Trettondagsafton

 

Back in reality!

 

Över det vackert vintriga landskapet sänker sig den blå timmen. Och mitt fina secondhandfynd sluter upp innanför fönstret där innerbågarna nu håller kylan borta.

Julkrubbors tillbehör

En korg med vindruvor tillverkade av färgad vax, textil och trä inköpt i Neapel på Via San Gregorio Armeno.. Längd ungefär 10 cm.

Några av de tillbehör som tillhör en italiensk julkrubba handlar om liv och kommers i en liten italiensk stad från förr. Hus finns i olika skalor, så även även frukter, korgar, dricksfontäner i form av lejonmaskaroner och halvfärdiga mänskofigurer dvs. stommar av ståltråd lindade med linfibrer och snören, händer, ben och huvuden av terrakotta. Även många gjutna figuriner av terrakotta finns att köpa. Och till detta den heliga familjen.

Materialen som används är bland annat vax, terracotta, trä, plast, kartong, textil, metall, kork, bast, mossa, sand, färg.

Låda med färsk fisk (trä, risgryn, färg)

 Kastanjerostare (metall, keramik, färg)

Torkad skinka (vax)

Grönsaksutbud (keramik, bastsnören

Meloner - här inköpt i mängd (keramik, bastsnören)

Apelsiner 1/2 kg (keramik, papper)

Balansvåg, besman, av kapsyl, tunn spjällkedja och ståltråd.

Bröd (keramik och textil)

Höna med ägg (keramik, färg)

Den minsta skalan av hus (kork, kartong, färg, mossa, sand)

Taktegel av munk-nunnetyp (terrakotta)

Pastaförsäljande pojke (terrakotta - att eventuellt målas)

Jesusbarnet och krubban. Den i särklass billigaste masstillverkade och fulaste julkrubbsdetaljen - 1 SEK (plast, ska separeras så barnet hamnar i krubban).

* * *

Julkrubbor byggs uppinte bara i kyrkor utan lite varstans. Den mest fascinerande och idérika "profana" krubba jag sett fanns utomhus hos en däckfirma/bilfirma utanför porten vid Piazza del Popolo i Rom.

Julkrubbor

E. Roesler Franz (1845-1907) Corridoi di Borgo

Här finns min beskrivning av krubban i S Maria in Via Lata att läsa (varje år byggs en ny julkrubbsmiljö upp):

Ett dygn beskrivs från åskvädersdag till klar natt. Det är några minuters fantastisk fint sceneri som konstant börjar om. Byggnaderna är knappt en meter höga och börjar i brösthöjd.

Regn, blixtar, lysande gaslampor med flämtande lågor. Början av regnet är försiktigt sedan vräker det ner (och det är riktigt vatten). Försäljare av rostade kastanjer finns med likaså brasa och springbrunn/ dricksfontän, kläder på tork på linor, två kvinnor under ett paraply, affischer på väggen (jag tänker på Pompeji). Grårosa regnhimmel, vackert, vacker blå natthimmel med några få starka stjärnor (som blir starkare efter ett tag) och molnslöjor som drar förbi. Himlens färger speglar sig i fönsterytor.

Den uppbyggda miljön har en enorm djupverkan.

Födelsen tilldrar sig till höger utanför "målningen", avskärmad från gatan medelst staket. Maria med alldeles för stelt ansikte, ej inlevelsefullt. Regnet börjar bortom staketet, födelsen befinner sig helt utanför händelserna på gatan. Efter Trettondagen ställdes vackert klädda tre konungar med sina tjänare upp - på väg till Jesusbarnet.

Detta är den mest fantastiska av krubborna i Rom. En akvarell av Roesler Franz hade blivit iscensatt och tredimensionellt uppbyggd enligt målningen Corridoi di Borgo inser jag vid andra besöket.

Molto bello! Bellissimo!!

* * *

Nedan några andra minnesanteckningar från tre av alla de kyrkliga julkrubbor som besetts:

 

S Ignazio

Komet som rör sig på himlen mot konstig stiliserad ängel. Backprojection. Stjärnor lite för starka. En fjärd med stiliserade vågor. Segelbåtar rör sig från höger till vänster och vice versa. Hur "vattnet" fungerar vet jag inte.

Krubba till höger som en del av helheten.Gåvor på väg.

Bäck med damm där en anka simmar. En bro över ån längre bort. Vid brofästet sitter en man och fiskar, han har fått napp och fisken dinglar sprattlande och glittrande på reven strax ovanför vattenytan. Fisken rör sig genom att stjärten nuddar det forsande vattnet (som är  riktigt). Kul!

Kokande grytor med ånga. Är ångan riktig eller hur åstadkoms den? (Det är väl knappast bra för kyrkans inredning med fukt i rummet?) Hammondorgel-musik i bakgrunden!

S. Pantaleo
Jättefin krubba, förhållandevis liten, men med djupskapande rumslighet. Något av tittskåpsteater. Liggande, trött Maria ser på sin nyfödde son. Josef står hukande intill.
Bakom är det gatuliv, gallergrind, stork på taket, tvätt på tork, mycket judiskt folkliv då platsen för krubban är förlagd till Betlehem vilket syns på byggnader och klädsel.
Mycket fint!
Spanska julkrubbvännerna i Madrid hade arrangerat och krubbfigurernas skapare står nämnd vid namn på litet plakat bredvid. Juste info!

Chiesa di Gesú e Maria
Fin krubba, bearbetad. Figurer lika stora som i min egen krubba i Sverige. Blå bakgrund som i så många andra kyrkor.
Månen, som är halv, och stjärnor tindrar ibland, sen blir det ljusare men fortfarande blått. På "natten" tänds det i fönstren i de bergsklättrande små oregelbundna husen. Ett  stort brusande vattenfall har åstadkommits mellan två bergsbyar med hjälp av vadd som klistrats på en axel. Axeln roterar, vattenskummet forsar. I nedre delen av landskapet ligger segelfartyg i hamn med revade segel.
Fruktstånd täckta med markiser syns och intensiv handel pågår intill födelseplatsen dit de tre heliga kungarna har kommit.

* * *

Jag kan inte påstå att jag varit eller är särdeles intresserad av dockskåp. Men de italienska julkrubborna har jag fastnat för. Många har härligt suggestiva utomhusmiljöer som byggs upp för att vara till glädje för många under en knapp månad.

Kakelugnens fogar

 

Den enklaste av kakelugnar - vit och rund.

Vi eldar i kamin, vedspisar och kakelugn. Det går åt så mindre el på så sätt. Vissa rum hålls svala genom att dörrar stängs när vi vill ha det så. 

När jag lämnade stan för landsbygden insåg jag att jag hade möjlighet att leva som man gjorde för ett par generationer sedan - då farstun stod sval under vintern, sval som i ett skafferi så att mat kunde förvaras där. Så ville jag också ha det. Vet ni hur gott det doftar då äpplen förvaras i farstun? Ryms inte all kalasmat under storhelgerna i kylskåpet ställs den ut i farstuskåpet under vintertid. Det är inte alla förunnat att kunna leva så när centralvärme, öppna planlösningar och andra tankesätt gör att man lever med samma temperatur i husets samtliga rum. Jag älskar verkligen zoner med olika temperaturer. Tittar man tillbaka till hur livet levdes fram till 1900-talets mitt lär man sig hur man lever miljövänligare. Allt det här hade inte gått om jag inte levt med en människa som tidigare än jag börjat leva sitt liv utifrån det här synsättet. Jag kan skatta mig lycklig!

Kakelugnen på bilden ovan såg sliten ut när jag först såg den. Det var stora springor mellan kakelplattorna. Men skorstensfejaren dömde inte ut den, det var bara det estetiska utanverket som såg dåligt ut. Så jag blandade till egen kakelugnsfogmassa och snart nog såg det bättre ut.

 

Stora springor mellan kakelplattor.

Kakelugnsfogar efter ett års eldning.

Kakelugnsfog för vit/ljus kakelugn är mycket enkel att blanda till själv. Det är minst lika lätt att själv fylla i fogarna.. Här är receptet jag använder:

2 dl krita
1 dl titandioxid
1 äggvita
mjölk 

Ingredienserna rörs ihop så fogmassan får en relativt fast och grötig konsistens. Den ska vila minst 30 minuter så att kritan får svälla.

Kratsa först försiktigt ut lös fog med en matkniv. Arbeta försiktigt så glasyrens känsliga kanter inte skadas.

Med en gummispatel stryks massan ut i alla fogar. På snirkliga krön och gesimser är det lättare att ta fingrarna till hjälp. Efter fogningen tvättar man bort överskottet med en blöt svamp med rörelser diagonalt över fogarna. I stora fogar behövs ytterligare fogmassa eftersom det bildas sprickor i breda fogar då fogmassan torkar. Ny tvätt med blöt svamp. När fogarna torkat polerar man upp kaklet med en torr bomullstrasa – det blir ett slående fint resultat och man kan elda i kakelugnen direkt efter omfogningen. Allt detta är enkelt att utföra själv.

Kakelugnens princip med slingrande rökgång uppfanns av arkitekt Carl Johan Cronstedt (1709-1779) och general Fabian Wrede (1724-1795) på 1760-talet. Uppfinningen var åtta gånger effektivare än dåtidens värmekällor och vedbesparande. Det var nödvändigt då råvaran höll på att sina eftersom ved och träkol behövdes till de många järnbruken i landet. Stångjärn var en stor exportvara som gav landet inkomster. Hushållen värmde upp hus och lagade mat på kökets äril, den öppna härden, som liksom nutida öppna spisar, ger lite utbyte till rummen i form av värme.

Läs - En värmande eld

Presepi italiani

 

Ett dygn hinner passera under några minuter när den här julkrubban i en av Roms kyrkor, Santa Maria in Via Lata, iscensätts. Från gryende morgon - solig dag - blå kvällstimme till mörkaste natt har Associazione Nationale amici del presepe, Sezione di Roma skapat väldigt elegant. En ny miljö utförs varje år inför julhelgen.

Många av Roms kyrkor använder inför julen något av koren till för att bygga upp en hel miljö med julkrubba, en konstinstallation där landskapet runt omkring ingår. En underbart fantasieggande katolsk tradition.

Motivet är detsamma med födelsen i krubban men arrangemangen runt om är olika. Dagsljuset förändras över dygnet (tar ca 4-5 minuter, dagsljuset mörknar och en störtskur med regn faller och sedan kommer aftonsolen fram, en bäck rinner genom ett landskap och på bron över bäcken står en pojke som precis fått en sprattlande glitterfisk på kroken (fisken rör sig då den ibland nuddar det strömmande, riktiga vattnet). Fantasin är outtömlig. De vise männen anländer alltid först till Trettondagshelgen. Då är det Befana-fest, den dag då alla barn får gåvor.

Julkrubbor i Rom och Neapel är de som jag numera finner mest intressanta. Museer för julkrubbor finns både i Rom och Neapel men museet i Neapel är bäst, mäktigast, störst och väl värt ett besök när på året man än befinner sig i denna sprudlande stad. I Neapel finns också gatan Via San Gregorio Armeno där julkrubbsfigurer i olika skalor och tillhörande attiraljer säljs året om men högtidligast är det att befinna sig där i december månad. Vid fyra tillfällen har jag lyckats vara där under den myllrande julmånaden och aldrig blivit besviken.

Italienarna är mästare på att bygga upp stämningsfulla julkrubbor.

Julkrubban

Då jag var liten fick jag en julkrubba. Där fanns den heliga familjen, en krubba för foder, en åsna och en oxe, en herde med tre får och de tre vise männen från "Österns länder". Jag ritade av den som jag såg den i min verklighet då. Jag antar att vi ser Josef och Maria på vänster sida om Jesusbarnet som ligger i krubban. Vilka figurerna till höger är kan diskuteras men kanske är den mindre en  herde och den större är förmodligen en av de tre vise männen.

Stallet har tre högt sittande glasfönster! med spröjsar!, torvtak? och en skorsten som det kommer rök ur, haha... Jag ville tydligen förbättra boendesituationen för det var ju kallt utomhus till jul här hos oss i norr. Att leva sig in hur livet tedde sig i Mellanöstern för sisådär 2000 år sen är inte lätt för ett litet barn i kalla Norden, varken då eller nu.

Jesusbarnet i krubban är avbildad rakt uppifrån, utom de två pinniga benen på krubban. Så roligt det var att finna den här barnteckningen hopvikt med en notering om att jag ritade julkrubban den 22 januari 1961.

Så här ser krubban och dess figuriner ut i verkligheten:

Made in West-Germany står det på kartongen där den förvaras.

Att teckningarna finns kvar är för mej lite otroligt. De var vikta och instoppade i en bok, tänk att jag hittade dem.

Ett barn är fött på denna dag,
så var Guds välbehag.
Det föddes av en jungfru skär,
Guds Son det barnet är.
Dock vilar du i ringhet klädd
på fattigdomens bädd.
Välkommen var, o Herre kär!
Vår gäst du vorden är.

Om världen ännu större var,
av guld och pärlor klar,
så vore den dock alltför klen
till säng åt dig allen.
Dock vilar du i ringhet klädd
på fattigdomens bädd.
Välkommen var, o Herre kär!
Vår gäst du vorden är.

Text: Martin Luther/Olaus Martini 1617 – bearbetad av Johan Olof Wallin 1817.

Julstämning

 

Förlag: Betty Dahlströms Bokhandel, Tel. No. 22
Foto: Albert Ohrlander
Konstförlaget FRAM, Stockholm.

Vykort ur samlingen. Då en grå stenkyrka.

Tomtebloss

Ett gammalt paket med tomtebloss/julgransbloss finns bevarat. Det är köpt på Konsum för länge sedan. Evighetskringlan på prislappen påminner om det.

Hur många trevliga tillfällen har inte tomtebloss gnistrat i juletid här i huset. Det är ett enkelt sätt att sätta lite fest på tillvaron om man som jag tycker att det kan räcka ibland. Pyroteknik när den är som enklast som har använts här i huset många gånger, gärna när det är lite mörkt. Det bästa var att böja ståltråden till en krok och hänga blosset i något, t ex granen, och sedan tända på. Och då får man vara lite uthållig för att få blosset att tända. Att hålla i blosset med bara händer är ingen hit, ståltråden blir rejält varm.

På finlandssvenska heter tomtebloss sprakasticka. Observera att alla vokaler här uttalas som korta dito. På danska heter det stjernekaster och på norska stjerneskudd. Läser jag på wikipedia.

Hammargrens i Kungsbacka tillverkar fortfarande julgransbloss.

Då korkmattan var en nymodighet

  

Det är så riktigt trevligt att besöka kulturmiljöer där en bit korkmatta (linoleum) ligger mitt på skurgolvet under matbordet. För övrigt  ligger på trägolvet långa trasmattor. 

Det var så här mormor och morfar hade i sitt kök. Deras korkmattebit lades in på 1930-talet under det runda matbordet mitt på golvet. Den korkmattan hade ett 30-talsmönster förstås. Så småningom täcktes hela golvet med en hel inlagd korkmatta/linoleummatta.

På 1860-talet öppnades den första fabriken med linoleum, förutom att sälja linoleummattor såldes också bland annat vaxdukar. Walton hade sökt patent på linoleum (...)

Så fort patentet tagit slut spreds fabrikerna relativt fort och redan i slutet av 1800-talet kunde man lägga linoleumgolv både i England, Tyskland och USA. Till Sverige kom korkmattor först vid sekelskiftet 18–1900.  Korkmattor var väldigt populärt i Sverige ända in på 1950-talet, men därefter förlorade de i popularitet. Idag är det inte helt ovanligt att en golvläggare rivit ut linoleumgolvet för att komma åt trägolvet under. Detta har lett till att linoleum idag är relativt sällsynt, så om man har en korkmatta från 50-talet i sitt hem gör man klokt i att bevara den.

Luciakväll

Vi tar det igen - en stjärngossa sprider ljus på Luciakvällen. Familjen firade Lucia på kvällen. Pappa kom cyklande hem i mörkret i ur och skur från arbetet på sågverket. Först åt vi middag sen stökades det till Luciastämning. På morgonen var det alldeles för ruschigt med kossorna som skulle mjölkas och pappa som lämnade hemmet tidigt.

När vi ätit middag och rusat för luciakaffe var jag stjärngossa, allt annat var otänkbart. Något annat ville jag bestämt inte vara. En enkel strut med påklistrade stjärnor (jag minns dem som blankröda), en stor skjorta (pappas?) med ett brett sidenband runt midjan samt ett stearinljus i handen fullbordade ekiperingen. Det gällde att vara koncentrerad när ljuset brann.

Sen blev det kaffe eller saft/mjölk med dopp för alla tre generationerna i huset och eventuella besökare. Det var kul att hjälpa till med dukningen eftersom lussekatter, pepparkakor och sockerbitar las ut på bordet helt utan inbördes ordning. Luciasånger ljöd från radion eller än säkrare från grammofonen. Hur många år det här gick av stapeln vet jag inte men fotona ovan är från två olika år kan jag se. När skolan började hade jag med all säkerhet slutat vara stjärngossa men Luciakaffefirandet fortsatte länge än och har gett mig glada minnen.

Att ligga i framkant...

  

Det går så bra att använda det senaste inom teknologin för att torka tvätt. Vi är några som ligger i framkant när det gäller. Varför slösa elektricitet på en så basal sak som att torka tvätt? (Vid minusgrader går det bra att frystorka tvätt i ett ouppvärmt uthus, inget konstigt med det.)

Åker- och betesmark i världen

En av de bloggar jag följer, en statistikblogg från Jordbruksverket, hade i september 2021 ett intressant inlägg. Andelen åkermark och  betesmark i världen presenterades i inlägget.

ÅKER

Klicka HÄR så kan du se andelen land för land om du för pekaren över respektive land.

 

BETE

Klicka HÄR så öppnas en karta där du kan se procentsatserna land för land.

Här kan du läsa inlägget i sin helhet.

När vi exploaterar vår åkermark i Norden blir vi allt mer beroende av import av de grödor, ja av mat som vi äter. Hur ska vi se på det med tanke på ett hållbart samhälle och miljönytta? I Norrland har nerläggning av jordbruk gått snabbare än övriga landet.

Myrslåtter i kustlandet

Här i byn hade man myrslåtter när min mamma var barn och långt innan dess. Då var bruket på upphällningen för snart nog dikades fjärden ut intill vilken man slog våtmarken.

På senare tid har jag läst om myrslåtter på skilda håll, i en skrift från Jordbruksverket, i länsmuseers skrifter och på sociala medier. Så roligt att detta blir tillgängligt för många. Senast beställde jag, som komplettering till de skrifter jag redan har, tre broschyrer från JBV som liten födelsedagspresent till mig själv: Ladornas land, Fäbodskog och fäbodbruk samt Skogsbetesmarker. Jag är ensam i bekantskapskretsen med detta mitt intresse och broschyrerna är verkligt stimulerande.

"Till myrslåtterängar räknas ängar belägna i kärr och mossar. Myrslåtterängar med naturlig vattenföring kallas för kärrängar medan de med reglerad vattenföring antingen är dammängar eller översilade slåttermarker, så kallade silängar.

 

Kärrängar nyttjades förr allmänt i Sverige som slåttermarker. I vissa områden hade de en särskilt stor betydelse. I nordvästra Svealand och Norrlands inland var slåttern av kärrängarna avgörande och man slog ängar som låg långt bort från gården. Däremot slogs inte mossarna i Norrland.

 

Efter kärrängarnas storjhetstid för dryga hundratalet år sedan har många områden torrlagts och odlats upp, övergått till att bli betesmark eller växt igen till sumpskog. Idag finns få hävdade kärrängar kvar."

 Ängar, Jordbruksverket 2012.

"Myrslåttern började med ett slag från myrkant till myrkant. Slaget tillbaks lades mot det första så att en rygg av slagen starr bildades. [Alltså inte som när man slår en äng, där slår man slagen från ett och samma håll. (min anm.)] Då var det lätt för räfsarna att samla höet i torkbredor. På gungflyn bar man trygor på fötterna. Regnade det i bredan kunde höet få vändas åtskilliga gånger innan det var hässjetorrt. Det fick inte bli några surtuppar med mögelhärdar i hässjan. När höet var torrt blev det brått att få det under tak."

Ladornas land i serien Biologisk mångfald och variation i odlingslandskapet är utgiven av Jordbruksverket 1999. Den skriften laddade jag ner utan bilder för många år sedan men nu har jag den alltså sedan i år i pappersformat med foton och illustrationer.

Här får jag också lära mig att till skohö användes främst blåstarr, flaskstarr och norrlandsstarr. 

"Slåttermyrarna låg ofta en dryg väg från gården, varför slåttern och hemtransporten av fodret var ett helt företag. Efter inägoslåttern bar det iväg till myrarna. Starren slogs med lie och hässjades på platsen. Höet förvarades i lador eller hässjor, för att hämtas på vinterföre med häst och långsläde med skrinda."

Ur häftet Rismyrliden. Sevärt i Västerbottens län.

 

 

Småskrifter utgivna av Jordbruksverket. De är mycket bra och informativa. Jag har fått dem gratis på olika kurser jag deltagit i. Det är bara de tre nyförvärven jag köpt via JBV:s hemsida: Ladornas land, Fäbodskog och fäbodbruk samt Skogsbetesmarker. De finns inte med på bilden ovan. Den lilla skriften Ekologi på villatomter och bostadsgårdar är producerad av den kommun där jag nu bor och delades ut gratis för några år sedan. Något att ta efter för Nordmalings kommun?

 

* * * 

 

Torkplatsen för myrslåttern här i byn är fortfarande en byallmänning: "Reveln", som betyder sandbank, sandrev, rev; ås (i en myr). En upphöjd plats nära våtmarken. Det klargjordes av lantmätaren då byns samfällighetsförening bildades 2007. Bildandet kom till efter påtryckning från mig. Det räcker att övergå från delägarförvaltning till samfällighetsförening om enbart en delägare (hemmansägare i vårt fall) kräver det.

Ur min anteckningbok nr 1 från 1990-talets begynnelse: 

Dyscha = stor utbredd låg hög med hö som gjordes på ängsmark och i myrslått.
När man "dro lôpen" innebar det att man drog starr ur vattnet efter att starren mejats ner med lie.

Tidigare användes granbark med insidan nedåt. På den lades starren och det hela drogs upp på land. Vi vet att i byn pågick myrslåtter efter år 1928. Bror Söderström berättade att masonite användes att dra upp starr på/med. Masonitetillverkning i närliggande Rundviksverken kom igång 1928. Alltså har vi ett årtal angivet som visar att myrslåtter fortfarande torde ha pågått in på 30-talet. Betänk att detta inte är Västerbottens inland där myrslåtter pågick länge utan i kustlandet.

Frågan är om det är fler än jag som önskar att vi hemmansägare tar hänsyn till denna del av byns historia när vi beslutar - oftast får vi medlemmar inte vara med att besluta då styrelsen gör det utan att införskaffa medlemmarnas åsikter. Istället för en byålderman, som utsågs före 1973, agerar styrelsen numera som byålderman med starke man som övriga styrelsemedlemmar bejakar. Det blir lätt så då ingen känner till hur en förening ska skötas - att medlemmarna beslutar och styrelsen genomför beslutet. Det är sorgligt och odemokratiskt.

 

På Fäbodmyren fanns uppodlad myrjord. Den har markberetts och fäbodallmänningen kommer att fortsätta att markberedas, allt enligt skogsbruksplanen som endast jag protesterade mot. Som sprungen ur en enkel familj i en by där bildning aldrig stått högt i kurs, träffar jag många som inte präglas av eftertanke då det gäller vår gemensamma kulturhistoria.

Mer om Norrlandsförhållanden att läsa: Myrslåtter - en del av naturahushållningen.

Snöfall på bloggen

Visst känns det lite konstigt med snöfall på bloggen när jag visar sommarbilder på människor mitt i slåttannans höbärgning. Men jag gillar både äldre tiders arbete med och skötsel av jordbrukslandskapet OCH snöfall. Snöfallets kod fick jag för länge sedan av Annica på Snaquesaligt. Tack för det!!!

Samtliga årstider har sin tjusning.

Höbärgning i Österbotten 1912

Det är fantastiskt vilka kontakter man får genom att blogga. Och vilka kunskaper, frågor, påståenden som kommer mig till del. Det kan verkligen vara givande.

Marianne Myllymäki i Munsala, Österbotten, sände ett mejl med ett foto från skördetiden ca 1912. Det är hennes farfar och farmor och deras två äldsta barn som var födda 1905 och 1906 samt några byskvinnor på väg till höbärgning. Ett väldigt fint foto av ett arbetsgäng i olika åldrar. Marianne påpekar att hennes farmor bär sina skor eftersom de skulle sparas i möjligaste mån och inte slitas i onödan. Själv lägger jag märke till att kvinnorna bär både räfsa och lie och att kvinnorna har vita hucklen om håret, knutna under hakan.

Marianne berättar också att i Munsala användes inte hässjor utan man använde störar i de fall man inte torkade höet direkt på marken (som jag skrev om här).

Hon skriver "Här säjer vi att man störar höet, tyvärr är det numera sällsynt att se störat hö. Inte gör man just heller småbalar av torrt hö längre utan nu är det inplastning och jättebalar som gäller. I vår by finns inte en endaste ko mera fastän det på 60-talet fanns nästan på varje gård."
 

I ett annat mejl sänder Marianne ett foto där arbetsfolket tar en paus från höbärgningen och äter ute i det fria. Snacka om familjesammanhållning och att alla hjälps åt på bondgården för att få mat på bordet hela året. Det var långt ifrån det individualistiska samhälle som vi har idag.

Stort tack för fotona Marianne!