TORVSTRÖ eller RÖTA

Här på gården sa vi röta om torvströ. Rötrômme var det utrymme i ladugårdsporten där torvströet förvarades. Den som levererade balarna med torvströ var Renlund från Lantmännen i Håknäs minns jag. En torvströtbale var försedd med åtta ribbor (en ribba i varje hörn och en mellan dem på var sida) som hölls samman med ståltråd i 3? nivåer runt om. Varifrån Lantmännen, där Renlund arbetade, tog sitt torvströ ifrån vet jag inte.

Torvströfabriken Ryttaren nära Falköping finns idag kvar som arbetslivsmuseum men har ytterst begränsade öppettider. Ryttaren drev torvtäkt från 1906 till 1990-talets slut. Ett besök där är av hög  prioritet för min del.  Torvströfabriken Ryttarens hemsida.

Innan bönderna och småbrukarna köpte balat torvströ tog var och en, tillsammans med sina familjer, upp sitt egen torv ur myrmark i närheten. Efter att det legat och torkat delades torven i mindre delar och man lät därefter torvströet torka under tak. Under länken finns mer skrivet om röta/torv. Även halm kunde användas under koona (kossorna).

*

På laga skifteskartan från 1865 finns en bygemensam torvtäkt markerad liksom alla de andra gemensamma markytorna som lertäkt, sandtäkt, fäbod, torkplats vid myrslåtter, kvarnplatser, två platser för sommarladugårdar, rotetorp för en båtsman...

Det här känner inte alla till, några tror att en markplätt som är gemensam hör till den vars mark ligger alldeles inpå. Så är det inte. Så faller kunskap i glömska om man inte uppdaterar den och uppdatering menar jag ingår i en tänkande människas ansvar att skaffa sig. Byns sandtäkt är dock välkänd och syns på satellitfoto eftersom den exploaterats rejält efter ingången av 2000-talet. Tror ni samfällighetens styrelse själva tar reda på vad som gäller för försäljning ur täkter? Nähä.

Att jag intresserar mig för sådana frågor som till exempel torvströbalar och livet i byn förr beror på att jag inte stannat kvar på gården utan flyttat förhållandevis långt bort, skaffat utbildning och då fått insikt om hur ovanlig min uppväxt varit i förhållande till de allra flesta andra akademiker. Den inställning jag har till den gård och de inventarier jag nu äger hade varit helt annorlunda om jag stannat kvar i bygden, i länet. Gården hade inte haft något större värde för mej i något avseende. Min syster sa inför delningen av arvegodset att "här finns väl ingenting värdefullt!" Det beror alldeles på vad man räknar in i värdet hävdar jag.

En tidigare bro över älven

 

Detta är den gamla bron över älven. Man kan se spår av den vid lågvatten. Gamla Kustlandsvägen passerade över den. Innan det fanns en bro forslade roddarmadamer människor över vattnet..

Detta är ett vykort med samma bro som ovan men från ett annat perspektiv. Bron revs i samband med att delar av Kustlandsvägen drogs om och blev Riksväg 13. Den nya bron från 40-talets slut ligger några tiotal meter nedströms om den på vykortet, till vänster om bron på bilden. I fonden en reslig byggnad målad med vit linoljefärg. Ladugården syns i vinkel till höger. Detta tycker jag är vackert och antagligen tyckte även någon annan det eftersom man gjorde sig omaket att göra vykort av vyn!

Här pågår bygget av den nya bron någon gång strax före 1942 och det är pappa som poserar.

Det här flygfotot är taget på 50-talet. Den gamla bron är borta, den nya nedanför bild. Den vackra timrade bondgården står kvar. På 1960-talet kom ägarna att bygga sig ett nytt murat hus i gult tegel närmare älven med entrén vänd mot det gamla timmerhuset som övergavs och lämnades därhän.

 

Den här bönninga har alltid fascinerat mig. Läget gjorde det svårt att undvika att se den och glädjas över den. Entréparti med trapphall (med en ståtlig, svängd, öppen trappa) rött lertegel på taket, panelarkitektur med spontpanel i olika riktningar, tunn takfot med synliga sparrar, stuprör med skarpa vinklar, engelskt röda korspostfönster på övervåningen med munblåst glas, spröjsade fönster med sex rutor på bottenvåningen, ingång genom inåtgående pardörr med överljus, enkel träbro vid ingången, fasaden inte tilläggsisolerad och därmed fönster i fasadliv. Ett perfekt hus enligt mej som varit där inne i sen tid.

På den här fasaden med sin frontespis ser man att de tvåkupiga tegelpannorna börjat fallera men troligen var spåntaket under tätt. Sly har fått växa sig stort alldeles intill grunden av huggen granit, något som inte är bra för husets fortlevnad. Till höger skymtar den "nya" byggnaden från 60-talet.

Numera ser fastighetsägarna i tegelbarren, efter att det gamla timmerhuset försvann in på 2000-talet, numera mot en stor asfalterad parkering och en mörkgrå plåtfasad med många luftvärmepumpar och ett par fönsterytor. Intilliggande modehus skulle bygga ut och för att få en stor parkering köptes delar av marken in från närmaste fastighet som var just denna anrika gård.

*

Det här ståtliga ödehuset hade kunnat bli en landsbygdsdröm. Eller ett avsnitt i public service-programmet "Det sitter i väggarna". Omhändertagandet av gamla hem har på många håll blivit något av en folkrörelse. Men i min närhet utarmas landsbygden på vackra byggnader.

Landsbygdsdrömmar i gamla byggnader som är tidskapslar återfinns i andra delar av landet.

Vandringssägen

Förr var det vanligt att en mynningsladdare hängde på väggen i ett bond- eller torparkök, fullt lagligt. Jakt på småvilt hörde till självhushållet och gav mat och pälsverk till familjen eller för avsalu.

Det har berättats att Lydigen fick oannonserat besök av socknens länsman som kom för att indriva medel av mannen för någon försummelse. Det där tyckte Lydig inte om utan försökte vränga sig och vägra erkänna påståendet om försummelsen. När fjärdingsmannen blev alltmer påstridig sa han.: "Om alla bygdens män vore som jag "se tog ve n´dännar och börje i Levar." N´dännar var mynningsladdaren som hängde på väggen ovanför utdragssoffan, i Levar bodde länsmannen.

Detta är en vandringssägen. Att hota med att ta ner bössan från väggen för att skrämma och därmed få sin vilja igenom har jag senare läst i fler berättelser från andra tider och med andra män inblandade. 

Men nog anar jag att Lydig var väldigt impulsiv efter att ha hört fler berättelser där han var inblandad, utan stämpel av vandringssägen. Han var barnbarn till den förste nybyggaren i Salberg, född i Sunnansjö och enda barnet vad jag erfarit. Jag har svårt att tro att barn blev rejält bortskämda vid denna tid, vare sig man var ensambarn eller del av en stor barnkull. Men Lydig verkade vara ett stort ego. Rätt ociviliserad om man väljer den vokabulären. Själv fick han tolv barn varav en blev min morfarsmor som i sin tur växte upp hos sin morfar och moster. Efter laga skiftet bosatte sig Lydig med hustru (barnen bör ha varit utflugna då) i en nybyggd stuga i Halldalen, närmaste granne var båtsmansfamiljen på Hammaren. Båda fastigheterna låg precis vid bygränsen men på var sin sida om den.

Interiör från Fågelsjö gammelgård "Bortom åa" i Orsa finnmark, en av de hälsingegårdar som blivit världsarv. Så här många mynningsladdare var inte vanligt att ha i de enkla bondgårdarna och torpen. Det finns äldre interiörbilder på internet med en lodbössa hängande snett på väggen i storstugan men nu när jag behöver en sådan bild är de som bortblåsta.

Hövlighet eller tjänstefel

Funnet på Riksarkivets instagram-konto:

Skrivelsen är från någon gång under perioden 1935-1955. Hur skulle det gå om alla gjorde så?

"Präst i Perstorp drar på sig anmälan för tjänstefel!
I Domkapitlet i Lund hittar vi följande klagomål på en av Guds tjänare:

Här är en präst i Perstorp och Orderljunga församling som springer omkring och tager folk i hand och frågar huru det står till och visar sig riktigt lite löjlig på ett eller annat vis och vi här är inte så pricis glada för detta. Vi anmäler detta som Tjänstefel."

 

Mörkermanifestet

Nu är den här - boken om mörker i nutid och hur vi kan förhålla oss till det. Ända sedan jag började blogga för 11 år sedan har jag återkommit till skönheten i mörkerupplevelser men att dessa blir färre och färre även på landsbygden. Jag har nämnt min längtan efter kyla, mörker och snö - fenomen som har minskat i stor omfattning under min levnad, under ett människoliv.

Jag har inte hunnit läsa boken men på förlagets hemsida finner jag nedanstående information om mörkermanifestet. Det gör mig rätt glad. Jag önskar innerligt att nästa generation fattar vitsen med mörkerupplevelser och kan erhålla fler än vad som är möjligt idag.

Mörkermanifestet av Johan Eklöf, Natur & Kultur förlag.  

Att våra städer blir allt mer belysta är kanske inte det stora problemet, tror Johan Eklöf, utan det är att belysningen sprider sig allt mer ut på landsbygden och att det blir färre och färre platser som får vara naturligt mörka. 

Jag kan bara beklaga att det är så.

Mörkermanifestet:

• Bli varse mörkret. Dygnets naturliga rytm är uråldrig och en förutsättning för allt liv, men nattens mörker är idag satt på undantag. Var en motvikt.
  
  
• Värna mörkret. Vi lever i en värld som tycks bada i artificiellt ljus, men mörkret finns närmare än du tror – en tågresa bort, en promenad, en avstängd mobiltelefon. Var finner du ditt mörker?
  
  
• Bevara mörkret i din närhet. Släck ner hemma i rum där du inte befinner dig och låt trädgården få vila i mörker om natten. Se mörkrets och skuggornas nyanser framträda.
  
  
• Följ din inre rytm. Låt mörkret omfamna dig innan du somnar, undvik det blå ljuset på kvällen och låt solen nollställa dygnet på morgonen.
  
  
• Upptäck nattens liv. Gör en utflykt bortom städernas bländande himlaglim och låt ögonen vänja sig vid mörkret. Se djur komma fram ur sina gömslen, ögon glittra och silhuetter passera. Känn hur växternas dofter förändras, hör hur nya ljud tar över.
  
  
• Uppsök mörkret. Se skymningens olika stadier och hur solen lämnar plats för måne och stjärnor. Sök dig om du kan till midvinterns mörka nätter och mytiska norrsken – ett bländande skådespel!
  
  
• Lär dig mer om mörkret och dess betydelse för djurs och växters överlevnad. Inspireras av litteraturen och konsten från tiden innan LED-lampan tog över natten.
  
  
• Tala om mörkret med människor omkring dig – ju mer kunskaperna om mörkrets förtjänster sprider sig, desto större är chansen att vi kan motverka de problem som en alltför upplyst värld orsakar.
  
  
• Påverka din omgivning och var en förebild i bekämpandet av ljusföroreningar. Påpeka för din kommun vilka gatlyktor som bländar onödigt mycket och varför fasadbelysning faktiskt kan strida mot naturskyddsförordningen. Delta i Earth Hour tillsammans med dina grannar.
  
  
• Fånga mörkret. Bli dess vän och njut av det – det kommer att berika ditt liv.

 

Författaren är disputerad biolog och en av Sveriges främ­sta experter på fladdermöss. Han bor i Västergötland och arbetar som naturvårdare och copywriter.

 

Kulturevenemang

När jag flyttade till Stockholm som 19-åring möttes jag av ett stort utbud av kulturevenemang. Både det som ibland kallas "finkultur", lika väl som "folkkultur".  Nya dörrar öppnades...

Den klassiska musiken i liveformat drog kompisar med mig på. Som studerande kunde vi köpa billiga biljetter för att sitta uppe bakom scenen, platserna syns på bilden. Det var en bra ingång till konserter i konserthuset vid Hötorget. I huset fanns då även Konserthuscaféet som frekventerades. Kaféer var inte alltför vanliga vid den tidpunkten, pubar var så mycket vanligare på 70-talet.

Det här var långt ifrån min barndoms miljöer, både geografiskt och intellektuellt. Långt från skogen, jordbruket och den enkla hemgården. Jag ville välja båda delarna, men hur genomför man detta?

KulturKonsumtion kontra kulturProduktion

Anledningen till att jag valde att flytta från landsbygden till stan när jag var ung var enbart för att jag:

• ville ha en specifik utbildning

Jag är ingen ovanlig individ i det fallet om man läser en artikel av forskaren Charlotta Mellander i Dagens Industri.

"En överväldigande majoritet av de som flyttar till en annan kommun gör det i åldern 18 till 35 år, och när man är i denna ålder tycks fler saker än ett bra jobb spela roll. Man flyttar även för att få tillgång till utbildning och inte minst en variation av livsstilar som gör fritiden mer intressant."

Jodå, jag insåg efter flytten att det fanns tillgång till kultur som intresserade mig och jag blev en storkonsument av teaterföreställningar, museer, konstgallerier, konserter...

Anledningen till att jag sedan ville flytta från storstan till landsbygden när jag blev medelålders var att jag:

• inte ville fortsätta att enbart vara kulturkonsument - köpa
  
• ville producera kultur - arbeta själv med händerna - skapa
  

Det fick jag genom att åter bosätta mig på landsbygden. Det innebar många nya utmaningar och nya omständigheter. Att starta eget företag och allt vad det innebär, nya sociala relationer, nytt kontaktnät, möjlighet att odla sina egna grönsaker, rotfrukter och blomster. Det innebar praktisk hantering av en släktgård med originalfönster, spegeldörrar, lerklining, vedspisar, stora ekonomibyggnader, äppelträdgård mm kvar. Antagligen gjorde det omställningen lättare att platsen ligger i Mellansverige. I nordligaste delen av landet hade utkomstmöjlighetena varit färre om jag bosatt mig långt från en stad. Såvitt jag inte pendlade och det valdes bort långt tillbaka i tiden genom ett medvetet beslut.

 

Det talas för närvarande mycket om att lämna ekorrhjulet. Det sägs att pandemin gör att fler hus "på landet" efterfrågas än tidigare. Hela landet ska växa sägs det. Kommer det att bli så? Svaret ligger i framtiden.

"De flesta politiker tror att landsbygdens utmaning främst är ”produktionsbaserad”, att det som saknas är brist på stöd för företagen. Men den verkliga utmaningen ligger i själva verket på ”konsumtionssidan”, alltså att det saknas mötesplatser, variation i kultur och andra former av upplevelser, skriver Charlotta Mellander."

Vi som bor på landsbygden och inte har vårt intresse i olika typer av motorfordon, idrott eller jakt behöver platser för KULTURUTBYTEN.

Bloggliv med TIMMER & MASONITE

Om att bli hemmansägare.
Om släkt och kulturhistoria.
Om minnenas resa kors och tvärs genom tiden.
Om varför det som är, är som det är.

*

 *

OM glädjen och vedermödorna av att bli hemmansägare.
OM att ta hand om ett timmerhus.
OM att bevara en inredning av masonite från 50-talet.
OM släkten, hembygden, den "norrländska" landsbygden, kulturhistorien, samhällshistorien och byggnadsvården.
OM det som var och om dagens verklighet. Om varför det som är, är som det är. Kanske…

*

Ja, så var inriktningen tänkt från början. Och man kan väl säga att bloggen hållit sig inom dessa vida gränser. Fortsättning följer. Tack till er som läser.

6 november - vart leder minnet?

Den 6 november var min mammas födelsedag.

 

Karin som yngst på fotot med fyra generationer och till höger som något äldre. 

 

* *

Den 6 november var Gustaf II Adolfs dödsdag.
I ett Lützen som ska ha varit väldigt dimmigt och kanonrökigt detta datum 1632 då slaget stod.

Jag blev överrumplad av de nationalistiska monument som var uppförda i Lützen den novemberdag jag besökte denna historiska mark: en vacker baldakin i gjutjärn och en kompakt nationalromantisk stenkyrka. Blomsterkransar var nedlagda dagen innan för att hedra minnet av den döde reformerte kungen som påstås ha dött vid stenen som ligger under baldakinen.

De röda "Dalastugorna" alldeles intill var om möjligt ännu konstigare. Denna är från 1932. Att en senare stuga uppfördes 1982 är riktigt svårförståeligt. Men visst är det intressant att se hur bilden av Sverige visas upp utomlands.

 

Utställningen inne i svenskstugorna var okej enligt mej. På mitten av ett bord fanns denna nutida kartbild där härarnas uppställning 1632 visas. I övrigt fanns där en bra skärmutställning på temat "Vart leder minnet?"

 

På skylten står på tyska och på svenska:

GUSTAF II ADOLFS MINNESPLATS LÜTZEN
Här föll Gustaf II Adolf, kung av Sverige, i slaget vid Lützen den 6/16 november 1632

mitt under det trettioåriga kriget.
Minnessten med nygotisk järnbaldakin av Schinkel 1837.
Minneskapell, gåva från Sverige till staden Lützen, 1907.
Två timmerhus från Dalarna, 1932 och 1982, med en svensk utställning. 

 

* *

 Så förenades de då via ett datum, den ena med födelsedag, den andre med dödsdag den 6 november 1921 respektive 1632. I övrigt fanns inget gemensamt.

Jugend

 

Det är under jugendtiden eller art nouveau, som morfar bygger sitt hus och inreder det. Växtslingor och natur var vanliga både i arkitekturornament, textilbroderier, affischer, bokomslag, glaskonst, keramik - växtornamentik, ofta  asymmetrisk, genomsyrade formgivningen. Organiskt skulle det vara.

Här på gården finns väldigt lite äldre textilier kvar, ju längre tillbaka desto mindre är kvar. Vart har de tagit vägen? Har textilierna nötts ut, slängts, getts bort. Jag vet inte. Därför blir jag glad när jag inser att mycket av detta textila arv finns kvar i mängd i landet som helhet. På fotot syns en detalj av en broderad linneduk med tre- och fyrklövrar samt hästskor som jag köpt. Broderigarnet har blekts en del, särskilt det gröna, men duken sjunger jugendtid.

Morfars hus stod färdigt året innan första världskriget bröt ut. Hur det var att leva här i byn under de fyra år kriget pågick har jag bara vaga insikter i.

En titt in i dåtiden

Närkontakt med föritin har etablerats.

 

För att komma åt den ursprungliga storleken på fönstren på bottenvåningen har vi öppnat upp runt ett av de nuvarande fönstren. Då kom dessa tapetlager fram, än så länge bara fragment men framöver kommer jag att kunna se mera.

Den jugendgröna tapeten direkt på spännpappen över timmerstommen var morfars tapetval 1913. Det var sex år innan han gifte sig med mormor Alma och henne hade han inte träffat då huset stod klart. Jag gissar att han hade hjälp av någon kvinna i bekantskapskretsen att välja tapet, kanske systern Karin på Halla...

Ovanpå den gröna papperstapeten finns ytterligare tre lager: en i randigt rostbrunt, en gråblå med utströdda små stiliserade blombuketter samt ytterst en försiktigt mönstrad funkistapet. De här tapeterna bör mormor ha varit med att tycka till om, ja rent av bestämma som husets matrona.

Ingen av de här kökstapeterna har jag sett förut. Då jag var liten hade masonite spikats över och väggarna var rollmålatde i ljus pastell. Så detta var kärt att finna men det är alltså inget återseende utan helt nytt för mej - morföräldrarnas tapetval. 

Som jag ser det nu får de här tapetlagren vara kvar och ny papp kommer att spännas över dem, därefter tapetsering. Då finns de gamla lagren kvar. Byggnadsvård innebär också att inte ta bort för mycket, inte rensa bort resterna av tidigare människors val. För oj så roligt det var för mej att finna glimtar av tidigare utseenden i morfars och mormors kök. Hade allt varit borta hade jag inte hittat dessa glimtar.

Malôppen

 

Alltid när jag ser praktmalvor (Malope trifida) tänker jag på bästa grannen tant Hildur som odlade "malôppen" i kökslandet bakom sonen Svens garage. De hade själva ingen bil, Kalle körde motorcykel. När praktmalvorna blommade kom Hildur alltid över de få metrarna till oss och gav bort en bukett. Därför odlar jag själv ibland, sedan några år tillbaka, de här sommarblommorna i det egna trädgårdslandet. Så fint och prydligt Kalle och Hildur hade på sitt småbruk!

Gravvård

 

.

Fartfyllt puzzle

Tre katter år ute på en snabbtur å motorcykel genom ett fagert lantligt landskap med fåglar i luften. Klädsel och fordon är av äldre modell.

 

Pusslet är tillverkat med stora bitar, lätt att lägga för mindre barn. Titta på pusselbiten med den första mc-kattens huvud, hjälm och armar. En enda bit.

Pusselbitarna är av plywood men bottenplattan är gjord av masonit. Denna mångsidiga träfiberskiva som pressats helt utan giftigt lim eller annat ohälsosamt. 

Renbomsberget

Varför kallas Renbomsberget just för Renbomsberget? Vilken bakgrund har den benämningen? När började byborna kalla berget just så? Är det någon som vet och kan förklara eller är namnet bara en nedärvd självklarhet för den som fortfarande använder benämningen Renbomsberget? 

*

Gustaf Abraham Renbom föddes 1782 i Härnösand. Han gifte sig år 1806 med Catharina Molin född 1780 i Mo, Nordmalings socken. De bosatte sig i min hemby där Gustaf var torpare och Wagnmakare. Som torpare ägde familjen ingen mark, hade inga mantal i byns jord och skog. Man var obesutten, torpet arrenderade man.

I familjen föddes barnen:

1. Nils Olof 1806
2. Gustaf Petter 1808
3. Margareta Catharina (eller som det står i hfl: Greta Cajsa) 1810
4. Maria Lovisa 1813 -1873
   

(Dottern Greta Cajsa gifte sig 1828 med bonden Nils Johan Sandman. Greta Cajsa kom att bli svägerska till bland andra a´Sofia Norrby.)

Gustaf Abraham Renbom från Härnösand var alltså vagnmakare, en yrkesman som hantverksmässigt tillverkade vagnar att spänna för häst (-ar). De fordon som en vagnmakare tillverkade kan uppdelas i två huvudgrupper

1) HJULDON

• Vagnar
• Kärror

Skillnaden mellan vagn och kärra är att vagnen består av två delar varpå sitter två hjul på vardera delen, alltså totalt fyra hjul. En kärra har endast två hjul.

2) MEDDON

• Slädar (t ex risslor)
  
• Kälkar

Jag förmodar att Renbom var en respekterad man i byn, han var inflyttad, hade ett yrke som inte någon annan i byn hade. Min tro är att berget fick namnet efter honom redan under hans livstid. Gustaf Renbom dog 1845.

Familjen Renbom bör ha bott i ett av torpen nedanför det berg som fick hans namn – Renbomsberget. Vilka vagnar Gustaf Renbom tillverkat är oklart. Kanske finns hans hantverkstimmar bakom resterna av den stiliga vagn som jag fotograferade inte långt ifrån platsen där han bodde. Det är väl inte orimlig att han även tillverkade de risslor som fanns för persontransporter i vinterföre.

 

En vagnmakare i sin verkstad. Foto härifrån  taget av Erik Theon Olsson (1884-1945). Fotografen föddes fyra decennier efter att Gustaf Renbom avlidit. Olsson  var amatörfotograf och murare (skomakare, lantbrukare), från Hagalund, Stortorp, 

Norrbyås socken. Örebro län.

Här är lite fördjupning om vagnmakaryrket:

Vagnmakare var egentligen en bland flera yrkesgrupper som tillverkade vagnar. Bland dem som också var delaktiga i tillverkningen av en vagn hörde hjulmakaren, smeden, hovslagaren, snickaren, korgmakaren, sadelmakaren, snörmakaren, gördelmakaren och tapetseraren. Alla dessa hantverkare hade sina speciella tillverkningsområden. Vagnmakarens insats bestod främst i att tillverka hjul och vagnars och kärrors underreden.

Från 1500-talet finns skriftliga uppgifter om vagnmakare, även kallade hjulmakare vid den tiden. År 1663 bildades Vagnmakareämbetet i Stockholm. Allteftersom efterfrågan på vagnar ökade för adeln och förmögna borgare ökade antalet vagnmakerier, särskilt under senare delen av 1700-talet och verkstäderna expanderade ytterligare under 1800-talet. 

Kommerskollegium beslöt 1831 att byggandet av vagnar skulle inordnas under fabrikshanteringarna (Hallrätten) då så många hantverkare var inblandade i vagnstillverkningen att produktionen hämmades av skråbestämmelserna. Skråväsendet upplöstes den 22 december 1846.

Året innan skråväsendet upphörde dog vagnmakare Gustaf Abraham Renbom. Men namnet på berget finns fortfarande kvar i någras minnen.

 

Kulturförvaltning!

Räfst och rättarting angående samhällets utstötta

Byastämmorna, eller sedan 2007 då bysamfälligheten bildades, årsmötena, är till för beslut om hur hemmansägarnas gemensamma mark- och vatten ska förvaltas. Men här i byn kommer så otroligt mycket ovidkommande upp på dessa årsmöten, saker/ämnen som inte har med det gemensamma ägandet att göra över huvud taget. Beslut i ekonomiska frågor kan tas utan att frågan fanns med på dagordningen. Varken styrelse eller medlemmar ser ut att veta vad stämmorna är menade för.

På årsmötet 2017 blev det räfst och rättarting angående att jag på denna blogg skrivit att Lill-Emma som bodde här i byn en gång i tiden var en prostituerad kvinna. Emma dog på 1950-talet innan jag föddes. Jistaners, ni skulle bara veta vilket ramaskri det blev!

Nej, man får inte skriva en sådan sak menar byns pensionerade polisman, den förre ordföranden. Byn ska hållas i heder, bara positiva saker ska skrivas om man nu ska skriva - för här är vi fina värre. Jag togs i upptuktelse, alla närvarande höll med.  Man vill bakbinda mej. Det får mej att känna mig som en bloggare i diktaturer. Kinesiska och saudiarabiska bloggare t ex, blir satta i fängelse och torterade, kanske avrättade, när de påtalar korruption, orättvisor, jäv - ja, om de har ett annat synsätt än makten osv.

 

Denna skamstock finns utanför kyrkan upp på Murberget, Västernorrlands länsmuseum i Härnösand. 

Att sätta någon i skamstock var ett sätt att bestraffa en person.

Hembygdshistoria består inte enbart av positiva händelser. Vem vet, kanske trivdes Emma i byn, det var de övriga av byns innevånare som med sin oförvitliga moral gjorde livet svårt för henne. För mig är detta hymlande och hycklande. Och det fortsätter in i nutiden. Detta är något jag beklagar och det främjar inte någonting.

Efter årsmötet sa min klartänkte man "De borde ju vara glada över att ingen behöver prostituera sig i byn idag för att hålla fattigdomen borta." Det kallar jag positivt tänkande.

När min mamma flyttade hem från Sthlm för att ta över jordbruket gick hon vi något tillfälle förbi Emmas stuga. Emma satt på bron och ropade på henne och undrade om "e hänne ä a lill-Karin?" som hon mindes från förr. De hade inga aversioner gentemot varandra. Emma ville ge bort en kokbok till Karin. Mamma var inte den som höll sig för god för att träffa samhällets "minsta", så även den familj som kallades "tattar-Erikssons". Jag minns den lilla enkelstugan där de bodde som igår. Huset är borta sedan 1960-talet. Allt "fattigt och eländigt" ska suddas ut ur bybornas minne.

Vi bor i "den vackra byn", ett mantra som återkommeit bland de "styrande" för att försöka hålla oss "undersåtar" på gott humör. Här finns inte plats för samhällets utstötta, här är vi självgoda. Lite självinsikt vore på sin plats.

Det är intressant att min blogg läses noggrant av flera av byborna. Gärna för mej, det är min avsikt.

Så här toppade besöksstatistiken inför årsmötet förra året 

:-)

Detta är ett fotografi av a´Lill-Emma vid sin stuga på sin ålderdom. Med på fotot fanns ursprungligen även en manlig bybo, men antagligen för risken att "smittas" av Emmas rykte, klippte han bort sig själv innan bilden publicerades i hembygdsboken. Så är och var läget i "den vackra byn". Lite mera vidsynthet, lite mer tolerans och fördomsfrihet behövs verkligen här!.
.

Torpinventeringar

De obesuttnas boplatser kan finnas kvar, i storstadsområdena har de ofta blivit sommartorp, fritidshus.

Här ser ni en inventering av soldattorp i en sörmländsk socken. Varje torp är beskrivet med bild samt vilka soldater som bott där och när. Torpet markeras på kartan via en röd tråd. En gedigen hembygdsforskning har utförts.

 

 Helhetsbild av soldattorpsinventeringen.

 

Detaljer från två av de inventerade soldattorpen. 

Jag fascineras över den stolthet som finns bland de som utfört den noggranna inventeringen. Respekt!

Foton från den första torpinventering jag såg, fascinerades över och därför fotograferade hittar jag inte i brådrasket. Den visades på en tillfällig utställning i stan tillsammans med vackra textilier och broderier gjorda med stor sakkunskap (det som felaktigt brukar kallas förspilld kvinnokraft).

Likaså har hembygdsföreningen sammanställt platserna för de tvättstugor som en gång fanns vid detta bruk. Nio av totalt 18 kända tvättstugor ryms inom kartbilden.

Från min hemby minns jag flera av klappbryggorna som nu är borta och ett par tvättstugor som fortfarande finns kvar vid Degermyrbäcken. Den ena välbehållen, den andra lämnad vind för våg.

Kan man vara annat än stolt över att bo i ett landskap där spåren av tidigare generationer dokumenterats så väl! Förutom i böcker.

Jag har skrivit rätt många gånger om rotebåtsmän, roteringslängder och soldattorp. En roteringslängd från N-lings socken finns men var dessa båtsmanstorp låg geografiskt finns inte, varken markerade på karta eller i den fysiska verkligheten. Inte heller arrendetorp som låg under bondgårdar. 

Här är några tidigare inlägg:

Aktiv research
Roteringslängd anno 1785
Batsmanstorp i socknen
Syneprotokoll från 1887 

Allt ljus på de obesuttna

Jag körde hem igår genom ett vackert landskap från ett herrgårdsuppdrag. På radions P1 sändes Vetenskapsradion Historia med ett avsnitt som hette På Bellmans bakgata  . Det pratades intressant trädgårdsarkeologi från Stockholms Södermalm MEN det som fick mig att tyst jubla var när temat, knappt 28 minuter in i programmet, kom att handla det som intresserar mig än mera - nämligen de obesuttnas historia.

"Om hur arkeologer ska kunna bli bättre att hitta de fattigas kulturarv. För vid sidan av slott, borgar och hallar finns torpen och backstugorna som utgör ett fortfarande okänt kulturarv som angår oss alla."

I programmet nämns att hembygdsföreningar har bra överblick vad gäller de obesuttnas, den icke markägande befolkningens historia och boplatser.

Men hur går det då när en bygd saknar hembygdsförening och ingen har koll på var de fattiga, de icke markägande invånarna bodde, känner inte till torplägenheternas belägenhet osv. Den som följt bloggen Timmer & Masonite vet att det är dessa små människor jag intresserar mig mycket för.

I mina tankar kom under radioprogrammets gång bland annat detta enkla båtsmanstorp på Hammar´n i Lögdeå där Ida Hörning föddes 1841 som yngsta barn till rotebåtsmannen Jonas Hörning (född 1806) och hans hustru Eva Brita Mattsdotter (född 1808). Det kan man läsa om HÄR. Bild ur byaboken.

Ida Hörning gift Hörling

År 2015 gavs platsen för båtsmanstorpet namnet Rita-skogen. Men varför? Varför? Namnet Hammaren fanns ju redan just för den platsen. Rita är 60+ och bor i ett hus från 70-talet några meter från båtsmanstorpets plats - kommer benämningen med anknytning till henne att finnas kvar om 100 år? Knappast ens om 50 år.

Varför frakta bort resterna av det timrade torpet utan att sätt upp en stadig och hållbar skylt med berättelsen att här låg en gång byns båtsmanstorp och kanske vilka som bott där. Varför inte bevaka det kulturhistoriska intresset?  

En av de två som ansökte om Leader-pengar till projektet satt /sitter i byastyrelsen och borde väl ändå känna sin hembygd som född och uppvuxen i byn. Kanske är jag hård i min bedömning men jag ser så många liknande fall i trakten. Ingen dokumentation, ingen respekt för tidigare liv, snarare verkar man skämmas över det liv som många levde här en gång. Historien är man inte är stolt över utan vill glömma eller gömma undan - TYVÄRR. Fattigstackare vill man inte minnas - precis som nämns i Vetenskapsradion Historias program. Historien utplånas, Norrland utarmas. Det är annorlunda på platser i Mellan- och Sydsverige! Det gör mig ledsen men också arg. Har inte våra anfäder, våra föregångare rätt till ett anständigt minne?

Vägen från fastighetsmagnaters herrgårdar till tanken på obesuttna båtsmän knyts samman i ett radioprogram och jag gläds över att den arkeologiska inriktningen håller på att förändras. Kanske även kulturmiljöforskningen. Till min bygd har inte detta nått (ännu): här rivs, ruttnar, markbereds och tystas det egna kulturarvet ner.

Genomtänkt

Sambandsccentralen i masoniteköket är en mycket enkelt anordning: på högskåpets kortsida ovan arbetsbänken finns en trälist med borrade hål i översidan. På bredsidan är vinkelkrokar med fläns skruvade på jämna avstånd, en krok skjuter ut längre än övriga - den är avsedd för saxen. Listen är inmålad i väggfärgen. Där finns pennor, både blyerts och kulspets samt suddgummin. På krokarna hänger små nödvändiga prylar som t ex nycklar till dörrar, väggur, element.

Eftersom anordningen finns på kortsidan av ett högskåp är det inte alltför iögonfallande med sitt plotter av prylar. När jag ritade mitt eget platsbyggda kök tog jag vara på många praktiska detaljer från detta 50-talskök. På insidan av en kökslucka till ett överskåp har jag t ex en list med borrade hål för pennor men viktigaste detaljen är nog min variant av den inbyggda diskhyllan.

Den kvinna som på 40-talet uppfann denna suveräna lösning var den finska hushållsvetenskapens grand old lady Maiju Gebhard, född 1896. Diskstället av plastbelagt trådgaller är inbyggt i skåpet ovanför diskbänken. De gallerförsedda hyllorna gör att man kan ställa in disken direkt och vattnet droppar ner på den rostfria diskbänken. Man slipper plocka in vardagsdisken i skåp efter att den torkat och det är obelamrat på diskbänken när disken är avklarad. Idag är det standard i finska kök. 

Riktigt bra funktionalism!

Dörrtrycke med långskylt

Slagdörrarna på övervåningen har funktionalistiska dörrtrycken. De är förnicklade med en hylsa av trä, av ask. Långskylten, en rektangulär bricka som täcker både dörrtrycke och nyckelhål, är gjort av förnicklad plåt. Ett fallregellås är inmonterat i dörrbladet med tillhörande nyckel från AB Möbellås, Eskilstuna.

Ett annat sätt att lösa beslagning av dörrar är att istället för långskylt använda nyckelskylt och rosett. Rosetten är brickan mellan handtaget och dörren, nyckelskylten är brickan runt nyckelhålet.

Allt detta är tydliga tidsmarkörer, ett sätt att datera en inredning.