Med ålderns rätt

Jag är så innerligt glad över att äga några stora, gamla träd. Den här ser jag från mitt hus.

Här går nötväckan upp och nerför stammen på jakt efter goda kryp under vintern. I toppen sitter koltrasten och visslar under aprilkvällar och kattugglan hoar härifrån mörka nätter i februari och tidighöst. Sidensvansflocken stannar till här och sprödkvittrar på väg till rönnklasarna intill. På senhösten trillar ekollonen ner med ett ljudligt bombardemang på tegeltaket.

Här trivs småkryp och organismer, så bra för den biologiska mångfalden. Frostiga vinterdagar står kronan som en gloria då kvistarna i motljus träffas av solens strålar. Månskensnätter syns eken med sin vida krona som svarta grafiska tecken mot den starkblå himlen. Ibland har Karlavagnen parkerat där ovanför.

Mina ekar har sett det småbrutna odlingslandskapet förändras, de har sett människor leva och dö. De har levt så mycket längre än jag, minst 150 år längre tidsrymd än lilla jag.

Det inger respekt!
.
.

Spela kula

Vi spelade kula på torget en dag,
en liten folkskolegrabb och jag.
 
Jag hade väl femti, han hade fem.
Vi spelte. Och han förlorade dem.

Han snorade till och gav mig en blick,
då jag visslade överlägset och gick.

Men jag ångrade mig, när jag kom till vår port,
och tyckte det var något fult, jag gjort.

Jag gnodde tillbaka. Men ingenstans
kunde någon säga, var grabben fanns.

Jag skämdes. Jag tror, jag skäms för det än,
när jag ser dem spela kula igen.

Och jag ville ge, jag vet inte vad,
för att en gång få se den grabben glad.

Men nu är han säkert en stor, grov karl,
som släpar och sliter – jag vet inte var.

Och visste jag det, förslog det ej stort.
Man kan aldrig ändra det fula man gjort.

Man kan inte lämna kulor igen
och trösta pojkar, som stelnat till män.

Spela kula

av Sten Selander

ur Staden och andra dikter, 1926

Sten Selander föddes 1891 och dog 1957, medlem i Svenska Akademien från 1953. Dikten "Spela kula" är kanske hans mest kända. Lär mer om honom HÄR eller googla för att hitta än mera.
.

.

Tryggare kan ingen vara

Det är inte klokt men nu har jag hört ett nytt argument för att bo på landet.
I veckan kom det.
I de urbana och tätbefolkade miljöerna är det troligare att en terrorattack sker - än i glesbefolkade rurala miljöer. Såklart. Det är tryggare att bo på landet helt enkelt. Som exempel gavs Vindeln där hen med denna profetia varit på besök. Tanken att det är obehagligt med stora folksamlingar, som till exempel på Friends Arena, finns ständigt där enligt hen. Jaha. Så var det uttalat. Glesbygden ger trygghet. Varför vill då huvuddelen av befolkningen till städerna?

Bild lånad här

.

.

Stadsfåglar är smartare än lantisar

"Den som lever i stadsmiljö är smartare än den som bor på landsbygden. Så ser det ut att vara i alla fall om man är en fågel, närmare bestämt en barbadosfink. Det visar en ny studie som presenteras i tidskriften Behavioral Ecology.

Kanadensiska forskare lät undersöka två grupper av arten, den ena med fåglar som bodde i stadsmiljö, den andra med landsbygdsfåglar. Det visade sig att den förra gruppen både var bättre på problemlösning – en mycket viktig egenskap för djur i det vilda – och hade ett starkare immunförsvar.

Forskarna tror att en förklaring är att stadsfåglarna genom sin anpassning till stadsmiljö blivit bättre på att utnyttja resurser på ett mer gynnsamt sätt."

Denna nyhet publicerades den 22 mars 2016  i Västerbottens-Kuriren (och i flera andra dagstidningar som har TT som nyhetsleverantör).
 

Bild på barbadosfink härifrån.

Jaha minsann, är det så det är. Gäller detta även andra djur?
Undrar varför man har med en sådan nyhet med en sådan rubrik? Någon baktanke tro... Har svårt att veta hur jag ska förhålla mig.

Koltrastporträtt härifrån.

För övrigt gissar jag att koltrasten blev utsedd till vår nationalfågel efter nationell omröstning både 1962 och 2015 därför att den är så märkbar i städerna där många bor. Den trivs där lika väl som på landsbygden och förgyller de blånande aprilkvällarna. Undrar just hur det är med smartheten bland koltrastarna?
.
.

Om engagemang

Jag tycker om människor som engagerar sig för sina medmänniskors bästa, som engagerar sig men inte bara för egen vinnings skull. Människor som vågar ta ställning och inte bara flyter med. Det får mer än gärna vara kvinnor som säger sitt.

Gothtjejen Nemi citerar Winston Churchill.

"Har du fiender? Bra.

Det betyder att du har kämpat för något, någon gång i ditt liv."

.

.

Mumma för en byggnadsvårdare

Detta är ett hus som är uppfört på 30-talet. Det här gör en byggnadsvårdare glad att se. Ett stuprör med skarpa böjar, ett falsat stuprör tillverkat av en kunnig plåtslagare. Inte som dagens stuprör med spagettiböjar. Vi ser även en vattkupa i form av en omvikningskupa och en ny svart! hängränna. Hm.

Titta vilken omtänksam utformning vindskivan har fått samt panelens avslutning uppåt. Fasadpanelen i form av lockläkt är dessutom målad med linoljefärg. Bara det!

Det här finns inte på många ställen i hembygden därför blir jag extra glad att över huvud taget finna det någonstans. Det är ju omtänksamhet om sådana här detaljer vi byggnadsvårdare tittar på och vill ha. Jag har föreskrivet stuprör med skarpa böjar på ritningar sedan 80-talet. Då var de tvungen att tillverkas av en plåtslagare för varje projekt. Nu kan de köpas färdiga.

Det är alltför lätt att "älska" ett hus med själ  till döds: byta fönster, byta avvattningssystem, byta kulör till något som inte passar ålder och hustyp, byta färgtyp, byta ytterdörr, byta takmaterial. Det finns oerhört många sådana exempel.

Sen ska tilläggas att vanligast vid sekelskiftet och innan dess var att inte använda avvattning från taket över huvud taget. Regnet droppade ner på marken från den väl tilltagna takfoten / takskägget. Med en rejäl stenfot och gräs fram till den blir det inga stänk på fasaden. Så är det på morfars hus. Inga hängrännor och inga stuprör har någonsin funnits på det huset - den balansen ska jag inte rubba då den fungerat i etthundra år. Många väljer att sätta avvattningssystem på äldre hus utan urskiljning. Det kan då hända att marken rubbas och på de ställen där vattnet tas ner (ofta vid de 4 knutarna) blir det vattensjukt och grundstenarna ger med sig. Då har man verkligen skapat sig ett problem.
.
.

Lapa sol

Tog en solskenspromenad idag på lunchen bland kvittrande fåglar.

Och där låg den stilla och lapade sol i fjolårsgräset. En liten rackare som har rätt att existera jämsides med oss människor. Jag har blivit biten två gånger av huggormar men tycker verkligen inte att de ska utrotas.
.
.

Påsken

Påskhelgen har kommit och gått. Skön har den varit. Ledigt har jag haft hela stilla veckan. Dymmeloxe blev jag men icke skärfis.

Ägg och kaviar. Gravad lax. Kallrökt lax. Egna sillinläggningar. Lammstek. Vitlökscreme. Potatisgratäng. Citrontårta. Memma med vispgrädde. Besök hos släkt. Besök av vänner. Konstrunda. Arbetade lite med nybygget. Spika. Måla med äggoljetempera. Promenera i vårsolen. Mässa med vacker musik. En fin påskhelg.
.
.

Hönan och ägget

Detta är en stor del av vad som finns kvar av det interiöra kulturarvet här i byn. Det finns således bara ytterst små rester av det som var, det finns inte alls många fysiska lämningar.

* Blommig tapet, gråmålad stol (kimrök kanske) med svartmålad (järnoxidsvart) sits som var så vanligt i hela landet, mönstrad korkmatta.
* Lerklinad vägg med rosa limfärgsmålning.

Förmodligen tycker inte ägaren att det är något att yvas över. Det där kan snart vara borta om det inte är det redan.

Då grannbyns kvarvarande korsbyggnad restaurerades för att bli något slags museum, hittade man i det gamla köket en lerklinad innervägg med stänkmålning. Så gammal yta var intet man sett tidigare. Man beslöt att tapetsera om men lämna en inramad lucka (bakom en tavla) så det går att titta in på en liten bit av den lingon+mjölkfärgade stänkmålade ytan. Japp.

Ja, som född här i byn är det väl rätt underligt att jag kommit in i den bransch jag har. Eller så är det just för att det finns så lite kvar här hemma i bygden som jag ville veta och lära mer från andra delar av landet och världen! I de facebookgrupper om byggnadsvård jag är med i översköljs man med bilder på vackra gamla hus som tas om hand. Det finns en stor mängd kulturarv kvar i landet - någon annanstans än här. Så viktigt att förstå vidden av att sköta det som ändå finns kvar. Låta bli att föröda genom att riva och "modernisera" och byta ut helt i onödan, inte markbereda bort rester av människoliv, att ... På andra ställen i landet är högsta önskan att behålla en järnspis, här tvekar man inte över att riva ut en. Så olika är det i vårt avlånga land.

Man måste vara stolt över sin bakgrund för att förstå vad man har. Eller hur?
Man måste ha kunskap och vilja att värna om vad man har för att kunna vara stolt. Eller hur?
Vad är hönan och vad är ägget?

Kultur och kulturhistoria kan bära ett samhälle framåt, in i framtiden. Läs om hur ekonomi är ett medel, kultur ett mål.

GLAD PÅSK!

.
.

Saknad tvättstuga

Bilden på en ytterligare en av byns tvättstugor (som jag tror funktionen har varit) är funnen. Den är byggd intill en liten bäck till höger, en rännil som inte finns markerad på dagens karta. Ingen av tvättstugorna som finns kvar i byn har (kvar) skorsten vilket annars är ett kännetecken för hus med den funktionen. Liksom för smedjor som även ligger avsides från gårdsbebyggelsen och om möjligt nära ett vattendrag.  Den här byggnaden är äldst av de tre jag skrivit om.

Där, till vänster, ser ni det timrade lilla huset invid en av byns äldsta vägar. På Stenklyfts karta från 1640-talet är vägen markerad, då en smal väg för kärror. Det är den äldsta kartan som finns över byn (finns inte med här i inlägget).

Det vindkraftsbolag som har uppfört kraftverk i byn, ville använda denna väg, som längre upp övergår i en skogsbilväg från 1980-talet (Fäbodvägen), för transporter vid anläggandet. Var det någon i byn som protesterade mot detta? Få satte sig in i vad som planerades, man trodde på byns starke män som förnekade att så planerades. Den som var väl insatt i projektet och förstod att läsa och tolka handlingarna insåg vad som planerades. Detta avstyrdes av några av oss här i den bildade föreningen mot vindkraftsprojektet, det var vi som talade för våra byars bästa under förhandlingarna med Mark- och miljödomstolen. Domstolen lyssnade till oss bland annat när det gällde tillfartsvägarna till förtret för tillskyndarna av vindkraftsprojektet.

Klicka på kartorna för förstoring.

Laga skifteskartan från 1865-69. Vid den rosa ringen ligger idag tvättstugan. Kanske är det samma byggnad idag som den på kartan.

Här har vi lantmätare Sellins karta över byn från 1819.

Här har jag prickmarkerat vägen genom byn med blått.

Fram till laga skiftet ingick den sträcka av Kustlandsvägen som rundar Hallberget inte i byn. Den sträckan tillhörde grannbyn och är ovan markerad med heldragen blå linje. Vägen upp mot äldsta delen av byn är prickmarkerad blå. Ungefärlig sträckning av Riks13 från 1942 är rosamarkerad. I samband med att Riks13 anlades skars den gamla vägen av och den sköts sedan dess av olika fraktioner i byn. Jag var gammal innan jag förstod att det ursprungligen var samma väg.

Flygbild från 1957 över gården som tvättstugan tillhör. Den lilla bäcken rinner till höger utanför fotot där även tvättstugan finns. Här bodde Axel och Fanny Lindgren då jag var barn.
.
.

Ritual

Mormor

När hon sagt gonatt till TV:n
tände hon varje kväll ljusen
på den gamla sekretären,
 tvårummarens altare.

Där stod Helges kort,
nu lyser hans ansikte.
Hon smuttade på glaset med
portvin,
som man gör vid en
nattvard.

Bara de finaste minnena
fick vara i rummet,
de andra fanns i
sängkammarns smutspåse.
-Helge, min man, sa hon
enkelt, snart ses vi hos Gud,
så skönt det skall bli
att slippa hyran och stöket i 
världen.

            PER RAGNAR

        DIKT I DAG
             Dagens Nyheter 11 augusti 2008

.
.

Skuggor och borta

 

Bakfaster
Kakfaster
En informant om förr i väla
1919 - 2016

.

.

Brobyggen

Broar från Västerbotten avbildas på frimärken. Finns i handeln från och med idag, den 17 mars 2016.

Övriga broar i serien är Sölvesborgsbron, Uddevallabron och Tullbron.
.
.

Äldsta ladugården då

Delar av byns äldsta ladugård har jag dokumenterat här. En gång i tiden tillhörde den Erik Olofsson/Ors´n. Långt där bakom syns Gotthards hus som ersatte en parstuga någon gång på 30-talet antar jag. De timrade resterna av lagår´n revs 2006 med tillhörande bostad. Nu är här igenslyat på denna urgamla boplats, en av de äldsta i byn.

En flygbild från 1957. Det måste ha varit sista bilden på filmen eftersom bilden blivit så dålig, MEN den finns och det är bra. Det är den vinklade delen längst till höger som jag fotade på bilden överst. Vägen som skär genom diagonalt genom bilden är den asfalterade Riks13 (som sköts av Trafikverket). Man ser hur Kustlandsvägen, en gammal grusväg från 1600-talet - och som ingår i en vägsamfällighet - böjer av upp i bild. Sträckan av Riks13 som går till vänster byggdes ny 1942.  På den högra delen sammanfaller Riks13 med gamla Kustlandsvägen.

Det var den grusade vägen härifrån och en bra bit bort som vägsamfällighetens styrelse tänkte tillmötesgå La Famiglia och göra en förrättning för att privatisera sträckan som den skulle komma att tillhöra familjen. En kupp skulle göras utan att först samråda med medlemmarna. Som kulturhistoriker satte jag mig naturligtvis emot detta efter att en liten fågel pep om vad som var i görningen i mitt öra. Vad som hände har skrivit om detta här på bloggen - vägen ingår fortfarande i samfällighets-föreningen och sträckan är tillgänglig för alla. Men ingen annan engagerade sig, inte heller byns "kulturelit" eftersom Fru Famigia hör till denna pyttelilla gruppen och familjen inte tillåter sig bli emotsagd. Och jag säger det än en gång, fastän det är mycket kontroversiellt: vad har man för nytta av en utbildning om man inte kan, vill eller törs försöka få till en förändring till det gemensammas bästa? Om man inte försöker få till stånd förändringar till det bättre som ökar demokratin och människors självkänsla? För min del handlar det om att bevara och peka på de små kulturhistoriska rester som finns kvar. För inte så länge sedan var det människor med insikt eller utbildning, förhållandevis många lärare som ju är fördelade i hela landet, som startade olika typer av föreningar och projekt för att bevara det gamla. Nu inte.

Kolla in hinkflöjeln vid brunnen där i lagårdsvinkeln. När jag ser de gamla fotografierna påminns jag än en gång om hur otroligt lite vi har kvar av vår kulturhistoria här. Det är så väldigt annorlunda i mitt andra boende och i huvudstan så klart. Där forskas det och skrivs, inventeras, skyddas, "museas" och "hembygdsföreningas". Insikt om vad som ger människor värde och förankring i en bygd/stad saknas inte.

Jag har sagt det förr och säger det åter igen: det är inte lätt att få gehör för de kulturhistoriska värdena i en historielös bygd. Och jag ser inte till mitt egenintresse när jag agerar utan till människors bästa men motarbetas väldigt. Jag vet ju att kunskap om den egna historien gör människor stoltare. Och stolta bybor önskar jag. Kanske är det särskilt viktigt i glesbygden, ja i en "norrländsk" landsbygd/glesbygd. Men det får man inte prata om här i byn.
.
.

Glasbranschen

VÅREN RULLAR IN...
Hela ens värld speglas i en glassfär.

I en av alla de branschtidskrifter som jag får, tidningen Glas, fanns på digitalversionen, bilder som fick mitt arkitekthjärta att minnas leken med kulor på gammvägen, Kustlandsvägen.

Det får inte vara för torrt och inte för blött på grusvägen för att kunna spela kula, en väldigt trivsam lek. Vi barn hade stenkulor (av färgad finbetong) eller de här spiralfärgade glaskulorna. Glaskulorna var mer värda än stenkulorna. Så klart. Ända sedan antiken har glaspärlor fängslat människan.

När kulorna kom fram ur kulpåsen var det vår. Så trevligt att bli påmind om detta igen på detta viset.
.
.

Eternitfasad

Detta är Nygatan dära Vall´n. Ett eternitklätt hus som blivit ommålat gult ligger där det ligger. Där låg tidigare en damfrisering. Längre bort ligger Haeggmans guld och därefter optikern. De senare affärsverksamheterna har legat där så länge jag kan minnas.

Foto från sent 1990-tal.

Öbergs damfrisering står det med gröna bokstäver över entrén. Det var där jag klippte mig hos en damfrisörska för första gången i mitt unga liv, innan dess hade mamma klippt mig. Det blev en kort 60-talsfrisyr. Twiggy var ju populär just då :-)

Jämför man med ett äldre vykort kan man se att de valmade gavlarna och den valmade frontespisen på fd Öbergs damfrisering sedan länge är borttagna, uträtade till sadeltak. Gissar att det gjordes då huset kläddes med eternit. Fönstren på övervåningen har bytts till ospröjsade "perspektivfönster". På gatuplanet tillkom de stora skyltfönstren.

Eternitplattor, "torparkex", sidi-plattor, "fattiglappar" är ett utrotningshotat fasadmaterial. Ändå är det så nära underhållsfritt man kanske kan komma. De finns i vitt, grått, rosa och ljust grön kulör, med eller utan vågad nederkant. Materialet tilltalar mig, särskilt om det inte har målats. Det är fullt möjligt att tvätta smutsiga eternitplattor. Och det är först när man bryter sönder dem som man kan få i sig farlig asbest. Stillasittande gör de mer nytta än skada.


I hembyn har det inte funnits mer än ett hus med eternitfasad, okej jag kan minnas fel, kanske var det två. Den nuvarande fastighetsägaren har sparat den grå eterniten men målat den gul. På samma fastighet har man behållit stilfullt lertegel på taket vid den nyss gjorda takomläggningen. Tummen upp!
.
.

Vi människor

Jag läser en intervju i DN 2016-03-05 med hjärnforskaren Katarina Gospic.
Varför går vi människor i ledband, varför är vi ögontjänare och vill bli accepterade av vår sociala grupp, vilken den än är? Varför låter vi felaktigheter eller olagligheter ske utan att protestera? Varför näthatar vi? Här nedan ett kort utdrag:

"

Våra gamla hjärnor är problemet, berättar Katarina Gospic. Det handlar om grupptryck och att vi får en stor belöningssignal när vi bekräftar varandra. Alltså: om andra säger att något är bra så tenderar vi att hålla med eftersom det ger störst belöningssignal.

Det evolutionära perspektivet spelar in, man klarade sig inte om man var ensam på, som hon säger, savannen. Det gör att det ibland har ett större värde att hålla ihop gruppen än att gå emot den.

– Om du ligger i en hjärnscanner och lyssnar på en låt som du tycker är dålig, men som andra i ditt sociala sammanhang tycker är jättebra, så aktiveras belöningsstrukturen i hjärnan, striatum, så snart du bekräftar gruppen. Allt är status, prestige och hierarkier. Om du är störst, bäst och vackrast så får du para dig mer. Då får du fler barn, som – enligt biologin – är meningen med livet.

Kan vi undvika att hamna i det där förlegade sättet att hantera världen? Återigen: Hästen. Och ryttaren. Om din sociala grupp är ett gäng professorer och kirurger som säger att den här kirurgen är den bästa och coolaste, så kan du välja att gå med eller gå emot.

– Om man säger emot gruppen så kommer amygdala aktiveras, som genererar fly eller fäkta-responsen, förklarar Katarina Gospic. Vi vill alltid välja det alternativ som ger mest belöning och ger minst bestraffning eller obehag. Min upplevelse är att den här typen av mönster finns på väldigt många platser i samhället, oavsett om man pratar akademi eller politik.

Det finns organisatoriska knep att ta till, om man klarar av att släppa på prestigen. Ett bra sätt, säger hon, är att alltid utnämna en djävulens advokat – en person som har till uppgift att vara motvalls och ställa jobbiga frågor. Man kan också skapa en bättre situation på ett företag eller en institution genom att ge exempelvis rekryteringskommittén större makt och minska den enskilda personens, till exempel rektorns, befogenheter.

– Det går att bygga bort det som är ofördelaktigt i en organisation. Människohjärnan är alltid subjektiv. Vi behöver checklistor och regler för att upprätthålla någon form av objektivitet. Om man vill kan man ha ett mer objektivt förfarande, det är inte raketforskning.

(...)

Hur har vi hamnat här?
Hon funderar.
– Det är svårt att svara på, men när man pratar med äldre så är min upplevelse att det var lite bättre förr. Man hade mer tid, det fanns en annan typ av resurser och det var inte samma tryck.
– Jag tror också att vi levde på ett annat sätt. En sak som har förändrats mycket är våra sociala relationer. I Sverige har vi flest singelhushåll i världen. Det är verkligen inte bra för vårt välmående och för att kompensera går vi återigen på snabba belöningar. Vi kanske jobbar mer, sysselsätter oss med saker, och så är vi inne i hamsterhjulet som bara snurrar snabbare och snabbare. Då blir vår häst ännu mer skenande och till slut orkar den inte.

Du menar att samhället kommer att krascha?
– Samhället har kraschat om vi kollar på de krig och konflikter som finns i världen. Miljarder människor lever i fattigdom. Det kortsiktiga går före det långsiktiga. Vi skapar massor av problem men bryr oss inte. För våra hus har inte svämmat över ännu. Vi kan fortfarande äta bra mat. Konsekvensen kommer senare, men katastrofen pågår just nu.

"
Vi är verkligen flockdjur. Därför är det svårt att bryta normer och mönster. Det är svårt att stå emot grupptryck. Det är både intressant och otrevligt på en och samma gång att studera människors beteenden.
.
.

I Ruskträsk

Bilder: Sápmi jokk/Bierne AB Arkitektkontor

I Ruskträsk vid Vindelälven kan det komma att hända saker. Den gamla bron över älven har stått oanvänd sedan 1970-talet, men nu finns planer på att bygga hotell i form av 21 mindre stugor på den. Inget ingrepp i naturen behövs.

Om "Norrland" nu ska satsa på turistnäringen så menar jag att detta är ett bra projekt. Okej, alla i norra Sverige boende kan inte leva på turism, det måste finnas flera ben att stå på. Att få andra nationaliteter och "sörlänningar" att upptäcka "Norrland" är viktigt. Men visst vore det underbart om det satsades på de boende i "Norrland" istället, att de känner att de behövs och prioriteras, både lokalt och nationellt.

Personligen tycker jag det här projektet är intressantare än Stoorn, ett 45 meter högt utsiktstorn i form av en älg som skulle konstrueras på gränsen mellan Västerbotten och Norrbotten.

Det här ser inbjudande ut även i mörker, bara rummen upplysta och det inifrån. Det gör det möjligt att se månsken, norrsken och stjärnhimlen. Ett spännande projekt!
.
.

Det enkla livet

En liten film om en bit natur i Östergötland.
Om att leva ett naturnära liv.

Så många storstadsmänniskor som skulle vilja rekreera sig i sådan här omgivning, vi har massor av den i "Norrland". Våra egna planer på en skogskoja är inte möjlig att förverkliga då fyrtio vindkraftverk alldeles intill vår skogsmark alstrar alltför höga ljudnivåer för att kommunen ska ge bygglov. Tji fick vi. Här är det väl mest kalhygge som fortfarande gäller om man är skogsägare och vill få ekonomisk utdelning av detta. Hmm... jag är verkligen undrande över var jag hör hemma. En klassresenärs dilemma kan det kanske kallas i mitt fall.

Mosstyg från Urnatur.

.
.

Lilla stumpan

Vad duktig du är, lilla stumpan!
Har du som är kvinna hör det någon gång?

Det har jag.
Den gång det hände, som jag minns väldigt tydligt, var när en betydligt äldre manlig arbetskamrat på en statlig myndighet undslapp sig den nedvärderande kommentaren då vi gick igenom ett projekt tillsammans. Han måste ha känt sig undanträngd på något sätt.
Jag fräste ifrån att "jag inte är någon stumpa för dig". Samtalet kring kärnfrågan fortsatte men han blev tydligen konfunderad därför att senare berättade byråsekreteraren (sådana fanns på den tiden) att mannen kommit in till henne och undrat över om hon kunde förklara varför jag fräste ifrån så tydligt...  Alltså: han fattade alltså nada, ingenting, niente. Mansnormen är ju dominerande och ifrågasätts alltför sällan.

Det här "lilla-stumpan-syndromet" är ett inte alltför ovanligt sätt av män att försöka nedvärdera kvinnor. Men det sker på så många andra sätt, genom andra härskartekniker. Hemma i byn märks det patriarkala tänket och uttrycken väl.

På det viset menar jag, får vi ingen utveckling av samhället och landsbygden. Och det är utveckling som många i landet säger sig vilja ha. Jag vill inte påstå det, men undrar ändå om landsbygden rent generellt är mer genuskonservativ än staden? Varför ska unga kvinnor med driv, vilja och självständighet stanna kvar och låta sig formas av normen till något de inte vill vara?

Jag får inte ihop det.
Det där med att vilja ha utveckling och samtidigt sitta fast i ett förlegat normtänkande.

Lilla stumpan!

(Sedan 1978 finns 8 mars med som internationell kvinnodag på FN:s lista över högtidsdagar.)

Längst ner HÄR finns mina tidigare skriverier om den 8 mars.

.
.
Läs även andra bloggares åsikter om Internationella kvinnodagen 8 mars, genus, norm