Sträng uppsyn

Detta är ett porträtt av Catharina Eskilsdotter, även kallad Karin, född 1819, en bonddotter från Löjd´.

1843 gifte hon sig med en handelsman i samma by och år 1847 föddes sonen Johan Olof. Tio år efter giftermålet, 1853, blev Catharina änka. Eftersom kvinnor på den tiden var omyndiga, fick Catharina en förmyndare, en man från samma by. Så var lagstiftningen vid denna tid - ogifta kvinnor och änkor måste ha en förmyndare.

Catharina gifte sig för andra gången 1855, två år efter förste makens död. Vid det giftermålet äktade hon den nio år yngre Jonas Forsberg (1828-1887), en torparson från Mo. För detta måste hon naturligtvis ha förmyndarens tillstånd.

Paret Jonas Forsberg - Catharina Eskilsdotter flyttade till ett torp i min hemby som fanns i mina anfäders ägo. Exakt vilket av de försvunna torpen det gällde har jag inte rett ut ännu, men det kan mycket väl ha varit det som låg uppe vid Degermyran (och som troligtvis upphörde som torplägenhet i samband med laga skiftet). Degermyran var 1855 ännu inte utdikad, jordbruk bedrevs vid den tiden inte i stor omfattning där.

Året 1863 köpte paret del av hemmanet numero 4 på Halla. Köpedokument finns. Troligen hyrde/arrenderade de bostadshuset något tidigare. Angående detta återstår att hitta gamla dokument. En handelsbod uppfördes intill Kustlandsvägen (Gamm´vägen). Jonas blev ganska snart välbeställd handlare i byn och långväga inköpsresor var inte ovanliga. Det hände att fru och styvson följde med, se fotot nedan:

* * *

Jonas blev också djupt engagerad i baptismen och var en av dem som startade baptistförsamlingen i byn 1861. Det sägs att de första mötena hölls dära Halla.Ända fram tills ett kapell uppfördes 1892 hölls baptisternas möten hemma hos medlemmarna.

I Sverige fanns 1860 över 4 000 baptister. Konventikelplakatet som lagligen förbjöd att folk samlades för gudstjänst hemmavid utan en kyrkans präst närvarande, mildrades 1858 och upphävdes fullständigt 1868, och på så sätt bröts motståndet mot rörelsen. 

I november 1892 invigde baptiströrelsen sitt nyuppförda Salemkapell i Mo. Baptistförsamlingen har sedan starten samlat bygdens egenföretagare och även kvinnor med arbeten utanför hemmet, bygdens borgerskap.

Efter hand blev Salemkapellet omodernt och icke-funktionellt. Det gamla trähuset revs och ett nytt uppfördes.

Nu för tiden ser det ut som på bilden ovan. I byn Mo har inte någon hembygdsbok blivit skriven, därför är byggnadens historia lite dunkel för mig.

* * *

Paret Forsberg/Eskilsdr tog år 1871 till sig en fosterdotter, Sofia Tysk, född 1858, en systerdotter till Catharina. Vid dopet nämns bland andra Jonas Forsberg som gudfar.

Catharinas yngre syster Hedda Sophia hade gift sig med smeden Nils Tysk och flyttat till Viksjö, Sundvall. De fick fem barn, den yngsta dottern född 1870. Anledningen till att äldsta dottern Sofia, 13 år, lämnades som uppfostringsjänt´är inte känd. Hon var äldst och familjens barn nummer fem föddes året innan Sofia kom till fosterföräldrarna. Den 27 juni 1871 blir smedsdottern Hedvig Sofia Tysk skriven i N-lings socken.

Att ta fosterbarn (uppfostringsbarn som man sade) var inte ovanligt vid den här tiden. Då förekom inte adoption från andra länder, inte heller var IVF eller surrogatmödraskap möjliga.

Sofia var 13 år då hon 1871 kom till paret Forsberg/Eskilsdr. Detta visitkort är från den tiden kan jag tro.

 

På detta foto, som är beskuret, finns inget ateljénamn tryckt och inte heller står skrivet med säkerhet vem som är avbildad. På grund av halsutsmyckningen, som är densamma som på första fotot, drar jag slutsatsen att det är Sofia.Fotot finns precis som det ovanför och nedanför i samma familjealbum,

Edit: Detta är inte Sofia. Från en trovärdig källa har jag fått veta att kvinnan är Ida Hörning född 1841, gift Hörling.

Familjen Forsberg/Eskilsdr, förutom sonen Johan Olof som nu bildat egen familj, är samlad för fotografering i F. M.Stridbergs fotoateljé i Umeå. Fotoateljén fanns ca 1870 och framåt. År 1882 övertogs den av Hanna Lundborg. Att fotografering var en allvarlig sak syns på de avporträtterades uppsyn.

Jonas dog 1887 och Catharina blev då änka för andra gången som 68-åring. Hon dog 1894 och bodde då med två pigor på sin gård på Halla. Pigorna var Maria Leontina Jonsdotter f. 1871 och Vendla Maria Henrietta Gidlöf f. 1866. Bouppteckningen efter Catharina har jag transkriberat. De inventarier som finns upptagna kan delvis identifieras vilket gör det hela riktigt intressant. Hon var min mffm.

Fosterdottern Sofia Tysk kommer jag att skriva mer om.
.

Kommunikationsmedel

Så här såg min allra första telefon ut. En Ericsson Dialog av grön termoplast inköpt hos Televerket. Till den drogs en kopparlina till ett uttag för fast telefoni. Telefonen var placerad på ett bord. Det var evigheter sedan.

Dialog formgavs 1962 av arkitektkontoret AOS Arkitekter och producerades 1962-1978. Jag har fått berättat för mig av en arkitekt som var med, hur processen gick till. Telefonlurens och klykans design var särskilt viktiga, telefonlurens nya, lätta material gjorde att utformningen var väsentlig för att samtalet skulle brytas då luren lades/kastades på. Av honom fick jag fick jag en röd Dialog till min samling :-)

Min L M Ericsson bakelittelefon (1947-1962) med textilsladd och fingerskiva av bakelit är dock favoriten. När föräldrarnas gamla telefon byttes ut tillhörde den staten, Televerket, så telefonen tog telegubben med sig till mitt stora förtret - jag hade bett föräldrarna spara den till mig vid utbytet. Några år senare fick jag en likadan oanvänd bakelittelefon i originalkartong av en god vän. Det kallar jag lycka.

Många andra telefoner har passerat revy i mitt liv men av de fasta telefonerna är dessa presenterade de mest minnesvärda.
.
.

Borta men hemma

 Hur underbart är det inte med snö!

Timmer & Masonite

Om byggnadsvård, kulturhistoria, att bo på landsbygden, glädjen i det lilla, landskapsvård, naturvård och skörheten i det nuvarande.

OM glädjen och vedermödorna av att bli hemmansägare.

OM att ta hand om ett timmerhus.

OM att bevara en inredning av masonite från 50-talet.

OM släkten, hembygden, den "norrländska" landsbygden, kulturhistorien, samhällshistorien och byggnadsvården.

OM det som var och om dagens verklighet. Om varför det som är, är som det är. Kanske…

.
.

Hur man mjölkar kor

I fjol satt jag och en god vän en halv dag på Stockholms universitetsbibliotek och bläddrade i en noggrant beskrivande bok om fäbodväsendet i en del av ett fylke (län) i Norge. Boken var på drygt 500 sidor och skriven av en norsk författare (dessa fantastiska hembygdsvårdande norrmän!) med utförliga beskrivningar om hur den ekonomin fungerade, vilka föremål som användes, vilka material som användes, hur processer gick till, hur fäboden förhöll sig till bondgården, hur samarbete utfördes. Med mera.

Där fanns naturligtvis även en beskrivning av hur handmjölkning går/gick till.

 Foto  härifrån.

Mjølking

Frå gamalt var det to måtar å handmjølke på: å nevamjølke (med heile handa)
og å klypemjølke (mellom to fingrar). Det var om å gjera å mjølke fort, så mjølka
suste i spannet eller ringja. Ofte song dei åt kua, for då heldt ho ikke mjølki (...)

Juret blir ofte vaska med lunka vatn og ei rein fille før mjølking. Dette blir gjort både for å reingjera juret, men også for å stimulere mjølkekjertlane til å gje mjølk ned i spenane. Ved å stryke og ta på spenane oppnår ein same effekt, og dette blir kalla å mjelte upp. Det blir peikt på at når dei mjølka for hand, var det vanleg å mjølke med turre nevar.

***

Mjölkning

För gammalt fanns det två sätt att handmjölka: att nävamjölka (med hela handen)
och att nypa mjölk (mellan två fingrar). Det handlade om att mjölka snabbt, så att mjölken susade i spannen eller hinken. Ofta sjöng mjölkerskan för kon, för då höll kon inte inne med mjölken (...)

Juvret tvättas ofta med ljummet vatten och en ren trasa innan mjölkning. Detta görs både för att rengöra juvret, men också för att stimulera mjölkkörtlarna att ge mjölk i spenarna. Genom att stryka och röra spenarna uppnås samma effekt, och detta kallas att smälta upp. Det påpekas att när de mjölkar för hand, var det vanligt att mjölka med torra händer.

Fäbodväsendet 1550-1920. Ett centralt element i Nordsveriges jordbrukssystem, av Jesper Larsson är en avhandling från 2009. Den är intressant och klargörande och naturligtvis akademisk, författaren har inte egen praktisk erfarenhet av fäbodliv. Avhandlingen är läsvärd.

(Inga originalbyggnader finns kvar vid den fäbodvall som jag är delägare i - rätt typiskt för kulturarvet i min lilla del av Sverige- men genom studier och besök till levande fäbodar i andra landsändar kan jag förstå hur livet en gång sammanvävdes mellan bondgårdarna i byn och fäbodstugorna långt upp i skogen.)
. 
.

Immateriellt kulturarv

I Unesco:s konvention om det immateriella kulturarvet ingår i definitionen av immateriellt kulturarv sedvänjor, framställningar, uttryck, kunskaper och färdigheter - och tillvägagångssätt, ändamål, artefakter och kulturella miljöer.

Som:

• sociala sedvänjor, ritualer och högtider
• kunskap och seder om naturen
• traditionell slöjd och hantverk
• dialekter, muntliga traditioner och uttryck
• musik, dans, teater och framföranden

Vad skulle vi i vår hembygd kunna hänföra till vårt immateriella kulturarv?

Hur många kan utförligt beskriva hur man handmjölkade en ko eller get. Snart, om inte redan, är det ett akademiskt ämne utan förankring i praktisk verklighet.

Hur många vet vad en darjkangj är? Hur många kan uttala detta dialektala ord med rätt betoning?

Hur många har hört en äldre människa som verkligen tror på vitterkärringen och baran, berätta om dessa väsen?

Hur många kan göra en tralj? Hur många vet hur föremålet ska användas?

Hur många känner till hur kornkärvarna hängs upp för torkning på en storhässja?

Hur många minns skillingtrycket om ångfartyget Johan Nyberg som förliste utanför Långron 1915?

Listan kan göras oräkneligt lång...
.
.

Hyggesfritt skogsbruk

Hyggesfria skogsbruk ”Ska vara en närmiljö där människor ska trivas”, 1 minut från SVT Nyheter.

Hyggesfritt skogsbruk är skogsbruksmetoder som inte kallägger marken. Det innefattar olika former av blädning, luckhuggning och skärmar. Metoderna innebär att skogsbruket inte leder till kala hyggen och att skogskänslan blir kvar.

Texten ovan är hämtad från Skogsstyrelsens hemsida.

Nu läser och ser åtminstone jag mer och mer, fler och fler artiklar och inslag, om hyggesfritt skogsbruk. Undrar om den skogsbruksmetoden kommer att få genomslag igen? I Sverige? I Norrland?

.
.

Tunnelseende

En tunnel kan vara ett nöje att passera genom. Som Brunkebergstunneln.
.
.

Så nära till ett naturreservat - men så långt borta

Norrländsk myrmark. Större delen av området utgörs av aapamyrar. I södra delen av reservatet finns en av de nordligaste högmossarna i Sverige.

 

 

Bilder från maj och juli i år. Vid det senare besöket fick jag en familj, som satt på en sten bland nedskräpningen och åt, att inse att det var fin vy om man gick några meter in från stoppet vid E4. Pappan sa, när han såg myren, att han stannat flera gånger tidigare men aldrig insett att utsikten var så pass mäktig. Småpojkarna tyckte mest det var kul att springa ikapp på spången.

Skylt till vilken nytta?

Om en upplevelse av orörd myr.

.
.

Lekstugor som kulturhistoriskt fenomen

Tisdag 26 november 2019 kl. 18:00–19:00 hålls ett föredrag om "Lekstugan" på Nordanå kulturområde i Skellefteå.

Bilden kommer från Skellefteå museums samlingar, SM LS 00082.

 Lekstugan, historien om den lilla stugan med stora möjligheter

Lekstugan har älskats av generationer av barn och väcker för många kära minnen. Kanske växte du upp med en i barndomshemmet, eller har en hemma på gården för dina barn att leka med?

Den här kvällen kommer byggnadsantikvarie Pernilla Lindström berätta om just lekstugans historia och om kända och mindre kända lekstugor för allt från prinsessor till arbetarbarn.

 Eventet är kostnadsfritt.

Arrangör Skellefteå museum, Hålla Hus

***

Den här arkitektritade lekstugan uppfördes år 1918 till två små disponentdöttrar vid ett järnbruk i Mellansverige. Den innehåller kök med vedspis att elda i och zinkbänk, storstuga, vardagsrum och sovrum. Alla möbler är specialformgivna i barnstorlek för just denna lekstuga.

Storstugans matgrupp i lekstugan från 1918. På några möbler har döttrarnas initialer snidats. Lekstugorna i hembygden var långt ifrån av den digniteten på formgivningen och därför sätter man inte något värde på de där små husen. De försvinner.

Det här är min lekkamrat Karins lekstuga hemma på deras gård. Den är riven.

Småflickor skulle lära sig sköta ett hem i ett minihus och lekstugan blev ett hjälpmedel. En vanlig lek var rollspelet mamma, pappa, barn. Först skapades lekstugorna i högreståndsmiljöer och så småningom under 1900-talet spreds lekstugor för barn till enklare miljöer dit hembygdens små hus kan räknas. Min farmor och mormor, födda 1882 och 1890 hade inga lekstugor.

***

Min och syrrans lekstuga byggdes senare, den var klädd med faluröd fjällpanel, hade tre fönster och en dörr på ena gaveln. Lekstugan innehöll två rum: kök och sovrum/vardagsrum. Sängar blev det av två upp-och-nervända potatislådor (pärlåd:er) per bädd, med skumgummimadrass ovanpå och sänglinne förstås. Här kan den sagobetonade tapeten ses. Så roligt det var att vakna upp efter en natts sömn (lite skraja kunde vi vara innan vi somnade) med blå himmel och molntussar som susade förbi fönstret. Den gavs bort för länge sedan som jaktkoja.

Lekstugans köksbord och stolar av trä och masonite finns kvar även om lekstugan sedan länge är borta. Den stod där vedbacken nu är belägen. Jag tog fram möblerna för fotografering för några år sedan. Det är enkla konstruktioner i vitt (trä) och rött (Masonite). En gång väldigt omtyckta och använda. Elspisen, även den av träfiberskiva, är en köpt leksak. 

Här är den enda helt funktionalistiska lekstuga i min hembygd som jag uppmärksammat. Byggd av släta träfiberskivor med pulpettak och fin veranda/farstukvist. Den är nu borta, flyttad påstås det. Den var enkel men hade inte mindre kulturhistoriskt värde för det. Men det är tyvärr byggnader av den typen som försvinner om man inte väljer att bevara sin historia.

Nu uppmärksammas lekstugorna och deras kulturhistoria av Skellefteå museum. Ingen är gladare än jag för det. Det är behjärtansvärt då många överloppsbyggnader försvinner eftersom få sätter värde i dem. De hemmabyggda lekstugorna försvinner och ersätts av köpta friggebodar. Men vem vet, kanske kommer en lekstuga i funktionalistisk stil att visas på bild där i Skellefteå tisdag den 26 november. Nästa gång kanske föredraget hålls här i kommunen...
.
.

Ångermanland

Norrlandspoddens avsnitt nr 55 handlar om Ångermanland och ångermanlänningar. Intressant att höra två personer med så olika politisk inriktning samtala och inte som så ofta i debatter eller sociala medier försöka smutskasta varandra.

Jag är själv ett fan av Ångermanland. Så klart.

.
.

Riddersvik - Sini 47

Denna tavla, en olja på duk, hade mamma med sig i bagaget då hon flyttade hem till byn för att ta över föräldrarnas jordbruksfastighet, eftersom morfar fått hjärtfel.

 

Hur den kom i hennes ägo vet jag inte men ett antagande från min sida är att det var en avskedsgåva från inspektorn på Riddersviks gård i Hässelby villastad där hon var anställd som hembiträde. Jag tror att eget inköp faller bort som alternativ. Inspektorn skötte jordbruket och alla de odlingar som fanns i anslutning till gården. Hon berättade många trevliga minnen från den tiden och att hon och arbetsgivarfamiljen Bjällerud trivdes, som jag förstår det, med varandra. Man hade ett modernt tankesätt vilket till exempel innebar  att Karin åt tillsammans med familjen. Hos andra hade det varit otänkbart - anställt tjänstefolk skulle äta i köket. Riddersviks gård ägdes av Stockholms stad. Vem signaturen Sini är, som målade tavlan 1947, är oklart.

Ett annat litet minne från från tiden på Riddersvik är från arbetskamraten Tyra, född i Lövånger. De hade roligt ihop har jag förstått.

Foto på mamma på resande fot som 26-27-åring från den tiden.
Efter sömmerskeutbildning valde hon att arbeta med annat.

Här finns en sammanställning av bilder från Riddersvik, en Hässelbygård med gamla anor av Henrik Henrikson 2018. Där fann jag bla a detta flygfoto:

Detta bör vara från 40-talet då mamma arbetade där. Hon berättade om alla dessa odlingar, köksland och växthus med grönsaker, rotfrukter, bär och frukter. De skulle delvis försörja Stockholms stad. Hon gjorde sitt bästa för att införa grönt på matsedeln efter hemflytten och giftermålet ett par år senare - men det gick inte alls bra med en kinkig man med specifika matvanor. Gå och göm sig sparris, melon, kronärtskocka, tomat, grönsallat...

Att flytta hem till byn efter anställningar på syfabrik i Uppland, i storkök i Värmland och som hembiträde i Stor-Stockholm kan inte ha varit helt lätt.

 Idag, den 6 november, skulle hon ha fyllt 98 år.

.
.

Heder och tack

Familjegraven är förberedd för vinter och kyla. Gran- och enris från den skog som de som vilar här alla har brukat i sin livstid. Heder åt dem.

Vid en dödsbädd

Du talar om din ”vägran att ärva”
som om du hade långt större självaktning
än Medelsvensson
och av det skälet inte vill hålla godo
med färdiga tankar.
Men så är det inte.
För om vi använder ordet ”ärva” på idéernas plan
får det en innebörd
som inte bara är ovärdig
dig själv eller ”Medelsvensson”
utan helt enkelt omöjlig.
Det finns inget mekaniskt
övertagande av idéer!
Det finns inga färdiga tankar!
Det finns ingen överföring av en människas minne
till en annans,
som när du kopierar en fil
från en hårddisk!
Vi befinner oss vid en dödsbädd.
(Det är alltid till samma
dödsbädd vi återvänder.)
Den döende fadern
säger till sina barn:
”Om ni söker vad jag gömt undan i vingården,
ska ni finna alltsammans.”
De antar att han gömt undan en skatt.,
men så säger han inte.
Du kan ärva en bok
men inte dess mening.
Finnandet ligger i sökandet.
Meningen uppstår
i dig.


Jesper Svenbro
ur Vingårdsmannen och hans söner, 2008.

 

.

.

Sista smörjelsen

Under mina uppdrag för församlingar i Svenska kyrkan har jag stött på s.k. sockenbudstyg. Detta är små nattvardskärl som placeras i ett fodral för att kunna medföras av prästen till en person som är sjuk och vill ha "sista smörjelsen", en person som ligger på sitt yttersta och som är alltför svag för att kunna ta sig till kyrkans nattvardsgudstjänst. I sockenbudstygen ingår nattvardskalk, patén och liten vinkanna med lock. Allt i behändigt miniformat. Dessa kyrkliga inventarier används knappast idag, de är kulturhistoriska föremål som minner om en annan samhällsordning, om en icke-sekulariserad tid.

År 1859 kallade en hemmansägare här i byn på prästen när han låg för döden, inte 40 år fyllda. Han ville ha nattvard och själafrid eftersom något plågade honom. Jag förmodar att prästen från Vallen hade med sig ett likartat kit som på bilden eftersom en person i socknen budat efter honom.

Prästen kom till bondens ångermanländska korsbyggnad, lyssnade på hans bikt och gav nattvarden kan jag förmoda. Då han kom ut ur rummet med den sjuke sa han: "Den mannen hade en underlig sjukdom."

Under hand kom en obehaglig historia fram i ljuset eftersom prästen, trots tystnadsplikt, av någon anledning inte kunde underlåta sig att låta andra vidare undersöka den unge hemmansägarens bikt. Hans brott skulle ha renderat ett livstidsstraff på vatten och bröd på Långholmens fängelse om det hade uppdagats när det utfördes. Nu dog mannen men rykten om mordet fanns där. Det kom att påverka några människor i omgivningen.
.
.

Insikt i en äldre byggnadskultur

Många byter ut
när de har ett gammalt hus.

De sätter in jordvärme
och använder inte vedspisen.

Hela kåken är uppbyggd på detta
för att få drag
och ventilationssystem
och så tar du bort det.

Du får nåt som kyler istället.

Du värmer inte upp vindarna.

Mycket grejor blir fel då.

*

Jag tycker det är mysigt
när det brinner.

Nu är det kaffekokarn
som det knäpper i.

Men jag har faktiskt gjort
en brasa idag.

Det var lite ruggigt
på morgonen.

*

Ett nytt hus idag
du åker och köper virke till det.

Det är sånt virke
som de knappt skulle göra ved av
på nittonhundratalet.

*

De bryr sig inte helt enkelt.

De bara säljer
och de som köper har ingen kunskap
om hur ett material ska vara.

En bräda till exempel.

Idag vill man driva upp nånting
så fort som möjligt
och få betalt.

Förr fick det ta mer tid.

Man valde ut träden man skulle ha
till exempel till brädfodring.

Man gick och tog på ett ställe
där man visste att det hade växt sakta
och att det var tätt och fint.

Idag är det ingen som…
det vet inte ens på vilket håll
de ska vända en bräda
när de ska sätta dit den.

Christer Larsson f. 1982

Ur OSEBOL av Marit Kapla, 2019.

Bild från internet  "kaffepanna på vedspis"

Om gammalt taktegel

"Tack än en gång för rapporten och för (...)

J. har läst rapporten och hans respons var verkligen oväntat och odelat positiv. Det känns som vi är på rätt väg! Jag är så glad för husets och tornseglarnas skull.

Det är något med handslaget tegel som gör mig lycksalig, jag tror att det är dess närhet till elementen - till jorden, elden, vattnet och till människans händer och skaparkraft. Och att det skänker både oss och djuren ett hem. Och lavarna får också någonstans att växa, leva och måla sina kosmiska mönster på."

Man blir mycket glad av ett sådant mejl från en uppdragsgivare när man beskrivit vikten av och argumenterat för att bevara byggnadens gamla handslagna (handgjorda) taktegel tillverkade av lera från platsen vid ett numera nedlagt tegelbruk.

Bild härifrån. Där finns att läsa en hel del om gamla taktegel.

.

.

Så blev det med Märtas hus och lekstuga

En rejäl make-over:

Märtas hus maj 2013, vitmålad ribbad träpanel med mörkare knutar och fönsterfoder, lertegel på taket. Huset har precis sålts. En lekstuga skymtar till höger. Den har helt släta masonitefasader, en öppen veranda och pulpettak. Då den var ny var den supermodern med sin funktionalistiska uppenbarelse

30 mars 2017. Huset har gått igenom en make-over, en metamorfos och blev en fältindelad, röd panelad stuga med nya små spröjsade fönster på bottenvåningen och de ligger långt in i fasaden, svart trapetskorrugerad plåt på taket vars smäckra takfot/takskägg försvunnit till förmån till en väldigt klumpig takfot.
En tillbyggnad har kommit till mot gården, också den med tjock takfot.

5 okt 2019. Björkarna har kapats och rötterna dragits upp men är ännu ej bortforslade. Lekstugan står där.

5 okt 2019

14 okt 2019.

14 okt 2019.
Nu har den fina vita lekstugan av slät masonite har rivits. Det finns, som jag känner till, endast en lekstuga kvar i hembyn. Undrar hur länge den får existera?

Det här är ingen ovanlig renovering här i bygden. Vad är återanvändande av lokalproducerade byggmaterial? Vad är miljötänk? Vad är kulturhistorisk förståelse?
.
.

Naturnära skogsbruk

"Det är skillnad på naturlig skog och trädåkrar. I en tid när trä ska användas till allt (vilket till stor del är glädjande) måste vi också prata om vilket skogsbruk vi ska ha! Trä är inte per automatik hållbart. Vi behöver ställa om från dagens trakthyggesbruk till ett skogsbruk i samklang med naturen. Plockhugget, som gjort den här videon, är en av föregångarna som redan idag tillämpar hyggesfritt skogsbruk. (så som man också nyttjade skogen innan den industrialiserades."

Videon fann jag via Ekobyggportalens facebooksida den 19 oktober 2019

En video med lite längre innehåll (7 min)

Detta skulle jag kunna orda mycket om.

Härom dagen var jag på ett besök på en arbetsplats där gamla slussportar renoverades. De kärnrika furur med väldig stamomkrets som krävdes hittades i Småland. Inte i "Norrland" där furorna många gånger borde vara än mer senvuxna och med täta årsringar.

Jag undrar: var finns en entreprenör med de åsikter och rekommendationer (som kommer fram i klippen) i norra Sverige, i Västerbotten? Den skulle jag vilja komma i kontakt med.
.
.

Övergiven skönhet

Den här stolta ladan stod så perfekt i en trevägskorsning.
På en höjd i Långed.
Jag tog en bild av skönheten med ett bedagat spåntak för ett antal år sedan.

 

I somras tog jag också ett foto.

Samma timrade lada.
Snart skuggor och borta.

Är det bakåtsträvande att vilja ha kvar lador och andra ödehus? Är det bakåtsträvande att bevara identitetsskapande byggnader i kulturlandskapet? Är det otidsenligt att vilja förstå hur våra jordbrukande anfäder levde? Är det modern livsföring att strunta i det som en gång var? Vad är "modernt" synsätt?

. 
Länsstyrelsen, länsmuseerna (i Västerbotten och andra län) och Jordbruksverket m fl har gett ut många skrifter hur man bevarar lador och andra lantbruksbyggnader. Det kan även finnas medel att söka för fastighetsägarna om man nu inte vill kosta på en reparation ur egen ficka.
.
.