Ångermanland

Ett sånt här landskapsvapen hade mormor och morfar på väggen. Det var gjutet i aluminium som därefter målats. Det finns inte kvar här i huset men jag har köpt ett nytt på Tradera.

Ångermanlands symbol är tre silvriga laxar, men det är långt ifrån priset på landskapsskölden. Kanske är det för att jag såg det här från barnsben, från det jag började läsa, som Ångermanland är viktigare än Västerbotten för mej?! Landskapet jag föddes i är viktigare än länet. Ett landskap har ett äldre ursprung, landskapsindelningen ser till topografins utformning, länet är bara administrativa gränsindelningar. När jag tänker på Ångermanland ser jag mjuka toppar och däremellan dalar, jag ser blånande berg, kobbar i havet, branta kuster, skravelrösen, fackelblomster och almyche (rallarros, mjölkört).

Jag parafraserar Pelle Molin och skriver: Det är Ångermanland, Guds verk, då han på samma gång log och vredgades!  Ur Ådalens poesi 1904.

Morfars hus befinner sig i skärningspunkten där omlanden från två städer möts, Umeå och Örnsköldsvik. Den som läst kulturgeografi vet vad detta innebär då en ort faller emellan två stolar, då man har lika långt till två städer. Det är alltså långt till residensstaden, det är först nu med bilismen som avståndet minskat i restid. (Det är ju symptomatiskt att Sverige börjat indelas i storlän.)

Vi befinner oss nära länsgränsen. Vid administrativa gränser brukar det finnas lite "outforskade" och obebyggda områden. Det är en avkrok alltså. Visst är det så. Administrationen når inte riktigt hit i alla sammanhang. Människor har präglats av detta. Som kulturhistoriskt bevandrad ser jag mig dock mer som präglad av landskapets utformning och förutsättningar än av statens administrativa gräns. Det är därför jag sätter upp landskapsskölden och säger mig vara ångermanländska.

Ångermanland är som landskap äldre än landskapet Västerbotten. Fram till 1620-talet var hela övre Norrland, dvs. nuvarande Västerbotten, Norrbotten och Lappland samt finska Österbotten, en enda administrativ enhet. Västerbottens län skapades år 1637. En senare länsdelning 1810 ledde till att namnet Norrbotten kom tillbaka och att den norra delen av Västerbotten snart började uppfattas som ett eget landskap. Tja, lite krångligt är det allt… En annan stor fråga här är vilka som befolkade Övre norrland först: kväner eller samer. Den frågan har konsekvenser för bygden än idag med pågående rättsfall, Nordmalingsmålet.

Läs mer om Ångermanland  (landskapsblomma Styvmorsviol)

Läs mer om Västerbotten  (landskapsblomma Kung Karls spira)

.
.

Kanske har även andra bloggare åsikter om landskap, län, administrativ indelning, Ångermanland, Västerbotten, landskapssköld, omland, perifer

Familjebilder

Över jul- och nyårshelgerna lånade jag den nyutgivna boken Stora boken om familjebilder på biblioteket och insåg att den måste jag äga själv. Författare är Björn Axel Johansson och den utgavs av Historiska media 2010. Nu är den beställd på Adlibris för 209 kr. Ni kan provläsa HÄR:

Efter att ha läst den klarnade en del av mina funderingar över fotografier i morfarsfars styvfar Jonas Forsbergs två samlaralbum med porträtt av familjemedlemmar, bekanta samt dåtidens kändisar.

Här kommer två sidor ur boken Familjebilder:

Förutom att beskriva de olika fototeknikerna, med början med daguerreotekniken på 1840-talet, beskrivs hur fotokonsten och kopiorna utvecklas fram till nutid. Från början var helfigursbilder vanliga och korten på papper benämndes visitkort. Från början fanns ingen fotograf angiven på bilderna.

Här är andra exempel ur boken. Till vänster har den avporträtterade själv skrivit sitt egennamn på baksidan. I mitten finns på baksidan en stämpel med fotoateljéns namn samt ett handskrivet namn på den fotot föreställer. Till höger är fotoateljéns namn förtryckt på kartongen som bilden klistras upp på.

De jag tycker är bra att veta är att de tidiga korten är ojämnt tillskurna av fotografen. jag trodde att det var gjort hemma men har antagit fel. Längre fram får visitkorten ateljéns namn tryckt på kartongens framsida och under senare delen av 1860-talet blir trycken väldigt snirkliga och återkommer både på fram- och baksida av porträttet.

Morfarsfarmor Katarina Eskilsdotter med sonen Johan Olof var verkligen i Stockholm och lät sig fotograferas i C.J. Malmbergs ateljé på Norrtullsgatan no 21 därstädes. Själva pappersfotot är ojämnt tillklippt och ser lite slarvigt monterat ut på kartongen med tryck. Så gjorde proffsen har jag nu lärt mej.

Undrar just varför de åkte till hufvudstaden? Vad gjorde de där? Hur reste de? Reste de ensamma? Jag gissar att Jonas Forsberg, Katarinas andre man och Johan Olofs styvfar var med.  Han var ju handlare i byn och gjorde nog flera inköpsresor. Jag gissar också att tiden för fotograferingen är andra halvan av 1860-talet och Johan Olof är högst 20 år.

Det är ingen bygdefotograf som tagit det här kortet heller. Det är ateljéfotograferat och finns i handlar´ Forsbergs samlaralbum. Likaså de här nedanför.

Också den buttra kvinnan som jag sympatiserar med har gått till fotografen i ateljén. Vardå tro? Inget skrivet, inget tryckt.

Här har vi ett lite senare foto. Mannen som porträtterats heter Jacob Öberg och bodde i min by. Fotograf var J A Wikman vars ateljé jag ännu inte vet var den låg. Jacob var en av de starke männen i samband med Vallens baptistförsamlings bildande. Den andre var Jonas Forsberg. De alternerade under flera år som föreståndare vilket framgår av en liten pamflett över baptistförsamlingens första årtionden som jag har i min ägo. En annan man i byn var också aktiv. Honom ska jag berätta om sen någon gång för han intresserar mej.

Till sist några tips: skannar ni av gamla foton, glöm inte att ta med ramen, fotografens tryckta text, hanskrivna texter på baksidan osv. Alltihop ger en gemensam bild och kan ge förklaringar med tiden som du inte har då du skannar. Med hjälp av golvmaterial, bakgrund och rekvisita kan fotografateljén identifieras. Klädmode, rekivista och ateljénamn kan datera bilderna.

Nättidningen Rötter har en porträttsamling. Klicka på Porträttfynd i vänstermarginalen. Bilderna är indelade landskapvis.

En alldeles utmärkt förteckning över fotoateljéer i landet finns också på Rötters hemsida.

Och här har vi då morfar Manfred som ung man. Enfärgad bakgrund, ingen rekvisita och fotoateljéns namn djuppräglat på kartongen. Här är vi framme vid förra sekelskiftet.

.

Kanske har även andra bloggare åsikter om Familjebilder, samlaralbum, äldre porträttfotografi, fotoateljé, historia, 1800-talet

Opassande

Tillåt mej att generalisera.
Jag tycker

• att det är opassande med gatlyktor på bondgårdar eller hus på landsbygden.
• att det är opassande med gatuadresser och därmed gatunummerskyltar på fasader på landsbygden
• att det är onödigt och trist med elektriska ringklockor vid ytterdörrar på landsbygden

.
Jag tycker om

• lampa på knuten som inte har alltför stickande starkt sken
• adresser med gamla gårdsnamn eller byanamn, postlådor med nummer
• att knacka, bulta på ytterdörren

.
Stad och landsbygd skiljer sig åt. Så tycker jag att det kan få vara.


.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om landsbygd, traditioner, gatunummer, fasadsiffra, ringplocka, gårdsnamn, adressförändringar

Hässj´störar

I somras kom de tillbaka till sin plats på rökbastuns långsida. Hässjstörarna. Inte ska de stå och ruttna heller.
Den här lösningen ordnade pappa sedan jordbruket upphört och han någon gång på 80-talet fixade med den timrade rökbastun. Tro det eller ej, men mamma och han frågade mej om de skulle elda upp större delen av störarna. Gissa vad jag svarade? NEJ förstås. Så klart.

Det här är smart pappalösning tycker jag. Reglarna som håller störarna på plats är spänd mellan takfot och syllstock. Störarna fanns på samma ställe tidigare när jordbruket var i funktion, men med en annan, fristående konstruktion. Under de två senaste årens vård av rökbastun flyttades störarna. Men vi borde ha vänt den spetsiga sidan av störarna åt samma håll när vi nu la dit dem igen!

Älskade störar av gran! Att användas till linhässjor. Vore jag etnolog skulle jag studera de olika sätt att torka hö som förekommer och förekommit i världen! Hässjor är en ganska sen företeelse, så torkades inte höet då min mamma var barn på 20-talet.
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om hö, hässjor, störar, hässjestörar, linhässja, kulturminne

Tjugondedag Knut

Jul slut. Slut jul.

Nu väntar vi på dagsmeja och talgoxens vårlåt...

.

.

.

Känslor för snö

Jag gillar snö!
Min lilla enkät om bloggbesökarnas känsla för snö är över. Stora flertalet gillar snö precis som jag.
Faktiskt har jag fler likasinnade i cyberrymden än i verkligheten. I många år tycker jag mig ha umgåtts med människor som till stora flertalet vill resa till sol och värme då vintern kommer. Som ogillar minusgrader. Det handlar då mest om sörlänningar. Men nu vet jag att fler som tittar in här gillar snö, precis som jag.

Hej kompisar!

Av 32 svar tycker två att den passar på skidorter, tre tycker den är för kall och hela 27 personer tycker den är härlig och vacker. Själv har jag ett starkt doftminne förknippat med snö. Om det kan ni läsa HÄR.
Nu lever jag på ohôgan att den ska töa bort för fort.
.
.

Sladdvinda

Japp, nu får den här ojordade sladdvindan läggas undan. Tyvärr!

Visst är den vacker och praktisk! Sladden viras in i höljet då man vrider under- och överdelen mot varandra. Mera sådant vill vi ha men för jordade uttag, hör ni det formgivare!
.

Kanske har även andra bloggare åsikter om sladdvinda, praktiskt formgivning, god design

Minnet av ett landskap

Allt eftersom förändras landskap och bebyggelse i en pågående process. Den processen kan man påverka, inte bara se på... Här i trakten tycker jag det har går fort för att vara glesbygd. Kommunikationsmönster med vägar, stigar, broar, spångar tappar sin funktion och växer snabbt igen. Dagens skogsbruk förstör oändligt mycket kulturhistoria – i norra Sverige sägs förstörelsen av fornminnen vara allra störst enligt Riksantikvarieämbetet. Här finns något mycket läsvärt: Konsten att läsa det förflutna i landskapet.

Vid krigsslut brukar den segrande sidan ge nya namn på platser man intagit för att markera förändringen och för att mentalt slå ned de besegrade ytterligare. Här gör vi det av oss själva! På andra platser finns hembygdsföreningar eller andra kulturföreningar som bevakar samhällsförändringar och försöker påverka i den riktning man anser vara minst förstörande, man lägger sig i samhällsutvecklingen. Var finns de som står på kulturens sida här?

Hur många vet var de nedanstående platserna i byn finns? De finns omnämnda på gamla kartor från 1796 och 1819:

Knösen

Räfveln

Storgärdan - åker

Storstycke och Radden - åker
Nywärke - åkern

Nysvedjan - åker

Halla - åker

Hjulholmen - åker

Stubbrödningen - åker

Qvarnhusfällan - åker

Wipperfällan - åker

Gammrödningen

Ladusvedjan - åker

Åkersvedjan

Norråkern

Bredlandet - åker

Halldaln - åker

Norråkern

Nyåkern

Stomtegarne

Sundssvedjan - åker

Mjurntegarne? - åker

Lill Aspängsrödningen

Strandrödningen eller Långfällan

Årödningen

Ladu rödningen

Kråkbo

Jag har hört en del av benämningarna men inte på något sätt allihop. Platserna finns dock utmärkta på de gamla kartorna men de flesta är sen länge borta på den gällande fastighetskartan. Ett annat syndrom är att man på nutida kartor missförstått betydelsen av den gamla benämningarna och gett platsen ett helt nytt namn. Ett tydligt närliggande exempel är Hemörssundet som blev Himmelsundet.

Det jag vet är att när vi tappar namn på platser, är det så mycket lättare att förändra landskapet eftersom namn och benämningar innebär att platsen betyder något för människorna som bor i bygden.

ETSNING

Tre hässjestänger i snön

och en gärdsgård

Övergivna på ängen

sedan många år

Skuggar i maj

ett flugsnapparbo

Skyler om vintern

skogsmusens hål

Minnet av slåttermaskinen

försvagas

Minnet av hästen

doften av kärnmjölk och hö

Skogen närmar sig

rötan och mörkret

Bild utan namn

svart och vit

Lars Lundkvist

ur ”Äril” 1998

Hur vill vi att man ska minnas oss? Hur för vi det kollektiva minnet vidare till nya generationer? Hur förmedlar vi kunskap om och känsla för det som var? Vi skapar ju som människor och mänsklighet vår egen historia.

.

Kanske har även andra bloggare åsikter om det kollektiva minnet, landskap, förändringsprocess, kulturhistoria, värdighet, mänsklighet

Stenklyfts kartor över socknen från 1640-talet

Riksarkivet har på sin hemsida lagt ut scannade jordebokskartor, de första geometriska lantmäterikartorna över Sverige. Jag har tankat ner kartorna från byarna i min socken. Karttexterna är tolkade i separata pdf-filer. En fantastisk källa att ösa ur om man är historieintresserad och hembygdsforskare. Hela landets socknar har inte scannats än. Här är länken: http://www.riksarkivet.se/default.aspx?id=21561&refid=22519För att se dem laddar man ner ett gratisprogram och sen går man till kartsamlingarna. Via den här länken http://jordebok.ra.se/browse/index.php?anr=X1:Framsida kommer man till socknarna i norra Ångermanland.

Det här är centrala delarna av Järnäs by där min morfarsfarfarsfarfarsfar föddes cirka 20 år efter att kartan ritades och blev utnämnd till kronolots på den här platsen 1725.

Och detta är ett utsnitt av Kyrkvall´n med Prästbäcken och österut går vägen till Levar med gästgiveri.

Min hemby är beskriven så här:
Aßpa ähro 6 gårdar, Skattar
alle tillhoopa                                                     2 mantal
Vthsäde till heela byn i brukat åker
A Vthsäde j åkergierdett                                  8 7/8 Tunnor
B Vthsäde j wreterna                                       1 1/2 Tunnor
C Obrukat åker alles                                        6 1/8 Tunnor
D Höö aff lägdor och lindor                              15 Gillingar

Denne byn haffwer kiöpt ifrån
Lygde 1/7 vthi deras enger
Ther förre thee skattar aff benembte
Lygdes byskatt                                                  9 Säland
Bekommer höö till

Till denne byn ähr ingen engh
eller engzrödningh, Strömingz-
fijske ähr här tämmeligit godt
men icke synnerligitt fielfiske
mulebeet och tarffweskogh
finnes till nödtorfften.

Någre starr myror ähro be-
lägne på denne byns vthmark
Hwilka sällan kans slås eller
bärgas, Bekommer höö
stundnan till                                                        5 Gillingar

Numero 1 skattar                                                2 Säland
Vthsäde j brukat och obrukat åker
Bekommer höö alles till
En engzlott till denne garden¹ j Ronholm
Skattar 1/2 Säland, Bekommer höö

Numero 2 haffwer i byamål                                  8 1/2 Säland
Vthsäde j brukat och obrukat åker
Bekommer höö till

Numero 3 haffwer j byamål                                    7 Säland
Vthsäde alt sammans obrukat åker
Vthsäde å detta nywerket brukat åker
Bekommer höö aff benembte sine obrukat
åker eller lägdor                                                      8 Gillingar
Höö aff åkerlinderne

Numero 4 haffwer i byamål                                      5 Säland
Vthsäde j brukat och obrukat åker
Bekommer höö alles till

Numero 5 haffwer i byamål                                       8 Säland
Vthsäde j brukat och obrukat åker
Bekommer höö alles till

Numero 6 haffwer i byamål                                       12 Säland
Vthsäde j brukat och obrukat åker
Bekommer höö alles
Denne garden¹ haffwer engzlott j Ronholm
Skattar 1/2 Säland, Bekommer höö

Numero 3 i Affwa brukar denne wreten medh
Littera E Noterat, för hwilken skattas                         2 1/2 Säland
Vthsäde

Detta medh Littera F Noterat lyder till Numero 1 i Lygde
derförre skattas
Vthsäde obrukat åker                                                 2 3/4 Tunnor

(Karttext:)
Sandh mylla
Sandh mylla
Sandh mylla
Hårdh wall
Sand mylla
Star
--------------------------------------------------------------------------

¹ D.v.s. gården.

Yes, kan knappast bli bättre för en person som sedan 1980-talet haft delar av kartan på en diabild utan att ha kunnat tyda texten.
.
.

Sextio år gamla elledningar

Å, så skönt. Nu är de gamla elledningarna utbytta mot nya på övervåningen.

Proppskåpet, elcentralen, sitter i farstun. Made of Masonite.

Ett riktigt otäckt ormbo bakom doslock av plåt. På vissa kablar syntes koppartrådarna bakom textilhöljet. De gamla doslocken som är målade i väggens färg ska tillbaka. Några av metall, andra 70-tals plast men målade.

Innan locket sätts på.

Flera korta kablar drogs ur rören som är inbyggda i väggar och tak. Med hjälp av dragtrådar gick det nästan som en dans att dra in de nya.

Närbild på en sextio år gammal textlsladd. Ni lägger väl märke till min favoritlinoleummatta - Jaspé!

Här tittar nya ledningar ut. Det blev ordning på detta också. Egentligen borde jag ha dokumenterat bättre för inget av allt detta märks ju nu då doslock, strömbrytare, uttag och armaturer är på plats. Och nu är alla eluttag jordade enligt gällande elföreskrifter. Jag sörjer några av de gamla uttagen med i mitt tycke vacker design som inte får vara kvar. Det är livsviktigt att komma ihåg att allt det här måste utföras av en behörig elektriker. Allt annat medför livsfara och kanske brandfara. En del av arbetet utfördes under ficklampssken eftersom dagsljuset inte visar sig så lång tid på dagen just nu.

Och allt detta jobb kom sig av att jag införskaffat en ny taklampa som krävde ingrepp i det befintliga lamputtaget. De söndersmulade ledningarna blev påtagliga.

Äntligen finns ikeas taklampa Maskros i en mindre variant som gör att den platsar i ett hus med normal takhöjd. Diametern är 55 cm, toppen!

Här är så mörkt att det är svårt att fotografera, särskilt inomhus. Men det är otroligt vackert med upplega på grenar och ett kallt stilla snöflister i luften. Här syns målningsskarven på lagårdsväggen. Det omålade tar jag till sommaren.

Jag trodde julhelgen skulle kunna ägnas åt många blogginlägg men ack vad jag bedrog mej - här har det gällt att fånga dagens verkligheter. Inte alls dumt det heller! Nu mot Ö-vik.

.

.

Kanske har även andra bloggare åsikter om elledningar, elbehörighet, doslock, strömbrytare, uttag, Maskros

Om att leva

Leva: det är att bo på ett katastrofområde och vägra att flytta.


Rabbe Enckell

Han är min favorit, denne Enckell.

Nytt år, nya utmaningar!

Ja, det här året kan bli precis vad som helst. Året blir taggigt och krumbuktigt som ett korallrev om man får tro tennet som stöptes på nyårsnatten. Sleven som pappa brukade stöpa tenn i då vi var små återfanns, tenn införskaffades dagarna före jul. Det kändes bra att återuppleva barndomens tradition i brasan i öppna spisen. Här är huset just nu fyllt av levande ljus och snittblommor. Ljus behövs för elledningarna på övervåningen håller som bäst på att bytas ut.

Funderar en del på bloggandet. Jag fortsätter med skrivandet så länge uppslag rinner till. Jag kan tycka att det är lite märkvärdigt att ni hittar hit och läser skriverierna. De handlar ju bara om ett ytterst vanligt människoliv! Det är ingen deckare, inga mord, inga äventyr, inga strapatser, ingen författarkunskap - bara några av mina tankar.

God fortsättning på det nya året till er alla!

.

Kanske har även andra bloggare åsikter om tenn, stöpning. stöpa tenn, nyår, framtid

I farozonen

Det här är de enda två ladorna som står kvar ôppa Radden. De är absolut i farozonen. Överloppsbyggnader som de är. Inte är de timrade. Sly växer upp intill dem.
Jag ser dem från gården och hoppas att bygrannarna, ägarna, förstår att deras värde består i annat än reda pengar. Hur många lador har inte försvunnit inne i byn bara sedan jag föddes? Jag ser dem på gamla kort och minns Käckens rö´lad´n. Den ladan hade kostats på falurödfärg och fick sin benämning därefter. Det var tider det. Tider som fattas mej. Jag inser att jag är ganska tjatig. Det behövs kanske....
..
.

Snittat

Ah, snittblommor kan man väl inte få för många av? De kan man väl inte bli less på???

När gav du din fru en blomma sist? är en välformulerad och minnesvärd slogan för Sveriges Handelträdgårdsmästareförbund använde en gång i tiden, närmare bestämt med början på 50-talet. Själv köper jag blommor till min man eftersom han för jämnan glömmer att köpa till mej : ) Och njuter av de blommor han får, det gör jag  ; )
.
.

Julens kött

Det torkade kalvköttet som jag skrivit om tidigare blev gott. Så härligt salt och grått utåt kanterna. Men det hade kunnat få vara något torrare, så där så det delvis faller sönder i mindre bitar längs kanterna då det skärs upp. En timme till i 50-gradig ugn hade inte skadat.


När det kallnat efter ugnstorkningen griljerade jag det som var brukligt hos oss. Nämligen med vanlig senapsgriljering som man använder till julskinkor:

0,5 msk senap
0,5 msk socker
1 ägg
2 msk stötta skorpor
De tannorlunda är möjligtvis att här i huset brukar vi blanda allt på en gång, även skorpmjölet som inte strös på efteråt. Sen skjuts in i ugnen för att få färg.

Till det här köttet hör den limpa som syns skivad bak i brödkorgen. Den bakar jag varje jul efter recpetet som mamma klistrat in i Hemmets kokbok från 1943.

Mor Ragnhilds goda limpor:

1 l mjölk, 50 g jäst, 0,5 kg mörk farin, 2 kg rågsikt. Degen görs på kvällen innan. Jästen rörs ut i litet av den kalla mjölken, resten av den tillsätes jämte farinsockret och mjölet. Degen arbetas blank och smidig och får stå att jäsa över natten. Arbeta sedan ut degen till runda eller avlånga limpor, ställ dem att jäsa och grädda i ungefär 1 timme i 175 graders ugnsvärme.

Det här är de absolut viktigaste julsmakerna för mej. Sen kommer lutfisk.

Om torkat kalvkött 1
Om torkat kalvkött 2
.
.
.

Julefrid

Jag tänker ta lite julledigt från skriverierna just nu och önskar er alla som klickar in hit till Timmer & masonite en

Glad och God Jul!

.
.
.
.

Kulturbärare

Min insats med att få ett stort stycke torkat kalvkött på julbordet fortsätter. Efter att ha legat i saltlake i fyra dagar tog jag upp köttstycket ur lagen för att sedan sätta in det i ugnen på svag värme. Först hade jag 100 grader celsius, efter fem timmar sänkte jag till 50 grader. Totalt har kalvköttet befunnit sig i ugnen i åtta timmar. Köttermometer har jag inte använt så det är lite på känsla jag går - och det kan bli fel. Klockan 22 stängde jag av den och lät det kallna där tills imorse då jag tog ut det.

Nu ligger det i aluminiumfolie i kallfarstun.
Jag känner mej som en levande kulturbärare förstår ni... Smaker måste väl också räknas till immateriella världsarv, eller hur? Känner ingen med den här specifika maten på julbordet idag. För det är ingen stek, den ska inte kokas. Det är torkat kött av kalv. Tillagningen är kanske mest lik tjälknöl av vilt men är äldre än så, eftersom det tidigare inte fanns frys. Att torka var ett sätt att konservera köttet, få längre hållbarhet. Och tänk då elektriska ugnar inte fanns utan vedeldade användes. Hur i all världen fick man låg temperatur då under så lång tid?  Kvinnors kunskap förr i världen ska man på intet sätt förakta. Den var enorm inom sin sfär.

Hur jag ska göra sen kommer jag att berätta snart. För till julafton ska det ha en hedersplats på julbordet tänkte jag.

DETTA  gjorde jag med kalvinnanlåret i förra veckan.
.

Kanske har även andra bloggare åsikter om traditionsrik julmat, torkat kalvkött, konservering, naturahushållning

Like!

Hur vackert kan det inte bli...

Kanske har även andra bloggare åsikter om Koppången, vinterskrud, snö, kyrka, sakralt
.
.

På spåret...

Journalisten Mikael Barani är något viktigt på spåret då han skriver så här:

"EN AV FYSIKENS grundlagar är att varje aktion har en reaktion. Jag tror att vi människor har staplat så många reaktioner på tidigare reaktioner på ännu tidigare reaktioner på varandra att vi har glömt bort den ursprungliga aktionen. Vi lever därför i en sorts arvssynd som gör att vi känner oss ensamma, vilsna och den får oss att sukta efter ett sammanhang som vi kan relatera till.

Jag tror att vi historiskt har försökt hitta detta sammanhang genom att uppfinna saker som politik, religion, sociala strukturer och materialism. Alla ligger de som lager ovanpå varandra, reaktion på reaktion, och täcker den enda aktion som kan förlösa oss - något som inte är en mänsklig uppfinning, något som inte går att datera eller ens att ta på.

Denna ursprungsaktion sjunger bland annat Beatles om i All you need is love. "

MIKAEL BARANI
14/12 2010 Bakom luckan i Eskilstunakuriren



.
.
.

Kanske har även andra bloggare åsikter om All you need is love, arvsynd, aktion, reaktion, Mikael Barani

Torkat kalvkött

I veckan körde jag igång med förberedelserna av julbordets höjdare: torkat kalvkött.

Det är så himla gott och för mej är en viktig julsmak torkat kalvkött och därtill Mor Ragnhilds goda limpa. Det här köttet är vad jag förstår en väldigt gammal sed att ha på julbordet. Skinka har bara en hundraårig tradition på det svenska julbordet. På Skansen finns det uppdukat på en av de nordliga gårdarnas julbord, Delsbogården vill jag minnas, som typisk julmat från 1800-talet och kanske äldre.

När jag var barn var detta torkade kalvkött återkommande år efter år. Vi hade kor och kalvar men ingen gris och kanske var det därför köttet av den slaktade spädkalven användes. Efter att kreaturen såldes och jordbruket las ner 1971 blev det skinka på bordet istället. Jag förlikade mej aldrig med det. Jag har talat med en äldre kvinna i byn, som minns sin mammas julförberedelser med kalvkött. Så det kan ha varit vanligare längre tillbaka i tiden i min by. Som tur hann jag fråga min mamma en del om proceduren. Men inte allt har jag insett.

Sen fyra år tillbaka tillreder jag själv torkat kalvkött. I år beställde jag 2 - 2,5 kg kalvinnanlår slaktat vid närmaste slakteri.

I tisdags hämtade jag kalvköttet och väl hemma gned jag in det i en blandning av:
4 msk salt
0,5 msk salpeter
2 msk socker

Sen placerade jag det i en hink som används i olika matsammanhang.

Där fick det ligga ett dygn medans jag vände det ett par gånger. Köttsaft bildas och köttet grånar.

Efter ett dygn kokade jag upp en saltlag och hällde den het över köttet. Saltlaken består av:

2,5 l vatten
250 g salt
100 g socker
15 g salpeter
Köttet ska ligga i laken 3-6 dygn och vändas nu och då.

Receptet är hämtat ur Hemmets kokbok årgång 1943 (sidan 509) under rubriken:

Saltning av tunga, oxrulad, fårkött och andra mindre köttstycken.

Snabbsaltning av 1,5 - 2 kg kött.
Så här står det om beredningen:

Köttet gnides in med en blandning av salt, socker och salpeter och får ligga ett dygn; under tiden vändes det ett par gånger i lake, som bildats. Till saltlaken kokar man upp alla ingredienserna, och laken hälles het över köttet. Efter 3-6 dagar är köttet färdigt att anrätta. Laken blandas då med lika mycket vatten, och häri kokas köttet. Det förvaras sedan i spadet. Kött saltat på detta sätt håller sig 2-3 veckor.

Det här har jag med tiden alltså förstått är en urgammal och utdöende maträtt att anrätta till julen! En utdöende smaksensation! Det är inte varje år jag lyckats med anrättningen för sen ska köttet sakta torkas och det är detta jag experimenterar lite med. Är det någon av läsarna som känner till detta med torkat kalvkött så är jag idel öra. Berätta!

Fortsättning följer...
.

Kanhända har även andra bloggare åsikter om torkat kalvkött, kalvinnanlår, saltlake, Hemmets kokbok 1943, salt, socker, salpeter