Så blev det med Märtas hus och lekstuga

En rejäl make-over:

Märtas hus maj 2013, vitmålad ribbad träpanel med mörkare knutar och fönsterfoder, lertegel på taket. Huset har precis sålts. En lekstuga skymtar till höger. Den har helt släta masonitefasader, en öppen veranda och pulpettak. Då den var ny var den supermodern med sin funktionalistiska uppenbarelse

30 mars 2017. Huset har gått igenom en make-over, en metamorfos och blev en fältindelad, röd panelad stuga med nya små spröjsade fönster på bottenvåningen och de ligger långt in i fasaden, svart trapetskorrugerad plåt på taket vars smäckra takfot/takskägg försvunnit till förmån till en väldigt klumpig takfot.
En tillbyggnad har kommit till mot gården, också den med tjock takfot.

5 okt 2019. Björkarna har kapats och rötterna dragits upp men är ännu ej bortforslade. Lekstugan står där.

5 okt 2019

14 okt 2019.

14 okt 2019.
Nu har den fina vita lekstugan av slät masonite har rivits. Det finns, som jag känner till, endast en lekstuga kvar i hembyn. Undrar hur länge den får existera?

Det här är ingen ovanlig renovering här i bygden. Vad är återanvändande av lokalproducerade byggmaterial? Vad är miljötänk? Vad är kulturhistorisk förståelse?
.
.

Naturnära skogsbruk

"Det är skillnad på naturlig skog och trädåkrar. I en tid när trä ska användas till allt (vilket till stor del är glädjande) måste vi också prata om vilket skogsbruk vi ska ha! Trä är inte per automatik hållbart. Vi behöver ställa om från dagens trakthyggesbruk till ett skogsbruk i samklang med naturen. Plockhugget, som gjort den här videon, är en av föregångarna som redan idag tillämpar hyggesfritt skogsbruk. (så som man också nyttjade skogen innan den industrialiserades."

Videon fann jag via Ekobyggportalens facebooksida den 19 oktober 2019

En video med lite längre innehåll (7 min)

Detta skulle jag kunna orda mycket om.

Härom dagen var jag på ett besök på en arbetsplats där gamla slussportar renoverades. De kärnrika furur med väldig stamomkrets som krävdes hittades i Småland. Inte i "Norrland" där furorna många gånger borde vara än mer senvuxna och med täta årsringar.

Jag undrar: var finns en entreprenör med de åsikter och rekommendationer (som kommer fram i klippen) i norra Sverige, i Västerbotten? Den skulle jag vilja komma i kontakt med.
.
.

Övergiven skönhet

Den här stolta ladan stod så perfekt i en trevägskorsning.
På en höjd i Långed.
Jag tog en bild av skönheten med ett bedagat spåntak för ett antal år sedan.

 

I somras tog jag också ett foto.

Samma timrade lada.
Snart skuggor och borta.

Är det bakåtsträvande att vilja ha kvar lador och andra ödehus? Är det bakåtsträvande att bevara identitetsskapande byggnader i kulturlandskapet? Är det otidsenligt att vilja förstå hur våra jordbrukande anfäder levde? Är det modern livsföring att strunta i det som en gång var? Vad är "modernt" synsätt?

. 
Länsstyrelsen, länsmuseerna (i Västerbotten och andra län) och Jordbruksverket m fl har gett ut många skrifter hur man bevarar lador och andra lantbruksbyggnader. Det kan även finnas medel att söka för fastighetsägarna om man nu inte vill kosta på en reparation ur egen ficka.
.
.

Sista neonskylten ersatt

Fastigheten med Vallens enda konditori håller på att målas om. Neonskylten "Näslunds konditori" har varit nerplockad men fästpunkterna var kvar på den ommålade fasaden. Jag undrade förstås över vad som skulle hända...

Skyltens neonslingor försvann men fribokstäverna som kom tillbaka är sig lika. Jag har inte sett skylten lysa kvällstid så jag vet inte hur den ter sig då... Vi lokalbor bör vara tacksamma över att det ändå blev en skylt med samma logotype - i Nordmaling får man vara beredd på totala förändringar när det gäller mycket, många gånger till det sämre.

 Så här såg skylten ut då den dokumenterades av mig 2009:

 

Flera av neonslingorna var trasiga men ändå bevaransvärd i mina ögon. Lite rost, javisst, men inte utom räddning.

Av inredningen är det i princip bara glaspartiet mellan butik och caférum som är original.

Nu finns inte längre någon neonskylt från folkhemstiden kvar dära Vall´n. Men fastighetsägaren till Näslunds konditori ska ändå ha en eloge enligt mig.

Tack!

Här har jag dokumenterat de två neonskyltar som försvunnit under 2000-talet. De är inte många men var betydelsefulla för samhällets skönhet och identitet.

Wäringstams ekipering:

Byggnaden i centrum revs och ersattes av en asfalterad parkering. 

Där huset stod finns 14 p-platser tillhörande Coop.

Blommor,

en skylt ovanför blomsterhandeln från husets byggnadstid tills affären flyttade till andra sidan gatan. 

Tyvärr flyttade inte den nye ägaren med neonskylten.

Fotot kan klickas och bli större.

.

.

Kyrkans spåntak

I somras fick sockenkyrkan dära Vall´n ny spånläggning på norra takfallet (ej i bild) och slutligen tjärades alla takfall av hantverkare i klätterselar på taket.

De nya takspånen har en ovanlig bearbetning av spånytan. Den synliga ytan är huggen med många små huggmärken - helt nytt för mig. Något sådant märkligt stavspån har jag inte sett tidigare, de saknas i "spånarkivet". Trämaterialet, furan, kommer från Ryssland, spånfabrikören från Finland och säkerligen även trätjäran, de fyra spånläggarna är rumäner. I Rumänien finns mycket av hantverkskunskaperna kvar, inte enbart inom träbyggnadskulturen, men hur är det i Sverige? Hantverkskunskap försvinner på en generation men tar flera generationer att bygga upp igen.

Tidningsartikel från 1993:

 Klicka på pressklippet från den 21 juli 1993 för större format.

Vid takomläggningen 1993 försvann ett spännande historiskt tidsdokument, en ovanlig spånläggning, enligt antikvarisk utsaga återfanns ett spån daterat 1822 -  då således 171 år gammal. Årtalet som nämns i lokalpressen ovan ska nog inte tas på allvar eftersom det finns en tendens att vilja göra en byggnad, ett föremål, "aendnu gamblare".

Och så 2019, endast 26 år efter senaste omläggningen, byts hela norra takfallets sågade spån ut ånyo. Spånleverantören av årets stavspån lovar glatt en garanti på 100 år, ja kanske till och med 200 år! Men den juridiska garantitiden är en bråkdel av detta.

Tillskyndare för användande av sågade spån 1993 var kyrkorådet, länsstyrelsen, länsmuseet och Riksantikvarieämbetet. Man valde stavspån med sågad yta, omkring en aln långa, eftersom det sades vara omöjligt att få fram kluvna spån med den längden. Att sågade spån håller kortare tid än kluvna och täljda visste man inom kulturmiljövården redan då.

Spånen på norra takfallet lades alltså för inte mer än 26 år, men var nu redan så undermåliga att taket behövde läggas om. Ett tydligt exempel på att dåligt materialkvalitet orsakar onödiga kostnader och hotar vårt kulturarv.
.
.

Träfiberplattor på tak

En gång i tiden var masoniteplattor spikade på diagonalen ett takmaterial som marknadsfördes. Ett folkhemmets material. Det liknar takläggning med pappshingel, skifferplattor eller eternitplattor.

Så här kunde reklamen för dessa diagonalplattor se ut med masonitemannen som tydlig logotype.

Här ser man ett av kommunens kulturarvet på fallrepet. Det finns oerhört lite bevarat av detta en gång i tiden så stolta material. Ett enkelt brädklätt uthus med tak av masoniteplattor...

...får gå till spillo i Långron utmed allmän väg.

Vid kommunens största turistattraktion Olofsfors bruk finns ett cirka 10 år gammalt masoniteplattetak lagt på en gammal jordkällare.

Jordkällaren är murad av slaggsten och har nu tak lagt med träfiberplattor av fabrikatet Masonite. Ursprungligen var där något annat takmaterial, Masonitefabriken grundades först 1929. I bakgrunden till vänster syns brukets masugn och mitt i bilden den nuvarande stålindustrin.

 Ett foto lite närmare...

... och en närbild där man kan se hur träfibersplattorna har spikats fast samt ytan på plattorna.

Denna takläggning genomfördes med statliga pengar för kulturhistoriskt ändamål för att påminna om ett utdöende material i den svenska kommun som såg det födas. Folk i allmänhet betraktar träfiberskivor som ett skamligt och skämmigt material, tyvärr, det är allmänt ett fattigmansbevis när det fortfarande återfinns på byggnader.
.
.
.

Ved

Vi röjde lite på skogsskiftet. Det blev småbjörkar som fraktades hem för att bli ved. Inte för att det behövs ved, pappa lämnade efter sig så det fortfarande räcker för de kalla höst- och vinterveckor vi är här och enbart använder vedpannan.

Men vi beslutade alltså att inte lämna björkarna kvar i skogen. Det är fel årstid för att fälla, kapa och klyva ved men det är nu vi har tid. Träd ska egentligen fällas på vintern då saven är  minimal och kapas och klyvas på våren innan de torkar ut helt. Sen torka, helst utomhus, fram mot midsommar. Därefter travas eller kastas in i vedboden.

Inte heller användes kapverket utan istället motorsågen och en snabbt hopkommen men väl fungerande sågbock vid kapningen. Ganska oproffsigt menar jag men fick inte mannen med mig denna gång.

Vi gjorde annorlunda än tradition och empiri säger men är ändå nöjda med ett skönt avbrott i skrivbordsvardagen.

Här är kapverket i bruk. Blir det som jag önskar kommer det att användas framöver när så krävs när större mängder ved ska kapas.
.
.

Handduk som förmån

De här handdukarna med sin typiska blå randning minns jag mycket väl från min barn- och ungdomstid. De var arbetstagarnas förmån att ha fria handdukar med inkluderande tvätt varje vecka. Och förmånen gällde inte endast fabriksarbetarna på Masonitefabriken utan även anställda på NÅAB (Nordmalings Ångsågs AB) och många andra industriarbetare i landet. Det hängde två sådana där handdukar på wc hemma.

Vad händer om du tappar en? undrade jag.
Då får jag en mindre, svarade pappa.
Hur liten är den då? blev min fortsatta undran.
:-)
Tills jag förstod att han menade något annat med "mindre".
Då blev det skrattfest.
Tyvärr finns ingen handduk kvar här i huset. Den på bilden har jag funnit på internet.

Vid arbetsdagens slut klockan fyra (16.00) ljöd ångvisslan och arbetarna strömmade ut genom fabriksgrinden. Hur länge ångvisslan styrde arbetarnas tid minns vet jag inte, jag hade flyttat. Men det kan ha varit under 1980-talet som visslan upphörde att ljuda.

Hur som haver, när ångvisslan ljöd - ofta hördes den hem till byn fem kilometer bort, visste vi att pappa var på hemväg och att middagen då var klar. När jag var barn cyklade pappa året om till och från Rundvik. Var det snö och mörkt vintertid såg vi en blek cykellampa kämpa fram på Riks13 och förstod att han var på ingång. Han hälsade allt som oftast Gokväll i stugan när han klev innanför dörren med den blå smärtingbagen med läderskoningar som innehöll den rostfria matlådan. Senare kom han att samåka med någon yngre fabriksarbetare som hade bil. Själv tog han aldrig körkort på grund av sin blindhet på ena ögat och dåliga syn på det andra. Klagade över det gjorde han aldrig men uppskattade när jag, som först i familjen, tog mitt körkort.
.
.

Knutlampa

På 80-talets början fick jag ett uppdrag att göra ett förslag till varsam ombyggnad av en gård i Hälsingland. Uppdragsgivarna hade varit i kontakt med LRF-konsult som presterat ett förslag till omdaning som paret på inget sätt kunde godta. Det var ett horribelt förslag, med bland annat rivna timmerväggar och oproportionerliga rum, som om det genomfördes helt skulle förstöra huset. Vilken insikt detta lantbrukarpar hade! De blev vänner för livet.

Jag ritade ett förlag som gjorde lite åverkan interiört och ingen exteriört. Jag minns att jag pläderade starkt för panelarkitekturen, linoljefärg, fönstersnickerier och att knutlampan skulle få vara kvar. Den fick bara inte bytas ut. Då, 1983, var inte de här armaturerna åtråvärda, de nytillverkades inte som de gör idag. Mycket positivt har hänt inom material och detaljer på restaureringsfronten under mina yrkesliv. Det är fantastiskt bra! Än mer av kunskapen om vårt äldre fina byggnadsbestånd skulle behöva nå ut långt utanför de regioner som ligger i framkant inom byggnadsvården.

Kommer ni ihåg då en knutlampa var enda utomhusbelysningen på en gård?

Bevarad och på plats än idag.

 

I rabatten nedanför knutlampan växte massor med traditionsanknutna tigerliljor tillsammans med sparris och andra traditionella trädgårdsväxter. Så fint!
.
.

Byvägarna

Nära städer dör stjärnor.
Där slocknar universum
och allt i himlen ligger öde.

Medan byvägarna,
de minsta, leder in i galaxens
myllrande centrum.

Ensam gick jag in i
det till synes övergivna
och fann det artrika bebodda.

Stjärnor och djurögon
glimmar nu på alla himlens
och jordens tysta leder.

Ur En av dessa morgnar ska du stiga upp sjungande, Göran Greider.

 

Fotot visar en tid när gamm´vägen, gamla kustlandsvägen, var byarnas pulsåder.
Hela jag känner mycket för den här grusvägen som förändrats mycket just här.

.

.

Ljusets mörka sida

Läser en notis i september om att forskning visar att "påverkan av ljusföroreningar - artificiellt ljus under natten - på människor, djur och natur är ett växande forskningsområde. I en studie från 2017 kunde tyska forskare med hjälp av satellitbilder visa att andelen nattupplysta områden på jorden ökade med 2,2 procent årligen mellan 2012 och 2016. En ökning med ca 9 % på fyra år.

Under miljoner år har förhållandet mellan dag och natt varit konstant och många organismer har anpassat sig efter dygnsrytmen och de naturliga förändringarna mellan dem."

Källa Science. Biology letter. International Dark Sky Association.

Finaste adventsstjärnan - helt utan elektricitet.

Detta med ljusföroreningar att öka med tiden, tyvärr. Vad kan hejda förändringen? Djur som behöver mörker får ge vika för oss människor som kräver "vår rätt" till utebelysning. I en glättig "miljötidskrift" läste jag en artikel där energisparande LED-lampor förespråkas. Och den "sparade" energiförbrukningen kan då användas till att sätta ut "mysbelysning" i trädgården. Det blir ett nollsummespel utan energibesparingseffekt men med förstärkta ljusföroreningar. Någonstans där spårade skribentens tankegången ur totalt.

Vi som förespråkar upplevelser av mörker, stjärnhimmel, norrsken är i minoritet, nedsmutsning av mörker samt miljö- och klimatförstörelse går inte att hejda.
.
.

Fogning med kalkbruk

Här har lagats sprickor vid öppna spisen. Maskning gjordes med tejp och tidningspapper mot teglet så att enbart fogarna syntes. Risk finns annars för att kalkbruk fastnar på teglet och missfärgar det.

I de små sprickorna mellan tegel och trägolv puttas lite fogbruk ner,
Fogslev användes inte för detta lilla arbete, utan en kittkniv och en spackelspade.

När fogningen är klar lossas maskeringstejpen.

När fogningen är färdig sprayar man med rent vatten ett par gånger per dag i några dagar för att kalkbruket inte endast ska härda på ytan och hindra att hela fogens djup ska karbonatisera.

Kalkbruket är blandat i förhållandet K1:3,  vilket innebär 1 del luftkalk och 3 delar sand (kornstorlek i denna blandning är 0-3 mm). Det tillblandade kalkbruket som inte går åt, är lätt att sedan förvara under många månader i en tät låda/hink/behållare utan syretillförsel, alltså med tätt lock. Kalkbruk har helt andra egenskaper än KC-bruk (kalkcementbruk) och betong och gips vilka måste användas inom kort tid från tillblandningen, före de hårdnar.

Kalkbruket hade vi blandat till under hösten för användning på annat håll. En liten del fick hänga med hit nu i oktober i en liten plastlåda med tättslutande lock.  Vi har mer nytta av kalkbruk i vår mellansvenska tillvaro än här, här på hemmanet har inte kalkbruk använts i någon större omfattning. Här användes ursprungligen soltorkat tegel och lerbruk i murstocken men det byttes till bränt tegel när den murades om 1948. I källaren är väggarna fortfarande putsade med lerbruk.

Betong skulle ha blivit alldeles åt skogen för starkt i de här fogarna och kunnat ställa till med skada i framtiden om det använts. Kalkbruk är svagare och dessutom elastiskt, följsamt.

 Klart. Hålrum/sprickor är ifyllda. En rätt obetydlig åtgärd som trots allt känns bra att ha utfört.
.
Denna öppna spis är inte speciellt vacker. Men tanken är ändå att den inte ska putsas eller formas om. Den ska få vara som den är bara för att den hör till detta hus.
.
.

Barnteckningar

Jag letar efter recept på inlagda frilandsgurka utan dillkronor. Tittar i Hemmets kokbok tryckt 1943. Där finns inte enbart recept, där finns andra saker gömda mellan bladen. Visar det sig.

Ett litet oregelbundet pappersark ligger dolt längst bak i innehållsförteckningen. Otroligt att det är sparat kan jag tycka. Där finns barnteckningar på den lilla biten papper.

Som 2,5 åring ritade jag huvudfotingar. Inget ovanligt alls, men tänk att papperet med blyertsfigurerna är sparat! Namn och ålder är antecknat av en vuxen, måhända av mamma.

Min syster ritade denna figur med kulspetspenna som 7-åring. På samma lilla pappersbit!
Jag har inget minne av att vi hushållade med ritpapper, det fanns en hel rulle på en stång under arbetsbänken.

Det recept på inläggningsgurka som till slut valdes fanns på nätet. Hur som helst var det roligt att hitta dessa ritade figurer. Plus en massa annat som dolde sig mellan kokbokens pärmar, daterade tidsdokument.
.
.

Rosa krull

En hink full av snittblommor från de egna odlingarna finns med i bagaget då resan går norrut på hösten. (Förutom krukväxter då.) I år var det sommarastrar, dahlior, vinterkyndel, solrosor, blad av röd alunrot, sommarriddarsporrar, vinrankor, kärleksört, tandpetarsilja och en gul gladiolus. Åsså de här vallmoknopparna varav en slagit ut. Busigt vacker kanske man kan kalla den. Normalt står de ståtliga i trädgården och blir sen till vackra frökapslar. Jag trodde knappast att knopparna på de smala, håriga stjälkarna skulle tåla trängseln under resan men tji fick jag.

Det återstrå att se om de andra två knopparna orkar slå ut. Ute blåser snöflingor omkring. Innanfönstren är på plats.

Upplysning

Den håller på att bli något lite av favorit, den här sexarmade taklampan från 60-talet. Den tänds med en kronströmställare, alltså 3+3 lampor.

Varannan av de blästrade glaskuporna har raka linjer och varannan korsande linjer. För övrigt är materialen mässing och bakelit.

Lampan återfanns på en kall uthusvind, dammig och smutsig men hel, så först skruvade jag isär alla delarna och rengjorde dem. Resultatet blev gott och nu får lampan göra tjänst i finrummet som det hette en gång i tiden.
.
.

Regnväders syssla då

Pippi Långstrump sov som bekant med fötterna på kudden.

Sådant här sysslade jag och mina flickkompisar med när det regnade under sommarlovet. Klippdockor tillverkades, kläder ritades och målades med krämig temperafärg som fanns i kvadratiska askar. Grövre konturer och mönster ritades med tuschpennor just här. Det pågick i ett par, tre somrar och jag tyckte det var jättekul minns jag, särskilt att skapa kläder.

Ser ni att örngottet är av den äldre typen med knytband av bomull på ena kortsidan och att ett överlakan har vikts över täcket. Det var före den amerikanska typen av bäddning slog igenom med påslakan :-)
.
.