Hönan och ägget

Detta är en stor del av vad som finns kvar av det interiöra kulturarvet här i byn. Det finns således bara ytterst små rester av det som var, det finns inte alls många fysiska lämningar.

* Blommig tapet, gråmålad stol (kimrök kanske) med svartmålad (järnoxidsvart) sits som var så vanligt i hela landet, mönstrad korkmatta.
* Lerklinad vägg med rosa limfärgsmålning.

Förmodligen tycker inte ägaren att det är något att yvas över. Det där kan snart vara borta om det inte är det redan.

Då grannbyns kvarvarande korsbyggnad restaurerades för att bli något slags museum, hittade man i det gamla köket en lerklinad innervägg med stänkmålning. Så gammal yta var intet man sett tidigare. Man beslöt att tapetsera om men lämna en inramad lucka (bakom en tavla) så det går att titta in på en liten bit av den lingon+mjölkfärgade stänkmålade ytan. Japp.

Ja, som född här i byn är det väl rätt underligt att jag kommit in i den bransch jag har. Eller så är det just för att det finns så lite kvar här hemma i bygden som jag ville veta och lära mer från andra delar av landet och världen! I de facebookgrupper om byggnadsvård jag är med i översköljs man med bilder på vackra gamla hus som tas om hand. Det finns en stor mängd kulturarv kvar i landet - någon annanstans än här. Så viktigt att förstå vidden av att sköta det som ändå finns kvar. Låta bli att föröda genom att riva och "modernisera" och byta ut helt i onödan, inte markbereda bort rester av människoliv, att ... På andra ställen i landet är högsta önskan att behålla en järnspis, här tvekar man inte över att riva ut en. Så olika är det i vårt avlånga land.

Man måste vara stolt över sin bakgrund för att förstå vad man har. Eller hur?
Man måste ha kunskap och vilja att värna om vad man har för att kunna vara stolt. Eller hur?
Vad är hönan och vad är ägget?

Kultur och kulturhistoria kan bära ett samhälle framåt, in i framtiden. Läs om hur ekonomi är ett medel, kultur ett mål.

GLAD PÅSK!

.
.

Saknad tvättstuga

Bilden på en ytterligare en av byns tvättstugor (som jag tror funktionen har varit) är funnen. Den är byggd intill en liten bäck till höger, en rännil som inte finns markerad på dagens karta. Ingen av tvättstugorna som finns kvar i byn har (kvar) skorsten vilket annars är ett kännetecken för hus med den funktionen. Liksom för smedjor som även ligger avsides från gårdsbebyggelsen och om möjligt nära ett vattendrag.  Den här byggnaden är äldst av de tre jag skrivit om.

Där, till vänster, ser ni det timrade lilla huset invid en av byns äldsta vägar. På Stenklyfts karta från 1640-talet är vägen markerad, då en smal väg för kärror. Det är den äldsta kartan som finns över byn (finns inte med här i inlägget).

Det vindkraftsbolag som har uppfört kraftverk i byn, ville använda denna väg, som längre upp övergår i en skogsbilväg från 1980-talet (Fäbodvägen), för transporter vid anläggandet. Var det någon i byn som protesterade mot detta? Få satte sig in i vad som planerades, man trodde på byns starke män som förnekade att så planerades. Den som var väl insatt i projektet och förstod att läsa och tolka handlingarna insåg vad som planerades. Detta avstyrdes av några av oss här i den bildade föreningen mot vindkraftsprojektet, det var vi som talade för våra byars bästa under förhandlingarna med Mark- och miljödomstolen. Domstolen lyssnade till oss bland annat när det gällde tillfartsvägarna till förtret för tillskyndarna av vindkraftsprojektet.

Klicka på kartorna för förstoring.

Laga skifteskartan från 1865-69. Vid den rosa ringen ligger idag tvättstugan. Kanske är det samma byggnad idag som den på kartan.

Här har vi lantmätare Sellins karta över byn från 1819.

Här har jag prickmarkerat vägen genom byn med blått.

Fram till laga skiftet ingick den sträcka av Kustlandsvägen som rundar Hallberget inte i byn. Den sträckan tillhörde grannbyn och är ovan markerad med heldragen blå linje. Vägen upp mot äldsta delen av byn är prickmarkerad blå. Ungefärlig sträckning av Riks13 från 1942 är rosamarkerad. I samband med att Riks13 anlades skars den gamla vägen av och den sköts sedan dess av olika fraktioner i byn. Jag var gammal innan jag förstod att det ursprungligen var samma väg.

Flygbild från 1957 över gården som tvättstugan tillhör. Den lilla bäcken rinner till höger utanför fotot där även tvättstugan finns. Här bodde Axel och Fanny Lindgren då jag var barn.
.
.

Ritual

Mormor

När hon sagt gonatt till TV:n
tände hon varje kväll ljusen
på den gamla sekretären,
 tvårummarens altare.

Där stod Helges kort,
nu lyser hans ansikte.
Hon smuttade på glaset med
portvin,
som man gör vid en
nattvard.

Bara de finaste minnena
fick vara i rummet,
de andra fanns i
sängkammarns smutspåse.
-Helge, min man, sa hon
enkelt, snart ses vi hos Gud,
så skönt det skall bli
att slippa hyran och stöket i 
världen.

            PER RAGNAR

        DIKT I DAG
             Dagens Nyheter 11 augusti 2008

.
.

Skuggor och borta

 

Bakfaster
Kakfaster
En informant om förr i väla
1919 - 2016

.

.

Brobyggen

Broar från Västerbotten avbildas på frimärken. Finns i handeln från och med idag, den 17 mars 2016.

Övriga broar i serien är Sölvesborgsbron, Uddevallabron och Tullbron.
.
.

Äldsta ladugården då

Delar av byns äldsta ladugård har jag dokumenterat här. En gång i tiden tillhörde den Erik Olofsson/Ors´n. Långt där bakom syns Gotthards hus som ersatte en parstuga någon gång på 30-talet antar jag. De timrade resterna av lagår´n revs 2006 med tillhörande bostad. Nu är här igenslyat på denna urgamla boplats, en av de äldsta i byn.

En flygbild från 1957. Det måste ha varit sista bilden på filmen eftersom bilden blivit så dålig, MEN den finns och det är bra. Det är den vinklade delen längst till höger som jag fotade på bilden överst. Vägen som skär genom diagonalt genom bilden är den asfalterade Riks13 (som sköts av Trafikverket). Man ser hur Kustlandsvägen, en gammal grusväg från 1600-talet - och som ingår i en vägsamfällighet - böjer av upp i bild. Sträckan av Riks13 som går till vänster byggdes ny 1942.  På den högra delen sammanfaller Riks13 med gamla Kustlandsvägen.

Det var den grusade vägen härifrån och en bra bit bort som vägsamfällighetens styrelse tänkte tillmötesgå La Famiglia och göra en förrättning för att privatisera sträckan som den skulle komma att tillhöra familjen. En kupp skulle göras utan att först samråda med medlemmarna. Som kulturhistoriker satte jag mig naturligtvis emot detta efter att en liten fågel pep om vad som var i görningen i mitt öra. Vad som hände har skrivit om detta här på bloggen - vägen ingår fortfarande i samfällighets-föreningen och sträckan är tillgänglig för alla. Men ingen annan engagerade sig, inte heller byns "kulturelit" eftersom Fru Famigia hör till denna pyttelilla gruppen och familjen inte tillåter sig bli emotsagd. Och jag säger det än en gång, fastän det är mycket kontroversiellt: vad har man för nytta av en utbildning om man inte kan, vill eller törs försöka få till en förändring till det gemensammas bästa? Om man inte försöker få till stånd förändringar till det bättre som ökar demokratin och människors självkänsla? För min del handlar det om att bevara och peka på de små kulturhistoriska rester som finns kvar. För inte så länge sedan var det människor med insikt eller utbildning, förhållandevis många lärare som ju är fördelade i hela landet, som startade olika typer av föreningar och projekt för att bevara det gamla. Nu inte.

Kolla in hinkflöjeln vid brunnen där i lagårdsvinkeln. När jag ser de gamla fotografierna påminns jag än en gång om hur otroligt lite vi har kvar av vår kulturhistoria här. Det är så väldigt annorlunda i mitt andra boende och i huvudstan så klart. Där forskas det och skrivs, inventeras, skyddas, "museas" och "hembygdsföreningas". Insikt om vad som ger människor värde och förankring i en bygd/stad saknas inte.

Jag har sagt det förr och säger det åter igen: det är inte lätt att få gehör för de kulturhistoriska värdena i en historielös bygd. Och jag ser inte till mitt egenintresse när jag agerar utan till människors bästa men motarbetas väldigt. Jag vet ju att kunskap om den egna historien gör människor stoltare. Och stolta bybor önskar jag. Kanske är det särskilt viktigt i glesbygden, ja i en "norrländsk" landsbygd/glesbygd. Men det får man inte prata om här i byn.
.
.

Glasbranschen

VÅREN RULLAR IN...
Hela ens värld speglas i en glassfär.

I en av alla de branschtidskrifter som jag får, tidningen Glas, fanns på digitalversionen, bilder som fick mitt arkitekthjärta att minnas leken med kulor på gammvägen, Kustlandsvägen.

Det får inte vara för torrt och inte för blött på grusvägen för att kunna spela kula, en väldigt trivsam lek. Vi barn hade stenkulor (av färgad finbetong) eller de här spiralfärgade glaskulorna. Glaskulorna var mer värda än stenkulorna. Så klart. Ända sedan antiken har glaspärlor fängslat människan.

När kulorna kom fram ur kulpåsen var det vår. Så trevligt att bli påmind om detta igen på detta viset.
.
.

Eternitfasad

Detta är Nygatan dära Vall´n. Ett eternitklätt hus som blivit ommålat gult ligger där det ligger. Där låg tidigare en damfrisering. Längre bort ligger Haeggmans guld och därefter optikern. De senare affärsverksamheterna har legat där så länge jag kan minnas.

Foto från sent 1990-tal.

Öbergs damfrisering står det med gröna bokstäver över entrén. Det var där jag klippte mig hos en damfrisörska för första gången i mitt unga liv, innan dess hade mamma klippt mig. Det blev en kort 60-talsfrisyr. Twiggy var ju populär just då :-)

Jämför man med ett äldre vykort kan man se att de valmade gavlarna och den valmade frontespisen på fd Öbergs damfrisering sedan länge är borttagna, uträtade till sadeltak. Gissar att det gjordes då huset kläddes med eternit. Fönstren på övervåningen har bytts till ospröjsade "perspektivfönster". På gatuplanet tillkom de stora skyltfönstren.

Eternitplattor, "torparkex", sidi-plattor, "fattiglappar" är ett utrotningshotat fasadmaterial. Ändå är det så nära underhållsfritt man kanske kan komma. De finns i vitt, grått, rosa och ljust grön kulör, med eller utan vågad nederkant. Materialet tilltalar mig, särskilt om det inte har målats. Det är fullt möjligt att tvätta smutsiga eternitplattor. Och det är först när man bryter sönder dem som man kan få i sig farlig asbest. Stillasittande gör de mer nytta än skada.


I hembyn har det inte funnits mer än ett hus med eternitfasad, okej jag kan minnas fel, kanske var det två. Den nuvarande fastighetsägaren har sparat den grå eterniten men målat den gul. På samma fastighet har man behållit stilfullt lertegel på taket vid den nyss gjorda takomläggningen. Tummen upp!
.
.

Vi människor

Jag läser en intervju i DN 2016-03-05 med hjärnforskaren Katarina Gospic.
Varför går vi människor i ledband, varför är vi ögontjänare och vill bli accepterade av vår sociala grupp, vilken den än är? Varför låter vi felaktigheter eller olagligheter ske utan att protestera? Varför näthatar vi? Här nedan ett kort utdrag:

"

Våra gamla hjärnor är problemet, berättar Katarina Gospic. Det handlar om grupptryck och att vi får en stor belöningssignal när vi bekräftar varandra. Alltså: om andra säger att något är bra så tenderar vi att hålla med eftersom det ger störst belöningssignal.

Det evolutionära perspektivet spelar in, man klarade sig inte om man var ensam på, som hon säger, savannen. Det gör att det ibland har ett större värde att hålla ihop gruppen än att gå emot den.

– Om du ligger i en hjärnscanner och lyssnar på en låt som du tycker är dålig, men som andra i ditt sociala sammanhang tycker är jättebra, så aktiveras belöningsstrukturen i hjärnan, striatum, så snart du bekräftar gruppen. Allt är status, prestige och hierarkier. Om du är störst, bäst och vackrast så får du para dig mer. Då får du fler barn, som – enligt biologin – är meningen med livet.

Kan vi undvika att hamna i det där förlegade sättet att hantera världen? Återigen: Hästen. Och ryttaren. Om din sociala grupp är ett gäng professorer och kirurger som säger att den här kirurgen är den bästa och coolaste, så kan du välja att gå med eller gå emot.

– Om man säger emot gruppen så kommer amygdala aktiveras, som genererar fly eller fäkta-responsen, förklarar Katarina Gospic. Vi vill alltid välja det alternativ som ger mest belöning och ger minst bestraffning eller obehag. Min upplevelse är att den här typen av mönster finns på väldigt många platser i samhället, oavsett om man pratar akademi eller politik.

Det finns organisatoriska knep att ta till, om man klarar av att släppa på prestigen. Ett bra sätt, säger hon, är att alltid utnämna en djävulens advokat – en person som har till uppgift att vara motvalls och ställa jobbiga frågor. Man kan också skapa en bättre situation på ett företag eller en institution genom att ge exempelvis rekryteringskommittén större makt och minska den enskilda personens, till exempel rektorns, befogenheter.

– Det går att bygga bort det som är ofördelaktigt i en organisation. Människohjärnan är alltid subjektiv. Vi behöver checklistor och regler för att upprätthålla någon form av objektivitet. Om man vill kan man ha ett mer objektivt förfarande, det är inte raketforskning.

(...)

Hur har vi hamnat här?
Hon funderar.
– Det är svårt att svara på, men när man pratar med äldre så är min upplevelse att det var lite bättre förr. Man hade mer tid, det fanns en annan typ av resurser och det var inte samma tryck.
– Jag tror också att vi levde på ett annat sätt. En sak som har förändrats mycket är våra sociala relationer. I Sverige har vi flest singelhushåll i världen. Det är verkligen inte bra för vårt välmående och för att kompensera går vi återigen på snabba belöningar. Vi kanske jobbar mer, sysselsätter oss med saker, och så är vi inne i hamsterhjulet som bara snurrar snabbare och snabbare. Då blir vår häst ännu mer skenande och till slut orkar den inte.

Du menar att samhället kommer att krascha?
– Samhället har kraschat om vi kollar på de krig och konflikter som finns i världen. Miljarder människor lever i fattigdom. Det kortsiktiga går före det långsiktiga. Vi skapar massor av problem men bryr oss inte. För våra hus har inte svämmat över ännu. Vi kan fortfarande äta bra mat. Konsekvensen kommer senare, men katastrofen pågår just nu.

"
Vi är verkligen flockdjur. Därför är det svårt att bryta normer och mönster. Det är svårt att stå emot grupptryck. Det är både intressant och otrevligt på en och samma gång att studera människors beteenden.
.
.

I Ruskträsk

Bilder: Sápmi jokk/Bierne AB Arkitektkontor

I Ruskträsk vid Vindelälven kan det komma att hända saker. Den gamla bron över älven har stått oanvänd sedan 1970-talet, men nu finns planer på att bygga hotell i form av 21 mindre stugor på den. Inget ingrepp i naturen behövs.

Om "Norrland" nu ska satsa på turistnäringen så menar jag att detta är ett bra projekt. Okej, alla i norra Sverige boende kan inte leva på turism, det måste finnas flera ben att stå på. Att få andra nationaliteter och "sörlänningar" att upptäcka "Norrland" är viktigt. Men visst vore det underbart om det satsades på de boende i "Norrland" istället, att de känner att de behövs och prioriteras, både lokalt och nationellt.

Personligen tycker jag det här projektet är intressantare än Stoorn, ett 45 meter högt utsiktstorn i form av en älg som skulle konstrueras på gränsen mellan Västerbotten och Norrbotten.

Det här ser inbjudande ut även i mörker, bara rummen upplysta och det inifrån. Det gör det möjligt att se månsken, norrsken och stjärnhimlen. Ett spännande projekt!
.
.

Det enkla livet

En liten film om en bit natur i Östergötland.
Om att leva ett naturnära liv.

Så många storstadsmänniskor som skulle vilja rekreera sig i sådan här omgivning, vi har massor av den i "Norrland". Våra egna planer på en skogskoja är inte möjlig att förverkliga då fyrtio vindkraftverk alldeles intill vår skogsmark alstrar alltför höga ljudnivåer för att kommunen ska ge bygglov. Tji fick vi. Här är det väl mest kalhygge som fortfarande gäller om man är skogsägare och vill få ekonomisk utdelning av detta. Hmm... jag är verkligen undrande över var jag hör hemma. En klassresenärs dilemma kan det kanske kallas i mitt fall.

Mosstyg från Urnatur.

.
.

Lilla stumpan

Vad duktig du är, lilla stumpan!
Har du som är kvinna hör det någon gång?

Det har jag.
Den gång det hände, som jag minns väldigt tydligt, var när en betydligt äldre manlig arbetskamrat på en statlig myndighet undslapp sig den nedvärderande kommentaren då vi gick igenom ett projekt tillsammans. Han måste ha känt sig undanträngd på något sätt.
Jag fräste ifrån att "jag inte är någon stumpa för dig". Samtalet kring kärnfrågan fortsatte men han blev tydligen konfunderad därför att senare berättade byråsekreteraren (sådana fanns på den tiden) att mannen kommit in till henne och undrat över om hon kunde förklara varför jag fräste ifrån så tydligt...  Alltså: han fattade alltså nada, ingenting, niente. Mansnormen är ju dominerande och ifrågasätts alltför sällan.

Det här "lilla-stumpan-syndromet" är ett inte alltför ovanligt sätt av män att försöka nedvärdera kvinnor. Men det sker på så många andra sätt, genom andra härskartekniker. Hemma i byn märks det patriarkala tänket och uttrycken väl.

På det viset menar jag, får vi ingen utveckling av samhället och landsbygden. Och det är utveckling som många i landet säger sig vilja ha. Jag vill inte påstå det, men undrar ändå om landsbygden rent generellt är mer genuskonservativ än staden? Varför ska unga kvinnor med driv, vilja och självständighet stanna kvar och låta sig formas av normen till något de inte vill vara?

Jag får inte ihop det.
Det där med att vilja ha utveckling och samtidigt sitta fast i ett förlegat normtänkande.

Lilla stumpan!

(Sedan 1978 finns 8 mars med som internationell kvinnodag på FN:s lista över högtidsdagar.)

Längst ner HÄR finns mina tidigare skriverier om den 8 mars.

.
.
Läs även andra bloggares åsikter om Internationella kvinnodagen 8 mars, genus, norm

Tvätt förritin

Foto: Lars Epstein DN.

Känner ni till något arbetslivsmuseum med tvätt på agendan? Det finns och det är oerhört intressant att försöka förstå vad tvätt innebar en gång i tiden, något som är glömt för de flesta idag.

Här i byn finns två tvättstugor kvar på sina platser bredvid en bäck. Förr fanns också många klappbryggor i bäckarna här. Två av de där tvättbryggorna/klappbryggorna fanns kvar då jag var liten.

Se vilken nätt liten välbevarad tvättstuga med fina detaljer. Här tvättade Jenny Hörnsten som bodde här i huset intill då jag var barn.

Detta är en tvättstuga som finns på ödegården längs Kustlandsvägen som jag skrivit om flera gånger förr. Det är den röda stugan som sticker fram ur snön bredvid bäcken. De här två tvättstugorna, som jag visat på bilderna, ligger inte många meter från varandra. Ytterligare en tvättstuga fanns förr än lite längre uppströms. Den flyttades och blev garage men innan dess hann den vara vår barndoms träffpunkt för hemliga klubben med enbart flickor som medlemmar.

Ytterligare en byggnad som jag antar är en tvättstuga (lite osäker är jag om funktionen) finns men jag finner inte bilderna jag tagit på den. Den ligger uppe vid Knösen vid ytterligare en liten bäck.

Vid Olofsfors järnbruk finns två tvättstugor. Ovan syns herrskapets tvättstuga. Arbetarnas tvättstuga är mindre och ligger lite längre nedströms.

***

Tvätten kokades förr i en vedeldad järngryta. Man tvättade sällan eftersom det var omständigt och tog hela dagar i anspråk. Fram till mitten av 1900-talet användes lut av björkaska som tvättmedel och då östes det kokheta lutvattnet över tvätten i grytan, grytan tömdes allt eftersom med kranen längst ner och åter igen skopades vattnet i. Textilierna rördes inte om utan lutvattnet skulle "dra ur" smutsen. Därefter sköljdes tvätten från tvättbryggan i bäckens rinnande vatten.

Då jag var liten hade syntetiska tvättmedel börjat tillverkas. En av "tvålfabrikerna" ses här. Tvätten kokades i vatten som värmdes upp i en vedeldad gryta med rostfri insats. Hittar inget foto där mamma står på gården och rör i tvättgrytan, eller vatte´värmar´n, som vi sa.

 

Hjälpmedel vid tvätt föritin.

Ett grytroder kom väl till pass när tvätten skulle röras om i det kokheta vattnet. Grytroder var inte vad vi kallade detta träredskap, jag minns över huvud taget inte alls benämningen. Med tiden blev dess trä lent och behagligt att röra vid. Även en tång av trä användes för att ta upp textilierna ur grytan. Och en tvättbräda för att skrubba/bearbeta tvätten ren. Vår industriellt tillverkade tvättbräda hade en ram av trä och en vågad yta av metall infälld, sådana som används rätt frekvent i shabby chic-inredningar. Innan dess var tvättbrädorna helt av trä.

Inte förrän 1972 köpte vår familj den första elektriska tvättmaskinen. Innan dess tvättades allt för hand. Tänk bara! Och manglade gjorde vi med en enorm mangel av trä med stenbumlingar som tyngd. Finns inget bättre för linnedukar och servetter.

Den mesta tvätten hängdes på tork utomhus på ett klestreck (tvättlina) sommar som vinter. Tvättvindor fanns inte. Mindre persedlar kunde hängas inomhus vid en radiator på vintern och stora lakan hängdes på frystorkning i ett uthus. Det går finfint kan jag berätta, att leva utan torktumlare och torkskåp. Det är ett riktigt spjutspetsliv ur hållbarhetssynpunkt jag fortfarande lever, inte ett fattigdomsbevis som någon eventuellt kan tro. Det är ett rikt och miljöriktigt energibesparande liv. Men tvättmaskin vill jag inte vara utan.

Så här gullig kunde en reklamfilm för tvättmedlet Sulfo vara 1961.
.
.

Det var bättre förr...

 

Då slät masonite, kanske med linoljefärg.

 

Nu panelat

 

Nu - latexfärg eller någon annan plast- och vattenbaserad färg som flagar och möglar.

Det är ingen ovanlig story för ett funkisuthus och inte heller för en funkisbostad. Men just detta står i alla fall kvar än... Fler funkishus är rivna än står kvar här i bygden.

Om att mjölka en ko

Jo, jag har varit med på riktigt och provat på att handmjölka. Det var ju så jag växte upp, det var så mamma gjorde i alla år. På bilden mjölkar jag på låtsas. Kossan finns på ett friluftsmuseum och är till för att få barn att förstå hur mjölkning av kor gick till föritin.

Helt nyligen fick jag en skriftlig beskrivning på handgreppet vid mjölkning. Det är sådant som oftast är svårt att lära ut av den som kan mjölka. Mycket av hantverkskunnandet är sådant som finns i utövarens kropp, sådant som hantverkaren/utövaren har svårt att formulera i ord. Därför dör mycket av allmogens kultur ut. Det finns inte nerskrivet och utgivet i böcker. Därför dör min kultursfär ut.

Nå, hur man fick bra grepp om spenarna när man mjölkade: man sticker in tummen under pekfingret och sen tar man spenen mellan tummen och långfingret. Genom att böja och sträcka på de tre yttersta fingrarna mjölkar man sedan. Det är väl så att man får mer klämkraft på det här sättet, tummen låser spenen.
.
.

Axel och Bådan i hamn

Bogserbåtarna Axel och Bådan vid kajen dära Vall´n år 2004. Det var innan kajverksamheten lades ner och bostäder skulle byggas i havsnära läge - Notholmen kallat. Eller till och med Notholmen Marina. År 2004 var sista året som Bådan trafikerade Nordmalingsfjärden.

Både vyn och Bådan är borta härifrån numera.

AXEL
SKOR – 10870 (1967)
26,72 x 8,48 x 4,18 m – 219 / 0,
Maskin: Ruston & Hornsby 9 AT 4SA 9cy dieselmotor på 2.500 Ehk (1 810 kW).

Bogserbåten AXEL levererades den 26 sept 1967 från Cochrane & Sons Ltd, Selby till Göteborgs Bogserings & Bärgnings AB, Göteborg med namnet AXEL. 1977 överfördes AXEL till Röda Bolaget – Broströms Red. AB, Göteborg som 1983 blev AB Neptun-Röda Bolaget, Stockholm. Övertogs 1986 till Scandinavian Towage & Salvage AB, Stockholm för 4,5 Mkr, och därifrån flyttades hon 1987 till Halmstads kommuns Hamnförvaltning, för 5 Mkr och fick tillnamnet AV HALMSTAD. Flyttades 1989 till Halmstads Hamn AB, Halmstad för uppgivna summan av 4,67 Mkr, som ändrade ägandet 1991 till Halmstads Stuveri AB, Halmstad. Kostade då 4,5 Mkr. Övertogs av Röda Bolaget AB, Göteborg igen 1992 (för 4,3 Mkr och med tillmälet AV GÖTEBORG), och de anmälde 1995 att hemorten var Stockholm och namnet AXEL AV STOCKHOLM. År 2000 inköptes hon av Rundviks Rederi AB, Rundviksverken för 3,8 Mkr. (AXEL AV RUNDVIK). I Rundvik har hon mest använts för isbrytning, och av den anledningen lades hon under att par somrar upp i vid Bollsta sågverk där hon slapp ligga och skava mot kajen.

 

  BÅDAN SEVW - 14543 (1962)
36,88 x 9,60 x 4,20 m - 350 / 99 (Fin SS 1990)
Maskin: Nohab Polar MN 16 dieselmotor på 1.200 Ehk (883 kW)

Byggd 1962 vid Rauma-Repola Oy, Valko Nb 266 (stål) för Naantali stad (Nådendal) som hamnbogserare med namnet NAANTALI. Såldes ca 1978 till Naantalin Hinaus Oy, Naantali och därifrån för 1,4 MFM 1992 till Rundviks Bogserbåts AB /G. deVall/, Rundvik där hon omdöptes till BÅDAN. Såldes den 12/10 2004 till Pite Havsbad som lät bygga om båten på Wiréns Varv i Piteå till passagerarbåt för ca 40 passagerare och fick namnet ARCTIC EXPLORER. Skall gå isbrytarturer i Piteå. Assisterar vintern 2010/11 i Karlsborg med besättning från Marine Carrier AB.

Info: Bengt Westin

. .

Bildanalys

Staden breder ut sig på bekostnad av naturen

eller

Staden får ge vika för grönområden.

Jag vet faktiskt inte hur bildskaparen tänkt sig då bilden är lösryckt ur sin kontext. Den första tolkningen är mer realistisk då urbaniseringen fortgår och ökar i intensitet.

Talande är bilden hur som helst.

.

.