13 december 2010

Stjärngossa

Det här med att vara Lucia var inget för mej, som jag har berättat tidigare. Nej stjärngossa var min melodi. En strut på huvudet som mamma klistrat rödglansiga stjärnor på. Nänä, det är ingen dumstrut! Hur gammal kan jag vara här? Fem år kanske. Sitter i det rum som skulle prägla mig för resten av livet, masoniteköket.


Allt är som sig ska ; )

De blockrandiga, raka gardinlängderna i marinblått och vitt finns på plats. Upptill finns en kort, rynkad kappa av samma tyg. Tyget köpte mamma på NK berättade hon, antagligen 1950. Hon hade ju, som jag, flyttat söderut och bland annant bott i Stockholm några år innan hon gifte sig och tog över jordbruket på hemgården.

Jag ser en porslinsblomma i en kruka med ytterfoder, allt stående på en bit björkstam.  Mellan fönsterrutorna syns renlav och något annat. I hörnet ser jag tidningshyllan som pappa gjort.

Jag ser köksbordet dukat med enfärgad vaxduk (tror jag) med röd duk i form av en stjärna med gansband runt kanterna. På varje stjärnudd står en av de ljusblå metallljusstakarna med guldkanter. De vita julgransljusen har inte tänts ännu, lysrörslampan har inte släckts. Atlanta-kopparna som inhandlades 1958 står beredda att fyllas med kaffe, utströdda ligger sockerbitar, lussekatter och pepparkakor med glasyr (glasyren ser ut att var spritsad med bistånd av ett barn!)

Inte märkvärdigare än så firades Luciakvällen i mitt hem under några år. Det var tillräckligt för ett barn att uppleva för att det ska sitta kvar i minnet som någonting väldigt glatt och stämningsfullt. Till det hela hör Luciasånger på grammofonen förstås, inte fler än att de rymdes på en 33-varvare.
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om , , , , ,

3 kommentarer:

  1. Jag tror inte att det behöver vara så mycket tjo och tjim för att det ska etsa sig fast i minnet. När jag gräver i min hög av minnen, slår det mig att inget av dem är spektakulärt. De flesta är så alldagliga att jag är förvånad över att de stannat kvar. Kanske är det annorlunda i dag när vardagstempot är så mycket högre, och det ska hända något stup i kvarten för att man ska vara nöjd.
    För vår generation räckte det nog med något som var lite högtidligt eller hade en festlig glans som vi inte var vana vid i vardagslag.
    Minnen som värmer - precis som din bild!
    Margaretha

    SvaraRadera
  2. Haha, vad roligt med dessa gamla minnen. Kommer själv ihåg en luciadag som jag gick omkring och lussade hela dagen med kronan lite på svaj (har nog en bild kvar i gömmorna som just nu dyker upp på näthinnan). Gick omkring och sjöng hela dagen, till slut blev min omgivning lite matta...

    Ha en fin Lucia :)

    SvaraRadera
  3. Tack för din kommentar Margareta! Ser att du också skrivit om barndomens Luciaminnen på en av dina bloggar, en ny bekantskap. Trevligt att läsa om andras minnen. Som du skriver - ofta obetydliga händelser som blev till något STORT för ett barn.

    Färgtrappan! Alla är vi kulturbärare, ibland utan att tänka på det! Som sagt, att höra om andras minnen gör mej glad! Tack för kommentaren!

    SvaraRadera

Hejsan, trevligt att få besök!

Alla ni knapptryckare som hittat min blogg och vill kommentera - ni ska veta att jag tycker om uppfriskande och konstruktiva kommentarer... ja, allas åsikter!

Om du inte har en egen blogg eller en g-mailadress, klicka i Anonym så kan du skriva en rad ändå. Men skriv ditt namn i kommentaren :-)

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...
Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...