Frost

Första frosten är kom inatt. Morgonen är skimrande vacker. Hösten tilltalar mig mycket, lugnet sänker sig över tillvaron.

 Iskristaller täcker marken ända tills solen letar sig fram och får dem att smälta.

Inne står mina många buketter några dagar till. Här är det snarare värmen från den vedeldade kaminen som tär på växterna.
.
.

Svenskheten symboliserad

Finns det något med mer "svenskt" än en orange trähäst?

Egentligen är det här ett fantastiskt hantverk även om maskiner används vid framställningen i lilla byn Nusnäs. Jag såg i alla fall inga laserutskurna figurer utan det var bandsåg som användes. Hela processen var öppen för besökare och för fotografering. Här visas endast två foton.

Jag köpte en ofärdig och vackert kantig trähäst och målade den ultramarinblå med matt yta. Eller Kleinblå kanske. Bara för att vara tvärs emot. Den blev mycket vacker.

Var det hädiskt? Det finns de som inte tycker om att man leker med svenskheten.
.
.

Museiman

Min far hade en stark önskan att se Öresundsbron, som invigdes sommaren år 2000, intresserad som han var av broar bland mycket annat. Det här ledde till en resa genom Jylland, Fyn och Själland tillsammans med en gemensam bekant.

Vi med bilfärjan Göteborg - Fredrikshamn. Att strosa i sanden på Skagens udde i skymningsblått ljus var en skön början. Dagen efter kom vi till Sankt Laurentii ödekyrka, "den tilsandede kirke". En annan kyrka vi besökte var Mårup kirke i Lønsrup på västra sidan av Jylland. En speciell upplevelse då kyrka med kyrkogård var på väg ner i haven eftersom klinten undergrävdes av havets vågor. Vi hann se den utan och innan men nu är den borta. Med risk för att den skulle störta 70 meter ner i havet monterades den senare ner sten för sten. Det hela var klart 2015.

Tollundmannen

Så småningom nådde vi Silkeborg där vi övernattade. I familjen har vi sällan eller aldrig i förväg bokat hotell eller vandrarhem då vi rest runt. Så inte heller på denna resa. Med det sättet att resa kan man improvisera mycket mer än om rutten är beslutad i förväg, det är ett sätt som jag fortsatt att resa på. Inget "all-inclusive", tack. Dagen därpå besöktes Silkeborg museum och Tollundmannen som var ett fantastiskt lik från si så där 300 f Kr. Här tog pappa fram sin Instamatic ;-)

Så klart besökte vi Himmelsbjerget på 147 meter som tidigare sas vara Danmarks högsta berg. Ganska pluttigt om man kommer från norra Sverige alltså.

Harald Blåtands Jelling med kyrka, gravhögar och runstenar besöktes förstås, världsarv sedan 1994. Där glömde pappa sin keps på en matservering där vi stillade hungern. Han kom på det då vi lämnat den lilla staden. Vi hör av oss dit då vi kommer hem igen, sa vi. Men tro hur glad farsan blev - då han nådde hemmet i Västerbotten fanns kepsen redan i ett brev i postlådan. Den vänlige ägaren, som vi hade kommit i slang med, hittade namn och adress inne i kepsen som var noggrant märkt.

Koldinghus slott ville jag till. Där har ett annorlunda restaureringsideologiskt grepp tagits vid återställandet av slottet som nu är arkeologiskt och historiskt museum.

Faaborg museum, ett underbart litet färgstarkt konstmuseum på Fyn från 1915, ett besöksmål för arkitekter. Arkitekt var Carl Petersen. Vi bodde i den lilla fynska stan.

Bron över Stora Bält mellan Fyn och Själland körde vi naturligtvis också över. Tänk om den funnits den 1658 då Karl X Gustaf  tågade över isen och riskerade livhanken på den svenska armén. Det var "bara" två kompanier som gick genom isen på Lilla Bält den gången.

På Själland tänkte vi besöka Ringsted kyrka, invigd 1070, som är den första tegelkyrkan i Norden. Vi stannade till men där pågick bröllop så vi såg inte det inre. Kyrkan var större än jag föreställt mig utifrån bilder. Den där kyrkointeriören återstår att besöka för min del.

Lejre arkeologiska friluftsmuseum ville jag visa pappa då jag tyckte om stället som jag ensam hade besökt flera år tidigare på en ensamresa ut i Europa. Ytan är stor med långa gångavstånd vilket skulle ha blivit för mycket för den gamle mannen på 84 år. Pratade med kvinnan i receptionen, som kände igen mig sen det förra besöket, och fick lov att försiktigt köra in bilen om jag tog hänsyn till de andra besökarna.

I närbelägna Roskilde bodde vi på det nybyggda modernistiska vandrarhemmet alldeles i smeten med Vikingeskibsmuseet och domkirken nära inpå som båda fick besök dagen därpå. Margareta I, kung Byxlös, som regerade i Norden många år under 1300-talet, är en av de kungliga dignitärerna som är gravsatt i katedralen. (Ni har väl sett hennes gyllenduksklänning som förvaras i Uppsala domkyrkas skattkammare? Det har jag. Så klart ;-) )

Danhostels vandrarhem med Roskilde domkyrka i fonden.

Sen en snabb tur in i hjärtat av Köpenhamn med Nyhavn och därefter äntligen Öresundsbron som ju var resans ursprungsmål. Hur glad är jag inte över att den där önskeresan verkligen blev av innan det var för sent.

Vid Malmö C lämnade vi av vår medresenär som tog tåget vidare mot nordväst. Vi två kvarvarande fortsatte till Ystad och tog in på vandrarhem, besökte Kåseberga och Ales stenar på kvällen och strax efter såg vi ett fascinerande skådespel sittande i bilen då ett häftigt åskväder drog förbi. Tidig morgon efter körde vi in till Malmö där pappa satte sig att läsa på nya stadsbiblioteket av Henning Larsen Tegnestue (som även ritat Arkitekturskolan och Bildmuseet i Umeå för att nämna arkitektur i norra Sverige.) Själv ägnade jag dagen åt att besöka Bomässan Bo01. Detta var således 2001 och Turning Torso av Santiago Calatrava hade börjat byggas.

På eftermiddagen drog vi norrut. Körde natten igenom men tro det eller ej - då vi nådde Älmhult på väg mot Diös ville min gamle far se Råshult. Självklart svängde jag av. Att komma till Carl von Linnés barndomshem där och då var en upplevelse i sig, en folktom och vacker dunkel sommarnatt. (Det mindes jag när jag deltog i ett planeringsprojekt där inför Linnéåret 2007. Att planera för att man ska nå platsen till fots från bilparkeringen som kom att ligga en bit bort är självklart, osynlig från den lilla 1700-tals gården.) Under resten av nattens bilkörning blev jag underhållen med gamla slagdängor från farsans ungdomstid för att inte skulle somna vid ratten. Själv saknade han körkort.

Jag tänker ibland tillbaka på resan och inser våra likheter. Motorer och sport höll vi oss ljumma inför. Vi hade flera gemensamma intressen och båda hade vi åsikter om vad som skulle ses. Ingen styrde helt och hållet men kom med förslag och det var berikande med de gemensamma kulturhistoriska intressena. Kan idag sakna en sådan resekompis, faktiskt...
.
.

Vad händer med resten av Sverige?

Nationalekonomen Johanna Nilsson och företagsekonomen Maria Lillieström har recenserat första av tre avsnitt av tv-serien "Resten av Sverige".

Det är viktigt och finns att läsa HÄR .

Måste alla på landsbygden vara kreativa? Måste initiativ för att överleva komma från landsbygdsborna själva? Går det? Vi har initiativtagande människor på olika platser men vad händer med bygder där denna initiativförmåga och samarbete saknas? Kommer endast orter med gemensam kreativitet att fortsätta finnas kvar? Vad händer med de övriga? Livsmöjligheterna ska inte dikteras av enskilda individer. I städerna behövs inte kreativitet hos samtliga invånare. Långt ifrån. Ska och kan landsbygden överleva genom bidragsberoende? Nej, hävdar jag.

Den positiva kreativitet som finns i ångermanländska Edsele med omnejd kan inte finnas överallt. Där har man byggt ett slakteri (som jag för övrigt besökt), där har man kurser i landsbygdsfrågor, man har skapat Nipakademin. Man säljer köttlådor till framsynta restauranger och människor i storstäder. Den starkast drivande kraften har jag uppfattat är en visionär, utflyttad stockholmare. Hur går det för bygder där en drivande kraft saknas? Måste de dö ut? Att kunna leva på landsbygden ska inte vara beroende av enstaka eldsjälar, det fungerar inte i längden. Det måste till en strukturell förändring.

Att se problemen är inte så svårt för oss som bor på landsbygden, glesbygden. Att se och förstå strukturerna som ytterst kringskär möjligheterna kan vara så mycket svårare. Men för att kunna få verktyg till att förändra situationen måste vi förstå de där strukturerna. Erfarenhet från exploateringar i hembyn har fått mig att se och förstå orättvisor, både utifrån kommande och inte minst de inbyggda som finns inom bygemenskapen. Det har varit en chockerande upplevelse att inse detta.

Det är två avsnitt är kvar av "Resten av Sverige". Programserien har skapat diskussion redan innan det första programmet gick ut på svt Play.
.
.

Sådana är dom, de norrländska männen

 Denna story går runt i sociala medier.

"En norrlänning som hade varit fast på en öde ö satt på stranden och tittade ut över havet som vanligt. Då plötsligt såg han en prick på horisonten. Han tänkte för sig själv, ”Det är i alla fall inte ett skepp det där.”

I takt med att att pricken blev lite större så började han tappa hoppet. Först tänkte han att det kanske var en liten båt, sedan en flotte. Men det var för litet. Till slut bröt en figur vattenytan nära stranden och en person i dykardräkt gick upp på stranden.

Figuren lade av sig syretanken och masken och drog ner våtdräkten. Under visade sig en underbart vacker blond kvinna. Hon gick fram till norrlänningen och sa, ”Säg mig, hur länge sedan var det du tog en snus?”
”Över tio år” svarade den förbluffade norrlänningen.

Med de orden så drog blondinen upp dragkedjan på en vattentät ficka på sin vänstra ärm och drog fram en oöppnad dosa lössnus och gav den till norrlänningen. Långsamt öppnade han dosan, bakade en prilla och stoppad in den under läppen.
”Saatan,” viskade norrlänningen och njöt av prillan. ”Jag hade nästan glömt hur gott en snus kunde vara.”
”Hur länge sedan var det du fick en sup hembränt?” frågade blondinen.
Skakande svarade norrlänningen, ”Över tio år.”

Och med de orden drog blondinen upp dragkedjan på en vattentät ficka på sin högra arm och drog upp en flaska med en genomskinlig vätska i och gav den till norrlänningen. Han öppnade flaskan och tog en djup klunk. ”Saatan!” utropade han. Det här är verkligen fantastiskt.”

Nu började blondinen sakta dra ner dragkedja fram på sin våtdräkt. Hon tittade på den darrande mannen och sa, ”Och hur länge sedan var det du fick dig en härlig åktur?”
När han hörde det föll norrlänningen ner på sina bara knän med tårar i ögonen och sa, ”Det var då som faan! Säg inte att du har en snöskoter med dig!”

***

Jomen, det var väl det vi alla visste - sådana är den "norrländske" mannen. 

Det enda han kräver är snus, sprit och motorfordon. Sådan är bilden av norrlänningen. Trög. Jag vill inte gärna dela den bilden trots att jag delar storyn här på bloggen. Jag har så många exempel på hur norrlänningar häcklas och tycker inte att vi själva ska sprida den bilden.

Då är det så märkligt i mina ögon att det var just norrlänningar i min hemkommun som tyckte att historien var okej. Den delades på nätet, jag tog tag i frågan och tyckte inte synen på norrländska män var okej i storyn - tomma bakom pannloben, pantade idioter. Ingen annan (av de få som kommenterade) tyckte som jag utan menade att norrlänningar tål att skojas med. Därför att verkligheten är den att vi "norrlänningar" var/är "efterfrågade på arbetsmarknaden i södra Sverige pga att vi är duktiga på att arbeta och är ansvarstagande". En annan menade att "vi anses ärliga och pålitliga, rekorderliga. Den attityden möts man av där nere (i Sthlm)."

Vi norrlänningar är "rejäla". Jodå. När vi befinner oss söderut i landet. Arbetsamma. Snälla. Protesterar inte. Gör som arbetsgivaren säger. Men hur betraktas man som kvarboende "där uppe"?

Senast jag personligen hörde en åsikt om norrlänningar var när en kollega här i Mellansverige (Skånefödd) för lite sedan menade, då vi kom att diskutera landsbygdsboende och skolor, att till den norrländska landsbygden flyttar väl bara grundskolelärare som inte har den bästa kompetensen (underförstått de får inte jobb någon annanstans). Därför skulle hon aldrig välja att sätta barn eller barnbarn i en byskola, och på inga villkor i "Norrland".

De som bor kvar i hemkommunen möter inte den attityden och får därmed en annan bild av sig själva och hur de betraktas av "sörlänningar". Förvisso handlar det hela även om vilka socio-ekonomiska grupper man rör sig i och tillhör.

Orden påverkar "tänket" och hur vi uppfattar oss själva. Därför blir jag ledsen då jag märker att människor i norr skrattar åt historier om dumma, bombade, urblåsta norrlänningar som handlar om dem själva. Alltså - har "norrländske" mannen något vettigt bakom pannloben att dela med sig av? Det är obehagligt att tänka att jag växt upp i en så torftig bygd och omgivning! Det "stänker" över på mig som känner mig normalbegåvad. Är jag alltför lättkränkt? Det är ju så vanligt att bli kränkt numera.

"Ibland blir jag anklagad för att märka ord. För att tillskriva orden en allt för stor betydelse. När jag kommer med mina kritiska granskningar av (...) möts jag inte sällan av reaktionen att orden inte är allt. Det är vad som görs som räknas. Visst kan jag till viss del förstå kritiken. Visst är det görandet som spelar roll. Jag tror bara inte att orden är oskyldiga. Att orden sätter ramar som görandet görs innanför. Visst kan görandet också påverka orden som används, men det är inte alltid så lätt. Jag tänker att orden är ett görande i sig."

Håller fullständigt med den här bloggerskan från "Norrland" i sak fastän det inte handlar om synen på "norrlänningar" utan om forskning (och jämställdhet). Sak samma. Det är nåt med orden och hur vi använder dem.

Nå, byt nu ut ordet norrlänning mot västgöte i historien ovan och se om den blir lika rolig!
.
.

Om de egna rötterna

Jag funderade lite mer om släktgårdar efter att ha läst en krönika om just detta. Hur många gamla släktgårdar finns bevarade inom familjen i Ångermanland, i Västernorrland, i Västerbotten. Något svar gick inte att hitta på nätet men jag ramlade över det här radioprogrammet om att ta över eller sälja en släktgård.

"Stina och hennes syskon äger ett släktställe tillsammans. De andra vill sälja. Men kanske inte Stina. För henne handlar det om känslor och familjehistoria. Och nu vet hon inte vilken väg hon ska gå.

Stället har funnits i släkten i över hundra år och mycket omsorg och kärlek har investerats i gården. Stina är rädd för att skära av sin egen historia om de säljer. Hon känner också en plikt gentemot tidigare generationer att fortsätta att vårda stället. Samtidigt som hon inte vet om det är praktiskt och ekonomiskt möjligt för henne att ta över själv. Och kanske är det inte heller bra fastna i det som har varit."

Minns min egen vånda då jag som 19-åring flyttade till Sthlm och hur jag kände när jag började fundera över framtiden och hur situationen skulle bli när föräldrarna hade gått bort eller inte klarade av att sköta hemgården längre.  Ständigt denna oro. Familjen pratade ganska tidigt om framtiden, sökte upp rådgivning. Att min syster var aldrig intresserad av att ta över blev ganska snart tydligt. Hon hade alltför trista upplevelser av byn för att vilja göra det. Och när det väl blev aktuellt ville hon bo i staden för att barnen skulle få gå i en friskola med bra pedagogik. Hon ville också bo så att barnen i möjligaste mån slapp skjutsas långväga till olika aktiviteter.

Minns sorgen när en vacker släktgård vid en sjö i Västergötland, som tillhörde en nybliven väninnas släkt, skulle säljas. En välhållen gård med snickarglädje, fina gamla tapeter och möbler. Hur ledsen och maktlös hon var. Hur hon som sista farväl ville fira sitt bröllop där. Det blev en fin fest.

Jag minns hur en arbetskamrat från Västernorrland berättade om syskonens gemensamma beslut att barndomshemmet skulle säljas. Han kände inget vemod över detta.

HÄR kan man, för den som vill, lyssna på halvtimmes-programmet om att sälja en släktgård.

Bild härifrån.

Hur skapas en "norrländsk" identitet? Hur kan vår nordliga landsända få en historia och inte bara ses som en landsdel av obearbetade naturtillgångar och nybyggare som varken har rötter eller anor. Om detta med rötter och kärlek till en plats handlade den här bloggens tredje inlägg om, det var i mars 2009.

.

.

Naturligt

Råkade passera ett stort gäng flugsvampar. Här är några. Tänk om man kunde spara de här snyggingarna på samma sätt som lavar och stenar.
.
.

Natur i box

Jag samlar på natur i liten skala, tycker om mossor och lavar. På mitt kontor en burk med olika lavar som föll ner från de gamla träden utanför i vårens vindbyar. Lavklädda stenar från mitt eget skogsskifte finns också på plats som en påminnelse om skogen i norr.

Samtidigt vet jag på att skogens situation förändrats så här i hemlänet mellan 1950 och 2013. Kalavverkningar, byggen av skogsbilvägar och så småningom någon skyddad areal. Se här:
http://www.svt.se/nyhetsklipp/lokalt/vasterbotten/article10365969.svt
.
.

Träffsäkert

Haha, det här är vad som väntar mig som pensionär: Träffpunkt sopsortering vid Miljöstationen. Nu när Posten och lanthandeln inte längre tar sitt ansvar som mötesplats.

Träffsäkert, Bärnarp!

.

.

Jugendbeslag till min valnötsådrade byrå

Nu har jag bytt möbelhandtag på nedersta byrålådan. Igen. Jag fick ju inte tag på ett jugendbeslag med nyckelhål tidigare utan köpte ett utan och monterade det. Det blev så här och ganska nöjd var jag.
Fick en kommentar på det inlägget:

Anonym10 januari 2016 15:33

Hej, letar själv beslag till en byrå och hittade din blogg. Det finns faktiskt identiskt beslag som du köpt till din byrå, men med nyckelhål här: http://www.specialbeslag.se/mobelbeslag/mobelhandtag-med-nyckelhal-85-mm Mvh Ella

Tack Ella! Jag känner dig inte men är väldigt glad över att du engagerade dig genom att lämna en kommentar.

Nu är det tidigare beslaget i sin tur utbytt till det som syns fotot nedan:

Art. nr: 09.G5020B2013-CF

Möbelbeslaget kommer från Specialbeslag, beställde beslaget via deras webshop. Leveransen som kom innehöll fel möbelhandtag. Jag tog kontakt via telefon och utan problem lovade den tillmötesgående säljaren, efter att ha tittat på ordern, att skicka det jag beställt eftersom de skickat fel. Snacka om att vara serviceinriktad! (Är det någon som behöver ett sånt här beslag som jag nu har till övers så kontakta mig så skickar jag med post.)

Det är fantastiskt så lätt det är att komplettera hus, möbler och inventarier numera. Byggnadsvården gör stora framsteg.

.

.

Kännedom om ett tidigare liv

De här två, på den tiden, små jäntorna, fick en sommar vara med och hässja hö med sin morfar. Jag ansåg det viktigt att de, som inte är landsbygdsbor, skulle få en inblick i hur deras förfäder en gång levt sitt liv. Visst är det väldigt viktigt att förstå sin bakgrund även om man som vuxen kommer att syssla med något som ligger långt från jordbrukande.

Den äldsta skrev till och med dagbok och lärde sig stava till hässja, räfsa, slåttanna och de lärde sig dessutom skillnaden mellan gräs och hö. Bara det!

Linhässjan är klar och en halvdag med annorlunda innehåll gick mot sitt slut.

Efter att en av jäntorna hade ramlat ner från hölasset på det låga cykelkärran (cykelkärre´som vi säger) ville båda bära cykelhjälm :-)  Ja, livet förr var inte alltid lätt och arbetsmiljön hade inte det skydd som man är van idag. Bara det var en erfarenhet att ta med sig in i vuxenlivet.
.
.

Höstsysslor

Drottninghuset. Salen N.3 nedra botten.
Konstnär: Sjöberg, Josabeth (1812-1882)
Material och teknik: Akvarell
Underlag: Papper
Mått i mm: 350x430

Bild från Stockholmskällan

I beskrivningen till akvarellen står det så här:

Höstsysslor, fönstren tätas och eterneller utplaceras samtidigt som golven skuras. Rummet är fullt av aktiviteter, en gumma mäter upp lakansväv med en alnstock, en annan tråcklar foder till en färdigskuren klänning, en blir behandlad med blodiglar medan en annan lägger patiens. Drottninghuset eller Ulrika Eleonoras hospital låg på Brunkebergsåsens klippiga norra del, en välgörenhetsinrättning.

Stiftelsen Drottninghuset tillkom 1686 för att bereda hem främst för äldre kvinnor och uppkallades efter drottning Ulrika Eleonora d ä. Huvudbyggnaden är Stockholms äldsta ännu fungerande välfärdsanläggning. Ritades av M Spihler, uppförd 1689. Ombyggd 1775, arkitekt C F Adelcrantz. De ursprungliga sovsalarna har efter senare  ombyggnad ersatts av små moderna lägenheter för bättre bemedlade äldre. Läget vid Johannes kyrka på Norrmalm är åtråvärt.

***

För mig innebär höstsysslorna bland annat att sätta in innanfönstren men först ska alla rutor putsas. Det har jag gjort i helgen i min sydligare belägna gård. Nu kan höstkylan komma :-)
.
.

Sandsten - röd och grå

Det var kulturarvsdagen nu i söndags den 11 september. Detta utnyttjades och jag lärde mig en hel del om slipstenstillverkning. Jag var ute på äventyr och fick inblick i ett nytt område vilket alltid är intressant. Våra svenska arbetslivsmuseer är ofta besöksvärda.

Här något väldigt lite om ett gammalt hantverk.

Röd sandsten användes i slipstenarna som höggs i Orsatrakten. Dagbrotten var många och små. Mönstret på slipstenarna har två viktiga funktioner. Gissa vilka? Eller är det bara förspilld manskraft?  ;-)

Ett liehölster var bra att ha för att frakta nyslipade lieblad i då bonden skulle ut på slåtter långt från gården. Hölstret hängde i en läderrem över axeln.

Orsa socken/kommun har tre slipstenar av röd sandsten på sin vapensköld. Slipstenstillverkningen var ett stort hantverk en gång i tiden i Orsa och på Gotland (grå sandsten). De två slipstensmuseerna finns i Mässbacken nära Skattungbyn, Orsa och i Kettelvik nära Hoburgen, Gotland. Så klart jag besökt båda ;-)

Det är gotländsk sandsten i slipstenen jag använder på gården.
.
.

Salem-kapellet

Det här är ett vykort med gamla Salemkapellet i Mo. En byggnad jag aldrig sett i verkligheten. Inte heller har jag sett folkskolan, en träbyggnad som stod mitt över vägen. Kapellet revs och på samma plats byggdes detta...

...som är dagens baptistkapell i Mo, Salem. Man ville ju följa med sin tid. För några år sedan byttes det röda lerteglet på taket ut mot svart takpanneimiterande plåt. Och tro det eller ej - jag gav ett bidrag till bytet vilket gnager i mig ännu. Det känns helt enkelt inte bra. Men det var så här - numera är kapellet, där det fortfarande firas gudstjänster, även samlingslokal i byn. Och här framför firar bygdens byar gemensamt valborgsmässoafton numera. Efter brasan knallade man ner i bottenvåningen för att dricka kaffe med dopp. Betalningen för fikat lades i en korg där det stod att pengarna skulle gå till omläggningen av taket. Plåt i tegelimitation skulle det bli. Något alternativ erbjöds inte annat än att låta bli att betala förstås. Hur jag än hade gjort blev det fel. Det var nog bara jag som stod inför detta moraliska dilemma den kvällen.

När jag vidareutbildade mig genom att läsa restaureringskonst på Konsthögskolan kunde jag inte låta bli att vid ett tillfälle förhöra mig med professorn i restaureringskonst om han någon gång hade känt sig som bakåtsträvare. De kvalificerade restaureringsprojekt som engagerade honom handlade om att värna det byggda  kulturarvet, om att bevara. Frågan kom sig av att jag rätt ofta, i de icke-akademiska bekantskapskretsar jag också umgicks i, förstod att jag ibland betraktades som just en bakåtsträvare och nostalgiker. Ordagrant hur svaret löd minns jag inte. Men utan tvekan kände han sig som en spjutspets in i framtiden med sin kunskap om gamla hus, byggtekniker och viljan att bevara detta till framtidens människor. Han menade att han låg före de eventuella belackarna. Helt klart. Så sant.
.
.

Att vara modern

Med tanke på det förra inlägget tycker jag att det här passar in. Även på landsbygden ville/vill man vara modern och up-to-date på sitt sätt.

Modern = nymodig, på modet, nutida, nu
Det urbana är just nu en glödhet trend. Att det ”urbana” egentligen syftar till täthet och en plats där det finns mycket människor, verkar sedan länge vara glömt. Nu får det urbana representera det mesta som är bra. Det får liksom staden symbolisera framgång, utveckling och möjligheter. Men exakt vad ordet betyder är dock väldigt oklart och varierar ofta beroende på vem du talar med – det varierar med de individuella föreställningarna om vad ett (gott) liv i stan är. Enligt Svenska akademins ordlista är dock en urban människa både belevad och världsvan. På riktigt!?

Det ord som urban har kommit att associeras starkast med är ”modern”. Ett ord som inte används lika flitigt idag, men som under efterkrigstiden var ett ord som fick styra hela samhällsutvecklingen. Po Tidholm har beskrivit detta väldigt slagkraftigt i sin bok Norrland:

Människor knyter sin identitet och lojalitet till en plats, säger Anders, och i Sverige förlorade många sin lokalförankring under sextio- och sjuttiotalet.

Naturen blev något mycket abstrakt.

Storskaligheten var en dygd. Man rev de gamla trähusen och byggde nya stora hus i betong. Man avverkade stora ytor på en och samma gång. Man lämnade inte en pinne kvar. Rent och snyggt. Och det låter kanske verklighetsfrämmande nu, men sådan var tidens melodi. Det fanns folk som tyckte att kalhyggen var vackra.

Många trodde att man nu kunde bruka skogen på samma sätt som en åker. Man tog centrala beslut i alla frågor. Skogen skulle slutavverkas vid samma ålder var den än stod i landet. Marken skulle återplanteras med tall eller gran, vilken jordmån det än var. Samma metoder skulle användas överallt. De skogsägare som mot förmodan tänkte använda egna metoder bötfälldes. Skogspolitikens syfte var att förse industrin med virke. Sveriges största kalyta, i Lappland, skapades på sextiotalet. De plantor som sattes har dött. Det är en öken och vissa förutspådde ett dåligt resultat redan då. Man lät sig övertalas med ordet modernt.

De som var emot storskalighet var emot det moderna.

Du måste läsa hela det intressanta inlägget som postats på bloggen HÄRIFRÅN. 

(Po Tidholm kallade sig "Landsbygdsbo men rätt urban" på twitter fram till oktober 2016. Även en Norrlandsförespråkare har svårt att stå emot trycket av det urbant moderna. Ingen vill ju vara en looser.)

På flygfotot syns platsen i byn där de första gårdarna uppfördes. Husen syns som symboler på Stenklyfts karta från 1646 men 1600-talsbyggnaderna var borta långt före 1900-talets början.
Här på flygfotot från 1957 ses en parstuga, en västerbottensgård från 1800-talet, som håller på att ersättas av ett "modernt" hus (det timrade  ljusa huset). Den gamla vackra parstugan revs strax efter. Det här tillvägagångssättet var mycket vanligt här i trakten.

 ***

1970-talet inföll då jag ung vuxen.
Jag har rent av vissa antipatier mot det.
Många småjordbruket lades ner, bland annat vårt.
Renovering och byggande av hus med moderna och "underhållsfria" material var modernt, så även hos oss. Man trodde på underhållsfria material trots att sådana inte finns.
Modeord var strukturomvandling och storskalig infrastruktur.
Jag flyttade till Stockholm för att få den utbildning jag eftertraktade och det var gott och var närmaste ort för det. Arkitektutbildningen kunde jag väl i mycket tillgodogöra mig men inte rivningsraseriet, förödelsen av gamla fina hus och inte heller byggandet av de nya kataloghusen som spred sina villamattor över landet. Byggnadsvård fanns inte på schemat. Miljonprogrammets elefantiasisområden var redan uppförda (1965-1975). En reaktion mot denna storskalighet, dit arbetssökande människor som flytt landsbygden flyttade in, blev småhus i form av stugor i en eller enochenhalv våning, helst hopbyggt med garaget. Det statliga standardiseringen och bostadslånen styrde utformningen. I storstadens villaförorter lika väl som här på landsbygden byggdes dessa småhus. De var/är i mina ögon trista bostäder jämfört med de vackert proportionerade äldre byggnader som revs. Trots det var det i storstäderna de intressanta arkitektkontren fanns, och jag kom att stanna i Sthlm i många år. Restaureringsintresset hade börjat få komma till tals och det tilltalade mig.
I grannbyn detaljplanelades ett område i början av 70-talet och 13 tidstypiska bostadshus uppfördes där. Det byggdes som en villaförort i en stad, inte vad jag menar med att förtäta på landsbygden.
Inte förrän 1996 kom den först skogsskördaren hit till byn och tre centralt belägna skiften avverkades.

Bengt Bratts mångåriga tv-serie Hem till byn visar den här förändringen så väl. Jag såg inte serien då den gick eftersom jag länge saknade tv. Istället såg jag programmen på raken för ett par år sen och blev tagen.

Man vill väl vara modern kan jag höra som argument än idag här i norr när förändring ska till, ibland för förändringens skull! Man kallar det utveckling!!! Vi svenskar är verkligen lätta att leda i en och samma riktning. Det känns så räddhågset.

Urbant leverne i Rom, urbs aeterna. Nutida foto från instagramkontot Germana giorno
.
.

Lilla Amerika

Här är en redogörelse för hur det var att växa upp i Täby på 80- och 90-talen. Intressant tyckte jag då jag läste, så olikt min egen barn- och ungdom. Klasskillnaderna i byn var ytterst små och alla bodde i småhus med egen tomtmark, de flesta familjer med egna hemman. Vi tillhörde alla en annan socioekonomiskt grupp än som beskrivs nedan och jag var ett rätt lyckligt barn som inte längtade bort.

"
I småborgerliga Täby möts betongmodernismen och idylliskt villaliv. Johan Deurell återvänder till sin barndoms gator och slås av hur lite som förändrats i den amerikaniserade förorten.

När man åker till Täby Centrum efter att inte varit där på nästan tio år, som jag gjorde nyligen, känns det som att vakna ur en långvarig koma. En ny stad har vuxit fram på det som en gång i tiden var bilismens piazza. Den gamla parkeringsplatsen har däckats över med stenstadsbebyggelse som hämtad från Ham­marby Sjöstad. Det sägs att Fredrik Reinfeldt bor i en våning här.

I den nya staden ligger det nya kommunhuset ritat av White: en stor, kopparglänsande struktur som inte är helt olik Sven­-Harrys konsthall. Det är lite ironiskt att politikerna som privati­serade precis allt - skolor, gymnasium och idrottsanläggningar - ska hålla till här. Men så är det.

Inomhuscentrumet, det som kallades ”Täbban”, är renoverat bortom igenkänning. De fattigare konsumenterna är borta, butik­erna är lyxigare och McDonalds har blivit mindre medan livs­stilskaféerna blivit fler. Runtom i centrum kan man slå sig ned i pastellfärgade soffgrupper, kompletta med blomkrukor, vardags­rumsmatta och fastlimmade Eames-fåglar.

Det är som att besöka en inredningsblogg eller vandra runt i en sådan där arkitektkontorsrendering av en ny stadsdel där alla är välbärgade, sportiga och solbrända. Välkommen till min hemstad!

”Täby är Sveriges näst rikaste kommun”, skrek min klasskamrat till vårt motståndarlag samtidigt som vi förlorade någon deltävling i Arlakannan. Det var mitten av nittiotalet, Göran Persson hade nyligen blivit statsminister och jag gick på mellanstadiet. Senare skulle jag förstå att den meningen var intimt sammankopplad med det Täby som jag växte upp i, villaområdet Skarpäng. Här aspire­rade man på det grannarna hade: köksö i amerikanskt snitt från Marbodal, parabolantenn och en uteplats med swimmingpool.

Men inget var en så viktig statusmarkör som det som stod parkerat på garageinfarten. En begagnad sossecontainer från 1987, som varken hade fönsterhissar, luftkonditionering eller annan extrautrustning, skulle aldrig väcka reaktionen ”det går visst bra för någon” i moderatbastionen Täby. Bilismens framskjutna posi­tion berodde inte bara på att många pappor körde tjänstebilar och bytte bil vartannat år, utan kan spåras i kommunens stadsplanering och kulturhistoria.

Roslagsbanan har stannat i Täby i över 100 år. Mycket av kom­munens äldre bebyggelse ligger nära stationerna. Ett typiskt exempel är Viggbyholms station från 1903. I närheten utvecklades ett villaområde och en båtklubb; Viggbyskolan öppnade 1926 när...

”Bilismens framskjutna position berodde inte bara

        på att många pappor körde tjänstebilar och bytte

             bil vartannat år, utan kan spåras i kommunens

                                 stadsplanering och kulturhistoria.”

...allt fler blivit permanentboende. Det drevs ett privat alternativ, en internatskola med socialkristna värderingar på Viggbyholms gård mellan 1928 och -72, påhejad av Carl Malmsten som Natanael Beskow. Men här byggdes också Täbys första större lägenhetsom­råde 1950. Framtiden som en kommun med stora klasskillnader började anas i horisonten.

1957 var ett viktigt år för Täby. Då invigdes Sveriges andra motorväg som delade kommunen på mitten och cementerade bilismens roll för all framtida byggverksamhet. Ett Täby byggdes nära vatten och grönområden, ett annat utmed motorvägen.

De åtta sjuttonvåningshusen i Näsbydal från 1960 var kom­munens första motorvägsbostadsområde. Från början tänkte sig Sune Lindström, Åke Are!l och Alf Bydén att samtliga 900 lägenheter skulle ha varsin parkeringsplats med tillgång till två bensin­mackar och en bilverkstad i området. Det blev bara 579 parkerings­platser och löfte om en expressbusslinje till Stockholm som påstods ta 20 minuter på E18.

Arkitekturhistorikern Fredric Bedoire beskriver Täbyplanen som en symbol för det tidiga sextiotalets Sverige och miljon­programmet. Just Sune Lindströms HSB-komplex Grindtorp, med sina fyra halvcirkelformade huskroppar och över 1500 lägenheter från 1961-66, nämns som framstående exempel på sextiotals­monumentalitet. Med gatunamn som Meteorvägen och Komet­vägen byggdes Grindtorp för att ses i förbifarten från bilar och flygplan, vilket krävde längre perspektivoch större skala.

På min tid var dessa rymdlämningar stenografi för kommunens ”UFF-områden”. När en storrökande fröken och vaktis sågs as­fulla i Täby Centrum förklarades incidenten med att båda bodde på Meteorvägen och bar urtvättade täckjackor från åttiotalet. I dag kostar en tvåa i Grindtorp närmare tre miljoner.

Täbys slogan var länge ”stan på landet”. Det pastorala Täby kännetecknades av en busstidtabell med nästintill lika få av­gångar som i ytterskärgården, vackra grönområden och det faktum att en bra bit in på sextiotalet såldes där fritidstomter.

Precis som i skärgården köptes många av de första tomterna av en ny bilburen medelklass. Där jag växte upp fanns några av sommarhusrelikerna ännu kvar insprängda i villabebyggelsen från sjuttio-, åttio- och nittiotalen. Sommarstugeägarna sades vara sinnessjuka. Deras stugor var klädda i fattiglappar eller halv­ruttna brädor, deras tomter var skogar eller soptippar.

Ett sådant hus låg vid Rösjöskolan. Ingen hade någonsin sett han som bodde där inne, annat än som en silhuett mot en för­dragen gardin. Men ryktena florerade. Gubben påstods ha varit en snygg dandy fram till att fästmön dumpade honom för en annan karl och körde i väg deras nya sportbil. När jag slutade högstadiet var såväl gardinsilhuetten som huset borta, ersatta av tre stora Myresjöhus med blänkande Mercedesbilar utanför.

De olika villa- och radhusområdena var lite som byar, med små förortstorg där det fanns mataffärer och andra faciliteter. Vid Rösjö Centrum låg pizzerian där coola gänget hängde, en friser­salong, en tobaksbutik och en ICA-handlare. Men de lokala torgen var enbart tänkta som komplement till ”Täby Storcentrum”, kron­juvelen i Täbyplanen. Ambitionen var att hela norrortsregionen skulle bila dit. Arkitekten Lolle Lundqvist hittade inspirationen i USA, i form av ett köpcentrum i Minneapolis och en parkerings­plats i Michigan.

När Täby Centrum öppnade 1968 utlovade annonserna någon­ting utöver Stockholmsregionens ABC-centrum och deras tråkiga apotek, försäkringskassor och postkontor. Nämligen två varuhus, 40 butiker, 1 800 avgiftsfria parkeringsplatser och ett så kallat innetorg - ”där Ni möter sommarvärme året om och där grönska och vattenkonst skapar trivsam atmosfär.”

Om det gamla Täby Centrum var ett torg, så var 1991 års ut­byggnad en affärsgata i tre plan. Lundqvist, som också låg bakom förvandlingen till Norra Europas största inomhuscentrum, menade...

”Randig skjorta” v-ringad lammullströja över axlarna och chinos. Allt inhandlades på Täby Centrum-butikerna Tangent och Champagne.

          Täby-tjejerna och killarna klädde sig som den amerikanska vita övre medelklassen.”

...att ”känslan ska vara att man går och strosar på en vanlig gata, som till exempel Drottninggatan.” Förbindelserna till gamla delen var tänkta att ”upplevas som intima modegator med exklusiva och indirekt upplysta boutiquer.”

Från början lockades konsumenter från Täbys olika socio­ekonomiska skikt till ”Täbban”. Invigningsprogrammet bjöd på såväl ”PRIPPS Pub med Show”, där Tompa-John stod för under­hållningen, som världspremiären av Ingmar Bergmans Skammen. På sjuttio- och åttiotalen huserade där varuhuset NK jämte KF:s billigare butikskedjor. Det fanns något för alla, helt enkelt. Men i och med nittiotalsutbyggnaden så började butikerna med det som Walter Benjamin kallade för krimskrams att successivt ge vika för det som gemene man kallar för märkeskläder.

Eftersom folk aldrig behövde lämna Täby för att konsumera så utvecklades där också en egen stil. Stilen reflekterade såväl medelklassens dominans som Täbban-butikernas sortiment. I slutet av nittiotalet gällde kläder med en logotyp på bröstet och vag koppling till traditionella överklassporter. En typisk ungdoms­look var: randig skjorta, v-ringad lammullströja över axlarna och chinos. Allt inhandlades i Täby Centrum-butikerna Tangent och Champagne. Beroende på årstid klädde sig Täby-tjejerna och killarna som den amerikanska, vita övre medelklassen på golfsemester, båtsemester eller skidsemester. Just Amerikakopplingen blev extra tydlig dagen efter 11 september-attackerna, då elever dök upp i skolan i Ralph Lauren-tröjor med USA-flaggan över hela bröstet.

Det rivaliserande stillägret var kickers i idrottskläder som hämtade från kostymförrådet till Fucking Åmål. Denna minoritet existerade i varje rökruta på varje högstadieskola. Deras storhets­tid slutade dock dagen man gick ut högstadiet; ty på gymnasiet förpassade de till fordons- eller barn- och fritidsprogrammen och stämplades som ”losers.” Det stod klart redan då att dessa människor aldrig skulle gå på universitet eller bli rika.

Jag längtade bort från att jag var elva, drog så fort jag fick chansen och kommer aldrig flytta tillbaka. Men kanske betyder det intet mer än att jag är en produkt av Täbys stående ambition att ständigt uppgradera sig själv?

Reportage (exklusive tillhörande bilder) ur FORM Nordiskt arkitektur- och designmagasin 3/2016. Bilder i detta inlägg från internet.

.

.

The Box

Detta är "compact living". I Lådan med storleken 6 x 3,6 meter bodde fyra personer från 1941 och fyra år framåt. Lådan ritades av arkitekten Ralph Erskine till sig själv och familjen. Det är stor liten arkitektur.

Foto härifrån.

Stugan förföll sedermera men återuppbyggdes 1989, då på Lovön. På den tiden kunde man låna nyckeln från Arkitekturmuseet och på egen hand göra ett besök. Det gjorde jag med en arkitektkollega. Det var förmånligt att på egen hand gå omkring och titta på och testa alla finesser som fanns för att dubbelutnyttja ytan. Ett exempel var sängen som hissades upp mot taket för att frigöra golvyta dagtid.

Entrésidan hade staplad ved på sidorna om dörren. Veden eldades i öppna spisen och utgjorde även extra väggisolering där den var staplad.

HÄR finns bra bilder från interiören, länken är värd att klicka på. Och HÄR ännu flera.

Här är en planskiss. Från den tid då man ritade för hand. Ett konstverk i sig enligt min mening. Och som sagt - stor liten arkitektur.
.
.

Händelser i norr

Nu har jag fått en väldigt stor dos av "Norrland" igen. På bara en dag och det var igår.

Skogsägarföreningen hade visning av bygge av skogsbilväg och röjning. Kokkaffe och föredrag om det skogsbrukspolitiska läget samt en del nyttigt om bildande av vägsamfälligheter. Just den sista biten skulle alla hemmansägare i byn ha nytta av. Nämligen vad anläggningslagen och samfällighetslagen säger. Där har jag stött min panna blodig så många gånger i byn. Herregud vilken okunskap det finns. Inte ens med många högskolepoäng bryr man sig om att kolla vad som gäller. Det gör mig verkligt mörkrädd. Vi fick också höra om negativa erfarenheten av Lantmäteriet i AC, och det stämde med vad jag upplevt med de två förrättningar jag varit med om,

Jag hade inte skäggstubben, mustaschen eller kepsen med så jag var lite udda trots att jag försökte smälta in med klädseln för övrigt. Fick härma den manliga imagen genom att nonchalant släntra runt med händerna i byxfickorna för att smälta in ;-)  I den här nordliga skogsägarföreningen påstår vd:n att man arbetar mycket hårt för att jämställdheten mellan könen men det är långt, långt, långt, långt kvar dit. Vi blir fler och fler kvinnliga skogsägare och självklart är pratet om genusfrågan ett led i taktiken att få fler kvinnliga medlemmar, få fler kvinnor att sälja sin skog till skogsägarföreningen. Det här besöket var ett sätt för mej att ta pulsen på föreningen. Vill man få mig att sälja skog till dem får takten i jämställdheten öka astronomiskt.

Som sluttamp bjöds på kött stekt i muurikka på pitabröd. Jag förhörde mig om vilket kött som ingick och fick veta att det var viltskav, mest hjort trodde den kvinnliga! inspektorn som serverade. Gud förbjude att det var renskav, den här föreningen och samerna är på kollisionskurs sedan renbetesmålet i N-ling, vettja.

Jag har varit på flera skogsbruksdagar i Mellansverige men de har varit anordnade av Skogsstyrelsen och därmed mycket mer sakliga. Tittat på olika typer av skogsavsnitt och delats in i grupper som kommit med gemensamt förslag på åtgärder som därefter diskuterats med övriga grupper, suttit i "skolbänken"  och fått lära oss om upphandling av skogsbrukstjänster, åkt till olika skogsbiotoper och talat om lagstiftning, kulturlämningar, markbetingelser, röjning, plantering.

Den här skogsdagen var mest givande om man är intresserad av maskiner och motorer. Fick veta att de som inte är för kalhyggen tillhör de gröna khmererna, höhöhö...

Samtidigt som detta händer håller jag på att avsluta boken Herrarna i skogen av Kerstin Ekman från 2007. En inträngande och eftertänksam genomgång av vad skogen betytt och betyder, hur den förvandlats i vår sinnevärld genom årtusendena och var vi i verkligheten slutligen befinner oss och vägen dit.

Och sen blev det surströmmingsfestande hos mej tillsammans med en kompis. Wow. Årets Oscars var bra, normalt brukar fjolårets strömming vara godare men den här var fin och mild.

Och på kvällen var jag med om något jag inte trodde jag skulle uppleva igen - ett möte med temat "Yttersta tiden". Va!?? Säger inget mer än att dagen var mitt Västerbotten i ett nötskal!
.
.

Brö´fjal

Som född i bagarstugornas land tycker jag om tunnbröd och knäckebröd (spisbröd som vi sa när jag var barn). Men numera bor jag i de mjuka brödens landsända. Där är det icke lätt att få tag i tunnbröd som är bakat med omsorg och inte i en stor industri.

Det här är 40-tal kan jag tro och fotografen Kerstin Bernhard var den som dokumenterade tunnbrödsbaket så fint. Jag förmodar att den här bagerskan använder en lång och smal brödspade.

Den här brö´fjala (brödspade) är några generationer gammal och tillverkad för bak i bagarstugan/bryggstugan/bröjstun som tillhör morfars föräldrahem. Sedan länge är ugnen obrukbar. Den sista som använde denna brö´fjal var min mamma. Diametern är 62 cm och skaftets längd omkring 90 cm. Söderut i landet är brödspadarna så mycket mindre, de ska bara hysa en mjukkake, nåt helt annat än tunnbröd. Jag minns när mamma bakade hos Helga Käck, vars bagarstuga fanns redan 1864 då den ritades inpå laga skifteskartan. Numera är Helga borta, bostadshuset med tomt sålt, mark inklusive bagarstuga såld till en person i en annan by. Bagarstugan ser för varje år ut att behöva allt mer kärlek. Den kommer nog att skatta åt förgängelsen. Hur många av dagens hus här i byn tror ni fanns år 1864? De är lätträknade.

I grannbyn finns en bagarstuga i bruk. Den byggdes på 1990-talet och fyller sin funktion men saknar kulturhistoria.
.
.

Höstfärger

Ännu  har inte frosten slagit till...
.
.