De som gått före

Det här är ett ljusskadat foto som jag hittar i ett gammalt fotoalbum. Föräldrarna stående bredvid pappas släktgrav på sin mors sida. Året är 1950 och de är på väg på bröllopsresa. Här stannade de till på resan söderut.

Detta är min farmorsmor som ligger på lit-de-parade 1931 innan hon jordfästes i graven på fotot ovanför. Ni ser de tidstypiska limfärgstapeterna. Ni ser granen vid huvudgärden, piedestalen av en  björk med ett stearinljus, likkistan som är utsvängd i armhöjd, kistans vita klädsel och lite annat vackert samt Anna som ligger med knäppta händer, död vid 70 års ålder.

Det händer att jag själv stannar till vid Lögdö bruks lilla kyrkogård med den lilla vita brukskyrkan av trä och de röda magasinsbyggnaderna i Medelpad. Första gången var det tillsammans med föräldrarna då jag nyss tagit körkort och familjen blev stadd på rull. Pappa guidade förstås :-)

.

.

Kanske har även andra bloggare åsikter om släktgrav, kyrkogård, kulturhistoria

Kyrkogården

Det  har hänt något på Vallens nya kyrkogård som ligger vid Prästbäcken mot Levar till. Församlingen har en ny kyrkogårdschef. Sedan i somras. Jag har nog lagt märke till förändring.

Titta, titta: grusgångarna har börjat kantskäras. Äntligen! Snyggt!!! Det är åratal sedan sist. Det bådar gott. Den relativt nyligen utbytta häcken lyser höstgrann.

Det har blivit några bilder tagna här de senaste 10-15 åren som visar att kyrkogården har blivit en "öken" sedan träden togs bort. Nu finns endast en trädkrans runt om, i utkanten. Stiliga björkar ledde tidigare in besökaren från nordligaste grinden men de togs väck. Stubbfräsning utfördes och nya björkar planterades, men glesare. Som efter ett år även de togs bort. Hur kan länsstyrelsen som tillståndsmyndighet tillåta en sådan utarmning? Blicken har inget att stanna till vid på hela stora ytan. Det här är en verkligt funktionalistisk kyrkogård med standardstorlek på de långa raderna av gravstenarna. Alla är vi lika inför döden vill den säga på ett folkhemssätt. Ingen får sticka ut, varken levande eller död. Den stora gravstenen på andra sidan häcken från morfars grav sett, togs bort på tidigt 2000-tal. Den var annorlunda men jag menar att den borde kanske ha betraktats som kulturarv och fått stå kvar som man gör på andra kyrkogårdar med gamla gravstenar trots att gravrättsinnehavare saknas.

När jag besökte kyrkogården nu i oktober höll några kyrkogårdsarbetare att plantera björkar men de grävdes ner på långsidan längs vägen, Riks 13, där stora och många träd redan finns. Hoppas på fler rumsbildande träd inne på själva kyrkogårdsytan för det behövs. Blicken behöver stanna vid något för att slutförvaringen inte ska upplevas som de dödas öken.

I den lilla staden Scentendre i Ungern minns jag en litenliten kyrkogård på en kulle med vacker utsikt och träd med bänkar att sitta på inunder. Jag var hänförd och insåg för första gången i mitt liv att kyrkogårdar kan vara parker där man upplever fridfullhet, stillhet och där fantasin får flyga fritt. Jag var på studieresa med andra men just här ville jag gå ensam för att sedan ta tåget tillbaka till Budapest. Jag tog även mod till mig och åt middag på en liten restaurang med personlighet. Känslan den gången i kyrkogårdsparken var lika den då man kör bil ensam för första gången med eget körkort. Total frihet och totalt eget ansvar för sitt liv. Lite gladpirrigt med andra ord.

En annan kyrkogård jag har fina minnen av är Katarina kyrkogård i Sthlm. Varje arbetsdag i några år tid vandrade jag över den på väg till arbetet vid Hornsgatspuckeln. Det var den enda bit natur jag passerade och den fläck på jordens yta som då visade mig på årstidsväxlingar som annars kan vara väldigt rudimentära i en stad - särskilt om man är född och uppvuxen på landsbygden och van vid rika naturupplevelser.

På grund av mitt kulturhistoriskt intresse brukar jag uppsöka kyrkor och kyrkogårdar på platser där jag befinner mej, vare sig det är Paris med spektakulära Cimetere du Père Lachaise, Hamburgsund, Istanbul, Ytterlännäs eller Sodankylä. Församlingar med kyrkor och kyrkgårdar ingår även bland mina uppdragsgivare. Det innebär att jag har jämförelsematerial och vågar säga att Vallens kyrkogård inte ligger på topplistan och den besöker jag regelbundet på grund av att flera anfäder finns begravda här. Jag tvingas se förändringarna som inträffat efter att kyrka och stat skildes åt år 2000. Träd kostar pengar, räfsa löv kostar pengar och det är inte företagsekonomiskt lönsamt. Break-even går tydligen där någonstans.

Vila för de döda. Ingen vila för den levandes blick.

 Vila för de döda. Ingen bänk att vila på för den levande. Hur gör de gamla som kommer hit för att titta till en grav? Orkar de gå? Kör de bil fram till graven? Enda platsen för kontemplation är minneslunden långt bort.

Läget den 16 maj 2012. Då såg grusgångarnas kanter ut så här.

Men jag såg en bra sak då jag var där nu i oktober, JA! Något är på gång och det tackar vi för.
.
.
Har ni läst och sett det här?
Association of Significant Cemeteries in Europe
Minnets stigar, Per Wästberg, Anita Theorell, 2001
Cemeteries of Europe, edit. Mauro Felicori & Annalisa Zanotti

.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om kyrkogård, kyrka, stat, kantskärning, grusgång, kulturarv

Lagårdsritual

Trots att varken Manfred eller Adrian trodde på vittra, gick de på sin mors inrådan ett eller tre varv motsols runt lagårn första gången korna släpptes ut varje år, allt enligt min mammas berättelse som ju måste ha hört det av morfar Manne. Detta gående anschönch (motsols) var deras mor Klara noga med för att kräka inte skulle hamna i nagen vitterkärrings våld. Det bör ha varit runt sekelskiftet 1900. Här i bygden, och annorstädes på landsbygden i vårt avlånga land, blandades skrock och kristendom ända in på 1960-talet på ett härligt fantasieggande sätt. Minns berättelser som de gamla berättade om kvällarna innan televisionen gjorde inträde här i byn på 60-talet. Jag saknar det litegranna.

Har ni hört om vitterstigen som gick genom Thurdins lagård? Det har jag. Man hade byggt en lagård utan att först undersöka exakt hur det förhöll sig om saker och ting på den platsen. Lagården råkade hamna tvärs över en vitterstig vilket självklart förbittrade vittra. Deras hämnd fick till följd att korna alltid var oroliga då de var inne i ladugården (och det var ju större delen av året). Oron yttrade sig på så sätt att de råmade nu och då, dygnet runt, och rörde sig rastlöst i sina bås. Man kom fram till att det var en vitterstig som passerade över platsen och vitterfalke var irriterade över hindret som dykt upp i form av en lagård så de fortsatte att använda stigen och skrämde på så sätt korna.

Den gamla stenfoten döljs bakom träd och buskar

En ny lagård uppfördes senare (ni ser gaveln på bilden ovan) och den placerades en bit ifrån läget för den gamla för att få slut på det som oroade kräka. Närmast vägen, där björkar och buskar nu växer, ser man stenfoten på den gamla ladugården om man passerar sakta och tittar noga in i bladverket. Mina fotografier på nära håll blev inte bra pga alltför mycket grönska.

Här ser ni platsen.

William Rönnberg, som bodde ett par hundra meter längre bort vid denna vägs ände, berättade för mej omkring sekelskiftet 2000 att han sett småfolket som liten. Jag sökte upp honom för att få berättelsen direkt serverad för sådant här intresserar mig mycket. Han hade i yngre ålder, stått inne i huset och sett ett slädparti  med gäster komma körande en vinterkväll. Exakt hur det var kom jag dessvärre inte ihåg men hur som helst det var fler som åkte på släden än de som sedan kom in i huset vilket var mycket obegripligt, skuggpersoner liksom. William dog 2004.

Tant Alma Rönngren (född Höglund) berättade även hon om vitterkäringen ôppa skojjen som hon träffat då hon var ung jänt och vallade korna på skogen tillsammans med sin syster, jag tror det var Hanny. Systern (senare gift Löfgren) blev inbjuden och gick in i huset där vittra bodde. Hon höll på bli bergtagen, men Alma som stod utanför ropade åt henne att komma ut innan hon åt av det som bjöds. Bergtagen. På riktigt. Alltså. Då de unga flickorna senare återkom till platsen fanns inte huset kvar. Den här spännings- och skräckfyllda historien fick pulsen att stiga på en liten flicka på 1960-talet. Var det sant? Nej. Jo. Tant Alma hade ju sett.

En vitklädd dam med handskar och en vit handväska stod i vägskälet från Olofsfors till Sunnansjö en gång. Mitt på dagen. Vad som hände då tar jag en annan gång. Den storyn hade pappa hört direkt från källan. Och Aina, född Lindgren, hon hade sett baran. På riktigt.

Allvarligt talat är jag glad över att ha hunnit uppleva de här gammeltiderna. Berättelser och tro från den tid då skogen befolkades, var levande. Då skogsbruk inte innebar skövling. Jag kan garantera att ingen av mina kurskamrater vid arkitektutbildningen i Stockholm hade hört något liknande berättat av en person som verkligen upplevt det berättade. Gissa om jag är STOLT!!!

För mej är detta mycket mer intressant än halloween-spökena som ju ska föreställa döda människors andar och hemska gastar. Nä, det jag talar om är småfolk och andra som bebor skogsbygden. Eller vilken verkan det får om man säljer sin själ till djävulen. Berättelserna och folktron krävs för att stilla och förklara vårt behov av det okända. Verkligheten är kanske inte "verklig", verkligheten är kanske inte möjlig att fastställa helt och hållet på naturvetenskaplig väg. Varför skulle annars sagor, fantasy och otäckheter sälja så bra idag bland oss människor som anser oss så upplysta? Jag minns ett föredrag av Ying Toijer-Nilsson på ABF-huset på Sveavägen i Sthlm som behandlade vårt behov av sagoberättande. Jag fick en kick där och då, för så där trettio år sen.

Länge leve de berättelser som finns kvar från livet förr. Ta vara på dem. Idag tror jag för det första att många unga i min hembygd inte känner till berättelserna och för det andra att de äldre som hört dem, skäms över historierna därför att man anser sig tillhöra nutiden, vill inte betraktas som crazy, utan tillhöra det svala, rationella, vetenskapligt korrekta synsättet där vittror, småfolk och kulturhistoria inte ryms. Så fel man har i så fall.

.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om sagor, folktro, berättelser, kulturhistoria, vittra, baran, bjäre, trollhare, rationellt, vetenskapligt korrekt

Spöken och vålnader

Mormor ville skrämma morfar en kväll då de var nygifta. Hon såg till att bli klar med mjölkningen och de andra lagårdsarbetena som ålåg henne henne innan morfar var klar med sina, den där mörka höstkvällen omkring 1920. Väl utanför lagårdsporten gick hon en bit bort, hoppade över diket i norr och slängde ett vitt lakan över sig. Det här var innan elektriciteten kom (1924 elektrifierades morfars hus och lagård) och självfallet fanns inga gatlyktor heller.

Då unge morfar var klar med sitt görande stängde han lagårdsporten och gick som vanligt över gårdsplanen mot bostadshuset. Då började mormor låta konstigt och vifta på sin vitklädda skepnad där hon stod på lägdan. Morfar stannade till, fundersam, brydd. Vad var detta? Han ville veta och gick långsamt i riktning mot spöket. Då han hoppade över diket men innan han hann fram krängde mormor Alma av sig lakanet och mötte honom, antagligen full i skratt. Denna söta story har jag fått återberättad i andrahand. Jag fyller i slutet själv: morfar Manne hade bestått mormors prov – han var inte räddhågsen. Han var inte heller skrockfull.

En liten vardagsberättelse från den lilla byn inför Allhelgonahelgen eller bättre passande till den för svenskarna nya traditionen Halloween. En berättelse som skulle ha försvunnit i glömskans brunn om jag inte berättat om den för er ;)

Kanske har även andra bloggare åsikter om spöke, lakan, mörker, mandomsprov, ladugårdsarbete, prövning.

Som människorna

Jag hittade ett tänkvärt klipp hos Ditten och Datten och en blick i backspegeln som jag helt sonika tar med här. Så här skriver Maria på sin blogg om Youtube-filmsnutten: Dels är den rolig men den talar även om andra saker; främlingsfientlighet, man ska inte spraka på den som redan ligger, den som gräver en grop åt andra, samt vårt ansvar att tala när vi tycker att något är fel. 

Kunde inte ha sagt det bättre själv.

.
.

Uglycute + Masonite

MasonitE is it! I den här vackra inredningen kan det vara Masonite och inte vilken träfiberskiva som helst som har använts. Masonitefabriken är nedlagd sedan 2011, den här restaurangen invigdes 2011. Maskinerna från masonitefabriken i Rundvik såldes och skeppades till Thailand i år. Det är knappt att lokalpressen uppmärksammat detta.

Interiörfoton: Idha Lindhag

Bar Central på Skånegatan i Stockholm. Kanske ses vi där?

Den här inredningen är i min smak. Uglycute står för den. Detta är inte den första mondäna inredningen med masonite, men en av få och den absolut senaste. Just den här görs då Masonite AB går i konkurs. Det är som med konstverk, de ökar i värde då man inte längre kan förvänta sig någon ytterligare produktion pga konstnärens bortgång. Hoppas inredningen blir kvar många år, men med offentliga inredningar ska man inte vara säker på det.

Ett par kvarter härifrån bodde jag på ett Söder som var en riktig kulturinjektion.

Har ni läst den här? Nisse Larssons trevliga bok om träfiberskivornas fantastiska inneboende möjligheter. Utgiven på bokförlaget Max Ströms 2005.

.

.

Kanske har även andra bloggare åsikter om Masonite, masonit, träfiberskiva, inredning, Södermalm

Fablernas värld

Inte förrän jag skulle fotografera diskbänksskåpet i masoniteköket började jag närstudera den plåtburk som i långliga tider, ja troligen lika länge som jag levt, har funnits där under. Ni ser var den finns i förra inlägget.

På ena sidan finns bild från hönsgården med havets invånare i bakgrunden. Frigående höns var vanliga på 50-talets självhushållande små gårdar, inga stora ägg- och kycklingindustrier fanns på den här tiden. Här på gården var vi självförsörjande på ägg utom vissa korta perioder då vi skaffade nya kycklingar eller unghöns som ännu inte börjat värpa. Sådana gånger skickade mamma mej till tant Tekla för att köpa de ägg vi behövde. 

De kycklingleveranser jag minns kom som bussgods i glesa trälådor med krollsprint i från Jönåker i Södermanland. Lådan lämnades av vid närmaste mjölkstånd, mjölkbord, uppe på Riks 13. De nästan vuxna kycklingarna var vita leghorn som nyfiket vippande på kammen tittade ut genom den glesa trälådan.

Jag minns även en argsint tupp vi hade. Sommartid gick hönsen ibland fritt på gårdsplanen men oftast innanför nätad uteplats intill södra ladugårdsväggen där en lucka från hönshuset inne i lagården med kobåsen fanns. Men ja, den där tuppen var argsint och hoppade hackande på min lilla syster. Det blev slutet på hans liv och leverne.

På plåtburkens andra långsida dansar en kalv, en glad gris och en räv. Varför i all världens dagar en räv? Den är ju inget tamdjur. En riktig fabelbild där djur har människors känslor. Då. Nå, burkens innehåll skulle hur som helst ge glada och pigga djur. Innehållet var tran, fisktran.

Riks Tran från Svenska lantmännens Riksförbund, Stockholm.

BRUKSANVISNING FÖR DOSERING:

FJÄDERFÄ: (Höns, kalkoner, gäss och ankor)
Avelsdjur: 1 matsked tran dagligen per 10 djur (=2 % tran i torrfodret)
Värphöns: 1/2 - 1 matsked tran dagligen per 10 djur (=1 % tran i torrfodret)
Kalkoner, gäss eller ankor, icke äggproducerande: 1/2 matsked tran dagligen per 10 djur (=1/2 % tran i torrfodret)
Ungdjur: Kycklingar av Vit Leghorn - 1 matsked per kg torrfoder
Kycklingar av Ljus Sussex - 1,5 matsked per kg torrfoder
Kycklingar av Rhode Island - 2,5 matskedar per kg torrfoder
Kalkonungar - 2 matskedar per kg torrfoder
Gåsungar - 1 matsked per kg torrfoder
Ankungar - 2 matskedar per kg torrfoder
SVIN: 1 tesked - 1 matsked dagligen per djur efter storlek, eller 0,1 - 0,2 gram per kg levande vikt intill en vikt av 50 - 60 kg. Inblandas i fodret.
PÄLSDJUR: 0,1 - 0,2 gr per kg levande vikt. 1 matsked tran motsvarar ungefär 10 gram.
.
.
En ljusblå plåtlåda med "fabliska" djur under en diskbänk. Jag är förtjust i den. Har aldrig sett en likadan någonstans. Har du?
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om plåtburk, tran, fisktran, djurfoder, Svenska lantmännens Riksförbund, Vit Leghorn

STORA HJÄLPREDAN

Jag fick ett mejl från en okänd bloggläsare:

Hej!

Saknar en bok i din boklista!

Om du inte har den redan,så är det dags att skaffa ett ex nu!

Boken heter Stora Hjälpredan tryckt 1949 Wesäta tryckeri Göteborg

Här är ditt masonitkök med ritningar o allt.

Antikvariat eller loppmarknad bör väl vara lämliga bokjaktmarker.

Anders Hälsar!

Efter kort brevväxling med den glade brevskrivaren var det ju bara att sätta igång och leta på nätet. Visst fanns den där. Köpte boken från ett antikvariat i Göteborg för 150 kronor plus frakt. Ha, nu är ett exemplar i min ägo. Tack än en gång för tipset Anders! Stora Hjälpredan är verkligen så bra som du påstod.

I boken finns alla tips och instruktioner man behöver känna till för att få ett praktiskt och modernt hem. Se bara innehållsförteckningen:

Här till vänster finns ett liknande städskåp som finns här i masoniteköket.

Här kan man läsa om bäddar, sängar madrasser så typiska för tiden. För att inte tala om sänglinne och dess skötsel.

Men en av de saker som fascinerar mej mest är att "på luckan till underskåp för diskbänk sättes lämpligen en hylla för avfallshink". Precis så smart som det kan bli. Självklart finns en sådan i mitt barndomskök:

Plats för slaskhinken alltså. Jag har alltid tyckt att detta är en så smart lösning. Här är två korkar fastskruvade på hyllan som gör att hinken inte halkar av densamma då dörren öppnas. Och då t ex potatisskal ska ner i hinken från vasken på diskbänken blir det inget spill på golvet som ifall den stod under bänken. Inget spill på golvet. Smart va!?

Ni ser väl den rödmålade kanten på hinkplattan. Den färg som går igen i hela kökets accessoirer.

Ni ser det ljusblå inne i bänkskåpet. Jag minns inte riktigt vad som förvarades men plåtlådan hänger där och har gjort det så länge jag minns. Otroligt trevligt att gå på upptäcktsfärd i sitt eget barndomshem, i sitt eget hus :-)

Här i rostfria behållaren brukade Rensåpa fyllas på, den fasta såpan som köptes i paket med vaxat papper (som halvliters glasspaket som fortfarande kan köpas fast hårdplastburkarna håller på att ta över som förpackning för lösglass). Jag har en burk fast gul Grummesåpa i plastburken där nere bredvid skurborsten.

Lätt att hålla rent på hyllan nertill. Där blir inget hörn med smuts eftersom en öppning finns. I Stora Hjälpredan finns ett superkapitel om städning och underhåll. Precis vad man önskar att få veta. Feng shui innan det blev ett mode :-) Vet ni hur man rengör en målad vägg? Praktisk lärdom byggd på erfarenhet och trial and error föregår en sådan återberättad kunskap.

Många har har medverkat i boken vars redaktör var Arthur Hald. En hel del av dåtidens kändisar skrev här som till exempel en ung Lena Larsson som senare inredde bostaden Skal och kärna på Helsingborgsutställningen H55. Några av de andra författarna är textilkonstnärinnan Edna Martin, hemkonsulten Anna-Lisa Lyberg, möbelarkitekt Erik Wörts, verkmästare Frans Karlström, trädgårdsarkitekt Walter Bauer och illustratör Lisa Bauer.

En riktigt underbar bok från folkhemmet alltså! Tack för tipset Anders!!!

.

.

Kanske har även andra bloggare åsikter om Stora Hjälpredan, Arthur Hald, folkhemmet, folkbildning, städskåp, diskbänksskåp, slaskhink, avfallshink, praktiskt liv

Slaggprodukt

Jag har hittat det droppformade hängsmycket med slipad slaggsten från Olofsfors bruk.

Så väldigt mycket 1960-tal. Det var under det decenniet som jag fick det av mina föräldrar. Kusin Maggan fick ett likadant. Det är en vacker sten vill jag nog påstå. Och 60-talsdesignen är sparsmakad och elegant. Men eftersom jag aldrig riktigt fördragit att bära smycken ligger det mest i ett etui.

Det var guldsmeden Holger Haeggman i Nordmaling som tillverkade smycket. Haeggmans Guldsmedsaffär finns fortfarande kvar i samma lokaler men någon smycketillverkning sker inte vad jag känner till efter att gamle guldsmeden gått bort. Så glad jag är att "slaggdroppen" kom fram igen.

.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om smycke, hängsmycke, slipad slaggsten, droppform, Haeggmans Guld

Men käre värld...

...min blogg har fått en kärleksförklaring, haha ;-) Av Pentamom, "ny-byggarhustrun", lantras-bevararen, landskapsvårdaren, fembarnsmamman, ångermanländskan som ser det roliga i livets vardagshändelser och delger oss detta.

Viola gör en hovnigning som tack :-)

Jag trodde att de här utmärkelserna bara florerade bland inredningsbloggare som är kramis och cyberkompisar med varandra. Någon kramis-blogg kan man väl inte precis kalla Timmer & Masonite ;-) Så blir då den knepigaste frågan vem jag ska sända utmärkelsen vidare till eftersom jag inte är trogen läsare av gulliga kramisbloggar. Mina val, utan prioritering, kommer här:

Litet torp - Lotten. En torpvårdare som verkligen älskar sitt inköpta torp som vårdas långsamt och med ömhet. Alla fina avvägningar berättas initierat om på bloggen.
Miras Mirakel - proffisigt fotograferande och skrivande folkbildare med fäbless för teknikbyggnader som kraftverk med turbiner, ja kultur över huvud taget (Mira har flera bloggar, bland annat en om sin morfar).
Herrummet - Peter. Så härligt att läsa en arkitektur- och konsthistorikers skriverier om äldre byggnader och inredning. Både proffsigt men även väldigt personligt om den egna bakgrunden, en kombination jag tycker är lite ovanlig.
Backlidens gård - Sabina som med sin familj utför ett stort arbete med att flytta timmerbyggnader för att ordna sig en bostad. Slutresultatet kommer vi förhoppingsvis att få se med tiden.

Don PJ - en väldigt ny "bekantskap" som skriver om sådant som man oftast tänker för sig själv. Om skymningens vackerhet eller om svårigheten att hitta matdosor av plåt.

Jag gillar möjligheten som öppnats att läsa andras tankar genom bloggarnas tillkomst. Vanliga och okända människors tankar var ju förborgade tidigare, endast författare kunde få tankarna i tryck och därmed lästa av många. Fenomenet intresserar mej.

De som jag nämner här ovan behöver icke på något sätt känna sig tvingade att föra utmärkelsen vidare. Men väljer man att rosa vidare gäller de här instruktionerna har jag fått veta:
1. Tacka bloggaren som gett dig utmärkelsen och lägg ut länken till den som gav dig den
2. Ge utmärkelsen vidare till fem favoritbloggar och berätta det för dem med en kommentar
3. Kopiera post it-lappen och sätt den på din blogg

Att ta ställning, inte alltid vara pk, är min egen inställning till bloggandet. I vår desperata jakt att undvika dålig stämning har vi gett upp vår frihet i utbyte mot trygghet som Özz Nûjen vill påvisa i sin pågående standupshow Dålig stämning. Jantelagen har oss i ett järngrepp och tystnaden brer ut sig (fast inte i cyberrymden)  ;-)
.
.

Prata på sitt eget språk

Vi lyssnade på podversioner av Språket i bilen under senaste långturen. Två program hade inslag om dialekter i Österbotten. Det var intressant att lyssna till. Mycket av det som sades på dialekterna förstod jag, ty Kvarken, liksom andra vattenvägar, har ju varit förenande.

I Österbotten värnar unga och utbildade människor om sin dialekt framgick av reportage 2. Man är stolt över sin kultur, sin dialekt, och talar den vilket gör att den bevaras. Sån´t måste man ju bli glad över. Det är inte riktigt likadant på andra sidan Bottenviken. Här är vi ju inte en minoritetsgrupp som svetsas samman av språket som kulturbärare.

Vill ni lyssna så finns programmen Språket från Sveriges Radio här:
Svenska i Österbotten 1 - 12 juni 2012
Svenska i Österbotten 2 - 19 juni 2012

Jag läser några bloggar från andra sidan Kvarken. Jag kan tycka att deras språk är stringent och mycket tydligt.

Kärleksfull behandling

Det är sen oktoberkväll och målning i strålkastaljus pågår. En mamma passar på då barnet nattats.

Kalles lagård har en ny ägarinna. Jag är innerligt glad att hon beslutat att låta lagården stå kvar i sin helhet. En hjälpsam pappa har ställt sin tid till förfogande för att rusta upp den. Se så kärleksfullt det är gjort.

Varför byta ut allt då det går att laga på ett fint och varsamt sätt. Så här har man gjort i alla tidigare tider. Personligen tycker jag det som många andra anser vara för enkelt, visar på omtänksamhet och varsamhet. Så där som en "riktig" byggnadsvårdare tänker och genomför. De nya brädbitarna behöver alls inte ha samma bredd som de ursprungliga. Genom att måla allt med falu rödfärg blir helheten en enhet. Tack Stina att jag får fortsätta ha "Kalles", nej din  lagård som vacker betraktelse från min hus och tomt!!! Jag uppskattar det enormt mycket!

De här 10 goda råden ger Svenska byggnadsvårdsföreningen till en sann byggnadsvårdare. Att vårda en byggnad är något helt annat än att reparera eller renovera. För mycket pengar förstör mer än de bevarar vet de insiktsfulla.

1. Låt inte huset förfalla
2. Ta reda på fakta om huset
3. Vilka är husets kvalitéer?
4. Planera, ta dig tid
5. Fråga om råd - på flera ställen
6. Låt huset vara med och bestämma
7. Använd beprövade material och metoder
8. Bevara, återanvänd, spara
9. Kräv inte nybyggnadsskick
10. Dokumentera vad du gör

.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om byggnadsvård, ekonomibyggnad, lappa och laga, kärleksfullt, varsamt, omtänksamt

Par i lagårdar

Här ser ni byns enda par i lagårdar. I love them!

Flygfotona är tagna 1957.

På den tiden, 1957, var båda västerbottensgårdarna ljust målade med linoljefärg, lagårdarna stadigt Faluröda. På samtliga byggnader låg grånade spåntak. Till för inte länge sedan hade Harry och Göta ett pärlann på andra sidan Riks13 som på flygfotot.

Här bodde till vänster gamm´pojken Albin Holmgren då jag var barn. Hans syster Henny, som var änka, delade hushållet. Nu är Hennys fosterson Åkes barnbarn Christoffer boende här.

Till höger bodde och bor Harry och Göta Holmgren.  Huset till höger byggdes enligt Harry 1888 om jag minns rätt, ja båda borde ha byggts i samma veva. Ladugårdarna är från 1900-talets första hälft.

Harry sköter lagården perfekt. Vita detaljer till det faluröda samt gröna lagårdsdörrar som är så vanligt här. Ni ser kanske att gavelfönstren ser olika ut på de spegelvända lagårdarna. På vänstra lagården har en garageport tagits upp. Jag skulle så innerligt önska att de här byggnaderna fick stå kvar utan att förvanskas.

På taken ligger galvaniserad pannplåt alternativt eternit. Båda är väldigt hållbara och vackra taktäckningar med en vilsam färg som passar bra in i på landsbygden där grånad spån varit så vanligt. Favoriter bland byggnadsvårdare över hela landet. Själv ser jag gärna någon av dessa material på mitt lagårdstak framöver. (Jag har haft länkar till företagen som producerar dessa material i marginalen ända sedan jag sjösatte den här bloggen, idag finns asbestfri "eternit" med samma sinuskorrugering som de gamla skivorna.) Eternit på taket är ett utmärkt material så länge man inte rör det genom att såga eller borra i det. River man bort det ska det deponeras med en kostnad som följd.

Jag har tagit foton här med jämna mellanrum för jag tycker här är fint. Se uppfartsvägen in på den vackert tomma gårdsplanen. Så här såg jordbrukarnas gårdstun ut medan jordbruket var levande. Det är först senare som förbuskning, villagräsmatta och trädgårdsrabatter kom till. Men inte här. Love it!

Bostadshuset har målats med annat än röd slamfärg och på taket ligger rött lertegel. Dörrar och fönster bytta och balkong har kommit till. Ohistoriska markiser sitter över fönstren mot söder. Ändå ligger gården mig varmt om hjärtat.

På den motsatta mangårdsbyggnaden byttes till sågad panel som brunlaserades. Tror det var så sent som på 80-talet. Då detta ljusbruna kändes omodernt rödlaserades fasaderna vilket resulterat i en förunderlig kulör. Fönsterfoder och knutar är ohistoriskt  ljusblå. Men huset står kvar och sluter gårdsstrukturen mot söder. Fint! Och med enkla medel skulle de båda fastigheterna få större likhet och ett ökat kulturhistoriskt värde.

Den här uppfarten liknar en autostrada i förhållande till den andra uppfartsvägen. Motorfordonen är många (unga) landsbygdsboendes  största intresse. Själv är jag mer intresserad av byggnader än motorer ;-)

Ni ser också gamla Kustlandsvägen som passerar väster om gårdskomplexet, Kustlandsvägen som här inkorporerats i Riks 13. Ladugårdarna har Renbomsberget bakom sig. Bostadshusen är vända i öst-västlig riktning, vilket är den ordning som alla gamla mangårdsbyggnader byggdes här.

Kan man annat än tycka om den här ångermanländska pargården?
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om ladugårdar, spegelvända byggnader, gårdsplan, gårdstun, timmerhus, traditionell arkitektur, Norrland

Ångermanland ♥ ♥

Ni fattar väl varför jag gillar Ångermanland så mycket????

 Till och med att åka längs E4 kan vara en naturupplevelse. Här vid Skoved med utsikt över lador i dalgången där Råbäcken rinner mot havsviken. På andra sidan dalen ligger Sjöland. Förra året upptäckte vi Mäjasjöns fäbodar lite längre söderut under en avstickare från europavägen. Landskapet Ångermanland innebär höga berg och djupa dalar. Ni har väl bestigit Skuleberget genom att klättra upp till rövargrottan? Ett måste tycker jag! Alltid så vackert här vid Höga Kusten, vårt världsarv. ♥ ♥ Men upplevelsen är skör, sly som blir skog kan ta över när som helst.
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om Ångermanland, landskap, Höga Kusten, berg och dalar

Nu må vintern komma

Levande natur på våning ett där fönstren inte är utbytta mot trista kopplade fönster.

Innanfönster på plats.  Fönsterlav, vitlav Cladónia silvática och Islandslav Cetrária islándica på plats mellan ytter- och innerbågen just här. Toppade med ett par tallkottar. Fönsterremsa Dixi väntar på att klistras på plats.

Då jag googlar Dixi fönsterremsor finner jag ett härligt inlägg från 2006 av Lilla B. som jag känner mej befrydnad med. Det är på nätet man finner själsfränder om man har "annorlunda" levnadssätt som jag  ;-)
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om innanfönster, fönsterlav, vitlav, islandslav, fönsterremsor, vinterbonat, traditionellt byggeri

Molly i dagsläget

Så här ser hon ut fortfarande, min gamla fina docka Molly. Här har hon samma röda overall som på den gamla bilden. På huvudet har hon vad jag tror är den stickade babymössan som jag själv hade som nyfödd. Den turkosblå sidensjaletten med prickar är spårlöst borta. Mer foton på min negerdockas klädgarderob vill jag visa framöver.

Den här dockan fick åka i sparklådan eftersom hon var lagom i storlek. Kicki-Maja var för lång och Anna alldeles för liten.

Nu återstår bara att någon gång framåt i tiden - om jag fortfarande gillar att blogga - få presentera min Barbiedocka, den sista favoritdockan. En uppkäftig sak med kort rött hår... Jo faktiskt.

.

.

Kanske har även andra bloggare åsikter om dockor, plastdocka, leksak, blunddocka, sparklåda, overall, barndomsminnen