Tabata

Jag säger bara en sak: efter första gången med tabata = träningsvärk i hela kroppen som kommer 1-2 dagar efteråt. Härligt att känna att man lever!
.
.

Sparkföre

Det är vinter och några unga människor på sparkfärd blir fotograferade. Titta på den moderna sparkmodellen, på glasverandan som skymtar på huset i bakgrunden och på staketet (två olika höjder på de glest spikade spjälorna). Och på den tunna, smäckra takfoten - takskägget - taksprånget. Så elegant! Bortanför bostadshuset en lång, låg uthusbyggnad och en brunn med hinkflöjel. På gårdsplanen står en annan spark parkerad. Allt är borta idag, jag tror fotot kan vara taget på Rundvik som omdanades på 1970-talet. Vem använder spark idag för utfärder då bil finnes?
.
.

Byggmästarsvenska

Lyssnar på ett program om dialekter och minns en del tidiga språkupplevelser.

Tänk att jag aldrig hört uttrycket "byggmästarsvenska" förut. Man kan säga att de som inte kunde eller ville tala de lokala dialekterna istället "talade som en bok". Det ledde till att läsuttalet blev norm. Inflyttade kunde inte tala som lokalbefolkningen och de som ansåg sig förmer ville inte tala som sina grannar utan valde rikssvenska dvs. "skollärarsvenska" eller "byggmästarsvenska".

En vanlig föreställning är att förr i världen så talade man fint och bokstavstroget, inte sådär slarvigt som man gör i dag. Kanske inte slöddret på gatan, men överklassen i alla fall. Problemet är bara att sanningen tycks vara den rakt motsatta. Folket på ”öfre Östermalm” skulle själva aldrig ens ha reflekterat över att uttala f:et i ordet övre som f, trots den dåtida stavningen. Att uttala efter bokstaven ansågs nämligen obildat. Den synnerligen bildade författaren Hjalmar Söderberg, själv östermalmare, ansåg det ytterligt vulgärt med människor som sa till exempel statsmininstern med långt a i stället för det sedvanliga stassministern.

Att inte behärska det lediga talspråket ansågs som ett tecken på att man var uppkomling; det kallades för att prata ”byggmästarsvenska” eller, kanske ännu vanligare, ”skollärarsvenska”. Att byggmästare kunde höra till de nyrika kan man förstå, men lärarna? Tja, de ställdes ofta inför ett socialt besvärande faktum när de kom på uppdrag ute i bygderna: de behärskade inte den lokala dialekten. Hur kunde man dölja ett sådant problem och ändå behålla flaggan i topp? Jo, man kunde förstås ta blint parti för bokstavsuttal, och låtsas att det var det enda anständiga. De blev härmade och förlöjligade, och framstod som sinnebilden av en människa som försökte vara lite fin i kanten.

Läs hela artikeln i Språktidningen.
Eller läs om svenskan som talas i Finland liknar stockholmska från 1500-talet.

Jag tycker verkligen man ska sätta värde på sina dialektala ord och uttryck. 

De är försvinnande lätt att mista.

Minne av Tyra

På baksidan av denna enkla träbild står mammas namn samt "fått av Tyra Deger. Ett glatt minne. Vallen, Lövånger."

En liten snidad träbild, efteråt bearbetad med bets (fast man kan tro att det är utfört med en lödkolv). Ett motiv som finns på så många föremål och tavlor på 30-talet och 40-talet. Romantiska landskap med små stugor, skog, kanske en sjö...

Insåg invånarna i norra delarna av landet hur snabbt förändringen skulle koma att gå? Övergången från jordbrukarlivet till det moderna folkhemmet gick med hast. Avbildningar av det som då fanns kvar av det förgångna gjorde kanske övergången lättare. Enkla byggnader och natur som var ett faktum på 30- och 40-talen är nu helt borta. Hur många fiskebodar, lador och små timmerstugor har jag inte själv sett försvinna, jag som inte levde på 30- och 40-talen. Kan den individ sakna dem, den som inte ens vet att de funnits? Kan man ens bry sig då? Svaret måste bli nej.

Här är ett träföremål med glödritat naturromantiskt motiv. En annan typ är målade björktavlor som blivit samlarföremål.
.
.

Bortalängtan

Hembygdskär, javisst. Men ibland händer det att jag längtar bort till en gammal stenstad. Till kultur. Till kulturhistoria som finns i varje byggsten. Till minnesmärken. Till kollektiv stolthet.

Fotot lånat från nätet men jag minns inte varifrån. Älskar perspektivet, ljuset, arkitekturen...

Ikväll får det bli en annan stad än på bilden och mindre intressant i mina ögon. En vän och kollega har lockat mig ut för ett biobesök. Men ute faller snö så kanske jag blir insnöad. Jag tycker om det där med snö och värmande brasor lika mycket nu som häftigaste snöminnet då jag var liten.

Det har hänt att jag blivit fast i hemmet på grund av stor snömängd och blåst även i vuxen ålder. He kônn dreva rätt bra i Mellansverige :-)
.
.

Hembygdskär

Hemlängtan liknar sorg, men saknar sorgens status. Så har idéhistorikern Karin Johannisson uttryckt det. Har man flyttat inom sitt land syns det inte till det yttre att man saknar rötter till den nya platsen, annorlunda är det för de som immigrerat från ett annat land långt bortifrån. Hemlängtan kan finnas där i båda fallen på olika sätt och hemlängtan finns som teman i filosofiska, religiösa, mytiska och litterära sammanhang, det är kollektiva erfarenheter. Jämför med Odysseus irrande hemfärd till sin ö Ithaka, Bibelns berättelse om den förlorade sonens återkomst, de svenska amerikaemigranternas brev och erfarenheter.

Jag har alltid tyckt om min hembygd. Därför gör det ont när natur och landskap förstörs även om bådadera just på denna plats är obetydliga och ointressanta i nationellt hänseende, och långt ifrån särdeles undersköna.

Här i det lilla sammanhanget är man pragmatisk, håller sig till jorden och gillar inte att prata immateriella idéer. Ekonomiskt värde är påtagligt och mätbart men inte affektionsvärde, skönhetsvärde, kulturellt värde, naturvärde, historiskt värde. Detta är därför svårt att diskutera eller ens nämna här då det inte kan mätas i kronor och ören. Själv trivs jag med mer filosofiska och ideologiska frågeställningar.

Så här står det i marginalen på denna blogg: Här beskrivs också vådan av att vara kulturhistoriskt intresserad i en liten, liten by i norra Sverige där det mesta av kulturhistoriskt intresse i omgivningarna redan är borta...

Det är just därför jag engagerar mig i den lilla byn, jag gillar min hembygd, och hoppas att något av den kultur och de kulturlämningar som präglat och skapats av människor som bott här tidigare kan behållas. Insikter om identitetsskapande stolthet var det för i tin de inflyttade med lite högre utbildning, som brukade försöka föra in på små orter. I en liten by av den här typen kunde det vara folkskolelärare och sjuksköterskor, i något större sammanhang, som dära Vall´n var det t ex läkare, präster, veterinärer eller andra intellektuella som var initiativtagare till att bevara bygdens kultur. Idag fungerar det inte så längre. Som så mycket annat är detta numera ålagt samhället, dvs. myndigheter och institutioner. Självklart fungerar inte en sådan centralstyrning på den lilla lokala nivån. Det är fortfarande upp till den enskilde individen att ta initiativ. Det kan upplevas väldigt ensamt.

Den som vänder åter
kommer alltid blott
till ett återvändo.
En hembygd
finns aldrig för den
som en gång reste bort.

Så skriver Birger Norman (1914-1995), en favorit. Han var författare, poet och journalist vars relation till hembygden inte var helt okomplicerad, och någon hembygdsromantiker var han inte. Han hade lämnat Ådalen, återvände enbart som tillfällig besökare, men bygden levde kvar inom honom.
.
.

Vinterfåglar inpå knuten

Ända sedan 2006 har Birdlife Sverige anordnat fågelräkningar sista helgen i januari. Här har skådat vid köksbordet i tio år nu, ett trevligt nöje. I år finns grönsiskor i mängd. Här såg vi tidigare i januari fyra stjärtmesar på talgbollarna vilket var något helt nytt för oss i Mellansverige.

Räkningen av vinterfåglar vid knuten

Börjar: fredagen den 25 Jan vid 00:00

Slutar: måndagen den 28 Jan vid 23:59

Eftersom fredag och måndag också ingår har skolklasser också möjlighet att skåda och räkna fåglar. På sidan vinterfåglar.se  rapporterar man de fåglar man sett och räknat. Det går bra att rapportera utan att vara medlem i Birdlife, fd Sveriges ornitologiska förening.

Foton från Birdlife.se

En rekryt i givakt

År 1901 infördes allmän värnplikt och sedan dess har otaliga svenskar gjort lumpen. Innan dess var det indelta soldater som uppehöll landets försvar. I indelningsverket tog man värvning (typ legosoldater), bönderna slapp låta sina söner gå ut i strid med motprestationen att de tillsammans höll den indelte soldaten med torp och mark att bruka. När visitkortet nedanför togs hade den allmänna värnplikten införts och bondsonen Gustaf ryckte in i lumpen.

Visitkortet föreställer morfars bror Gustaf, 21 år. På baksidan har Gustaf skrivit "Den 1 juli 1903 då fick mamma detta kort utaf Gustaf". Värnplikten förmodar jag gjordes vid Västerbottens regemente då visitkortet är taget i Umeå i Hanna Lundborgs fotoateljé där bakgrunden med ett militärt tältläger valts, passande nog.

Militaria är icke min favoritgren men jag tycker mig se att mössan är av modell m/1865-1899 och uniformen m/1886. Bössan kan kanske vara ett Remingtongevär med bajonett.

Gustaf bodde antagligen en tid i Leduåfors, ett brev daterat 1907 tyder på detta. Brevet är kort, med många förhållningsorder men saknar interpunktioner. Allt går ändå att tyda utom ett ord på slutet som jag går helt bet på. Jag undrar också över barnens skolgång vid den här tiden - läste de över huvud taget skönlitterära verk? Byns skolbyggnad uppfördes 1890, innan dess undervisades i ett par av byns bondgårdar, och då varannan vecka om jag minns rätt.

Leduåfors den 29/8 07

Min Käre pappa

Jag skulle fråga om ni
skall köpa de där tomfat
som det var frågan om
tänker ni att köpa dem så skall
ni komma efter dem och vil
ni inte ha dem så kan ni fråga
Johan får dem stå bara och
gresnar om ni kommer så
hälsa manfrid att han sikkar(?)
den där

Jag mår nu bra
ni kan hälsa anders Öberg
att dem vil inte köpa nå
spik för den har köpt så
mycken ?trom?
många hälsningar
*G R S*

Gustaf (1882-1927) träffade sin hustru Evitoria (1883-1973) från Björna via annons. Giftermålet gick av stapeln den 13 december 1914. De flyttade då in i huset Gustaf låtit bygga. De fick åtta barn, en dotter dog som liten. Dottern Anna och sonen Vigo bodde i föräldrahemmet med sin mor Evitoria under sina liv. Anna som levde längst, dog 2014. Idag ser Gustaf och Evitorias bostad ut som fotot visar.

På andra sidan bäcken bodde Gustafs storebror Johan som var 10 år äldre eftersom han var den ende av familjens då 4 barn som överlevde den difteriepidemi som härjade 1879. Johan övertog föräldrahemmet (som förstördes av eldsvåda på 1930-talet) i samband med att föräldrarna Klara och Johan Olof med den nya kullen yngre syskon flyttade till hemman no 4 och en "Västerbottensgård" dära Halla om de också ägde. Den gamla gården försvann senare medelst rivning, något som har varit mer regel än undantag.
.
.

Klovor av eketrä

 

Det här blev det av den lilla eken vi tog ner vid sommarstugan i somras. Delar av den kapades och klövs med kil och klubba i halv- eller kvartsklovor. Kanske kan de få agera växtstöd för pionerna framöver. Ek är väldigt motståndskraftigt mot röta, särskilt om ändarna, som sticks ner i jorden, bränns.

Jag är inte så begeistrad av träd som inte växer naturligt här uppe, ekar växer här men förökar sig inte. Mina favoritträd är de som traditionellt finns här. Att testa hur vilka träd/växter som klarar sig här är inget som intresserar mej. De två mindre ekarna som finns här, ja nu finns bara en kvar, har planterats av mina föräldrar som hämtat plantor söderöver. Själv prioriterar och gläds jag över de norrländska träden och växterna, kanske för att jag ser ädellövträd så frekvent söderöver och tycker om skillnaden mellan landsändarna. Samt att jag dras till kulturhistoriska preferenser. Även växter och träd, vilda som odlade, trädgårdsväxter som krukväxter, har sin spännande och intressanta kulturhistoria.
.
.

Rimfrost på rutan

Visst är det vackert! Rimfrost på fönsterrutan.

Jodå, jag vet att det är tecken på värmeläckage men så länge det inte är mer än så här och så länge vattnet inte rinner längs rutan så njuter jag. Det är samtidigt skönt och tryggt att elda med ved i kaminer och spisar. Man skulle kanske kunna tro att jag är prepper men så här har levnadssättet varit under många år nu och det var med detta jag växte upp. Det hör på något sätt landsbygdsboendet till, över hela landet, särskilt om man bor i ett hus från första halvan av 1900-talet eller äldre.

Som sagt, för mej är rimfrost njutbart vackert!

Nå´t annat vackert jag kan berätta om är den annorlunda japanska filmen "Shoplifters" (Snattare) av Hirokazu Kore-eda som jag såg i veckan.
.
.

Viktigt meddelande

Postnummer infördes i Sverige 1968. Det hände att postnummer ändrades och så var fallet här. Självklart måste det brevskrivande nätverket meddelas. Posten låter trycka upp åtta olika färgglada tecknade kort. Vi skriver 1979. Jag får ett kort där där min syster personifierat mänskorna på kortet. Jag tyckte absolut det var värt att ha kvar som minnesbild och sparade kortet.
.
.

Gryning

Januarimorgonens färger sprakar bakom ekens silhuett.

Tänk er grenar och kvistar täckta med rimfrost och en flock sidensvansar som tar paus i denna krona. Deras isklirrande spröda läten fyller luften. Eller tänk er februari-mars då kattugglorna sitter i mörkret och hoar här och sedan glidflyger härifrån. Eller i maj då de ljusgrönbruna eklöven slår ut. Eller i juni-augusti då blanka noshornsbaggar lever i och av eken. Eller i oktober då ekollonen smattrande faller på taket. Eller i november då allt löv ska räfsas ihop och läggas på lövkomposten ;-

Stora träd är fantastiska. Det är en förmån att få förvalta några av dem.
.
.

TjugondagKnut

Skuggan av ljusbågen visade sig på 50-talstapeten i blek januarisol. Nu är stringbågen undanställd och skuggan puts väck med den. Det är något tryggt och vackert med våra väl avgränsade årstider!

.

.

Käckens ôppa Knösen

De här två fotografierna från 1955 beskriver Käckens ôppa Knösen. Foto: E. L-n  Här bodde Karl Käck med hustru och Elsa som var uppfostringsjänt´. Vi ser en timrad parstuga placerad i nord-sydlig riktning och en lagårdsbyggnad parallellt med mangårdsbyggnaden. En mindre kornhässja syns i förgrunden. Ett staket med rutspjälor avgränsar tomten till grannhuset. En grind hindrar kreaturen att röra sig fritt mellan gårdarna.

Långt innan de här byggnaderna uppfördes här uppe  på "Knösen" bosatte sig byns första jordbrukande invånare just. Hur de husen såg ut vet vi inte. På den första kända kartan över byn från 1646 är husen symboler.

Två år senare, 1957, håller den timrade mangårdsbyggnaden att ersättas med ett modernt hus byggt av sågat virke. Den gamla parstugan rivs inom kort. Till höger i bilden skymtar ena änden av en bagarstuga.

Vintern 2019 har 1957 års bostadshus byggts till i flera omgångar.

Ladugården står fortfarande kvar till vänster i bild, skymd av unglövskog.

.
.

Snöljus

Vem längtar inte efter en jul med så pass mycket snö att man kan gräva ut gropar för ljuslyktor. Så blev det inte här i år - men väl ett snötäcke var än jag befunnit mig.

Den roligaste julbelysning jag haft utomhus var när en 15 meter lång ljusslang lades i en cirkel på snön och när den tändes smälte snön oändligt sakta och slangen sjönk ner. Så småningom föll mer snö och ljuset blev ganska mystiskt där det kom underifrån snötäcket trots att det var elektriskt.

Nu gör ljusslangen tjänst inomhus bakom och under soffan och ger ett dämpat, skönt ljus som "lyfter" soffan från golvet.
.
.

Plast var fantastiskt - då

Tänk att plast, som var ett nytt och modernt material på 50-talet när föräldrarna satte bo, idag har blivit en global miljöfara för djur och organismer.

Plastpåsarna användes flera gånger om när jag var barn. De diskades och "klistrades" upp på stänkskyddet bakom diskbänken för att torka.

Plastkassar hos lanthandlarna blev vanliga på 1970-talet. Innan de började kosta pengar, som vi kunder blev förvarnade om, minns jag en kvinna i byn som samlade på sig ett stort lager uti fall att...
Själv har jag några plastkassar sparade med tanke på det kulturhistoriska värdet. Och även föremål från 50-talet som funnits här i huset sedan de köptes in.

Nu är plast ett miljöproblem. Haven, ja naturen över huvud taget, översvämmas av plastpartiklar, djur och natur blir lidande. Det finns otäcka bilder på internet med djur som plågas eller dör av plast.

Bild HÄRIFRÅN

I min del av världen lever vi över våra tillgångar, som om fyra jordklot finns till hands. Så bortskämda vi blivit bara på några decennier.

Förr vädrades kläder ibland istället för att tvätta dem varje gång
Tvätten hängde på torklina istället för torktumling eller torkskåp
Nya maträtter lagades av matresterna eller gick till husdjuren
Föremål och kläder lagades
Väl fungerande kök rev man inte ut för att bravera för sina bekanta
Antalet hushållsapparater och hjälpmedel som drevs med elektricitet var få 
Man reste sparsamt och flög inte på semester till andra sidan jordklotet
Konstgräs på fotbollsplaner förekom inte
Fritt flöde av tjänster och varor var ingen regel
Lokalt producerad mat var vanligast
Nöjesshopping fanns inte

 ”Vi köper saker som vi inte behöver,
    med pengar som vi inte har,
    för att imponera på människor vi inte gillar.”

Clive Hamilton, australisk professor i etik

Så snabbt vi blivit fartblinda.
.
.

Att ligga till last

Du ligger bygden till last.
Du betalar inte skatt här.
Du blockerar ett hus från att bli permanentbebott.
Du kalhugger inte din skog.
Du gör inget för att bygden ska leva, dvs du startar inte företag eller tar anställning i kommunen.
Du som inte skulle kunna leva på ditt yrke om du bodde här.
Du arbetar inte inom vård, skola, omsorg.
Du vägrar att arbetspendla långt.
Du är kultur-teknik-humanist och på det överlever man inte här i kommunen.

Att tala om vad du gjort och gör på annan ort är att vara "hev", det gör man inte i Janteland och inte i patriarkal glesbygd.
Du är välbekant med den normen. 
Därför har du alltid undvikit att gå in på det.

Har du engagerat dig i byn har du inte gjort detta för egen vinning.
Det är annars överallt en vanligt förekommande mänsklig drivkraft.
Du ligger bygden till last.
Har du förstått av närboende och lokalpolitiker.
Finns över huvud taget någon analys så skevar den.

Visst finns här i kommunen hus till salu. Det verkar som man vill bortförklara för sig själv och andra att man bor i glesbygd, vill tro att kommunen skulle få ett stort befolkningstillskott om det fanns bostäder att tillgå. Det är en del av kommunens ansvar att se till att det finns bostäder och denna januari månad 2019 invigs tätortens högsta hus, uppfört till det kommunala bostadsbolaget. Där finns 30 lägenheter, ettor till treor. Innan dess gjordes ett flertal försök att bygga strandnära, både flerfamiljshus och radhus.

Kommunens invånarantal var 7 104 personer i september 2018. År 1950 hade kommunen det största invånarantalet genom tiderna: 10 403 personer.

Du tycker om din hembygd.
Varför skulle du annars söka dig hit.
Det är rätt många här i byn, när du räknar efter, som har bostadshus som fritidshus.
Alla ligger de till last, de parasiterar, eller...
Bara några tiotal meter tvärs över "gamm´vägen" står ett hus tomt sedan 1992.
Du frågar dig hur människor här ser på dem som äger "stuga i fjällen" utanför kommunen, de som äger lägenhet utomlands på turistort, eller villa på ort i varmare land.
Och hur ser människor, på den ort där de har sitt semesterboende, på dem.
Anses de parasitera, anses de ligga den geografisk platsen till last...
.
.

Målbild

Så här såg morfars hus ut på 1940-talet. Amatörfotografen fick med en hel del himmel men inte hela huset. Man kan väl ändå säga att detta är en målbild. Men vill jag satsa?

Om vi enbart ser till snickerierna så byttes samtliga fönster på bottenvåningen på 70-talet vilket snarare hör till vanligheten än motsatsen vid den tiden och i de här trakterna. Då som nu ville man vara så modern. Vi har öppnat upp och vet därför att karmarna finns kvar i timmerstommen men mittposten är förstås avsågad och nya insticksfönster instoppade. Vilket medförde att ljusinsläppet minskade. Ett antal ytterbågar samt några innerbågar finns kvar i förvar, men inte samtliga. Några bågar fick grannarna Kalle och Hildur för att använda som drivbänk genom att placera dem snett mot södra lagårdsgaveln. Detta traditionella sätt att fixa drivbänk är jag lätt förtjust i.

Pardörren är bytt till en enkeldörr vilket är minst lika vanligt. På 80-talet byggde pappa en farstukvist, ni vet i en sådan där "romantiserad röd stuga på landet-stil" vilket jag hade, har och alltid kommer att ha väldigt svårt för och av den anledningen försökte få honom att undanhålla huset det tillägget. Övertalningsförsöket lyckades ej.
.
.

Himmel och pannkaka

Himmel så grant det kan vara en solig januaridag då det mesta går i blått.

.

.

Grejat 2018

Detta var året då vi själva "vilade" från praktisk byggnadsvård. Hantverkare anlitades att utföra det som stod på listan och det var inte så mycket denna säsong. Vi däremot, arbetade med ett färdigställande på annat håll, när vi inte befann oss i morfars hus. Det mål vi satt upp där inom byggnadsvården/ restaureringen blev vi klara med i år. High-five!

Men nu till morfars hus: övervåningens fönsterbågar mot söder och väster hämtades av Steen på  Klabböle fönsterhantverk som under juli månad tog bort kitt och glas, skrapade bågarna, oljade in dem...

...satte tillbaka glasrutorna med linoljekitt, målade några tunna lager med linoljefärg. Klart och bra blev det. Han använder normalt linoljefärg från Wibo i Göteborg och det hade vi inget emot även om vi själva använder andra fabrikat när vi målar. Delar av karmarna skrapade och målade vi själva, så även fönsterblecket.

I nuläget skrapar vi inte allt på insidan, endast det som vetter mot utsidan. Träet i bågar och karmar är av god kvalitet - inget behövde bytas eller lagas.

I slutet av juli fick vi hjälp med stolpverket i ladugården. En grundsten hade kantrat och stolpen hade dåligt upplag. Detta ordnades till.

Det här var en liten men dock skönjbar egeninsats i masoniteköket. Köksbänken fick tillbaka sin svärta. Träskivan lyftes över på bockar och behandlades med bets och vax. 1950 ströks bänkskivan med laboratoriebets och sedan dess har ingen behandling gjorts vad jag känner till. En liten yta originalbets lämnades synlig där den inte uppmärksammas så väl. Det ingår i mitt sätt att se på restaurering (återställande/återskapande).



Året innehöll åtskilliga timmars arkivstudier sittande på plats i fyra arkiv. Allt för att känna hembygden mer på djupet och förhoppningsvis få veta eller få förklaringar till sådant jag kanske inte förstår eller känner till.
.
.