Nu blire myche text å läsa ôm man se vill:
SNART SAGT VARJE TRAKT har en egen broschyr som beskriver omgivningarna
och möjligheten till förströelse och shopping. De är rena påhitten, bygger på
osannolika överdrifter och ett märkliga antaganden om vad en människa vill
göra med sin lediga tid. Om man skulle tro dessa broschyrer är det glesa
Sverige en blomstrande idyll där nedskärningar av service och samfärdsel aldrig
ägt rum.
De är, mer än något annat, tappra försök
att besvärja det mörker som Stig Claesson i Vem
älskar Yngve Frej? redan 1968 såg falla över skogslänen.
För Sveriges många hårt drabbade landsbygdskommuner har
turismen blivit den sista möjligheten. Det finns många motiv bakom en
turistsatsning: desperation, bristande skatteunderlag och möjlighet att starta
delfinansierade projekt som i sin tur lösgör EU-medel och skapar
arbetstillfällen i uppbyggnadsfasen. Effekterna är omtvistade.
Klart är att det inte finns några
större summor pengar att tjäna, omräknat i antal arbetstillfällen betyder några
tusen sommarturister varken till eller från. Hittills har utgifterna på de
flesta håll varit betydligt större än intäkterna. Dock kan man se att de pengar
som satsas ofta kommer traktens innevånare till godo i form av bättre kommunikationer,
service och ett större utbud av varor och tjänster.
De kommuner som tidigare
drömde om företagsetableringar drömmer nu om en massturism som aldrig kommer
att bli verklighet. Och det ironiska är att de turister den svenska landsbygden
kan locka till sig stressade storstadseuropéer - ofta söker efter tystnad,
frihet och vildmark, inte hotellnätter och rastlös konsumtion.
De är dessutom tråkigt nog måttligt intresserade av
kulturarvet, det vill säga det som traditionellt fått svenskarna att stanna
till vid vägrenen. Svenskarna själva söker, trötta som de är på ödslighet och
påminnelser om tidigare generationers fattigdom, det spektakulära. Med den
sista lågkonjunkturen försvann bilturismen som begrepp. Nu reser man till
festivaler eller köper paketresor i kataloger.
I Vem älskar Yngve Frej? uppfinner en skomakare, som
just stängt igen verkstaden, ett fornminne. Egentligen handlar det om ett
missförstånd. Han ska sätta upp en skylt nere vid vägen för att folk ska förstå
att det finns något där i skogen. Skomakaren och hans syster bor i resterna av
en by tillsammans med gubbarna Öhman och
Eriksson. Byn heter Bråten och ligger dold bakom granarna längs en grusväg
mellan två småstäder. Hans syster tycker att skylten är en dum idé - de får ju
gå där som fornminnen i alla fall- och skomakaren tar henne på orden. Han målar
ordet "fornminne" på skylten.
Då kommer turisterna. De
svänger av landsvägen för de vill så gärna ha något att titta på när de är på
semester. Man ska titta på saker när man har semester. De kommer upp på
gårdsplanen och frågar. Skomakarn, som ju inte hade tänkt på möjligheten att
någon skulle komma dit, pekar upp mot skogen och säger att där uppe, där i
gläntan ligger fornminnet. Det är egentligen bara en stenhög, resterna av
knekten Yngve Frejs undantagsstuga. Han säger att det är en gammal grav, vilket
ju är sant på sätt och vis. Det är den grav där de själva ska hamna en vacker
dag.
Nu har Bråten, med sina fyra invånare, sitt
fornminne. Yngve Frejs grav. I själva verket en övervuxen torpargrund från
början av nittonhundratalet. Men turisterna kommer pliktskyldigt. De vill deras
gamla orv och trasmattor. Gubbarna tar det som intäkt att världen har blivit
galen. De får tio kronor metern. När det finns plast.
Om Yngve Frejs grav
verkligen varit ett fornminne hade det sannolikt inte existerat längre. Kanske
inte ens byn Bråten. Enligt en ny undersökning har kanske så mycket som sextio
procent av de svenska fornminnena förstörts av det svenska skogsbruket. Med
fornminnen menas oftast stigar, fångstplatser, boplatser och andra lämningar
som de flesta för länge sedan slutat bry sig om. Detta är givetvis en tragedi,
en av många tragedier skogsindustrin gjort sig skyldig till, men från
affärssynpunkt - i broschyrerna - gör det varken till eller från. Fornminnen
har för länge sedan upphört att locka turister. De flesta av dem vill inte ens
se människornas lämningar.
Fornminnen finns det dock gott om efter de svenska
vägarna. Och om definitionen av ett fornminne vidgas till att vara något som
skapats av människor som levde under andra betingelser än vi, blir nästan
hela den svenska landsbygden ett enda stort fornminne.
Däremot, och fullt i linje
med utvecklingen av äventyrs- och upplevelseturismen, har historien blivit ett
populärt turistmål förutsatt att den perverteras och presenteras i
festivalform. Medeltidsveckan i Visby, med människor i pantalonger och mjöd i
dryckeshorn är ett populärt evenemang, liksom de stenåldersbyar som vuxit fram
genom privata initiativ de senaste åren.
Historien, i turistsammanhang, är inte längre
liktydig med faktiska händelser och förlopp, historia handlar mer om myter och
om möjligheten att fly vardagen – inte till en annan tid utan till en annan
verklighet. Vi har, på både ont och gott, upphört att använda historien som
späkning; hur pliktskyldigt har vi väl inte stått och stirrat på stenhögar och
svårtydda spår i mossan. Vi har känt oss tvungna att hitta den där kopplingen
till det förgångna. Så vad finns det då att titta på?
Den genuina
upplevelsen av Sverige står inte att finna i broschyrer. Det finns inga
skyltar som pekar ut verkligheten. Man vill ju så gärna att Sverige ska träda
fram ur det svenska och bli någonting, inte bara Sverige utan någonting specifikt,
en trakt känd för sina träskålar, sina rotkorgar, visor eller kanske sin
surströmming.
(...)
Det parlamentariska intresset för turismen ökar för
varje sommar som går. Besöksnäringen anses allmänt vara en av de starkast
växande näringarna i landet, särskilt i storstäderna. På kulturdepartementet
ser man turismen som en motor för bevarande och brukande av kulturarvet och
betonar speciellt de bieffekter en turistsatsning kan få på landsbygden. ”Semestrande
och bofasta konstnärer ställer ut och kan, liksom stadsvandringar, fäbodturer,
vägkyrkor med mera som är vanliga inslag i ett lokalt turistutbud, öppna ögonen
också på den egna befolkningen för kvaliteter man annars inte uppfattar."
(Kulturpolitikens inriktning SOU 1995:84)
Under sommarmånaderna är
det aldrig långt till en hytta, ett linneväveri, tunnbrödsbageri eller ett
bygdespel med historisk karaktär. Att anföra ett kvalitetsperspektiv på dessa
företeelser skulle i många fall vara djupt orättvist, och kanske till och med
irrelevant.
Kanske är det också elakt att fråga sig om dessa
attraktioner är historiskt korrekta. Det är de givetvis inte. Umberto Eco framförde
frågan om de imiterade medeltidsslotten i Texas kanske till och med är
verkligare än originalen eftersom de många gånger strävat efter ett slags
korrigerad superrealism där resultatet kommer att likna mänskliga minnet,
komprimerat och retuscherat. De flickor som serverar tunnbrödsmackor i
linneförkläden på n sommaröppna skvaltkvarnens kafé är just verkligare än sina
förlagor i sin strävan efter att skapa illusionen av en gemensam dåtid vi alla
kan referera till. Även tunnbrödet är verkligare än originalet. Den nybakta
känslan garanteras av konsistensgivare.
När turismen först uppstod fanns det fortfarande en
verklighet att betrakta. Dalaturismen, som på allvar tog fart i mitten av 1800-talet,
kunde locka med vanliga arbetande människor i en oförstörd miljö. Det höll inte
så värst länge, ju fler turister som sökte sig till landskapet, ju mer pengar
och moderna impulser fick dalfolket. Ganska snart urartade det hela till en
konflikt där turisterna på olika sätt försökte bromsa dalfolkets utvecklingsiver
eftersom de, när de väl blivit moderna människor, inte skulle vara lika roliga
att beskåda. År 1930 skrev Ivar Lo-Johansson i Stockholms- Tidningen att
"Hemslöjdskullor stå nigande i sommarpensionatens korridorer där de bjuda
ut sina varor -väskor och trasdockor, lappri och strunt, som synes vara enkom
förfärdigat till turisternas ögonfröjd och icke till annan nytta." Han
avslutade harangen med en önskan om att dalfolket borde återgå till det gamla.
I slutet av Slas Vem älskar Yngve Frej? plockas
fornminnesskylten ned av den stockholmare som under sitt besök i Bråten lärt
sig älska både gubbarna och Yngve Frej. Han vill inte se dem exploateras.
Dalarna är nu ett av de minst genuina landskapen i
landet. Om man i begreppet genuin lägger att landskapet är omedvetet om sin
karaktär och påverkan på besökare. Det är den stora stötestenen.
Frågan är då om det existerar något genuint alls för
den som turistar i Sverige. Det öppna landskapet har länge betraktats som
genuint, men nu när jordbruksstödet lagts om så att det är själva odlingen,
inte nödvändigtvis grödan, som berättigar bidraget har också det öppna
landskapet förlorat sitt ursprung. Landskapet är inte, precis som hyttorna,
linskäkten och vattenkvarnen, i bruk på grund av ett försörjningsbehov. Det är i
stället helt andra saker som blivit genuina i vårt samhälle - bankerna,
bensinstationerna, Konsumbutikerna.
Inte ens naturen kan betraktas som särskilt genuin. Naturen i sin nuvarande
metafysiska form uppfanns under industrialism o existerar mest som en kontrast
till det civiliserade. Det är svårt att peka på något ursprungligt i den
svenska kulturmiljön. På må sätt har landskapet fallit ur sin kontext. De
orsaker, eller mänskliga behov, som format landskapet är inte desamma.
Landskapet bli alltså i sig ett museum, en miljö värd att bevara eftersom den
berättar en historia som förenar oss och förklarar vår plats i existensen. Men
att återskapa historien blir däremot omöjligt, en paradox eftersom själva
återskapandet tar död på historien.
Men man kan konstatera att landskapet berättar en historia. Kanske
historien om ett land som genom sin välfärd står handfallet inför både natur
och kultur.
Resterna av den sista sommarladugården i hembyn.
Resterna av Hörnings båtsmanstorp i grannbyn numera
och som det såg ut på 1960-talet.
Det finns ett otal andra glömda husgrunder på byns mark. Än sen då. Gammgval´n ä va he ä.
Ur kapitlet
Det autentiska ur NORRLAND av Po Tidholm. En essä för Dagens Nyheter skriven 1999.
Att essän har några år på nacken ser man bl a på hur Tidholm beskriver det som idag blivit det genuina i samhället - bankerna,
bensinstationerna, Konsumbutikerna. Även de är på väg bort.
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om autenticitet, glesbygdskommuner, turism, uppelvelseturism, natur och kultur, landsbygd, Po Tidholm, Norrland, vår egen historia