Premiär

Vilken fröjd att kunna åka tåg norrut igen. Sedan stationen i Nyåker stängdes för ett antal år sedan (i samband med att Botniabanan planerades) har tåg inte varit något skönt alternativ för mitt resande norrut. Visst har jag nyttjat tåget ibland efter det att Nyåkers station lades ner, men det är några byten som ska till innan jag var framme. Minns nattågen med sovkupéer där man äntrade ombord vid 20-21-tiden och var framme vid 07. Att resa och sova gott samtidigt är ett minne blott, åtminstone inrikes. Nu är det dagtåg som gäller.

Nu kan man åka på Botniabanan med Norrtåg sedan något år tillbaka. Har premiäråkt och blev nöjd. Ordningen är återställd.

Att sitta och titta ut i blå timmen och samtidigt se in i kupén är en skön känsla. Där ute lyser det i en avsides belägen gård. Ok, tåget var försenat men det berodde på SJ som var sena till Sundsvall där byte skulle ske. Och eftersom SJ och Norrtåg är konkurrerande bolag väntar man inte in varandra. Vi resenärer får stå emellan. Ibland är valfriheten vi prackas på av samhället lite enerverande.

 

En timmes väntan i Örnsköldvik gjorde att en minnenas tur på stan hanns med. I det här huset bodde jag en sommar då jag praktiserade på ett arkitektkontor här i stan. Där på den översta balkongen i det fina trähuset fanns en utematplats och vad bättre var - en hängmatta. Den utnyttjades minsann på kvällarna. Särskilt härligt var det då det regnade. Minns också en kväll då åskmolnen hopade sig och vi var några kompisar som trängde ihop oss i en bil och körde upp på Varvsberget för att vara riktigt nära himlen för att ordentligt kunna njuta av ovädret med dunder och fantastiska blixtar.

Och tro det eller ej - Östmans musik finns kvar med samma fina neonskylt. Sådant blir man glad av. Den här gången passade jag på att plåta. Övik har länge haft kvar sina fina skyltar men nu börjar de tunnas ut längs huvudgatan. Tyvärr!

Att kunna åka utan byte från Övik eller Umeå direkt till Sthlm ger mersmak. Men vid lilla Nordmaling station stannar inte just de snabba direkttågen, då gäller byte. Men trots en del förseningar är jag nöjd, jag är ju tågfreak och valde "tyst vagn" för att kunna läsa och arbeta. Miljövänligt är det dessutom, tiden hinner ikapp mej. .
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om Botniabanan, Norrtåg, SJ, tågresa, bekvämt, rofyllt, premiär

En byggnads historia III

Sedan 1996 står Karolina och Johan Öbergs hus öde efter att ha varit fritidshus några år. Det sades av köparen att det köptes in för att vara "buffertzon" mot närmaste granne för lagården på andra sidan Degermyrbäcken som idag står tömd på djur.

Färgsättningen skriker 70-tal och inte så modern idag men för övrigt är byggnaden inte alls i ruinerat skick. Rönnarna mot vägen är säkerligen ättlingar efter tidigare träd. Rönn har varit väldigt vanliga som alléträd och gårdsträd här i Västerbotten. Jag tycker om rönnar för kronorna håller oftast en vacker och rund form utan att de behöver klippas. Blad och bär är vackra, bären är bra mat till fåglarna. Har ni hört ett gäng sidensvansar kvittrande lika glasklirr kalasa på rönnbär?

 

Här finns en fin brunn med överbyggnad, hinken står kvar. Det finns inte många sådana brunnar kvar i byn.

Tvättstugan är den röda lilla byggnaden till höger. Den ligger på nära Degermyrbäcken som rinner nedanför. Några tiotal meter uppströms ligger ytterligare en tvättstuga, så vacker arkitektur. Fram till 1970-talet låg ännu en tvättstuga kvar ytterligare några tiotal meter uppströms, på andra sidan Riks13. Där brukade vi i hemliga klubben hålla till, enbart flickor tilläts vara medlemmar och vi hade våra överlevnadskit. En härlig tid var det!

Ser vi mot norr finns en äldre rödfärgad timmerbyggnad en bit bort. Fönstren är bytta till perspektivfönster men stommen är gammal. I somras röjdes en hel del lövsly bort ur vägföreningens dike. Plötsligt ser det inte ut som en övergiven avkrok.

Byn inventerades av länsmuseets bebyggelseantikvarier år 1990. Den här fastigheten är en av 14 som har en eller flera byggnader som anses kulturhistoriskt värdefulla. Av de klassade objekten har en västerbottensgård och två ladugårdar gått rivningsdöden till mötes.

Att de gamla fönstren finns kvar på Öbergsgården, som den kallas i inventeringen, gör mycket för att den kulturhistoriska värderingen anses hög. Samt att gårdsbildningen är intakt. Vid inventeringen fanns dessutom det vackra staketet kvar.
Så här beskrivs Öbergsgårdens material:

Bostadsfastighet/ Fd. torpfastighet.
I. Bostadshus 1,5 våningar. Byggmaterial timmer och resvirke. Fsadmaterial träfiberskivor. Taktäckning tvåkupigt tegel. Grund natursten?
II. Uthus 1 våning. Byggmaterial resvirke. Fasadmaterial träfiberskivor. Taktäckning plåt.
III. Tvättstuga 1 våning. Byggmaterial bräder, plank. Taktäckning tvåkupigt tegel. 1950-tal/b.äg

I. Spröjsade korspostfönster med bruna fönsterbågar och foder.
II. Bruna fönsterbågar med foder.
III. Röd masonitedörr.

Staketet var av äldre modell format som kvadratiska rutor. Det var fint. Någonstans i gömmorna har jag ett fotografi av detta. Idag finns bara stolparna kvar. De är gjutna av betong men med en trästolpes utformning. Spetsad upptill och med urtag i hörnen som om den vore av trä. Vacker lav har etablerat sig med tiden och gett betongen patina. Säkerligen är stolparna lokalt tillverkade. Här i bygden fanns betonggjuterier, ett för trädgårdsföremål som krukor och olika djur och ett annat för takpannor av betong.

 

Huset ligger intill gamla Kustlandsvägen precis som morfars hus. Den nygamla bron finns där borta längs den plogade vägsträckan. Och vägen har inte privatiserats. Det var värt att strida för detta.

Här är bron på lite närmare håll. Längst till höger syns ett litet timrat hus som långt tillbaka var Erik Or´s smedja, nu garage.

Så här såg gården ut förr, på 40-talet förmodar jag, med de typiska attributen: pardörr med överljus, korspostfönster, 1,5 våningar med låga fönster på långsidans övervåning, trästege rest mot spåntaket, bred träbro utan räcken, en gräsplan utan perfektionistiskt klippt "green". Thats it!

 

Grindarna, som är av senare datum, står öppna men staketet är borta. Så här ser en kulturhistoriskt intressant byggnad ut i min hembygd, i denna del av världen. Omärkvärdig kan tyckas men detta hus visar så väl hur det såg ut i byn i början av 1900-talet. Mitt och morfars hus är likartat men helt uppfört i timmer.

Vilka planer ägaren till Öbergsgården har med sin fastighet förutom att vara buffert mot närmaste granne vet jag inte. Rivning har jag hört nämnas. Ägaren är centerpartistisk kommunpolitiker, och den äldre generationen i släkten, även de f.d. kommunpolitiker, bor på fastigheten på andra sidan bron längs den vägsträcka som de önskade privatisera.

Bron över Degermyrbäcken som den såg ut för ett par år sedan.

Här syns en flygbild från 1957 med Öbergsgården inringad.

En byggnads historia I
En byggnads historia II

.
. 
Kanske har även andra bloggare åsikter om bebyggelsinventering, bebyggelseantivarie, anrik grusväg, staket, grind, timmer, farbar bro, tvättstuga, bykstuga, bäck, betongstolpe

Jag och min far

Magnus Uggla tolkar Olle Ljungström. Texten är hur bra som helst.

Jag har tidsbrist, häcken full om man så säger, och fortsätter sen med en byggnads historia III. Och en hel del annat. Njut nu Uggla och Ljungström!
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om minne, Jag och min far, Olle Ljungström, Magnus Uggla

En byggnads historia II

Det var alltså skräddaren Johan Öberg (1864-1929) som lät flytta byggnaden längre söderut i byn alldeles intill gamla Kustlandsvägen invid två bäckar. Läget var valt med omsorg kan jag tänka, med den trolovade Karolinas föräldrahem inom synhåll. Tomten styckades av från Linas föräldrahemman. Karolina var nummer 2 i en barnaskara på 10 och föräldrarna var Jacob och Karolina Öberg. Johan var äldste sonen till Nils-Erik Öberg, född 1836 i Orrböle och hans hustru Karin född Ersdotter-Lydig, född 1861 här i byn.

Jag har fått berättat för mig att Johan hade förälskat sig i Lina som inte hade åldern inne för giftermål, åldersskillnaden var 18 år. Så Johan han väntade tills hon blev giftasvuxen och den 21 december 1899 firades bröllop. Karolina Öberg var född den 30 november 1882 och dotter till Jacob Öberg. De här två familjerna Öberg var inte släkt. Det tar lite tid innan detta föll på plats för mej. Släktforskning i en liten by med giften inom byn kan vara komplicerad :-)

Johan hade alltså tid att se om sitt hus, flytta och bygga upp, ordna det för en blivande familj. I äktenskapet föddes Hans, Olga, Johan, Signe, Elin och Sven. Samt en Sven som dog som barn. Mellan år 1900 och 1915 växte alltså sex barn upp här i detta hus.

Det här är tant Lina som jag minns henne. Svartklädd, med strikt knut och med milt utseende. Karolina har bemärkelsedag, kanske var det hennes 75-årsdag 1957. Då jag var och hälsade på var hon sjuklig. Vi brukade gå påskkäringar i byn, så även till tant Lina.

Eftersom ålderskillnaden till maken var betydlig blev hon änka i ganska unga år. Själv har jag inget minne av hennes make Johan, däremot av barnen Olga, Johan, Signe och Sven som alla var "tanter och farbröder" då jag var liten. Johan var den som bodde kvar i hemgården. Signe gifte sig i byn och av henne har jag fått många fina minnesbilder från livet förr.

 Klicka HÄR för mycket större bild.

Här står släkten uppställd för fotografering med mamma Lina sittande i mitten. Jag kan inte låta bli att tycka om sådana här foton.

Här sitter Johans och Linas dotter Olga, gift Karlsson. Hon föddes 1901 så ni kan ju dra en slutsats av inredning och kläder hur mycket hon fyller på bilden. En likartad matta hade morfar och mormor i sin kammare - blåvit rutig på diagonalen och i mitt tycke väldigt vacker. En sådan där matta som man passade på att snötvätta. Och spana in lampan med målad glasskärm i hörnet, natur med solnedgång. Mmmm...

Nu står huset tomt.

.

.

Kanske har även andra bloggare åsikter om släktsaga, minnen

En byggnads historia I

Det här fina huset inklusive uthusen på gårdsplanen, som ligger bakom fotografen, är klassade som kulturhistoriskt intressanta objekt i länsmuseets byggnadsinventering. Det ligger i min hemby. Fotot är taget någon gång på 1940-talet kan jag förmoda och idag ser det inte riktigt likadant ut som på bilden. Ytskikten är annorlunda men likväl klassades det som kulturhistoriskt intressant på 1990-talet. Förutom ett uthus ligger en av byns tre bevarade tvättstugor här vid bäcken. Timmerhuset är flyttat från Löta och byggdes i samband med detta på en våning med regelkonstruktion.

Ingen av byggnaderna underhålls efter att det såldes till 1996 för 63 000 kronor. Lite skogsmark hör till den här fd. torpfastigheten. Observera, det var klassat som torpfastighet tidigare men är ändå klassat som värdefullt!!! Ägaren och andra i byn säger att det är ruttet och kommer väl att rivas en vacker dag. Timmerhus som är det segaste som finns. Byt syllstockarna om de är rötskadade och du har en gedigen byggnad. Bättre konstruktion än liggtimmer får man leta efter: segt, elastiskt och med bra värmevärde. Byggnadsvård är en växande rörelse här i landet, starkt förankrad i mellan- och sydsverige. Att vara byggnadsvårdare är för många en livsstil. Heja på!

Jag önskar innerligt att det här inte blir en hussaga med sorgligt slut. Det finns alldeles för många sådana här i byn. Alla de byggnader som ansågs kulturhistoriskt värdefulla vid bebyggelseinventeringen finns icke kvar idag. Jag tycker att de kulturbevarande myndigheterna är dåliga på att informera om sina insikter men frågan är om det skulle betyda något just här. Byaledningen och de tongivande maktmänniskorna är helt utan kulturhistoriska insikter anser jag. Ägaren till det här huset är en av dem. Hur illa det är har vi fått så många exempel på under min korta tid som hemmansägare. Jag går ut hårt i min kritik, det är ingen idé att försöka gå varsamt till väga har jag insett. Hej, hej!

Så här skriver bebyggelseantikvarien i rapporten om förutsättningarna för att kulturvärdena ska bevaras: Ett bevarande av miljön kräver fortsatt hävdande av odlingsmarken. Vidare bör ängsladorna underhållas och äldre vägsträckningar bibehållas. Renovering och eventuell ombyggnad bör utföras på ett sådant sätt att byggnadernas ursprungliga kvalitéer bevaras. Det här är precis vad jag ibland tar upp på bloggen: landskapsvård, vikten av att bevara ängsladorna som nu är överloppsbyggnader och att gamla Kustlandsvägens sträckning bevaras, att ingen del privatiseras. Att byggnadsvårda sina hus - på rätt sätt.

Innan huset på bilden ovanför flyttades låg det dära Löta och beboddes det av Nils-Erik Öberg och hans hustru Karin (Catarina) född Ersdotter-Lydig. Jag förmodar att det var sonen Johan Öberg, född 1864, som lät flytta huset till sin nuvarande plats. Med allra största sannolikhet före giftermålet med Karolina, född 1882. Mellan år 1900 och 1915 föddes sju barn här.

Här en flygbild borta Löta från 1957. Det vita huset i mitten är Fritiof och Hanny Löfgrens bostadshus. Nils-Erik och Karin Öbergs hus var flyttat sedan länge då flygbilden togs, huset låg i backen ovanför Löfgrens hus. Vägen ôpp dite Myra tangerar husknuten, numera har Myrvägen ny dragning och går nedanför lagården.

Ni har väl kollat in på Flygfotohistoria - där finns flygfoton från hela landet att titta på, en svunnen värld!
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om bebyggelseinventering, Västerbottens museum, länsmuseum, kulturhistoria, värdefullt, kulturvärden, fd torpfastighet, tvättstuga, flytt av timmerhus

King of the world

YES!
.
.

Tystnad - vad är det...

Myrarnas tystnad och storslagna kärvhet är något som är välkänt för den som vuxit upp på norrländsk landsbygd. Bara doften av skvattram, pors och myrvatten sitter i benmärgen. Fredagsriset med sina små minilöv, starr, mossor, tranbär och hjortron - allt finns där i fattigkärret. På fotot ovan tittar jag norrut över en del av den myr som är vår. Trots att det räknas som impedimentmark är våtmarken mycket värd för mej och min man.

Vänder jag mig om och blickar söderut syns alltså detta.150 meter från rågångspinnen står ett vindkraftverk som tillhör byns centerpartistiske kommunpolitiker. Kontrakten som markupplåtarna skrivit under innebär inskränkningar i en radie om 500 meter från verket, alltså 350 meter in på vår mark. Jajamensan, amen.

Och bortanför detta kraftverk finns ett till och ett till och ett till. Både till höger och vänster om. Ja, de är 40 stycken i dagsläget, fler och högre är att vänta. Den här sommarkvällen hörs ljudet från de här maskinerna då vi kommit halvvägs upp till myren, då det är ungefär en kilometer kvar att gå.

Att här inte är att tänka på att bygga sig en liten stuga är självklart. Jag får inte göra vad jag vill på min mark.  Tillståndet för kraftverken varar i 49 år!  Jag är död långt innan. Normalt löper tillstånd på 25 år. Här, då vindkraftverken tjänat ut efter 20-25 år, finns alla möjligheter att kommunen säger ja till än högre kraftverk - en liten kommun som N-ling ställer upp för de privata företagen och för sina politiker. Här är det tyska pengar som pumpats in i mitt landskap i de här höga konstruktionerna och i 25 kilometer vägar. Dessa är bestående i evighet, landskapsrestaurering är ogörlig. Delar av de myrar där vägar byggts är klass 1 myrar (högsta skyddsvärde) i länsstyrelsen inventering av våtmarker. Ni vet väl vad som händer då vägar byggs, hur floran förändras? Hur vattenrörelser påverkas?

Det här verkar många av bygdens människor mena att vi ska vara tacksamma över om vi förstått rätt. I Norrland finns det ju så mycken skog , så många berg, så oerhört många hektar myrmark som ju bara är oanvändbara impediment.

I januari 2004 lämnade vi in ansökan om bygglov för det här lilla pörtet  med torvtak. Kommunen sade nej till bygglov då bullret från kraftverken blir alltför störande. Att vi skulle kunna röra oss obehindrat vintertid på vår egen mark är inte att tänka på. Att träffas av ett iskast från vingarna vore direkt farligt. Vi är flera markägare som drabbas likartat men andra tiger. Så är livet i en liten norrländsk by. Och centerpolitikern menar att "man måste väl få göra vad man vill med sin mark". Så cyniskt.
.
Anders Jonsson, Aspeå, Lögdeå. Centerpartistisk kommunpolitiker i Nordmaling.
Kanske har även andra bloggare åsikter om våtmarker, myrar, vindkraftverk, markinnehav, personlig frihet, bygglov

Hållpunkter förr i tiden

En fråga från en anonym kom in till Timmer & Masonite:

"Hej! Hittade din blogg för jag letade efter uttryck i bondepraktikan. Hittade då detta om att kanken skulle dricka sig otörstig på Mattisdagen. Vet du varför??Jag kommer från nordvästra Ångermanland och där sa man det också. Övrigt en intressant blogg."

Frågan om varför kanken (=tuppen) ska kunna dricka sig otörstig på Mattiasdagen har att göra med värmens återvändande. Jag refererar till det jag hört och lärt mej här i Nordmalings socken i norra Ångermanland och tar upp mer än Mattiasdagen. Bondepraktikan handlar om praktiska tips om flora och fauna, klimat och årstider - vilka är under ständig förändring. Även almanackan med namnsdagar står under ständig förändring och nu då det agrara samhället är försvunnet känner få inte till alla dessa mässdagar.

Mattias har namnsdag den 24 februari, då firades Mattesmäss. Då ska dagsmejan ge så mycket dropp från taket att tuppen ska kunna dricka sig otörstig.

På Våffeldagen, Vårfrudagen, Jungfru Marie bebådelsedag den 25 mars ska oxen kunna dricka sig otörstig av takdroppet som dagsmejan orsakar. På den månad som gått från Mattiasdagen hade solen börjat värma alltmer och dagmejan blir allt intensivare. Minns att man förr inte hade rinnande vatten till bostadshus och ladugårdar. Kanske frös vattnet man hinkade upp ur brunnen efter ett tag då vattnet hälldes i djurens såar. Kunde man ställa en hink under takdroppet och bära in till djuren, blev livet kanske lite lättare.

Man brukade även säga "Mattias med sitt blida skägg, lockar barnen bakom vägg." Skägget är istapparna och barn hade inte alltid vinterskor så de kunde gå ut en stund i solvärmen längs stugväggen under dagsmejan. Så har jag lärt mej det.

Vid Pålsmäss (tidigare namnsdag för Paulus, nu ersatt av Pål) den 25 januari sade man att björnen vänder sig i idet.

I Pålsmässveckan kunde man se om höet skulle räcka tills korna skulle släppas ut på grönbete. Man såg ”öm he´va halvstelld”.

Ett annat bra kom-i-håg från förr i tiden är att "värst vintern ä mella Pårsmäss 25/1 och Kyndelsmäss 2/2. Då ha halve vintern gått."

*

Min mamma brukade säga att "dagen ha längte ett kanksteg mella vintersolstånne å tjugondaknut."
Dagen har blivit ett tuppfjät längre, alltså väldigt lite, under den perioden. Men det går åt rätt håll.

*

I samband med Ersmäss (Eriksmässan) den 18 maj brukar det komma en köldknäpp. Under intervallet 3 dagar före och 3 dagar efter är det kallt någon gång, detta kallas Ersmässgnäll’n. Under den veckan går iden upp här i bäcken.

*

Min mamma berättade också att faktiskt just idag "den 21 januari då börj’ talgoxen på drill och björken börj’ på skift’ i lila. Redan på juldagen börj’ skaten å prata ôm boe sitt." Vad dessa hållpunkter kom ifrån vet jag inte.

Det här är uttryck som inte har någon större relevans idag. Enbart kulturhistoriskt intresserade har glädje av den här kunskapen. Det innebär att den snart är död kunskap som endast finns inom de vetenskapliga institutionernas väggar, självklart är det bra att kunskapen inte försvinner helt. Men som åttonde generationen av en bondesläkt som bott just i den här i byn, har jag kunskapen kvar direkt traderad från mina förfäder. Det värderar jag högt.

Här finns flera härliga ord och en del uttryck att ta till sig i ett akademiskt arkiv.
.
.

Kanske har även andra bloggare åsikter om Mattesmäss, Mattiasdagen, Pålsmäss, Kyndelsmäss, Ersmäss, traderade kunskap, bondepraktikan, årstid, natur

Mutmiddag

Det var juli. Året var 2003 och vi var relativt nyblivna hemmansägare och hemma på sommarsemester hos pappa som sedan ett år tillbaka var hemma från en sjukhusvistelse. En kväll blev vi bjudna till grannarna Erik och Inga-Maj. Bara vi, inte pappa, vilket var något nytt. Vi satt på deras gårdsplan vid utemöblerna, vädret var härligt somrigt och andra uteätare hördes på avstånd. Var det inte något med kyckling som bjöds? Då måltiden gick mot sitt slut undrade Erik om vi kände till det stora projektet som planerades på "fjelle". Nej, inte visste vi vad det var. Jo, några vindkraftverk skulle byggas. Men det är väldigt långt bort, långt uppe på berget på byns mark sa Erik. Jaha, vad det innebar fick vi ingen klarhet i, inget om storlek, antal eller över huvud taget någon vettig info. Så småningom tackade vi för maten och vandrade den korta vägen hem.

Så i slutet av augusti 2003 fick vi ett brev från kommunen inför samråd för av detaljplanen som skulle upprättas. Den innehöll miljökonsekvensbeskrivningen som krävdes för detta miljöfarliga projekt. Då och där förstod jag vad projektet innebar, en oerhört chockartad insikt. Som arkitekt och planerare hade jag lättare än många andra i byn att sätta mej in i verkningarna av 40 vindkraftverk. Jag kan tänka framåt, visualisera i mitt inre, förstå verkningarna av fundament, höga rörliga konstruktioner och 25 kilometer vägar. Det var sådant som få eller ingen i byn förstod då. Jag såg även att ett av kraftverken var placerat 150 meter från vår skogsfastighet, på mark tillhörande byns centerpolitiker och närmast därefter på en KD-politikers mark.

I samma veva förstod vi att sommarens middagsbjudning skulle föreställa ett samråd. Jadå. Så gör man i min hembygd. Det stod så småningom klart att markupplåtarna hade skrivit under kontrakt med vindkraftbolaget redan i september 2002. Av andra i byn fick vi veta att man hade hört om miljardprojektet. Ryktena var många, oredan stor. Redan i april 2003 hade en byastämma hållits som inte alla hemmansägare varit kallade till. Under "övriga frågor" hade byåldermannen informerat om projektet, frågor hade ställts, även kritiska sådana har vi hört i efterhand men något sådant stod inte i protokollet som skrevs av Erik och justerades av Rolf och sonen Anders Jonsson, centerpolitiker i kommunen. Dagen efter stämman skickade byåldermannen nedanstående skrivelse till vindkraftsbolaget, helt utan att medlemmarna i delägarförvaltningen visste om det. Och då ska ni veta att beslut i en delägarförvaltning ska vara eniga, i konsensus, och att samtliga medlemmar ska vara kallade till mötet. Jodå. Men så går det icke till i min hemby inte. Vi blev obehagligt överkörda av våra egna grannar och styrelsen. Hur illa det låg till förstod vi då vi senare fann skrivelsen inlämnad till miljödomstolen i Umeå. Vad är etik? Vad är heder? Vad är moral? Byåldermannens son Robert, som arbetade mot projektet, hade avrått honom att skriva under och jag har den vägen förstått hur skrivelsen kom till.

Klicka HÄR för större bild.

Byåldermannen lämnade in samma skrivelse in till kommunen i samband med att detaljplanen ställdes ut. Allvarligt talat tror jag inte hemmansägarna än idag förstår hur amoralisk och oetisk handling detta var - de som nu känner till skrivelsen. De flesta verkar tycka det är som det ska vara att någon bestämmer över dem.

År 2003 påbörjades alltså min insikt i hur odemokratiskt det fungerar i byn, hur en enda familj styr upp allt. Hur familjen styr utan att synas, hur de sänder fram sina villiga underhuggare, hur maktens människor agerar för egen vinnings skull. Det här genomsyrar allt i byn. Genom att inte följa stadgar och föreningskonvenanser, vilka politikerfamiljen mycket väl känner till men undviker eftersom de vet att kunskapen i de här frågorna är näst intill obefintliga bland medlemmarna, styr familjen upp det som sker i byn. Man styr även genom att sprida rädsla bland sina grannar och bybor, nåde den som tänker och tycker annat än La Famiglia.

Eftersom det är verksamhetsutövarens sak att hålla samråd enligt miljöbalken, avslogs vindkraftbolaget tillståndsansökan. Det räcker inte att grannar "informerar" över en mutmiddag. Företaget måste börja om på nytt. Grannen Erik som utsetts att ”samråda” med oss förhalade på så sätt, genom sitt agerande, projektet i ungefär ett år vilket självklart fördyrade projektet. Det insåg han inte vid middagen den vackra julikvällen. Tanken var ju att allt skulle löpa friktionsfritt, ingen opposition mot projektet skulle höras, det kan jag se av många olika protokoll som jag tagit del av. Här i byn är politikerfamiljen så van att ingen vågar ha någon avvikande åsikt i förhållande till dem. I folkmun har jag nu i efterhand lärt mej att de är kända som Stor-Räven och Lill-Räven.

Att jag är född och uppväxt i en sådan ohälsosam miljö hade jag inte fattat år 2003. Vad min klassresa har inneburit för egen del ser jag tydligt. Jag inser även att byns hemmansägare vill ha en ledare så man slipper ta egna beslut, man har inte släppt det patriarkaliska bondesamhället. Och minns - avståndet till Gnosjö är 976 km. Hur rätt har inte PO Tidholm i sin bok NORRLAND!!!

Det absolut värsta med projektet är inte den fysiska verkligheten, därför att vindkraftverk kan man ha olika åsikt om, utan det hemska är det sätt som folk jag känner och är granne med, behandlar sina medmänniskor. Etik, heder och moral betyder inget här, man skapar egna lagar och ingen utomstående granskar systemet. Jag vågar rakryggat säga vad jag tycker och tänker då på kommande generationer. Andra bockar med mössan i hand vad som än händer. Som jag skrivit så många gånger förut på bloggen - det saknas självkänsla här och då menar jag främst bland hemmansägarna i min by.

Lite måste man tåla 150 meter från rågången, i luftrummet ;-)

Vindkraftverken syns inte bara härifrån utan även inne i byn. Erik ser detta och flera av verken från sin gårdsplan fastän de står "så långt upp på berget, så långt bort i skogen". Även från morfars hus ser man dem. I byn talar ingen öppet om de 40 vindkraftverken.Ytterligare verk med 200 meters höjd är på gång där Anders Jonsson (C) och Berth Hägglund fd KD-politiker upplåter mark.  Kompakt tystnad råder. 

Erik och Inga-Maj Johans-n

.
Kanske har även andra bloggare åsikter om muta, samråd, miljöbalken, miljökonsekvensbeskrivning, ohederlighet

Gungande myr

Myrar är speciella biotoper. De är öppna, man ser långt, ljuden hörs väl. Myrar kan vara farliga, man kan gå ner sig i en myr. Myrar är vackra, färgerna speciella, vegetationen likaså. Högst upp på vårt skifte finns en myr, Lattermyran (eller Laftermyra som pappa sa) och i direkt anslutning finns Orrmyran.

När vi skulle köpa fastigheten gick vi runt skogsskiftet för första gången tillsammans, min man och jag. Det var sommaren 1999 och pappa följde med en bit, han orkade inte som förr gå runt hela skiftet. Men det hade han och jag gjort flera gånger tidigare.

Då vi kom ut på myren högst upp på skiftet blev min man aningens hänförd. Som sörlänning hade han aldrig bevistat en sådan miljö tidigare. Här var karga, låga myrtallar, tuvor med mossa, starr och hjortron och framför allt öppet landskap under en blå himmel. Vi satte oss på en berghäll invid myren och drack vårt medhavda termoskaffe medan korparna kraxade.

- "Här borde vi bygga oss en liten stuga" tyckte min man. "I all enkelhet". Jag insåg att vad han menade med det var att komma bort från all stress, alla konstgjorda ljud, all trafik, ja vara utelämnad till naturen. Precis som då man seglar på havet, någonting han gjort sedan barnsben. För mej var skogsmiljön med myrmark storslagen men inte ovanlig, tillsammans med honom som såg det med nya ögon blev jag varse det ståtliga landskapet. Naturupplevelsen dubblerades. Vi drömde om hur det lilla pörtet skulle se ut. Framöver skulle jag komma att få ner det på papper.

Lite av den här känslan... Eremitens koja av inredningsarkitekten och formgivaren Mats Theselius. Foto från nätet.

Gungande myr

Jag har gått över stormyren vid Pårek

och ändå bara sett skymten.

Förra sommaren, två timmar

över en gungande myr.

Vi var små därute,

sårbara tog vi oss framåt,

steg för steg.

Under våra fötter

en gungande myr.

Hade naturens kraft varit stor nog,

hade den sugit oss ner, djupt ner.

När vi sakta gungade framåt förstod vi att vi var små, små.

Men vi tog oss ändå över myren.

Så vi är små men starka.

Och det handlar inte om att behärska.

Där vid Pårek,

under fötterna en gungande myr,

långt framför oss,

skymten av Pårtemassivet

med kalla snötäckta toppar,

därframme fanns inte plats för

härskare.

Du kan gå försiktigt över

en gungande myr så förstår du.

Och du lär dig överleva utan att härska.

Vi var små därute förra sommaren

men starka nog

för att inte slukas.

För hoppande, gungande, tog vi oss

över myren vid Pårek.

Lars Hedström

Edit. Kommunen lämnade inte bygglov till en liten stuga däruppe vid myren på den egna skogsfastigheten eftersom ljudet från de 40 vindkraftverken som nu har uppförts skulle bli alltför högt och störande.

Kanske har även andra bloggare åsikter om myr, myrlandskap, tystnad, storhet, pörte, eremitens koja, vördnad, mäktighet

Vårt uppdrag

Vi har detta uppdrag i världen:
att värma våra hem
med allt vi har:
Ved, våra kroppar, till och med våra tankar.

Göran Greider
Och dagarna är som små sekler, 2012
.
.
En poetisk landsfader var rubriken på Lotta Olssons recension i Dagens Nyheter av Greiders nya poesibok.
.
.

n´Lill-Elis

En av få byggnadsvårdare i bygden är borta, kanske den ende från och i bygden. Alldeles för tidigt. Han som så väl behövdes.

n`Lill-Elis, som jag brukade kalla honom, det namn han fick då han jobbade på sågverket i Rundvik, var bårda Mobacken och Lennart var hans rätta namn. Efter sågverkstiden, där han bland andra arbetade med min far, utbildade han sig till lärare i träslöjd och arbetade i Nordmalings skola.

Senare tog han arbetet som byggnadsvårdare på Olofsfors bruk där han var verksam i tio år. Självlärd byggnadsvårdare genom kurser och praktisk verksamhet. En av våra gemensamma nämnare från förr var Per och Amanda i Levar.

Minns när han glad kom emot mej en lunch och berättade om att ett ungt par som köpt ett äldre hus i Mo arbetade med att laga källaren med lerbruk. Lennart hjälpte dem och hade hämtat blålera i älvslänten. Vem annan än Lennart visste att det där var jag intresserad av, att sådant där kommer jag i kontakt med rent professionellt? Han förstod att det där tyckte jag var intressant. Det han inte visste var att jag själv planerar göra samma sak i mitt hus framöver, då hade det varit kul att kunna prata med honom ytterligare om lererfarenheterna. Vem annat än Lill-Elis hade förstånd om vikten att bevara med sådana metoder och material? Jag menar - i min hembygd. Själv bodde han i fädernehemmet, en av de få /två/ ångermanländska korsbyggnader som fortfarande finns kvar i bygden. Visserligen starkt åtgärdad av generationen innan, av pappa Elis, men kärleksfullt omhändertagen av Lennart.

Han var oerhört glad att få igång kättingsmedjan till brukets 250-årsfirandet i somras tillsammans med smeden Sebastian Reichlin från Agnäs nya smedja. Att Bengt Spade, storkännaren av svensk teknik- och industrihistoriska miljöer varit i Olofsfors och gett sitt starka stöd till projektet, var en glädje för lill-Elis.
Då jag träffade honom i maj på Levar hotell (som för övrigt nu gått i konkurs) hade han bytt arbetsplats till kyrkogårdsförvaltningen dära Vall´n. Ett arbete där han skulle ge mer utrymme till fastigheternas vård än föregångaren gett. Den vård- och underhållsplan som för flera år sedan upprättades, skulle börja brukas och vi diskuterade eventuell anledning till nyligen nedfallen puts.

Skötseln av kyrkogården fick ett uppsving redan ett par månader efter hans tillträde som jag noterade med glädje. Grusgångarna har alltid varit fyllda med trista spår efter traktorhjul, aldrig krattade eller kantskurna på evigheter, men nu syntes en förändring. n´Lill-Elis såg vad som krävdes.

Som nybliven hemmansägare kom jag i kontakt med en skrivelse han formulerat till samtliga byalag i trakten vid den första byastämma jag bevistade, det var år 2000. Skrivelsen var ett upprop mot sly och igenväxning. Som det ser ut på Moåkern är inget att ta efter tyckte han och jag med honom. Men byåldermannen i hembyn avfärdade det hela på stämman med att säga att vi inte har några problem med detta i vår by!!! Någon som helst diskussion var inte att tala om. Själv odlar denne man sly och granar lite varstans, saknar helt klart "seende ögon". Lennart månade om kulturlandskapet, inte minst om den fortfarande outbyggda älven som meandrar genom bygden.

n´Lill-Elis hade behövts mycket längre här i verkliga livet men så blev det inte. Han dog i sitt favoritelement, skidspåret.
.
Lennart Olofsson, Mo, Lögdeå, Nordmaling

Kreatur och öppet landskap

Jag vill ha min mjölk i tegelstenar 
Undertecknad bara avskyr de nya mjölk- och fil­mjölksförpackningarna i takåsmodell. Värst är de med skruvkork på. Först det där med att få upp korken. Jag kanske inte är så där jättestark i nyporna, men varken gammal och skröplig eller han­dikappad. Ofta sitter ändå kor­ken så hårt att jag måste ta till polygripen för att få upp den. Men framför allt är det miljöaspekten. Enligt en rap­port som Livsmedelsverket lå­tit genomföra orsakar takåsmodellen med skruvkork drygt 50 procent mer utsläpp av växthusgaser än den gamla heder­liga "tegelstensförpackningen". Dessutom får jag inte ur allt innehåll hur jag än klämmer och pressar. Mera matsvinn. Tacka vet jag de gamla tegelstenarna. Norröver finns det ett mejeri som valt att behålla de gamla förpackningarna, av miljö­hänsyn och för att kunderna önskade det. Tar något mejeri härikring efter blir jag defini­tivt kund.

Så skrev Marie Österman i en blänkare i en sörmländsk tidning för ett tag sedan.  
Bodde jag i Ångermanland permanent skulle jag förbli Norrmejerier trogna (till the bitter end). Att KF nu producerar egna mejeriprodukter i Grådömejeriet i Dalarna är bra. Deras produkter köper jag i de fall Arla är det enda andra alternativet eftersom jag ogillar Arlas företagande. Stort som blir större och det tror jag inte är bra i längden. Arla är ett dansk/svenskt företag, numera med mejerier i sex europeiska länder. Hur svensk mjölk står sig i längden kan man undra. Arla var även inblandad i mjölkersättningsskandalen i Asien.

På en resa i Ångermanland för några år sedan tillsammans med en vegan inklusive föräldrar,  nämnde jag detta med att mjölk- och köttproduktionen  hjälper till att hålla landskapet öppet. En ganska given sak att diskutera eftersom det i sakens natur ligger att en vegan är emot tamboskap med påföljande slakt. Men att mamman, i min ålder, inte tidigare insett sambandet mellan öppet landskap och djurhållning fick mej att tystna. Och fundera.

Nä, Norrmejerier vill jag gynna. Tyvärr finns inget ostbolag som tillverkar ost av nordnorrländsk mjölk vad jag vet - utöver mejeriet i Burträsk som gör Västerbottensost och några sorter till. Förr fanns t ex företaget Norrost, vars ostar jag föredrog att köpa eftersom jag hade en vilja att hjälpa norrlänningarna, människorna i den del av världen som jag kommer ifrån och som hjärtat då klappade lite extra för, att hålla öppet och slyfritt landskap. Man kan ju försöka vara ambassadör för" sitt folk" på olika sätt.

Allt är politik - så även maten vi äter. Det första föredrag jag någonsin höll utanför de trygga utbildningsmiljöerna handlade om Mat och makt. Mudimumsguiden har jag fortfarande tillgänglig.
Det här var den period i livet då jag engagerade mej i servering av grötfrukostar på söndagarna till vilsna och hemlösa i södra Stockholm. Det var långt innan finanskriser och de soppkök vi läst om. Det var givande. Det var minnesvärt.
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om öppet landskap, mejeriprodukter, mjölk, vegan, logiska samband, litet är vackert, lokalproducerat, Mat och makt, Mudimums

Utsikt från ett fönster

En kär och vanlig utsikt. Lägdor i smala band. Där under snön finns öppna diken. Detta är ju norrländsk landsbygd. Längst bort skymtar Storrisberget. Längre fram Knösen. Riks13 till vänster i bild, gatlyktornas stolpar skymtar. Här över lägdorna gick jag på skaren i solen och njöt på väg hem från skolan. Där öppenheten sluter sig har sly växt upp på ytor som anses för krångliga att hålla rena. Höet är inget värt idag. Inga kor finns här. Bara hästar på ridskolan dära Vall´n. Det där slyet har jag ett inlägg om men än är "Landsbygd i förfall" opublicerat.

Jag tycker om den här utsikten. Ljuset och dess förändring över januaridagen. Opretentiöst. Bara två lador finns kvar på Radden av alla som en gång stod här på den öppna ytan. Jag jämför med bilder från 40-, 50-, och 60-talet. Här var mina gamla släktingar på morssidan verksamma.  Det är åtskilliga mansår nedlagda på de här lägdorna. Idag finns här en helt annan mentalitet, nu då jordbruket och den gemenskapen inte längre existerar.

 

10.42

12.52

 13.52

14.04

13.52

Om utvecklingen i världen fortsätter i samma spår som tidigare kommer den här vyn inte att finnas om några generationer, kanske räcker det med två. Här i byn kommer att finnas ännu färre invånare, den öppna marken kommer att vara igenvuxen med skog. Men vad vet jag, världsförändringen kan få en annan inriktning.

Men enbart från 1970-talet kan jag se förändringar som talar sitt tydliga språk om avfolknings- och glesbygd. Varför över huvud taget stå emot och hålla marken öppen? Höet behövs inte längre, ingen del av markarealen på Radden nyttjas numera till spannmål som korn eller havre. Varför skulle lägdorna hållas öppna enbart för ros skull, det blir ändå inte samma "landskapsvård" som då den hålls öppen för nyttans skull. Varför kämpa emot naturen?

Antal lantbruk i landet

1949              425 000 lantbruk i Sverige

1969              125 000         -”-

1989              80 000           -”-

                                            18 november 1993. Föredrag på Sthlms universitet av docent Per Thullberg.

Bönder i Tornedalen

1980              120 st

2000              20 st

                                            ”Naturbruk” i radions P1 den 12 dec 2000.

Sedan 1970-talet har antalet bönder i Sverige halverats. Det innebär att 8 bönder per dag har slutat med sitt jordbruk de senaste 30 åren.

                                            ”Naturbruk” i radions P1 den 3 april 2001.

Jag samlar på statistik över jordbruket. Här ovan syns några få siffror och deras källor. Då jag arbetade på Riksantikvarieämbetet minns jag min förundran över att varenda bonde i Sverige fanns registrerad i en databas med djupgående statistik. Det var väl bara hårfärgen som inte var registrerad :-) Med hänsyn tagen till böndernas åldrar kunde staten planera hur utvecklingen skulle gå. Nu bor fler människor i städer än på landsbygden. Trenden är tydlig över hela världen.

Så - jag passar på att njuta utsikten idag. Redan nu kan man se att där stolpar, lador eller andra hinder finns växer sly upp, det finns latent och slår rot så snart tillfälle ges. Det där ska vägverkets maskiner ta bort. Jaha. Det är ingen idé att stå emot då det jordbruksmark ger inte är värt något.

Minns hur pappa slog vägrenarna både längs Kustlandsvägen, gammvägen, och Riks13 med lie ända in på 90-talet. Nu är det vägföreningens och vägverkets sak. Floran förändras, avhugget sly står som spön ur backen. Älggräset sprider sig, en typisk ohävdsväxt. Kattfotens biotoper minskar med raketfart. Och egentligen behöver jag inte bry mej, jag bor ju någon annanstans där självkänslan är större, och med den framtidstron.
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om jordbruksnedläggning, statistik, glesbygd, landsbygd, avfolkningsbygd, ljusets skönhet, vita vidder, lägdor, öppna diken, snö

Muppande dator och bloggverktyg

Jag läste här på bloggen en kommentar om en muppande dator. Sådan som inte gör som man vill, som lever sitt eget liv.
Min blogg har börjat muppa sig. Jag kan inte få in kommentarer i marginalen som jag har haft. De är borta och går inte att få dit igen via en "gadget". Det är alltför lätt att missa att svara om kommentaren finns i samband med ett skriveri för länge sen.
Varför gör blogger så här?

Annat var det under den analoga tidsåldern ;-)

.

.

Kanske har även andra bloggare åsikter om Blogger, blogspot, bloggverktyg, gadget, fel, krångel

Flugornas skräck

I ett jordbrukarhem finns flugor eftersom kreaturen drar till sig flygfän. Så var det även här en gång i tiden. Med hjälp av en flughåv dödar man flugorna utan att de blir en våt fläck på väggen eller vad de nu sitter på. Så blir ju resultatet om man använder en flugsmälla. Jag visade en bild på flughåven för länge sen och fick frågan hur den används. Egentligen borde jag lägga in en videosnutt för att visa med vilken elegans jag utför flugfångsten :-) men så blir det inte. I södra och mellersta Sverige känner jag inte till om sådana här håvar har använts, har i alla fall inte hört om det bland mina bekanta.

Hur som helst är det här ett bra sätt att fånga flugor om man bara övar upp tekniken och får in snitsen.

 

Smyg sakta mot flygfäet, gärna bakhåll. (Vingmuttern symboliserar här flugan.) Håll med höger hand i skaftet och med vänster hand håller man ihop bakre delen av håven så att den inte slänger och dänger och skrämmer flugan.

Går det att ta stöd mot en kant på möbeln, inredningen som flugan sitter på, så gör det. Smyg sakta men säkert på och överrumpla. De sista decimetrarna ska håven röra sig med raketfart mot flugan som flyger upp och fångas in i den då vidöppna håven.

Med snabba och bestämda tag för man håven fram och tillbaka i luften ett par gånger i luften så flugan med säkerhet hamnar i botten. Samtidigt tar man snabbt tag i håven och håller om den så flugan stängs inne. (Glömde ta bort vingmuttern som ju rimligen borde vara fångad på bilden ovan och "surra" i flughåvens nedre del.

Slå håvens nederdel mot en hård yta - flugan dör så klart. Jag tycker det här är ett bra sätt att avliva flugor som besvärar men så har jag övat sedan barnsben och börjar få in den rätta snitsen. Har i samband med dessa dödshandlingar även lärt mig en hel del om flugors mentalitet och beteenden. Jag - flugornas skräck ;-) Så olik min farmorsmorfar som inte ville döda ett enda kryp.

Det här var ett för tidpunkten väldans malplacerat skriveri. Flughåvar hör sommaren till :-)
.
. 
Kanske har även andra bloggare åsikter om flughåv, flugfångare, flugsmälla, kossor, jordbruk

Direkt från himmeln

Snöstjärnekudden har broderats av mamma,

som liksom jag tyckte om snö.

VYKORT

Vinterväg

Snön faller

Bussar går

i tovskor genom skogarna

Plogbilen

vinterdagens morrande Nike

sträcker ut sin vinge

och bereder väg

till ödemarkens hem

åt föreläsaren

med portföljen full av splitter

från världskrevaden

Birger Norman

ur

"Våg under vinden"

1957
.
.

Sällskapsspelens tid

God fortsättning!

Vintern var en bra tid för sällskapsspel i en jordbrukarfamilj. På sommaren fanns så mycket annat som krävde engagemang, vinterkvällar och storhelger som jul och påsk var lämpligt att ägna sig åt lekfullare gemensamma sysslor som dobbel och spel. Eller högläsning. Sällskapsspel och pussel hör för min del fortfarande ihop med jul. För många gör nog tv och internet att sällskapsspelen försvinner i den form som var, att fysiskt träffas över ett bord. Nu kan man spela spel utan att träffas annat än i smartphonen eller spela dataspel i sin ensamhet. Hela samhällsutvecklingen går mot individcentrering och ensam sysselsättning i  samband med teknikförändringarna.

Här är ett gäng hemma i vardagsrummet som spelar loppa. Pappa fotar förstår jag och det är första halvan av 50-talet. En mjuk duk eller filt ligger på bordet för här spelas loppa.  

En filt, små plastknappar i fyra färger, fyra av vardera och en lite större av varje färg samt en träkopp behövs. Sen är det bara att köra igång. Upp till fyra ensamspelare eller fyra lag. Enkla regler och inget direkt tänk krävs men väl koordination i rörelser och beräkningar av den kraft man lägger bakom varje "hopp". Det här spelet har vi haft mycket roligt med, mest för att det är trevligt med gemenskap.

 De små knapparna ska hoppa som loppor ner i koppen med hjälp av den större knappen som spelaren håller i sin hand.

Kartongen ser ut att vara 30-tal. Förmodar att pappa fått eller köpt det. Det borde härröra från plastens barndom. Och från en tid då enkla sällskapsspel fick människor i olika åldrar att träffas.

.
.

Kanske har även andra bloggare åsikter om sällskapsspel, loppaspelet, tv-spel, datorspel

Frid & fröjd!

I all hast, tillvaron har varit och är galet hektiskt. Mer än normal julrusch. Men stress - nej! Det är rooooliga saker som sker. Som traditionalist blir mycket som det brukar från och med imorgon.

Hur som helst vill jag bara önska alla inklusive mej själv :-) en

glad och fridfull julhelg.

Jag ska bara vara.

.

.