Kulturdagar

I lördags var vi på bygdevandring ordnad av en aktiv hembygdsföreningen som min man är medlem i. Regelbundet besöker man platser i bygden i mitten av ingenstans. Men oerhört intressant med berättelser av deltagarna om livet och människor förr, allt i en god stämning med många skratt. Där var ett barn och ett par tonårspojkar också med!!!

 

Jag tycker att detta är det märkligaste av allt: att ses på ett helt obemärkt arrendetorp och där få höra minnen berättas av den som växt upp där. Minnen som kompletterades av andra närvarande på bygdevandringen som känner till bygden. Att höra om de små människorna de som inte gjort stora avtryck i världen men som man fortfarande minns i bygden.

Tvättstugan vid sjön.

Här vid sjön satt vi deltagare på bänkar och åt vår medhavda matsäck och pratade.

Här vid tvättstugan hände en otäck sak en höst på 30-talet. Sänglinnet var tvättat, lakan och örngott med fina spetsar (ni vet så där som sänglinne såg ut före påslakanens tid) var upphängda på tvättlinor. Man tvättade ett par gånger om året så tvätten var stor.  Den hann inte torka den dagen så det beslutades att de skulle hänga kvar till nästa dag. Under natten blev det frost, flera minusgrader, och det började sedan blåsa (ingen vanlig väderkombination). Det blåste så mycket att det stelfrusna sänglinnet bröts sönder och spetsar fördärvades. Det var en stor olycka som berättaren, som då var barn, mindes klart och tydligt. Hur skulle lakan och spetsar lagas?

*

Jag tänker vid de här vandringstillfällena som jag varit med om: Skulle detta gå att genomföra i min hembygd? Att ses vid Lögd´Boa och samtala om minnen från de olika byggnader där handel idkats, höra historier om handelsföreståndare, om kunder. Att samlas vid grundstenarna till arrendetorp och båtsmanstorp och få höra om människor som levt och verkat där? Eller få höra om hur tvätt gick till för hundra år sen vid någon av de tvättstugor som fortfarande finns kvar vid bäckarna. Eller få höra om de sentida tvättbryggona som nu är borta?

Nej, det är inte möjligt att någon skulle kunna tänka sig detta i min hembygd!

Dagen efter besökte mannen och jag Nynäs slott med utställningen Hållbara hus. Så spännande detta är med traditionella byggmaterial som tas från naturen och som får en renässans just nu. Så där som många byggnader uppfördes fram till början av 1900-talet. Sörmlands museum har producerat utställningen. Obränt lertegel, kubbväggar, tadelakt och lergolv - hur intressant som helst.

Sen gick vi på en dramatiserad guidning av Nynäs slott. Trots att det bara var vi två besökare så gjorde de två guiderna en mycket lovvärd tur runt i slottets gemak och tjänstefolkets utrymmen. Här ser vi friherrinnan Eva Gripenstedt gestaltad som konstnär. Hennes make Johan August Gripenstedt var en reformvänlig svensk finansminister 1856-1866. (Hans försök att införa ni-reform lyckades dock inte är mitt eget tillägg.)

Sörmland är ett vackert landskap att resa igenom. Som "Sveriges lustgård" beskriver Selma Lagerlöf landskapet. Krokiga grusvägar, blandskogar, ädellövskogar och många kulturminnen. Vid Aspa bro är fyra runstenar resta. På fotot syns en av dem. Vid Aspa har det tidigare legat en tingsplats och här förbi gick under medeltiden kungarnas Eriksgata, den resa som en nyvald kung gjorde för att bekräfta sin överhöghet i riket.

 

Under 1000-talet kunde man komma till Aspa med fartyg från Östersjön via Svärtaån vilket kan vara svårt att inse idag då man passerar bäcken. Jag trampade här på cykel under tidigt 80-tal och tog till mig delar av den svenska historien. Just nu förkovrar jag mig i den här tiden med hjälp av Maja Hagermans Spåren av kungens män.

 Så avslutades resan med ett besök vid det märkvärdiga flyttblocket nära Ripsa kyrka.

Det blev en helg med besök i slott och koja. Mest tilltalad är jag dock av de bygdevandringar till obemärkta platser som hembygdsföreningen ordnar. Högreståndsmiljöer och forntida lämningar har sina skydd. Men minnen av små människor och torp försvinner så lätt. Den här hembygdsföreningen utför en stor gärning genom bygdevandringar och årligen tryckta krönikor sedan 40-talet. Nästa lördag blir det en ny bygdevandring på annan plats i socknen. Gissa vilka som kommer att vara på plats...

Fullt ös

 

Hinner knappt skriva något här just nu. Flyger och far, ordnar med annat än att skriva. Har drygt 50 stycken påbörjade blogginlägg men hinner inte fullfölja dem.

Den 8-10 september är det Kulturarvsdagen. Ska iväg på evenemang som intresserar mig. Här i Mellansverige pågår ett stort antal arrangemang, i Västerbotten två. Jag är så glad över att bo i en del av landet som vill bevara och vill sprida kunskap om vårt gemensamma kulturarv.

Tjenixen...

Alka-korkar

Minns ni Alka-korkarna? De där kapsylerna av tunn metall som man drog av runt flaskhalsen. De hade en bit kork som anslöt mot flasköppningen och dessutom en bit rund vit plast på det?

Tar man bort metallen med varumärket och den vita rundeln återstår den runda och tunna lilla korkplattan.. De där småpryttlarna syr man sedan ihop till en "duk". Åtminstone gjorde jag det.

Min idé blev till en rätt originell sexkantig skapelse, eller vad tycks? Jag tillverkade även ett grytunderlägg och då med tre lager korkrundlar men detta är försvunnet.

Forntidens kapsyler

Döden och arbetarklassen

Fick en bra kommentar av Karin när jag den 23/8 skrivit om "Genusperspektiv på tidningsurklipp". I minnet dök då upp en dödsruna som jag klippte ut ur Dagens Nyheter i mars 1999 eftersom den var så extraordinär och annorlunda. Den sparades och sattes in i tankeboken.

På motsatt sida i boken finns ett kåseri av Ingemar Unge ur tidningen VI, som jag klippte ut en månad senare, i april 1999. Unge hade även han frapperats av den ovanliga dödsrunan över en arbetarklasskvinna och han formulerade sig så här:

Den här tanten visste sin plats på Jorden och var stolt över den. Hon stod över Jante-lagen. Frid!

Ganska ljuvlig

  

I skolåldern var det ettåriga sommarblommor jag odlade. Genom att stoppa ner frön i min enkla rabatt kom något grönt upp som i bästa fall utvecklade sig till en blomma om jag vattnade och skötte rabatten. Mina föräldrar odlade för jordbrukets räkning i större omfattning än min lilla plätt och mamma hade också ett litet köksland för rotfrukter och några klassiska kryddväxter. Potatis var fortfarande en viktig basföda i landet och för familjen så pärlanne var stort och viktigt.

Numera gillar jag perenner bättre än annueller. En av dem som trivs med mig i Mellansverige är höstanemon. Den växer så bra i lerjorden att den måste hållas kort. Det sägs att den är svår att få till blomning i nordligare delarna av landet då den blommar sent. Att vara  "zonknäckare" är inte min melodi.

Mycket annat trivs dock med den ljusa och korta sommaren i norr men odling på två platser, mina två hem, är dock inte lätt att hinna med.

Bäst gillar jag de enkla traditionella (mormors)växterna. Och inhemska lokala träd, inga modenycker på trädfronten för mej. Söderut tar tujorna stor plats numera på landsbygden - det ser inge vidare ut.

Många planterade björkar har fått stryka på foten i bygden de senaste åren utan att återplanteras. Det blir ett eget inlägg framöver tror jag nog. Morfar och mormor planterade en krans av björkar intill boningshuset 1921. Björkar finns kvar men inte de ursprungliga - jo möjligen är en björk hundraårig. Hela raden mot Kustlandsvägen, gamm´vägen, fälldes 1992 men har återplanterats.

Att återskapa en gårdsplan som i årtionden klipps med gräsklippare är svårare än man kan tro, ytan får inte se tillrättalagd ut alltså inte vara för fin och välstrukturerad, ingen villaträdgård. Grusgångar fanns inte här i bygden som jag minns det men i Mellansverige är det vanligt.

Är man det minsta intresserad av hur de trädgårdar som planerades vid traditionell bebyggelse på norrländsk landsbygd såg/ser ut finns beskrivningar här:

• Det tidiga 1900-talets lantträdgård
• Egnahemsträdgården 1920-45

Torkade växter

Mintt "herbarium" från 1970-talets början består av 33 pressade växter utan egentligt tema. Växtpressen tillverkade pappa. Växterna fästes på styv kartong, en ram med glas tillverkades av densamme. Här är den avfotograferad vid en tuva med liten blåklocka. Blåklockan med den förgängliga färgen som inte behölls ens om salt ströddes på klockorna.

Prydligt har jag antecknat de latinska namnen på växterna, i sammanställningen nedan togs de svenska namnen också med. Tidens gång visar sig genom att två växter fått ändrat latinskt släktnamn då gentekniken gjort att Linnés indelning delvis blivit föråldrad.

Fragária vesca	Smultron
Anthriscus sylvestris	Hundkäx, hundloka
Veronica officinalis	Teveronika, ärenpris
Rubus árticus	Åkerbär
Erióphorum angustifolium	Ängsull
Rumex Acetosélla	Bergsyra
Geránium silváticum	Midsommarblomster, skogsnäva
Potentilla erécta	Blodrot
Ranúnculus acris	Smörblomma
Trifólium repens	Vitklöver
Gymnocarpium dryopteris	Ekbräken
Drósera rotundifolia	Sileshår
Lúzuia pilóso	Vårfryle
Linária vulgáris	Gulsporre
Trifólium spadíceum	Brunklöver
Ramíseria secóndo,nu Orthilia secunda	Björkpyrola
Pyrola rotondifolia	Vitpyrola
Pyrola minor	Klotpyrola
Viola canína	Ängsviol
Lámium album	Vitplister
Cornus suécia	Hönsbär
Vacciníum oxycoccos	Tranbär
Chrysánthemum leucanthemumnu Leucanthemum vulgare	Prästkrage
Campánula rotondifólia	Liten blåklocka
Linnéa borealis	Linnea
Vaccínium vitis-idaéa	Lingon
Láthyrus praténsis	Gulvial
Polygonum viviparum	Ormrot
Paris quadrifólia	Ormbär
Gerum rivále	Humleblomster
Oxalis acetosélla	Harsyra
Antennária dioéca	Kattfot
Achilléa millefolium	Röllika

Jo, vilda växter och naturen fängslar och intresserar mig. Det är förstås många växter som inte kom med - kanske är det smällglim, kråkklöver och ängsskallra jag saknar mest. Att frivilligt pressa blommor har jag förstått att de flesta jämnåriga ansåg var dötrist, kanske gjordes det under skoltvång men i de klasser jag gått var detta aldrig en skoluppgift. Jag tyckte det var roligt att pressa växter.

Artrikedom längs vägkanter???

Det var 2018 som statushöjningen av en ca 2 mil lång delsträcka av gamla Riks13 blev klar. Genast efter färdigställandet satte Trafikverket upp en mängd gröna skyltar med texten "Artrik vägkant".

Ifrågasättandet av Trafikverkets skyltning fortsätter. Dessa vägkanter är inte artrika! Sträckan finns inte heller med i Trafikverkets egen inventering av artrika vägkanter. Längs hela vägsträckan ser det ungefär likadant ut förutom att i juli (när fotona togs) blommade renfana på många ställen som vette mot åkermark.

 En grön skylt på var sida av vägen.

Här finns inte de ängsväxter som växte här före anläggningsarbetena startade för 6 år sen. Mycket sly kommer upp och framtiden får utvisa om de fina vägrenarnas blommor kommer tillbaka nu när åkrar/vall/lägdor inte brukas som förr. Att gräset/höet slås (eller tuggas) på åkrarna men sedan får ligga kvar utan att tas upp innebär ju i sig att ängsväxterna, som inte vill ha näring, kommer att utarmas. Själv tvivlar jag på att vägrenarna växtlighet blir som förr. Kanske TRV skyltar så här för att vi boende ska tro att detta är artrikedom.

Det sägs att nu när Sveriges storskaliga jordbruk (eller nerlagda jordbruk) förstör och förändrar växternas biotoper så är vägrenarna viktiga refuger för ängsväxter att överleva på. Men då måste man ge dem chansen och här menar jag att detta inte görs. Det blir artfattigdom i stället för artrikt. Jovisst, insikt om detta finns. Men finns den här? Kanske måste jag bli bofast här för att märka av den ...  Jo förresten, jag hörde att en krets av Naturskyddsföreningen nyligen startat i kommunen och det är glädjande.

Vad innebär artrik vägkant?

 

 

Genusperspektiv på tidningsurklipp

I sommar tog jag fram böckerna med de tidningsurklipp mamma samlat. Den äldsta är från 60-talet. Det är intressant att läsa om det liv som var. Bestämde mig för att titta på dödsannonser och dödsrunor för att få ytterligare fördjupad syn på många kvinnors liv här i bygden.

I runorna berättas om födelseort och datum, ofta vilka föräldrarna, ibland dödsorsak samt intressen. De här runorna beskriver de flesta kvinnor som "hemmets kvinnor", alltså de som skötte hemmet och ägnade sig åt handarbete. Dessa underbara tanter. Längre tillbaka var skötsel av jordbruket en viktig syssla. Bland utsnitten av dödsrunor jag tagit med här (1984-2004) finns bara en runa där jordbruksgöromål nämns.

Klipp ur dödsrunor:

NN var en hemmets kvinna med stor omsorg om sina närmaste. Hon ägnade sig gärna åt handarbete. (1984)

Förutom hemmets sysslor var olika handarbeten hennes största intresse. (1988)

Hon var en hemmets kvinna, av stillsam natur, hjälpsam och vänlig mot alla (1991)

Fru Karlsson var mycket intresserad handarbete och åtskilliga är de gardiner och sängöverkast hon virkat under åren (1992)

Hon var en hemmets kvinna och hennes stora intressen var blommor och handarbeten (1992)

Omvårdnaden om familjen och hemmet låg henne varmt om hjärtat liksom hennes intresse för blommor och handarbeten (1992)

Omsorgen om hemmet och familjen var NNs främsta kännetecken (1994)

Förutom skötseln av hemmet och familjen var handarbete, blommor och sommarstugan i skärgården hennes största intressen (1995)

Sin tid ägnade hon med stor omsorg om familj och jordbruksgöromål. Hennes stora intressen var virkning, stickning, sömnad och vävning. (1996) 

Hennes stora intresse var matlagning och hon var ofta anlitad vid större och mindre fester. Vävning och virkning var andra intressen som hon odlade. (2004)

"Begreppet genus är en benämning på vad som formar mäns och kvinnors sociala beteende. Hur en man respektive kvinna förväntas att vara och hur det kommer sig att det blir så. Men även val av yrke, intressen och kläder är sociala skillnader."

Genusförklaringen kommer härifrån.

Man förstår att kvinnliga förebilder saknades för de unga som ville studera vidare. Vi flickor i byn/bygden fostrades att bli som våra mödrar och mormödrar, "snälla", tysta och kunniga i hemsysslor. Lanthushållsskolan var ett alternativ för de som så önskade. Det fanns heller knappt några manliga förebilder om man ville gå vidare till universitet och högskola. Som barn var det grundskolelärare och sjuksköterska som vi småflickor träffade på då det gäller kvinnoyrken med vidareutbildning, alltså inom vård och omsorg. 1960-talet var också en tid då många gärna ville bli flygvärdinna, ett högt skattat modernt kvinnoyrke då.

Att vara förstagenerationsakademiker, den första i familjen som studerar vidare på universitet eller högskola, var ingen självklarhet. Pressades flickorna av föräldrarna som ville att döttrarna skulle "få det bättre" än de själva haft eller kom drivkraften inifrån flickorna själva? Jag funderar över hur kvinnor i min generation som vidareutbildat sig men fortsätter att bo kvar i en liten by kontra de som flyttar till stan ser på de grundläggande värden de vuxit upp med. Skiljer sig genusperspektivet åt mellan dem?

 

TALA OM KLASS med Susanna Alakoski och Karin Nielsen som redaktörer skrevs av femton kvinnor och gavs ut 2007. Fortfarande ger den mig på sina ställen ett leende av igenkännande.

"Klass finns. Klass väcker känslor. Klass ger skillnader i makt, status, lön, hälsa, boende och arbetsvillkor. Trots detta förnekar vissa att klass finns. Men skillnaderna består och har i många fall ökat. Därför måste vi tala om klass.
(...)
Om att passera klassgränser gjorda av flytande dynamit, att gå genom stängda dörrar och om att ha livskunskaper som inte finns representerade i Trivial Pursuit.
Tala om klass visar upp ett klassamhälle som sträcker sig från 1931 till 2006. I boken möts arbetarklassen och underklassen, gamla och unga, kvinnor från storstäder och landsbygd.
Alla författare är första generationens klassresenärer, det vill säga föräldrarna har inte akademisk utbildning eller motsvarande yrken."

Oväntat samtal

Vem kunde tro att en hårfrisörska skulle ta upp samtalsämnen som inte bara handlar om väder, vind, utfrågning om mitt yrke, sysselsättning, boende... Sådana där ämnen som är utanpåverk och får mig att blunda i frisörstolen för att slippa prata. Fördomsfullt - ja.

Men nu har det hänt. I salongen som är nyinredd men i ett folkhemshus från 40-talet håller hon till. Arbetar ensam. Innanför skyltfönstret där man kan behöva vänta på sin tur finns ett par sköna stolar och tidskrifter som brukligt. Men här finns inte Damernas Värld, Allas, Hänt i veckan och de där andra typiska damtidningarna med kändisskvaller.

 

NEJ!  Hårfrisörskan prenumererar på "Populär Historia" till kundernas fromma, kanske även någon annan intressant tidskrift men jag har bara hunnit se den först nämnda. Första gången jag besökte salongen kom frisörskan genast in på historia genom att ställa en intressant fråga som höll samtalet igång under klippningsproceduren som brukar gå rätt snabbt eftersom jag inget annat kräver än kortare hår än när jag kom in genom dörren.

Näst sista gången kom vi att prata om - ja ni kan inte gissa! Jo om kyrkofäderna. Vem i min bekantskap skulle ta upp ett sådant ämne??? Vi diskuterade och funderade tillsammans. Eftersom jag nyss hade läst Augustinus Bekännelser som skrevs år 397 och funnit den intressant, var det möjligt att genast spinna vidare på ämnet. (Augustinus räknas till en av kyrkofäderna.) Den romerske kejsaren Konstantin (272-337) blev en annan självklar del i ämnet kyrkofäder eftersom han var den öppnade upp för kristendomen i Romarriket. Men när det gällde manikeismen, som Augustinus först bekände sig till, var våra kunskaper alltför grunda för att komma långt den gången.

Under det senaste salongsbesöket fortsatte snacket. Kyrkomötet i Nicaea år 325 e Kr förstås och romarrikets fall med flytt av kyrkocentrat från Rom till Venedig och sedan till Konstantinopel (Istanbul) och vad detta betydde för den västvärlden.

Herreje, så utvecklande och kunskapshöjande ett besök hos en hårfrisörska kan vara. Vi blir sporrade att ta reda på mera. Oväntat, förvånat, intellektuellt. Hon invandrade som barn till mitt land och är betydligt yngre än vad jag är. Intresset för historia, nyfikenhet och kunskapstörst är gemensam nämnare.

Fatta min förvåning och glädje!

Uppvuxen med idel tanter

Det pågår en utställning om Tanter! på Arbetes museum i Norrköping just nu. Den skulle jag gärna se men vet inte om jag hinner - den slutar den 3/9. utställningen bygger på foton av den framlidne fotografen Bernt-Ola Falck (1962–2006).

 Foto Bernt-Ola Falck

Jag har alltid tyckt om att prata med äldre människor, inte för att de alltid är visa men för att de har lång livserfarenhet och har mycket att berätta om livet förr. Om de har berättarförmåga förstås annars måste man dra ut mening för mening och det är jobbigare. Tanter är ofta lättare att prata med. Tanter är vackra.

Foto Bernt-Ola Falck

Foton Bernt-Ola Falck

Men nu är det så att snart är de där äldre intressanta människorna jag känner döda, jag inser att jag själv hör till den äldre generationen (nu eller snart beroende på hur man ser det). Hur gör jag då - de jämnåriga är inte (ofta men inte alltid) på långa vägar lika spännande och intressanta att tala med. De var inte med förr - före min tid på Jorden. Jo förstås om de tillhör en annan samhällsgrupp än den jag är född i eller nu lever i kan det bli ett intressant samtal även med jämnåriga. (Snart ska jag berätta om en mycket trevlig ny bekantskap med oväntade samtalsämnen.)

 Med de här orden beskrivs utställningen Tanter!:

Tanten – visst finns hon! Säg ordet tant och framför oss ser vi kanske en äldre kvinna i kappa och hatt, med handväska och ideal som inte låter sig påverkas av tillfälliga trender. Tanten i vårt kollektiva medvetande står för omsorg, trygghet och pålitlighet, nytta, flit och civilkurage. Ingen annan kan som tanten säga ifrån när något är fel.

 

Lite mer jag skrivit om tanter:

Den svenska tanten (2010)

Franska tanter  (2011)

Tanter (2014)

Ett älskat ställe

Tyck synd om alla fula små
stationssamhällen
där aldrig i livet
du kan tänka dig att bo
Förakta inte!
Överallt finns rum
som någon älskar
Runda små dukar
av vit spetsbrodyr

Elsie Johansson
ur Tigerfrukost, 1989

Sommarkapellet

EFS sommarhem byggdes på 1960-talet som en gemensam samlingspunkt sommartid för föreningarna inom Evangeliska Fosterlands Stiftelsen i byarna runt om i kommunen. På 1960-talet fanns framtidstro och gemenskap i bygden och sommarhemmet är en god exponent för detta.

Tanter täcker ibland sitt huvud (bär hattar) medan männen tar av sig huvudbonaden i Guds hus. Det är sen gammalt, en fin gammal sedvana inom kristendomen.

Ovanför altarbordet hänger på väggen ett enkelt omålat träkors. Predikstolen har, som jag förstår det, stått i salen sedan den invigdes.

Belysning består av nio pendelarmaturer med stora stiliga glaskupor, två vägglampetter på fondväggen samt läsbelysning vid predikstolen.

En tramporgel används som ackompanjemang vid sånger ur Sions toner eller Psalmboken. Tramporglar har jag ett särskilt gott öga till.
Ursprungligen fanns återbrukade biobänkar med fällbar sits och emaljerad nummerbricka på varje stol. De bänkarna hade en obestämbar kulör med en yta omöjlig att nöta ut. Dessa bänkar har långt senare bytts ut till vad som ansågs som en bekvämare lösning. Några av de gamla bänkarna står turligt nog kvar längs långväggarna.

Ventilation ordnas genom att fönster öppnas för korsdrag och då fladdrar gardinerna så fint.

Byggnaden innehåller en enda stor sal. Invändigt är sommarhemmet välbevarat med:

• Fernissat grangolv som är förhöjt längst fram vid altarbordet (koret).
  
• Väggar har liggande spontad smal träpanel laserat i ljust gult men fondväggen i ljusblått. 
• Enkelt obehandlat träkors
  
• Vitlaserat tak (tredingstak)
• Pendelarmaturer med stora glaskupor
  
• Infravärme uppe vid tak i blank metall, strålningsvärme som knäpper när den är igång.
• Stringhyllor på bakre väggen för psalmböcker.
  

Hur mycket 60-tal är inte detta... Nu läggs missionshusen / bönhusen i länet ner allt eftersom utan dokumentation, utan berättelse, och detta sommarkapell lär väl gå samma öde till mötes framöver. Synd på en sådan oförstörd 60-tals pastellkaramell.

De nyare bänkarna.

Sommarhemmet har fjällpanel på fasaderna som ursprungligen var tidstypiskt brunbetsade men är numera rödmålat med något som inte är Falu rödfärg.

Efter de möten som börjar på tidig söndagseftermiddag, är det kaffeservering i den gamla röda timmerstugan som ligger en bit närmare havet. Den stugan används också för ungdomsverksamhet. Det senaste som tillkommit utanför sommarhemmet är ett litet hus med vattentoalett och förråd men det var många år sedan. 

 

Samlingssalen, detta enkla pastellkapell, är fortfarande intakt.