Batterivall från finska kriget 1808-1809

Till den här ganska gudsförgätna platsen hittade jag nyligen på grund av en liten blänkare i ett reklamblad som visade sig vara intressant hembygdshistoria.

Batterivallen är en rest från 1808-1809 då ryska trupper hotade att tåga in i Ångermanland norrifrån. Den timmeröverdel som syns är en åtta år gammal rekonstruktion. I den finns tre skottgluggar så att de mynningsladdade gevärspiporna kunde riktas ner mot den branta sluttningen som finns bakom vallen där älven rinner och varifrån fienden förväntades komma. Nu kom kriget aldrig hit men att befolkningen varit rädda kan man ana. Ryska armén stoppades HÄR. Undrar just hur det var att leva i krigets närhet?

Vapenvila mellan Sverige och Ryssland ingicks i Frostkåge gästgivaregård norr om Skellefteå den 2 september 1809. Freden innebar att Sverige måste lämna ifrån sig Finland. Åland samt delar av dåvarande Västerbotten och Lappland.

Totalt beräknas minst 30 000 människor ha stupat i kriget. Minst 1/3 av alla soldater som plockades ut i strid dog i olika fältsjukdomar.

Kyrkogårdar med olika prioriteringar

Jag besökte en kyrkogård i en närbelägen stad härförleden för att se till en grav. En välhållen kyrkogård kan man lugnt säga. Häckar, gravkvarter, gräsytor och träd är välskötta.

Här hittade jag en rödblommande kastanj.

Nordmalings nya kyrkogård från 1894 ser ut så här i början av juni månad. Grönskan har inte kommit lika långt av naturliga skäl och en stor del av gräset har råkat ur för "tjalabränna". Det kommer att ordna sig. Men blicken har inget att fästa sig vid utan irrar runt bland låga gravstenar utan rumslighet. På denna kyrkogård ligger några av mina släktingar begravda, bland andra mormor och morfar. Det är ingen fröjd på något sätt att komma till denna ogästvänliga stenöken vars kvarter tidigare avgränsades av häckar och solitära buskar. Att det blivit så här tror jag inte enbart går att skylla på att stat och kyrka skildes åt år 2000.

Mellan den lutande raden av gravstenar till vänster fanns ända till någon gång efter 2005 en rad björkar. Alla dessa björkar togs bort, stubbfräsning utfördes och  nya björkar planterades med längre avstånd sinsemellan. Men ganska snart togs även samtliga av dem bort av för mej okänd anledning. Gissa vem som blev bestört? Hur och varför länsstyrelsen gav tillstånd till detta är okänt. En häck planerades, den tog sig dåligt och togs bort efter ett par år. Senare planterades ännu en ny häck av annat växtmaterial. Hurra, äntligen får vi ett rumsskapande element som leder blicken bort från gravstensöknen när man går in genom grinden tänkte jag. Även den häcken är borta nu sedan något år tillbaka. Varför lyckas man inte, varför får kyrkogården misshandlas så? Hur kan länsstyrelsen i Västerbotten godkänna detta, att det ser ut så här?

1986 gjorde en tidigare länsantikvarie en genomgång av träden vid kyrkan och gamla kyrkogården, prästgården samt nya kyrkogården. När det gäller nya kyrkogården kom man fram till ovanstående. Björkraderna skulle vara kvar men allt eftersom ersättas med nya björkar med något glesare avstånd sinsemellan. Träd bland gravstenarna var svårare att hitta plats för. (Häckar var givna vid detta tillfälle.)

Kartskiss över behandlade trädplanteringar. Nya kyrkogården längst till höger.

***

När behövs tillstånd från Länsstyrelsen? Alla förändringar i kyrkan eller på kyrkogården kräver tillstånd enligt kulturmiljölagen.

För förändringar på kyrkotomt och begravningsplats krävs tillstånd att

• utvidga eller på annat sätt förändra
• uppföra eller ändra byggnader, murar, portaler och andra fasta anordningar
• större förändringar av planteringar, beläggning på gångar med mera

***

Nedan publiceras några foton från två av de kyrkogårdar jag brukar besöka relativt regelbundet. Att jämföra med kyrkogården ovan.

Här har häckar tagits bort efter att stat och kyrka skildes åt då många gick ur svenska kyrkan och församlingarnas ekonomi därmed försämrades - men långt ifrån alla häckar är borttagna. Det planteras till och med en ny! Bild från  juni 2019.

De tre nedersta bilderna från en kyrkogård i en stad är tagna i år.

Här ligger en annans mormor och morfar begravda.

.

Syringa vulgaris

Bondsyréner

Första sommardagen och syréner:
skamsna vänder sig byborna bort,
ännu inte vanda vid det sköna.
I mörkningen smyger de ut,
bryter fumligt några kvistar.

    Werner Aspenström

Aspenström kände väl till landsbygdens livsvillkor. Han föddes 1918 i Torrbo i Bergslagen och växte upp med sin mor Anna och två äldre bröder. Hans far Karl dog strax efter Werners födelse i spanska sjukan. Då hade den influensaepidemin tagit 27 000 svenskars liv. Första världskriget hade precis tagit slut och under de fyra år det pågått hade nära på 20 miljoner européer dött direkt av kriget. Familjens sistfödde överlevde men var så klen som nyfödd att han nöddöptes i ett tvättfat. Att Aspenström kände till landsbygdens människor. Jag tycker mycket om hans diktning.
.

Fattig - ett känsligt ord

"Hon gick hem före de andra. Isak Mårten var ju så upptagen med att ha roligt;
historier på Skjelletmål levde om, små talesätt som förutsatte kännedom om dén galningen och dén rågångspålen och dén rättegången som någon vunnit eller förlorat - i stort sett hade alla vunnit hela tiden; om de så dog var det en triumf, alltid hade de överlistat någon - om inte Vårherre så åtminstone en luskung.

Och ni ser inte att ni är fattiga?
Man ska vara försiktig med stora ord.
Fattig är ett stort ord det?
O ja rent farligt är det. Nästan bara Ibrahim är modig nog att svänga sig med det så där som en utmärkelse.
Och för er som är mindre modiga än Ibrahim?

En fattig männisch det är en som ingenstans har att bo och som måste tigga sig maten. Alla andra har det äventyrligt. Knapert. Kan hålla sig för skratt. När det är som värst. Men fattig använt till vardags betecknar ett själstillstånd. Om man är låg i modet därför att en Högste plågar en. Om en skakel har gått av mitt mellan två skjutshåll. Om man är olyckligt kär med mera sådant. Då kan man säga: I känns fattö (jag känner mig fattig)."

Ur Lifsens rot av Sara Lidman, 1996.


Det här utsnittet av Lidman där Rönnog, som är ingift och inflyttad till byn, tänker till om vad ordet fattigdom betyder, visar hur man i det längsta vägrar inse eller erkänna att man är fattig. Fattigdom är något skämmigt, fattiga är andra. Det lever kvar än i denna dag. Det absolut lustigaste tillfället jag hört någon protestera mot att ordet fattig användes var under en av de tre domstolsförhandlingar jag satt med vid i Mark- och Miljödomstolen samt Mark- och Miljööverdomstolen före 2010. Det var förhandlingar med syn på plats som vi motståndare mot ett vindkraftsprojekt här hade begärt och därmed fått.

Öppen, mineralfattig myr, närmast kameran dominerad av trådstarr.

Bild från wikipedia.

Vindkraftsbolaget och dess medhjälpare, företaget som tagit fram den miljökonsekvensbeskrivning som bolaget lutade sig mot, höll sin föredragning som jag minns det. Man beskrev den mark som skulle nyttjas. Platåberget var ett fint, orört naturområde med våtmarker av klass 1 (mycket högt naturvärde) och 2 (högt naturvärde). På ett åtta kvadratkilometer stort område skulle 40 vindkraftverk med betonggjutna gravitationsfundament och uppställningsplats för lyftkran byggas. Till detta kom drygt 20 km vägar. I alla industriella exploateringsprojekt blir såklart naturen och närmiljön lidande, särskilt om det finns höga naturvärden.

Den person som muntligt beskrev området uppe på platåberget använde bland annat den bland biologer vedertagna benämningen "fattigmyr" för en av naturtyperna som skulle exploateras. Genast protesterade en av åhörarna å det skarpaste och hävdade att ordet var felaktigt, här är naturen inte fattig. Att ordet fattig gav hen en känsla av att kommuninvånarna också fick en släng av sleven och betraktades som fattiga var tydligt. Protesten var ljudlig.

Jag lät mig förundras, jag lät mig förvånas.
Över lättkränkthet och okunskap i förening.

När jag senare kom att läsa Sara Lidmans beskrivning av människor i Västerbottens inland förr, kom jag att tänka på den händelsen.

En fattigmyr är en trädlös, mineralfattig myr med lågt pH-värde.

.
.

Fake news

Betydelsen av fake news blev allmängods när USAs nuvarande president valdes 2016. Han påstod att medierna kom ut med falska nyheter, att de betrodda medierna inte är att lita på, inte heller "etablissemanget".

Det var omvälvande.

Men... när jag tänker efter är det trots allt medieföretaget Sveriges Radio som kommit med felaktiga uppgifter. Hur många vet jag inte men det jag kan referera till skedde för flera år sedan, 2013, och handlade om en politikermisshandel i Nordmaling. Kommunpolitikern Liza Jonsson (S) hade blivit överfallen i sitt hem av en privatperson. Detta skulle ha skett, enligt Liza Jonssons (nu Johansson) eget uttalande, på grund av att hon stod bakom beslutet att lägga ner ett antal byskolor. Public service kom ut med nyheten men man hade inte kontrollerat fakta fullt ut.

Lokaltidningen skrev om fallet, det var hett. Senare visade det sig att misshandeln inte var politisk utan handlade om ett triangeldrama som jag senare förstått. Men kommunalrådet och Liza J hade kokat ihop en annan historia som passade dem bättre.

Det hela innebar att socialdemokraterna i Nordmaling splittrades och ett nytt parti bildades, Fria demokraterna. I valet 2014 fick Centern 36,1%, i valet 2018 hela 42,7%. Det innebär också att det nu knappt finns någon opposition i kommunen.

Men hur ska man som oinsatt privatperson kolla upp vad som är fake news när betrodda medier går ut med felaktig information?

Jag kom att tänka på den där händelsen när ett liknande fall nyligen kom upp, den 17/2 2020. Det var kommunalrådet i Älvkarleby (S) som misshandlades. Ett politiskt motiv hävdade hon själv. SVT lokalt, Sveriges Radio, DN m fl tidningar gick ut med den nyheten.

Polisens förundersökning visar dock  att det i nuläget inte finns något som tyder på att bråket ska ha haft politiska motiv. Vilket DN dagen efter skrev. Det kan ha varit ett fyllebråk.

Förut spelade medierna en viktig roll i granskningen av samhällets makthavare och försvaret av yttrandefriheten. Idag är inte riktigt så, det ansvaret har till stor del tappats bort och tidningsutgivning är som vilket företagande som helst: målet är att tjäna mycket pengar på kort tid. Det ser jag i de lokaltidningar jag brukar läsa. Dessutom har den lokala bevakningen nästan försvunnit.

Tidigare granskade medierna makten, nu behöver inte bara samhällets makthavare utan även medierna granskas. Det är ett demokratiproblem. Vem ska granska makten för att jag som individ ska få rätt nyheter och inte falska sådana??
.
.

Ångermanland

Norrlandspoddens avsnitt nr 55 handlar om Ångermanland och ångermanlänningar. Intressant att höra två personer med så olika politisk inriktning samtala och inte som så ofta i debatter eller sociala medier försöka smutskasta varandra.

Jag är själv ett fan av Ångermanland. Så klart.

.
.

Att exploatera naturtillgångar med lokal hjälp

Har avslutat femte delen av Sara Lidmans Järnbanesvit och samtidigt läst Ernest Thiel, pengar & passion av Lars Ragnar Forssberg.

Det var väldigt passande, författarna skriver om samma tid men ur norrländskt (västerbottniskt) perspektiv respektive ett storstadsperspektiv. Det ena fiktivt men med en släktkrönika i bagaget den andre har skrivit en biografi över Thiel, riskkapitalisten med konstintresse. Som i början av förra sekelskiftet var landets rikaste man och som lät uppföra sin bostad på Blockhusudden i Stockholm1907 med Ferdinand Boberg som arkitekt. Byggnaden med all konst som, efter att aktieportföljen minskat i värde och tillgångarna försvann, inköptes av staten och blev Thielska galleriet.

Här är ett utsnitt ur Ernest Thiel. Pengar & passion av Lars Ragnar Forssberg, 2015.

Kolonisationsprojekt i ödemarken.

"Vad som doldes i de norrländska mörka bergens innanmäte var länge okänt. Men Sveriges genom tiderna mest snillrika ämbetsman, rikskanslern Axel Oxenstierna, hade sina aningar. "Nog kunna vi få medel åt kronan, om vi understödja bergen, ty vad som därpå användes, lönar kostnaden och riket blir därigenom rikt", skrev han redan 1636. han uppmuntrade dem som ville anträda den mödosamma färden till Lappland, som man sade på den tiden. De från Holland inflyttade bröderna Abraham och Jacob Momma antog utmaningen. De drev affärer i Mellansverige, var sanna entreprenörer, förmögna och äventyrslystna och gjorde gärna den långa resan norrut.

Det här var i slutet av 1650-talet. Sverige var en aggressiv stormakt och behovet av järn och därmed malm stort. Bröderna hamnade först i Tornedalen där de lyckades bryta både järn- och kopparmalm, "ödemarkens underjordiska skatter" som Abraham kallade fynden. De drog vidare västerut och gjorde fyndigheter i Svappavaara. För sina insatser adlades bröderna 1669 och fick namnet Reenstierna.

Malmbrytning var en riskabel verksamhet. Inte bara rent fysiskt utan också ekonomiskt. När den yngre brodern jacob dog 1678 var bröderna fortfarande rika, men sedan gick det utför. Stackars Abraham blev alltför spekulativ och vidlyftig, tog allt större risker och lån och sattes 1683 i gäldstugan, där han fick sitta i ett och ett halvt år. När han dog 1690 var han utblottad.

***

Det finns olika uppgifter om när Ernest Thiel började intressera sig för malmfyndigheterna i Norrbotten. När han lämnar Härnösandsbanken tog han ett nytt steg i sin karriär. Fram till 1890 hade det mest handlat om att förmedla lån, nu kastar han sig in i de industriella projekt som kommer att göra Sverige till ett rikt land. Det handlar om att utveckla snillet Gustaf de Lavals uppfinningar till säljbara produkter och det handlar om gruvorna i Malmberget och Kiruna och - inte minst - järnvägarna därifrån till Luleå och Narvik.

Det är komplicerade affärer: många aktörer, lån som avlöser varandra, aktier som byter ägare, spel under bordet, gigantiska risker, stora potentiella profiter. Över malmfälten svävar ett stort antal hårda affärsmän likt rovfåglar för att få sin del av bytet.

Det finns många skildringar av den här epoken. De skiljer sig mycket åt beroende på varifrån man betraktar scenen. Alla är överens om att den framgångsrika exploateringen av malmen uppe i Norrbotten var en viktig förutsättning för Sveriges ekonomiska framsteg. Men åsikterna går skiljer sig starkt åt när det gäller att utse dem som ska hedras för framgången och för att ägandet av gruvorna inte hamnade i utländska händer.

Det är också nödvändigt att påpeka att de här berättelserna sällan nämner dem som utförde grovjobbet. De skildrar inte rallarna som drog järnvägarna, inte dem som hade det tunga och farliga jobbet att ta upp malmen ur jorden. De berättar heller ingenting om de usla brädskjulen i vilka människor bodde - somliga till och med i jordkojor - inget om smutsen, kölden, mörkret och den knappa tillgången på mat.

Jag gör det inte heller. Det är en annan berättelse, men det är ändå viktigt att påpeka att utan dessa människor hade vare sig Ernest Thiel eller Knut Wallenberg kunnat göra några vinster eller förluster.

Det var, som tidigare nämnts, sedan länge känt att det fanns malmtillgångar i Norrbotten. Men malmen hade hög fosforhalt, vilket innebar att man med de metoder som tidigare fanns inte kunde göra smidbart järn av den. Först på 1880-talet utvecklades processer som gjorde det möjligt. Det fanns också många andra problem, inte bara mörkret och kylan utan framförallt transportsvårigheterna. Närmaste hamn var Luleå som under en stor del av året inte var isfri. Det var däremot hamnen i norska Narvik.

Transportfrågan kom att spela stor roll i kampen om malmfyndigheterna."

*****

Sara Lidman i sin tur berättar historien om järnvägen som skulle förbinda Norrland med Sverige och som invigdes 1894 med pompa och ståt. Huvudpersonen Didrik Mårtensson, vars förebild var Lidmans farfar,  kom att bli en kugge i maskineriet, en omedveten medhjälpare till de människor som exploaterade hans egen landsända.

"Romanernas huvudperson är Didrik Mårtensson, en småbrukarson som driven av sin lidelse för "jernbanan" – för honom det medel som skall bryta byns isolering – blir socknens ordförande och en av de ledande i trakten. Han snärjs av de kapitalistiska krafterna, anklagas för förskingring och fängslas; ironiskt nog sänds han som fånge på ett av de första tåg som trafikerar banan. Berättelsen speglar universella koloniala förlopp, inte minst i hur erövrarna tar hjälp av en "bygdens son" för att röja väg för exploateringen av ett land."

Från Wikipedia

*****

Min tro, även om jag på intet sätt önskar det, att den norra landsändan kommer att fortsätta vara en koloni. Så snart ett exploateringsprojekt startas (av någon söderifrån eller utrikes ifrån) så är det någon eller några landsbygdsboende som får ekonomiska fördelar av det hela och projektet fullföljs ofta. Det har jag erfarenhet av och det kan gälla gruv- och skogsnäring, vindkraft, vattenkraft...  De ekonomiska fördelarna för norrlänningarna är dock oerhört små i förhållande till vinsterna som exploatören gör sig. Och för att "lura" norrlänningarna behövs endast att staten eller exploatören/projektägaren påstår att det skapar arbetstillfällen för att en majoritet av de boende ska vara positivt inställda till projektet. Inför tillståndsansökan om 1101 vindkraftverk i Markbygden talade vindkraftsbolaget om att anlägga en betongfabrik i Piteå som skulle gjuta tornen till vindkraftverken. Kommunalråd och andra politiker jublade men av detta blev intet. Tornen tillverkas i Tyskland. Att man som norrlänning (på landsbygden) blir utnyttjad vägrar man inse.

• Ska jag tycka synd om människorna på den norrländska landsbygden som blir utnyttjade?
• Ska jag ta till mig inställningen att boende på den norrländska landsbygden har sig själva att skylla att de utnyttjas då de önskar ha det på detta vis?

Läs gärna En slags modernismens nyttiga idiot.
.
.

Grånade och stolta

Intill smala ringlande grusvägar kan man finna hus som dessa. Grå och stolta.

Jag läser i lokaltidningen att Sörmlands hembygdsförbund i dagsläget har 19 000 medlemmar. De är fördelade på 69 hembygdsföreningar. Känner mej nyfiken på andra läns hembygdsförbund och letar fram uppgifter.

I Västerbottens läns hembygdsförbund ingår ett 60-tal föreningar med närmare 6 000 medlemmar.

Norrbottens hembygdsförbund har 89 hembygdsföreningar med 8 500 medlemmar.

Ångermanlands Hembygdsförbund har 41 hembygdsföreningar med nära 10 000 medlemmar.

Dalarnas Fornminnes- och Hembygdsförbund har 92 medlemsföreningar med ca 21 000 enskilda medlemmar.

Gästrike-Hälsinge Hembygdsförbund har 71 hembygdsföreningar med sammantaget 18 000 medlemmar.

Hembygdsföreningarna är en stor folkrörelse. Hembygdsförbundet stöder de lokala hembygdsföreningarna i deras arbete och är hembygdsrörelsens kontaktyta mot riksförbund, länsmyndigheter, länsmuseum och andra kulturinstitutioner.

Hembygdsrörelsen:

ska värna kulturarvet över tid

ska vara en välkomnande rörelse som möter människors kulturarvsintresse

ska verka i lands- och stadsbygd

ska spela en aktiv roll för en hållbar samhällsutveckling

I min by finns ingen hembygdsförening och ingen hembygdsgård, här finns en bygdegård. Den är till för att hålla en allmän samlingssal och mötesplats tillgänglig för alla. Den bör ge sammanhållning till bygden men det gör den på annat sätt än att få medlemmar att visa respekt för äldre tider eller ge hembygdskunskap och därmed stolthet till de boende. Bygdegårdarnas Riksförbund organiserar föreningsdrivna, allmänna samlingslokaler vilket är behjärtansvärt men något helt annat än att värna det gemensamma kulturarvet. Detta saknar jag mycket. Jämförelsevis har Västerbotten ett lågt antal människor som är medlemmar i en hembygdsförening som synes i sammanställningen ovan.
.
.

Nedsläckt gård

Under Jordens timme, 

lördag 30 mars 2019, kl 20:30-21:30, 

släcker jag och njuter.

Eftersom jag verkligen gillar mörker är det lätt att släcka alla elektriska lampor jag har makt över under den timmen. Och låta de elektriska apparaterna få stå oanvända. Precis som telefonen. Istället satsa på lugnet, att äta gott tillsammans med kompisar i stearinljusens, fotogenlampans och braskaminens sken. Ja, kanske eldar vi även i vedspisar och kakelugn. Med de möjligheterna är hushållet förberett även på ett verkligt strömavbrott. 

Men den 30 mars släcker jag ner för skönhetens, stjärnhimlens, naturens, solidaritetens och planetens skull.

 

Här är mina tidigare skrivningar om Earth Hour.

Ljusnedsmutsning - lightpollution- 2009

Earth hour 2010
Jordens timme 2011
Ljusnedskräpning och mörkerförstörelse 2012
Det goda mörkret 2013
Earth Hour 2018

Fint foto ur Vandrande by med text av Elly Jannes och fotograf Anna Riwkin-Brick.
En bok jag fick som tvååring.

Njutning av brasans sken i öppna spisen grundlades redan som barn.

På satellitbilden ser man att Europa konsumerar mycket energi.

.
.

Regnbågsvecka i Nordmaling

Den första regnbågsveckan någonsin genomförs just nu (v.7/19) i Nordmalings kommun. Kommunen vill bryta normer vilket är bra. Det skulle behövas inom flera områden.

”Alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter.” Så inleds FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna.

Jag minns Bertil L. som kallades Bertilda i folkmun. En homosexuell man som blev otroligt mobbad, förföljd och begabbad på samhället då jag var skolungdom. Jag minns en människa med speciell gångstil och ett stort burrigt hårsvall. Tänk om han levat nu, vilken revansch det hade kunnat bli.

Det kan inte ha varit lätt att leva på på den lilla orten med alla människor som retades, var elaka,  kastade stenar och såg ner på hen. I ett patriarkalt samhälle med machoinslag där jakt och motorfordon är ett stort intresse för många av männen. Ändå valde han det livet. Varför? undrar jag då som nu.

På ålderns höst besökte han ibland tillsammans med några udda vänner EFS lilla sommarkapell. Där blev han åtminstone inte utkastad, inte offentligt chikanerad eller nonchalerad men heller inte personligen hjärtinnerligen välkomnad. Men på något sätt valde dessa samhällets socialt mest utsatta att närvara vid sommarmöten med efterföljande kyrkkaffe då och då.

Jag minns även familjen som kallades Tattar-Erikssons och som några år bodde i min by. De hade det knappast heller lätt. Normer behöver brytas inom många områden!
.
.

Hembygdskär

Hemlängtan liknar sorg, men saknar sorgens status. Så har idéhistorikern Karin Johannisson uttryckt det. Har man flyttat inom sitt land syns det inte till det yttre att man saknar rötter till den nya platsen, annorlunda är det för de som immigrerat från ett annat land långt bortifrån. Hemlängtan kan finnas där i båda fallen på olika sätt och hemlängtan finns som teman i filosofiska, religiösa, mytiska och litterära sammanhang, det är kollektiva erfarenheter. Jämför med Odysseus irrande hemfärd till sin ö Ithaka, Bibelns berättelse om den förlorade sonens återkomst, de svenska amerikaemigranternas brev och erfarenheter.

Jag har alltid tyckt om min hembygd. Därför gör det ont när natur och landskap förstörs även om bådadera just på denna plats är obetydliga och ointressanta i nationellt hänseende, och långt ifrån särdeles undersköna.

Här i det lilla sammanhanget är man pragmatisk, håller sig till jorden och gillar inte att prata immateriella idéer. Ekonomiskt värde är påtagligt och mätbart men inte affektionsvärde, skönhetsvärde, kulturellt värde, naturvärde, historiskt värde. Detta är därför svårt att diskutera eller ens nämna här då det inte kan mätas i kronor och ören. Själv trivs jag med mer filosofiska och ideologiska frågeställningar.

Så här står det i marginalen på denna blogg: Här beskrivs också vådan av att vara kulturhistoriskt intresserad i en liten, liten by i norra Sverige där det mesta av kulturhistoriskt intresse i omgivningarna redan är borta...

Det är just därför jag engagerar mig i den lilla byn, jag gillar min hembygd, och hoppas att något av den kultur och de kulturlämningar som präglat och skapats av människor som bott här tidigare kan behållas. Insikter om identitetsskapande stolthet var det för i tin de inflyttade med lite högre utbildning, som brukade försöka föra in på små orter. I en liten by av den här typen kunde det vara folkskolelärare och sjuksköterskor, i något större sammanhang, som dära Vall´n var det t ex läkare, präster, veterinärer eller andra intellektuella som var initiativtagare till att bevara bygdens kultur. Idag fungerar det inte så längre. Som så mycket annat är detta numera ålagt samhället, dvs. myndigheter och institutioner. Självklart fungerar inte en sådan centralstyrning på den lilla lokala nivån. Det är fortfarande upp till den enskilde individen att ta initiativ. Det kan upplevas väldigt ensamt.

Den som vänder åter
kommer alltid blott
till ett återvändo.
En hembygd
finns aldrig för den
som en gång reste bort.

Så skriver Birger Norman (1914-1995), en favorit. Han var författare, poet och journalist vars relation till hembygden inte var helt okomplicerad, och någon hembygdsromantiker var han inte. Han hade lämnat Ådalen, återvände enbart som tillfällig besökare, men bygden levde kvar inom honom.
.
.

Att ligga till last

Du ligger bygden till last.
Du betalar inte skatt här.
Du blockerar ett hus från att bli permanentbebott.
Du kalhugger inte din skog.
Du gör inget för att bygden ska leva, dvs du startar inte företag eller tar anställning i kommunen.
Du som inte skulle kunna leva på ditt yrke om du bodde här.
Du arbetar inte inom vård, skola, omsorg.
Du vägrar att arbetspendla långt.
Du är kultur-teknik-humanist och på det överlever man inte här i kommunen.

Att tala om vad du gjort och gör på annan ort är att vara "hev", det gör man inte i Janteland och inte i patriarkal glesbygd.
Du är välbekant med den normen. 
Därför har du alltid undvikit att gå in på det.

Har du engagerat dig i byn har du inte gjort detta för egen vinning.
Det är annars överallt en vanligt förekommande mänsklig drivkraft.
Du ligger bygden till last.
Har du förstått av närboende och lokalpolitiker.
Finns över huvud taget någon analys så skevar den.

Visst finns här i kommunen hus till salu. Det verkar som man vill bortförklara för sig själv och andra att man bor i glesbygd, vill tro att kommunen skulle få ett stort befolkningstillskott om det fanns bostäder att tillgå. Det är en del av kommunens ansvar att se till att det finns bostäder och denna januari månad 2019 invigs tätortens högsta hus, uppfört till det kommunala bostadsbolaget. Där finns 30 lägenheter, ettor till treor. Innan dess gjordes ett flertal försök att bygga strandnära, både flerfamiljshus och radhus.

Kommunens invånarantal var 7 104 personer i september 2018. År 1950 hade kommunen det största invånarantalet genom tiderna: 10 403 personer.

Du tycker om din hembygd.
Varför skulle du annars söka dig hit.
Det är rätt många här i byn, när du räknar efter, som har bostadshus som fritidshus.
Alla ligger de till last, de parasiterar, eller...
Bara några tiotal meter tvärs över "gamm´vägen" står ett hus tomt sedan 1992.
Du frågar dig hur människor här ser på dem som äger "stuga i fjällen" utanför kommunen, de som äger lägenhet utomlands på turistort, eller villa på ort i varmare land.
Och hur ser människor, på den ort där de har sitt semesterboende, på dem.
Anses de parasitera, anses de ligga den geografisk platsen till last...
.
.

Om att flytta till en by

Ni skall få ett smakprov ur Kerstin Ekmans senaste bok Gubbas hage (sidan 16), om hur pass idylliskt det kan vara att flytta ut på landet till en liten by. Stor igenkänning:

Det är sällan lätt att flytta in i en by. I Valsjöbyn hade det inte varit några problem. I Själand i Ångermanland hade grannen skjutit våra katter och slängt ett hagelskott efter Börje. I fyllan får man hoppas. Hur som helst tog det inte. Man ska inte komma till byar med nya idéer och i synnerhet inte med prat om unika miljöer och skyddsvärda biotoper. För att ens ord ska gälla och ens idéer kunna genomföras i en by skall man vara barnfödd där eller åtminstone som sommarstugeägaren mittemot vår tänka garageutfart släkt med en som var det.

Det är inte ens lätt att flytta tillbaka om man är barnfödd där ifall man värnar miljö och kulturhistoria och dessutom under många år på annan ort utanför häradet har tillgodogjort sig andra normer och tankesätt än dom finns i byn.

Tankebubbla av vitglaserat porslin av Lena Ignestam. 

Bild härifrån.

.

.

Jordbrukets marginalisering

Den här bilden vill visa på en av de få platser i bygden där plöjd åkermark ännu kan ses. Här finns åkerbrukare. För åtta år sedan plöjdes den sista åkern i hembyn - jordbruket har dött ut. Så annorlunda jämfört med mellersta och södra delarna av landet där marken ännu hävdas i stort. Där är landsbygden inte lika ödslig.

Det är intressant att bläddra i  en rapport om hur svenskarna vill bo. Hur tillförlitlig rapporten är kan jag inte gå i god för men så här svarar man på två av frågorna:

Vad vill svenskarna ha nära sitt boende?

Natur- eller grönområde 53 %
Mataffär 27 %
Hav/sjö 9 %
Skola, förskola, lekplats 5 %
Gym 1 %
Takeaway-restaurang 1 %
Fotbollsplan, badhus, ishockeyrink 0 %
Kafé 0 %
Vet ej  5 %

Var finns ditt riktiga drömboende?

På svenska landsbygden 28 %
I en mellanstor svensk stad 21 %
I skärgården 14 %
Vid Medelhavet/annat hav utomlands 13 %
I en svensk storstad 12 %
I storstad utomlands 4 %
I fjällen/alperna 3 %
Annat 2 %
Vet ej 3 %

Landsbygden lockar oss svenskar. Många drömmer om att bo på landet. Om inte annat ser man det i många livsstilsmagasin. Är landsbygden "levande" lär den vara än mer attraktiv.
Källa: Svensk fastighetsförmedlings Trendrapport 2018
.
.

Kompetens och förebilder

På lokaltidningen VK:s insändarsida fann jag insändare om hemkommunen förra våren. De var alla tre välskrivna och med tänkvärt innehåll! Insändarna var av så god kvalitet att jag sparat ner dem, de berör en viktig fråga. Det är sådana frågor jag mer än gärna skulle diskutera med mina bekanta i byn men gensvar saknas. Små kommuner i glesbygd har svårt att hävda sig och få kompetent personal till sina egna verksamhetsområden. Tyvärr lockar en kommun med stad och högre utbildningsnivå mera för många unga och även medelålders i karriären. Hur ska kommunen göra för att locka till sig kompetens som även utgör förebilder för unga? Kan en universitetsutbildad person som tar en tjänst i glesbygdens hemkommun göra en förändring? Då tänker jag på intellektuell nivå, inte pragmatisk.

Som jag ser det ger 3-4-5 års utbildning i en stad 5 mil från hemorten inte tillräckligt med nedbrytande av inlärda normer, vid ev. återflytt till byn finns samma tänkesätt och omgivande normer som innan och det innebär att den med högre utbildning inte vågar bryta de mönster som krävs för att förändring. Jantelagen är dessutom stark.

Det viktiga är att vara orädd för påtryckningar, att vara stark nog att våga säga sin egen mening, ha ett eget förhållningssätt, tro på rättvisa och inte ta parti för den starke därför att det är lättast. Det viktiga är att inse vilka normer som måste brytas. 3-5 år är alltför kort tid om avståndet till hembygden är 5 mil. Visst, man har man en stark anknytning till bygden och stannar därför lättare kvar på sin tjänst än den lika högutbildade som tar en tjänst och pendlar 10 mil dagligen tur och retur. Den personen stannar ofta kortare tid på sin tjänst såvida boendemiljön upplevs så positiv att flyttlasset går till den mindre kommunen. Det där är problem som en liten kommun har att lösa. Hur landsbygdskommunen ska gentrifieras.

Med mitt synsätt är tankeförändring/teoretisk fördjupning lika viktiga som pragmatisk förändring på ytan. Tanken/idén kommer före handlingen. Här i byn är praktiska förändringar med t ex grusade vägar (1000 poäng) viktigare än teoretisk kunskap om vad det t ex innebär att justera ett årsmötesprotokoll (0 poäng). Det handlar när man kokar ner det hela om vilken syn man har på människan, vilket människovärde som tillräknas enskilda individer (återkommer nog till ämnet framöver). För min egen del är praktisk och intellektuell kunskap jämbördiga.

Av nedanstående insändare på insändarsidan i VK står den sista reflektionen överst. De här insändarna har ovanligt mycket stuns och tydliga argument i sig.

Klasskillnad

Det är intressant att läsa om hur klasskillnader beskrivs och hur man präglas av dessa skillnader. Här kommer ett exempel:

De två systrarnas resa till några av Kultursveriges mäktigaste positioner började i en liten by vid Ångermanälven, Prästmon, i Kramfors kommun, är omgivet av blå åsar och hade i början av 60-talet ett par hundra invånare. I ena änden av byn bodde lärarfamiljerna, de som jobbade på traktens folkhögskola. Det var vänstersinnat och kulturradikalt folk som drack rödvin, käkade borsjtj och blinier medan de diskuterade världsläget. På andra sidan av byn bodde bönderna, och i mitten möttes ortens 23 barn i den lilla skolan.

Systrarna växte upp i en av lärarfamiljerna. Pappa Erik undervisade på Hola folkhögskola, debuterade som författare med diktsamlingen Farstu ett år innan Eva föddes och skrev så småningom också litteraturkritik i DN.

Barnen förstod tidigt att det var något speciellt med pappa eftersom han skrev i tidningen. Jordbrukarfamiljerna hade dock inte Dagens Nyheter hemma, utan oftare tidningen Land eller Året Runt.
(...)
För barnen blev pappa en guide in i kulturen. Han kunde berätta om Dostojevskij eller Tolstojs liv och med hjälp av anekdoter öppna upp litteraturen och göra den spännande. Överlag tog man kulturen på allvar i det B-a hemmet. Man diskuterade, läste och lyssnade på musik som en del av familjegemenskapen.

Hela artikeln fanns att läsa i tidningen VI.


Riktigt så var det inte i den här byn på 60-talet. Någon radikal kulturelit fanns absolut inte här. I kommunen finns ju varken folkhögskola eller gymnasium, än mindre högre lärosäten.

 

.

.

Beroendet av varandra

Detta ser ut att vara ett globalt problem, stadens beroende av landsbygden och tvärtom. Kanske finns det ingen lösning...
.
.

Logotype

Byns ideella förening skaffade så snart den bildats en tydlig logotype där en konstnär utförde emblemet. Vyn har förändrats något sedan 1980 men marginellt - granskog och Flaggbergets flagga som under sommarhalvåret hissas varje söndag består, men det militära spaningstornet försvann ur verkligheten när landets försvar nedmonterades.

Nästa förändring genomfördes i fjol när man insett att det inte finns någon hembygdsförening över huvud taget utan bara en bygdegårdsförening. Texten ändrades - men denna gång anlitades inget proffs för att "fixa till" byns varumärke som synes.

Vad är bygdemedelspengar?

.

.

En ladugårds öde

 

Det var då, under 1950-talets flygfotografering i byn. Två välskötta tvilling-ladugårdar och två timrade parstugor, "västerbottensgårdar", med ett gemensamt gårdstun. En dubbelsläktgård.

I vintras rasade den ena ladugården. En tand i garnityret har fallit bort. Ett hålrum har uppstått. Det kommer aldrig att fyllas igen med en likvärdig byggnad.

Detta räddades ur ladugården. Ett stort intresse för män(niskor) på landsbygden är motorfordon av alla de slag. Och/eller jakt. För den som har andra intressen kan livet i glesbygden vara svårt.

Tänk ett stort dubbel- eller trippelgarage/uthus på den fallna tvilling-ladugårdens plats :-( 

Eller som timmermannen som hjälpte till med min ladugård nu i juli uttryckte det: Det måste väl ändå vara bättre att kosta på en befintlig lagård 10-25 000 än att riva och bygga ett stort garage/förråd för mer än 100 000 kronor. Stora ytor är guld värda!

Ladugårdsdöden pågår här och kommer så klart att fortgå. De där volymerna ersätts med stora garage/uthus på tomterna. Och de nya uthusen kan ha minst lika stor byggyta som bostadshusen, men långtifrån samma volym som rivna ladugårdarna.  De blir varken eller... Di gamle visste hur och var man skulle placera ekonomibyggnaderna. För att få in sol på gården. För att behålla gårdens utsikt. För att göra skillnad på mangårdsbyggnadens volym och uthusets. För att ge bostadshuset resning. Punkt.

Att bevara traditionella byggnader i originalskick är som att spela cello med tarmsträngar istället för moderna stålsträngar. Den oinsatte förstår inte, kan inte se eller höra skillnaden.

.
.

Att svinga en lie

De här youtubeklippen kommer från en kurs i landskapsvård i Östergötland i augusti förra året. Vi blir allt fler natur- och kulturintresserade som svingar liar. Flera länsstyrelser har gratis kurser i liekunskap.

Jag är otroligt glad över att det finns människor som vill sköta marken med sätt som gynnar den biologiska mångfalden. Så vi andra kan åka och besöka dessa vackra och gynnade platser som blir allt färre. På landsbygden och i stadsnära områden finns de allra flesta landskapsvårdade områdena. Förutom att flora och fauna behöver livsbetingelser som gynnar dem vill också stadens människor ha avkoppling i kulturpåverkad natur. Själv slår jag min lilla hage med lie helt obemärkt, långt bort från stadens hets och larm.

Så här hässjar man en stånghässja i Orsa i Dalarna. Jag har lärt mig hur hö torkas på linhässjor. Det som var böndernas arbete för inte alltför länge sedan är nu akademisk kunskap.
.
.