Gammvägen sôm ve säg, eller Kustlandsvägen, är en grusväg som går precis förbi mitt hus. Där har den gått sen 1600-talet, långt innan morfar timrade huset.
Gammvägen från övervåningen i mitt hus en oktobermorgon med blek sol.Under drottning Kristinas tid beslöts att postväsendet skulle byggas ut ända upp i norra Swerige. För att ridande kurirer skulle ta sig fram med lätthet behövdes en väg hela sträckan. Längs vägen skulle det finnas gästgivargårdar på lagom
avstånd, ett skjutshåll. Där skulle postkuriren kunna byta häst till en utvilad och kanske övernatta själv. I grannbyn fanns ett gästgiveri som efter att gästgiveritiden upphört, var STF:s vandrarhem ända till 1980-talet. Statens krav på att gästgiverier alternativt skjutsstationer skulle finnas, upphörde först så sent som 1933. Läs mer
här och
här.
Mannen på bilden är
geschevvar P A Bäcklund. Han var gästgivare 1850-1893 och hans son tog över efter honom. Fotot är hämtat ur hembygdsboken. Nära kyrkvallen finns ett hotell med samma gamla anor. I den byn föddes min mormor år 1890.
Plogbacken finns fortfarande kvar som namn söderut i byn - där övergick den ena byns ploglikt på den andras och där förvarades snöplogen. Idag syns Plogbacken knappt, bortsprängd som den är då Riks13 drogs just där i Kustlandsvägens gamla sträckning.
Den gamla kustlandsvägen slingrar sig, följer landskapet, går längs åkerkanter, ja drogs i största möjlighet utanför bästa jordbruksmark.
Den går inte rakt som vägarna byggdes under depressionen på 1930-talet, så kallade AK-vägar (utförda av Arbetslöshetskomissionen). Och inte byggdes den gamla vägen som människan med sina maskiner kan bygga idag: total omstuvning av sin omgivning till oigenkännelighet, "landscaping", där berg och dalar jämnas ut till platt väg.
Kustlandsvägen var den viktigaste kommunikationen genom byn i 300 år. De berättelser jag hört från 1900-talet första hälft då bilismen inte var lika utbredd, visar på ett folkliv rikt på kontakter. Med lätthet stannade man och pratade med varandra om man råkades som fotgängare eller på cykel. Och man slängde några ord då man möttes på cykel eftersom hastigheten var låg och inget plåthölje omgav trafikanterna. Och cyklade gjorde man - långväga! På fotot från 40-talet står de två som kom att bli mina föräldrar, framför morfars hus, beredda att cykla iväg. Och på samma väg hoppade vi hage, spelade kula på våren och lekte "jag begär krig".
Jag skulle önska att byn vore så vacker, fri från sly och med välbevarade kulturhistoriska hus, att vägen kunde markeras med en skylt med brun blomma, vilken markerar vacker vägsträcka. Så tilldragande att resande valde att lägga några extra minuter på att köra genom de gamla byarna längs vägen som går parallellt med E4 nå´n mil.
I ett dataprogram jag tidigare använde för att planera resor kunde man välja tre olika sätt att åka med bil: det snabbaste, det billigaste eller det vackraste. Ute i Europa är det vanligt att det på kartor är markerat
natursköna vägsträckningar. Här i landet är det inte så vanligt än, vad jag sett.
Sveriges vackraste landsväg brukade pappa kalla
gammvägen på 60-talet. Det kunde äga sin riktighet då...
Taket är målat med en vit färg som har struktur som av en rullad trasa. Det syns inte så bra på fotot. Ja kanske är det målat med roller för den kom på 50-talet. En diskret strukturfärg var ordet.
Vad ska jag då använda för ord? Clas, Karin, farsan, morsan, far, mor, fader, moder... ma & pa??? Krångligt att bestämma tyckte jag. Antingen är det för krystat, för genant eller så är det benämningar jag aldrig använt själv. Det är så mycket lättare med generationerna därefter: morfar, farmor - där finns inte så många alternativ.
Då jag hittade den här bilden tänkte jag genast på 50-talet och den tidsperiod jag ibland bloggar om. Här i huset användes en annan typ av dammsugare. En Hugin i väldigt vackra färger och fin formgivning. Den är vinröd och gråmetallic och har formen av en slimmad cylinder. Den finns kvar (vad annars???) men används inte för den är ju inte alls så effektiv som moderna dammsugare. Städskåpet i övervåningens 50-tals kök är väldigt praktiskt och fiffigt. Det är indelat i specialfack där ett är avpassat just för denna apparat.
Det finns mycket man kan göra här i huset. Rätt stora saker. Men i bottenvåningens vardagsrum, tidigare morfars och mormors kök, har jag försökt ordna en 50-talshörna så länge. Soffa och bord har fått komma in från kylan igen.
Allhelgonahelgen är en helg då många skänker en tanke till sina föregångare. Helgen var i fornkristna kyrkan vikt åt helgonen, som hörs på namnet, men sen länge har det varit en helgdag för vanliga dödliga. För min del betyder det inte att jag ser de tidigare släktleden som gengångare, spöken, alltså inget halloween.
Albin Öberg, som murade den öppna spisen, var kamrat till pappa. Jag tror inte att de gjorde rekryten tillsammans men här står Albin i alla fall i sin uniform. Kanske har han permis under rekryten (som pappa sa) eller under andra världskriget? I bakgrunden bebyggelse nära pappas föräldrahem.
Den gamla kustlandsvägen slingrar sig, följer landskapet, går längs åkerkanter, ja drogs i största möjlighet utanför bästa jordbruksmark.
Jag skulle önska att byn vore så vacker, fri från sly och med välbevarade kulturhistoriska hus, att vägen kunde markeras med en skylt med brun blomma, vilken markerar vacker vägsträcka. Så tilldragande att resande valde att lägga några extra minuter på att köra genom de gamla byarna längs vägen som går parallellt med E4 nå´n mil.
I ett dataprogram jag tidigare använde för att planera resor kunde man välja tre olika sätt att åka med bil: det snabbaste, det billigaste eller det vackraste. Ute i Europa är det vanligt att det på kartor är markerat natursköna vägsträckningar. Här i landet är det inte så vanligt än, vad jag sett.
