Reservdelar till gamla hus

Förra veckan passerade vi Gysinge och svängde in till Centrum för byggnadsvård. Där fanns ett stort lager av den rykande färska boken Stora boken om byggnadsvård, vilken införskaffades. Den kan komma till pass parallellt med Så renoveras torp och gårdar framöver.

Det är frustrerande att livet inte är längre eller att dygnet inte har fler timmar. Men vi får nöja oss med att konstatera att byggnadsvård innebär långsamhet när den är som allra bäst. En del av en byggnadsvårdares liv går ju ut på att göra saker själv för att på så sätt lära känna sitt hus. Det är en livsstil. Konsumtionskritisk och med respekt för material och äldre byggtekniker. Men vissa insatser inser man som lekman att det behövs ytterst skickliga hantverkare till.

Personligen skull jag önska att byggnadsvård inte skulle innebära lyx, som det ofta gör. Detta motar bort de människor som mest av allt skulle behöva införskaffa en reservdel till ett gammalt hus till vettigt pris, det motverkar själva byggnadsvårdandet som folklighet. Motverkar att vi får se många fint hållna gamla hus. Jag tror så, jag ser världen från minst två horisonter...

Ersmäss-gnäll´n

Det är Ersmäss idag den 18 maj. Eriksmässa.
Ersmässgnäll’n ä kall. Någon gång under intervallet tre dagar före och tre dagar efter den 18 maj kommer det att vara kallt.  Den här veckan går iden upp i bäcken, i Aspa. Detta har jag upptecknat efter mina föräldrar.

Alldeles nyligen har jag fått berättat för mej av en äldre bybo, att då morfar fångat id i bäcken brukade han spänna ut och torka dem på mellanskottsladans vägg mot söder. Jag tänker direkt på lutfisk som torkas på likartat sätt. Denna hölada flyttades på 1980-talet från Aspänget alldeles intill bäcken och in till byn. Höladan syns här i marginalen på bloggen på sin nya plats vid skogsbrynet. Jag tänker också på hur matvanor ändras över tiden - hur många äter id idag? Eller nors?

Wikipedia kan berätta: Eriksmässa (ersmässa eller eriksdagen), firades för att minnas Erik den heliges (Erik IX) dödsdag. Kung Erik blev efter sin död 1160 föremål för en livlig helgonkult och 18 maj var under den katolska tiden fram till 1571 en helgdag i Sverige.

Men i bondesamhället var Eriksdagen också en viktig märkesdag i kalendern. Enligt traditionen skulle man ha sått sin åker vid den tidpunkten. Det gamla talesättet "Om Erik ger ax, ger Olof kaka" betyder att om höstrågen hade gått ax till ersmäss så skulle man kunna baka bröd av mjölet till Olovsmässan (29 juli).

Några viktiga datum i bondens år som jag minns mina föräldrar nämna:
Mattiasdagen - 24 februari
Våffeldagen - 25 mars
Eriksmäss - 18 maj

Många flera finns. Jag är uppvuxen med en del av dem som hållpunkter, jag är ju bondjänt´, levde med årstidsväxlingarna, nära naturen. Det var trivsamt.

Läs även andra bloggares åsikter om Ersmäss, Erik 18 maj, id

Sommarförberedelser...

Nu har vi förberett för sommarens händelse ôppe hägna. Alldeles intill sommarstugan. I januari kapade vi en stor flerstammig hägg. Jag räknade årsringarna - den var jämnårig med mej. Den har glatt oss många vårar med sina blommor och sin doft men de senaste åren har den mest varit risig.

Häggen har nu legat och torkat så den var lätt att elda upp. Vårstädning således. Vad som ska hända här får förbli en hemlis så länge.

Touch av jugend

Mus-Olles museum i Ytterån i Jämtland ligger 35 km nordväst om Östersund. Där finns förpackningar. Yes, F-Ö-R-P-A-C-K-N-I-N-G-A-R i massor. Då en jämtländsk kompis visade mej museet på 90-talets början, blev jag överväldigad av prylarna och mannen som samlat allt detta. Krims-krams kan man tycka. Men nej, en man så långt före sin tid...

En av de förpackningar som jag minns därifrån var Gyllenhammars havregryn. Jag kände igen paketet för det var likartat då som nu. Gyllenhammars havregrynspaket finns fortfarande som varumärke och har behållit en touch av förra sekelskiftet. Bokstäverna HAVREGRYN har jugendkaraktär. Färgerna är rött, grönt och vitt och en symbol i gult föreställande två heraldiskt uppställda elefanter med en sköld mellan sig där en riddare med yxa (hammare?) är avbildad. Över alltihopa lyser en gyllene sol. Det här är grejer att koka gröt på, gröt jag gillar.

Gyllenhamars står det i skrivstil med ett streck över det enda m:et. Nog funderade jag som ung över detta. Men nu vet jag - i den tyska skrivstilen som användes förr här i landet, brukade man dubblera bokstäver genom att sätta ett streck över. Ett dubbleringstecken.

Min mormor Alma använde Gyllenhammars havregryn och de paketen finns ganska klara i mitt minne. Idag köper jag paket som ser ut som på bilden och tänker på mormor. Samma Gyllenhamars. Bara lite lite förändrade, något förenklade.

1906 öppnade Per-Olof Nilsson, en man som gick sina egna vägar, sitt museum.  Under 75 år samlade han 150 000 föremål, askar, mynt, fotografier, frimärken, keramik, ja till och med stenar. En ny museibyggnad byggdes 1989. Mus-Olles Museum är helt klart värt ett besök!

Läs även andra bloggares åsikter om Mus-olles museum, Gyllenhammars havregryn

Idag kom dom...

...ladusvalorna med sitt glada kvitter, alltså! Hit till morfars hus. Vi hälsar dem välkomna!

Våren är ljuvlig
de tiotusen tingen gläds åt
sin lott
Men i fåglarnas glada kvitter
genljuder insekternas
skrämda rop

Lo Fu ♂
1928
ur ”Nio röster från Taiwan.
Modern kinesisk poesi”

Sista paret ut

Det här var en annan lagård med kreatur jag förhörde mej om möjligheten att besöka. Jovisst, det gick för sig. Aina & Henry höll på trappa ner, hade sålt mjölkkorna och hade tjurkalvar i lagården.

Här står Aina & Henry utanför lagårdsporten. Året är 1999.

Gårdsplanen med lagård och bagarstuga, så typiskt för mina ångermanländska trakter. Bagarstugan är säkerligen den äldsta byggnaden som finns kvar på gården.

Aina och en tjurkalv

Diabilderna blev riktigt kassa, oskarpa och med dåliga utsnitt. Riktigt usla. Ändå visar jag några av dem här. Nu finns ingen boskap i den här lagårn.

En gång i tiden fanns 155 kor i min egen hemby enligt en uppgift. Idag finns ingen kossa alls här. Varken mjölkkor eller köttdjur.

Läs även andra bloggares åsikter om bönder, mjölkkor, kalvar, bagarstuga, gårdstun

Entusiaster och mjölkbönder

De som läst en del av vad jag skrivit, har förstått att jag gillar kossor. Då jag besökte föräldrarna en vinter på 90-talets slut hann jag se att det lyste i ett par lagårdar i grannbyn. Det är en speciell känsla att passera en lagård då det är mörkt ute och se ljus komma ur de små fönstren vid mjölkningsdags tidigt på morgonen och på kvällen, ett kallt lysrörsljus. Det ger en signal om att det kan finnas ett levande jordbruk där.

Joel & Ingrid

Jag tog kontakt med Joel och Ingrid och frågade om jag fick komma en sommarmorgon för att fotografera. Jag är tacksam för att de sa ja. Att komma in, höra ljuden, känna lukterna gör mej lycklig. Kor är oerhört rogivande kreatur. Jag känner igen mej i det här, småbruk med mjölkkor gör mej glad.

Fotona med min systemkamera blev alls inte bra. Men ändå är jag glad att jag besökte Joel och Ingrid och fick en sista inblick i deras situation som mjölkbönder. Bilderna är bättre för minnet och förståelsen än inga bilder alls.

Läs även andra bloggares åsikter om mjölkkor, småbruk, jordbruk, mjölkbönder, lagård, landsbygd

Om att präglas som barn

Så här står det i hushållets loggbok den 7 juni 1957:

”Har hämtat 10 st. 8 veckors kycklingar hos Otto S idag. "Viola" o jag har varit i lagårn hela morron och städat o grejat. Trevligt har vi haft. Vi har en liten kalv också. Krona kalva natten till den 1 juni. Hon mölka 12 lit. första målet. Det är hennes andra kalv. - "Viola" står här bredvid och vill hålla sin lilla hand i min vänstra medan jag skriver. Hon väntar på att få ”sussa” ett tag.”

Det är väl inte konstigt att jag tycker så mycket om kossor???? Jag fick vara delaktig utan tvång redan som liten, ja innan jag kunde gå själv.

Här är mamma Karin med en kviga någon gång på 40-talet då hon tog över jordbruket. Lagårn syns i bakgrunden samt grannarna Hildur och Kalles gård.

Det enda fotot med en av våra kor från min levnad. Rosa tror jag det är och fotot är från 60-talet. Höet är på tork i hässjor uppe till vänster, för övrigt är höet inne i hölage´. På Riks13 kör en dåtida modernitet, bakom den skymtar sommarstugan.

Och jag är intresserad av lagårdars utformning. Men inte en enda samtida bild finns inifrån lagårn där jag vistats så mycket - lekt och hjälpt till. Eller från porten och hölage. Otroligt va???!

Jag tycker om Charles Emil Löfvenskiölds arkitektur. Den mannen var arkitekt, konstruktör och lantbrukare och levde mellan 1810 och 1888. De lanthusbyggnader han formgav är väldigt vackra. Formspråket var rationellt men med omsorg om estetiska detaljer. Lövsågeriet blev stort i samband med sågverkens uppkomst, han var verksam i rätt tid för att använda sådana enkla men omsorgsfulla snickeridetaljer. Impulserna spred sig men hittade inte så ofta hit till norra delen av landet trots att sågverken stod tätt här. 

 

Här i trakten finns inte så väldigt mycket av de här utsmyckningarna trots att de är enkla och billiga. Fotot ovanför visar ett exempel från ett bostadshus, kuskbostaden vid Olofsfors bruk. De flesta lagårdarna i trakten är byggda på det mer renskrapade 1900-talet. Men till exempel vissa dörrar/portar är Löfvenskiöld-inspirerade. Och en del gavelfönster. Fönstren på ekonomibyggnadernas gavelspetsar skiljer sig från trakt till trakt. Det skulle jag kunna skriva väldigt mycket om.

Morfar med en kalv på gårdstunet. Bakom björkarna går gammvägen, Kustlandsvägen. För den som är hemma i trakten är fotot intressant för där skymtar grannens bröjstu till höger. Den revs innan jag föddes. Det nya bostadshuset ser ännu inte ut att vara uppfört.

Kan kor?

Frågar inte om lov
Kastar rumpan mot himlen
Låter glädjen brusa baklänges
genom kroppen
-    kor kan!


Bengt Berg,
Fenbol, Värmland

Läs även andra bloggares åsikter om kor, kossor, ladugård, Löfvenskiöld, ekonomibyggnad

Askmoln

Det här har inget med morfars hus att göra. Men ändå... här norrut i landet har vi någon vana med snörök på vägarna om vintrarna. På Island kör man i askrök. Vill ni se många häftiga bilder på ett nutida vulkanutbrott, trots att nyhetens behag är över, klicka HÄR!

A car is seen driving near Kirkjubaejarklaustur, Iceland, through the ash from the volcano eruption under the Eyjafjallajokull glacier on Thursday April 15, 2010. (AP Photo/Omar Oskarsson)

Upptäcktsresande

.
Upptäck Sveriges historia heter länsmuseernas nya gemensamma satsning för att få oss att upptäcka vår historia. Och tv4 kör visst historieprogram med hjälp av Dick Harrison och folklige Martin Timell.

Jag minns älgristningarna vid Nämforsen, Vuollerims fina museum och utgrävningsplats, cykelsemestern i Bohuslän till bland annat hällristningarna i Tanum (numera ingående i världsarven), Brömsebro, klättrande i kastalen i Brunflo, Fågelsjö gammelgård, ensam vandring i månsken på stadsmuren i Kristianopel, Myckelgensjö gammelgård, Birka (världsarv) med mängder av gullvivor, Gudmundstjärns gammelgård, Ales stenar (blixt och dunder med pappa som då var 84), gamla mareografen i Ratan, S:ta Karins kyrkoruin i Visby, Torvsjö kvarnar, Härkeberga kyrka och inte minst kaplansgården, Ekornavallen, Trönö gamla kyrka, Anundshög - you name it...

Natur och kultur. Jamen, hur mycket har inte det här landet att ge!

Och faktiskt tror jag nog att varje lokalsamhälle i denna värld har intressantheter man kan ta till sig.

Läs även andra bloggares åsikter om Sveriges historia, Dick Harrison, Martin Timell

Tradition är inte bakåtsträvan

"Att känna till traditionen – alla de beprövade kombinationerna – behöver heller inte innebära att man sitter stenhårt fast i konventionerna."

Det kan faktiskt vara tvärtom. Som kännare av traditioner har man ett stort förråd att ösa ur och nyskapande blir lätt. Originalitet innebär inte att man måste ha okunnighet om traditioner, vara ett oskrivet blad.

Det kursiverade stycket här ovan är taget ur en recension av Mathias Dahlgrens nya bok Det naturliga köket skriven av Mats-Eric Nilsson i SvD den 30/4 2010.

Mathias Dahlgren är som bekant välrenommerad krögare med norrländskt ursprung och driver restaurang på Grand Hôtel i Stockholm. Grands Matsal har två stjärnor i Guide Michelin. Hör här igen: Att känna till traditionen – alla de beprövade kombinationerna – behöver heller inte innebära att man sitter stenhårt fast i konventionerna.

Det där citatet kan appliceras på så många områden i livet vi kommer i kontakt med, t.ex. modeskapande, trädgårdsanläggande, mekanik, författarskap, design, skogsvård... För min del ligger byggnadsvård och landskapsvård nära till hands. Men för bra resultat behövs också nyfikenhet och lekfullhet, ett sökande...

Att känna till traditioner är absolut inte bakåtsträvan. Det är att vara framsynt!

Fållbänk

Jag såg en fållbänk hos en bekant för ett par år sen. Hon hade legat i den som barn ibland men den är mycket äldre än vad hon nånsin är. På dagtid var möbeln ett skåp. Ordet fållbänk har jag hört lite nu och då men aldrig fått någon egentlig bild av vad det egentligen är för möbel. Klokare blev jag efter att ha läst i boken Folklig möbelkultur i svenska bygder. Liggmöbler av Sigurd Erixon och dessutom sett den här möbeln:

Där står att läsa att man "utöver sängar har som liggplats begagnats möbler, vilka även fungerat som sittplats eller bord". Andra benämningar är kistbänk, dragsoffa, bordbänk och lop. Fållbänkarna kan se lite olika ut men har alltid två funktioner, en för dag och en annan för natt.

"I stockholmsbohagen förekommer fållbänkar mycket talrikt. I inventarierna på 1600-talet uppgår de till ungefär 30 % av sovmöblerna. (...) I Skultuna omtalas fållbänkar i bondehemmen fr.o.m. 1690-talet. I Ydre /Östergötland/ däremot hittar man ytterligt få fållbänkar efter bönder och torpare. Däremot är de vanliga hos adel, officerare och präster fram till slutet av 1800-talet. Med enstaka undantag har fållbänken haft sin plats i vardagsstugan eller köket."

Så vacker patina den gamla fållbänken har! Ett kulturarv.

Sängmöbler intresserar mej. I boken Nils Månsson Mandelgren - en resande konstnär i 1800-talets Sverige (1983) av Bengt Jacobsson, finns många intressanta teckningar av sängtyper och för allan del hela stugor och spännande inredningar. Jag köpte den på loppis för en femma i fjol!

Läs även andra bloggares åsikter om fållbänk, säng, kulturarv

Autenticitet - äkthet

"Autentisk" definieras som: äkta, pålitlig, trovärdig, tillförlitlig, svarande till, vad det ger sig ut för.

Det här är avrättningsplatsen i Levar fotograferad sommaren 2004. Platsen finns i Riksantikvarieämbetets fornminnesregister och ligger bara några tiotal meter från E4:an men utom synhåll för denna då träden står tätt men bruset från trafiken hörs. Den här platsen visade oss pappa då jag och systern var unga vuxna, det här är ju bygdens gemensamma historia. Det var inte helt lätt att hitta tillfartsvägen.

Här skedde den sista avrättningen år 1853. På den tiden var avrättningar ett ”folknöje”, människor följde förbrytaren till platsen för avrättningen och staten ville att de offentliga avrättningarna skulle vara avskräckande exempel och människor till varnagel och fostran.

Det brott som lever kvar i någras minnen är "Storängsdådet". Själv kom jag i kontakt med händelsen genom pappas berättelse förstås. En f.d. dräng på gården kom för att stjäla söndag den 8 september 1844. Husbondfolket var i kyrkan - frun i huset skulle kyrktagas efter att nyss ha fött en son. En 17-årig piga hade lämnats hemma tillsammans med familjens 1,5-åriga dotter och den nyfödde. Gärningsmannen slog pigan medvetslös, dödade lillflickan och slog pojken i huvudet så han blödde. Efter att ha tagit det han ville ha, tände han eld på stugan. Men 17-åringen återfick sansen och lyckades släcka. Lillpojken överlevde. Gärningsmannen fångades in redan dagen efteråt och dömdes till halshuggning vilket verkställdes den 11 december 1844. På den här platsen.

Men vad är detta? Här är platsen, här låg stenen kan man se, men stenen är borta... Platsen är markerad med snitslade högstubbar, inom skogsbruket kallade "kulturstubbar", i juli 2005. Nu syns närheten till E4:an. I samband med infrastruktursatsningen Botniabanan låg fornminnet i vägen för banvallen. Fornminnet var ordentligt markerat innan skördaren gjorde avverkningen. 

Här går nu järnvägen fram. En ny planfri korsning över E4 syns i fonden söderut.

Platsen är flyttad ca 100 meter mot söder.

I den här öppna gläntan finns stenen som hör ihop med avrättningsplatsen numera. Året efter den här bilden togs hade även ett pluttinuttigt ”staket” satts upp runt stenen, en mini-fastbandhage. Själv tycker jag inte att en avrättningsplats ska vara ”gullig”.

Såren i marken på den nya "avrättningsplatsen" hade 2005 nogsamt täckts av med mossa och gräs direkt efter flytten. Många vet inte att platsen är flyttad, andra vet inte ens att den existerat.

Den fråga jag vill ta upp är: vad är autenticitet? Hur mycket får man frångå äktheten? Är skylten tillförlitlig? Är den trovärdig? Är det rätt att sätta upp den gamla skylten med fel information då stenen som markerar avrättningsplatsen är flyttad? Stenen är densamma, platsen en annan. Innebär det något för det kollektiva minnet? Skulle man ha gjort så här om det skett i Västergötland? Mälardalen? Skåne?

Självklart ska Botniabanan dras fram. Den kommer att ha många goda samhällseffekter. Personligen tycker jag dock att en ny skylt borde sättas upp med uppgift om att platsen flyttades från sitt ursprungliga läge år 2005 på grund av denna infrastruktur-satsning. Platsen svarar ju inte mot den som fanns på 1800-talet. Den är inte autentisk, äkta, vad den ger sig ut för att vara...

Även inom norrländsk kulturmiljövård tycker jag de rätta uppgifterna ska visas för allmänheten.

.

.

Läs även andra bloggares åsikter om autenticitet, äkthet, avrättningsplats, fornminne

Ta´t lugnt- ta en Toy

Minns ni? Minns ni smaken? Pepparmint. Minns ni den släta, blanka, hårda, vita ytan på de rektangulära tuggummibitarna? Minns ni hur det lät då man tuggade igenom den krispiga ytan? Minns ni hur hård den grå oformliga "kulan" var då det var dags att slänga sitt tuggade Toy?

Numera tillverkas inte tuggummit Toy. Det går inte att lugna ner sig längre med hjälp av innehållet i ett Toypaket.

Då jag var liten var tuggummibitarna staplade på varandra i små paket - kan ha varit ett par storlekar, 10 i det största. I paketet på bilden är de styckeförpackade i folie och hårdplast med kartong-omslag. Precis som medicintabletter.

Enormt vacker logga tycker jag. Har sparat ett paket för den skull. Och för att kunna erinra mej smaken längre fram i tiden. Då jag blir gammal : )

Här finns mer fakta.

Läs även andra bloggares åsikter om tuggummi, Toy

Storspoven for ever

Vårdrillen om och om igen... är det någon som tröttnar på storspoven? Nej, trodde väl inte det.

Så här såg Olof Rudbeck d.y. (1660-1740) på denna glädjespridande vårpippi som brukar häcka utanför morfars hus där det finns öppen åkermark och fortfarande handgrävda diken - just det: handgrävda!

Torktider

Jo, så här såg det ut dära veabacken hos farbror Kalle lite senare på våren då veden var klyvd. Veden ligger och torkar i vårsolen men får inte ligga ute längre än maximalt till midsommar. Sen kastas den in och/eller travas i vedboden. Dörren dit in är den vänstraste. Den här lagårn tycker jag mycket om. Byggd 1935 då taket var täckt med stickspån. Men redan för flera decennier sen las pannplåt ovanpå. Här i norr håller den galvaniserade pannplåten så otroligt länge utan att rosta. Fortfarande tillverkas denna vackra galvade plåt. Tjusigt tycker jag. Mot en faluröd vägg med blekgröna portar och dörrar. Me like.

Skulle kunna tänka mej likadan plåt på min lagård. 1990 täcktes byns sista lagård som hade synligt spåntak, med plåt. Men då med svart trapetskorrugerad plåt. Mörkt och sorgligt. Det var den lagård som står där morfarsmormorsfar Jacob Isaksson och senare dottern Ulrika Jacobsdotter bodde. Lagårn är mycket yngre och inte från deras tid men fortfarande i ättlingars ägo.

Ni ser uppkörningsbron på Kalles lagård? Till vänster om den sticker en påle upp och i skuggan syns något annat: det är slipstenen. Då handdragen. Nu borta.

Läs även andra bloggares åsikter om ved, lagård, slipsten

Om laminattillverkningen dära Vall´n

Jag fick ett mejl från RuneÖ där han nämner att det var Bröderna Wallander som började med laminattillverkning dära Vall´n. Herrar KaLaBerg  var f.d. anställda på Wallanders fabrik. Han skriver att kanske hade Wallanders tillverkning kraftigt minskat eller rent av upphört då KLB startade. Det kan ha varit så att KLB övertog pressarna.

Då


Om jag förstått det hela rätt startade KLB sin tillverkning år 1953. Rune tycker att det vore intressant att få veta  mer om  historien bakom laminattillvekningen dära Vall´n. Jag håller med helt och hållet. KLB har gått i konkurs, efterföljaren likaså men laminattillverkningen fortsätter.

 


Nu


Svart laminat är tufft som stänkskydd på väggen. Till det en gammal Gustavsbergs toalettstol med svart bakelitlock, en sån som tidigare fanns i morfars hus. På det svarta stänkskyddet en stor rund spegel och ovanför den en rund, vit opalglaslampa från Böhlmarks - blank som en Thulotablett. Yes!

KaLaBerg-laminat

Jo, jag tar om den här bilden. Det finns mycket mer att berätta om den. Mina gamla barnsandaler står alltså på fönsterbänken i sommarstugan som har en yta av laminat.

Jag förmodar att laminatmönstret ska föreställa Kolmårdsmarmor, och är en lokalproducerad produkt från KLB eller KaLaBerg som grundades av herrar Karlstedt, Larsson och Berglund. De startade laminat-tillverkning dära Vall´n 1953.

Laminat har för mej blivit likvärdigt med ett oäkta material, något som oftast ger sig ut att vara något annat än vad det egentligen är. Därför har jag inte haft samma känsla som mina t.ex.föräldrar för detta, jag har svårt för dagens click-golv med träimitation. Men de postitva barndomskänslorna finns kvar till laminatet här i stugan. Fönsterbänkarna ska absolut vara kvar. I söderfönstret, där solen gassat som mest, har laminatet på några ställen spruckit upp och lossat från träunderlaget. Jag petar försiktigt in trälim med en tändsticka under den uppstående flagan, trycker försiktigt ner den, tar bort eventuellt lim som pressas ut och lägger på vitt papper och sedan böcker som press ovanpå i något dygn. Sen hoppas jag det ska hålla i många år till. Kolmårdsmönstret från KaLaBerg går inte längre att få tag i längre. Det är kulturhistoria nu.

 

Däremot har Perstorps laminatmönster Virrvarr av Sigvard Bernadotte från 1958 fått en riktig renässans. Det är väl jättekul! Vill man ha arbetsbänkar i köket med Virrvarr går det bra. Högsta mode men trots det en billig skiva till arbetsbänk. Perfekt! Det här är ett mönster som inte imiterar något annat material.

Här nedanför finns andra trevliga saker att vara rädd om. Dels laminatet på arbetsbänken i ett mönster närbesläktat med Virrvarr men jag tror nog att det är en KLB-produkt. Liknar linneväv.

På arbetsbänken finns en bricka. Gissa vilket material den är gjord av, förutom trä i kanter och handtag? Joo, just det - de oranga rutorna är präglad masonite som behandlats med vattenavvisande, högblank färg. Masonitekaklet är tillverkat 5 km från sommarstugan. En lokal produkt som har några år på nacken. Me like.

Läs även andra bloggares åsikter om laminat, KLB-laminat, masonite, Perstorplaminat, virrvarr

Garail

Jag tycker om ordet  garail men vad gara egentligen betyder vet jag inte. Gara-ila kôm ônner vårn, ja ända in i maj iblann. Tätt snöfall, ofta med lapphandskar (våta flingor som hakat i varandra och blivit stora) som kommer på kort varsel och går fort över, ett il. Ja ä litte förtjusst te dem, mamma bruke säg att ny snön ät ôpp gammen. Jag har hittat hennes beskrivning av hur jag som väldigt liten fascinerades av lapphandskar.

Apropå snö, så hittar jag ett foto från början av 1970-talet då det var det så här höga plogvallar längs Kustlandsvägen, gammvägen. Syrran är måttsticka och farbror Kalles lagårdstak skymtar till höger. Gammvägen i mitt hjärta, Kustlandsvägen från 1600-talet, Norrstigen innan dess. Det dröjde inte så länge efter att grusvägen såg ut så här, som det gick att spela kula, hoppa hage eller leka "jag begär krig". Det doftar vår!

70-talet kulturstämplas?

Jodå, det finns de som inser att 1970-talet bör bevaras. Då jag skrev om 70-talets material i morfars hus skrevs en bra kommentar om att det kan vara värt att bevara. Själv försökte jag problematisera i inlägget vad som är rätt att göra i ett hus som är byggt 60 år före 1970. Visst är det viktigt att diskutera vår kulturhistoria, vad vi ska spara för framtiden. I min by tycker jag dock att det gäller andra typer av kulturhistoriska byggnader och lämningar som vi bör vara rädda om. Men det finns ingen myndighet som bryr sig om en ointressant "flugskit" på kartan, vi måste själva skapa vår identitet genom att spara och värna vårt arv. Och som jag påpekat tidigare finns ingen hembygdsförening som skulle kunna ha en sån uppgift.

Nåväl, då jag lyssnade på bilradio i veckan hörde jag ett inslag på Studio Ett om Hofterup, en tätort i Kävlinge kommun i Skåne.  "Kan hundratals identiska typhus i villaförorter från 70-talet vara ett kulturarv som är viktigt att värdera och bevara för framtiden? Ja, säger Kävlinge kommun i Skåne som har tagit en policy för hur ett villaområde i Hofterup mellan Malmö och Landskrona ska skyddas från alltför hårdhänt renovering. Men många ställer sig frågande till hur en villamatta från 70-talet, den tid då det byggdes som allra mest i Sverige, kan vara en viktig del av vårt kulturarv."

Lyssna HÄR. Jag håller med antikvarien som snackar på slutet. Men hur det blir med morfars hus är en annan fråga.

Stadsarkitekt och kulturskyddande krafter vill "k-märka" villaområdet från innan det blir demoliserat av fastighetsägare som vill ha "personliga" hus och därför renoverar bort 70-talet. Motståndet från de boende är stort. Så HÄR skriver Sydsvenska Dagbladet.
........
Å nu kommer några ångermanländska foton från 1950-talet från hemsidan http://flygfotohistoria.mine.nu/

Här ett hus i grannbyn som skolbussen körde förbi varje dag på väg ditta Valln´och högstadiet. Ritat av en "ångermanländsk Gunnar Asplund", helt i masonite. Jag minns det som väldigt vackert. Den släta masoniteytan som imiterade slätputs är nu panelad och funkisuttrycket borta. Det som gör mej ledsen är att de kulturmiljövårdande myndigheterna inte lyckas göra människor stolta över det man äger. Information är svårt, jättesvårt, jag vet... Vi finns ju i masonitens förlovade land men INGET helt slätt funkishus finns kvar, inte ens i Rundvik, bara de traditionella med ribbläkt. Jag hann fota det vackra uthuset här ovan innan det panelades och ett hus i grannbyn söderut innan det revs. De bilderna kanske jag tar med nå´n gång framöver.

Och här bårda Mobacken med hus som till stor del finns kvar idag. Va kul!

Läs även andra bloggares åsikter om 1970-tal, kulturhistoria, Hofterup, masonitfunkis