Tänkt

Sånt här höll jag på med då jag flyttat hemifrån. Det var ett sätt att få ett blickfång på väggen vid skrivbordet där jag satt och pluggade. Och kan ni tänka – jag har kvar lapparna än!!!?



Rum i studentkorridor i Stockholm. Varje rum i området var likadant som det andra med ett par variationer i storlek. Samma möbler, samma tapet, samma målade väggar. Så klart att man måste se till att få personlighet in i rummet genom att sätta upp saker på väggarna och genom att byta ut gardiner och matta till alldeles egna. Åsså hade man några fler möjligheter. Jag satte foton ur Femina (som då hade ”rödstrumporna” på) på sidor och baksida på samtliga hyllplan. Med hjälp av den grå formbara häftmassan som kom på 70-talet. Några av er minns säkert! Jag tyckte det blev ganska okej. Måla gick ju inte an. Man fick skapa sig en hemkänsla med enkla medel.

Ett annat sant ord som satt på väggen var: ”Alla revolutioner har hittills bara bevisat en sak: allt går att förändra - bara inte människan!”

Idag

Dagen i dag är en märkvärdig sak.
Tänk, evighet fram och evighet bak.


Ur DIKTER av Alf Henriksson, 1982

Farfarsfarmor

I Torsåkers församling i Ångermanland föddes min farfarsfarmor vintern år 1824, i ett båtsmanstorp. Anna Stina var nummer fyra i barnaskaran som aldrig blev större. Pappan dog tre dagar efter Anna Stinas födelse i lunginflammation som han ådragit sig då han gick till kvarnen i Lo för att få korn malet. Jag försöker leva mig in i familjens situation men det går nog inte att riktigt att förstå. Pappan var alltså rotebåtsman och då han dog var mor och barn tvugna att flytta från båtsmanstorpet. Livet började inte alls bra.

Sen dog mamma Anna då flickan var 6 år. De fyra syskonen splittrades och delades ut till bönderna i socknen som fick pengar för att ta hand om dem. Den som tog minst betalt fick barnet. Auktion fast i omvänd ordning. Det här är vad jag fått ut av släktforskningen, tolkningar och pusselbitar ur kyrkböcker och husförhörslängder. Till sist blir det någon slags helhet.



Jag åkte hit med pappa på 90-talets slut. Han visade bland annat var en av hennes dopfaddrar i Hjärtnäs hade bott.

Han besökte gården och knackade på under 1960-talet då han och svågern var ute på en bilresa några dagar efter att slåttannan var överstökad. Han hade framfört vem han var släkt med och mannen som han träffade bör ha varit sonsonen till dopfaddern med namnet som fanns i födelseboken. Denne man sa sig ha träffat den åldrade Anna Stina. Pappa tyckte det lät märkligt på grund av tidsspannet som gått, den gamle mannen måste ha misstagit sig. Efteråt förstod han att de mycket väl kunde ha träffats. Han har berättat för mej att det var en av hans största missar någonsin att inte fråga vidare om sin farfarsmor. Vad mannen mindes om henne, var hon bodde, hur hon var som person, hur hon såg ut... Av detta lärde jag mig att aldrig säga nej till en berättelse om människor förr i tiden. Aldrig!

Genom att forska hittade jag 2003 uppgiften att min farfarsfarmor dog 1918. En gumma på 94 år. Hon levde således ett år parallellt på jordens yta med min pappa som föddes 1917. Och detta fick han veta av mej precis efter att han drabbats av stroke och inte hade lika skarpt minne som tidigare.

Senare har jag kört omkring lite mera i bygden som mina anfäder vandrat i. Det är riktig jordbruksbygd, det är vackert, traktorerna står parkerade utanför det vackra och gammeldags kyrkstaketet av diagonalställda träspjälor. Namnen på byarna är vackra. Hör bara: Sånga, Undrom, Fanom, Styrnäs, Björkå, Boteå, Hola, Hjärtnäs, Hämra, Tomte, Överlännäs, Kalknäs, Västeraspby... Alla ligger i Ångermanälvens närhet, älven präglar landskapet som böljar fram.

Under 1600-talet startade häxjakten i den här församlingen, i Torsåker. Undrar just om någon kvinnlig ana dog just pga. häxförföljelserna? Jag har bara kommit till 1700-talets mitt i forskningen av den här släktgrenen.

Av bottnisk typ

Den fristående klockstapeln på Vallen är av bottnisk typ. Den uppfördes av byggmästaren Per Zachrisson i Backe åren 1767 - 1768. En snygg sak och vackert underhållen.



Kyrkan är en senmedeltida stenkyrka med jättevackra stjärnvalv av trä från 1730-talet. Valven byggdes efter ryssarnas vandalisering av kyrkan 1721. Här har många av mina anfäder konfirmerats. Åsså jag.

Sommarminne

Några stolar "samtalar" kring ett bord på en bild från i somras.

Stolarna är A2 och stol 1 från Grythyttans stålmöbler. Av oljad ek och grönmålade ståldelar. På ett konditori i Vansbro 2003, med uteservering under knotiga äppelträd där gamla Grythyttemöbler användes, insåg jag att sån´a stolar skulle jag införskaffa.



Trädgårdsbordet är gammalt grått och obehandlat. I min barndom hade vi en fast bänk utan ryggstöd i vinkel stående i trädgården. Bordet användes även då. I det bordet har pappa ristat in några namn, bland annat mitt. Jag brukar även använda bordet då jag tvättar trasmattor. Ytan är mycket len.



Den här bilden är från en sommar för länge sen i trädgården. Pappa sitter med mej på den fasta bänken av fernissad furu (som syns i bakgrunden). Jag äter på en hallonrem helt obekymrad om framtid och dåtid. Där levde jag i nuet.

Farsan och morsan, min fader och moder...

Då jag började blogga ställdes jag snart inför ett val. Hur ska jag benämna mina föräldrar? De kommer att figurera här emellanåt. Jag är en medelålders kvinna och det känns lite löjligt att använda de ord jag använde då jag var liten: mamma och pappa. Det måste väl visa på att jag betraktar mej som barn fortfarande... eller???

Vad ska jag då använda för ord? Clas, Karin, farsan, morsan, far, mor, fader, moder... ma & pa??? Krångligt att bestämma tyckte jag. Antingen är det för krystat, för genant eller så är det benämningar jag aldrig använt själv. Det är så mycket lättare med generationerna därefter: morfar, farmor - där finns inte så många alternativ.

Ja, ni märker själv vad det blev till slut - mamma och pappa.

I samband med bloggandet har jag märkt att jag oftare refererar till pappa av de båda föräldrarna. Är det för att han levde längst och minnena är tydligast eller är det så att jag är "pappas flicka"? Jag börjar tro det senare och har då upptäckt något nytt hos mej! Jag kan ju allt eftersom jag skriver, se hur han inspirerat mej då jag fått/har flera av de intressen han hade. Jag valde ett mansdominerat yrke utan någon som helst förebild och han stödde mej. Humör och rättvisepatos har jag helt klart ärvt efter mamma, så det så.

Jag minns också den mångbottnade känslan då min sista förälder, pappa, var död. Någon slags känsla av att navelsträngen bakåt var avklippt uppenbarades i mitt sinne: jag var plötsligt den äldsta generationen i familjen. Ensamt. Någon att fråga om tiden innan jag föddes finns inte på samma sätt som förr. Märkligt med den där känslan egentligen eftersom denna fullkomligt naturliga övergång är något som man förbereds för hela livet. Ändå står man där oberedd...

Att städa

Då jag hittade den här bilden tänkte jag genast på 50-talet och den tidsperiod jag ibland bloggar om. Här i huset användes en annan typ av dammsugare. En Hugin i väldigt vackra färger och fin formgivning. Den är vinröd och gråmetallic och har formen av en slimmad cylinder. Den finns kvar (vad annars???) men används inte för den är ju inte alls så effektiv som moderna dammsugare. Städskåpet i övervåningens 50-tals kök är väldigt praktiskt och fiffigt. Det är indelat i specialfack där ett är avpassat just för denna apparat.

Själv kan jag avslöja att jag ibland tycker att det är kul att städa, ja särskilt roligt är det förstås då man är klar och får ta sig en kaffetår eller ett glas vin och njuta av det nystädade. Gärna med ett fång snittblommor på bordet.

Städning är en konst i sig och kan utföras på mångahanda sätt. Klassiska husmorstipset för rengöring av målade väggar känner kvinnor över en viss ålder till: man fyller en hink med vatten och rengöringsmedel och börjar svabba nertill på väggen med en genomdränkt trasa. Därefter arbetar man sig brett uppåt mot taket. Gör man tvärtom, ja då blir det rinnmärken som inte vill gå bort. Haha, kanske kan det vara bra att känna till nån gång.

50-tals hörnet

Det finns mycket man kan göra här i huset. Rätt stora saker. Men i bottenvåningens vardagsrum, tidigare morfars och mormors kök, har jag försökt ordna en 50-talshörna så länge. Soffa och bord har fått komma in från kylan igen.

Där står alltså soffan i alm med sitt möbeltyg i rött. Jag älskar den för att den saknar armstöd. Rummet upplevs större och mindre instängt. Soffan är även utdragbar gästsäng som var vanligt på 50-talet då man bodde på liten yta. Almbordet, här lågt som soffbord, finns där och vägglampan med sin tygskärm i grönt och gult. Tänk att den fanns undanstoppad och är återfunnen!

Till det hela hör 4 stolar i alm med klädd sits och en buffé. Möblemanget kommer från Lammhults möbler.

Ivar Åhlenius-Björks ljusstakar Liljan för Ystad Metallfabrik har jag köpt in, likaså den lilla duken, men keramikvasen är från föräldrarnas bosättning.

Min favorit Länsstolen från Norrgavel sitter jag gärna i. Tord Bontjees taklampa Midsummer Light är mest spektakulär och vacker tycker jag. Ljuset från den är väldigt utslätat. Under detta ikeamattan i ull. Tavlorna sitter än så länge där föräldrarna hängde dem. För övrigt är ytskikten från 1970-talet.






Oftast ligger en stickad pläd som skydd över soffans möbeltyg.

Det här tycker jag är kul! Det här intresserar mej! Har övertagit ett hem som jag inte vill förvandla fullständigt, vill ha kvar anknytningen bakåt i tiden samtidigt som det ska bli mitt. Jag kan se ett slutresultat långt där framme på tidsaxeln... (för jag bor ju inte här för jämnan). Å då finns 50-talsmöblerna åter på övervåningen - ihop med öppenspisen.

Fiskargubben

Den här fiskaren med sydväst och snugga är en gengremålning som reproducerats i massor. Själva motivet har varit vanligt längs kusterna i norra Europa där fisket varit en viktig näring. Kitsch, hötorgskonst. Och jag gillar honom skarpt. Jag har blivit präglad av den här avbildningen av en trygg man som kan hantera väderlekar.

En tysk konstnär med namnet Harry Haerendel har ursprungligen gjort målningen. När den kom till har jag inte kunnat luska ut. Det som förvånar mej när jag googlar hans namn är att han levde ända fram till 1991. Harry föddes 1896.



Då jag var liten tittade den här coole mannen ner på matbordet från rullgardinen av papper som drogs ner ibland på kvällarna i köket på övervåningen. Mamma hade klistrat fast en reproduktion, antagligen ur en tidning, direkt på rullgardinen som är borta sedan länge. Jag har förstås planer på att göra ett liknande arrangemang framöver. På loppis hittade jag en pappersreproduktionen. Nu är det rullgardinspapper som hägrar.

Minnet kan svika en, läs HÄR.

Att minnas...

Allhelgonahelgen är en helg då många skänker en tanke till sina föregångare. Helgen var i fornkristna kyrkan vikt åt helgonen, som hörs på namnet, men sen länge har det varit en helgdag för vanliga dödliga. För min del betyder det inte att jag ser de tidigare släktleden som gengångare, spöken, alltså inget halloween.

Nä, mina förfäder är vanliga människor men döda, och livet förde dem dit - till graven. Som släktforskare ser jag även en fördel med att namnen på de döda finns att läsa på gravsten eller minnesplatta. Att vandra på en kyrkogård och läsa och minnas kan bli som en historiebok. Det kan till och med vara fridfullt som i en park.

”Alla är vi spikar i historiens virke” skaldar Per Helge i Grönskans rådslag 1994.

Efter de nationella trauman det här landet genomgått med Estonia och tsunami-katastroferna blev det tydligt hur viktigt det är att ha en plats att gå till för att sörja och hedra döda släktingar. Hur en civilisation ser på sina döda anfäder visar hur man ser på de levande - kan man säga så?

Sista generationen

Av morfars barnbarn tillhör jag och syrran den sista generationen som har vuxit upp med ett fungerande jordbruk. Morfars barnbarnsbarn vet inte mycket om hur livet på gården en gång levdes eftersom ingen har haft möjlighet till praktisk erfarenhet. Jordbruket las ner 1971 och då var ingen av dem födda. Faktiskt så känns det aningens sorgligt! Detta med hur ett småjordbruk fungerade, hur djuren sköttes, hur slåttannan gick till... kommer snart att bli akademisk kunskap, ja är det redan. Det känns som om jag blir fråntagen min uppväxt då det liv som då levdes blir torrt vetenskapligt. Orden, benämningarna, dialekten, har jag redan glömt till en del men inte helt. Jag hör till den generation som snart finns beskriven på muséerna. Det känns faktiskt mycket märkligt. Jag minns när en då liten flicka i byn sa bäkker i ett sammanhang för kanske 8 år sen. Det var bara min syster som genast fattade galoppen - hon säger getabock... Det hade vi andra glömt och nu är flickan stor och har flyttat till stan. Där kommer dialektorden antagligen att falla i glömska, tråkigt nog. K-märk människor som talar dialekt! Genast!

Jag är ju en "modern" människa med bra utbildning som lever på 2000-talet men som har en underbar lantlig bakgrund, en bra barndom tycker jag nog. Jag finns i två världar. Både geografiskt och mentalt. Det är konstigt. En känsla som många människor som gjort en "klassresa" säkert har. Ta avstånd från någon av världarna vill jag inte. Erik Axel Karlfeldt skrev om att "tala med bönder på bönders vis, med lärde män på latin."


På fotot av Sune Jonsson syns 7-åriga Helen Jonsson då korna tas på skogsbete år 1960. Det skulle lika gärna ha kunnat vara jag även om vi hade färre kor. Kolla Lovikka-toppluvan! Cool! Fotot är taget bara ett par mil från min by.

Då skolan slutat för dagen på hösten och jag kom hemtravande, brukade mamma stå vid lagårn och ropande fråga om jag kunde hjälpa till att släppa korna som stod tjudrade för att beta på lägdornas återväxt. Självklart ville jag det. De gick oftast utan krumbukter direkt mot lagårn för de ville bli mjölkade. Det gällde bara att se upp så ingen bil kom körande om de skulle passera Riks13. Min lillasyster var ganska rädd för kossorna vill jag minnas. Jag älskar svensk kullig boskap. Det finns knappast något mer lugnande än en idisslande ko!

(Herreje, så introvert inlägg. Här står "jag" hur många gånger som helst. Men JAG skickar ut det i cyberrymden ändå.)

Öppen spis

Mera om vardagsrummet på övervåningen: 1948 påbörjades ombyggnaden av bottenvåningen i morfars och mormors hus. 1949 var skorstensstocken klar och ommurad med bränt lertegel. Murare var Albin Öberg, bekant med pappa. Öppenspis´n på övervåningen murades av rött tegel med hårdbränt gult Höganästegel på insidan.

I hushållets loggbok står
20 augusti 1949 ”Lördag, Albin gjorde muren färdig ovan taket i ...”
22 aug. ”Måndag, kom han och började med den öppna spiseln…”



”Brasan glöder nog aldrig mer gyllenröd än i sådana skymningsstunder då två människor i ett nytt hem blickar in i den, i drömmen om lyckan med varandra, eller när den flammar som glädjebloss från härden i ett återfunnet hem.”
Ur Skymningsbrasan, av Ellen Key 1870 publicerad i Skönhet för alla 1897. (Jo, nog är det så nog.)



Idag ser den ut så här. Istället för den fastbandhage i miniatyr som står som prydnad på spiselkransen på den svartvita bilden, har jag loppishandlat en ljusstake med gärsgårdstemat och placerat på samma ställe. En hommage!

På bilden syns också en spricka mot golvets gnistskydd som uppstod då murstocken slutade att värmas upp regelbundet med eldning i pannan på bottenvåningen. Den ska åtgärdas framöver är det tänkt. Den är dock inte farlig, bara ful.



Så här ritade jag av vardagsrummet med öppna spisen i förskoleåldern. Öppenspis´n är grejen i mitten. Den gjorde intryck på mig eftersom jag ritade av den. Och faktiskt – familjen har haft många trevliga stunder framför den öppna brasan. Théstunder med berättelser om förr, stöpning av bly för titt in i framtiden på nyårsaftnar...

Albin Öberg, som murade den öppna spisen, var kamrat till pappa. Jag tror inte att de gjorde rekryten tillsammans men här står Albin i alla fall i sin uniform. Kanske har han permis under rekryten (som pappa sa) eller under andra världskriget? I bakgrunden bebyggelse nära pappas föräldrahem.

"Gammvägen"

Gammvägen sôm ve säg, eller Kustlandsvägen, är en grusväg som går precis förbi mitt hus. Där har den gått sen 1600-talet, långt innan morfar timrade huset.


Gammvägen från övervåningen i mitt hus en oktobermorgon med blek sol.

Under drottning Kristinas tid beslöts att postväsendet skulle byggas ut ända upp i norra Swerige. För att ridande kurirer skulle ta sig fram med lätthet behövdes en väg hela sträckan. Längs vägen skulle det finnas gästgivargårdar på lagom avstånd, ett skjutshåll. Där skulle postkuriren kunna byta häst till en utvilad och kanske övernatta själv. I grannbyn fanns ett gästgiveri som efter att gästgiveritiden upphört, var STF:s vandrarhem ända till 1980-talet. Statens krav på att gästgiverier alternativt skjutsstationer skulle finnas, upphörde först så sent som 1933. Läs mer här och här.

Mannen på bilden är geschevvar P A Bäcklund. Han var gästgivare 1850-1893 och hans son tog över efter honom. Fotot är hämtat ur hembygdsboken. Nära kyrkvallen finns ett hotell med samma gamla anor. I den byn föddes min mormor år 1890.

Plogbacken finns fortfarande kvar som namn söderut i byn - där övergick den ena byns ploglikt på den andras och där förvarades snöplogen. Idag syns Plogbacken knappt, bortsprängd som den är då Riks13 drogs just där i Kustlandsvägens gamla sträckning.

Den gamla kustlandsvägen slingrar sig, följer landskapet, går längs åkerkanter, ja drogs i största möjlighet utanför bästa jordbruksmark.

Den går inte rakt som vägarna byggdes under depressionen på 1930-talet, så kallade AK-vägar (utförda av Arbetslöshetskomissionen). Och inte byggdes den gamla vägen som människan med sina maskiner kan bygga idag: total omstuvning av sin omgivning till oigenkännelighet, "landscaping", där berg och dalar jämnas ut till platt väg.

Kustlandsvägen var den viktigaste kommunikationen genom byn i 300 år. De berättelser jag hört från 1900-talet första hälft då bilismen inte var lika utbredd, visar på ett folkliv rikt på kontakter. Med lätthet stannade man och pratade med varandra om man råkades som fotgängare eller på cykel. Och man slängde några ord då man möttes på cykel eftersom hastigheten var låg och inget plåthölje omgav trafikanterna. Och cyklade gjorde man - långväga! På fotot från 40-talet står de två som kom att bli mina föräldrar, framför morfars hus, beredda att cykla iväg. Och på samma väg hoppade vi hage, spelade kula på våren och lekte "jag begär krig".

Jag skulle önska att byn vore så vacker, fri från sly och med välbevarade kulturhistoriska hus, att vägen kunde markeras med en skylt med brun blomma, vilken markerar vacker vägsträcka. Så tilldragande att resande valde att lägga några extra minuter på att köra genom de gamla byarna längs vägen som går parallellt med E4 nå´n mil.

I ett dataprogram jag tidigare använde för att planera resor kunde man välja tre olika sätt att åka med bil: det snabbaste, det billigaste eller det vackraste. Ute i Europa är det vanligt att det på kartor är markerat natursköna vägsträckningar. Här i landet är det inte så vanligt än, vad jag sett.

Sveriges vackraste landsväg brukade pappa kalla gammvägen på 60-talet. Det kunde äga sin riktighet då...

Handskrift

En del nutida skrivstilar kan vara svåra att läsa. Läkarkåren är känd för svårtydda handstilar. Men inom släktforskningen kommer jag mest i kontakt med prästers handstilar åsså juridiska dokument. Att läsa skrivstil från 1800-talet är inte alltid lätt. Att läsa en 1700-talsmänniskas vackra skrift kan vara svårt, särskilt vissa speciella ord. Meningsbyggnaden skiljer sig från vår så man har inte alltid hjälp av dagens ordbruk. Men det är så otroligt tillfredsställande då man knäckt ett ord, en text.

Det gäller att inte bli förskräckt och ge upp då man först ser kråksparkarna. För det finns faktiskt en ordning i det hela.



För några år sedan gick jag en kurs i handskriftsläsning som ett studieförbund ordnade. Jag har användning av detta. Ovan syns en bouppteckning från 1818 som jag tidigare lånat från nättidningen Rötters hemsida.

Jag har nyss skrivit av ett födorådskontrakt mellan min mfmmf (morfarsmormorsfar) Jacob Isacsson samt hans hustru Ulrica Christiansdotter och deras dotterson Jacob Ersson från oktober 1857. Det är inte svårläst, värre var ett köpekontrakt från 1841 med vackra snirkliga bokstäver. Skönskrift verkligen! Svårtytt verkligen! Det är sån´t som inredningar med shabby chic anspråk skulle ha inom glas och ram som en vacker tingest på väggen.

Kartorna över byn har jag ägnat tid åt. Helkul! Den äldsta är lantmäterikartan från 1646 och den har jag kvar en del att jobba med.

Kursen i handskriftsläsning har jag haft god nytta av - dessutom hade vi verkligen jättekul. Den gick på förmiddagar så där var många äldre som börjat forska sedan de blivit folkpensionärer. Vi hade verkligen skrattande kul tillsammans.

Kornischer

Joo, även kornischerna av alm finns kvar. Numera på plats på övervåningen igen. Ganska många år låg de förvarade i ett förråd men de fanerade och lackade ytorna har inte tagit alltför stor skada. Gissa vem som bad att de skulle få vara kvar i förvar då mormorsstänger sattes upp istället???



Jag är så nöjd och har sytt gardiner av tyg från Ljungbergs textiltryck. Krasse heter mönstret av Agneta Svensk. Jag tycker det är lite 40-talskänsla över det, kanske 50-tal men inte det geometriska super-50-talet. I överkant på gardinerna är små metallklips med träkulor fastsatta och kulorna är inträdda i spår i kornischen.



Utsikt över byn från övervåningens långsida. Huset är av den traditionella timmerhustyp som har låga fönster på övervåningens långsidor. Där borta till vänster bodde för åtta generationer sen den förste på hemmanet nr 1 som jag stammar från. Häftigt kan jag tänka. Och en gång i tiden bodde morfars föräldrar Johan Olof och Klara med sina barn bakom vasen... Äldste sonen Johan tog över gården som brann ner nån gång på 1930-talet om jag fattat rätt. Ett nytt hus byggdes och nu bor en av mina tremänningar där.

Nästa år ska några björkkvistar bort för bättre sikt. Det får bli när innanfönstren tagits ut.

Orangerött ljus

Titta! Ögat med det orangeröda skenet är igång igen. Elspisens från Husqvarna har två lampor. Båda fungerar fortfarande! Det är så trevligt att än en gång ha möjlighet att minnas med verkligheten framför sig i nuet.

Den minsta plattan som jag kokar kaffe på är rekordsnabb. Jag trodde den skulle vara segare än spisen från 70-talet i nedervåningens kök. Där är dessutom en eller flera plattor utbytta. Första gången jag kokade kaffe på 50-tals spisen, efter att den återinstallerats, kokade det över. Haha...



Jag skriver mycket om olika prylar, jag tycker om att skriva ner minnen om dem. Jag gillar föremål och har fått höra att jag är materialist. Jojo…

Minnen kan förknippas med föremål, kanske hakar jag upp minnet på prylar, kanske hjälper sakerna mig att minnas. Jag vet med mej att jag har bra bildminne.

Jag tycker det är fantastiskt att ta i en pryl som min farmorsmorfarsfar har använt och hållit i. Det är enda sättet, som jag ser det, att komma nära en anfader död sedan länge... För han kunde inte skriva ner sina tankar, han var analfabet, född 1787 innan folkskolestadgan kom, som gav alla barn rätt till skolgång. Han var heller inte av adlig börd eller prästsläkt. Hade han kunnat skriva kanske det blivit om dagliga göranden och låtanden som här. Kommen ur bondesläkt hade han på den tiden inte möjlighet till skolundervisning. Bomärket var hans "namnteckning". Men det han kunde om skog, trävirke, jordmåner, grödor och hantverk - traderad samt självlärd kunskap - kan inte många idag.

Det här med döda prylar betyder ju inte att jag inte bryr mig om människor. Jag ser ingen motsättning i att bry sig om både föremål OCH levande människor!

TryckoTryckoTrycko och gamla målade ytor

Målar Mattsson borta´ Runnvik var den som målade inredningen på övervåningen nån gång 1949-50.
Jag tycker det är häftigt att penseldragen från hans hand finns kvar ännu! Materialet i sig anser jag är viktigt att spara, den väldigt beständiga 50-tals färgen är kulturhistoria i sig. Jag vill absolut inte måla om dem.

Beslaget Trycko N:o 10 från Bröderna Miller AB i Bankeryd sitter där de sattes en gång. Tryckobeslagen har patent N:o 95620 bara så ni vet!

Det problem som jag eventuellt har att lösa är hur jag ska få bort fernissan som mamma strukit på tre skåpdörrar i syfte att skydda dem, som jag förmodar. De dörrarna har fått en djupare gul ton.
På en lokal utställning fann jag det här porträttet av målaren Teodor Mattson som jag fotade av. Där stod att han föddes den 21 oktober 1886. Han var alltså nära pensions-åldern då han utförde uppdraget att måla mina föräldrars nyinredda övervåning. Det är så här jag minns honom.

Målar Mattsson bodde nära min farmor och nära min faster och farbror. Vi hälsade på honom ibland då vi skulle till släkten.

Jag minns särskilt en gång, då han bjöd på kaffe men jag som var liten skulle få något alldeles extra. Något som var det bästa han visste då han var liten berättade han. Han serverade mej rumsvarm mjölk förstärkt med mycket grädde. Jag pinade i mig drycken och försökte låta bli att göra honom ledsen, jag visade inte att jag tyckte det var riktigt otäckt.

För övrigt kan jag berätta att jag är en riktigt stor mjölkälskare! Det går åt många liter i veckan – men kall och utan grädde.

Ritunderlag av mönstret Jaspé

Än en gång: detta är linoleummattan med mönstret Jaspé som jag växte upp på och som jag nämnt tidigare. Den har en liten skönhetsfläck, en mouche, mitt på golvet en bit från spisen. Den syns på bilden och har alltid fångat mitt intresse.



På det här golvet brukade pappa, då han kom hem från jobbet och middagen var äten, lägga en stor bit vitt papper som han rev av från rullen under arbetsbänken. Sen la han sig själv på golvet och hans och min ritfest startade. Vi ritade än det ena och än det andra var sin gång, mest med blyertspennor. Det var närhet och engagemang från hans sida. Det var här jag en gång blev introducerad i perspektivets gåta. Jag ritade ett kar, en bunke, som barn ritar – en rund ring uppifrån med två öronhandtag mitt emot varandra. Han ritade en oval med sidor som gick ner. Det blev ett djup i bilden. Jag minns aha-känslan än! Men det dröjde flera år innan jag själv började teckna på det sättet – jag hade inte ens börjat skolan då våra ritkalas pågick.

Elsa

Jag tog för ett tag sedan adjö av min kompis Elsa. Det var en vacker begravningsakt i höstsol.

I livet var Elsa och jag på samma våglängd, brukade skratta åt samma saker, trots att vi inte var i samma skede i livet. Åldersskillnaden var trettiosex år. Jag är glad att jag fick lära känna henne, den lilla tanten i ett hus på Södermalm där hon bodde kvar ända till sin död och där vi var grannar många år.

"Himlaprinsen" och frakturstil

Jag känner en 10-åring som på mitt förslag läste ur boken Himlaprinsen utan större problem trots att den är tryckt med frakturstil. Jag fanns förstås till hands för att förklara vissa ordvändningar och ordbetydelser för henne som är annorlunda än idag. Femte upplagan av Himlaprinsen är tryckt 1889. Det gick jättebra att läsa och jag tycker det bevisar att, om man inte är blockerad, går det bra att läsa det som ser svårt ut i första ögonkastet innan man knäckt koden. I frakturstilen är det främst f och s som är svåra att skilja åt i förstone.


Det exemplar som finns här, fanns tidigare i min pappas hem. Min farmor Olivia fick boken den 21 mars 1891 vilket är tydligt nerpräntat på ett par ställen. Pappa läste boken som barn och det var med hjälp av den som han lärde sig frakturstilen har han berättat. Boken var söndernött och han tillverkade nya pärmar av ett bitsockerpaket!



Då vi med bil på E4 passerade Norrala i Hälsingland på senare år, brukade han deklamera en vers ur boken:

Min högsta skatt är jord och skog
Och hjertat fäst vid häst och plog
Och röjdt och plöjdt det skall jag ha
Men kropp och själ får satan ta.

Självfallet läste jag boken då pappa väckte mitt intresse för Jon Svensson, "Himlaprinsen", som levde 1788 till 1852. Han var en udda figur, väl värd en egen bok. Jag tycker han är ett fascinerande människoöde.