Fäbodvallen

Vi anlände med bil till fäbodarna en lite regnig dag. Bilarna stod parkerade på behörigt avstånd från fäbodplatsen för att stämning från förr skulle infinna sig på själva fäbodplatsen, det går inte att köra in på området. Gärdsgårdar, fastbandhagar, är ett bra sätt att markera gräns mellan nutida bilparkering och den gamla fäbodplatsen. Det var härligt att få komma in i en stuga där glöden pyrde i den öppna härden. Vi köpte ost, messmör och osaltat nykärnat smör framställt på plats förstås.

Enkel entré till en av bostugorna.

 Den öppna härden med riktig glödbädd.

Att sova över här kan jag tänka mej är avkopplande. Väggurets tickande tystnad, nattmörker och ro. Att väva i slarvtjäll har blivit högsta mode igen har jag sett i slöjd- och inredningssammanhang.

 Där utanför det lilla fönstret syns fler av timmerhusen med spåntak.

 Getterna sökte regnskydd under takskägget. Här syns en av dem.

Kossorna däremot, de är inte så känsliga för regn. De betar på skogen och vandrar mumsande i sakta mak hem till fäbodlagår´n för kvällen för mjölkning. Att komma hit är en givande upplevelse trots att det regnar.
.

***

Nej, det ovan beskrivna var inte från min by från utan från en "levande" fäbodvall i Hälsingland. Nu vill jag varna för viss kommande sarkasm.
Så här såg kartan över vår bys fäbodvall ut vid laga skiftet 1864:

Det finns inte många fäbodvallar här i bygden. Är detta den enda i kommunen? Att man ordnade en vall långt bort i skojjen berodde på att byn var fattig och saknade mark att försörja alla byns kor året om. Man behövde det som skogen gav som tillskottsnäring åt kreaturen. Så småningom dikade man även ut den havsfjärd som nådde byn söderifrån, ett projekt som utfördes i två etapper.

Välkomna till dagens fäbodvall:

När man kommer fram till vallen öppnar sig platsen där de timrade små och grå byggnaderna tidigare låg. Ingen av dessa byggnader finns kvar, de som syns är hitflyttade sedan tidigt 1980-tal. Några fördjupningar i marken är det enda som kan skönjas av det som en gång var. Här välkomnas man vid fastbandhagen av en svensk flagga som tejpats fast vid gärsgårdsstolpen. Bilvägen "dundrar" in på området.

Väl inne på området finns här gott om sittplatser bland de husen. De trapetskorrugerade svarta plåttaken är Plannja-original ;-)

Här nedanför rinner Fäbodbäcken. En timrad byggnad uppfördes med EU-pengar år 2000 där man kan övernatta. Fäbodvallen här har alltid varit en tyst plats i skydd bakom Fäbodberget. Bäckens porlande hörs då där finns nog med vatten, utöver porlet hörs de urgamla vindkraftverkens växellådsljud. Men det spelar ingen roll den gång om året, under hemvändardagarna, då här är stoj och glam under bygdegårdsföreningen arrangemang. En trevlig kväll för unga och gamla.

Här är flaggstången av stål där fäbodjäntorna varje morgon brukade hissa svenska nationens fana samtidigt som de tutade i näverlurar ;-)

Denna fäbodvall är byns stoltaste omhändertagna kulturarv. Hit färdas allmänheten sommar som vinter.

 

Det vackraste och mest stämningsfulla med byns fäbod är den kortakorta vägsträckan då man närmar sig fäboden (ej ironi) efter kalhygget. Blåbärsris och olikåldriga granar med lavar kantar vägen. Här skulle kanske vittren kunna ses i skymningen om det vill sig. Här i skogen traskade korna omkring under dagarna innan de med skällkon i ledning kom åter till fäbodvallen på kvällen. Det var mycket länge sen.

Slutligen ber jag dem som verkligen älskar våra fäbodar om ursäkt för detta sarkastiska inlägg. Det jag vill visa på är att här finns mycket mer att göra om avsikten är att ta hand om och visa upp vår gamla kultur. Det är också nyttigt att se hur andra gör.
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om fäbodvall, timrade byggnader, spåntak, getter, kor, messmör, färskost, slarvtjäll, öppen härd, glödbädd, skog, fäbodvall, flaggstångslina, flaggstång, näverlur, fäbodkultur

Lyckan kommer, lyckan går

Här sitter en lycklig familj på sin farstukvist tillsammans med främmene från byn. Kolla in trasmattorna, duken, bordet med svarvade ben, balusterdockorna, den målade döbattangen.

Det är min morfars bror Adrian, Klara och Johan Olofs yngste son, född 1886, med sin hustru Elsa och barnen. Jag förmodar att det är Helge född 1916, Siri, Lilly och Betty som finns med på fotot. Johan, den yngste, som föddes 1924 är inte med så antagligen kan fotot dateras till tiden före -24.  Hybert Öberg, som sitter längst till höger, besöker familjen för en kaffetår. Så även fotografen som lämnat sin sittplats till vänster.

Detta utspelar sig dära Halla, alldeles intill gammvägen, Kustlandsvägen. Några år efter att alla lät sig avbildas dog Elsa i barnsäng. Det var i mars 1927 enligt mina noteringar och hon var endast 29 år gammal. Adrian höll på förgås av sorg.

Elsa kom som liten som fosterbarn till Kalle Käck med hustru ôppa Knösen. Hon var född i byn Högen i Grundsunda, Västernorrland. Adrian och Elsas förstfödde var sonen Hans som föddes 1915. Han föddes utom äktenskapet och adopterades bort till samma familj där Elsa varit fosterbarn. I födelseboken står inte Adrian namngiven som fader trots att det var känt och trots att sonen Hans fick namnet Adrian i andranamn. Detta var något som säkerligen satte sina spår livet genom.

Huset på fotot är rivet sedan länge. Det kan ha varit så att den gamla fina parstugan med 1 1/2 våningar revs för att Adrian ville glömma det liv som varit och som så abrupt tog slut. Den byggnad som revs var den gamla "västerbottensgården", langka´kesen, långkatekesen, som morfar växte upp i. Klara och Johan Olof hade två hemman och på 1890-talet flyttade de till den här gården dära Halla och lät äldste sonen Johan, född 1872, ta över gården där man tidigare bott. Den gård som tillhört Jacob Isacsson och hans hustru Ulrika Christiansdotter och senare deras dotter, a´Smör-Ulla, Ulrika Jacobsdotter som återkommer här på bloggen med jämna mellanrum.

Adrian annonserade efter en hushållerska som skulle hjälpa honom med hemmet och de fem barnen. Hilma från Bjensjö svarade. Som så ofta i sådana sammanhang gifte sig Adrian så småningom med Hilma. De fick två döttrar, födda 1934 och 1936. Kanske var det Hilma som ville ha ett nytt "modernt" bostadshus så det gamla timmerhuset revs och ett nytt stod klart 1934.

New York ca 1912. Vilka år Hybert bodde i Amerika har jag inte koll på. Om han redan hade sett den här vyn då han satt på verandan är alltså osäkert.
Edit: Hybert Öberg emigrerade 1918 och återvände för att stanna i hembyn 1932.

Hybert, som är på besök, kom från en familj längre söderut i byn. Föräldrarna var Jacob Öberg och Karolina Holmgren. Han var en av många syskon och emigrerade till Amerikat men han återkom efter några år borta i staterna. Jag minns honom och hans lilla fina stuga som var målad i en ovanlig ljust grön kulör. Så olik de byggnader han torde ha sett "over there".
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om västerbottenshus, parstuga, farstukvist, emigration, Amerika, svensk landsbygd

Vit näckros

Namnsdagsrosen. Tusen tack för den, I:a!

.

Veckla, Stig Lindberg.

Kanske har även andra bloggare åsikter om näckros, namnsdag

Det sanna är det sköna

Natten till söndagen hade vi + 2 grader C utomhus. Rätt svalt för att vara sommar och fruntimmersvecka. Sommaren har varit regnig och jag förstår de få böndernas problem, man förstår att antalet jordbruk läggs ner, jag förstår att det tidigare öppna norrländska landskapet växer igen. Trots stora maskiner som förenklar arbetet är det ensamt och olönsamt. Arbetsinsatsen ger inte lön för mödan.

Pionerna är dock ljuvliga just nu. I bakgrunden den reproduktion av den franske målaren
Jean-François Millet (1814-1875) som föräldrarna köpte vid ett besök på Nationalmuseum 1979 som det står det på baksidan. En målning som jag finner oerhört fridsam. I bakgrunden av det stora öppna landskapet en katedrals spira och två makar som står försjunkna i bön. Man inser att de hör klockorna ringa till helgsmål borta vid horisonten. De skördar något, antagligen rotfrukter. Längre bort ligger prydliga hövolmar. I och med klockringningen tackar de för det jorden ger och tar helgledigt. Helgfrid.

Så var det då - för 150 år sedan.
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om Aftonsång, helgsmål, helgsmålsringning, skörd, realism, Frankrike, pioner, igenväxt mark, horisont

Underbara regndagar

Under några få somrar som barn spelade det absolut ingen roll om det regnade några dagar. Jag och kamraterna satt inne och gjorde kläder till klippesdocken. Klippdockorna kom som bilagor i veckotidningar och dem fick jag av fastern. För att själva dockan skulle bli stadigare och hålla längre klistrades den upp på kartong och klipptes ut. Följekläderna fick fortsätta att vara av tidningspapperskvalitet. De nya gjordes av kraftigt ritpapper. Gissa om det var kul att rita, måla och klippa ut. Jag använde röd, blå, gul, svart och vit temperafärg i rätt stora kvadratiska koppar och med dem blandade jag till regnbågens alla färger. Färgen blev härligt krämig om man blandade länge. Utöver temperafärgerna använde jag tuschpennor vilket gick fortare men var aldrig lika roliga. De kunde man inte blanda till själv, kulörerna var givna. De var dessutom tunna så stora ytor blev fula om man målade med tuschpenna. Tuschpennor användes mestadels till mönster.

Får jag lov att presentera några av klippesdocken:

Lilla Susanne ar avbildad från sidan. Därför behövdes ett hål för att handen skulle synas. På följeklädena fanns alltid omvikningsflärpar. Ganska snart slutade jag med flärparna, som bara var till besvär. Byxorna och västen på översta rosa kreationen är målad med tempera, skjortan har mönstrat med en gul tuschpenna.

 

Min absoluta favorit: Vivi. Tufft kortklippt, inte så fjantig uppsyn, självständig och inte enbart behagfull. Hon fick en uppsjö med kläder. Eftersom hon användes så flitigt gjorde jag en kopia av själva kroppen för att minska nötningsskadorna på originalet :-) På bilderna syns dock originaldockan som följde med någon tidskrift.

Tidningstext var ju tufft att ha på en klänning till blårutiga strumpor och skor i färgkombo med strumporna.

 

En sjökvinna, dock inte sjöjungfru.

Vivi vilar året om på några av sina kreationer.

Pippi var ju lite väl barnslig men ändå kul att fixa kläder till. Det var lite stuns i kroppen, ingen trådsmal och konstigt vriden filmstjärnetyp. Blandteknik.

Detta är Lulu. Varför skulle hon inte ha en indisk sari i sin garderob?

 

Antagligen var det prinsessbröllop i faggorna för prinsessan Christina har bland annat begåvats med en brudklänning och lång slöja.

Här bor dom, klippesdocken Lulu, Vivi, Viktor, Susanne, Mary-Lou, prinsessan Christina, Pippi Långstrump, Ville och Viran.

Ni förstår kanske att regniga sommardagar inte bara var av ondo för oss barn. De gick åt till att skapa kläder till de här platta pappersfigurerna :-) som omväxling mot att räfsa hö. Kul som bara den var det för oss som inte hade något ansvar för höskörden!
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om klippdockor, klippdocka, kreationer, 70-tals mode, lekar, regniga dagar, vattenfärger, tuschpennor

Bra att veta

Så här kommenterar  Pentamom då jag skrev om slåttanna:

"Min svärmor lärde mig att räfsan kallas "härva", klogrepen som vi drog ner hö med kallades "härka" och dyngrännan var "möckrumme". Jag blev lite brydd första gången jag hörde uttrycket. "Såg du om hä stog nå vatt´n i möckrumme?" Vilket rum menar hon då? undrade jag konfunderat. =) Hon lärde mig även att årsbehovet hö till en ko motsvarade 5 led. En häst åt som två kor = 10 led och fem får åt som en ko = 1 led/får. Så enkelt att räkna ut om man fått ihop tillräckligt med hö."

Oj vad jag blev glad över den kommentaren. För det första: dialektala benämningar finns kvar bland levande människor som har jordbruk idag, inte bara som en död kunskap hos etnologer och akademiker. Det är långt bättre att kunskapen är levande än "begravd" på museum.


För det andra lärde jag mig hur många "led" som går åt till olika kreatur. Men exakt hur stor volym ett "led" är måste jag nog frågan Pentamom om. Pappa kallade avståndet mellan två hässjstörar för ett led. På det ledet kunde 4-5 hässjlinor finnas ovan varandra. Men hans benämning skulle en hässja med bara 6 störars längd räcka till en ko under ett år och så var inte fallet. Ni hör, jag har inte den kunskapen i kroppen. Tyvärr!


"Härva" minns jag inte som namn på räfsa, men kanske har jag glömt. Pentamom och jag finns båda i Ångermanland så våra dialekter liken varann. "Riva" fick jag veta i veckan, var benämningen på räfsan i åtminstone en del av Jämtland. Visst är det intressant!!!

Klogrep och "härka" säger Pentamom är en grep med klor vinklade i 90 grader - för att dra ner hö från skullen eller hölage med (ändrat efter kommentar från Pentamom). Högrepen användes ute på lägdan för att föra ihop hö och lägga upp det på hässjan. Eller hos oss även för att ta hö från skullen, hölage. Högaffel sa vi aldrig, kanske var det de uppländska kusinerna som använde det ordet. Hötjuga vill jag minnas att det står i SAOL, svenska akademins ordlista. Våra högrepar hade två klor förutom en som hade tre och ett lite kortare skaft. Det var och är min absoluta favorit.


Åsså till igenkänningens ord: möckerömme. I love it! Alldeles i förrgår mätte jag upp lagårn som den såg ut mellan 1950 och 1971. Möckerömme, rännan, var 4,37 meter lång och 0, 56 m bred. Djupet kom jag inte åt för pappa hade gjutit igen den då lagården blev hans arbetsutrymme. Jag kan tänka mej att djupet var max 10 cm, kanterna var helt raka. Ena änden slutade vid väggen där dörren ut till dynghuven fanns. Dörren satt 30 cm över golvet och då lagården var i funktion var det var bara att öppna den och skyffla ut korúsen och urinen, ala, ut på gödselstacken som var under tak. 

Golvet i lagårn är gjutet i betong men i kobås och kalvkätte låg brädor ovanpå för att få ett skönare underlag för kossorna. Sågspånen eller röta, torvströet, som lades ovanpå brädgolvet byttes varje dag, kanske till och med två gånger per dag. Den skrapades ut i möckerömme och hamnade sen i huven.


Det här med möckerömme har jag tänkt skriva om sen jag började blogga, men tro att det blev gjort innan den insiktsfulla kommentaren kom? Minns hur jag i förskoleåldern var med föräldrarna ut i lagården på kvällarna och spatserade stolt och rakryggat på gången jäms med möckerömme och lekte att jag var kung. Tusen tack Pentamom för att du delade med dig av din kunskap. För mej var den värdefull!!!
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om dialekt, härka, härva, räfsa, klogrep, högrep, högaffel, tjuga, hötjuga, dyngränna, komocka, lagård, torvströ, sågspån, kobås

Sista lasset

I maj 1971 sålde mina föräldrar de två korna. En otroligt lång era var över. Jordbrukartiden. Den period som varat längst i mänsklighetens historia och som sitter i generna..


Året innan, alltså 1970, hjälpte jag i slutet av juli till att ta in höe som torkats på hässjor. Vi visste alla att det var sista gången det gjordes här på hemmanet. Detta förevigades med mammas eller pappas påskyndan med kamerans hjälp. Kanske förstod de mer än vad jag själv gjorde då. Kanske förstod de att min längtan till detta sätt att leva skulle finnas livet igenom. Att smaragdgröna golfgreener inte är min melodi, inte är det sätt jag tycker är bäst att bedriva jordbruk på.

1970 års höskörd bestod av 30 hässjor kan jag se i hushållets loggbok. Av dem var 8 stycken från grannens lägdor som vi arrenderade detta år. Utöver hö gav marken grönfoder till korna samt potatis, grönsaker och rotfrukter till hushållet.

Höskrindan som pappa själv drar med mamma som skjuter på. Hö är inte så tungt. Men detta ser grovt ut så det kan vara grönfoder. Platsen är de två små lägdorna i Aspänget och längst bort i bild finns bäcken. Jag fotodokumenterar, det var nog pappa som bad mej ta bilden på sista lasset.

Allt hö är ladat, skrindan tom. Historiskt. Jag skulle vara med på bild tyckte föräldrarna. (Ni ska veta att den där jäntan är inte så försynt som fotot kanske föranleder någon att tro. Hon vet vad hon gör :-)

När vi nu i sommar håller på med fortsatt byggnadsvård av ladugårdsbyggnaden, återfinner vi höskrindan. Återseendets glädje finns där.

Fortfarande slår jag och min man visst hö med lie. Andra i byn må tycka att vi är egendomliga kufar men vi vet vad vi gör och väljer vår väg. Har man som jag i sin ungdom hört Sven Hermelin berätta sinnligt om lieslåtter glömmer man det aldrig :-)
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om höbärgning, hölass, höskrinda, hässjor, jordbruk, slåttanna

Sommartider, hej, hej, sommartider...

Sommar var i min barn- och ungdomstid frihet att leka med allsköns ting, fara omkring på cykel, paddla med kanoten i Aspa, kolla in grodyngel, äcklas och fascineras över blinda, rosa musungar i boet som uppenbarades då höet var slaget, räfsa, lägga på potatis, dricka läsk, bada i havet eller i bäcken, köpa glasspinnar i kiosken i Mo, plocka ängsblommor, övernatta i lekstugan - ja allt som är kul i livet (fast potatislandet var enormt och vi barn kände det lite motbjudande att ta itu med att kupa potatis, lägg på pären, på denna stora yta)

Men främst var sommar desamma som slåttanna med hässjning och höbärgning. Här är moster, morbror, pappa, kusinerna och jag i samband med att höet ska in i hölage. Kan året vara -60? -61?

Rast i slåttannan. I skuggan av en hässja har pappa slagit sig ner med en kaffekopp. Vi andra sitter solbelysta med kaffe och läsk. Hässjorna hade olika många led beroende på tillgången på hö. Samtliga hässjor placerades orienterade i öst-västlig riktning precis som traditionella mangårdsbyggnader, s.k. "västerbottenshus" och ångermanländska korsbyggnader.

Här sitter vi ute i Aspänget. Kaffet kokas på plats. Läsken kyldes i stordiket. I bakgrunden Alf Edlunds hölada. På båda sidor om vårt skifte växer nu skog, sly som växt sig stor och en granplantering. Vilken tur att fotona finns som minner om en trevligare tid.

Moster Ingrid räfsar hö, även detta ute i Aspänget. Året är 1968. Räfsning var kvinnornas och barnens uppdrag i slåttannan under den agrara tiden i vårt land. Och för allt i världen, det heter räfsa - inte kratta. Man räfsar hö med en räfsa. Man är en kratta om man säger att man krattar hö ;-) Jag ser att en träräfsa kallas kratta lite här och var i tidskrifter och på bloggar. Som allmogeföremål har räfsor blivit eftertraktade i shabby chic inredningar.

Morbror Bertil tar i så det knakar. Fast han bara låtsas inför fotograferingen, hö är inte så tungt :-) även om bära hö var karlarnas jobb. Till det använder man en högrep eller högaffel.

Här fotografers Maggan, Eva, pappa, Lasse och på toppen av hölasset står morbror Bertil. Året är 1969. Det handlar om höbärgning - ni ser den tomma linhässjan i förgrunden. Det här var kul ska ni veta. På bilden är det bara högafflar som syns som redskap. Kanske var det jag som räfsade rent runt hässjan.

Detta år, 1969, lånade vi traktorn av David Å. Morbror Bertil rattar hem skrindan. 2,5 år senare var min morbror död, vi hade lagt ner jordbruket och livet var eljest.

.
.

Kanske har även andra bloggare åsikter om slåttanna, hässja, torka hö, höbärgning, lada hö, räfsa, traktor

Åka hölass

Jag var i Skåne på besök hos en kompis. Vi åkte runt till kulturbegivenheter. Tog en kafferast i en lite trevlig kaffestuga med lågt i tak och en härlig skånsk trädgård om knuten. Ja, den var trevlig med en kaffetant som tog sig tid att prata lite extra och med trevlig gammeldags inredning som ni kan se av tapeten som skymtar på bilden. På väg ut uppmärksammar jag ett anslag som nästan får mej att falla baklänges - jag måste dokumentera:

En underbar utflykt på ca 1 timme.

Hölasset avgår från gården i Vanstad och kör 1,5 km på den öppna slätten.

Sedan går det uppför Hallandsåsen ca 2 m till en otroligt vacker

utskíktsplats som ligger 120 m över havet!

Där bjuds det på kalvdans med sylt och kaffe.

Turerna går dagligen kl 10.00; 13.00; 19.00.

Skåningarna kan dom! Vilken idérikedom, vilken företagsanda! Hölass med kalvdans.

Kan väl knappast bli bättre för den som vill uppleva bondekultur och för motparten som vill göra en kulturinsats och tjäna kosing.

.
.

Kanske har även andra bloggare åsikter om hölass, höskrinda, kalvdans, utsiktsplats, Skåne, företagsanda, lycka

Falsk marknadsföring

Vem minns inte glädjen av att hoppa i hö då man var liten? Hur kul som helst. Luktade gott gjorde det också. Mjukt men litelite stickigt. Förmaningar från de vuxna att inte ha säkerhetsnålar eller andra vassa föremål på sig.

Som sagt - hur kul som helst med hö.

En folder med det här omslaget tog jag för några år sedan då jag var och handlade mat. Jag blev inspirerad av bilden. Barndomsminnen dök upp.

Gissa om jag blev besviken då vinst-weekenden handlade om att bo på ett spa utanför Stockholm. Utan hö. Bara gå omkring i morgonrock mellan olika bad, bastur, pooler. Med qigong, lerinpackning och what ever. Jovisst - jag vet att det också kan vara skönt. Men varför i all världen locka med hö och natur? Det kallar jag falsk varudeklaration!
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om hö, hoppa i hö, spa, naturen, varudeklaration

Horisontlinje?

Från morfars hus skymtar man långt bort en silhuett av ett berg. Det är Storris-berget. Jodå. Min mamma satt ofta i sin favoritstol i köket, softade och drack morgonkaffet på fat. Hon brukade säga att hon älskade synen av det där blånande berget långt borta. Det gav kanske tanken frihet.

Det blånande berget skymtar där borta, ser ni? Fotot är taget i köket igår. Idag, söndag, vajar flaggan på Flaggberget men det är än gråare väder. Men mycket har hänt sen mamma levde. Det växer upp sly som blir till träd. Den blånande silhuetten är bruten nu. Förbuskningen går snabbt.

Från övervåningen är det lite tydligare men snart växer även detta bort. Det är en liten övergiven triangulär markbit som uppstod då Riks13 anlades 1942 och som övergavs på 70-talet av ägaren som inte bor i byn. Nu ser man inte Alfreds undanstagsstuga och inte heller det lilla huset som Hybert Öberg bebodde efter att han kom hem från Amerikat. Bakom hans hus har dock bäckkanterna blivit röjda :-)

Att förbuskningen och igenväxningen i bygden kommer att fortsätta är en odiskutabel sanning. Förvånansvärt nog har jag hört att alla 50+are som växt upp här inte inser att kreaturshållning och öppen åkermark hör intimt ihop. Någon väg tillbaka är väldigt orealistisk här i trakten. Jag minns den första byastämma jag bevistade som nybliven hemmansägare år 2000. Jag råkade vara i byn i början av maj då den hölls och såg anslaget på byns anslagstavla. Ett upprop från en person i en grannby lästes upp där denne föreslog att vi gemensamt skulle försöka förhindra igenväxning i byarna. Vi har inga sådana problem i vår by! sa byåldermannen. Med den inställningen, och med samtidig granplantering, blir det instängt här.

Det mognar en tanke om hur min mark ska användas.
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om förbuskning, horisont, öppna landskap, växtlighet, bergssilhuett

Kuddvar

Jomen, av min goda vän fick jag för några år sedan ett kuddvar från 50-talet som hon ärvt. Mmmm...

Nu har jag hittat en långsmal innerkudde med rätt lämpliga mått. Kuddvaret är en typ som jag aldrig sett förut. Det har "vingar" på båda kortändarna vilket i och för sig inte är ovanligt. Men det är även öppet på båda kortändarna. Någon som vet varför? Jag har inte den blekaste aning.

Kudden har inte hittat sin slutliga plats. Just nu poserar den i 40-talsfåtöljen. Nu finns här så många soffkuddar (några syns här) så om alla ska vara i soffan, som ju är så vanligt i inrednings-magasin och -bloggar, finns inte plats för någon människa. Och så kan det ju inte få vara. Funktion går före kuddar  ;-) Det blir till att skaffa flera soffor :-o
.
. 
Kanske har även andra bloggare åsikter om soffa, soffkuddar, prydnadskuddar, 50-talstyg

Leende landskap

Jag har väl förspänt som kan jämföra boenden i två landskap, två gårdar. Två kulturer. Människors förhållningssätt till sin omgivning i två landsändar. Två olika sätt att förhålla sig till sitt kulturarv, till sin historia. Två olika sätt att förhålla sig till sina ägodelar. Det är fruktansvärt intressant att se skillnader och förstå varav de kan bero.

Jag har nu lämnat detta leende landskap, den del av landet som min pappa tyckte var allra vackrast. Lite märkligt tycker jag men frågade aldrig varför. Jag kan tycka att det är lite väl inställsamt det här böljande landskapet. Och glesbygdsnorrland väldigt, väldigt vemodigt och övergivet.

.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om grusväg, slingrig, böljande vetefält, öppna landskap, landsbygd

Sevärt

Turistväg

 Turistområde

Landmärke

Världsarv

Detta är symboler för turistväg, turistområde, landmärke, världsarv.

Att hamna i världsarvskategorin är svårt. Det närmaste världsarvet härifrån är Höga kusten, ett naturområde som utsågs år 2000. Nu den första juli utsågs Sveriges senaste världsarv - sju hälsingegårdar, nämligen Kristofers i Stene, Gästgivars i Vallsta, Jon-Lars och Pallars i Långhed, Fågelsjö gammelgård, Bommars i Letsbo och Erik-Anders i Asta. Ett härligt kulturarv.

Kolla in HÄR och klicka på ditt län för att se vad Trafikverket anser vara sevärt där.
Har du något värdefullt du skulle rekommendera dina långväga vänner att besöka i din närhet? Tänk efter, det är bra att ha i "bakfickan" och stolt visa upp. Själv har jag lättare att hitta besöksmål i mitt sydligare boende än i närheten av mitt nordliga.

.
.

Gillart´t alltihop

I skåpet ligger hyllpapper från 60- eller 70-talet.

Där finns selterglas i olika kulörer, mest gröna. Alla inköpta second hand. Liknande i regnbågens färger fanns här förr. De användes vid kalastillfällen av oss barn. Undrar vid vilket glasbruk de tillverkats? Eda, Johansfors, Åfors? Inte vet jag. Minnena till dem är vackra! Och med smak av det som bara var bäst då: Loranga, Portello, Champis, sockerdricka, fruktsoda...
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om selterglas, kalas, Portello, Loranga, sockerdricka, Champis, fruktsoda

Inne igen

Det gamla älghornet har hamnat på väggen. Igen. Skovelhornet användes av föräldrarna som någon slags belysning på 50-talet och har lagrats på vinden sedan dess. Det elektriska tog jag bort, får se om någon slags lampa kommer dit igen. Horn ser man i många inredningsreportage nu för tiden, man hänger väl med :-)
Även samlingar med släktfoton är inne igen i vissa kretsar. Mina foton står som mamma och pappa lämnade dem. Jodå. I tidstypiska ramar. Jodå.
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om älghorn, inredning, horn, belysning, släktfoton