna. Hon finns inte med på klasskorten.

* Korgboll hette det ju för sjuttsiken. Jag blev påmind av en som visste bättre.

Mattiasdagen

Mattias med sitt blida skägg, lockar barnen bakom vägg...
Den 24 februari ska dagsmejan göra att det droppar vatten från istapparna vid takfoten. Det ska droppa så mycket att tuppen ska kunna dricka sig otörstig på Mattiasdagen. Så säger bondetraditionen jag lärt mej.

Nivea

Nivea hör hemma i min barndoms vintrar. Ansiktet som inte kunde täckas med mössa eller halsduk blev av mamma insmort med fet salva, Nivea. Som luktar gott och fortfarande är ett starkt varumärke. Minns ni så blank man blev? Efter den proceduren behövde mammorna inte oroa sig lika mycket för att barnen skulle förfrysa ansiktet och näsan.

Den här vita krämen är fortfarande gångbar. Självklart har jag Nivea creme -  mest för att lukta på. Så här står på undersidan av en av burkarna: Nivea sol- och friluftscreme är en vattenfri, solfiltrerande vintercreme för hela familjen. Nivea ger en jämn, vacker solbränna samtidigt som den skyddar mot väder och vind. Nivea gör huden mjuk och smidig.

Jag brukar köpa Nivea där jag kommer åt. Den största burken jag har är svensk, tom och numera ett smyckesskrin. Alla burkar, vare sig de är italienska, finska eller syriska eller..., är blå och har ordet Nivea med samma typsnitt världen över. Övrig text är på respektive språk.

Nivea är en tyskt produkt, tillverkat av Beiersdorf sedan 1911.