Torkade växter

Mintt "herbarium" från 1970-talets början består av 33 pressade växter utan egentligt tema. Växtpressen tillverkade pappa. Växterna fästes på styv kartong, en ram med glas tillverkades av densamme. Här är den avfotograferad vid en tuva med liten blåklocka. Blåklockan med den förgängliga färgen som inte behölls ens om salt ströddes på klockorna.

Prydligt har jag antecknat de latinska namnen på växterna, i sammanställningen nedan togs de svenska namnen också med. Tidens gång visar sig genom att två växter fått ändrat latinskt släktnamn då gentekniken gjort att Linnés indelning delvis blivit föråldrad.

Fragária vesca	Smultron
Anthriscus sylvestris	Hundkäx, hundloka
Veronica officinalis	Teveronika, ärenpris
Rubus árticus	Åkerbär
Erióphorum angustifolium	Ängsull
Rumex Acetosélla	Bergsyra
Geránium silváticum	Midsommarblomster, skogsnäva
Potentilla erécta	Blodrot
Ranúnculus acris	Smörblomma
Trifólium repens	Vitklöver
Gymnocarpium dryopteris	Ekbräken
Drósera rotundifolia	Sileshår
Lúzuia pilóso	Vårfryle
Linária vulgáris	Gulsporre
Trifólium spadíceum	Brunklöver
Ramíseria secóndo,nu Orthilia secunda	Björkpyrola
Pyrola rotondifolia	Vitpyrola
Pyrola minor	Klotpyrola
Viola canína	Ängsviol
Lámium album	Vitplister
Cornus suécia	Hönsbär
Vacciníum oxycoccos	Tranbär
Chrysánthemum leucanthemumnu Leucanthemum vulgare	Prästkrage
Campánula rotondifólia	Liten blåklocka
Linnéa borealis	Linnea
Vaccínium vitis-idaéa	Lingon
Láthyrus praténsis	Gulvial
Polygonum viviparum	Ormrot
Paris quadrifólia	Ormbär
Gerum rivále	Humleblomster
Oxalis acetosélla	Harsyra
Antennária dioéca	Kattfot
Achilléa millefolium	Röllika

Jo, vilda växter och naturen fängslar och intresserar mig. Det är förstås många växter som inte kom med - kanske är det smällglim, kråkklöver och ängsskallra jag saknar mest. Att frivilligt pressa blommor har jag förstått att de flesta jämnåriga ansåg var dötrist, kanske gjordes det under skoltvång men i de klasser jag gått var detta aldrig en skoluppgift. Jag tyckte det var roligt att pressa växter.

Artrikedom längs vägkanter???

Det var 2018 som statushöjningen av en ca 2 mil lång delsträcka av gamla Riks13 blev klar. Genast efter färdigställandet satte Trafikverket upp en mängd gröna skyltar med texten "Artrik vägkant".

Ifrågasättandet av Trafikverkets skyltning fortsätter. Dessa vägkanter är inte artrika! Sträckan finns inte heller med i Trafikverkets egen inventering av artrika vägkanter. Längs hela vägsträckan ser det ungefär likadant ut förutom att i juli (när fotona togs) blommade renfana på många ställen som vette mot åkermark.

 En grön skylt på var sida av vägen.

Här finns inte de ängsväxter som växte här före anläggningsarbetena startade för 6 år sen. Mycket sly kommer upp och framtiden får utvisa om de fina vägrenarnas blommor kommer tillbaka nu när åkrar/vall/lägdor inte brukas som förr. Att gräset/höet slås (eller tuggas) på åkrarna men sedan får ligga kvar utan att tas upp innebär ju i sig att ängsväxterna, som inte vill ha näring, kommer att utarmas. Själv tvivlar jag på att vägrenarna växtlighet blir som förr. Kanske TRV skyltar så här för att vi boende ska tro att detta är artrikedom.

Det sägs att nu när Sveriges storskaliga jordbruk (eller nerlagda jordbruk) förstör och förändrar växternas biotoper så är vägrenarna viktiga refuger för ängsväxter att överleva på. Men då måste man ge dem chansen och här menar jag att detta inte görs. Det blir artfattigdom i stället för artrikt. Jovisst, insikt om detta finns. Men finns den här? Kanske måste jag bli bofast här för att märka av den ...  Jo förresten, jag hörde att en krets av Naturskyddsföreningen nyligen startat i kommunen och det är glädjande.

Vad innebär artrik vägkant?

 

 

Genusperspektiv på tidningsurklipp

I sommar tog jag fram böckerna med de tidningsurklipp mamma samlat. Den äldsta är från 60-talet. Det är intressant att läsa om det liv som var. Bestämde mig för att titta på dödsannonser och dödsrunor för att få ytterligare fördjupad syn på många kvinnors liv här i bygden.

I runorna berättas om födelseort och datum, ofta vilka föräldrarna, ibland dödsorsak samt intressen. De här runorna beskriver de flesta kvinnor som "hemmets kvinnor", alltså de som skötte hemmet och ägnade sig åt handarbete. Dessa underbara tanter. Längre tillbaka var skötsel av jordbruket en viktig syssla. Bland utsnitten av dödsrunor jag tagit med här (1984-2004) finns bara en runa där jordbruksgöromål nämns.

Klipp ur dödsrunor:

NN var en hemmets kvinna med stor omsorg om sina närmaste. Hon ägnade sig gärna åt handarbete. (1984)

Förutom hemmets sysslor var olika handarbeten hennes största intresse. (1988)

Hon var en hemmets kvinna, av stillsam natur, hjälpsam och vänlig mot alla (1991)

Fru Karlsson var mycket intresserad handarbete och åtskilliga är de gardiner och sängöverkast hon virkat under åren (1992)

Hon var en hemmets kvinna och hennes stora intressen var blommor och handarbeten (1992)

Omvårdnaden om familjen och hemmet låg henne varmt om hjärtat liksom hennes intresse för blommor och handarbeten (1992)

Omsorgen om hemmet och familjen var NNs främsta kännetecken (1994)

Förutom skötseln av hemmet och familjen var handarbete, blommor och sommarstugan i skärgården hennes största intressen (1995)

Sin tid ägnade hon med stor omsorg om familj och jordbruksgöromål. Hennes stora intressen var virkning, stickning, sömnad och vävning. (1996) 

Hennes stora intresse var matlagning och hon var ofta anlitad vid större och mindre fester. Vävning och virkning var andra intressen som hon odlade. (2004)

"Begreppet genus är en benämning på vad som formar mäns och kvinnors sociala beteende. Hur en man respektive kvinna förväntas att vara och hur det kommer sig att det blir så. Men även val av yrke, intressen och kläder är sociala skillnader."

Genusförklaringen kommer härifrån.

Man förstår att kvinnliga förebilder saknades för de unga som ville studera vidare. Vi flickor i byn/bygden fostrades att bli som våra mödrar och mormödrar, "snälla", tysta och kunniga i hemsysslor. Lanthushållsskolan var ett alternativ för de som så önskade. Det fanns heller knappt några manliga förebilder om man ville gå vidare till universitet och högskola. Som barn var det grundskolelärare och sjuksköterska som vi småflickor träffade på då det gäller kvinnoyrken med vidareutbildning, alltså inom vård och omsorg. 1960-talet var också en tid då många gärna ville bli flygvärdinna, ett högt skattat modernt kvinnoyrke då.

Att vara förstagenerationsakademiker, den första i familjen som studerar vidare på universitet eller högskola, var ingen självklarhet. Pressades flickorna av föräldrarna som ville att döttrarna skulle "få det bättre" än de själva haft eller kom drivkraften inifrån flickorna själva? Jag funderar över hur kvinnor i min generation som vidareutbildat sig men fortsätter att bo kvar i en liten by kontra de som flyttar till stan ser på de grundläggande värden de vuxit upp med. Skiljer sig genusperspektivet åt mellan dem?

 

TALA OM KLASS med Susanna Alakoski och Karin Nielsen som redaktörer skrevs av femton kvinnor och gavs ut 2007. Fortfarande ger den mig på sina ställen ett leende av igenkännande.

"Klass finns. Klass väcker känslor. Klass ger skillnader i makt, status, lön, hälsa, boende och arbetsvillkor. Trots detta förnekar vissa att klass finns. Men skillnaderna består och har i många fall ökat. Därför måste vi tala om klass.
(...)
Om att passera klassgränser gjorda av flytande dynamit, att gå genom stängda dörrar och om att ha livskunskaper som inte finns representerade i Trivial Pursuit.
Tala om klass visar upp ett klassamhälle som sträcker sig från 1931 till 2006. I boken möts arbetarklassen och underklassen, gamla och unga, kvinnor från storstäder och landsbygd.
Alla författare är första generationens klassresenärer, det vill säga föräldrarna har inte akademisk utbildning eller motsvarande yrken."

Oväntat samtal

Vem kunde tro att en hårfrisörska skulle ta upp samtalsämnen som inte bara handlar om väder, vind, utfrågning om mitt yrke, sysselsättning, boende... Sådana där ämnen som är utanpåverk och får mig att blunda i frisörstolen för att slippa prata. Fördomsfullt - ja.

Men nu har det hänt. I salongen som är nyinredd men i ett folkhemshus från 40-talet håller hon till. Arbetar ensam. Innanför skyltfönstret där man kan behöva vänta på sin tur finns ett par sköna stolar och tidskrifter som brukligt. Men här finns inte Damernas Värld, Allas, Hänt i veckan och de där andra typiska damtidningarna med kändisskvaller.

 

NEJ!  Hårfrisörskan prenumererar på "Populär Historia" till kundernas fromma, kanske även någon annan intressant tidskrift men jag har bara hunnit se den först nämnda. Första gången jag besökte salongen kom frisörskan genast in på historia genom att ställa en intressant fråga som höll samtalet igång under klippningsproceduren som brukar gå rätt snabbt eftersom jag inget annat kräver än kortare hår än när jag kom in genom dörren.

Näst sista gången kom vi att prata om - ja ni kan inte gissa! Jo om kyrkofäderna. Vem i min bekantskap skulle ta upp ett sådant ämne??? Vi diskuterade och funderade tillsammans. Eftersom jag nyss hade läst Augustinus Bekännelser som skrevs år 397 och funnit den intressant, var det möjligt att genast spinna vidare på ämnet. (Augustinus räknas till en av kyrkofäderna.) Den romerske kejsaren Konstantin (272-337) blev en annan självklar del i ämnet kyrkofäder eftersom han var den öppnade upp för kristendomen i Romarriket. Men när det gällde manikeismen, som Augustinus först bekände sig till, var våra kunskaper alltför grunda för att komma långt den gången.

Under det senaste salongsbesöket fortsatte snacket. Kyrkomötet i Nicaea år 325 e Kr förstås och romarrikets fall med flytt av kyrkocentrat från Rom till Venedig och sedan till Konstantinopel (Istanbul) och vad detta betydde för den västvärlden.

Herreje, så utvecklande och kunskapshöjande ett besök hos en hårfrisörska kan vara. Vi blir sporrade att ta reda på mera. Oväntat, förvånat, intellektuellt. Hon invandrade som barn till mitt land och är betydligt yngre än vad jag är. Intresset för historia, nyfikenhet och kunskapstörst är gemensam nämnare.

Fatta min förvåning och glädje!

Uppvuxen med idel tanter

Det pågår en utställning om Tanter! på Arbetes museum i Norrköping just nu. Den skulle jag gärna se men vet inte om jag hinner - den slutar den 3/9. utställningen bygger på foton av den framlidne fotografen Bernt-Ola Falck (1962–2006).

 Foto Bernt-Ola Falck

Jag har alltid tyckt om att prata med äldre människor, inte för att de alltid är visa men för att de har lång livserfarenhet och har mycket att berätta om livet förr. Om de har berättarförmåga förstås annars måste man dra ut mening för mening och det är jobbigare. Tanter är ofta lättare att prata med. Tanter är vackra.

Foto Bernt-Ola Falck

Foton Bernt-Ola Falck

Men nu är det så att snart är de där äldre intressanta människorna jag känner döda, jag inser att jag själv hör till den äldre generationen (nu eller snart beroende på hur man ser det). Hur gör jag då - de jämnåriga är inte (ofta men inte alltid) på långa vägar lika spännande och intressanta att tala med. De var inte med förr - före min tid på Jorden. Jo förstås om de tillhör en annan samhällsgrupp än den jag är född i eller nu lever i kan det bli ett intressant samtal även med jämnåriga. (Snart ska jag berätta om en mycket trevlig ny bekantskap med oväntade samtalsämnen.)

 Med de här orden beskrivs utställningen Tanter!:

Tanten – visst finns hon! Säg ordet tant och framför oss ser vi kanske en äldre kvinna i kappa och hatt, med handväska och ideal som inte låter sig påverkas av tillfälliga trender. Tanten i vårt kollektiva medvetande står för omsorg, trygghet och pålitlighet, nytta, flit och civilkurage. Ingen annan kan som tanten säga ifrån när något är fel.

 

Lite mer jag skrivit om tanter:

Den svenska tanten (2010)

Franska tanter  (2011)

Tanter (2014)

Ett älskat ställe

Tyck synd om alla fula små
stationssamhällen
där aldrig i livet
du kan tänka dig att bo
Förakta inte!
Överallt finns rum
som någon älskar
Runda små dukar
av vit spetsbrodyr

Elsie Johansson
ur Tigerfrukost, 1989

Sommarkapellet

EFS sommarhem byggdes på 1960-talet som en gemensam samlingspunkt sommartid för föreningarna inom Evangeliska Fosterlands Stiftelsen i byarna runt om i kommunen. På 1960-talet fanns framtidstro och gemenskap i bygden och sommarhemmet är en god exponent för detta.

Tanter täcker ibland sitt huvud (bär hattar) medan männen tar av sig huvudbonaden i Guds hus. Det är sen gammalt, en fin gammal sedvana inom kristendomen.

Ovanför altarbordet hänger på väggen ett enkelt omålat träkors. Predikstolen har, som jag förstår det, stått i salen sedan den invigdes.

Belysning består av nio pendelarmaturer med stora stiliga glaskupor, två vägglampetter på fondväggen samt läsbelysning vid predikstolen.

En tramporgel används som ackompanjemang vid sånger ur Sions toner eller Psalmboken. Tramporglar har jag ett särskilt gott öga till.
Ursprungligen fanns återbrukade biobänkar med fällbar sits och emaljerad nummerbricka på varje stol. De bänkarna hade en obestämbar kulör med en yta omöjlig att nöta ut. Dessa bänkar har långt senare bytts ut till vad som ansågs som en bekvämare lösning. Några av de gamla bänkarna står turligt nog kvar längs långväggarna.

Ventilation ordnas genom att fönster öppnas för korsdrag och då fladdrar gardinerna så fint.

Byggnaden innehåller en enda stor sal. Invändigt är sommarhemmet välbevarat med:

• Fernissat grangolv som är förhöjt längst fram vid altarbordet (koret).
  
• Väggar har liggande spontad smal träpanel laserat i ljust gult men fondväggen i ljusblått. 
• Enkelt obehandlat träkors
  
• Vitlaserat tak (tredingstak)
• Pendelarmaturer med stora glaskupor
  
• Infravärme uppe vid tak i blank metall, strålningsvärme som knäpper när den är igång.
• Stringhyllor på bakre väggen för psalmböcker.
  

Hur mycket 60-tal är inte detta... Nu läggs missionshusen / bönhusen i länet ner allt eftersom utan dokumentation, utan berättelse, och detta sommarkapell lär väl gå samma öde till mötes framöver. Synd på en sådan oförstörd 60-tals pastellkaramell.

De nyare bänkarna.

Sommarhemmet har fjällpanel på fasaderna som ursprungligen var tidstypiskt brunbetsade men är numera rödmålat med något som inte är Falu rödfärg.

Efter de möten som börjar på tidig söndagseftermiddag, är det kaffeservering i den gamla röda timmerstugan som ligger en bit närmare havet. Den stugan används också för ungdomsverksamhet. Det senaste som tillkommit utanför sommarhemmet är ett litet hus med vattentoalett och förråd men det var många år sedan. 

 

Samlingssalen, detta enkla pastellkapell, är fortfarande intakt.

Böcker som format mej

Av ungdomsböckerna utgivna av B. Wahlströms förlag är de med röda ryggar flickböcker och de med gröna är ungdomsböcker (mest avsedda för pojkar). Och de med röd rygg samt mindre format är barnböcker. 1966 var det år jag köpte och fick flest böcker från Wahlströms bokförlag. I boksamlingen finns bland annat:

Kitty-böckerna som skrevs av olika personer under pseudonymen Carolyn Keene
Tvillingdetektiverna skrevs av pseudonymen Sivar Ahlrud
Fem-böckerna av Enid Blyton
Kulla Gulla-serien av Martha Sandwall-Bergström 

Av de här författarna är alla böcker äventyrsböcker med gåtor som löstes. Kitty var i övre tonåren och ensam detektiv, tvillingdetektiverna var två pojkar och Femböckerna en blandning av pojkar och flickor som råkade ut för spännande saker, inte sällan skrämde de upp sig själva.

Kulla-Gulla var flickan från påvra förhållanden som visade sig vara en herrgårdsfröken och därmed steg i samhällets rangordning men vägrade nedvärdera den klasstillhörighet hon växte upp i.

Detta är en del av de böcker som först formade mej. Andra lånade jag på skolbiblioteket i Lögd´ och folkbiblioteket dära Vall´n.

Anne på Grönkulla var en bok för sig. Den var en födelsedagspresent från min faster men jag var  alltför liten, inte mogen nog och boken var tjock, hade så många små bokstäver och inga bilder (en klassisk anledning för många att inte öppna en bok). Jag började alltså läsa men kom inte vidare. Boken fick ligga oläst några år men så blev jag sjuk och sängliggande vid ett tillfälle och när andra böcker som låg på vänt var lästa började jag av ren leda läsa Anne på Grönkulla av Lucy Maud Montgomery. Den gavs ut 1908 och översattes till svenska året därpå.

Det blev en oerhört stor, positiv läsupplevelse. Så inne i boken var jag att jag glömde/väntade länge med att hörsamma mamma då gemensamma familjemåltider vankades - bara några sidor till...  Förutom innehållet som fascinerade blev varje bladvändning minnesvärd då en himmelsk doft lämnade sidorna och nådde min näsa. Doften satt i länge men nu är den borta efter alla dessa år. Något liknande har aldrig inträffat igen.

Anne var, när berättelsen börjar 11 år och en självständig, nyfiken och påhittig flicka med temperament. Som läsare var jag i passande ålder och kunde identifiera mig med den rödhåriga flickan.

BRA BOK har jag präntat med barnsliga blockbokstäver längst ner på bokens sista sida. Så var det.

De övriga åtta volymerna i Anne på Grönkulla-serien som fanns på svenska då jag var liten finns också i hyllan, såklart.

Andra flickböcker jag läst var Pollyanna-serien av Eleanor H. Porter från 1913 som inte fastnade i minnet på samma sätt. Pollyanna kändes krystad med sin gladlynthet, nästan självutplånande genom att aldrig visa sig ledsen eller arg. Nä, Anne på Grönkulla passade mej bäst! 

Att växa upp utan tv har gjort att jag läst mycket istället. Tv skaffade familjen först 1971 och efter att jag flyttade hemifrån samma år för att börja gymnasiet blev tv:n en apparat  i mitt hem först 1996. Jag tackar min lyckliga stjärna  för det.

En annan MYCKET starkt läsupplevelse som barn har jag berättat om HÄR. Det var en storm att minnas!

Ett eget efternamn

Varför är det så svårt för vissa att lära sig inse att om ett par är gifta måste inte båda ha samma efternamn. Det finns styrelser i samfällighetsföreningarna här som envisas med att på kuvert och utskick påstå att jag har samma efternamn som min man. Jag har inte min mans efternamn vilket jag också påpekat.

Detta med olika efternamn är på inget sätt ovanligt där jag bott sedan jag flyttade hemifrån, kanske särskilt i städer och kanske i kulturkretsar. Jag skriver kanske för jag har inte läst någon avhandling i ämnet som visar på detta samband. En generationsfråga är det troligen också. Men här på den norrländska landsbygden tvingar man på mig ett efternamn jag inte har. Borde inte styrelserna genom sina medlemsförteckningar kunna få det rätt efter mina påpekanden.

För mig är det mycket viktigt att både stava namn rätt och använda rätt efternamn  på mina kontakter. Hur vore det om jag skrev en faktura med felstavade namn och helt fel efternamn? Skulle mottagaren känna sig förfördelad? I 23 år har jag varit medlem i samfälligheter här och fortfarande får jag post med fel namn, ett efternamn som inte ens liknar mitt verkliga. I styrelserna sitter både välutbildade och folkskoleutbildade personer och jag har påpekat förhållandet. Gissa om jag är förvånad att ingen förändring sker på två dryga decennier.

Så här skrev jag på bloggen för åtta år sen:

"Minns  när jag och några av mina vänner avslutade en lördagskväll hemma hos oss efter en träff i ungdomsgruppen. Jag kan ha varit 15-16 och vi satt i den gröna 70-talssoffgruppen. Vi pratade om målet med tillvaron, hur vi ville ha det inom en snar framtid. Tjejerna ville ha barn och familj, utbildning kom också med på listan men inte på första plats. Att detta inte var min framtidsdröm minns jag så väl. Jag ville heller inte på några villkor byta efternamn om jag någon gång skulle gifta mig. Hade jag levt med det i 15 år vill jag inte byta identitet och bli underställd en man framöver. (Det är fortfarande inte alls självklart här att behålla sitt efternamn vid ev. giftermål. Ett sådant val är, eller var åtminstone då, vanligare i socioekonomiskt starka grupper.) Och jag ville absolut inte, om så skulle bli av, ha ett romantiskt bröllop i en kyrka med gräddbakelseklänning, rosetter, rosor och konstig prinsessfrisyr. En lämplig klädsel menade jag var jeans, t-tröja samt kanske en kort slöja, typ 1960-tal, som intressant motsatsförhållande till den övriga klädseln, allt i vitt. Jag vägrade inrätta mig i normen som gällde, jag minns det så väl. Hur jag fått dessa åsikter vet jag inte riktigt."

Jag var ensam om de här åsikterna den där kvällen. Vi var alla uppvuxna på små lantbruk och fostrade av mammor som var hemma. Flickorna bytte efternamn då de gifte sig men inte jag. Kravet på att behålla mitt efternamn ingick i tanken på självständighet. För  mej var det en rätt självklar hållning.

Apotekspåsar från förr

Minns någon Apotekets papperspåsar, de där grå med små vita medicinska symboler?

Påsarna påminner om en tid med socialrealism och strikt mönsterglädje. Kommunalgrått (?) och väldigt vackert. Påsarna jag har är från 1970-talets mitt.

Påsen är fotograferad stående på en laminatskiva från dåvarande KLB-fabriken dära Vall´n och på väggen masonite från dåvarande fabriken i Rundvik. Träfiberskivan har sidan som formpressats mot ett finmaskigt nät utåt -vira-sidan. Det hela är därpå målat med en avtorkningsbar färg.

 

Koncentrerad kulturhistoria tänker jag. Inget av detta går att köpa nytt numera.

Ökenväxten

Denna märkliga växt finns kvar sedan jag var barn och förvaras i ett skåp som en hoptorkad boll. Kom på att den kunde få röra på sig efter många år i mörker och torka. På sin naturliga växtplats blåser vindarna iväg med bollarna och när årsregnet faller stannar de till och vecklar ut bladen.

Den får lite vatten på ett fat...

och efter en kvart har den rört sig så pass som på bilden ovan.

En knapp timme senare ser den ut som på de här två bilderna.

Jerikos ros, eller som den beskrivs på Wikipedia, falsk Jerikos ros (Selaginella lepidophylla) är en mosslummer  Det gamla exemplar som jag har grönskar inte längre men vecklar ut sig då den får vatten. (Enligt SAOB är Odontospermum pygmæum Hoffm. den äkta jerikorosen,)

Vivi Täckholm säger om Jeriko-rosorna: ”en Jeriko-ros må vara hur gammal som helst, kommer den i vatten så öppnar den sig. Det är en rent mekanisk rörelse och har ingenting med livsyttringar att göra.

Detta senaste citatet är hämtat från Brittakarolinas blogg. Britta är 93 år och nyfiket undersökande med väl underbyggda fakta. En väldigt fin läsning.

På bordet

 

 

På det fanerade almbordet i finrummet ligger en tryckt mindre duk med blåbär. Duken är ett vintageköp. Namnet på formgivaren saknas men ack så trevligt litet stycke textil.

På duken står en bukett jättekåpor i en vit klyftvas från Upsala-Ekeby som formgavs av Anna-Lisa Thomson. Keramikvasen köptes in av mamma en gång i tiden. Detta är min lilla oas.

Helgsmålsringning

 

Helgsmål på radions P1. Brasan i öppenspisen sprakar. Lugnet lägrar sig. En skön tradition.

Ängspärlemorfjäril i fin kombo med renfanans knappar

  

En ängspärlemorfjäril fångades på bild bland renfaneknappar i krukan på bron.

I kyldisken

 

Detta var något nytt för mej! Färdigskivad falukorv. Dessutom i jätteförpackning - ca 2,5 kg. Aldrig sett något liknande, helt klart ett måste att fotografera. Jag har hört att i norra Sverige grillar man gärna falukorv på utegrillen och detta måste vara avsett för "ett helt kompani".

Parisare hände att jag köpte som ung i korvtjorren. Den korvskivan hade större omkrets och serverades mellan hamburgerbröd. Men varm korv (med skinn) i bröd med senap, ketchup och bostongurka small högst.

I motsatt kyldisk fanns jättestora plastförpackade korvar med lufttorkad vitlökssalami med vikt 2,477 och 2,235 kg. Nyhléns/Hugossons levererar, Konsum i Nordmaling säljer. Jag blir storögd ovan som jag är med de här produkterna. ;-)

Intill bron

Malvorna blommar och humlorna verkar trivas.