Mer om fastbandhagar

I skogsbrynet bakom vår sommarstuga gick förr fätåe, en stig som går på byallmänningen och som löpte jäms med skogsbryn och odlad mark. En fastbandhage som avgränsade byns inägor mot skogen löpte jäms med stigen. Kreaturen skulle hållas utanför lägdor och åkrar.

År 1996 gjordes den första kalhuggningen i direkt anslutning till byn. Tre hemmansägare gick samman och lät en skogsskövlare sköta avverkningen natt som dag. I samband med det slog den första återväxten naturligt nog upp som lövsly, väldigt mycket rönn. Så även mitt på stigen. Som växer igen. Så onödigt. Men så sker i en bygd där man inte är varse och bryr sig om sin kulturhistoria. Vi är två-tre stycken som har uppmärksammat detta. Bysamfällighetens styrelse är verkligen inte intresserade av sådana här gamla stigar, gamla tecken i markerna. Åh nej!

Nå, apropå fastbandhagar: vår granne farbror Kalle berättade för mej, då han bodde på äldeboendet och mindes tillbaka på sitt liv, att n’Jacôpp Ors´n han sa när en fastbandhaga skulle påbörjas: ”Ja no’ gå e hänne bra, barra man kôm på ordninga”. Så sant som det är sagt!

Foto taget av mej från 1970-talet av fastbandhagen vid somamrlagården och sommarstugan.

Här vid skogsbrynet låg tidigare vår sommarlagård som jag minns från min barndom. En bit härifrån finns löta sö´r i byn där flera andra hushåll en gång hade sina sommarlagårdar samlade. Den marken är nu som då gemensamt ägd av oss hemmansägare i byn. Jag tycker att en fastbandhaga passar bra här vid skogsbrynet där sommarlagården låg, jag skulle inte låta bygga en så´n runt min gårdstomt eftersom det kulturhsitoriskt aldrig funnits någon sådan där. Fanns det inhägnad runt gårdarna vid förra sekelskiftet så var det vackra spjälstaket. Runt morfars hus har inget sådant funnits.

Stenklyfts geometriska uppmätning av byn 1646. Fastbandhagen runt byn mellan åker och skog syns som ett längsgående streck med två tvärstreck med jämna mellanrum.

Den här fastbandhagen/gärdesgården finns i Rundviks industrisamhälle. Gärsgårdar av trä rankas högt numera och återfinns i villaområden där de aldrig existerat rent historiskt. Själv tycker jag att staket eller häck passar bättre där. Att kostnaden för att tillverka en gärdesgård numera är hög, påverkar synen på dem, ger dem status. Människan är oförbätterlig i mina ögon. Förr gjordes trägärdesgårdarna / fastbandhagarna av markägaren själv som också hade allt material som krävdes, granslanorna och vidjorna. Inga kontanter behövdes för inköp. Därför var det var ingen status att ha gärsgårdar, det var en nödvändighet, ett behov fött av levnadssättet med kreaturhållning.

För den som vill fördjupa sig i gärsgården finns den utmärkta boken av Sten Hagander: Gärsgår´n i vårt landskap. Hantverk, historia, handledning. Den finns självklart i mitt eget bibliotek.
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om skogsbryn, fätå, byallmänning, gärsgård, fastbandhage, kulturhistoria

Femtmänning

Här är Ulrika med blommig klänning och en blomsterkrans som jag bundit. Det är den 7 juli 1977 och jag vill fotografera söta grannflickan med den enfärgade klänning hon hade på sig. Men mamman tyckte hon skulle ha på sig blommiga finklänningen. Här ser ni fotot. Vi har samma anfader fem generationer bort. I bakgrunden står lägdan i frodig fägring och Rönngrens hus, då med tegeltak, skymtar där bakom.

Min mamma hade 26 kusiner i byn då hon var barn. Jag hade fjorton tremänningar (om jag räknat rätt) bara hemma i byn då jag var liten och totalt sett många fler, de flesta boende i socknen. Detta gällde självfallet inte bara för mej, utan de flesta i byn.

Att umgås i en sådan bygd är väldigt mycket eljest än i storstan. Man föds in i ett socialt sammanhang som är positivt och tryggt på många sätt. Naturen finns nära och är man ett fantasirikt barn saknas aldrig sysselsättning. Nackdelarna är att vuxna har hållhakar på varandra vilket innebär att många inte törs säga sin mening, inte ens då viktiga och frågor diskuteras som påverkar det egna ägandet. Jag märker nu som vuxen och hemmansägare att mycken rädsla finns i byn. Jag anser att det förhindrar demokratiutvecklingen, nepotismen frodas, möjligheten till gränsöverskridande samarbete försvåras. Ni vet vad som gäller: det här med "jägarkulturen", ta-saken-i-egna händer-kulturen utan kunskap om gällande lagar och regler. Jag återkommer i ämnet :-)  Detta är nackdelen med en liten by, litet samhälle - bymentaliteten. Rädslan. Likriktningen.

Från mitt hus ser jag till vänster gården där min morfarsmormorsfarfar och -farmor Isac Pehrsson (1733-1788) & Kerstin Mattsdotter (1734-1810) bodde. Hemmanet numro 1 köptes in 1723 av Isacs far Pehr som kom från Arnäs i Västernorrland. Hemmanet hade då legat för fäfot i nästan två decennier, anledningen till detta har jag inte tagit reda på än. Krig och elände kan tänka. Idag finns den gamla mangårdsbygganden kvar, en parstuga i 1,5 våningar, ibland benämnd västerbottensgård eller som man sa här förr - en langkakes, en långkatekes.

Till höger finns stod gården där morfarsmormorsfar Jacob Isacson (1782-1862) med hustrun Ulrika Christiansdotter (född 1781) bodde. Där växte morfarsmor Klara upp. På båda gårdarna bor släkten kvar men på den till höger har ett nytt bostadshus uppförts efter en brand. Förmånsbônning finns och en 1900-tals-lagård.

Jag försöker livligt föreställa mej hur jag skulle ha varit som person om jag stannat kvar här i byn efter högstadiet ...
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om bymentalitet, likriktning, trygghet, kusiner, tremänningar, släktforskning, hembygdsforskning

De mjuka formernas servis

Hemma åt vi vardagsmat på de mjuka formernas servis. Wilhelm Kåge var formgivare vet jag nu, Gustafsbergs porslinsfabrik tillverkade. Det var en servis lite före sin tid då den inte hade någon dekor, det bästa vackra vardagsvara tycker jag. Men servisen fanns med många andra namn, var och en med sitt mönster. Till exempel Grå rand som vi hade några djuptallrikar av. Jag har köpt på mej så många fler senare.

Jag älskar karotterna i olika storlekar med inböjda kanter. Det var en av de första sakerna jag köpte på second hand på 80-talet till mitt eget nya hushåll. Plus eldfasta Gefyr av Stig Lindberg, även den från Gustafsberg. Med inspiration från mammas 50-tals inköp som jag redan då satte högt.

Jag har haft svårt att hitta uppgifter om den vita de mjuka formernas servis. Tallrikarna är svåra att hitta på loppis och Tradera, kanske för att de är omärkta, osignerade och med ganska alldaglig form.

Den första uppsättningen av den här servisen köptes på 50-talet till föräldrarnas hushåll. Under 70-talets början slutade den tillverkas. Precis innan köpte mina föräldrar en kompletterande uppsättning tallrikar. Vill minnas att vi höll familjerådslag omd etta beslut. Porslinet tillverkades i två nyanser vitt, en krämvit och en kritvit. Hur det nu var, var ursprungsuppsättningen krämvit men kompletteringstallrikarna är kritvita. Om det var ett missföstånd i beställningen eller om bara den kritvita tillverkades på 70-talet - det ha jag inte kunnat reda ut. Någon retrobloggare som har svaret?

Ur Vi husmödrar nr 1/1955 hade temat Måltidstrevnad:

Just till den här bilden lyder texten så här:
Vilhelm Kåges ”de mjuka formernas servis” är en exponent för flintporslinet. Här har den plastiska porslinsmassans möjligheter tillvaratagits väl. Alla pjäserna i servisen har mjuka, vackra former och de är samtidigt funktionella. Servisen på bilden heter Grå rand. Några prisexempel: flata och djupa tallrikar 33 :- per duss., tillbringare 1 l 8:-, karott 20 cm 6:50, djup skål 1,4 l 8:-, 2 l 11:-, stekfat 28 cm 7:-, kaffegods 27:- duss., sockersats 7:50. Man kan också få denna servis med annan dekor eller helt odekorerad. Som prisjämförelse kan nämnas att odekorerade tallrikar kostar 18:-.


En servis som passade lika bra på 50-talet som 60 år senare måste man väl verkligen få kalla vacker vardagsvara? Love it!

Mittens rike

Jordens mittpunkt - morfars hus :-)

.

.

.

.

.

Todays 70th

Minnen från 70-talet kör igång på den här låten. Både glada och vemodiga i en salig blandning. Härligt då, härligt nu!

Minns känslan av häftig frihet första gången jag körde bil ensam med nytaget körkort. Världen var min :-) Först i familjen att ha körkort.

70-talet var bland annat flätor, utsvängda jeans, skor av mockasintyp, pärlskärp, oljekris, första pizzan, jobben sommar efter gymnasiet på Masonitefabriken i Rundvik, musik som strömmade ur bilens Clarion bandspelare, byggpraktik, livsfilosoferande på stockholmscaféer, teodicéproblemet, död, studier, musikpubar, första operabesöket, första tågluffningen, hänförelse över den blå mattan av scillor i april vid Floras kulle, sista hässjan som ladades, jordbruksnedläggning, uppbrott från den lilla byn, ständigt återvändande, växtfärgning, stickning, nya sociala sammanhang...

.
.

Internationella kvinnodagen den 8 mars

 Åtta äldre kvinnotidskrifter finns numera tillgängliga på nätet.

• Tidskrift för hemmet   1859-1885
• Dagny   1886-1913
• Framåt    1886-1889
• Hertha   1914-1935
• Rösträtt för kvinnor   1912-1919
• Idun   1887-1912
• Morgonbris    1904-1936
• Tidevarvet    1923-1936

De finns att läsa och ladda ner HÄR.

Tidskrift för hemmet var Nordens första kvinnotidskrift. Den var språkrör för den oorganiserade borgerliga kvinnorörelsen. Med redaktören Sophie Adlersparre fick den tidens kvinnofrågor sitt utlopp här. Tidskriften stor på religiös grund och samförstånd mellan könen var idealet. Detta kände inte jag till tidigare. Gjorde du?

Det är Kvinnsam, ett nationellt bibliotek för genusforskning vid Götborgs universitetsbibliotek som sett till att du enkelt kan nå dem. Lite historik om kvinnopressens framväxt i Europa kan man också läsa om här samt biografier och lästips.

Min morfarsmormors ogifta syster Ulrika, Smör-Ulla kallad, myndigförklarades vid 54 års ålder efter att hennes far Jacob skrivit till häradsrätten och begärt hennes myndigförklarande. Det var år 1862 och pappa Jacob dog samma år varvid Ulrika fritt kunde bestämma över sina markegendomar. Hon behövde ingen förmyndare vilket både ogifta och gifta kvinnor vanligtvis behövde vid den tiden. Vilken förutseende far hon måste ha haft och vilken viljestark kvinna hon själv måste ha varit!

Har skrivit mer om internationella kvinnordagen och om kvinnans myndighetsålder.
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om internationella kvinnodagen, Kvinnsam, kvinnotidskrifter, kulturhistoria, myndigförklaring

Two of us

Jag känner igen det här vardagsmysteriet.



Men hallå! Hur kommer det sig att vi båda bor här, men så fort vi ska städa så "hjälper du mig"??

Då jag var ung trodde jag att vi femtiotalister skulle komma längre än vad den här seriestripen visar :-)

Torson

Det här med konst kan vara mycket.
Jag minns första gången jag som arkitektstuderande kom i kontakt med Barbro Bäckströms torson av skulpterade metallnät på en utställning. Jag föll genast för de här ljus- och skuggspelande verken.

Den här skulpturfotot hittade jag på webben för länge sen, okänt var.

Barbro Bäckström 1939 - 1990.

Skissen till "Ljusspegel" finns på Skissernas museum. Foto: C. Knutsson



Den här nedersta bilden, skissen i gips till "Ljusspegel" finns på Skissernas museum i Lund. Jag får genast kejsar Augustus fantastiska fredaltare i marmor i Rom, "Ara pacis", i tankarna. Ett byggnadsverk som jag studerat noggrant på plats. Kroppar i relief som frigör sig ur massan eller hålls kvar i den om man så vill. Det hela är väldigt suggestivt.

Skissernas museum, Lund är ett museum ska jag se till att besöka. Att få presenterat för sig tankarna bakom ett färdigt konstverk eller byggnad är ju minst lika intressant som det färdiga verket.
.
.

Kanske har även andra bloggare åsikter om Barbro Bäckström, konstnär, torson, nätskulpturer, Skissernas museum, Ara Pacis, konst

Knackeliknack...

Att knacka på ytterdörren som besökare och sen vänta att någon ska komma och öppna - så gjorde man aldrig i min barndom. Not. Det var stadsfasoner.

Vanligast var nog att man knackade, tog tag i dörrtrycket, öppnade dörren och samtidigt ropade Är det någon hemma? eller liknande. Farstun var sval under vintern och därför var även köksdörren var stängd. Det fanns inte en suck att höra en knackning på ytterdörren under sådana omständigheter. Främmene, besökarna, gick in men utan att vara oförskämda och smygande tjyvlyssna på husets folk, främmandet gjorde sig hörda genom att högt tilltala de boende i huset. Att någon fanns inne var självklart då dörren var upplåst och ingen kvast stod lutad mot dörren.

Jag har i efterhand några gånger fått veta att jag missat besökare då jag inte hört knackandet och ingen stövlade in. Det känns smålet (snopet).

En gång tidigare i år hörde jag dock att det knackade (nu var vi varmt i farstun och köksdörren öppen) och ropade Kom in men inget hände. Endera hörde vederbörande inte detta eller så är man invand att någon kommer fram till dörren och öppnar den. Man antar att dörrn är låst. Som i stan. Trots att ingen ringklocka finns. Eller så upplever man sig som ofin om man stövlar in. Det knackade två gånger till. Då inget hände när jag vrålade Stig in gick jag och öppnade och den unga underbara stackars tjugoåriga besökaren fick veta att här knackar man bara en gång - sen stiger man in. En uppvisning i formidabel tillrättavisning minsann  :-)

Sen hade vi en väldigt bra samvaro med diskussion om utbildning, kulturella uttryck, mänskliga rättigheter, västvärldens försök att dominera och domptera utvecklingsländer, likriktningens vara eller icke vara och annat intressant. Det är långt ifrån med alla jämnåriga jag kan föra en sådan diskussion.

Nå, ingen dörrklocka kommer upp intill den här ytterdörren, inte ens om den är byggnadsvårdsriktig från Byggfabriken. Vi befinner oss ändå på landsbygden och här finns ingen tradition med en så´n pryl. Lika lite som en lyktstolpe på gården. Här ska lamporna sitta på husknuten eller åtminstone på en vägg, på en fasad. Inte heller kommer jag att sätta upp nummerskylt på husfasaden OM den ovanan sprider sig till byn - det är väl ingen stad med gator huset mitt finns i. Här finns en landsväg och postlådor. På postlådorna finns nummer för att underlätta för lantbrevbäraren. Att de här sakerna som dörrklocka, gatnummerskylt och lyktstolpar dyker upp antar jag beror på att landsbygdens invånare inte vill känna sig som "kusinen från landet" i förhållande till stadsborna. Alltså en uttryck för underlägsenhetskänsla. man villv ara förmer och det tror man sig bli genom dylika attribut. Helfel!

Det är och ska vara skillnad på stad och land anser jag som har bott under båda förhållandena och gör jämförelser. Nämen hörni, vi ska vara stolta över det vi har och inte försöka likna stadsborna  :-)

Kanske har även andra bloggare åsikter om dörrknackning, ytterdörr, dörrklocka, stad och land, landbygd, skillnader, kallfarstu

Hälsobågen

Nu ska jag visa insidan av dörren till 50-talskökets matskåp. Pappa tillverkade en specialförvaring som hängts på dörren och den målades i accentfärgen rött så klart. Allt från 1950.

Hälsosbågen har mamma klippt ur en tidning och klistrat upp.

Här i högra delen stod en flaska fiskleverolja då jag var barn. En matsked en gång i veckan vill jag minnas var doseringen :-)  Och kan ni tänka er, jag var aldrig bångstyrig och vägrade svälja denna oljiga vätska som så många minns med avsky. Den var ingen läckerhet men inte heller otäck tyckte jag som kanske var ett underligt barn i det avseendet. Jag hade så mycket svårare för vispat ägg, äggtoddy som vi sa. Det tog längre tid att dricka upp.

Då jag under en resa i Norge upptäckte Møllers Tran köpte jag en flaska vilka blivit fler. Men det är inte helt lätt att få tag på naturell fiskleverolja, så den bästa gå-bort-present jag någonsin fått var en 500 ml flaska Møllers Tran från ett par norska vänner på besök :-)

.

.

Kanske har även andra bloggare åsikter om fiskleverolja, tran, hälsobågen, äggtoddy

Skogen är ofräsch

Bilden har jag lånat från Lavaland TEXT

Följande krönika fastnade i mitt sinne då jag läste den:

"
När var du och dina barn i skogen senast? Enligt undersökningar har skogsbesöken minskat med en tredjedel på 20 år - och barnens skogsbesök har halverats.

"Vi vågar inte längre släppa ut ungarna" säger professor Lars Kardell på Statens Lantbruksuniversitet. Han har studerat våra skogsvanor under decennier. När han började forska om skog på sextiotalet hade han helt andra förväntningar.

"Jag trodde att det skulle bli rena trafikstockningar i skogen. Ju mer upplysta människor blev desto fler skulle söka sig ut i naturen."

Men så blev det inte. Ungdomar uppger i undersökningar att de inte vill ut i skogen för att "den är ofräsch " eller "tråkig - man kan ju inte köpa något där!". Andra är rädda för skogen, deras föräldrar har lärt dem att det finns fågelinfluensa, smittbärande fästingar eller pedofiler i varenda buske.

"Barnen är överbeskyddade. De får inte gå till skolan eller pulkabacken själva och då missar de också att hoppa i snöhögar, jaga varandra svettiga, ta en genväg som är en senväg och lära sig hitta. Att låta dem bygga en koja i skogen existerar inte längre. Man kan ju slå sig!"

I stället sitter barnen inne och spelar dataspel och tittar på tv två, tre timmar varje dag, dricker läsk och får ont i hela kroppen. Man kan undra vad som är farligast.

Det är väl ingen hemlighet att jag numera är lite jävig ämnet, helt skogstokig för att vara ärlig, att jag genom militärträningen lärt mig älska naturen och skogen. Vi är en liten, men växande skara, som älskar att kräla i lera, klättra i träd, brottas i snön och göra situps i en glänta med fågelsång i bakgrunden. Jag skulle så innerligt önska att alla skolbarn också fick köra naturliga träningspass i skogen, att de kunde få lite skrubbsår och blåmärken och komma upp i maxpuls i en vacker skogsbacke.

Men icke. Om de över huvud taget rör på sig ska det vara schemalagda prestationsaktiviteter på konstgräs och med upplysta banor. Och alla ska skjutsas i bil till och från träningen. För att naturen är - ofräsch och farlig! Som vanligt gör barnen som vi vuxna gör. Om vi vuxna aldrig hoppar i vattenpölar och kastar oss baklänges i lövhögar - så kommer barnen heller aldrig att våga göra det. Det räcker med att gå ut och närstudera en myrstack eller lyfta på en mossig sten - så stimulerar man barnens fantasi och upptäcker naturens små mirakel tillsammans.

"Det går utmärkt att leva utan skog. Men man missar lite av livets glädjeämnen. I stället hänger man en pelargon utanför fönstret och stoppar en bofink i en bur, så tycker man att man får naturkänsla", suckar Lars Kardell.

Jag kunde inte sagt det bättre själv. Så öppna burarna, kliv ner från löpbanden och ge er ut i världens största och bästa träningslokal: Naturen!

"

skriver Hillevi Wahl, kolumnist i Metro 2012-02-15.

Motionera mera

På vissa håll motionerar politiker om skötselplan för vägrenarna. Det tycker jag är omtänksamt och förutseende. Vem tar tag i en sådan fråga i min bygd? Vem tar vara på värdet av artika vägrenar? Själv funderar jag en hel del på hur vi bäst skulle kunna öka mångfalden till 60-talets nivå längs den grusade "gammvägen" Kustlandsvägens vägrenar.

Skylt i Mälardalen. Jag fotade den i höstas.

Det här är ett utdrag ur en motion angående vägrenar i Mälardalen:

Tyvärr sker en skövling av dessa biotoper idag. Som exempel kan nämnas de artrika vägkanterna i Lerbo, som denna sommar har slagits tre gånger. Här har till och med blommande orkidéer, som är fridlysta, mejats ner. Det gäller ett stort bestånd av fläckigt nyckelblomster och nattviol, arter som verkligen behöver skyddas om de ska finnas kvar för kommande generationer att glädjas åt. Men även andra arter som prästkrage och johannesört har slagits innan de hunnit gå i frö.


På Gotland sparas vägrenarna på många håll. Det sker dels för att den biologiska mångfalden ska få en chans, men även för att skönhetsvärdet ses som en turistisk tillgång. På samma sätt borde vi resonera i denna kommun, som kallar sig Sveriges lustgård. Nermejade orkidéer borde inte höra hemma i den lustgården.


Det är hög tid att kommunen tillsammans med Vägverket diskuterar och kommer överens om på vilket sätt de blommande vägrenarna ska hanteras och skötas. Vi måste också ta reda på var de vägrenar finns, som har de högsta biologiska värdena. Alla vägar behöver inte heller skötas på samma sätt. Små vägar har ofta fler arter än de stora. Här kan blomsterprakten få finnas kvar längre så att växterna hinner fröa av sig. Katrineholm kan sedan använda småvägarna i turistiskt syfte och locka människor att köra vackra omvägar för att njuta av prakten – till fromma även för den biologiska mångfalden. Framför allt måste de hotade arterna som ovan nämnda orkidéer skyddas!


Att köra en mindre väg med prästkragar, måror, johannesört, renfana och orkidéer på vägrenarna är en härlig skönhetsupplevelse – låt det bli ett signum för Sveriges lustgård Katrineholm.

Svensk vägskylt som visar vacker vägsträcka, ett stycke väg som är värt att köra en omväg för. Denna fotograferadd jag i Västergötland. I Europa finns kartor med vackervägar utmärkta. Efter en sådan har jag kört bil genom halva Italien. Det var inte alls dumt :-)   Tänk er att få till en levande, vänlig bygd just här, som kulturturister hittar till, hm...

.

Kanske har även andra bloggare åsikter om vägren, vägkant, artikedom, vacker väg, njutbart, Kustlandsvägen

Det som brer ut sig...

...är glesbygd, övergivenhet, igenväxta lägdor, ödehus. Vem är väl jag att motarbeta tidens gång, det som kallas utveckling.

Så här ser två andra bloggare sin del av världen. Bräcke presenteras så HÄR av Hemliga trädgården som i vanligta fall tar enormt vackra bilder i sin jämtländska trädgård.

En bloggare vid namn Skaffaren har gjort ett bildreportage som heter Vi är fler och fler som blir färre och färre. Så sant som det var sagt! Nu bor mer än hälften av jordens befolkning i städer, vändningen kom förra året. Men tittar man i livsstilsmagasin är det lantlifvet som hägrar. Så motsägelsefullt...

Så här ser det ut vid gamla Kustlandsvägen söderut  byn. Vägsamfälligheten vill inte ta sitt ansvar och sköta Kustlandsvägen. Här intill bor folk. Dikets funktion som vattenavledare förhindras vilket kan få tråkiga följder.

Grannbyns båtsmanstorp där rotebåtsmän med namnet Hörning levde sina liv under indelningsverkets tidevarv. Bilderna visar torpet år 1965 och idag. Vilka vet idag var dessa rester är belägna??? Eller vad den ruttna högen i dungen har varit???


Men det finns även vackra och besöksvärda platser här i glesbygdskommunen, mestadels natur. HÄR är en sammanställning.
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om glesbygd, lbrist på andskapsvård, förfall, övergivenhet, ödegårdar, avveckling

Skolvaktmästar´n och hans hustru

Algot var skolvaktmästare då jag gick i årskurs 1-6. Jag minns honom bland annat för den vackra gulblommande blomsterlönn han odlade i det kvadratiska fönstret med hög fönsterbröstning mitt emot lärarrummet, till vänster om kalkstenstrappan till övre våningen. Den var så vacker, ett riktigt ståtligt fönsterträd.

Algot och Magnhild Rönngren.

Porträtten, där de står i dörröppningen till sitt hem söderut i byn, tog jag en period i livet då jag försökte med svart-vit film för att själv framkalla.  Så bra att jag var så förutseende att jag bad att få fota dem, för nu är det borta båda två.

Algot föddes i min hemby. Hans föräldrar var Alma (1890-1978) och Arthur (1886-1958) född i Kolhuggstret vid Hundsjön nära Gideå i Västernorrland. Deras tre barn var Algot, Alice och Torsten.

Tant Alma var född här i byn och kom nu och då och hälsade på min egen mormor Alma. De bodde ju nästan grannars, den gamla Kustlandsvägen förenade dem. Det hände nog rätt ofta att jag satt och lyssnade på magiskt säregna berättelser ur livet här i byn förr i tiden. Det kunde vara märkliga och/eller aningens skrämmande upplevelser, berättade med stort allvar.

Almas systrar hette Hanny och Helga. Alla med namnet Höglund som ogifta. Hanny gifte sig med Fritiof  Löfgren och övertog föräldrahemmanet som systrarnas far köpt sig uppe på Knösen då han flyttade till byn. Helga gifte sig till Ledusjö. Hannys och Fritiofs hem har jag också ett starkt barndomsminne av, där hos dem hade man bönemöten. Jag var med på ett. Det kan kanske vara värt en kort berättelse framöver.
.
.

Ljusare tider

Min mamma brukade säga att dagen hade längte ett kanksteg mellan vintersolståndet och Tjugondagknut. Dagen hade förlängts ett tuppfjät. Nu har den förlängts så mycket mer.

Sedan vintersolståndet den 22 december och till idag har dagen blivit 2 timmar och 45 minuter längre på morgonen och 3 timmar och 10 minuter längre på kvällen vid Luleå horisont. Solen gick upp klockan 07.18 idag. Ner går den klockan 16.13. Dagen ha längte nästan 6 timmar...

Det är bara att konstatera att det är en härlig årstid med mycket vit snö som gör livet ljusare och lättare att leva. Att det är fettisdag idag då jag ska äta en semla gör inte det hela sämre. Njut hörni...

.

Kanske har även andra bloggare åsikter om vintersolstånd, Luleå horisont, längre dagar, dagsljus, snö, fettisdag, semlor

Sedelärande

:-)

Ni har väl hört den sedelärande historien om den sibiriska näktergalen, va? Jag tycker den är så bra så jag tar den hur som helst:

Den sibiriska näktergalen flög upp mot solen, och därmed upp till de kalla luftlagren. Där blev den stelfrusen och föll till marken.

Den sibiriska kon kom förbi och lämnade ifrån sig en varm komocka just där den sibiriska näktergalen låg. Näktergalen vaknade till liv av värmen, sträckte på halsen, klarade strupen och började sjunga.

Då kom den sibiriska katten och åt upp den sibiriska näktergalen som sjöng med huvudet ovan mockan.

Av detta kan man lära sig att:

• Ju högre man siktar desto djupare faller man.
• Inte alla som kastar skit på dig är dina fiender.
• Inte alla som drar dig upp ur skiten är dina vänner.
• Det är inte bra att sjunga när man sitter med skit upp till halsen – men svårt att låta bli!!!

.

.

Kanske har även andra bloggare åsikter om sedelärande, sibirisk näktergal, livet, att leva, självkänsla

Härskartekniker

Känner ni till mäns härskartekniker gentemot kvinnor? Om man har dem klara för sig blir tillvaron lättare och man tar inte åt sig skamgrepp lika lätt som om man är naivt okunning om sakernas tillstånd  :-)

I början av 2000-talet var jag på en föreläsning med den norska socialpsykologen och politikern Berit Ås, då gammal och mycket erfaren. Hon  fick uppslag till sin forskning om härskartekniker när hon satt på ett möte och upptäckte flera sätt som männen på samma möte kommunicerade till varandra att det hon sade inte var viktigt. Hon började imitera de här sätten (hämta kaffe eller börja pilla med något när någon pratar) och fann att det hjälpte till för att hennes åsikter skulle få gehör. Hon namngav och numrerade fem härskartekniker. Genom att lära sig de fem härskarteknikerna kan kvinnor, enligt Ås, stötta varandra offentligt på ett diskret sätt, genom att hålla upp aktuellt antal fingrar för att signifiera vilken av härskarteknikerna som är i användning för tillfället.

Detta är härskarteknikerna som väl varje kvinna stött på. De förekommer lika väl i små patriarkala sammanhang som i kommunala styrelserum och i företagsledningar:

1. Osynliggörande
Att tysta eller marginalisera oppositionella genom att ignorera dem.

Exempel:
Någon tar upp det som man just sagt som om det vore en egen idé eller tar ordet trots att man just börjat prata.
På ett möte börjar de andra skrapa med stolarna, bläddra i sina papper, viska eller gäspa när man får ordet.

2. Förlöjligande
Att genom ett manipulativt sätt framställa någons argument eller person som löjlig och oviktig. Detta genomförs till exempel genom att använda slående men ovidkommande liknelser. Även att inför grupp anmärka på ens yttre är ett sätt.

Exempel:
En kollega skrattar åt ens uttal och säger att man låter som en karaktär i en kul TV-serie (när man hade något viktigt att säga).

3. Undanhållande av information
Att utestänga någon eller marginalisera dennes roll genom att undanhålla väsentlig information.

Exempel:
Kollegor låter en förstå att de haft ett möte där man borde ha varit med.
Beslut som skulle fattas vid ett möte har redan fattats tidigare i informella sammanhang, dit inte alla berörda haft tillträde.

4. Dubbelbestraffning
Att ställa en inför ett val, och utsätta en för nedvärdering och bestraffning, oavsett vilket val man än gör.

Exempel:
Man är noggrann med sina arbetsuppgifter. Då ser chefen det som om inget blir gjort. Om man snabbar på, får man höra att man slarvar.
Som man: att beskyllas för att inte ta ansvar för hem och barn, men kallas omanlig om man stannar hemma.
Som kvinna: att välja att vara hemma med sina barn framför att gå på ett kvällsmöte och därmed betraktas som oseriös, men närvarande på mötet kallas för "dålig mamma".

5. Påförande av skuld och skam
Att få en att skämmas för sina egenskaper, eller att antyda att något man utsätts för är ens eget fel. Detta sker ofta genom en kombination av förlöjligande och dubbelbestraffning. Jämför dock skuldkänsla och skamkänsla.

Exempel:
Trots att man inte informerats om det där mötet, får man höra att man själv borde tagit reda på när det var.
Ingen lyssnar på vad man säger under mötet och man känner det som att man uttryckt sig på ett dumt eller otydligt sätt.
Om man utsätts för sexuella trakasserier, har man sig själv att skylla - genom exempelvis klädval.
Man blir avbruten gång efter annan mitt i en mening, får därmed känslan av att det man säger saknar betydelse.

Berit Ås har senare gjort en utökning av listan över härskartekniker:
Objektifiering
Att kommentera eller diskutera ens utseende i irrelevanta sammanhang.

Våld eller hot om våld
Att utnyttja sin fysiska styrka mot någon för att få sin vilja igenom, eller att påpeka att den möjligheten finns.

Uppgifterna är hämtade från Wikipedia

Undrar just om ni kvinnor och män i södra och mellersta delen av landet kommer att förstå och ta till er hur det fungerar i en liten by om jag skulle ta och berätta om insikter jag har som hemmansägare.  I min by ägs 33 % av hemmanen/skogsskiftena av enbart kvinnor, 25 % ägs gemensamt av par och 42 % ägs enbart av män. Alltså 58 % har minst en kvinnlig ägare/delägare.  Trots detta är det normalt att i de fall då gifta/sambo kvinnor ensamma är hemmansägare (hemmanet har tillhört kvinnans föräldrar) är det mannen, alltså den som inte är hemmansägare och därför inte heller medlem i bysamfällighetsföreningen, som går på årsstämmorna och röstar i alla frågor. För mej är detta helt bakvänt men visar så tydligt på kvinnans plats som hon både tilldelas och åtar sig. Hon ska och vill inte lägga sig i det som anses vara männens domän. Så är det i en väldigt liten by i norra Sverige fortfarande... Att ändra på detta och  stärka kvinnors självkänsla går knappast under min levnad. Som ett exempel röstades 1919 lagförslaget igenom om kvinnors rösträtt i riksdagsval - för 93 år sedan. Waaaauughhh...


Kanske har även andra bloggare åsikter om Berit Ås, härskartekniker, osynliggörande, förlöjligande, undanhållande av information, dubbelbestraffning, påförande av skuld och skam

Original från 50-talet

Nu ska jag visa detaljer i ett rart badrum. Ett sådant som gör att mitt hjärta slår i lite snabbare takt än vanligt.

Sanitetsporslin i original. Toaknopp av bakelit. Även badkar finns på plats.

Här bor en äldre person som ser detta som självklarheter. Som har levt med det i ungefär ett halvt sekel. Spegeln hänger med utan problem. Den typiska svängbara kranen med lång pip som servar både tvättställ och badkar finns förstås där, även om den inte kom med på bilden i sin helhet.

Vitt 15 x 15 cm kakel med glaserade kanter och det fria hörnet rundat. Kaklet sitter vid badkaret. Tillverkas icke längre och går icke att uppbringa numera. Annat än om man får tag i nerrivet och tillvarataget vilket är en mycket sällsynt lyx. Den unga byggnadsvårdsgenerationen suktar efter det här omtänksamma kaklet. Själv har jag skrivit in det i byggmaterialbeskrivningen på många ritingar tills det slutade tillverkas någon gång på 1980-talet. Jag saknar verkligen den produkten!

Väggarna i övrigt är klädda med laminat. Det kommer med stor säkerhet från laminatfabriken KLB, KaLaBerg som låg i Nordmaling. En plastlist skiljer färgerna åt. De små kromade/förnicklade hängarna är original. Så självklara.

Hörnlösning med plastlist. Strömbrytaren ser ut att vara bytt på 70-talet.

Fint värre.

.

.

Kanske har även andra bloggare åsikter om badrum, 50-tal, laminat, vitt kakel, glaserade kanter, rundat hörn, sanitetsporslin

Gräddhyllan?

Här på kajen planerar man att bygga strandnära lägenheter, Notholmen Strand kallat. Det är detta som länge gällt inom stadsbyggnadskonsten - nu även dära Vall´n. Allt sedan Aker Brygge i Oslo som jag besökte 1987 och Västra Hamnen i Malmö där bostasmässan Bo01 pågick, är strandnära lägen varje kommuns heta dröm. Skyskrapan Turning Torso av arkitekten Santiago Calatrava är det mest spektakulära i Malmös Västra hamn. I Umeå strandbyggs det för fullt, dock ej bostäder vad jag vet. Varje stad med självaktning vill bygga strandnära vare sig det passar med stadsbilden eller ej.

Nedan visas några visualiseringar av kajen, märkligt nog finns inte de tänkta flerfamiljshusen med på någon bild.

Här på kajen planeras flerfamiljshus med bostadsrätter. Vy mot norr.

De här skyddade båtplatserna finns redan idag och ligger alldeles norr om kajen eller projektet Notholmen Strand.

Vy mot söder. Masonitefabriken i Rundvik ser ut att ligga på väldigt långt avstånd.

Strandnära läge också mot söder strax bortanför kajen.

Interiör från någon av de största lägenheterna som ser ut att planeras i etage.

Bostäder: 44 bostadsrätter

Rum: 2 - 5 rok

Yta: 52 - 142 kvm
Pris: 769 000 - 2 772 000 kr
Månadsavgift: 3 077 - 8 402 kr

Vågar ni köpa en lägenhet på så lösa boliner?

Den ambulerande statsarkitektens kontor har ritat de strandnära lägenheterna så vitt jag vet.

En visualisering med utsikt över fjärden västerut finns inte med på illustrationerna. Den utsikten innebär röda blinkande varningslampor rakt in i synfältet kvälls- och nattetid. Häftigt, raffigt, kulturellt, miljövänligt. Vill ha. Not. Det går nog att sälja men då kanske reklamen bör vara mer mördande.

Havsutsikt och kvällsol... Vyn västerut dagtid i januari. Alla kraftverk är ännu inte uppförda.

Varningsbelysningen är till för flygtrafiken och kommer från 40 vindkraftverk som blinkar i takt. 6 plus 25 ytterligare vindkraftverk är på gång och de kommer att bli 200 meter höga och detta innebär hinderbelsyning med vitt blixtljus (att jämförs med tv-masten i Vännäs).  Men detta är något som boende dära Vall´n kanske ser som en pikant detalj och de som flyttar till Notholmen Strand bör se detta som en tillgång för att köpa en lägenhet här.

Se här ett vykort som ser ut att ha tryckts på 1970-talet. Några hus dära Vall´n i förgrunden med sågverket och masonitefabriken i Rundvik i bakgrunden, då kommunens största arbetsplatser. Däremellan syns Nordmalingsfjärden. HÄR har jag skrivit mer om detta kort.

Varför vill man inte på 2010-talet visa upp kommunens stoltheter, de tekniska underverken och industrin som skulle ge alla dessa utlovade arbetstillfällen till bygdens folk? Kommunalrådet menade i ett tidigt skede, att en restaurang skulle byggas i utkanten av vindkraftsområdet så att turister skulle kunna bese byggnationen då den pågick. Det skulle vara ett dragplåster och ge kommunen inkomster menade hon. Men nu då? De får inte vara med på bild vid bostadsförsäljning på kajen.

Läs mer om Peab Bostads projekt Notholmen Strand HÄR.

Så här skrev lokaltidningen härom veckan om projektet på Nordmalingskajen:

http://www.vk.se/569580/forsta-byggforsoket-pa-notholmen-misslyckades
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om Notholmen Strand, Nordmaling, kajen, strandnära boende, havet, Bottenhavet, Nordmalingsfjärden, industriverksamhet, vindkraftverk, Gabrielsberget, gruppstation, besöksturism, industrialiserat landskap

Mer om Vallens Centrum

Jag fick mycket bra mejlrespons på skriverierna om hotellet med utgångspunkt från äldre vykort. Dessa har jag Rune att tacka för. Tusen heder och mången tack!!!

Vyn visar Vallen cirka 1918. (Året efter pappas födelse och året efter ryska revolutionen - det är givande att sätta in kända historiska händelser och sina egna anfäder i ett sammanhang på det här sättet tycker jag.) Här ser man trevägskorsningen där Kungsstenen placerades 1921. Stenen kom från Håknäs. Nuvarande Handelsbanken är det mittre av de tre stora byggnaderna på rad och den enda som finns kvar idag. Den längst till vänster har ersatts med kommunhuset. Kan det ha skett på 1960-talet? Jag minns att även polisstation och bibliotek inrymdes där. Den högra av byggnaderna står där hotellet jag skrev om tidigare, senare uppfördes.

Trevägskorsningar är viktiga platser rent historiskt sett. Här uppstod lätt handelsplatser och samhällena/de medeltida städerna byggdes upp utifrån dessa korsningar. Samma här på Vallen: kyrkan ligger här intill, till vänster utanför bild. Här syns också att den typ av miljö jag tycker så mycket om - hällmark, hagmark - fortfarande existerade i centrum. Om man betänker landhöjningen kan kan förstå hur nära havet kyrkan förlades.

Föregångaren till hotellet i förra inlägget var Centralhotellet som ägdes av J P Holmlund. Troligt är att det byggdes omkring 1920. Centralhotellet, vilket verkligen gav skäl för namnet, är den stora träbyggnaden mitt i bilden. Hällmarken är fortfarande kvar.

Här är ett flygfoto från andra hållet, från söder. Kyrkan finns till höger precis utanför bild. Centralhotellet har brunnit ner, resterna syns. Kungsstenen finns på plats i rondellen. Rune tror att hotellet kan ha brunnit 1945. Han var där med sin far och tittade på de rykande resterna. Till vänster om bussarna syns Strandbergs Livs som blev Sjöbergs Livs och som numera inhyser blomsterhandel.

Stora hotellet ska enligt Rune ha stått klart 1951. Här syns det till höger om rondellen, kyrka från 1400-talet syns till vänster i bild. Det är ungefär så här jag själv minns Vallens Centrum. Längst upp till höger i bild syns högstadieskolan dit vi byabarn bussades under årskurserna 7 till 9..

.

Kanske har även andra bloggare åsikter om Nordmaling, hotell, samhällsförändring, samhällsbyggnad, historia, trevägskorsning, rondell