Vafför gör di på dette viset?

I hela mitt liv har jag varje gång jag passerat den här lilla stugan i Ava beundrat den. Ser ut att kunna vara från åren efter1900. Så vanligt då kan man se på åldre fotografier. Men var i bygden finns en sådan farstukvist med diagonalställda ribbor och valmat pappklätt tak idag?

Stugan står tom och obebodd här i södra grannbyn, den ägs förmodligen av någon på andra sidan Riks13 förmodar jag. Därför att på andra sidan vägen ligger de gamla gårdarna, nästan som i en radby. Västerbottensgårdarna har gaveln mot vägen och lagårdarna i vinkel som en front mot skogen. Det är stiligt. Mycket stiligt.

Men något händer. Flera av lagårdarna har börjat luta oroväckande, en föll samman till mer än hälften för något år sen. En liten del har sparats och står kvar. Överloppsbyggnader lever farligt. Den här delen av byn är gammal, i en av västerbottensgårdarna låg långt tidigare gästgiveriet innan en annan man tog över gästgiveriverksamheten till sin gård lite längre söderut och på andra sidan vägen, Ava gästis.

Båda fotona är tagna från bilen.

I år möts man av den här synen. Den vackra farstukvisten är riven, tegeltaket borta, trapetskorrugerad svart plåt täcker taket och underlagspapp flaxar under takskägget. Fönstren är kvar men tanken kan mycket väl vara att byta bort även dem kan jag tro.

På detta sätt försvinner de kulturhistoriska värdena. De kan aldrig återskapas och ibland sker det bara genom okunskap. Är det någon mer än jag som ser det? "Men ta dej samman människa, vi måste följa med utvecklingen, vi kan inte stagnera, vi vill vara moderna individer som inte ligger steget efter"  hör jag många säga. Jag är inte alls säker på att de har rätt.

Detta är ett kartutsnitt. Byn är mer långsträckt än så här.

Den ligger längs gamla Kustlandsvägen från 1600-talet som 1942 blev Riks13.

Lite mer om  Mas Ors´ns ångermanländska korsbônning som nu är borta finns att läsa här. Mats Olofsson var under lång tid den bonde som bodde längst söderut i byn. Korsbyggnaden var gammal, de hus som ligger söder om hans hemman är av nyare ursprung men ändå av kulturhistoriskt intresse.

Nu har följande byggnad med dubbelgarage tagit mangårdsbyggnadens och ladugårdens plats. Inget kulturhistoriskt värde finns kvar.

Problemet i en bygd med få kulturhistoriska objekt kvar är nog att få människor att förstå vad kulturhistoriskt värde är, hur detta värde kan tas till vara och faktiskt ge bygden skjuts framåt. I kommunen finns Olofsfors bruk, ett vackert besöksmål, kommunens största turistattraktion. Problemet då man (läs kulturvårdande myndigheter och kommun) väljer ut ett objekt som ska stå för all kulturhistoria, finns inget skydd, ges ingen förståelse för den övriga kulturhistoriska objekten som faktiskt också finns även om de hör till allmogens byggnadsbestånd. Jag vill nog påstå att det märks på trakter man passerar om stolthet och självkänsla finns hos de som bor där. Att bygga upp en bygds identitet, människors självkänsla, bryta tankemönster tar tid. Om det alls är möjligt.

.

.

Kanske har även andra bloggare åsikter om självkänsla, stolthet, kulturmiljövård, kulturarv, byggnadskultur, lagårdar, västerbottensgårdar, överloppsbyggnader, farstukvist, tegeltak, trapetskorrugerad plåt, försämring

Oanvändbart

Haha, det här metallföremålet har alltid funnits vid öppna spisen från 50-talet. Jag tycker det är vackert men svåranvänt. Ni hörde rätt - jag kan tycka att funktionen hos den här gamla tingesten är ganska värdelös. Det är sällan jag tycker så. Eldgaffeln är dock ett sådant ting! Hur använder man den på ett smart sätt? För att gripa vedträn med har den för litet avstånd mellan "klorna". Röra runt i glöden - ok! Men varför ska det gå att nypa fast smala saker genom att föra ner ringen från toppen? Smala vedträn?

Har jag helt missförstått innebörden av tingesten? För det är väl en eldgaffel? Från den tid då värmen och ljuset kom från den öppna härden, då mat lagades över öppen eld.
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om eldgaffel, öppen härd, glöd, vedträn

Pjöllerforen

Okey, det kan betraktas som pjöllerforen att skriva ner dialektala ord då kunskap i fonterisk skrift saknas. Det kan betraktas som pjöllerforen att över huvud taget försöka anstränga sig att komma ihåg ord och uttal. Men pyttilall, det struntar jag i :-D

Det här var ord i mitt språk som barn och ung. Flera av dem lever kvar i bygden och skulle kunna skapa en stark grupptillhörighet om alla är stolta över att kunna dem :-) Nu är det "inne" igen att höras varifrån man kommer. Men i medierna innebär det oftast att endast tonfallet får höras, inte de specifika dialektala orden. Visst är väl dialektala ord och uttryck ett skört kulturarv att värna om?

ala

anschönch

anvar

att kappes

barm(h)et

barnan

begäringa

bergsega

bjeller

blattn

bläkt, bläkte

borta´ rita

brö - spjalk

bröfjala
bäges

bägtala

dallerstylsparr´n        

darrme, darrmig

dômmder

dryck se                   

mellaskôttslade

duva

dyngkôrv

dömmder

dôrge på

fali på sô:l

fariken

fark

farket

fattaskift

flöj

fot ômm fot

fälen

gapahars

gocke

gôg, gôgitt

gôrmitt

govillit
gresst

gruvsam

grämen

gval
gäckel
harta 

he klôtter

he

hele ögns syna

hov ômm drov

hårharna

jala

jalm-e
jett

jörpsessel

kaffedarr´n

kangero

kangerojiller
klattre, klatter

klommer
knövel

korús

krôchell

kurka(t)

kvamn å

kvällst

kå:rn, kå:n

gäckel
kräka

kägelryv

linnéla

lôg

luslommriken

låg å dure
lägda

lög

lönje

malôppen

marra

micheln

mjölkkärrela

mörjus

môckerôm

nalta

napp ôpp nalta

nôgla

nu äre gocke

ohôga

ohöjels
oslög

ôppe hängna

pjålitt

pjöllerforen

pjöllritt

pär-ris, pärrise
pärstampa

rist

ruga

räkne/skreve osv söm en gettar

rättönsch

schaljes

schardôggen

seckel

se:ka

sesseleskit´n

skôfäll

skova

skryp
skväl
slöjje

sno

snyta

sôgagryn

sô:l

stade regn

staven

strurn å

sticketröjj

ströj

stula vän

styp

syt

sögagryn

ta minuter

tjalábränna

tjask

tjicka
tjippskodd

tjurtjartel
tjuven, hall ne tjuven
tjå se

tôfäll

tô:sitt

tycktest

vingen
vorte

å därme jämt

åtkômm

Några dialektala ord i Nordmalings socken och kommun, Ångermanlands landskap, Västerbottens län. Inlärda på 1950- till 70-talet. HÄR finn lite mer smått och gott om min dialekt. Om det funnits en hembygdsförening hade det varit behjärtansvärt om den tagit hand om vårt ljudliga kulturarv :-)

Jag vet att det finns sammanställningar i hembygdsböcker på dialektala ord. Detta är min egen kom-ihåg-lista. På nätet hittar jag ingen sammanställning av dialekt från Nordmaling. Kul om det ordnades av t ex Nordmalings hembygdsförening, den närmast belägna hembygdsföreningen från min by sett. Det skulle gå att lägga ut ljudfiler med uttal i samma veva.
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om dialekt, mål, ångermanländska, kulturarv

Näsdropp och neon

Jag tog en sväng in på Wäringstams ekipering för ett tag sen. Längst in, längst bort i herravdelningen fann jag vad som jag betecknar som en svårfunnen skatt. Ni ska få se - men först:

Wäringstams dära Vall´n har den snyggaste av skyltar på fasaden. Sedan Erixons Blommor försvann är denna skylt och den som finns på fina Näslunds konditori de enda neonskyltar som finns kvar i Nordmaling. Finns Utterströms? Skylten Blommor plockades ner och skrotades antagligen, den följde inte med till nya affärsläget där den passat lika bra. Wäringstams är dock så specialanpassat namn att den inte passar någon annanstans. Låt oss hoppas den blir kvar! Den lyser med ett underbart rödorange sken i mörkret. Den ger Vallen ett sken av storstad :-)

Skatten jag nämnde är näsdukar av den gamla hederliga blå arbetsmodellen. Så svåra att finna i handeln.

Men ser ni vad jag ser bredvid hängslena? Blå traditionella bomullsnäsdukar. De är inte lätt att finna då pappersnäsdukar övertagit funktionen och till kavajens bröstficka krävs kanske en flottare näsduk? Eller kanske inte?

Riktiga snorfanor för riktiga män ;-) Sådana min far använde. Och som min man föredrar framför pappersdito. Fjorton kronor styck är inget pris att snacka om för en bomullsnäsduk som tål många tvättar i 95 grader. Det tackar jag för. Great! Igen! Självfallet finns ett stort sortiment av herr- och damkläder också men nu föll jag för näsdukarna :-)
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om näsduk, bomullsnäsduk, herrnäsduk, arbetsmodell, pappersnäsduk, Wäringstams, neonskylt, kulturminne

Ur & optik

I den här byggnaden dära Valln, med ingång på gaveln, har en urmakare och tillika optiker funnits så länge jag minns. Huset ligger i korsningen mellan Kyrkogatan och Nygatan. Senaste renoveringen gjordes på 90-talet tror jag.

Om hörnet i samma byggnad mot Nygatan låg länge samhällets sista fotoateljé, Bilden, med ingång i dörren på långsidan. Där köpte man sina Ilford-rullar till lådkameran :-)  Och framför skyltfönstret stannade man för att se vilka som låtit sig förevigas. Nu har den delen av gatan en trist karaktär av bakgata. Hoppas kommunpolitikerna försöker få liv i den, för det behövs för att ge detta lilla municipalsamhälle en positiv centrumbild.

Längre upp på Kyrkogatan syns Utterströms järnaffär, still going strong sedan "urminnes tider" även den.

De urmakare som funnits i Nordmaling är enligt de uppgifter jag har

● Petter Hansson, kallad morbror Petter, från 1907.
● Henriksson, vars bror tog över firman då Henriksson dog.
● Gösta Ågren, som även var optiker
● Leif Holmström, optikverksamhet från 1980-talet och urmakeriet 1990-talet till 2006
● Tobias Optik från 2006.

De tre senaste företagen vet jag har funnits i samma byggnad i Nordmaling med en dubbelentré och gemensamt inre.

Kanhända har hembygdsföreningen mer att berätta om den här långa verksamheten.

Här köptes mitt första armbandsur, en Svalan. Hit gick mina föräldrar för att få sina behov av glasögon tillgodosedda. Pappa allt från barndomsåren. I sommar fick jag hjälp med mina terminalglasögon. Roligt att lokalerna fortfarande används för sitt ursprungliga ändamål. Jag hoppas affärerna går bra så verksamheten fortsätter.

.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om ur och optik, glasögon, armbandsur, tradition

Notholmen strand igen

Projektet med flerfamiljshus vid Nordmalingskajen har nu hunnit hit:

Nordmalings högsta byggnader. Är de tänkta som landmärken, tro? Bilder härifrån.

Bilderna ovan är datorvisualiseringar, det nedersta är ett fotomontage.
Så här beskriver Peab projektet:

" HAVSUTSIKT OCH KVÄLLSSOL NÄRA RESECENTRUM

Nyproduktion av lägenheter planeras vid Notholmens strand i Nordmaling. Området, som vetter mot sydväst, erbjuder en makalös utsikt mot Nordmalingsfjärden. På Notholmen Strand har du möjlighet att lägga till båten utanför husknuten och ändå ha gångavstånd till affären och resecentrum. Detta är inte alla förunnat! "

Dagens verklighet med vidhängande skylt:

"Trädäcket är inhägnat pga underminerad grund. Risk för sättningar. 

Samhällsbyggnadskontoret."

So far, so good. Området vetter även rakt västerut och där planeras ytterligare och högre vindkraftverk än de 40 som redan finns. Det får inte bekymra de som köper lägenhet, inte dagtid och absolut inte nattetid. Röda taktfasta blinkningar och vitt blixtljus är ett pittoreskt inslag i utsikten. Hoppas de eventuella köparna är införstådda och gillar scenariot.

En tidigare beskrivning av projektet med bilder från insidan av byggnaderna finns HÄR.
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om Notholmen Strand, Nordmaling, kajen, strandnära boende, havet, Bottenhavet, Nordmalingsfjärden, industriverksamhet, vindkraftverk, Gabrielsberget, gruppstation, besöksturism, industrialiserat landskap, hinderbelysning, rött blinkande sken, vitt blixtljus, Peab

För husbehov

Detta är en sandtäkt, en husbehovstäkt. Den finns här i byn och ungefär 40 personer (hemmansägare) är delägare. Skogsbilvägen till fäbodarna passerar här. Jodå.

Laga skiftet visar att en gemensam sandtäkt, grusgropen kallad numera, behövdes för alla hemmansägare i byn. Skulle soltorkat  tegel tillverkas behövdes t ex lera från det gemensama lertaget och sand från den här täkten. Några mängder gick inte åt. Jag tror nog morfar använde sand här till det soltorkade tegel han gjorde till murstocken. Först på 2000-talet har täkten börjat exploateras mer än förr. Män med grävskopor får med sig många kubikmetrar.

En husbehovstäkt kräver inget tillstånd från länsstyrelsen så länge den endast används av delägarna. Mängden som totalt får tas ut är dock begränsad. Hur mycket det är vet knappast samfällighetsföreningens styrelse. Och inte kommer de att ta reda på detta heller. Vet man inget kan man ju inte överträda, jodå.

Beslutet på en tidigare årsstämma var att sälja till alla boende i byn, inte enbart delägare skulle få ta ut sand. 100 kubikmeter per person föreslog ordföranden och detta röstades igenom.

Men numera vet hela styrelsen, och fler med dem, att sand inte får säljas eller ges bort till någon utanför delägarkretsen. Om jag känner mina Pappenheimare rätt, kommer det att säljas sand av bara fasiken just därför. Vad som gäller från officiellt statligt håll vet dock styrelsen även om de skapar egna mycket lokala lagar. Det är ytterst få som värnar naturen mot exploatering här i byn. Varför är det på norrländsk landsbygd?
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om sandtäkt, husbehovstäkt, täkttillstånd, länsstyrelsen, Pappenheimare, försäljning

Kulturskog

Jag tycker det här är fint. Gammal skog. Okej, jag är utbo, inte åbo, och har annorlunda åsikter. Har bott för länge i storstan och har inte skogen som min inkomstkälla. Men visst måste jag väl få ha en annorlunda inställning till skogen? Eller ska alla underordna sig det gängse rådande i byn? Ja, man kan allt tro det emellanåt. I den här skogen kan morfar mycket väl ha fällt virke till sina byggen. Skogsbolagen skulle gärna kalhugga här. Om de fick bestämma.

Här gick korna på skogsbete en gång i världen. Rena rama apoteket. De korna behövde ingen antibiotika.

Förra veckan besökte jag en ekonomisk förening på andra sidan länsgränsen som bestämt sig för att hålla landskapet öppet, ha mulbete på skogen och förädla köttet genom att slakta och sälja själv. Ett nytt slakteri var byggt och kreaturens välfärd var man noga med att tillgodose. De 30 stora slakterier som finns i landet måste få konkurrens av små som ser till djurens och slutproduktens bästa. Så tror jag det måste gå till inom olika områden för att Norrlands landsbygd ska överleva med stoltheten i behåll. Egna initiativ och samarbete. Inte underordning. Bidrag är inte lösningen, det ger för många initiativlösa människor. Jag blev glad av studiebesöket.
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om slakteri. småskalighet, djurens rätt, djurskydd, eget initiativ, samarbete, landskapsvård

Mot mörkare nätter

Ögonblick av vithet lämnas för syrsonars sång om kvällarna. Två världar som aldrig möts.
.
.

Kissongen

Kissongen i famnen - bilden var självklar.

Här syns de allra sötaste av söta.

Så är det bara.

.

.

Kan inte bli vackrare än så här

Wow, Vallen kan inte bli vackrare än så här. Kom ut från Konsum en vanlig semesterdag efter en häftig och kort regnskur. Kameran var med.

F.d. hotellet i rött tegel längst till höger, den sköna träbyggnaden som hyser Handelsbanken och längre bort det vitputsade kommunhuset. Ännu längre bort det nu gula huset som nu inrymmer Studieförbundet Vuxenskolan, en gång i tiden Hanna Bäckmans fotoateljé, etablerad 1907.

Våt asfalt med speglingar och åskblått molntäcke. Himla vackert!
.
.

Mordupplysningar

Jaha, så blev det inte som planerat. Idag hade jag tänkt leta fram upplysningar om det mord som ska ha begåtts här i byn 1851. I landsarkivet finns tingsrättsprotokoll och jag ska någon gång framöver se om jag kan finna ut något om det som timade för så länge sen i arkivmaterialet. Det kan vara som att leta efter en nål i en höstack för jag vet bara att domstolens beslut kom någon gång efter 1859, långt efter det inträffade. Inte heller vet jag om det är Nordmalings och/eller Bjurholms tingslag som kom med utslag.

När nu denna undersökning än sker så ska det bli intressant.

Bild häriftrån.

Nordmaling tingslags häradsrätt
Nordmalings och Bjurholms tingslags häradsrätt


Nordmalings tingslag omfattade socknarna Bjurholm, Hörnefors och Nordmaling. Nordmaling, som blev självständigt tingslag 1788 efter att dessförinnan ha ingått i Arnäs tingslag, överfördes 1820 från Ångermanlands norra domsaga till Västerbottens södra domsaga. Namnet ändrades 1864 till Nordmalings och Bjurholms tingslag. Tingslaget upphörde med 1947 års utgång.
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om tingsrätt, domstol, handskrift

Lite falurödfärg gör susen

Sista etappen lagårdsmålning avslutades idag. Mittpartiet på östra väggen är nymålat med röd slamfärg från Falu koppargruva. Det var årets målningsbeting som kunde genomföras utan regnstänk. En fasad om året är väl ok beting. Det här hände 2009. Västgaveln 2010. Norrgaveln 2011. Varför förta sig? Slamfärg är verkligen den enklaste av färger. Jag borstade inte ens av brädorna innan jag strök på ny färg. Slamfärg åldras vackert, inga sprickor, inga flagor, ja ingenting besvärligt att ta bort. Färgen bara "domnar bort" mer och mer för varje år tills man eventuellt stryker på ny färg. Världens enklaste. Färgen från Falu koppargruva kommer dessutom från ett världsarv. Kan väl inte vara fel!

Igår gjorde vi ett uppehåll i semesterarbetena på fastigheten och begav oss lite söderut för inhämtande av inspiration från likasinnade. Den här kommunen har inte mycket att ge i det fallet ;-) Vi kom tillbaka glada i hågen efter att ha sett positiv landsbygdsutveckling och träffat människor som samarbetar för bygdens bästa, för sina medmänniskor och för djur och natur. Ur olika sociala skikt. Häftigt.

 

 

Bakom den röda fasaden döljer sig ett trärent inre med vackra grånade bräder, de flesta från morfars tid. Delar av golvet är kvar att lägga tillbaka, den del av hölage där bräderna måste bytas ut. Vi har en bra leverantör så det kommer att bli bra när det är klart. Tre dagars hjälp i arbetet med lagårdsgolvet hade vi. Nu har dessutom söderfönstrets ytterbåge på bostadshusets övervåningen skrapats utvändigt, strukits med linolja, kittats med linoljekitt och grundmålats med linoljefärg. Överkurs. Den gamla linoljefärgen var lätt att skrapa eftersom den vittrat och spruckit så där typiskt som bara linoljefärg gör.

Årets semesterbeting är avklarat med råge. Vi kan nöjt luta oss tillbaka :-)

.

.
Kanske har även andra bloggare åsikter om slamfärg, falu rödfärg, lagård, grånade bräder, höloge

Husmorstips

Ur Idun 1887

Till våra husmödrar

Att färska upp smör. Man brukar 
först det härskna smöret med 
kalkvatten, genomknådar och urtvättar det 
derefter väl med rent, mjukt vatten 
och slutligen med mjölk. Kalkvattnet 
tillredes af 1 del släckt kalk, som 
bestänkes med litet kallt vatten, så att 
den smular sig, hvarefter man tillsätter 
50 delar kallt vatten (allt efter vigt) 
under ständig omröring. Blandningen 
får stå under en qvarts timmas tid, så 
att de grumliga delarne sätta sig på 
bottnen; den vätska, som flyter ofvanpå, 
är det omtalade kalkvattnet. Efter 
denna behandling förlorar smöret det 
mesta af sin härskna smak. 

Yes, det kan vara bra att veta så här i rötmånadstider :-)
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om härsket, smör, Idun, husmödrar, rötmånad

Högt i tak

Oj så  underbart att tala med en person som har likartade upplevelser som jag av att bo i en liten by. Som vet vad  nollutveckling innebär. Som har en tjänst som ger överblick över flera kommuner här i Norrland, som kan jämföra dem, känner till människors mentalitet, sätt att tänka och agera. Som har ett moget  "go", tror på landsbygden med ett utifrånperspektiv.
Någon som kan se övergripande, analyserande och inte hamna på trivial nivå. Någon att prata med om landsbygdsutveckling, prata om byamentalitetens problematik. Den typ av samtal som är utvecklande.
Jag känner mej stärkt. Av att tänka fritt. Att få de egna slutsatserna av läget i byn och kommunen bekräftade.
Att samtala med en likasinnad behövs ibland. Och att se något annat.
Vilken härlig dag detta var nu i veckan som gick!

Något av vad jag såg på väg hemåt:

 Vacker bågbro av betong, så vanliga under 1900-talets mitt.

Tjusig och välskött lagård med härligt gröna gamla portar.

 Wow, en slipsten på hedersplats. Vem är så stolt över denna att slipstenen får en så framträdande plats.

 Ännu en störtsnygg lagård att bli glad av.

.

.

Kanske har även andra bloggare åsikter om ladugårdar, landsbygdsutveckling, stolthet över sitt ursprung, byautveckling, samarbete

Skogstemplet

Något skymtar mellan träden...

Är det ett skogstempel?

Jajamen, ett skogstempel, ett lusthus... med värdig entré.

 Klassiska arkitekturdetaljer i trä.

 Men huset är ju läskigt babyrosa. Ändå gillar jag det. Omgivet av blåbärsris, tallar och rödven.

 

 Nedanför glider älven förbi. Men vem sjutton parkerade precis nedanför trappan? Förstör ju hela bilden.

På kyrkans jordbruk intill det här bruket arbetade min farmorsmor Anna och hennes Johan Alfred några år efter giftermålet. Han som rättare. De bör ha sett detta lusthus.Familjen flyttade till Indre i Sundsvallstrakten år 1891 och blev så småningom sina egna. De söner som var födda före flytten, Gustaf, Theodor och John, följde med föräldrarna medan min farmor flyttade dita Tenstrana i Ava, till sin morfar Jacob och mormor Anna Catharina. Farmor var då 9 år.

.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om lusthus, järnbruk

Betydelsefull fisk

Vi tog en sväng över länsgränsen.

Kom till den här skylten. Självklart svängde vi ner på ängsvägen. De här kringelskyltarna är vi inte bortskämda med i vår kommun.

 En laxtina uppenbarade sig. Rekonstruerad av Örnsköldsviks kommun och museum. Originalet använt så sent som på 1980-talet. Tinan tillverkas av slanor av tall eller gran. Konstruktionen är intrikat och tinan med den strutformade öppningen sänks ner i strömmen med hjälp av en kätting som vevas upp på ett par bommar på ovansidan. Ovanpå tinan finns en lucka varigenom fällan vittjas på lax.

 Vackert belägen i Gidböle, inte långt från vattenkraftstationen. Nu i juli är vattenflödet lågt. Här intill fanns en välskött plats för eget fika.

På informationstavlan står bland annat:

”Laxfisket i Norrlands älvar hade redan långt tillbaka i tiden stor ekonomisk betydelse. De äldsta belägg vi har för detta torde vara de hällristningar som finns vid Nämforsen i Ångermanälven. Där kan man se människor som fångar lax avbildade på hällarna. på 1500-talet berättar Olaus Magnus om de stora mängder lax som finns i Bottenvikens älvar. I de äldsta skriftliga källorna beskrivs flera olika fångstmetoer, bl. a. kan man läsa om ”nott och fårssfiiske med ett tenelage”. Från de uppgifter vi har om ägoförhållandena kan man dra ytterligare slutsatser om laxfiskets betydelse. En tämligen stor del av detta ägdes nämligen under senmedeltiden av ståndspersoner från landets södra och mellersta delar. Så ägdes t. ex det största laxfisket i Gideälven, det vid Ideböle gård (Gideåbacka?), av fru Pernilla Nilsdotter på Wiiks gård i Uppland. Även kyrkans fiskerättsinnehav var omfattande. Rätten till fisket hade man huvudsakligen fått genom donationer. Med Gustav Vasa och reformationen kom emellertid en förändring i ägoförhållandena att äga rum. Kronans behov av inkomster var stort och laxfisket för givande för att man skulle lämna en sådan inkomstkälla outnyttjad. Delar av laxfisket togs helt enkelt över av kronan, det övriga kom att beskattas hårt. För att kunna genomföra denna förändring lät Gustav Vasa göra en sammanställning över fisket i de norrländska kustlandskapens vattendrag, 1552 års fiskerannsakning.”

Jag  kommer att tänka på sägnen om Stockholms grundande. Att vår huvudstad ligger just på den plats den nu finns beror på att en fiskarpojke vid Tynnelsö i Mälaren fångade en stor fin lax. Denna lax, och alla övriga, tillhörde biskopen eftersom laxfiskerätten där tillhörde kyrkan. Fiskarpojken ville dock inte lämna ifrån sig laxen till biskopen utan sjöng "Lax, lax, lerbak, inte kommer du på bispens fat".

Biskopen hörde detta och hotade: "Det svär jag vid min bispehatt, att du skall sova i tornet i natt".

Men fiskarpojken hissade segel och vinden förde honom mot Mälarens lås, till Riddarholmen där den frihetsivrande slog sig ner och dit makten från biskoparna i Strängnäs eller Uppsala nådde. Så grundades Stockholm enligt sägen. I Stockholms stadshus finns mängder med konst som påminner om den storyn, alldeles aktuellt för mej efter ett uppdrag med den byggnaden.

Här vid laxtinan i Gidböle möts mina båda världar, det av sydligare nejder exploaterade Norrland (just här laxfiske och vattenkraft) och det frihetstörstande Mälardalen som vägrar bli hunsat.

.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om laxfiske, Norrlandsälvar, fiskerätt, Gustav Vasa, laxtina, kulturminne, lax, lax, lerbak, Stockholms grundläggning, kulturhistoria

Kommer aldrig tillbaka

I kammaren i detta hus fanns den vackraste tapet jag sett, nu i mörkt minne bevarad. Huset är borta, det revs för knappt 10 år sen, och med den tapeten förstås. Den oförglömliga tapeten var svart med småsmå buketter som svagt avtecknade sig spridda över ytan där vissa streck var guldiga och blänkte stillsamt vackert i solen som kom in genom söderfönstret.

Huset, som det såg ut, var från sekelskiftet men timmerstommen flyttades dit då från annan plats om jag förstått rätt. Panelarkitektur, fönster och dörrparti med stora fönster och överljus liknar morfars hus före 1950. Trappan där inne var ovanligt pampig.

Den här vackra parstugan i två våningar låg nära Lögdeälven och bron över den. Innan den nuvarande bron byggdes gick Kustlandsvägen ungefär där bilarna står, älven finns till höger. 

Där den ljusa bilen med släp står fanns timmerhuset. Bostadshuset i tegel byggdes om jag minns rätt på 60-talet.

Då det gamla huset försvann öppnades utsikten upp mot modehusets baksida och asfalterade parkering. Hur kul är det?     Edit: Och värre skulle det komma att bli 4 år senare.

Tyvärr är bilderna dåliga, jag är antagligen fel person att ta vackra bilder av den här platsen, det går inte. Det här är taget från söder. Husets stolta baksida vände sig hitåt. Med minnet av det stiliga traditionella trähuset i bakhuvudet, kan ingen bild utan detta i centrum bli bra.

Det finns alltför många sådana här exempel i min hembygd där stolta byggnader "sanerats" bort som skräp.

(En anonym kommentar kom som säger att byggnaden efter många år som nermonterad nu är under uppbyggnad på annan ort. Hm. Jag såg så mycket gå till spillo då det revs, bland annat fönstersnickerierna, att jag anser att det knappast går att få till samma vackra byggnad igen.)
.
.