Pärlanne

När jag var liten hade varje hemmansägare i byn ett potatisland, ett stort land som skull förse familjen med potatis ett helt år. Vi barn fick hjälpa till att sätta potatis och att ta upp dem i september. Jag var på det sjunde året då jag första gången fick hjälpa till att sätta potatis. I hushållets loggbok, en riktig guldgruva om man vill följa en småbrukares årligen återkommande sysslor, skriver pappa den 7 juni "Satte vi potatis efter nya metoden. Alvar körde upp fårorna med fjäderharven, K och S satte, och jag krattade över den."

Framöver begärdes det tråkiga arbetet att lägga på pären, kupa dem. Otroligt tråkigt jobb så där mitt i sommaren tyckte jag. Je få femti öre rana ôm je lägg på pären ljöd lockropet till oss barn. 50 öre per rad fick vi alltså. Kupningen gjordes två gånger på säsongen om jag minns rätt.

Här är jag förevigad genom pappas kameralins då vi sätter potatis, alltså inte ogräsrensning.

 

Med pärgrävet i högsta hugg började kupandet av de oändliga :-) raderna. Av ogräset var kvickroten det allra besvärligaste. Den var elakast då potatislandet nyligen flyttats för växelbrukets skull. Dyngstavarn (svinmålla) däremot var lätt som en plätt både att se och rycka upp. Kvickroten kallades på dialekten äfsingen.

Lite rast och ro.

 

Här är det jag som dokumenterat då mamma lägg på pären någon gång på 70-talet i sin blommiga nylonrock och huvudduk eller halsduk som hon sa.

Det sista året som potatis odlades på vår mark var 1996. Den hösten hjälpte jag och min man till med upptagningen. Jag anade att det snart var slut med odlandet äv pären så vi videodokumenterade pärplockning och transport in i källaren. Ljudet av potatis som rullar ner i källarens väntande trälådor är obeskrivligt vackert!

Idag finns inte många stora potatisland för egenförsörjning i bygden, ja knappt i hela landet. Det är mycket jobb med det hela. Och det är så mycket enklare och väldigt billigt att köpa potatis som andra odlat i handeln. Så snabbt detta med egenodlade pärer försvann, det gick i en blinkning. Pasta, ris, couscous, bulgur, nudlar har tagit över som basföda. Fast nog tycker jag att egenodlad potatis är lite extra festlig. Kanske beror det på att kökslandet är så litet och potatisen räcker så kort tid. Potatisens era är över, den rotfrukt som Jonas Alströmer (1685-1761) sades få svenskarna att odla på 1700-talet.

Ser ni pärlanne´ som rektangeln bakom huset, mellan hus och hässjor på flygfotot från 1957.
Pärlanne´ nådde i detta fall ner till Kustlandsvägen.

.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om potatis, potatisland, kupa potatis, potatisgräv, årder, självförsörjning, odla rotfrukter, Jonas Alströmer, pasta, couscous, ris, basmat

Skampåle

I ett skriveri för länge sen nämnde jag den lilla triangulära platsen som syns längst till höger på 50-talsfotot. Där finns en trevägskorsning och där gick Kustlandsvägen förbi, idag inkorporerad i Riks 13 just här.

Det jag hört om den triangulära ytan är att det var en spöplats för väldigt länge sen, där stod en skampåle centralt placerad i byn. För centralt var det eftersom flera vägar möttes här. En viktig historisk plats alltså. Förr skulle ju bestraffning ske offentligt allt för att ha ett avskräckande syfte på befolkningen. En offentlig avrättningsplats fanns i  Levar.

Där framme är platsen. Det gula bostadshuset är förstås av senare datum än då skampålen stod här.

Där skuggan av boningshuset faller stod skampålen enligt hörsägen. Den legendariske Tjuv-Ant´ (Anders Andersson född 1823 i Storfall) kan ha blivit pryglad här, han som spotskt sa då vidjan ven på hans rygg:

Orkar ni slå
så nog orkar jag stå.
Växer det vide
nog växer det skinn.

Mer om Tjyv-Ant´finns att läsa i Av ris och rot av Tyko Lundqvist 1973.

Därborta där fägatan möter Kustlandsvägen från 1600-talet, stod skampålen enligt vad jag hört pappa berätta. Jag har inte sökt och därmed inte hittat det bekräftat i någon skriftlig källa, men varför han skulle ha tagit detta ur luften har jag svårt att förstå.

Och än en gång - spana in fägatan med staket på båda sidor för att korna och getterna  inte skulle äta av grödorna eller ta sig in på gårdsplanerna. Titta en gång till - snart nog är staketen borta...

.

.

Kanske har även andra bloggare åsikter om skampåle, Kustlandsvägen, fägata, prygel, Tjyv-Ant, offentlig avrättningsplats

Norrlands blomma

Skulle jag välja ut en blommande ört som för mej karaktäriserar "Norrland" så är det mjölkört, almyche. Inte Kung Karls spira, inte styvmorsviol, inte brunkulla, inte åkerbär, inte mosippa. Inte då. För mej är mjölkörten vemodet på kalhyggen, skönheten på klapperstensstranden, enda glädjen vid övergivna jordbruksytor. Denna vackra växt som är omöjlig att plocka in och få att stå lika vacker som i det fria. Almyche, på latin Epilobium angustifolium L. avnjutes bäst på plats i Guds fria natur...

.

.

Kanske har även andra bloggare åsikter om mjölkört, mjölke, norrländskt, Eoilobium angustifolium

Äras den som äras bör!

Nu ska ni få se en fantastisk plätt på jorden! En mycket liten yta som fortfarande jordbrukas och landskapsvårdas:

Höet slås och tas om hand (även om det på bilden ligger kvar)...

Lägdan blir ristad, åkern plöjs...

Detta är en del av ett större område sammanhängande brukad åkermark i min trakt med lador kvar i mängd. Det är Boggdalen i Lögdeå. Fotona är några år gamla. Det öppna landskapet lever dock farligt - längs vägen bakom den grå ladan har en björkplantering kommit till. Vägen från 1940-talet skär snett över alla jordbuksarealerna och små plättar har bildats på ena sidan av vägen just här. De här plättarna är besvärliga att sköta med dagens stora jordbruksmaskiner och lämnas lätt att skoggå som vi säger. Jag har ett antal sådana igenväxta exempel från min egen hemby. Det ser verkligen sut om vemodig igenväxt  "ödebygd" tycker jag.

Den glädje man får av ett öppet landskap är sådant man inte tänker på, inte förrän det är för sent... Den som sköter ytan på bilden ska verkligen ha all ära! Allt ljus på honom/henne! Jag tackar så mycket för skötseln som även jag kan njuta av. Hatten av!!!
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om öppet landskap, jordbrukslandskap, åkermark, hävdad mark, lador, ödebygd, jordbruksmaskiner

Framtidens skogar

Tillsammans med senaste numret av Skogsstyrelsens tidskrift Skogseko kom första numret av Future Forests.

Future Forests startade 2009 och är det största skogsforskningsprogrammet någonsin i Sverige. Det kommer att löpa över åtta år och sysselsätta ett trettiotal forskare på heltid från Sveriges Lantbruksuniversitet (SLU), Umeå Universitet och Skogforsk. Bara så ni vet.

Bild från Future Forests hemsida.

De olika kraven på och konflikter inom skogsnäringen som ska studeras är

• Mer skogsråvara
• Mer biologisk mångfald
• Mer sociala värden

Undrar just vad som kommer ut av detta. Projektet känns i alla fall behjärtansvärt men jag har sannerligen en tudelad tro på myndigheter. Anledningarna till eventuell förändrad syn på skogen är:

Fler utbor
Utborna har inte samma behov av inkomsterna från skogen och tenderar att sätta andra värden högre.
 
Fler kvinnliga skogsägare
Kvinnor har en mer positiv syn till skogens biologiska värden – och till miljö överhuvudtaget.
 
Många generationsskiften
Den svenska skogsägarkåren föryngras. De som tar över har högre utbildning och mindre erfarenhet av skogsbruk än dem de efterträder.
 
Miljögenerationen tar över
Dagens unga har fostrats till miljömedvetande och tar med sig sina värderingar när de tar över skogsfastigheterna från sina föräldrar.
 
Ökande naturturism
Skogen rymmer på stora oexploaterade värden som en arena för upplevelser och rekreation. ”Natur” håller på att bli en bristvara i Europa.
 
Pensionärsboomen
Det finns en ökande grupp friska pensionärer som förstår och förmår utnyttja skogens sociala värden.


Jag finns med i fler av ovan nämnda grupper. Det är lite av detta som min blogg tar upp, en klassresenärs syn på sin barndom och att sätta in detta i mitt nutida markägande. Sån´t som jag inte har någon i byn att prata om men som är up-to-date och finns i luften...   Var är ni skogsägarkvinnor som inte enbart ser skogen som ett kapital?


Här finns några andra av mina skogsfunderingar:
Naturen min
Det som var och det som är
Skapandet är det vikitigaste i skogen
.
.

Kanske har även andra bloggare åsikter om Future Forests, forskningsprogram, skogsråvara, biologisk mångfald, sociala värden, naturvärden, vad skog kan vara, virke, pappersmassa

Strömbäcks glasbruk ♥

Gammalt fönsterglas är vackert, grönskimrande glas med blåsor är himmelskt. Här i trakten kan riktigt gammalt glas vara från Strömbäcks glasbruk. Jajamensan! Hur många är ni som har fönsterglas från Strömbäck? Nä, tänkte väl det...

Strömbäcks glasbruk, som var det första glasbruket i Norrland, grundades vid mitten av 1700-talet och lades ner redan 1880. Lyssnade till byggnadsvårdsgurun med så träffande beskrivningar av svenskarnas syn på vårt byggda kulturarv i Sommar med P1. Han pratade varmt om 1700-talets fönsterglas.

Nå, jag tror nog att detta på bilden i grannbyn som jag tagit är Strömbäcksglas. Kan inte bli vackrare än i detta lunettfönster i en dubbelkorsbyggnad från tidigt 1800-tal. Den byggnadstyp, korsbônningen, som varit så vanlig här men till stor del är rivna. I min egen by har jag sett två byggnader där jag tror Strömbäcksglas kan ha suttit i åtminstone några av fönstren. Det ena fönstret kan finnas kvar, jag såg det på nära håll 1999. Om Gun inte gått lika hårt fram med det fönstret som med det vackra kilformade plankgolvet som brutalt revs ut på 90-talet, kan ett litet fönster med glas finnas kvar ett i vindsgavelrummet. Halleluja i så fall! Någon komplett inventering i bygden har jag förstås inte gjort - vem har väl gjort det?

 

En annan byggnad som kan ha haft Strömbäckglas i de små fönstren på övervåningen var Erik Ors´ förmånsbyggnad från mitten av 1800-talet som försvann 2006. Jag förbannar mej för att jag inte tog vara på dessa vackra glas som delvis ramlat ur en av bågarna. Den närige ägaren förstod inte värdet på dem, annars skulle han ha sålt dem dyyyrt! Nu gick de till spillo - det var ju stockarna man ville åt för tusan.

 

Huset såldes "på rot" 2006. Köparen var inte ute efter mer än stommen. Jag var hemma i byn då huset befanns sig i detta skede.

All gammal panel gick upp i rök. Av bara farten hamnade en fin lokaltillverkad byrå med ådringsmålning på samma hög. Same shit all of  it!! Byns äldsta lagård revs. Gammal skit är väl inget att ha.

Okunskapen är stor, stor...

Klicka på bilden för förstoring.

Det här huset till höger är Erik Ors´ (Olofssons) förmånsbônning i sin glans dagar. Mangårdsbyggnaden är den med långsidan mot betraktaren, en 1,5 vånings parstuga, typen ibland kallad Västerbottenshus. (Där bakom i gattet skymtar Mattias Perssons hus samt Jacob Öbergs mangårdsbyggnad (också en dubbelkorsbyggnad), tidigare ägare var Nils Petter Holmgren. Holmgren köpte av Jacob Erssons änka Maria Christiansdotter som var född 1786. Maria var syster till min morfarsmormorsmor. Om dessa gästgivardöttrar från Rickleå ska jag skriva mera sedan.)

Den enda av dessa hus som jag sett är den 2006 bortforslade byggnaden. På 90-talet gjorde jag en snabb uppmätningsdokumentation av den, videofilmade och exteriörfoton har jag från lång tid tillbaka. Knutarna med kvartsstockar var gudomliga... Som liten var jag med kamraterna Karin och Carina och hälsade på tant Astrid som sommarbodde i ena halvan av huset.

På platsen för detta hus i Ava, stod fram till 2002 en stor ångermanländsk korsbyggnad. Timmestomme var av god kvalitet men omålad och obebodd sedan länge. Det var Mas Ors´ns (Mats Olofssons) mangårdsbyggnad. Den försvann detta år medelst rivning. Anders, som bebor detta nya hus, är säkert glad över det nya fräscha huset i traditionell stugstil med regelkonstruktion och glasfiberisolering. Vad jag som byggnadsvårdande arkitekt tycker behöver jag inte säga!!!

Inte mycket finns kvar av kulturhistoriska byggnader här runt om, som jag påpekat förr. Men åtminstone ett lunettfönster med Strömbäcksglas. En skärva av ett kulturarv.
.
..
Kanske har även andra bloggare åsikter om dubbelkorsbyggnad, korsbönning, Strömbäck, Strömbäcksglas, glasbruk, lunettfönster, regelskonstruktion, glasfiberisolering, lagård, lokal snickare, folkligt måleri, mangårdsbyggnad

Allemansrätten

Allvarligt talat tror jag inte vi förstår att värdera vår svenska allemansrätt fullt ut. Det brukar ju vara så med företeelser som är självklara, som man har med sedan barnsben.

Jag minns hur utestängd jag kände mej från den vackra naturen under en sommarresa i Schweiz och Österrike. Avstängd med stängsel, det gick inte att plocka de vackra smörblommorna på alpängen. Och har erfarenet av hur norrmännen bevakar sin privatmark från utomstående att sätta sin fot på.

Kanske blir det så till sist att ägarna till morfars fastighet om hundra år, stängslar in skogen och tar betalt för besökare att träda in där. Människor kanske kommer att betala för att njuta naturskog, plocka svamp och bär. Kanske står den skogen kvar som ett minne i en för övrigt kalhuggen och planterad yta. Vem vet?

Ett nytt lagförslag diskuteras för närvarande med begränsning av allemansrätten. Denna rätt är en svensk sedvänja och inte tidigare inskriven i lagform. Det som ses över är att begränsa kommersiella företag att utnyttja allemansrätten. Som markägare kan man kanske tycka att det är riktigt?!

Kerstin Ekman, den författare som verkligen satt sig in i vad skog är, berättar i en bra intervju i Skogseko mars 2011, sidan 25-27, att hennes jämtländska skogsinnehav idag "ligger som en enklav i ett gigantiskt hygge". Jag har i dagarna påbörjat läsningen av Herrarna i skogen av just Kerstin Ekman. Tror att det blir bra sommarlektyr. Frågor som rör skogsbruk, skogsvård, naturvård och landskapsvård står mig nära. Som utbo har jag troligen en annan syn på mitt skogsinnehav än andra hemmansägare i byn.

I Svenska Dagbladet kunde man den 23 juni läsa en artikel som berör detta med att tjäna pengar på annans mark med en speciell vinkling till kommunen Nordmaling.

.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om allemansrätten, lagförslag, skogsbruk, landsbygdsturism, Kerstin Ekman

Vänner

Midsommarfirande hos vänner.
Underbart. Trevligt. Gott. Vackert. Smakfullt på alla sätt. Att det kom lite strilregn emellanåt förtog på intet sätt helgen. Vi höll oss inne, får och lamm sökte skydd under storgranen.

 

Utöver all vällagad och nybakad förplägnad på plats hade vi hemlagad leverpastej på kronhjort i bagaget då vi styrde kosan hemåt på midsommardagen. Superbt! Att umgås med likasinnade är en vila i sig!

.

.

Att ta sig vatten över huvudet?

Senkvällen före midsommarafton klev fem män och en kvinna ner under en gammal, icke körbar bro, i byn. Regnet strilade ner, gräs och mossa gjorde nerfarten till vattendraget halkig. Vi inspekterade brokonstruktionen. En bultad stålbalkskonstruktion. Nu är det beslutat att bron ska reparerats med pengar jag och ordföranden sökt och fått bifall till. Tror ni det blir av - eller är det bara ord hos herrarna?

Detta får en snar framtid får utvisa. Jag har gjort vad jag kan i detta fall, jag har försökt göra något positivt för en icke hävdad vägsträcka som ingår i vägsamfällighetens förvaltning där jag är medlem. Att sträckan ingår i vägsamfälligheten och inget annat, hade styrelsen fått veta av lantmätaren för kort tid sedan. Äntligen!!!

Efter den här träffen behövde jag umgås med likasinnade vänner. Dom fanns i Uppland.
.
.

Vit plast

För ett litet tag sedan skrev jag om att hålla naturen ren. Temat fortsätter nu med frågan: Varför låter vissa bönder plasten till ensilage-rullarna förfara på detta sätt som på fotot? Man har ju maskinkapacitet att ta upp plastsoporna? Är det kostsamt att köra dem till tippen? Är det deponeringsavgift? Jag refererar det jag hört någon annan säga - de flesta bönder är långt ifrån landskapsvårdare...

 Bilden är tagen vid Olofsfors bruks lagård. Plasten, för det är inte snö,  fortsätter till vänster bakom hörn.
.

Detta syns inte från Bruket eller från Riks13, Riksväg 13, som passerar här förbi. Lövträd skyler. Olofsfors Bruk är Nordmalings kommuns största turistmål.

.

.

Kanske har även andra bloggare åsikter om ensilageplast, bönder, jordbruk, lantbruk, hö, skörd, vit plast, plastrullar, deponering, sopor

FORTUNA var lycka

Lyckan var att få en kartong Marabou Fortuna att själv och alldeles själv ha makten att bestämma över. Det kunde inträffa på en bemärkelsedag. Att få äta av alla dessa smaker och ge bort några men inte många... Mmm...Marabou...

Choladkartongerna var så elegant lyxiga i rött och guld med lite grönt inslag. Kvadrater på diagonalen med en hästko i vardera guldrutan. Hästskon med böjen neråt för att lyckan inte ska rinna ut!

Ett motiv från empiren, en dam med krinolin och en herre med hög hatt från tidigt 1800-tal poserar framför en balustrad på emblemet.

Smakerna var:

Körsbär i likör

Spansk nougat

Figaro nougat

Mandelsplitter

Arrakmarsipan

Gianduja nougat

Marsipankrokant

Tryffel

Gräddkrokant

Nougat med nötter

Ananas i cognac

Jag minns faktiskt inte smakerna men nougat som smälter i munnen är härlig. Maraboustorken finns med i logotypen på baksidan.

Som barn var detta lyx, en tunn kartong i guld och rött. Jag återfann den under sent 1980-tal i Umeå och köpte som gå-bort-present. Det var sista gången jag höll en Fortunakartong med innehåll i min hand. Bara det var lycka!!!
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om Fortuna, lycka, chokladkartong, praliner, nougat, Marabou, maraboustork, lyx

Kulturhistoria de Luxe

Det här är grannhuset söderut. Ett fantastiskt välbevarat bostadshus från 30-talet. Det och alla dess bevarade detaljer ska jag skriva mer om framöver. Hit sprang jag som liten för här bodde min kamrat Karin. Att byggnaden är så pass välbevarad beror på att den inte varit bebodd året om sedan sent 70-tal.

Fasaden är målad med linoljefärg där detaljer och fönsterfoder visar sig i skuggspel, inte med avvikande färgsättning. Så fint i mina ögon!

Jag ber er uppmärksamma brunnsöverbyggnaden till höger i bild. Brunnen har ett litet sadelformat tak i med en hissanordning där den galvansierade hinken sitter i en kätting som vevas upp på en axel, en träbom. Lite så här.

Det här är, så vitt jag vet, en av de få, nästan den enda välbevarade brunnen med hissanordning och skyddande tak kvar här i byn, ja kanske i bygden. Måtte den får vara kvar för all framtid ;-)
.
.

Underbart fint

För 15 år sedan såg det ur så här i grannbyn. Här utanför grinden möts Kustlandsvägen och Riksväg 13. Där innanför finns gårdsplanen med två bostadshus i vinkel och lagården som bildar ett rum slutet på tre sidor men öppet mot söder och vägen. Som man byggde förr. Grinden saknas numera. Gården är inte permanent bebodd.

.

.

Sommarljus

Visst finns det skönhet i bygden. Det norrländska ljuset är något att ta vara på... Ibland passar det med levande stearinljus samtidigt som sommaren grönskar därute.
Tycker om stämningen i den här bilden, en lite kulen eftermiddag.

En ljusstake av metall inköpt på 80-talet, den var då min favorit. Insynsskydd/solskydd från DesignTorget. Åsså de fina fönstren som snickrades 1948 där innanfönstren sitter kvar. De här fönstren ska verkligen inte bytas ut.
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om sommar, sommarljus, dagsljus, norrländsk sommar, dagsljus, skönhet

Sopor

HÅLL NATUREN REN

För ett tag sedan lade jag ut en enkät här i marginalen med frågan:
"Tycker du att det är ok att dumpa trädgårdsavfall i skogen på annans mark även om det finns en gratis återvinningsstation i kommunen?"

Det var 27 personer som gav sig tid att klicka på något av de svarsalternativ som gavs och fördelningen blev som följer:

15 %
* Ja, det spelar ingen roll då dumpade grenar, löv och växtrester multnar om ett antal år.

2 %
* Nej, det är inte trevligt att ta skogspromenader, plocka bär och svamp om man hittar sådana dumpningsplatser.

2 %
* Ja, vi har enorma arealer med skog i Norrland. Det är så liten procent av ytan som upptas av trädgårdsavfall.

22 %
* Nej, använd kompost på egen tomt eller bränn avfallet i ett hörn av den egna tomten.

7 %
* Ja, om det är närmare till skogen än till kommunens avgiftsfria miljöstation. Man sparar in bensin och därmed minskas koldioxidutsläppet om man dumpar i skogen.

41 %
* Nej, allemansrätten innebär inte att skogen är en fri att använda som trädgårdsavfallsplats.

Av detta kan man inte dra någon slutsats. Men jag anar att bland de 41 % som tycker/vet att allemansrätten inte ger rättighet att använda skogen som avfallsplats för trädgårdsavfall, bor de flesta i mellersta eller södra delen av landet. Kanske är de stadsbor. Ju mera tättbebott, ju mindre grönyta per capita, desto mer torde man uppskatta skogens rekreationsvärde. Och det är inte enbart trädgårdsavfall som dumpas.

Just nu pågår ett stort forskningsprojekt som heter Future Forests som beaktar virkesproduktion, naturvård och rekreation tillsammans. Ska bli intressant att se om det blir en papperstiger eller får genomslag i skogsbruket.

Detta är foton från skogen i min by. Inte trädgårdsavfall. Inte byggnadsvård. Inte recycling.

Nu i maj tog jag en tur till en plats jag inte tittat närmare på, Bruksvallen i Olofsfors. Entréportalen säckade ihop för ett par år sedan, jag ville dokumentera den innan den ruttnar bort, kulturhistoriskt intresserad som jag är. Så det gjorde jag. På väg därifrån körde jag förbi ladugården som hör till Olofsfors herrgård. Det var ingen rolig syn - mängder av vit enslilageplast utspridd över en väldigt STOR yta på sidan om lagården. Det hela syns inte från Riks 13 och det kan vi väl åtminstone vara tacksamma för. Jag är mycket glad att herrgårdens jordbruk är levande men någon måtta kan det ju få vara på nerskräpningen. Som tur är för er hittar jag inte fotona jag tog av det hele.

HÅLL NATUREN REN

.

.

Vägrenarna

Blommor på dikesrenarna är väl underbart. Det hör sommaren och kulturlandskapet till.

Jag minns hur åkerbärsblommor, kattfot och många andra ängsblommor och gräs växte längs Kustlandsvägen då jag var liten. Som cyklande såg man allt så väl och hoppade snabbt av cykeln då mogna åkerbär syntes eller man såg några örter som skulle kunna bli en vacker blombukett.

Regioner som förstått att detta med blommande dikesrenar ger mervärde och lockar besökare är Öland och Gotland. Där får inte Trafikverket slå dikesrenarna före normal skördetid, slåttanna, ja först då blommorna satt frön, här uppe är det i juli. Allt för att floran inte ska dö utan utvecklas. Men man sparar inte åtgärden ända till på hösten då blommorna vissnat och ser skräpiga ut. Man följer det gamla bondesamhällets kunnande och rytm.

http://home.swipnet.se/bobike2/2004album23.html#27

Så skulle vi i vägsamfälligheten också kunna sköta våra vägrenar till vår egen förnöjsamhet och till skönhet för passerande trafikanter, kanske särskilt för de många som promenerar. Med enkla medel skulle vi kunna försöka få till det fint här längs den grusade Kustlandsvägen också. Men hur övertygar jag de gamla männen i styrelsen och föreningen om detta??? Som det nu är kommer slyet krypande ur dikena. Kattfötterna har skattat åt förgängelsen och åkerbär är mycket sällsynta. Längs asfalterade Riks13, som Trafikverket sköter, skulle vi i bygden kunna påverka skötseln genom kontakt just med denna myndighet. Jag tror nämligen på möjlighet att påverka, inte bara låta sig påverkas.

Minns ett år då jag var ute på cykelsemester i Blekinge, det allra bästa sättet att lära känna sitt land tycker jag. Gjorde uppehåll hos en kompis vars far dagen efteråt skulle hämta något med lastbil i Grönhögen nära Ölands södra udde. Man undrade om jag ville ha en dag ledig från cyklandet och följa med till ön. Javisst, varför inte tyckte jag. Att sitta däruppe i den höga förarhytten och åka på de smala öländska vägarna var den upplevelse som fastnade mest. Det är nu cirka 30 år sedan men att se de blomstrande dikesrenarna uppifrån är ett oförglömligt minne. På väg tillbaka svängde vi in till sevärdheterna Eketorps fornborg och Capellagården i Vickleby.

I Sverige kommer floran att bli vitblommig, mer monokulturistisk, om naturen får ha sin egen gång. Hundkäx och flockblomstiga växter tar över har jag läst. Och sett. Jag är den som vill påverka kulturlandskapet och naturen. I kulturbygder har man ju alltid gjort det. Är jag ensam om mina tankar?
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om blommande vägren, dikesren, cykelsemester, Kustlandsvägen, ängsblommor, kattfor, åkerbär, grusväg, Riksväg 13, kulturlandskap

Främmene

Främmene eller främmen falke är detsamma som bekanta, ja till och med släktingar, som kommer på besök. Ja, främmande kallas de här, fastän de är kända. Underligt egentligen men jag gillar traditionen och fortsätter med den. Vid gästhandduken på toaletten står skylten  "främmen falke".

Det här skulle jag verkligen kalla en främmande besökare ;-)
.
.

Koxa

En annat uttryck jag påmindes om då jag lyssnade på Torgny Lindgrens Minnen var frågan: Vad är det du koxar på? Eller som vi säger här - sôm ve säg e henna: Va kôx du på?

Jo, ibland men sällan, användes uttrycket hemma av föräldrarna. Vad ser du på, vad stirrar du på, vad bligar du på betyder frågan.

Bild från nätet

Om jag inte missminner mej sa vi att vi skulle kôxs på brura då jag var barn gick tillsammans med några vuxna i byn till Ingegerd och Rauls bröllopsfirande i brudens föräldrahem, hos Margit och Egon. Vi stod utanför huset och ropade ut bruden, rofft ut brura, för att få se henne och brudgummen på farstukvisten. Det var en vanlig sed förr då bröllopsfesterna hölls hemma på gården, jag har bara varit med om det denna enda gång.

Är det inte häftigt att ha varit med om detta, så säg? Något som kulturhistoriker och etnologer studerar. Tänk att ha vuxit upp med så ålderdomliga sedvanor. Häftigt minsann!!! I kvadrat!!! Skulle jag kunna tänka mej att byta yrke så skulle det kanske vara folklivsforskare.

.
Kanske har även andra bloggare åsikter om koxa, ropa ut bruden, etnologi, tradition

Hinkflöjel

Numera finns här inga hinkflöjlar i bygden. De är borta, behövs inte längre då pumpar och hydroforer hjälper till att få rinnande kranvatten inomhus. Många brunnar är också borta då kommunalt vatten dragits in.

Här har en av mina favoritfotografer, nämligen A C Hultgren i Östergötland, fotograferat en hinkflöjel eller brunn med brunnstång som bildtexten lyder.

Jag skrev om detta med hinkflöjel som ett typiskt attribut på en bondgård föritin i ett tidigare inlägg. Det verkar inte vara många som känner till benämningen på den anordning som användes för att hinka upp vatten ur gårdsbrunnen. Då jag förra sommaren stannade till på Murbergets friluftsmuseum i Härnösand besökte jag bland annat Ångermanlandsgården. Där på det kringbyggda gårdstunet fanns en hinkflöjel. Jodå! Jag talade med antikvarien som fanns till hands inne i mangårdsbyggnaden men hon kände inte till någon benämning, inte heller hinkflöjel.

Så gissa om jag hoppade högt av glädje då jag lyssnade på "Minnen" som talbok. Där läser Torgny Lindgren från Hundsjö i Västerbotten om sitt eget liv. Tre gånger nämns HINKFLÖJEL. Jorå! Jag är inte ensam om att veta vad det är, om att använda ordet. Jag konstaterar även att företeelser som inte längre finns så lätt faller i glömska.

I Fataburen år 1930 har folklivsforskaren Sigurd Erixon skrivit rätt uttömmande Om brunnar.
Anordningen för att hämta upp vatten, som jag kallar hinkflöjel, har en mängd olika namn i skilda bygder:

stolpvind - stoplvindar (Mockfjärd Dalarna)
vindstolpe - Mora
stolpvinda - Ål
brunnsvind - Venjan, Lima
windbrunn - Älvdalen
vinnbrunn - Transtrand
hinkflöjel - Bureå, Skellefteå Västerbotten
hink
hinkemärr, hinkstolpe, hinkstång - flerstädes
ink - Östergötland, Västergötland, Södermanland
våg, brunnsvåg - västra Sverige
källvåg, vinsch - Östergötland
vågstolpe - Västergötland
brunnsvikt - Blekinge
bronn eller brännljung - Skåne
brunnstrana - Ovansjö, Gästrikland

Ordet brunnsvind synes tidigast vara belagt 1688. Svenska Akademiens ordlista lanserar som riksspråkord det något tyskfärgade brunnssvängel, som ej torde vara belagt i svenskan före 1800-talet. I fornsvenskan förekommer term,en brwnstangh, som kanske avser hängstången, men i varje fall torde vara ett medeltida belägg för stolpvind. I danskan nyttjas nu ofta termen "brøndevipp", i norskan "vippestang". Haqvin Spegel använde 1712 termen brunnsvipp.



Det är den här tingesten ovanför jag menar då jag säger hinkflöjel. Har du något särskilt namn på grejen?.
..
.

Beslag

I lill-rummet på övervåningen platsbyggdes 1950 väggfasta skåp av masonite och träreglar i ett av hörnen. De fick samma beslag som skjutdörren som leder in till rummet från köket. Det här gillar jag.

Till höger i bild finns linneskåpet från golv till tak och med lås, på andra sidan två smala skåp i höjdled, det ena med hyllor och det andra med utdragsbackar. Det övre med hyllor av trä har glas som skiljevägg till linneskåpet vilket gör att det är lättare att se vad som finns längst in i linneskåpets hörn. Fiffigt tycker jag. Vems idé det var vet jag inte men att pappa byggde vet jag.

Här ses skåpinredningen i bakgrunden. Masonitedörrarna har ganska kraftigt rundade hörn.

.

.