Farfarsmors barndomshem

I denna byggnad föddes och växte min farfarsmor Erika upp. Några av släktingarna, med pappa som ciceron, gjorde 2001 en resa för att dokumentara släktplatser i socknen. Detta var en av platserna som fick besök. Det hela var också ett sätt att försöka skola in nästa generation i kunskapen om platser där anfäder bott, även till synes helt obetydliga :-) För det tyckte pappa och jag var viktigt.

Stugan, en enkelstuga med förvaringsrum i ena kortänden, är nu förfallen bortom räddning. Spåntaket är murket och fullt av hål, fönsterbågarna borta. Hemmanet finns inte längre i släktens ägo, det såldes för länge sedan och ägs nu endast för skogens skull antar jag. Husen får klara sig bäst de kan, det vill säga ruttna ner och återgå till naturen.

Skogen börjar tätna runt stugan. Inte långt härifrån är ännu öppen åkermark och älven meandrar så vackert här nedanför. Boplatsen var väl vald för då var det säkerligen öppet och man såg Lögdeälven och solen nådde hit hela dagen. Här var torrt eftersom läget är högre än nedanför liggande lägdor.

Entrédörren var försedd med det typiska överljuset, ett smalt fönster övanför pardörren, och inramad av dörrfoder som upptill bildar en klassisk tempelgavel med ett tympanonfält. Det är alltså träbyggnadsteknikens omformning av den klassiska antika grekiska och romerska stenarkitekturen för mer än 2000 år sen. Här. Uppe i min obetydliga hembygd. Jorå, det idealet nådde hit också.

Erikas barnbarnsbarnbarn syns i den fönsterlösa öppningen. Även fönstren har tympanonfät eller om man så vill fronton. Så enkelt att åstadkomma och så omtänksam detalj. Kanske borde jag hit och mäta upp stugan och ta ut gps-koordinater innan det är alldeles för sent...

Kanske har även andra bloggare åsikter om timmerhus, hemman, ruin, förfall, minne, klassisk arkitektur, träbyggnadskultur, tempelgavel, fronton, tympanonfält, antiken, Ångermanland

Mormorsbrorsan med fru

Min mormors bror Fredrik var den yngste i Per och Amanda Sundqvists barnaskara på tio barn, där mormor Alma var den äldsta.

Här har jag fångat Fredrik, 80 år, och hustrun Dagmar, 74 år, just som de sålt och flyttat ur sitt hus centralt beläget dära Vall´n. Det kändes så lättsamt att hyra en lägenhet alldeles i närheten av sitt förra boende fick jag veta. Huset där de bodde, och det tillhörande vackra rödfärgade uthuslängan, revs ganska snart och flera hyreshus uppfördes på den förhållandevis stora tomten. Jag minns ännu det stora trähuset med sitt kök med fönster mot söder och öster och salen i andra änden. Därifrån har jag flera trevliga minnen med släkten och maten. Det hände nu och då att vi tog en sväng förbi huset på Kungsvägen då vi tagit bussen in ditta Vall´n för att uträtta ärenden. Så småningom med bil då jag tagit körkort. Dubbelporträttet är från 1988. Fredrik dog 1994, Dagmar 1998.

År 1990 stod bostadshuset tomt och jag tog en diabild. Ett gediget timmerhus med panelarkitektur. Se vilka vackra tunntunna takfötter, eller kalla det takskägg som man sa förr! Fönstren på bottenvåningen är inte original - man ville ju hänga med, så de byttes till enluftsfönster av mindre storlek, troligen på 70-talet. Titta så vackra fönstren på övervåningen är i jämförelse! Visst var det förutseende att bränna av ett fotografi? Långt ifrån estetiskt men bra att friska upp minnet med :-)

.

Gårdstunet

Hittade en bild till av mormors föräldrahem som jag fått digitalt av en en tremänning för länge sen. Tack Jonas! Det är samma gårdsplan som i föregående inlägg.

Mormorsmor och mormorsfars parstuga syns till vänster. Husen har spåntak, det meckas med en vagn med gummihjul. Arbetsgemenskap med fyra män på plats varav en i kostym. Undrar vem han är och vad han gör där. Borde kanske fråga Jonas.

Litegrann från ovan igen. Den här bilden som var med i förra inlägget, ett foto av ett flygfoto, har jag fått av en annan tremänning. Här har taken lagts med rött lertegel.

Hur många av dina anfäders hem finns kvar? Hur många av deras hus har du sett och varit på besök i?

Vet du HUR din mormors, morfars, farmors, farfars, mormorsmors, mormorsfars, morfarsmors, morfarsfars, farmorsmors, farmorsfars bostad såg ut och vet du VAR de bodde...?

.
.

Parstugan i Levar

Mormors barndomshem i Levar finns inte längre, huset hon föddes i 1890 revs omkring 1960. De flesta av mina förfäders barndomshem är rivna: morfars, mormors, farmors, farfars, pappas. Ett av husen revs på grund av en ny vägdragning som skulle fram i den kommunala planeringen. De andra revs med berått mod troligen för att de ansågs omoderna och gammelmodiga. De betraktades som oldfashioned. Att de var kulturhistoria redan då ingick inte i tankesfären i denna bygd.

En lärdom man kan dra av dagens syn i andra delar av Sverige, är att låter man husen stå och bara ser till att de inte ruttnar, men absolut inte heller "snoffsar upp" dem, blir de värdefulla med tiden. Det gäller inte bara herrgårdar och säterier som de flesta tycks tro. Gör man stora utbyten och förändringar vid en renovering försvinner det kulturhistoriska värdet även om man som ägare anser att huset ser ut som förr. Ett typiskt exempel är fönsterbyte där moderna fönster, även om de har äkta träspröjsar eller lösa snäppspröjsar, förstör det kulturhistoriska värdet. Jorå. Genast och med ens.
 
Mormors föräldrar Per och Amanda bodde i parstugan som syns på bilden. Ett kök i ena änden, en sal i den andra - båda med fönster åt tre håll, en farstu och bakom den kammaren. Två murstockar för uppvärmningen gav två skorstenar. En oöverträffad planlösning för en bostad än idag. Per och Amanda övertog genom köp detta hemman som ägdes av Johan Nygren med hustru, gifta 1856. Hemmansägarparet dessförinnan var Bryngel Öberg med hustru som gifte sig 1827. Dessa två bondpar var barnlösa och jag håller för troligt att parstugan också varit deras hem. Parstugan hann jag vara in i en gång men minns inte mycket alls, jag var för liten för det. Per dog redan 1919 men Amandra levde här till sin död 1950. Hon skonades från att uppleva rivningen.

• Bryngel Öberg f. 1797 med hustru Anna Magd. Ersdr f. 1804. Bryngel lät tillverka en skåpsäng  i vars skåp det stod "Bonden Ärlig och Väl Aktadt. Bryngel Öberg. Lefvar år 1830".
• Johan Nygren f. 1835 med hustru Anna Doroth. Andersdr f. 1833.

I husförhörsboken från 1880-1890 för byn Lefvar i N-lings socken, finns alla tre bondfamiljer på samma uppslag. Bondparet Öberg-Ersdotter dog båda under året 1884 men säljarna Nygren bodde kvar på gården sedan Per och Amanda köpte den. De bodde antagligen i förmånsstugan, undantagsstugan som väl är den byggnad som fortfarande står kvar och vars tak skymtar nertill på fotot. Ett barn föddes i den unga bondfamiljen 1890. Det var Per och Amandas förstfödda, dottern Alma Eufrosyna som kom att bli min mormor.

En av Pers och Amandas söner byggde ett nytt bostadshus och lagård på tomten. De syns till höger och vänster om parstugan. Bostadshuset har det för den tiden populära mansardtaket samt en fyrdelad planlösning med fyra lika stora rum på bottenvåningen med uppvärmning centralt placerad i huset vilket ger en skorsten. Jag vet inte när det byggdes, men huset skulle kunna vara uppfört på 20-talet om det vore i sydligare nejder men med en viss eftersläpning här i norr kan detta här lika gärna vara 1930-tal. Överst i bild syns en lagård som revs på 1990-talet då vägen till Järnäs drogs om just precis där lagården stod. Betänk att undantagsstugan idag är den mest värdefulla byggnaden ur kulturhistoriskt perspektiv av de byggnader som syns på fotot. Det jag kan konstatera är att jordbrukets och landsbygdens byggnader lever ett farligt liv. Hur många lagårdar och överloppsbyggnader här i kommunen överlever mej tro?
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om hemmansköp, bondfamilj, undantagsstuga, förmånsstuga, lagård, överloppsbyggnad, kulturhistoriskt värde, ekonomibyggnad, husförhör, rivning, oförstånd

StorStörreStörst

Vi har olika syn på städers tillväxt.
Jag tilltalas mycket av det ironsika ifrågasättandet som görs på bloggen Tillväxt - Förfall  (fast ironin är nog inte alltid så tydlig för den som inte är insatt i stadsbyggnadsfrågor).

Men det här klippet är på fullt allvar även om jag fnissar då jag ser det:

Kvinna, ung, världsvan, med kulisser av tänkta projekt i bakgrunden. En bild av Umeå. Den kommande Kulturhuvudstaden. Var får Umeås kulturhistoria plats?  Den som eventuellt fortfarande finns kvar.
Jag undrar på fullt allvar.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om stadsbyggnad, störst är bäst, kulturhuvudstad, kulturhuvudstadsår, 2014, genus, ung kvinna, framtid, storstad, kulturhistoria

Vackrest dära Vall´n

Den allra vackraste byggningen dära Vall´n är nog klockstapeln.

Den är byggd 1767-1768 av den ångermanländske byggmästaren Per Zackrisson från Kubbe i Anundsjö och är av bottnisk typ, ett trätorn panelat och rödmålat med röd slamfärg.
.

Tryckknappar

Minns ni de här tryckknapparna som var så lätt för ett barn att öppna och stänga. Det hör kitet har alltid gjort intryck på mej. Här behövs allt för att med enkla handgrepp ordna knappar utan att behöva sy ett stygn. Så modernt på 50-talet.

Stora delar av innehållet i askarna från 50-talet är kvar. Några tryckknappar användes till kläder, ja till dockkläder för länge sen. Några har jag använt på senare tid till kuddvar i bolstertyg. Tycker det är tufft att blanda nya bolstertyger med "modern" knäppning. Lätt som en plätt att fästa och man slipper sy de ibland lite traggliga knapphålen :-) Så säger jag som trots allt hade det lätt för emj i syslöjden som det då hette.

Rostfritt med ett vitt plasthölje på synliga sidan.

Min docka Annas röda overall, sydd av mamma på Hugin symaskin, fick en knapp på var axel.

Kudden har randigt bolstertyg av hellinne från Klässbols linneväveri i Värmland. Lena Rahoult formgav tyget och jag stansade fast tryckknapparna som kom till heders. En favorit...
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om tryckknappar, Neweycraft, press fastener outfit, 50-tal, knapphål, Klässbols linneväveri, dockkläder

Sybehörslåda

Nedersta lådan i en av masonitekökets två hurtsar specialinreddes för sybehör då köket byggdes 1949-1950. Jag har inte ändrat så nämvärt mycket, flyttat om några saker, köpt nya knappnålar :-).

Överst finns en låg skjutbar låda indelad i sex fack. Den här lådan löper på "skenor" på sidorna. Eftersom den är gjord av masonite och smala träribbor är den mycket lätt.

Lyfter man bort den skjutbara lådan finns djupare fack därunder. De här lösningen attraherar mej oerhört och har inspirerat mej i andra köksinredningar.

Här är mamma Karin i sitt esse. Det ser ut att vara 70-tal och det är dottern jag som agerar fotograf. Karin utbildade sig som ung till sömmerska men arbetade endast kort tid inom yrket.

Inredningen i 50-tals köket på övervåningen består av målad masonite i lådförstycken samt luckor och lådhandtag av fernissad björk. Arbetsbänken har träskiva kantlistad med fernissad björk och fastskruvad med försänkt spårskruv med kullrigt huvud. Bakbordet syns under bänkskivan och är alltså utdragbart. Arbetsbänken är behandlad med svart laboratoriebets, så vanligt på 50-talet.

Fortfarande är det här en favoritarbetsplats med utsikt över byns äldsta delar och de platser där släkten på morfars sida bott.

Kanske har även andra bloggare åsikter om symaskin, Hugin, köksinredning 50-talet

Söderfönstret

Hälsningen från 50-talet har kommit för att stanna. De fina gardinerna jag fick av Jennie sitter uppe och möter det nya årets bleka ljus.

Än så länge samsas de med stringljusstaken i bågform, en favorit. Gardinernas härliga historia har jag fått berättat av Jennie som själv påverkade deras historia, stringbågens öden och äventyr innan jag såg den i skyltfönstret har jag ingen aning om. Föremål med historia är nog strået vassare ändå.

.

Syskon och grannar

Tant Nanny hade äppelträd på sin tomt. Därunder ordnade hon emellanåt saft- och kaffebjudningar för  oss, grannfamiljen tvärs över vägen. Livet var glatt okomplicerat.

Här kommer Nanny med fruktkorgen. Det är sommar och sol men som gammal är det lätt att frysa ändå, så koftan är på och knäppt och strumporna tjocka.

Nanny avled en snöblåsig dag då hon gick ut på bron för att uträtta något, en vindil tog tag i dörren som skuffade till henne så hon föll nerför bron och blev liggande utan att kunna ta sig upp. Snön föll och det var kallt. Det var sorgligt att få meddelandet om hennes död hemifrån. Hon blev 89 år.

Här sitter Nannys bror och tillika ganne. Här sitter farbror Kalle och han rensar blåbär. Jag tror faktiskt att han gillade att bli fotograferad ;-)  Kalle dog "på hemmet" år 2000, 94 år gammal.

Jag fotograferade aldrig det fina lilla huset från 1935 invändigt men har det än i ljust minne bevarat. Planlösningen och möbleringen ritar jag av ur minnet - trapphusfarstun, köket med den mörkt ådringsmålade byrån med pigtittare och Kristustavla ovanför, den tvåsitsiga fästmanssoffan, vedspisen, kökssoffan och matbordet, den lilla sängalkoven, det förhållandevis stora skafferiet, kammaren med fönster åt tre väderstreck med finmöblerna och den klädda glittrande granen till jul. Granen glittrade ut mot Kustlandsvägens förbipasserande. Trots att huset är litet var inte hela vinden inredd. Så var det då. Det var fint.

Farbror Kalle har jag skrivit mera om här och här. Och här lite mer om huset som syns längst upp på flygfotot nedanför.

.

Kanske har även andra bloggare åsikter om livet förr, byaliv, äppelträd, kaffekalas, Kustlandsväg, egnahemsbygge, grannar, barndomsminnen

Gott Nytt 2012!

Nyårsafton innebär ofta fyrverkerier. Kanske även smällare även om det minskar. En nyårsafton sotade jag ner en postlåda med en kraftig smällare. Det lät ordentligt men blev lite besvärligt eftråt :-)

Bilden var symbol för Linnéåret 2007. Jag bara tycker så mycket om detta fina fyrverkeri - ståndare och pistiller rakt uppstigande från skogen mot den mörkblå himlen där stjärnorna är en del av naturens fyrverkeripjäs. Kongenialt tycker jag.

Här hemma var det pappa som skötte skjutandet. Till övriga familjens förskräckelse tog han ut salutkanonen till vilken han hade tillverkat en lavett av trä. Jodå! Han laddade med tygbitar (absolut inga metalldelar) och svartkrut, anslöt en tändtråd och packade till med laddstaken. Sen i med fängkrut i fänghålet, en tändsticka och POOFFF vad otroligt mycket rök som kom efter den dova smällen. Så inleddes det nya året ibland hos oss, kanske efter att ha vi stöpt "framtiden" i tenn. Vilka tider det var!!!
.

Lapp-W

En Teliaräkning damp ner i mellandagarna. God Jul stod det på kuvertet och textslingan fortsatte vidare ut i en julgran. Snyggt var första tanken som sedan genast gick till Renlund i Håknäs. Jodå...

Renlund sålde produkter från Lantmännen. Det jag minns mest var torvströ i balar, eller röta som vi sa, men han bör ha levererat kraftfoder, saltsten, höfrö och grönfoderfrö också. Kanske ännu något mer som behövde köpas in till jordbruket. Huset där han hade sitt lager står fortfarande kvar.

Denne Renlund tog sig tid att sitta ner vid köksbordet då han med sin lilla bulliga lastbil lämnat av varorna. Det var ju så på den tiden, alltså 50- och 60-talet, man tog sig tid för varandra. Om vi barn var hemma frågade han om vi kunde rita ett lapp-W. Det kunde vi aldrig och då tog han fram pennan och ritade detta snirkliga W på ett vitt papper, kanske var det på baksidan av räkningsblocket.

Jag kan fortfarande inte rita ett lapp-W trots att Renlund visade detta vid flera olika tillfällen. Hur det ser ut får ni föreställa er (om ni inte redan vet). Vad han fått benämningen ifrån har jag ingen aning om men bokstaven liknade det sätt man före skrivmaskinens uppkomst brukade börja myndighetsbrev - med en ornerad bokstav, det som kallas anfang.  Detta var under skrivstilstidens höjdpunkt och en hel del sådana kommer jag i kontakt med då jag läser äldre handskrivna dokument. Kanske var Renlunds lapp-W en reminiscens från dåtiden.

Det här barndomsminnet sitter ganska djupt eftersom Telias räkning gör att tanken på ett lapp-W dyker upp. Det var trevligt att vara barn och få vara i centrum för en förnöjelse. Så lätt det såg ut men så svårt det var att härma.

Vad gör ni med alla dessa minnen som dyker upp när som helst?
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om Lapp-W, anfang, skrivstil, Lantmännen, Håknäs, torvströ

Granntanterna

Hildur och Nanny var de närmaste granntanterna i byn. De var svägerskor och bodde grannar med oss och varandra. Båda var jordbrukarhustrur under sina verksamma dagar. Det var alltid mycket trevligt att bli bjuden hem till den ena eller den andra på kaffe med hembakt. På den tiden umgicks kvinnorna på dagtid över en kopp kaffe, även mamma fastän hon var bra mycket yngre. Blev hela familjen bjuden var det en helgkväll som gällde, oftast under vintern. Under barmarkstid hade alla mycket att stå i. Så många trevliga berättelser jag hört och upplevt, särskilt i Hildurs och Kalles lilla fina faluröda hus tvärs över gamm´vägen. Hälsade jag på ensam bjöds det alltid på Kungen av Danmark. Ni minns väl de bröstkaramellerna?

Hildur flyttade till byn då hon gifte sig med Kalle. Hon var född 1905 i Byviken vid Yttre Lemesjön söder om länsgränsen. Här är hon väldigt nypermanentad, mer än vanligt vågig, och glad som oftast.

Här är jag hemma i byn någon höstvecka på 80-talet. Mamma och Hildur bjöds in på 11-kaffe till tant Nanny. Jag med. Vilken lycka att jag tog med kameran även om bilderna inte på något sätt är toppkvalité. Efter kaffet hade Nanny ett korsord hon inte lyckats lösa helt så vi engagerades i detta. Med stort allvar slår tanterna ihop sina kloka huvuden.

Tant Nanny var späd och hade långt fint grått hår med flätad knut. Hon var född i byn 1903 och tog över föräldrahemmanet efter giftermålet. Hennes bröder var Kalle som gifte sig med sin Hildur, Gotthard, Helge, Paul och John. Alla utom Paul och John, som blev EFS-predikant, bodde kvar i hembygden.

Hildur dog 1988 och farbror Kalle var näst intill otröstlig. Nanny var redan var änka då hon dog 1992.

.

Kanske har även andra bloggare åsikter om tanter, 11-kaffe, korsord, kaffe med dopp, härliga tider, grannar

Julotta

På juldagsmorgonen lyste ljus i varje fönster på västerbottensgården där morfar växte upp. I det gamla timmerhuset var ljus tända i varje fönster i arla morgonstund.

Alla julottebesökare som åkte släde förbi på väg till julottan dära Vall´n skulle se att det var en speciell högtid. Det här var före elektrifieringens tid och det var noga att passa på stearinljusen så att de inte gav upphov till brand. Idag är det lätt ordnat med belysning, ja det kan till och med bli lite väl mycket ljusslingor och lampor i och på många hus.

Här i röda ringen, dära Halla, vid foten av Hallberget och alldeles intill gamla fina Kustlandsvägen, låg timmerhuset där Klara såg till att ljusen brann i varje fönster på juldagsmorgonen. Ni som bor i bygden känner nog igen er även om Riks13 inte fanns då laga skifteskartan ritades 1869. I detta huset växte morfar Manfred upp från tidig skolålder efter att familjen flyttat från gården direkt till vänster på andra sidan bäcken. Den fastigheten övertog äldste sonen Johan, morfars betydligt äldre bror, i samband med flytten.

Morfars bror Adrian, Klara och Johan Olofs yngste son, tog över föräldrahemmet. Det var en timrad parstuga i 1,5 våningar, en västerbottensgård, som han senare rev och lät bygga ett regelhus på 30-talet. Det är det huset vi ser här och delar av det äldre västerbottenshuset syns där bakom, där där stearin- eller talgljusen brann på juldagsmorgonen. Tråkigt på ett så gediget timmerbygge, men ack så vanligt i denna bygd.

Hur som helst så skulle det vara intressant att få se hur en jul vid sekelskiftet firades i den här lilla byn. Eller på 20-talet. Mamma berättade om julbocken som skrämde barnen genom att bulta på dörren och kasta in paket. Jolå. Basattnivet!

.

Kanske har även andra bloggare åsikter om julfirande, julbock, julotta, slädfärd, tända ljus i alla fönster, timmerhus, västerbottensgård

God Jul

God jul önskar jag alla som tittar in här.

Mer stämningsfulla julkrubbor än i Rom får man leta efter. Den här fanns för några år sedan i S. Maria in Via där stadens vackraste krubba byggs varje år, ingen lik den andra från år till år. Den första krubba jag såg hade gatumotiv och ett helt dygn förlöpte under knappa 5 minuter. Och under den tiden hann åskan mullra och regn falla i krubban i form av riktiga vattendroppar. Makalöst hänförande tyckte jag, van vid de enklare krubborna i Sverige.

.

Egentid

Jag ser fram emot julledigheten. Då ska jag ta mej tid att släktforska tänkte jag. Det är nästan så det pirrar i magen av förväntan att få tid till detta. Det är spännande kan jag lova. Ska jag hitta Johanna som blev fältskär? Jag tappade henne då hon flyttade till Sundsvall.

Jag tänker mej att träffa dessa personer och många fler som inte finns avbildade över huvud taget. Och några levande förstås!

Men först julskinka, julkött, julbakat, kakor och godis.
.

.

Kanske har även andra bloggare åsikter om släktforskning, julledighet, egen tid, arkivsökning

Spretande hårtestar

Det här har jag berättat förr men nu i julruschen är historien väldigt bra tycker jag. Den visar också på livet på 20-talet, hur köket var familjens allrum där det mesta hände.

Det var julförberedelser i Rundvik. Farmor höll på med karamellkok, bakning och matlagning. Järnspisen var samlingspunkten. Där värmdes även vatten. Pappas bror skulle tvätta håret. Han tog kitteln med vatten (som visade sig vara sockerlag) spädde med kallvatten och tvättade håret i baljan som stod på zinkbänken i köket. Ganska så snart upptäcktes med all tydlighet att håret spretade åt alla håll och kanter och gick inte att kamma ner.

Det var bara att tvätta bort sockelagen och allt blev som vanligt igen. Punken var ännu inte uppfunnen, den kom 1977, så där 50 år efter denna händelse. Pappa berättade den alltid med en glad min, alla i familjen hade nog roligt åt detta länge efteråt.

Själv minns jag då lillsyrran, så där 2 år gammal, satte sig i tårtan då mamma uppvaktades med tårta i sängen på morsdag :-)

.

Amaryllis

Det är ju snart jul. Det märks inte på denna blogg. Men en amaryllisknopp passar väl in. En bild med ett underbart färgstarkt textiltryck ger minnen från förr.

Textiltryck av Lova Lindroos

Textilgruppen

I samma byggnad som Textilgruppens galleri fanns, på Hornsgatspuckeln i Sthlm, arbetade jag några härliga år i början av mitt yrkesliv. Hur ofta svängde vi inte inte till detta galleri eller något av alla de andra som finns/fanns på Hornsgatspuckeln på lunchen...  Och vilka härligt minnesvärda julfester vi hade då hela husets invånare var inblandade - textilgalleriet, arkitekterna, båtbyggarens familj och boende i huset. Hur vi började längst ner och rörde oss uppåt i huset med avslutning framåt natten med dessert och allsång till pianoakompanjemang hos M.

10-gruppen är en annan kollektivverkstad med textilkonstnärer som fortfarande finns kvar om än färre än tio numera. Nu finns de på Götgatan, då för tiden på Gamla Brogatan.

Nu har jag inga konstnärer som närmaste grannar. Så bra att jag tidigare har tagit in så mycket stimulans att jag kan leva länge på det :-)

.

Kanske har även andra bloggare åsikter om Textilgruppen, textiltryck, Lova Lindroos

Masoniteskrinet

I Masonite-land tillverkades allt som bara går att tillverka av dessa pressade träfiberskivor. Det här fernissade skrinet tillverkade pappa, kanhända på 30-talet. Sedan länge är det mitt och jag gillar verkligen detta skrin med affektionsvärde! Vad som finns i - jomen, det är en hemlis.

.
Kanske har även andra bloggare åsikter om Masonite, masonit, skrin, hemgjort

Sparklådan

Numera gäller det att särskilja sig, att slippa vara en i mängden, ta vara på särarten. Visa att norrlänningar minsann inte låter någon sätta sig på en, att norrlänningar har en egen tradition. Yes!

En vacker och fin traditionell sparklåda att skjutsa småbarn i var så vanlig förr. Den fästes med läderremmar runt sprakstöttingens hörnstolpar. En sådan åkte jag i som litet barn - nu borta.

När jag blev ett större barn byggde pappa en sparklåda till min docka. Det är den jag hittat här och fotat. I sparklådan med fårskinn, kudde och filtar åkte min docka Molly. Kicki-Maja var för lång och Anna för liten. Det blev alltså min tredje docka Molly som låg skönt i den här farkosten. Molly var en knubbig och söt negerdocka med chokladhy och lockigt kort svart hår, som kunde blunda och säga ma-ma.

Sparklådan har sidor av trä på vilken den formbara masoniteskivan böjts och nubbasts fast. På undersidan har pappa inte ödslat någon färg på masoniten. Precis som det ska vara.

Bokmärket klistrade jag dit själv.

Jag ser många mammor som kommer skjutande sin barnvagn framför sig i snön längs gamla Kustlandsvägen. Det ser bakvänt och slitsamt ut.

Det här med spark och sparklåda vore något för unga stolta mammor och pappor att profilera sig med, att ta vara på det norrländska ursprunget, att stolt visa upp särarten. På vintern är en sparklåda i särklass bättre än en hjulförsedd barnvagn, vare sig den är retro eller av senaste modell, avsedd för barmark :-) Och så mycket mer genuint.

Fotot kommer härifrån.

.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om sparkstötting, sparklåda, barnvagn, åkpåse, ursprung, genuint, särart, norrländskt, snö, vinter,  barnvagn, masonite, stolthet, tradition