Lidbergsstugan

I byn finns ett 21 ha stort naturreservat med vacker skog och intressanta sprickgrottor/tunnelgrottor. Grottorna bildades av att stora block virvlade runt i Litorinahavets bränningar och nötte mot klipporna för sisådär 7000 år sedan. På väg till grottorna passerar man klapperstensfält som bildades vid Litorinahavet strandlinje.

Området blev naturreservat 1975. Genom att skapa ett naturreservat fick "gamla hällmarkstallskogar, välskiktade barrblandskogar och grannaturskogar med inslag av lövträd ett förstärkt skydd. Skogarna har en lång kontinuitet. Den rika förekomsten av värdefulla naturskogsstrukturer som t.ex. gamla träd, luckighet, skiktning, äldre löv-träd, gamla och döda träd erbjuder livsmiljöer för arter som är beroende av naturskogens dynamik och strukturer."

* *
En bit ovanför grottorna, utanför det skyddade naturområdet, ligger den s.k. Lidbergsstugan. Sportstugan har en kort men trivsam historia, den byggdes 1958 av arbetare vid sågverket i Rundvik. År 1982 lämnades den över till byalaget.

I ett tidigare inlägg har jag skrivit om utflyktsmålet Lidbergsstugan. Läs HÄR.

Det jag inte beskrev då var interiören. Som jag skämdes för. Kanhända har det blivit uppsnyggat nu, mindre sunkigt - men jag känner ingen vilja att återvända. Vid tillfället då bilderna togs valdes den fria naturen för inmundigande av medhavt fika.

Här på detta bord ligger en gästbok där man kan läsa vilka som nyttjat stugan. Man får klart för sig att den används året om.

 

Torrdasset var oanvändbart. Hoppas det är ordnat nu annars vet man inte var i naturen "toabesöken" har gjorts och det är ganska viktigt vid ett utflyktsmål där folk rör sig.

I bysamfällighetens förvaltningsberättelse skriver styrelsen många gånger denna harang:

"...att gemensamma byggnader/fäbodarna, Lidbergsstugan, marker och vatten sköts efter bästa förmåga." 

Bästa förmåga? .

@logdeabygden

Bildningsförakt

Slö, slapp och likgiltig - den harangen minns jag från 70-talet. Om det var en norm på landsbygden att slänga sig med den vet jag inte. För mig tyder den idag på bildningsförakt. Ville man lära sig något annat än den norm som gällde blev en ung människor kallad glasögonorm eller knäppgök men jag vill i sammanhanget nämna att jag inte utsattes för dessa förklemande ord. Det var tufft att vara slö, slapp och likgiltig. Kanske visade det även på ovilja att följa pålagda direktiv uppifrån, gå sin egen väg och det kan väl då eventuellt betecknas som modigt.

Bildningsföraktet finns kvar. Naturligtvis inte hos alla - men det finns. I olika åldrar. Hur ska en bygd eller ett samhälle kunna utvecklas om man ser ner på kunskap? Går det?

Arbetarklassen sökte bildning under första halvan av 1900-talet. Den bildning som inte stod till buds genom studier vid högskolor och universitet på grund av ekonomisk omöjlighet. Man sög istället i sig bildning genom brevkurser och bildningsförbund. Man ville framåt för sin egen skull men även för kollektivets skull. Ensam är inte stark. Jag hittar i gömmorna brevkurser efter min pappa. Nykterhetsrörelsen var en rörelse där bildning kunde fås. Läste i somras om en nykterhetsloge i hembygdsboken Rönnholm och Kronören : anteckningar ur byarnas historia och utveckling / Roland Eriksson, Sigurd Nygren m.fl. 

Med hjälp av politiska reformer kom arbetarklassen att bli ekonomiskt välbeställd, hela kollektivet har gjort en klassresa. Då tog bildningsintresset slut.

Bildning är den vetenskapligt grundade nyfikenheten, upplevelsen av att livet är ett gigantiskt lärandeprojekt och att vi blir bättre människor…  skrivs i Pedagogikmagasinet.

För kvinnor ur min klass var framtiden under och efter andra världskriget att bli hemmafru. Ju mer ståndsmässigt man gifte sig, desto bättre såg framtiden ut rent ekonomiskt. Det synsättet fanns fortfarande kvar bland många ungdomar när jag själv var ung i kommunen. Att plugga på lanthushållsskolan dära Vall´n - "Pullis"-  var ett steg ditåt. Jag har träffat en hel del (unga) kvinnor vars högsta önskan har varit att få barn och familj. Några var paniska och gav sig in i utsiktslösa förhållanden. Stannar kvinnor kvar på en liten ort blir man i stor utsträckning ung förälder. Alla har inte den önskan, fler kvinnor än män flyttar till städer för utbildning och för att finna en partner med annan bakgrund. En partner som inte enbart studerat vid livets hårda skola eller vid University of Awesomeness.

Efterfrågan på kunskap minskar när alla dels är sig själva nog, dels anser sig veta och vara kompetenta. Och när kunskapen utarmas och forskare betraktas som ett särintresse ökar efterfrågan på enkla lösningar och drakoniska åtgärder.     (Från bloggen Flyktlinjer den 18/8 -20.)

Varför lära sig något nytt när man kan själv? Spelar det någon roll om en blind leder en blind och båda hamnar i gropen - om de inte själva märker det? Bildningskomplex och bildningsförakt ligger nära varandra.

Tillägg: Nykterhetslogen i Rönnholm hade namnet 3699 Skärgårdsrosen och bildades 1906.

September

Vilken vacker höstdag det har varit idag. En dag att plocka äpplen på, åtminstone två av de tio äppelsorterna som finns här.

Cox Pomona sorterades i prima och andra sortering. Andra sortering får bli äppelmust när fler sorter är plockade. Att blanda äppelsorter blir godaste musten tycker jag.

Ingrid Marie får sitta kvar ett tag till. Det blir gott till julen. Men snart nog ska de ändå ner för det finns älgar här som gillar dem och de når högt upp kan jag berätta av erfarenhet. Jag har sett fler älgar i Mellansverige än jag sett i norr! Lite upp-och-ner-vänt kan tyckas.

Det var även en bra dag för fönsterputsning, ännu ett viktigt höstjobb i samband med att innanfönstren sätts på plats och huset blir vinterbonat. Hösten är härlig!

Kulturellt lärande längs fäbodstig

Kulturarv och lärande är i fokus på kulturarvsdagarna i september 2020. Tänker att det passar mig!

Blev riktigt glad när jag läste om en vandring längs en fäbodstig i Nätra fjällskog, ett samarrangemanget mellan Örnsköldsviks museum & konsthall samt Kultur- och arrangemangsföreningen Edenborg söndagen den 13 september klockan 13.00 - 16.00:

Vandring längs fäbodleden i Nätra fjällskog

Vi besöker fäbodarna, Bjästabodarna och Kornsjöbodarna, och här får vi höra om livet på fäboden. Vilka skötte korna, vad gjorde man med mjölken? Berättelsen tar oss med till svunna tider alltmedan du avnjuter din egenpackade matsäck.

Samling och start på vandringen kl 13 vid Skrike fäbodar. Sedan vandrar vi längs fäbodleden i skiftande skogsmiljöer. Kultur- och arrangemangsföreningen Edenborg guidar oss längs vägen och berättar om fäbodleden. Vandringen tar cirka 1 timme enkel väg. Kläder efter väder.

Vi påminner om Folkhälsomyndighetens rekommendationer – Håll avstånd och var rädda om varandra.

Välkommen!

Adress: Nätra fjällskog, Skrike bodar

Landskap: Ångermanland

Tillgänglighet:

Fäbodleden är en stig som går genom olika skogsmiljöer och ibland på spänger, och det är inte tillgänglighetsanpassat. Bil kan köras fram till Skrikebodarna, Bjästa som är samling och startplats för vandringen. Bra vandringskängor eller stövlar rekommenderas. Enkel väg tar vandringen cirka en timme.

Vägbeskrivning till Skrikebodarna. Följ E4:an söderut från Bjästa. Sväng höger i Skulnäs. Följ vägen mot Fjällåkern. Sväng vänster vid Bräcke mot Björkåbäck. Sväng höger mot Östmarkom. Vandringen startar vid Skrikebodarna, skyltat Parkering.

Mer information finns på: http://facebook.com/ornskoldsviksmuseum

Eleverna i årkurs 5 på Arthur Engbergsskolan i Hassela fick Riksantikvarieämbets förtjänstmedalj 2019 för sin nyfikenhet på kulturarvet. Foto: Henrik Löwenhamn

Foto härifrån.

 

Skrapanäver

Skrapanäver (uttalas med öppna a:n) är det hjälpmedel som användes vid skurning av brädgolv förr i tiden har jag antecknat i min lilla svarta vaxbok. Golven skurades med borste och sand. I golvet fanns en "golvbrunn", en väldigt liten lucka i en av golvbräderna. Under den luckan fanns en träränna som förde ut skurvattnet ur huset.

För att samla ihop och ta bort skurvattnet innan man torkade användes en näverskapa som man skrapade/föste ner vattnet i den lilla luckan i golvet med. Ett skrapanäver, en raka, var ett flak björknäver som var hopvikt till en rektangulär, styv platta.

Uppfinningsrikedomen har varit stor genom tiderna och en period kunde uttjänta galoscher klippas till och nyttjas som skrapa. Idag har vi gummiskrapor på plastskaft för badrumsgolv och för fönsterputs.

 

Här syns på en skum bild, tagen en sommarnatt, utloppet för en skurränna i ett timmerhus. Den ligger under golvets nivå.

Så här syns rännan på närmare håll. Smart lösning må jag säga. På insidan finns alltså miniluckan i en av golvbräderna som man skrapar ner skurvattnet i. Vattnet hamnar då inte i grunden. Är stengrunden tätad med jord som i en mullbänkskonstruktion, är det särdeles viktigt att grunden hålls torr.

*

Jag googlade på näverskrapa och skrapanäver och hittade de här fina berättelserna från Västerbotten:

Skurningen och baden

För kvinnorna vidtog skurning av golven. Som skurborste använde man en ”gnägd” gnagd ”björkriskvast” som förut nötts ned ute på bron, så den blivit kort och styv. Med stöd av en stol eller ett skaft satte man ena foten på kvasten och förde den fram och åter i sanden och vattnet på golvet. Något tvättmedel användes inte, utan den fina sanden slipade golvet vitt och fint. Man skurade i ”vonen”, väder och det var ett drygt sparkande med kvasten för att få rent ett stort köksgolv. Efteråt tog man rent vatten och sköljde av golvet varvid sköljvattnet fick rinna ut genom ett hål i golvet, där en fyrkantig träbit. Satt som lucka. En del hade denna öppning nära källarluckan och under golvet en träränna som ledde ut vattnet till lämplig plats Efter sköljningen skrapades golvet torrt med en näverskrapa hopsydd av fler lager näver, för att få stadga.

Vår nuvarande skurborste kom i början av detta sekel.

 

Städning och pyntning (sidan 15)

Till  julens  förberedelser  hörde  naturligtvis storstädning. Som skurmedel användes sand och vatten, och smutsen lösgjordes med en kvast. Därefter torkades golvet med granris och slutligen togs en näverskrapa till hjälp för att få bort smutsen helt och hållet. Vattnet sopades ned genom ett hål i golvet.

 

Om bonitet kontra kulturhistoriskt värde

En stor del av fäbodplatsen har barbariskt kalhuggits och markberetts tvärs mot markägarnas beslut. 

Majoritetsbeslutet på stämman blev att inte markbereda ytan som tidigare kalhuggits utan stämmobeslut. Som den patriark han är brydde sig inte ordföranden om beslutet att inte markbereda. Att inte bry sig togs tillsammans med La Famiglia som styr byn och för att vara ordförande måste man vara följsam. Idag sitter tredje generationen av La Famiglia som ordförande i bysamfälligheten. Han är även ordförande i Kustlandsvägens vägsamfällighet, Fjärdvägens vägsamfällighet m m. Hans mor försökte även få in honom i styrelsen för "Fäbodvägens vägsamfällighet", en väg där han inte har någon andel. Detta lyckades undertecknad förhindra. Den gången. Alla andra medlemmar på mötet satt tysta den gången också. Mitt förtroende för samfälligheternas styrelser är litet. Var finns analyserna av situationen, var finns kompetensen i hur samfällighetsföreningar styrs?

Nå, på årsstämman 2019 kom planer för fäbodarna upp. Man vill kalhugga och markbereda ännu en yta eftersom skogsbruksplanen som man bekostat och låtit ett skogsbolag upprätta (utan beslut på årsstämma) säger så. Kalhuggning på en sådan yta är jag emot men höll käften denna gång. Det är ingen idé, hela styrelsen låg bakom förslaget, så  även min välutbildade barndomsvän. Åter igen. 

 

Men jag höjde rösten då det gällde markberedning eller inte. Naturligtvis utan gensvar. Styrelsen hade ju bestämt oss medlemmar för vad vi ville.

 

Det kulturbärande jordlagret är förstört för alltid efter en m markberedning. 

Men vad betyder det i en bygd där kulturellt kapital saknas.

 

Ordförande Anders frågar om jag inte tyckte att det växte bra på den yta som för några år sedan kalhöggs och markplöjdes (alltså tvärt emot stämmans beslut) och insåddes med tall? "Är det något fel på återväxten tycker du?"

Skulle jag idas svara på frågan... Anders skulle absolut inte förstå någonting av vad jag sa. Inte heller någon annan på årsmötet antar jag. Mitt argument mot markberedning är inte att boniteten*  blir låg utan att vid markberedning förstörs kulturbärande lager och fornlämningar i marken. Fäbodplatsen är registrerad i fornminnesregistret. Det är svårt att förfäkta kulturhistorien i en bygd som min hemtrakt. Kanske är det så i alla kulturfattiga landsändar i nordaland?

Fundera gärna över vad kulturellt kapital innebär!

* Bonitet är skogsmarks bördighet, eller markens naturliga virkesproducerande förmåga. Boniteten uttrycks i skogskubikmeter per hektar och år.

Inhägnader runt en by

Foto från en fäbodvall i Dalarna där en trägärsgård/fastbandhage/skihage skiljer skogen från den kultiverade vallen.

Så här som på fotot ovan kan det ha sett ut längs stigen som löpte mellan byns åkermark och skog, alltså i skogsbrynet i väster. Stigen fanns på skogssidan av den gärsgård/fastbandhage som var uppsatt längs hela den långa sträckan. I min hemby kallar vi det fätået. Stigen kom bort vid tre hemmansägares kalhuggning 1996.

Idag finns i hembyn en drygt 60 meter lång fastbandhage längs skogsbrynet, längs fätået.

Förr i tiden fanns det i de flesta socknar en så kallad tå, en byallmänning. Fätået här i byn finns längs den gemensamma fästigen som löpte längs gärsgården eller som jag gärna säger på min dialekt: fastbandhagan. Inhägnaden höll kreaturen, som sommartid betade fritt på skogen, borta från den odlade åkermarken och hölägdorna.

I augusti, på väg söderut, letade vi upp en by i Attmars socken i Medelpad. Jag har kört genom byn tidigare och sett den långa fastbandhagen men inte lagt på minnet var den finns. Och att rekapitulera är ganska omöjligt, så många småvägar jag/vi brukar köra. Så läste jag en kulturbroschyr under semestern och se där stod det om inhägnaden i denna by. Självfallet åkte vi dit.

Man kan se en rätt förfallen gärsgård med en del nygjord till vänster i bild. Det är himla vackert med den där gränslinjen. På ytorna där stenar/odlingsrösen ligger brukas marken genom hackslått.

Den här byn är belägen på sjöns nordöstra sida och odlingslandskapet har ett välbevarat traditionellt utseende med äldre gårdar, ängslador och odlingsrösen. Ängsmarken utgörs av ett 600 meter långt sydexponerat bryn mellan åker och skog och avgränsas av en trägärsgård. Området har kontinuerligt hävdats under en lång tid av markägarna.

Ängen är mycket art- och individrik med bland annat låsbräken, stagg, brudsporre, tvåblad och fältgentiana. Delar av detta ingår i ett Natura 2000-område sedan tidigt 1990-tal.

Landskapets skönhet är påfallande. Förr var landskapen underskönta "bara" av människors id och kroppsarbete för att få ihop till levebröd. Något vi idag kallar naturligt kretslopp. Kan man annat än beundra de människor som en gång levde och verkade på landsbygden. Idag finns flera hot mot en sådan här kulturmiljö.

Det mörkgröna är det 600 meter långa Natura 2000-området. Skogsbryn med gärsgård/fastbandhage, hölador och odlingsrösen. Detalj av informationstavla vid skogsbrynet.

Så här såg det i princip ut i min hemby också en gång i tiden. En långsmal uppodlad markyta med korn och vall (lägdor), skogen i bakgrunden västerut, hölador (flera än här) och gamm´vägen, Kustlandsvägen, som ett grusband från söder till norr. Och längst i söder Aspfjärdens glitter.

2010 uppfördes 100 meter fastbandhage/gärdesgård vid skogsbrynet på min fastighet varav drygt 60 meter mot fätået. Det var med tanke på hur det sett ut en gång i tiden jag såg till att den byggdes.

Där bakom inhägnaden är fätået där stigen löper i nord-sydlig ritning längs skogsbrynet. Den flyttade ängsladan, mellanskottsladan, står idag där sommarladugåden stod fram till ca 1990. Sedan gammalt kallar vi i familjen platsen för "hägna".

Från sommarladugården släpptes korna ut på skogen en gång i tiden. Några tiotal meter härifrån ligger "Löta" där de övriga bönderna i byns södra del hade sina sommarladugårdar samlade i grupp.

För mig är de kulturhistoriska minnena viktigare än en hel del annat i omgivningarna. Etnologi (läran om folk) är studiet av människor som kulturvarelser i grupp. Det är både en förskräcklig och mvcket vacker vetenskap. 

Kanske intresserar jag mig för detta på grund av att jag flyttade ifrån min hembygd för länge sedan och inte ser på företeelserna i byn på samma sätt som om jag bott kvar. Plus att min barndom var fylld av berättelser om "föritin" och en pappa som förklarade gammalt hantverk och vad föremålen använts till. Han samlade mindre föremål av äldre ursprung. Inte alls märkligt att min inriktning kom att bli äldre byggnadstradition och en kärlek till kulturmiljöer.

.

Kossorna paraderar

På spiskåpan står kor och kalvar, katter och skator på parad. De passar så bra in på en gammal bondgård. 

 

 En somrig koparad går ju lika bra som en tomteparad till jul. Älskar idén.

Fäbodliv

Jag tycker mig ha sett att det har skrivits mer än vanligt på flera museers sociala medier om fäbodväsendet denna säsong.

"Förr betade gårdens djur fritt ute i skogarna på sommaren. Ofta var det barn, så kallade "getare", som vaktade djuren under dagen och tog dem tillbaka till gården vid tiden för kvällsmjölkningen. Ett annat sätt att sköta boskapen var att stanna ute med djuren i markerna hela sommaren vid så kallade fäbodar. Att mjölka och göra ost och smör var en kvinnosyssla, och därför var det i regel unga kvinnor som bodde och verkade vid fäbodarna sommartid. Deras arbetsuppgifter var att valla och vakta boskapen, mjölka, ysta ost, koka messmör och kärna smör. De färdiga mejeriprodukterna förvarades i källare tills de kunde fraktas hem till byn. Fäbodriften var vanlig ungefär fram till tiden för andra världskriget och förekom i hela Norrland, men också i Dalarna och Värmland.

Från den här kulturen härstammar vallmusikens lockrop. Den har många namn, men vanligast idag är nog ”kulning”. Kulningen kunde låta på lite olika sätt; från lockramsor med ord till ordlösa höga rop. De sistnämnda, som flest kanske förknippar med kulning, behövdes för att hålla samman djurflockarna och för att kommunicera till grannfäboden eller byn om ett djur hade sprungit bort och måste letas upp. Avstånden var stora, och därför utvecklades en röstteknik som kunde bära i flera kilometer." (VBM facebook april 2020)

 

Från Norrbottens museums blogg har vi fått en genomgång av den arkeologiska förundersökningen av Gärde fäbod (Brännkälens fäbod) från 1800-talet i samband med ett stort infrastrukturprojekt. Fäboden ligger i Skellefteå kommun och man skriver i bloggen att "Fäbodar är en typ av lämning som hittills knappt har undersökts av arkeologer i de två nordligaste länen." Man har insett hur lite det finns dokumenterat om fäbodväsendet i Västerbotten, ofta påstås det tom att vi inte har haft fäbodar trots att det funnits i var och varannan by. Kulturhistorikerna och arkeologerna vet väldigt lite om vad som byggdes på fäboden, hur dessa hus såg ut och hur de användes men även markens nyttjande är okänd, om den användes till slåtter eller bara till bete. Det ska till stora platsförstörande infrastrukturprojekt för att få till utgrävning av en sådan plats.

* * *

 

Hur är det då med den fäbod som finns här i byn? Jo, där finns platsen kvar men ingen av de små grå timrade byggnader som en gång stod där. Man kan finna rester av eldstäder och gropar om man söker. De stugor som finns här har flyttats hit eller byggs här efter att skogsbilvägen från 1980-talet anlades. En stor del av byallmänningen där fäboden finnst har barbariskt kalhuggits och markberetts tvärs mot markägarnas beslut. 

(Det  skeendet tänker jag återkomma till i ännu ett inlägg framöver.)

Drönarbild från kommunens besöksnärings hemsida.

När jag var där förra året och gick igenom samtliga byggnaders status, låg en ny plastförpackad flaggstång redo att resas på den gamlas plats (antar jag). Denna nya stång har flyttats till en annan plats under denna sommar men inte rests än.

 

Här står den gamla flaggstången. En sådan hör inte hemma på en fäbod. Bysamfällighetens styrelse som jag antar är de som fattat beslut att byta till en ny stång, inser tydligen inte det. Och har man inte kunskap bör man leta upp den säger den nyfikna. Något förslag om ny flaggstång har inte presenterats i någon dagordning för årsmöte och därmed har inget beslut fattats av medlemmarna/delägarna. Vi har inte haft möjlighet att tycka till. Detta händer mycket ofta i denna samfällighetsförening och det kan gälla mycket större frågor.

 

Nästan alla stugor vid fäboden är rödfärgade vilket ingen av de ursprungliga fäbodstugorna var. Jag uppfattar det som att man inte vet vad man vill, inte förstår vad en fäbod var eller fungerade. 

 

Hemmansägarna vet vad en skogsbruksplan är men vet inte att det finns något som kallas vårdplan för byggnader. Eller bevarandeplan för ett område.

En fastbandhage löper där borta på en sida av vallen. Det är fint.

En tjänsteman från länsstyrelsen tyckte inte fäboden var speciellt bevaransvärd vid ett besök för några år sedan. Jag förstår hen. Skaffa hit en get så det blir lite liv var det konkreta och spydiga förslaget.

Nu vet jag att människorna i Lögdebygden och kommunen använder den här platsen som utflyktsmål och man är väldigt nöjd med detta. Kanske tycker man sig få insupa den stämning som man föreställer sig fanns då fäboden var i drift. Men där bedrar man sig. Bland det viktigaste vid denna fäbod är att det finns grillstuga och grillplats av betongtrumma både för sommargrillning då man anländer med bil längs skogsbilvägen eller längs skoterleden under vintrarna. Fäboden finns som utflyktsmål i kommunens lista över besöksmål. Och nu mästrar jag - men efter att ha sett och besökt många fäbodar i olika landskap i vårt land vet jag att denna inte ger en bild av det liv som en gång levdes under somrarna här. Absolut inte. Och dessvärre är jag delägare i denna anläggning.

En privatperson skriver så här i juli 2020 om en fäbod i Jämtland:

Att läsa sin fäbod...

Malin och jag pratar. Jag tänker på hennes berättelse om turisten som kom in i buan,
såg sig omkring och frågade vänligt:

-Vad kan man köpa här då?

Frågan är våldsamt vulgär. Den visar hur förtingligade våra relationer är. En välvillig tolkning av frågan kan emellertid vara att mannen frågade vad fäboden har att erbjuda. Uppenbarligen kunde han inte läsa naturen och kulturen på platsen. Men vem kan det idag när gemene man inte kan skilja på skog och plantage, när den extremt billiga energin i tanken på bilen leder till uppror när priset går upp. En liter olja motsvarar 20 mansdagsverken. Det kostar oss 16 kronor att leja gubbarna för en dag. Hur kan någon tycka att det är dyrt? Oljan har förvrängt synen på människorna och städerna har ryckt dem från kontakten med matjorden och det levande som är grunden för vår existens. Kärleken riktas till prylarna och inte till mikroorganismerna som renar vårt vatten och är hjältarna i kretsloppet.

Så vad har då fäboden att erbjuda?

Se på bilden. I huset i förgrunden till vänster tvättar man sig med vatten från bäcken. Vid spången över bäcken finns en liten låda där man ställer mjölk för kylning. Kallt vatten kommer ner från fjället och är livsnerven i fäboden. I bäckravinen växer kvanne, denna märkliga växt som ibland kallas lapprabarber. Direkt ovanför tvagningshuset syns torrdasset och fjöset (ladugården). Bakom fjöset finns dyngstacken där fäbodens guld hamnar. En del hävdar att man höll djuren främst för att få näring till odlingarna hemma. Idisslarna omvandlar skogens  växter till högvärdiga proteiner i kött och mjölk samt inte minst till växtnäring.

Den med goda ögon ser att det står människor framför ladugården. De är bärare av kunskap om  hur man lever närande ihop med djur och natur. Deras verksamhet gynnar växtligheten ovan och  under jord och symbiosen med korna ger liv åt alla.

Till höger står härbret där mat och redskap förvaras. Ytterligare till höger står kokhuset där mjölken separeras, värms och ystas. Och till höger igen skymtas jordkällaren där smör, ost och fil förvaras med naturkyla från marken.

Gärdsgårdens störar är värmda över eld för att stå emot röta och vid spången sitter hunden Sune och reflekterar över tillvaron. det är hans existens som talar om för oss att vi är människor. Tack Sune.

En fäbod är systemteoretikernas våta dröm. Allt hör ihop och gynnar varandra. Fäboden är ett av våra viktigaste kulturarv. Där finns svaren på hur vi hanterar de faktum att vi överskridit de planetära gränserna vad gäller arter, klimat, markanvändning och biogeokemiska flöden av kväve och fosfor.

Men då måste man kunna läsa förstås."

* * *

Varning - här finns en levande fäbod med levande fän. 

Den här varningsskylten finns nedanför en fäbod utan bekvämligheter där jag vistats några underbara sensomrar de senaste åren. En befriande livsstil. Berättelserna tar fart då jag och min fina väninna "firar skymning".

.

@logdeabygden

Flaggan på Flaggberget

Efter hemmansklyvningen i bygden vid förra sekelskiftet blev det svårare att helt livnära sig på sin ägandes skog och jord. Många i bygden befann sig i samma situation. Det är på samma sätt nu: för att överleva på landsbygden krävs ofta fantasi och uthållighet och några olika födkrokar.

Sågverket i Rundviksverken fem kilometer bort vid kusten gjorde att man kunde ta påstick som stuvare då lastbåtar kom in i hamn. Därför anordnades på 1890-talet den här ordningen i byn: på högsta bergtoppen synlig från hela bygden restes en flaggstång. ”Flaggberget” heter bergstoppen därför numera. Högsta punkten ligger 35 meter över havet. Byn ligger bara ca. 5 meter över havet. Då flaggan hissades var det en signal om att en lastbåt hade kommit in till Rundvik. Den som ville ha ett tillfälligt dagsverke gick eller cyklade då till sågverkets hamn. 

Idag lever traditionen vidare i byn, hemmansägarna turas om att hissa och hala flaggan men numera varje söndag under sommarhalvåret med början i maj. På fotot syns utsikten från Flaggberget. Man ser fjärden långt bort. En av förra generationens traditionsbärande av flaggningen var Oscar Käck. 

#Logdebygden

Vilka har tolkningsföreträde på landsbygden?

"Det är känt att män har tolkningsföreträde, särskilt på landsbygden. 

Undersökningar visar att medvetenheten om jämställdheten är betydligt lägre på landsbygden och i Norrland. Det finns oupplysta människor på landsbygden."

Från en podd jag lyssnat på.

 

Sant eller inte. Om jag vore välutbildad kvinna invald i en styrelse på landsbygden skulle jag kämpa för att kvinnor verkligen ska höras mera. Våga säga vad en tycker i en mansdominerad församling. Våga ta till orda. Våga tycka något utan att hånas och förminskas. I byns samfällighetsföreningarna märker jag oerhört väl männens tolkningsföreträde. Det är inte ens ovanligt att kvinnor t o m skickar sina män på årsmötena trots att männen inte är delägare i jordbruksfastigheten/ hemmanet. Och problemet är inte att det saknas kvinnor i styrelserna, problemet är att dessa kvinnor ställer upp på männens villkor. På så sätt sker ingen utveckling. Det är först när flera åsikter kommer fram och konfronteras som bra lösningar på problem/frågor uppstår. Då måste fler våga ta till orda.

Kanske kan man säga att kvinnor har ett egenansvar att låta sig höras, att inte enbart ställa upp bakom tolkningsföreträdarna och inte enbart ta till orda i hemmet/familjen. För egen del instämmer jag med

följande:

"När jag finner mig i ett sammanhang där jag förväntas vara en lojal följare bryter jag mig förr eller senare oftast loss. Utsätts jag för minsta tendens till styrning av tänkande reagerar jag instinktivt och går min egen väg. Jag vet inte vad det beror på, men antar att det handlar om svårigheten jag har med att acceptera regler jag inte förstår poängen med. I sammanhang där det bara finns utrymme för en sorts tankar, en enda tolkning eller där det finns en auktoritär ledare som dikterar villkoren, känner jag mig illa till mods. Får jag inte vara fri i tanken, om svaret är givet på förhand, förlorar tillvaron sin mening.

Inte så att jag har problem att anpassa mig, och jag följer gärna dem vars tänkande jag respekterar. Jag har dessutom oerhört svårt för människor som ser mig som en ledare. Jag söker inte efter följare, jag är mer bekväm med kritiker. Konstruktiv kritik hjälper mig tänka bättre. Kritik som handlar om att jag ska övertygas om att jag tänker fel, det vill säga att jag avviker från den rätta läran, gör mig bara trött. Jag vill veta var jag bryter mot mina egna premisser, var jag motsäger mig själv eller helt enkelt inte förstår. Ända sedan skolåren har jag haft problem med beröm. Visst vill jag bli omtyckt och få bra respons, men jag vill veta att orden kommer från någon som läst eller lyssnat kritiskt. Beröm för berömmets skull är totalt ointressant."

Läs mer HÄR.

Med den inställningen är det svårt att vara kvinna på landsbygden och vilja något annat än männen så länge inte kvinnorna hjälper varandra att komma till tals. Och så sker inte i nämnda samfällighetsföreningar. Skriver jag att detta handlar om utbildning och socioekonomisk tillhörighet blir det ett ramaskri... En kvinna som ifrågasätter det rådande situationen är bråkig, inte insiktsfull. Så ingen utveckling sker trots att det är detta norrländsk landsbygd behöver. Det är lätt att förstå varför många unga kvinnor flyttar/(flyr) till städerna.

Tandläkarbiträde

Min farmorsmorfar var n´sinkar-Jack som han kallades ibland har jag fått berättat för mej. Jacob föddes i Rönnholm som barn nummer 13 i en barnaskara på 16 varav åtminstone 9 nådde vuxen ålder. Jodå. Per Nilsson och Helena (Lena) Matsdotter var hans föräldrar. Dem har jag skrivit om tidigare. 

Jacob gifte sig 1860 med Brita Katarina från Högliden. De bosatte sig i södra delen av min hemby, i en stuga som fanns kvar till 50-talet med utsikt mot den nu utdikade Fjärden. Idag måste man veta att där låg ett hus, jag har urskilt ett par grundstenar/hörnstenar bland träd som vuxit upp och förstört grunden. 

Jacob och Brita Katarina fick fyra barn. Anna 1861-1931, Johan Petter 1863-1863, Johanna 1867-1956 och Per 1871-1877. Johanna adopterades bort 1870 och fick ett liv helt olikt sin enda syster Anna, min farmorsmor. Johanna, eller Hanna som hon kallades, växte upp i en annan samhällsklass och hennes liv har jag delvis kartlagt.

År 1877, vid 40 års ålder och samma år som sonen Per dör, sex år gammal, beslutade Jacob och Brita Katarina att arrendera mark på 50 år och timra sig ett torp dära Tenstrana. Ett torp på ofri grund, alltså inte med den betydelseförskjutning ordet fått idag - en liten röd stuga som används som fritidshus. Jacob levde sitt liv mellan 1837 och 1927. Han blev alltså 90 år gammal och hans tankegods har förmedlats till mej via länkarna som var min farmor och min far. De sista 14 åren bodde Jacob med sin dotterdotters familj. Där, på övervåningen i huset, dog han lugnt och stilla i februari 1927. 

*

Nåväl – det är om Johanna/Hanna detta ska handla. Hon som adopterades bort då hon var 3 år och 2 månader gammal och trots att föräldrarna endast hade två barn i livet – Anna och Johanna. En liten son hade dött och den andre, Per, var ännu inte född (och hade således heller inte dött). Varför adopterar man bort ett barn när man bara har två? Visserligen var båda flickor som inte var lika ekonomiskt värdefulla som pojkar, kanske snarare en belastning med tanke på hemgiften som skulle följa döttrarna om de gifte sig. Men ändå? Vad rörde sig i dessa människors tankar och bakom ett så pass drastiskt beslut? Det ger inte kyrkböckerna svar på. 

Farmorsmors yngre syster Hanna lämnades alltså bort till fosterföräldrar 1870 vid 3 års ålder. Hon kom att få en uppväxt i en annan samhällsklass än farmorsmor Anna som var 9 år då systern Johanna lämnades bort. Jag har forskat en del i hur (Jo)Hannas liv kom att gestalta sig. De båda systrarnas öden blev mycket olika. Den ena blev en yrkeskvinna, den andra sin makes hustru med familjens skötsel som huvuduppgift.

Genom sina fosterföräldrar bytte Hanna samhällsklass eftersom de kom från burgna hem. Adoptivföräldrar var Hilda Charlotta Barkman född 1841 i Eskilstuna och Edvard Walfrid Wessman född 1837 i Visby. Hur de kom i kontakt med Jacob o Brita Katarina vet vi inte, något Adoptivcentrum fanns inte vid den tiden. Paret Wessman bodde i Sundsvall. 

Men - det gemensamma livet fortsatte inte som fosterföräldrarna planerat. Redan efter fyra år skilde sig paret vilket torde var ovanligt vid den tiden, åtminstone i svagare socioekonomiska samhällsklasser. I samhällets elitskikt var det något mer frekvent. 

Skiljobrevet är daterat 27/5 1874, året då Johanna skulle fylla 7 år. Walfrid Wessman vistades i Pretoria Sydafrika 1876 och exhustrun Hilda Barkman och Johanna flyttade så småningom till Uppsala där det står att Hilda Barkman försörjer sig 1878 genom att hon ”läser med barn”. Jag förmodar att hon är "informator" till barn i skolåldern  i bättre beställda familjer. Johanna får säkerligen också undervisning.

Visitkort som troligen förställer Walfrid Wessman hittade jag här.

Nästa gång jag träffar på Hanna har hon flyttat till Stockholm. Vid folkräkningen 1890 återfinner jag mamsell Maria Johanna Wessman som ogift kvinna, ensam i familjen. Hon är 23 år och bor i kvarteret Hvalfisken no 26 i Hedvig Eleonora rote i Stockholms stad. Kanske hade fostermodern avlidit - det har jag inte funnit ut än. Den ogifta Johanna tituleras ”mamsell”. Hade hon levt kvar i hemsocknen skulle titeln ha varit piga men nu var hennes ställning högre än så.

Tio år senare, vid folkräkningen 1900, träffar jag på mamsell Johanna Wessman i Södra Qvarteret Domprosteriet, Västerås stad. Hon är fortfarande ogift och ensamstående men det fanns fler personer i hushållet. De är familj nr 1:
Ture August Malmström f 1862 i Linköping, Östergötlands län. Han är tandläkare. Hans fru är Augusta Susanna Hallgren f. 1862 i Eskilstuna, Södermanlands län. (Kanske finns koppling här med Hilda Barkman som även hon kom från Eskilstuna?)

De har barnen:
Olof Harry f 1891
Dorrit Augusta f. 1894
Einar Tureson f 1895
Ruth Alice f 1896
Erik Tureson f 1897. Alla barn är födda i Västerås.

Fam nr 2: Johanna Wessman f 1867, Nordmaling , Westerbottens län.
Fam nr 3: Anna Matilda Anderson f 1874 i Hedemora, Kopparbergs län. Piga.
Fam nr 4: Alma Erikson f 1869 i Berg, Västmanlands län.
Fam nr 5: Herta Sofia Wahlman f 1879 i Ramnäs, Västmanlands län. Piga.


Hanna utbildar sig till tandläkarbiträde (tandsköterska?) och tar anställning hos Ture Malmström, tandläkare i Västerås. Hon blev yrkesarbetande.

Så här såg det ut på en tandläkarklinik dära Vall´n någon gång på 30-talet? Supermodernt i jämförelse med historier om hur "doktorn tog en tång och drog ut en värkande tand utan bedövning". 

Fotograf Hanna Bäckman (1875-1963), Bäckmans fotoateljé fanns 1907-1940.

 

I Arkiv Digital läser jag att Johanna var inflyttad till Västerås 1904 (fastän hon fanns med i folkräkningen 1900 för Västerås!) samt att Ture Malmström blir änkling år 1916. Jag får även reda på att den 14 augusti 1921 sammanvigs 54-åriga Johanna och Ture.

De bor i Västerås men familjen Malmström - Ture, Johanna och Tures dotter Dorrit Augusta - flyttar 1928 till Bromma, Stockholm. Då var Ture 66 år och Hanna 61. Ture Malmströms dotter Dorrit som då är 34 är och utbildad sjuksköterska ser ut att ha blivit sinnessjuk och omyndigförklarades 1927 av Västerås rådhusrätt. Det där vore intressant att studera närmare vad som hände.

Det är aningens torrt att följa ett människoöde via fakta i kyrkböcker och register även om det är intressant. Jag får veta att Hanna blir änka 1930 vid 63 års ålder och hon blir 89 år gammal. 

Hanna fick inga egna barn, gifte sig sent i livet och blev styvmor till sin mans barn. Paret flyttade till Bromma när mannen blev pensionär. Någon gång efter hans död flyttade Hanna till Mölndal, Göteborg. Har inte luskat fram när. Kanske flyttade hon dit beroende på att styvsonen Erik Tureson Malmström bodde där och han blev änkling 1936. 

Tjugo år senare, den 15 augusti 1956, avled Johanna Malmström f. Wessman vid 89 års ålder läser jag i digitala dödboken för 1947-2006. Hon bodde då på Gunnebogatan 66 i Mölndal, Göteborgs och Bohus län. 

Johanna besökte aldrig någonsin sitt föräldrahem (vad jag känner till) men på något sätt kände man där till att hon utbildat sig inom vården. Kanske hade bekantas bekanta träffat henne, hon bodde ju hela sitt liv i större städer. Det gick hörsägen om att hon utbildat sig till fältskär. Undrar om hon minns något av sina första tre år i de nordliga trakterna? Funderade hon över sina biologiska föräldrars beslut att lämna bort henne? Träffade hon sin fosterfar någon gång? Blev han kvar i Sydafrika?

Det har varit intressant att forska fram uppgifter om Hanna, Johanna Jacobsdotter/Wessman/Malmström från Nordmalings socken. Hennes syster Anna bodde större delen av sitt vuxna liv i Sundsvallstrakten där hon dog 1931. Undrar hur Anna upplevde det att veta att hon hade en syster som hon inte var bekant med och inte träffade? Är blod starkare än vatten?

Här en berättelse om mitt första tandläkarbesök.

Teckning: Lisen Adbåge

Gladiolus

 

Det är trevligt att plocka in egenodlade växter. Detta år har dock varit ett ganska mediokert odlingsår, en hel del av de frön som såddes grodde aldrig som till exempel praktvädd, svedjerova, sommaraster, inte ens fastän av vissa sorter nya fröpåsar köptes och såddes ånyo. Men gladiolerna kom upp och nu blommar de.

Och en del ätbart kan också skördas trots allt. Bara de får vatten om det är torrt klarar sig rotfrukter, squash, frilandsgurka och kryddor rätt bra en månad utan övrig tillsyn. Imorgon blir det tabbouleh till lunch.

a´Norrbys`Soff (eller Sofia Norrby)

Sofia Norrby hette en kvinna som vid någon tidpunkt bodde här i byn. För mej är hon känd som a´Norrbys´Soff, en som jag hörde talas om långt efter hennes död, en död som måste ha varit förfärlig. Platsen där hon bodde kallas Sofia-jala (Sofiagärdan), åtminstone hade mina föräldrar den benämningen på jordplätten – nu en gudsförgäten och väldigt mycket fulare yta på denna Jorden än när hon levde.

Vem var hon, denna Sofia?, när levde hon?, hade hon släktingar i byn? Först under senaste tiden har jag engagerat mig mer i att leta efter henne i kyrkoarkiven.

Sofia Magdalena föddes den 20 april 1807 som dotter till bonden Johan Sandman och hans hustru Maria Margareta Christiansdotter. Sofia föddes med en tvillingbror som dog redan som spädbarn. När Sofia med tvillingbror kom till världen fanns redan barnen Nils Johan, född år 1800 och Cajsa Stina, född 1804, i familjen.

Sofias föräldrar var alltså bonden Johan Sandman (1768-1864) och Maja Greta (Maria Margareta) Christiansdotter (1774-1845) från Rickleå, Bygdeå socken. Hon var en av de elva döttrarna till gästgivaren därstädes.

Fler barn föddes i familjen och livet fortsatte med händelser som jag inte vet något om. Det jag vet är att de bodde tvärs över Kustlandsvägen, gamm´vägen,  i förhållande till morfars hus, i det som ibland kallas Västerbottenshus. Det var långt innan morfar timrade sitt hus 1913 men Sandmans langkakesen (parstuga i 1,5 våningsplan) stod kvar till 1930-40-talet, även bröjstun/förmånsbönninga men jag har aldrig sett de fina byggnaderna i verkligheten.

Några år efter Sofia såg dagens ljus föddes 1811 i grannbyn en pojke som döptes till Johannes. Med dåtidens namnetikett kallades han lika gärna Johan. Föräldrarna var bonden Lars Erson med hustru Cajsa Stina Johansdotter.

Johans och Sofias familjer bodde inte långt från varandra, såklart träffades de vid tillfällen. Det var den tid då man fortfarande färdades till fots längs vägarna och folklivet var myllrande. De här två unga människorna gifter sig i augusti 1830 - han 19 och hon 23 år gammal. I lysnings- och vigselboken står de som hemmanstillträdaren Johan Larsson Norrby och bondedottern Sophia Magdalena Johansdotter. Hemmanet är på 6 seland. Året efter, i mars 1831, får de dottern Catharina Sophia och då benämns Johan som bonde i födelseboken. Efter två månader och fem dagar dör den lilla flickan. Vad jag kan se får de inga fler barn därefter.

Sedan händer något som jag inte hittar någon förklaring till. I husförhörslängden för 1836-1842 står gifte drängen Johan Norrby född 1811, upptagen i torparen Jacob Johansson Lögdins hushåll i Mo.

Och under ett annat hushåll hittar jag på en rad bland pigor och drängar ”Drängen Johan Norrbys Hustru Sophia Magdal Sandman född 1807”. Hon var inhyst hos brorsan bonden Nils Johan Sandman född 1800 och dennes hustru Greta Cajsa Renbom född 1810. Hon står skriven på raden under sina åldrade föräldrar och bor, som jag tror, på bondgården i undantagsstugan tillsammans med dem. Dottern skötte sina åldrade föräldrar kan man tro.

Då hade alltså paret Norrby inget hemman längre. Vad hade hänt? Hade Johan spelat/supit bort hemmanet? Han torde väl knappast ha sålt det och blivit dräng. Något tragiskt måste väl ha inträffat? Vilket år de flyttade ifrån varandra informerar inte kyrkböckerna om men det måste har varit i intervallet 1831-1836.

I husförhörslängden för 1843-1852 står hon fortfarande som drängen Johan Norrbys hustru Sofia Magdal Sandman f. 1807 boende på fädernegården. I kommentarsfältet står skrivet Fallandesot? (med frågetecken efter), dvs hon hade ev. epilepsi. Tidigare fick man inte gifta sig om man hade epilepsi – kan det ha tvingat makarna att separera? Men varför gick hemmanet ur händerna på dem?

I husförhörslängden för 1853-63 står Sofia fortfarande som boende hos sin bror. I kommentarsfältet läser jag fallsot (utan frågetecken efter). Då hade hennes mor dött men fadern Johan Sandman levde. Han dör 1864 och frågan är om det är då Sofia då flyttade från undantagsstugan till stugan på Sofia-jala eller om hon gjort det tidigare?

Till höger i bild skymtar Sandmans undantagsstuga/bagarstuga på andra sidan Kustlandsvägen. Västerbottenshuset finns till vänster utanför bild.

Dessa byggnader revs före min tid liksom det gamla bostadshuset. T v syns ladugården, det nya bostadshuset med fyrdelad plan från 30-talet(?) är ännu inte uppfört. Då det kom till bodde Nanny, född Sandman, och Oskar Johansson där.

I fokus står morfar på sin gård med en kalv.

Åren går och 1870 dör Johan Norrby vid 59 års ålder. Tre år senare dör Sophia Norrby, 65 år gammal. I dödboken benämns hon då som ”inhyses enkan”. Någon dödsorsak står inte angiven. Det är hörsägen som lever kvar sedan 1873 som förtäljer att a´Norrbys´ Soff  dog då hon föll ner i sin brunn.

**
Sofia-jala ligger direkt söder om platsen där lill-Emmas torp en gång låg. Sofias stuga låg på brodern Nils Johans mark, nedanför Renbomsberget och den bygemensamma kärrväg som går till "Gotthards bla´myra"  och enligt laga skifteskartan vidare upp till Vinsjön.

Precis nedanför stugans plats passerar Kustlandsvägen (idag Riks 13) och inte långt därifrån fanns Plogbacken (till stora delar bortsprängd då Riks 13 byggdes under sent 30-tal och sträckan genom kommunen stod klar 1942). Nedanför landsvägen, där alla passerade, låg då i sin tur en fjärd, en havsvik, som slutligt utdikades på 1920-talet och vars ängar nu granplanterats eller på annat sätt växer igen. Jag kan tänka mig solglittret över vattenytan eller dimman som låg tät under höstarna. Det bör ha varit ganska så dägeligt. På sjösidan av landsvägen förmodar jag att vattenbrunnen fanns. Rinnande vatten fanns förstås inte inne i stugan så det var där Sofia hämtade vatten om jag förstått rätt. Hon delade brunnen med två granntorp. Den 21 mars 1873 blev ödesdiger för den 65-åriga Sofia. Hon hämtade vatten och föll i brunnen, kanske på grund av halka eller ett epileptiskt anfall. Hon hamnade med huvudet neråt men dog inte av drunkning eftersom vattnet var djupare ner. Öppningen var liten och hon kom inte upp av egen kraft, ingen hörde hennes rop på hjälp och hon dog en ganska plågsam död kan man tro. Sofia Norrby miste livet nere i den normalt livgivande brunnen. I dödboken står bara att inhyses enkan Sophia Norrby dog den 21 mars 1873 och begravdes den 30 mars 1873.

**

Ytterligare torp låg här: den stuga som kom att kallas Lill-Emmas efter Emma Jonsson som bodde där till 1950-talet, ja kanske var det samma torp som Sofia tidigare bott i. I nästa torp, som låg längst norrut, bodde skomakare Sundström med sin familj. Husen är nu rivna.

Pappa och jag stående med Sofia-jala i bakgrunden på 1960-talet. Mamma tog fotot. Vid den tiden hade den indoktrinering, de berättelser om hembygden, den kunskapsöverföring som jag är väldigt tacksam för, påbörjats.

 

Sofia-jala idag.

 

Den lilla gärdan som förr var öppen växer igen och har blivit upplagsplats för jord och grus. 

En ankommen plats.

Ett bortglömt människoöde.

Det fanns 5 skvaltkvarnar i byn

Vid laga skiftet 1865 fanns här i byn fem kvarnplatser i vattendragen. Bäckarna är små och skvaltkvarnar behöver inte mycket vatten för att de horisontellt liggande skovelhjulen ska rotera och driva kvarnstenarna. Att kvarnarna i byn var skvaltkvarnar kan vi vara säkra på.

 

Bilderna visar en rekonstruerad skvaltkvarn.

 

 

Kvarnarna delades mellan byns hemmansägare och det var när vattenflödet var som störst under höst och vår som spannmål gick gick att mala. Två av kvarnplatserna känner jag till. Det vore intressant att finna  ut var de tre återstående fanns.