Bönhus

Detta bönhus besökte jag helt nyligen för att lyssna på sång och musicerande med tre Ackis-studerande. Utöver detta kom det sig att en bygdens son höll en predikan. Som sig bör i ett Guds hus kan tyckas, ändå blev jag lite förvånad men också glad. Det kändes som föritin.

Byggt någon gång på 1920- eller 30-talet med många fina detaljer. Se bara spetsavslutningen på läkten.

Det är målat med linoljefärg som vittrar så här efter många års klimatnötning. Lätt att skarpa på sitt sätt och inget trä under är förstört som det skulle ha varit m en modern akrylat- eller latexfärg använts.

 

Inte alls pjåkiga material och fin detaljutformning. Det är byggt med omtanke och i gemenskap. För en papptaksälskare som jag blir mötet ett glädjekick. Kolla hur pappen är fäst på det svängda vapenhustaket! Detta bönhus är fortfarande i EFS ägo men används långt ifrån regelbundet.

 Uthuset har samma charm, samma panel, samma fasadkulör men de så vanliga enkla bräddörrarna.

"Herren är nära!" 

står det över altaret med förgyllda bokstäver. 

Det är hämtat ur Filipperbrevet 4:3 vilket också står angivet.

Så här ser altarmotivet ut i detta bönhus, missionshus. Här i trakten har vi historiskt använt båda benämningarna. Ordet kapell förekom inte ofta här när jag var barn.

Även i "mitt" bönhus där jag gick i söndagsskola fanns ett likartat motiv med pilastrar med kannelyrer, joniska kolonner och ett bibelord. Kannelyrer/räfflor, kolonner och text med blankförgylld text. Det måste ha varit mitt allra första möte med den klassiska arkitekturen. Och det har påverkat mig påtagligt. Jag är fäst vid denna arkitektur.

 

Dokumentärfotografen Sune Jonssons bok om bönhus i Västerbotten, "Husen vid himlastigen" tar upp just denna folkrörelsearkitektur. Inser vi inte värdet av denna epok med de starka frireligiösa yttringarna är allt snart borta. Det är ett hotat kulturarv tycker fler än jag. Det finns 700 bönhus i landet, varav en femtedel i Västerbotten.
.
.

Hälla utan att spilla

Jag vet inte vad dessa bleckplåtsringar kallas men vet däremot deras funktion. De är en Guds gåva till mänskligheten ;-)  De är märkta ALI PATENT S. Här i huset finns två storlekar.

Funktion? Jo, med dessa går det att fylla den sylt eller marmelad du kokat själv på burkar av lite varierande storlek utan att spilla på kanten. Hur klarar man sig utan dessa? Jag menar det på fullt allvar. En rest från självhushållningssamhället som jag inte ser numera. Om det är mamma eller mormor som inhandlat dem ska jag låta vara osagt.

Ok, en tratt med stor vidd på röret går också an.
.
.

Slipstenen

 

Så bra att ha en slipsten i bruk. Arbetet går lekande lätt med vassa redskap och knivar. Förr fanns en sådan vid varje bondgård.

Det är till att inte glömma slipstenen i vattnet för att vattnet inte ska lösa upp stenen så den slits ojämnt vid slipningen och blir obrukbar. Gammal lärdom som gått in utan att det behövt inträffa. Sådan där traderad allmogelärdom som gått från far till dotter :-)
 .
.

Lieslåtter på hävdad mark

 

Årets lieslåtter skedde en dag i veckan då det faktiskt var soligt och varmt.  Med bra liar med bladen vasst slipade är det ett nöje. Gräs och örter är korta men ganska tjockt växande här vid sommarstugan, raderna med liggande hö blir otydliga. Dagarna efter har inte haft så förmånligt väder  höet torkat på ett par dagar. Långt därifrån. Istället har det varit en av de tristaste sommarväderlekar jag minns det senaste decenniet (men mitt väderminne är inte så beständigt :-))

Så här poetiskt beskriver en bloggare någonstans i länet sin lieslåtter förra året. Vi är tydligen flera som får användning för våra liar även här i norr, det ger samhörighet med en okänd:

Begick lieslåtter om morgonen.
Det är så man gör med lieslåtter.
Man begår den. Allvarsamt, om morgonen.
(...)

Läs hela Lage Olovssons beskrivning HÄR.

Jag letar efter klotpyrola, Pyrola minor L. Se, där är den. Så trevligt att du visar dig även i år lilla blomma, du som växer där skog och hagmark möts!
.
.

Masonite i mitt hus

Masonite är verkligen ett allroundmaterial. Här ses några klädhängare/galgar av 100 % träfiberskiva av märket Masonite.

De har jag sett och använt så länge jag minns.

Det är pappa som tillverkat dem. Jag kom att tänka på dem i lördags den 11 juli för då höll

Masonitemuseét i Rundvik öppet och i år lyckades jag komma dit under öppethållandet. Där finns mycket som attraherar en masonitefantast. Men sådana här klädgalgar finns inte i museets samling. 

.

.

Pionfint

När de egna pionerna inte slagit ut på länga vägar när,  utan bara är små knoppar, då kan man åka på hemvändarveckans sommarcafé till Sunnansjö och njuta av de vackra buketterna där. Pioner och många andra perenner är arrangerade i vaser på caféborden i bygdegården - den gamla skolan.

  

Utöver de vackra blommorna, som vid förfrågan sägs troligtvis komma från Katarinas vackra trädgård, bjuds på många sorters gofika med hembakt samt kaffe förstås. Inte gör det så mycket ifall det regnar, här är sommaren inplockad.

I farstun sitter gamla svartvita skolkort inramade med namnen på de avbildade eleverna och lärarna tydligt angivna. Föredömlig information att ta del av för den som önskar.

.

.

Inspiration

Ännu en hembygdsgård. Kvällen är sen men solen lyser ännu. Jag styr bilen mot platsen som skylten vid vägen utpekar. Finner en för landskapet så typisk byggnadsform, en korsbyggnad med spåntak och utsirad entré.

 

Gårdstunet är vackert med kort gräs utan att vara snaggat med blommor.

Det är stängt för dagen. Ändå finner jag saker att inspireras av. Enbart lugnet är en lisa för själen. Kaffetermosen kommer fram, Och titta där uppe på andra våningen, i mittersta fönstret...

... så klart att man kan göra så där förstås. Släta hängande gardinvåder på sidorna och i mitten en fint virkad kvadratisk textil, kanske en duk. Jag tar med mig detta som inspiration till ett annat hus.

Till det här gårdstunet flyttades Edholms stuga 1925. I denna lilla enkammarstuga bodde hembygdsforskaren Per Edholm fram till 1921. Stugan tillhörde ett litet torp i Bålsjö.

Ångermanland i mitt hjärta. Ännu en vacker kulturbemängd plats - Bjärtrå hembygdsgård i Strinne. Känner mig mer som ångermanländska än västerbottniska. Kulturbevarandet är olika i de här landskapen.
.
.

Så bor arkitekterna

På Södermalm i Stockholm är var hundrade invånare en journalist. Var tredje journalist bor i Stockholms kommun, nästan hälften i Stockholms län. Hur snedfördelat journalistkåren bor kan man läsa på hemsidan för Institutet för mediestudier.

Nu har en undersökning gjorts om hur arkitekterna bor. Och koncentrationen på Södermalm delar arkitekterna med journalistkåren, yrkesgrupperna är överrepresenterade i denna gentrifierade stadsdel.

© OpenStreetMaps bidragsgivare

Fördomen är att arkitekter ritar moderna höghus åt andra men själva föredrar sekelskiftesvillor. Utifrån drygt 8000 yrkesverksamma arkitekters adresser har vi tagit reda på hur arkitekternas val av boende faktiskt ser ut.


Av: Annika Jensfelt. Läs hela artikeln i Arkitekten 6/7 2015.

Scrolla neråt och läs att 7% av arkitekterna bor i hus byggda de första tio åren på 2000-talet, trots att bostäderna från det årtiondet bara utgör fem procent av det totala bostadsbeståndet.
Knappa i alternativen och se de olika resultaten.

HÄR kan man läsa artikeln på nätet och om man vill undersöka en ort klickar man på den.

.
.

Kotagel

Nyss undrade jag här på bloggen vad man använde kosvansar, kotagel till. I en av alla landets 3000 finfina hembygdsgårdar fick jag ett svar.

På lappen står det: "Detta är en silduk som är gjord av kotagel, den silar man mjölken genom."

Är detta tvåändstickning eller...
En silduk användes för att sila den den nymjölkade mjölken ren från eventuellt boss. När jag var barn användes färdiga sildukar av flera tunna lager mjukt papper.

I samma hembygdsgård i Härjedalen såg jag likadant stickade "tossor", också de av kotagel. Det känns bra då en fråga så snabbt får ett svar. Kotagel användes förstås till annat också så jag fortsätter att besöka hembygdsgårdar för att inspirera mig samt få svar på frågor jag har och frågor jag inte vet att jag har :-)

Här har Västerbottens dokumentärfotograf Sune Jonsson fångat Helmer Jonsson i Djupsjö då han silar mjölken. Nere i "tratten" låg silduken. Mjölken rann genom den ner i mjölkkrukan/mjölkflaskan. Så gick det till.
.
.

Ovälkomnande

Ska verkligen en sådan här uppmaning behövas i herrans år 2015? Jag mötte den på väg till en offentlig lokal dära Vall´n.
.

Att samsas

Här gäller det att komma överens. Veta när man kan gå, köra bil eller tåg. För detta finns ett fungerande signalsystem.

Den här typen av kombobro är icke alls vanlig. Men somliga vänner har koll och meddelar sig vilket jag tackar för.

Den nitade stålkonstruktionen är tillverkad av Atlas i Stockholm 1908.

Utsikten över Ljusnan går an.

Inlandsbanans rälsbuss har företräde just här och nu. Av naturliga skäl. Detta är en av sevärdheterna i Sveriges avlånga land om man är lagd åt det hållet. Jadå!
.
.

Stötta sten

Ett jättekast, ett flyttblock, en stor sten. Något en jätte ska ha kastat mot kyrkan för att han inte gillade ljudet av kyrkklockorna. Den gamla skrönan har man ju hört på många ställen.

Här är ett sådant jättekast. Självfallet stannade jag och la ett par grenar för att stötta stenen. Inte vill jag att den ska rulla ut på vägen och orsaka en trafikolycka ;-) Vägen är smal och kurvig, slingrar sig fram på samma sätt som då här var en klövjestig för flera hundra år sedan. Man kommer riktigt nära naturen, det går inte att köra 100 km i timmen precis. Älskar´t! Man kommer in i ett annat tempo.

Stötta sten.  Äntligen har jag egna bilder på kulturfenomenet.

Sådana här skrönor måste väl normalt sett finnas över hela landet men jag känner inte till någon från Västerbotten eller min hemkommun.

Finns någon vägsträcka i Västerbottens län som är kulturskyddad. Berätta för den vill jag åka, den vill jag bese.
.
.

Något visst med gamla träd...

Passerade nyligen åter igen högstubben av gran och tänkte äntligen på att fotografera. En metallskylt står intill med nedanstående text inristad:

 

1877 - 1997 
Stora gran i Granhed eller enbart "grana" uttryckt på bygdemålet. Under ett helt sekel stod den här, tät, grön och mäktig tills ett åsknedslag 1997 beseglade dess öde. Uppvuxen mittemot ¼ mil och mitt i en ägargräns, vilket innebar att trädet hade flera ägare. Detta senare var säkert anledningen till att den fick stå kvar oavverkad.  

Granen hade en benägenhet att vintertid vissa år fälla torkade fjolårsskott i stor mängd. Dessa lade sig i en halvcirkelformad matta på landsvägen. Granen "sträntade" sades det, och man tog det som ett tecken på att halva snömängden för vintern hade fallit. "När grana stränta va dä halvsnögad snö."  
Granens ålder är beräknad till 120 år. Omfång i brösthöjd 202 cm. Totala höjden var 30 meter. Avverkad av Bygdegårdsföreningen 14 juni 1999 på 4 meters höjd.  

Den här granen är/var inget naturminne utan skylt och tak över stubben har kommit till helt på en förenings inititativ. Texten är väldigt kärleksfull och korrekt med dialektala ord jag aldrig hört. Älskar´t! På motsatt sida av vägen ser granarna ut som ovan. Stor och ståtliga är de!

 Klickbar

Tänker på björkstubben i den urgamla backen, backen som idag förbinder gammvägen och Riks13,  i hembyn. Där stod en gammal björk, se notis i lokaltidningen ovan. Där har en privatperson byggt ett skyddstak över stubben, bygdegårdsföreningen förutan.

Vi är många som tycker att det är något magiskt med gamla träd. har ni sett Rumskullaeken? 

Boken Svenska jätteträd och deras mytologiska historia av Per Österman finns med på bilresor, att finna sevärdheter är inte svårt.

.

.

Ögonpyrola

I Svenska Botaniska Föreningens tidskrift Vilda växter läser jag att ögonpyrola är årets växt 2015.

"Under dina skogspromenader ska du i år spana efter årets växt ögopyrola. Den finns i hela Sverige, från Skåne i söder till Torns lappmark i norr. Vanliga växtmiljöer är skuggiga och något fuktiga barrskogar. Ögonpyrola är lätt att känna igen och har inga förväxlingsarter. Tyvärr trivs den inte med modernt skogsbruk. Vid slutavverkning försvinner den ofta från sina växtplatser. Svenska Botaniska Föreningen behöver din hjälp med att inventera ögonpyrola under 2015. Mer information om hur rapporteringen går till hittar du på vår hemsida www.svenskbotanik.se under rubriken Årets växt. Välkommen med dina rapporter"

Ögonpyrola
Foto Thomas Gunnarsson

På hemsidan finns ovanstående foto samt bland annat denna fördjupande text:

"Ögonpyrola är en flerårig ört som blir 5‒15 cm hög. De vintergröna bladen är rundade, kortskaftade och med en sågad kant. Bladen sitter oftast tre tillsammans och bildar som en rosett nära markytan. Den ensamma, lutande blomman sitter i stjälkens topp. Blomman är vit, väldoftande och har fem djupt inskurna flikar. I förhållande till växten i övrigt är blomman oproportionellt stor. Blomningen sker i juni‒juli. Kapseln är upprätt. Ofta uppträder ögonpyrola i mindre bestånd beroende på vegetativt förökning.

Ögonpyrola växer i hela vårt land (...) Växtplatserna är skuggiga och fuktiga barr- eller blandskogar, gärna med rörligt grundvatten. Äldre, mossrika granskogar är den vanligaste miljön för arten. Mer sällsynt växer den längs skogsvägar, i kanten av myrar och längs bäckar. Ögonpyrola förefaller ha svårt att etablera sig i ungskogar men kan påträffas i igenväxande sand- och grustag samt i planterade tallskogar på inte alltför urlakad sand. En viss kalkpåverkan förefaller vara gynnsam för arten."

Förr växte ögonpyrola vid sidan av Degermyrvägen strax ovanför "löta", byns södra area för sommarladugårdar. Precis där apelsintolla´ brukade börja rulla utför :-)  Det var lycka redan då att hitta denna lilla tillbakadragna ört.
.
.

Ängens blommor

Under en resa västerut i landet visade dikesrenarna upp olika vackra ängsblommor.

I hembyn tycker jag mig se att ängsklockorna (Campanula patula) har minskat i antal under 00-talet på min mark uppe på "Radden" där jag sett dem varje år sedan barnsben. Arrendatorn slår höet men sedan 2012 tas det inte till vara utan får ligga kvar. Det gödslar lägdorna (vallen) och ängens blomster minskar i antal eftersom de vill ha näringsfattigt.

* Ängens mark
Ängar är en bristvara idag. Inte konstigt, med tanke på att vi lever i en högproduktiv värld där marken ständigt ska producera och leverera. Och ängsmark får absolut inte vara bördig, snarare tvärtom bör marken inte ha gödslats på många år.

* Lieslåtter
Det brukar ta några år att etablera en riktigt fin blomsteräng, och när den väl är klar återstår att förvalta den på bästa sätt. I augusti, när blommorna har hunnit sätta frö, är det dags att slå ängen. Använd helst inte en motorgräsklippare eller trimmer med snören. Roterande redskap sliter sönder
stjälkarna, vilket kan orsaka sjukdomar. En gammal hederlig, riktigt vass lie är antagligen det bästa redskapet för att göra jobbet.

* Räfsa bort
När höet har fått ligga och fröa av sig transporteras det bort från ängen. Höet måste tas bort, annars lakas näringen ut i marken och ger en gödseleffekt som missgynnar ängsfloran.  Om du har tillgång till nötkreatur skadar det inte att låta dem komma in och beta på ängen några veckor efter slåttern. Allt dött växtmaterial ska bort från ängen.

Det ligger en hel del arbete bakom vackra ängsmarker. Sådant som skedde naturligt här fram till 1970-talets slut ungefär. Många arter har försvunnit sedan dess kan jag tro. Slåtterblomma, höskallra, kattfot, klotpyrola, ögonpyrola, darrgräs, kråkklöver får stryka på foten. Och var finns nu humleblomster och smällglim? De olika arterna av vilda ängsblommor har minskat i min hembygd. Älggräset däremot ökar snabbt i utbredning, för mig ett tecken på övergivenhet. Att betande hästar klarar inte av att hålla åkrarna slyfria vet vi och inga nötkreatur som äter hö som vinterfoder finns längre i någon enda lagård.

En liten del av min mark sköter jag med lieslåtter enligt min och pappas tradition, en försvinnande liten del - men trevligt är det. Det är dock svårt att sköta markerna som man skulle önska då man inte bor permanent och idealen är så olika bland oss som bor här. Är det verkligen gentrifiering av min landsbygd som krävs för att hålla kulturlandskapet levande? I det längsta har jag hoppats och trott att det inte är så men jag tvingas att ändra uppfattning. Det är en fråga den här bloggen återkommer till nu och då.

HÄR finns en bra broschyr om "Ängar" i pdf-format att ladda ner från Jordbruksverket. Det finns flera olika sorts ängar och det berättas om där. kanske vet ni som är lite äldre och bor i byn var raningen fanns/finns. Pappa nämnde emellanåt raningen. Det är en form av äng som förekommer mellan hög- och lågvattenlinjerna utmed sjöar och vattendrag i Norrland. I broschyren står att ordet "raning" kan härledas från norrländska dialektala benämningar för "röjning".
.
.

Högsommar söderut

 

 Prästkragarna blommar med oerhörda mängder denna sommar.

Igår slog den stora blåklockan ut!

Jag har fått detta till låns. Älskar´t   alltihopa!

.

.

Vigda

Foto: André, N-ling

Den 1 juli gifte sig mina föräldrar.
Det var tydligen vanligt här i trakten vid den här tiden att bruden hade dräkt och en liten hatt, har sett flera bröllopsfoton härifrån från samma period med den utstyrseln. Just här är hatten avtagen.

Min mamma gillade aldrig bröllopsbilderna, de hängde aldrig framme. Vare sig hon ler eller ser allvarlig ut, vare sig den lilla hatten sitter på huvudet eller inte. Det var nog något som kändes uppstyltat här i fotoateljén, pappa fick stå på en pall för att bli rejält längre än sin hustru. Tror jag fattar att det kändes krystat och tillgjort. Sen var det det där med flugans färg... :-)

Brudbuketten och knapphålsblomman består av grannen Hildurs pimpinellrosor. Efter vigseln åkte paret på bröllopsresa till Gotland för att träffa vänner som bodde där. På nervägen stannade de till hos släkten i Sundsvall, på hemvägen stannade de till i Sthlm. Där köptes bland annat textilier på NK för att sedan bli blockrandiga gardiner till 50-talsköket i morfars hus. Fem år senare föddes första barnet. Jag.
.
.