Kronan på verket

Ekar har jag intet långvarigt förhållande till. De växer inte vilt i Ångermanland. Deras livsrytm är inte inprogrammerad i min kropp, har inte präglat mig, jag står fri i förhållande till dem. Därför konstaterar jag bara att de nu har börjat skönja lite i grönt. Om det är tidigt eller sent kan jag inte.

De är mäktiga träd som rymmer och gynnar många liv, fler än jag har koll på. Den största av ekarna på gården har en omkrets på drygt 3 meter i brösthöjd. Inte så illa kan jag tycka. Men tänk Rumskullaeken (Kvilleken) som är omkring 1 000 år gammal och har en omkrets på 13 meter. Den har numera få gröna blad och ska få dö i frid. Det är något mäktigt och förunderligt med stora och gamla träd.

Sveriges, och till och med världens, äldsta inrapporterade träd är en gran som är 9550 år gammal och växer på Fulufjället i Dalarna.

Du vet också
att närmast människan står trädet
och alla vet vi
att i dess årsringar ligger folkvisor lagrade.
Samtal med träd hör därför till det möjliga.

Lennart Sjögren skrev dikten som är hämtad ur broschyr om gamla träd i odlingslandskapet i D-län.

.
.

Försvinnande kulturhistoria

Utsnitt över fäbodallmänningen ur laga skiftes kartan upprättad 1863-65.

Höru du, du skrev den 15 mars 2019 om att markberedning planeras för fäbodvallen. Vad menar du med det?
På årsmötet 2018 överraskade styrelsen medlemmarna med att under ”Övriga frågor” tillkännage att man låtit Norra skogsägarna ta fram en skogsbruksplan. Planen presenterades, endast jag ifrågasatte markberedning av hemmansägarnas gemensamt ägda fäbodvall.

När jag ifrågasatte markberedning ställde ordföranden frågan om jag tyckte att återväxten var dålig på den areal som markbereddes (tvärs emot medlemmarnas beslut) år 2008. Att jag inte enbart ser till återväxt är svårt att ta till sig, att man som jag kan se till annat än ekonomiskt värde – nämligen värdet av ett kulturarv, ingår inte i styrelsens tankesätt. Markberedning förstör spåren av de kulturlämningar som finns där. Om Hörnstens-jalen skrev jag tidigare.

Presenterades skogsbruksplanen under ”Övriga frågor”?
Ja, inget stod om detta på dagordningen så upplysningen kom väldigt överraskande.

Frågan om skogsbruksplan finns inte heller med på 2017 eller 2016 års dagordningar. Ingenstans i dokumenten står angivet att beslut om kostnader för att upprätta en skogsbruksplan var taget. Vi stod inför ett faktum som inte beslutats om.

Det enda jag se är kallelsen 2017 där det under punkt 5 stod att läsa: ”Dags för gallring, norr om fäbodarna. Ca 1,5 ha.” samt i protokollet från årsmötet 2017 där det står under §5 Styrelsens förslag: ”Styrelsen får i uppdrag att ta beslut om gallring norr om fäbodarna.” 

Tas beslut i ekonomiska frågor utan att de finns med i dagordningen?
Ja, det är inte ovanligt.
Enligt god föreningsjuridik ska beslut i ekonomiska frågor endast tas om förslag om detta finns med på dagordningen. Reglerna finns för att de som har något att invända/kommentera/hänvisa till ska ha möjlighet att närvara och framföra sin åsikt. Då måste man i förväg ha fått kännedom om i vilka frågor ekonomiska beslut som ska tas. Ekonomiska frågor och andra viktiga förslag ska inte finnas under "övriga frågor".

Är gallring och att ta fram en skogsbruksplan samma sak?
Nej. Att utföra gallring på en del av ytan är inte detsamma som att få en skogsbruksplan upprättad. Skogsbruksplanen som tagits fram förordar slutavverkning inklusive markberedning på vissa ytor inom ett kulturhistoriskt område.

Vem beslutade att beställa skogsbruksplanen?
Förmodligen bysamfällighetens ordförande, c-politiker i kommunen, som även är styrelseledamot i lokalavdelningen av Norra Skogsägarna. Han gick direkt till Norra och gav dem uppdraget att upprätta en skogsbruksplan. Kostnaden blev 7 500 kr. Norra kommer även att få uppdrag att utföra arbetet genom sin skogsentreprenör.

Påpekar ingen i samfälligheten att jäv föreligger? Samt vad jäv innebär?
Nej. Styrelseledamöterna gör det inte, inte medlemmarna heller. Jävssituationer uppstår rätt frekvent men ingen påpekar detta. Om inte jag gör det. Om det är okunnighet, inkompetens eller annat som avhåller någon från att påpeka detta är okänt.

Naturligtvis skulle styrelsen ha begärt in offerter från flera skogsbolag för att ta fram en skogsbruksplan. Att begära in offerter från flera aktörer är ett bra tillvägagångssätt som innebär konkurrens och därmed ger samfällighetens medlemmar förmånligare avtal.

Har ni medlemmar fått se skogsbruksplanen?
Unders årsmötet gick ordföranden igenom planen muntligt. Det var inte tillfredsställande så jag utbad att vi medlemmar skulle få kopior av planen vilket inte var avsett ursprungligen. Kopior togs och delades ut till närvarande medlemmar. De icke närvarande vid årsmötet har inte sett skogsbruksplanen.

Känner styrelsen till att de förvaltar ett fornminne?
Ja, åtminstone sekreteraren.
I den skogsbruksplan som upprättats 2017-11-16 står också att där finns en fäbod samt ett registrerat röse på bergsimpedimenten väster om fäboden. I övrigt står att inga kulturminnen eller fornlämningar återfanns under fältinventeringen.

Jag vet att fäbodvallen är angiven som fornminne i fornminnesregistret.

Till nuvarande sekreteraren delade jag med mig av laga skiftes-kartan efter att ha beställt den digitalt från Lantmäteriet 2008. Vi har tittat på den och diskuterat den flera gånger. Hon har sett laga skiftes-kartans markerade åkrar på fäbodallmänningen och känner till kulturvärdet. Hon är akademiker och dessa brukar ha ett stort kulturellt intresse, insikt om värdet av fornminnen och kulturarv hör dit. (Självklart finns undantag från detta.)

Efter den markberedning som utfördes 2008 sa hon till mig att hon röstat mot markberedning vid den slutna omröstning som genomfördes. Detta går naturligtvis inte att kontrollera. Nu sitter hon i den styrelse som vill markbereda återstående delen av vår gemensamt ägda mark vid fäboden.

Klicka på bilden för större karta.

Ovan syns ett utsnitt ur laga skiftes kartan. Triangeln visar fäbodvallen. Den rödstreckade arealen med tidigare åkermark som markbereddes 2008. Nu är det området norr därom som kommer att markberedas framöver. Norr om bäcken som ringlar fram finns de åkrar som en gång uppodlades.

I slutänden kommer marken vid fäbodplatsen att vara plöjd, eventuella spår av tidigare generationer kommer att vara borta. Och visst, det var inga märkvärdiga människor utan fattiga stackare – varför skulle de vara värda att minnas, varför ge dem cred för det liv de levde??? *ironi*

Förvaltningsberättelsen avslutas så här: "…gemensamma byggnader/fäbodarna, Lidbergsstugan, marker och vatten sköts efter bästa förmåga."  !!!



Fick en insiktsfull kommentar av en läsare när jag skrev om den tidigare markberedningen på fäbodallmänningen:

"Anser att i dagens upplysta samhälle borde alla veta hur viktigt vårt kulturarv är, markberedning förändrar och förstör det ursprungliga markutseendet vilket omöjliggör att kunna upptäcka och ev dra slutsatser om vad som där funnits i form av kulturlämningar. "Nästan var sjätte fornlämning skadas i samband med avverkning. Vanligast är att skadorna sker vid markberedning. Värst är det i södra Norrland, där hela 44 procent av de undersökta fornlämningarna är skadade eller grovt skadade, rapporterar Skogsstyrelsen" www.atl.nu.
På andra sidan länsgränsen i grannsocknen i söder fanns ett otal sk tomtningar på en lång klapperstensstrand. Efter avverkning längre upp körde en skotare över alla de gamla tomtningarna vilket förstörde lämningarna totalt. KATASTROF!"

Fornlämningar skadas så lätt och här i byn sker det med berått mod samtidigt som bysamfällighetens styrelse hävdar att man sköter marken efter bästa förmåga.

Fait accompli!

.
.

Tiden är ständigt ur led

Igår kväll plockade jag in en blommande häggkvist. Jag hör till dem som tycker mycket om häggdoft, den ger mig inte alls huvudvärk så i sovrummet fick den sin plats.

Men tänk så tidigt häggen blommar i år! Så tänker jag vart eviga år. Alltför tidigt, otroligt tidigt, det känns inte som det brukar vara. Jag blir aldrig van vid detta tidiga.

Årstiderna som är inprogrammerade i min kropp stämmer inte. De första två decennierna som präglat mej bär jag med mig från norra Ångermanland. Det är ljuset där, säsongsrytmen där, som är det rätta. Det riktiga. Så känns det ofta. Den ångermanländska rytmen stämmer inte med våren/sommaren/hösten/vintern i Mellansverige. Och kommer aldrig att göra. Jag är ångermanlänning i kropp och själ!

Så tidigt häggen blommar i år...

I Lundströms bokradio i P1 hör jag Marit Kapla berätta om sin bok och hur orten hon växt upp på i Värmland finns ingraverad i skelettet. Det är något med hur solen lyser, var horisonten ligger, var vatten finns och skogen... Exakt så.
.
.

Sommarvärme i hus med självdrag

Förra sommaren var historiskt varm. Hettan mildrades med med korsdrag.

Här i huset finns väl fungerande myggfönster av enkelt slag. Fönstren stod öppna på natten och aldrig i direkt solljus (och just på bilden inför fotografering på dagtid).

Temperaturregleringen fungerade bra utan elektriska installationer och apparater som omvänd luftvärmepump eller fläkt. Men man måste ha koll och lägga ner engagemang för att hålla nere temperaturen. Fönster stängda - öppna, rullgardin ner - upp, spjäll öppna - stängda. Ett himla sjå.

Förra sommaren var minnesvärd både ur positiv och negativ synpunkt. I år har vi sommarvärme i slutet av april. Undrar just vad som väntas klimatologiskt den kommande sommaren? Det kittlar i byggnadsvårdsnerven...
.
.

Tjyvtjockt

Det är underbart att ha en vacker plats att göra utflykt till. En plats att imponera på sina besökande vänner med.

Denna plats är en sådan. Ett ställe där ludna backsippor växer i mycket stora mängder.

Två besök dit med vänner från när och fjärran gav oss alla en oförglömlig upplevelse av natur värd att vårda. Kaffetermosen töms medan vipor och lärkor drillar och sjunger för oss.
.
.

När stan är som vackrast längtar jag tillbaka dit

En vacker vy från Sofia kyrka i Stockholm. Den nedåtgående solen blänker i Södermalms skorstenar och ventilationshuvar.

De stugor där förr stans fattiga bodde är upprustade sedan länge och åtråvärda boendemiljöer för kultureliten. Så förutseende att de här små, "ruttna" och "eländiga" stugorna inte revs för några decennier sedan.
.
.

Odling vid fäbodallmänningen

Jag hittade ett upprättat kontrakt där Nils Hörnsten upplåter sin andel i Fäbodmyran till fem grannar. Detta sker 1860, alltså några få år innan laga skiftet utstakades av lantmätare E. A. Löfroth.

Att mark brukades där uppe i skogen står klart. Korna gick på skogen men här odlades även säd, troligast korn. Redskapen åkerplog, åkerharpa och ahl nämns i kontraktet. Där fanns en lada och en hässja på Nils Hörnstens mark. Jag förmodar att hässjan var en liten kornhässja för att torka kornkärvarna på. Hässjor för hö brukades inte på den tiden. Än idag har jag hört 80-plussare använda benämningen Hörnstens-jalen på fäbodallmänningen, alltså Hörnstens gärden. De här gärdena är utmärka av Löfroth på lagaskifteskartan färdigställd 1865. Här är kontraktet:

" Ehuru jag af Byns gemensamma oodlade utmark af den så kallade Fäbodmyran, efter Synebeskrifningen af den 20de Juni 1840 upparbetade den större delen deraf, så afstår jag nu till en del mina grannar nemligen Bönderna Jon Jönsson, Jon Pehrson, Eric Lindblom, Eric Norberg och Jacob Olofsson det nedre fallet, eller Wästra delen deraf emot en öfverenskommen summa för odling deraf med Etthundrade Åttatiofem Riksdalen Riksmynt hvilka skola betalas den 24de nästkommande Augusti då likväl räntan ifrån denna dag betalas med 4 1/2 procent.

Likväl förbehåller jag Säljare, att den uppförda Ladan och Hässjan får stå på den plats der den nu står. Och skall hvar och en af Köparena erhålla lika stor andel af denna jord, då de och betalar lika i denna odlings summa.

Af den Jordkjörredskap som jag der hafver, nemligen Åkerplog, Åkerharpa och Ahl skall Köparena få begagna enär jag icke det sjelf brukar, men när någon reparation behöfves på denna redskap, skall densamma gemensamt af alla påkostas. Att sålunda vara öfverenskommit och afslutad bestyrkes.

Nordmaling och xx den 2a Maj 1860.
Nils Hörnsten – afträdare

Jon Jönsson, Jon Pehrson, Eric Lindblom, Eric Norberg, Jacob Olofsson /Bomärken/ - Tillträdare.

Wittna - I. Wiklund, Johan Lindberg "

Jag tycker det är något rörande med detta kontrakt. En del av Fäbodmyran hade brutits "från ris och rot" till små åkerplättar av Nils Hörnsten (1814 - 1878). År 1860 då kontraktet skrevs, var han 46 år. Genom kontraktet avträdde han brukningsrätten av jalen till fem grannar. I brukningsrätten ingick en lada och en mindre kornhässja (storhässja säger vi här i trakten), där ingick även de redskap som förvarades på plats. När något gick sönder och behövde lagas var det de fem tillträdarnas men även Nils Hörnstens sak att tillsammans bekosta deras  lagning.

Jag förstår att det var knapert med brukad mark i byn, allt behövde tillvaratas. Att föra ner säden och höet, som väl var det som förvarades i ladan, var ingen barnlek på den krokiga, gropiga och smala kärrvägen. Det var troligen den bygemensamma vägen förbi Vinsjön som Nils Hörnsten brukade nyttja.

Vill någon se hur de där Jordkjörredskapen kan ha sett ut så finns länkar nedan:
Åkerplog
Åkerharpa
Al
.
.

Linodlingen förr i byn

Mormor odlade lin, mamma har berättat om blåblommande fält när hon var barn i byn på 20- och 30-talet. Vilken vacker syn de himmelsblå blommorna måste ha utgjort! Det var spånadslin som odlades och efter skörd genomgick linet en omständig procedur för att till sist kunna spinnas och vävas till tyg. Det måste ha varit en grann syn de få dagar de blå blommorna öppnade sig.

 Foto härifrån.

Att processa spånadslinet innebar skörd, torkning, repning, rötning, bråkning, skäktning och häckling. Platsen för rötningsprocessen fick jag information om redan som barn.

Här ser man det lilla linsänket på klyvningskartan från år 1900. Det är en liten röd rektangel inom området Bc. En samfälld tillfartsväg leder dit från Kustlandsvägen upptill på kartan. Allfarvägen har anor från 1600-talet - om inte äldre. Idag, när sjön som fanns i byn är utdikad, ser man inte vattenblänket och förstår inte läget om man inte har historisk kunskap.

• Linsänket behövdes för rötning av linet. Rötningen innebar att linet sänktes ned i vatten för att bakterier skulle påverka stråna. Vattenrötat lin får en obehaglig lukt, men utgör inte någon hälsorisk. Det var en process som gjorde stjälkens vedartade delar sköra och löste upp de limämnen som höll samman fibrerna som därmed gick lätt att bryta och avlägsna från den mer motståndskraftiga bastfibern.I Norrland har linet sänkts ner i vatten för att rötas. I andra delar av landet breddes linet ut på marken för att regn och dagg skulle bryta ner de vedartade delarna. Rötningen tog några veckor i anspråk och det var noga att avbryta rötningen innan själva linfibern tog skada. När bast och ved gick lätt att skilja var rötningen klar, det krävde ständig kontroll så att processen inte gick för långt.

• Att avgöra när linet var färdigrötat krävde stor erfarenhet. Man torkade ett par av stråna och bröt dem fram och tillbaka några gånger. Därefter drog man bort tågan och beroende på hur lätt den släppte från stammen kunde man avgöra om rötningen hade gått tillräckligt långt. Om tågan släppte för lätt kunde rötningsprocessen ha gått för långt och linet vara överrötat vilket innebar att linfibrerna inte gick att använda. En annan metod för att kontrollera rötningen var "ryckprovet". Man slog en överhandsknop på den frilagda fibern på ett strå och rycker så att fibrerna brister. Om de brister intill knopen är linet färdigrötat.

Det var Johan Olof och Klara som lät klyva sina två hemman och de fyra delägarna i linsänket var de söner som levde till vuxen ålder. (De miste fyra barn i difteri inom 1,5 månaders tid år 1879.) På kartan syns att linsänket låg i direkt anslutning till sjön som fanns här till 1920-talet, då andra etappens utdikning utfördes. Undrar hur många som vet att här fanns en vacker sjö och vilken utbredning den hade?

 

Här är dagens karta över det samfällda linsänket/rötningsplatsen som finns registrerad hos Lantmäteriet. Den dubbla röda linjen är gamla Kustlandsvägen som här blivit Riks13.

Efter att sjösänkningsföretaget genomförts, flyttades linsänket/rötningsplatsen eftersom inget vatten fanns på den gamla platsen. Jag känner till var det "nya" linsänket var beläget, min far var informator. Pappa, som inte var född i byn, var mycket intresserad av byns kulturhistoria och historia. Och han ville föra kunskapen vidare. Den "nya" rötningplatsen omnämns här på bloggen i ett mindre trevligt sammanhang. Att landsbygden har gudsförgätna platser står klart!

Jag intresserar mej för kvinnors textila sysslor förr. Böcker av etnologen och textilforskaren Gertrud Grenander-Nyberg, född i Umeå, finns i mitt bibliotek.

.
.

Två likartade bostadshus

Vi tar det här foto en gång till: Oskar & Helga Käcks gård 1961. Oskar var född på hemmanet, Helga kom från Baggård. Foto härifrån.

Då Oskars far Magnus Käcks gamla timrade mangårdsbyggnad rivits, uppfördes en ny bostad med mansardtak för sonen Oskars räkning. Fasaderna hade röd träpanel som 1961 håller på att kläs med eternitplattor. Idag är eternitplattorna målade. Exakt byggår känner jag inte till men som med så många andra bostadshus här i byn är det 1930- och 40-tal vanligt som tillkomstår. Staten lämnade bidrag till nya bostäder och lokala byggare, som tjänade på att bygga nytt, rekommenderade därmed så klart rivning av de gamla timmerhusen.

Längs med grusvägen finns en bagarstuga. Här bakade Helga tunnbröd tillsammans med andra kvinnor i byn, t ex min mamma. Jag var med som barn, det var en härlig kvinnogemenskap. För övrigt var Helga en av de första i byn som hade mikrovågsugn.

Oskars syster Herta, gift med Alf Edlund, lät bygga ett likadant hus på andra sidan bäcken. Skillnaden var att Hertas hus hade reveterade fasader och entrén låg på gaveln mot öster.

Här syns båda husen 2017. I förgrunden f.d. Herta & Alfs hus och på andra sidan bäcken f.d. Oskar & Helgas hus. På det senare gårdstunet är ladugården borta, ett nytt brett uthus/verkstad har kommit till under allra senaste år. Oformligt i mitt tycke när man jämför med traditionella volymer.

Efter att Herta och Alfs fina hus såldes 1996, efter bådas bortgång, är den vackra och lättskötta naturtomten med ljung, blåbärs- och lingonris och stora barrträd borta, tillbyggnader av gör-det-själv-typ har tillkommit uppe, nere, fram och bak. Bilparkering helt nära entrén är ett absolut måste. Fönsterbänkar och golv av kolmårdsmarmor i wc/tvättstuga finns förhoppningsvis kvar.
.
.

Ett bildminne

Ett foto från år 1961 visar vägen "genom byn" som vi sa hemmavid då jag var barn. Det är en mycket gammal grusväg som knyter samman gamla Kustlandsvägen - Gamm´vägen - och de äldsta delarna av byn, Knösen.

Riks13 från 1942 skär av vägen. Efter att ha passerat Riks13 fortsätter grusvägen förbi Knösen och vidare ôppa Myra. Vid en korsning ôppa Knösen viker vägen av och passerar bäcken via en spång och letar sig medelst en backe upp mot Kustlandsvägen igen - alldeles där gamla Kustlandsvägen rundar Hallberget, hemmanet som kallas (kallades) Halla.

Alla de där vägarna, även de som ingen idag känner till, finns med på laga skifteskartan från 1865. Utom Riks13 naturligtvis.

Foto härifrån.

Nåväl, på denna bondgård som syns på fotot, på detta hemman, bodde Oskar och Helga Käck. Innan dess var det Magnus Käcks gård men det gamla huset, som på laga skifteskartan är ritat långsmalt och därför bör ha varit en timrad parstuga ("Västerbottensgård"), revs och en ny bostad med mansardtak uppfördes för sonen Oskars räkning. Av den äldre gårdsbildningen återstår nu enbart bagarstugan/ bryggstugan, bröjstun, på andra sidan grusvägen. Ladugården som ni ser i öster, nära bäcken, föll samman på 2011 och revs senare. Ett nytt uthus byggdes innan dess mot söder. Bostadshuset står kvar med omlagt tegeltak vilket i sig är glädjande om ni frågar mej.

Men det är inte Käckens gård som mina ögon först fastnade på, nej det är den lilla enkelstugan överst i bild som är borta sedan flera decennier. Där bodde några år en familj med tre barn i skolåldern under små omständigheter. De kallades av byborna "Tattar-Erikssons". Det kan inte ha varit roligt och enkelt för den familjen att bo i byn med allt skvaller och tisslande.

Köket med sina tre fönster var placerat mot öster och vägen. Om jag minns rätt hade köket enbart öppen härd men så kan det väl inte ha varit, kanske fanns där en elektrisk bänkspis. Hur som helst - där i köket föråt jag mig på vaniljglass. Jag och dottern i huset, V, som var ett par år äldre än jag, gick efter skolans slut till lanthandeln i byn, RJ:s (Reinert Johanssons), ett par hundra meter bort och köpte på V:s initiativ och för hennes pengar ett paket vaniljglass som vi gick hem till henne för att äta upp. Vi satt på träsoffan vid köksbordet och käkade intensivt. Så fort och så mycket för en barnmage, att jag länge efteråt, ja fortfarande, kan känna avsmak för just vaniljglass.

Enkelstugan låg på Anna och Karl Thurdins mark. Några år senare byggde kommunen ett nytt hus till familjen Eriksson inne i tätorten och den lilla stugan flyttades och blev sommarstuga ute vid havet.

Jag blev otroligt glad över att se det här fotot med den lilla enkelstugan som annars bara finns som en svart prick på gamla kartor och som ett diffust minne i mitt inre.
.
.

Nedsläckt gård

Under Jordens timme, 

lördag 30 mars 2019, kl 20:30-21:30, 

släcker jag och njuter.

Eftersom jag verkligen gillar mörker är det lätt att släcka alla elektriska lampor jag har makt över under den timmen. Och låta de elektriska apparaterna få stå oanvända. Precis som telefonen. Istället satsa på lugnet, att äta gott tillsammans med kompisar i stearinljusens, fotogenlampans och braskaminens sken. Ja, kanske eldar vi även i vedspisar och kakelugn. Med de möjligheterna är hushållet förberett även på ett verkligt strömavbrott. 

Men den 30 mars släcker jag ner för skönhetens, stjärnhimlens, naturens, solidaritetens och planetens skull.

 

Här är mina tidigare skrivningar om Earth Hour.

Ljusnedsmutsning - lightpollution- 2009

Earth hour 2010
Jordens timme 2011
Ljusnedskräpning och mörkerförstörelse 2012
Det goda mörkret 2013
Earth Hour 2018

Fint foto ur Vandrande by med text av Elly Jannes och fotograf Anna Riwkin-Brick.
En bok jag fick som tvååring.

Njutning av brasans sken i öppna spisen grundlades redan som barn.

På satellitbilden ser man att Europa konsumerar mycket energi.

.
.

Tecken i tiden

Naturhänsyn - kulturhänsyn

Jag var på ännu en endagskurs i skogsbruk som Skogsstyrelsen anordnade.
I en privatägd skog i Sörmland.
Denna gång visades hur skogsägaren valde att ta naturvårdshänsyn.
Andra utbildningar jag deltagit i har handlat om kulturvårdshänsyn.
Där togs en inventerings om jag utfört för länsstyrelsens räkning upp som gott exempel.

En annan utbildningsdag berörde upphandling av skogliga tjänster.
Skogsstyrelsen i Mellansverige har varit aktiv under mitt liv som skogsägare.

Jag skulle önska att fler sådana här hänsyn tas i byn där jag har min skog.
Medvetenhet om fornminnen och kulturminnen verkar saknas där vill jag påstå.

Om hänsynstagande skulle medvetandegöras skulle fornminnet Fäbodarna kanske slippa markberedas vilket beslutades på senaste årsmötet.
När jag ifrågasatte den förstörelsen av fornminnet möttes jag av total oförståelse.
Hela styrelsen var eniga om att markberedning ska ske.
Ingen medlem utom jag sade något.
Hela årsmötet ansåg att markberedning måste utföras.
Jag blev självfallet nerröstad.
.
.
.
.

Samma dag som jag publicerade detta inlägg om natur- och kulturhänsyn blev även DETTA publicerat av en myndighet. Ett sammanträffande.

.

.

Källkritikens dag

Idag är det källkritikens dag ser jag.

Frågan är om jag inte ska läsa Tara Westovers (f. 1986) självbiografi "Allt jag fått lära mig" som kom ut nu i dagarna. Apropå källkritisk hållning och utbildning - en klassresa om man så vill. Och livsval. Om självständighet. Om vad det kan kosta att ifrågasätta sin tillvaro. Att vara källkritisk.

 Bild härifrån.

På en gård i Idaho bor Tara Westover med sina föräldrar och sex syskon. Familjen lever avskärmade från samhället. Tara är 17 år när hon för första gången sätter sin fot i en skola. Hon har aldrig hört talas om Förintelsen, Kennedy eller Martin Luther King.

I en recension jag läst berättas att Westover skildrar både sin modiga, envisa, ensamma kamp för att förstå sig på världen och hur hon slits sönder av lojalitetskonflikter. Hon kan inte ta avstånd från allt hon vuxit upp med, hela sin familj. I vid bemärkelse handlar boken med andra ord om vad det innebär att tillhöra en grupp med stränga övertygelser, att vara fattig och utsatt, att våga bryta sig ut och det höga priset för det. Hur mycket måste vi ge upp för att passa in i en familj, i en grupp?

När hon ser sin bror krascha med sin motorcykel och skadas lyder hon inte sin far som säger att hon ska köra hem brodern till mammans örtmedicinbehandling. Hon väljer istället att köra brodern till sjukhuset. När hon väljer att gå i skola innebär det att delar av familjen tar helt avstånd från henne och betraktar henne som farlig. Hon har förändrats som person. Westover skriver att: 
"Man kan kalla detta nya jag för många saker. Förvandling. Metamorfos. Falskhet. Svek. Jag kallar det utbildning."

Med hjälp av vidsynta och hjälpsamma lärare blir hon erbjuden studier vid Cambridge. Hon är en forskarnatur men hör inte heller hemma i den världen. Hon hör inte hemma någonstans. Hon doktorerade i idéhistoria vid universitetet i Cambridge 2014.
.
.

Hoppa twist

 

 Det här med att hoppa twist var en lek som blev populär på 1960-talet. Ta ett resårband, klipp det lagom långt och knyt sedan ihop det. Resårbandet ryms i en ficka och kan tas med överallt.

Två barn står bredbenta och håller ut resårbandet medans en tredje gör olika hopp och snurrar bandet på olika sätt med fötter eller händer och med bandet allt högre nivå på de bredbent ståendes ben. Man kan vara hur många som helst som leker/tävlar. Utöver de tre som håller på för stunden står alla andra i kö för att få hoppa och visa sina konster som skulle utföras i en viss ordning, svårare allt eftersom. Kanske kan man kalla det för ett analogt spel med olika levlar (svårighetsgrader). Som vi skolflickor i låg- och mellanstadiet hoppade twist! På skolgården i Lögd´. På gamm´vägen hemmavid, på gårdsplanerna. Kul hade vi.

Men på högstadiet betraktades det där som alltför barnsligt  :-)

.
.

Vägtrummor av huggen sten

När Trafikverket nyligen uppdaterade vägstandarden på gamla Riks13 genom byarna fanns möjlighet för alla brukarna/sakägare att inkomma med synpunkter. Förstås, vi lever i en demokrati och detta är då tillvägagångssättet. 🚜🚗🚚 🚴

Arbetena skulle innebära att stenbalktrummor längs vägsträckan i byn skulle gå till spillo, de huggna stenarna skulle bli  bortgrävda och bortforslade för att ersättas med plasttrummor som är det som anses gångbart och modernt idag. Stenbalktrummorna är lika gamla som riksvägen som invigdes 1942.

 

Bygge av stenbalktrumma av kilad sten i kallmur någonstans i Sverige.

Det är där de kommer in, de osynliga.
För vilka var det som forslade fyllning ner från Hallberget till vägbygget? Om de även bröt stenen ska jag låta vara osagt. Jo, två av människorna här i byn, nu döda. Men tänkte jag, finns de estetiskt tilltalande och välbyggda trummorna kvar, finns ett litet hopp om att de där människorna finns kvar någonstans i det kollektiva minnet. Det är ju inte endast kända personer, välbeställda och med höga positioner i samhället som bör bli ihågkomna långt efter att de är borta. Man måste inte bli känd för stora insatser för fosterlandet eller världen för att eventuellt få finnas kvar i en bys kollektiva minne.

Så borde inte minnet av arbetsinsatsen som bröderna Hjalmar och Egon gjorde få finnas kvar i form av dessa vägtrummor och brofästen? När försvinner minnet av en människa???

Nu var det inte de två som byggde trummorna och brofästena, för det behövdes rätt hantverkskompetens, men de var dessa två som förde ner material till väg- och brobygget med hjälp av decauville-räls, byns enda järnväg för en kort period. Om detta kan läsas i byaboken.

Förutom tre stenbalktrummor under Riks13 så användes huggna stenar till två brofästen längs Riks 13. Därutöver till de två brofästena längs gamla Kustlandsvägen genom byn. Det är i sanning mycket vackra och gedigna stenarbeten.

Dessutom användes granit till en stenbalktrumma av kilad sten i kallmur under Kustlandsvägen. Den trumman klassades år 2001 i Värdefulla vägmiljöer som ett av kulturobjekten i Nordmalings kommun av dåvarande Vägverket Region Norr, Länsstyrelsen i Västerbotten samt Länsstyrelsen i Norrbotten. Just den vägtrumman skadades rejält under 00-talet av bäckens vårflod och lagades - i mitt tycke - lite bristfälligt av vägsamfälligheten. En annan trumma längre söderut under Riks 13 byttes för några år sedan ut mot en dito i plast.

I samrådsredogörelsen, daterad 2014-06-19, som TRV sammanställde, fanns inte de synpunkter jag framfört angående stenbalktrummorna medtagna. Det krävdes ett antal telefonsamtal till TRV och rätt mycket tid gick åt innan jag fick veta att länsstyrelsen gått på samma linje och hade den antikvariska kontrollen över att stenbalktrummorna skulle bli kvar.

Så, stenbalktrummorna är kvar, de blev inte ersatta av plasttrummor som på övriga ställen. Kulturhistorisk insikt och förståelse för hantverkskunnande är anledningen till att de finns kvar. Och viljan att bevara ett minne i byns historia.

Jag har sen fått höra att de där stenbalktrummorna knappast är funktionella. Eftersom det var bysamfällighetens ol´förare som uttryckte detta förstår jag att alla andra byinnevånare menar att bevarandet av de gamla vägtrummorna har satt käppar i hjulet för moderniteten. Vem vågar tycka annorlunda?

Så olika kan man se på verkligheten.

.
.

Föregångskvinnor att minnas

1920-talet var en omvälvande tid.

Lagförslaget om rösträtt för kvinnor röstades igenom 1919. I år är det 100 år sedan! Valet 1921 blev det fösta val i Sverige där allmän rösträtt genomfördes. Det var samma år som min mamma föddes.

Ett kvinnocentrum vid denna tid blev Fogelstadgruppen som bildades 1921 på godset Fogelstad i Julita socken, Södermanlands län. I gruppen ingick kvinnor som Elin Wägner, Elisabeth Tamm, Ada Nilsson, Honorine Hermelin, Kerstin Hesselgren. Knutna till gruppen var även Emilia Fogelklou, Hagar Olsson, Alexandra Kollontay, Siri Derkert. Det var framåttänkande kvinnor med yrken som författare, journalister, läkare, pedagoger och politiker. Högutbildade kvinnor som tog strid för att förbättra situationen för alla kvinnor.

Fogelstadgruppen med stående från vänster Elisabeth Tamm, Ada Nilsson, Honorine Hermelin och Elin Wägner. Sittande: Kerstin Hesselgren. Foto härifrån.

Fogelstadgruppen startade tidskriften Tidevarvet  som gavs ut en gång i veckan under åren 1923–1936. På bilden syns redaktionen 1935. Längst till vänster står ansvariga utgivaren Ada Nilsson och vid ett av borden sitter Honorine Hermelin. Foto härifrån.

Suffragett, kvinnosakskvinna, feminist - det är några benämningar på de som kämpat för kvinnors rätt till samma människovärde och rättigheter som männen. Jag brukar undra över vilka kvinnor som offentligt propagerade för kvinnors rätt i Nordmaling vid denna tid och framåt? Fanns dom?


Sedan 1978 är den 8 mars av FN avsatt som den Internationella kvinnodagen. Dagen är numera opolitisk i motsats till vid dess instiftande år 1910.

Tidigare skriverier på Internationella kvinnodagen kan läsas HÄR.

.
.

Att motionera

Man skriver en motion.
Den lämnas in i tid enligt vad som står i stadgarna.
Motionen är välformulerad och genomtänkt.
Kallelse till årsmötet kommer.
Motionen finns inte medsänd i kallelsen.
Medlemmarna kan alltså inte läsa motionen.
Innehållet i motionen är istället mycket kort och felaktigt omformulerad i kallelsen.
Av styrelsen.
Den lämnas inte heller ut på årsmötet.
Medlemmarna har ingen aning om vad som stod i originalversionen.
I styrelsen sitter människor med olika utbildningsnivåer.
Samtliga måste väl anse att detta är rätt sätt att utöva styrelsearbete.

(Att skriva är att arkivera och lämna.) Nordmalings landsbygd.

Telefonmöten (så kallade)

Numera är det mera kutym än undantag att i verksamhetsberättelser i byns samfällighetsföreningar att skriva att man haft styrelsemöten i form av telefonmöten.

Det jag vet är att dessa telefonmöten inte är flerpartssamtal - alltså att samtliga styrelsemedlemmar är uppkopplade samtidigt mot varandra och alla hör och kan diskutera varandras åsikter samtidigt.
Telefonmöten innebär oftast att ordföranden ringer upp var och en av styrelsemedlemmarna och talar för sitt förslag. Den i andra änden säger ja till förslaget. Därefter ringer ordföranden upp näste styrelsemedlem som säger ja. Någon gemensam diskussion om för- och nackdelar med förslaget blir det inte.Vem vet var suppleanterna kommer in i sammanhanget...

Det där är påtryckning. För gott slutresultatet för föreningsmedlemmarna är ett gemensamt rådslag det enda rätta. Genom att träffas fysiskt, vilket inte är alltför svårt när man bor si så där 300 meter från varandra, alternativt ha flerpartssamtal per telefon. Då kan samtliga styrelseledamöter komma till tals samtidigt och besluten bli bättre.

Här i byn är hemmansägarna så vana att en bestämmer att ingen verka ifrågasätta detta. Det härstammar säkert från tiden före 1973 då man utsåg en byålderman som hade bestämmanderätt.

Idag ser kunskapen om föreningsliv här i byn ut att i många fall vara lägre än på 1800-talet. Då hade hemmansägarna kontroll över vad som gällde för den gemensamt förvaltade mark- och vattenområdena påstår jag och man bevakade sina rättigheter. Det kan man utläsa av äldre domstolsprotokoll och kontrakt. När mark och skog blev mindre värdefulla, då självhushållningen upphörde, försvann detta kunnande. Där är vi nu.
.Nordmalings landsbygd.
.

Norrland är rikt och fattigt

Lånar några citat ur Katarinas Östholms låsta krönika i Allehanda från december 2018:

”Norrland är så rikt.
Och så fattigt.
Alla ansträngningar att dölja den koloniala synen på Norrland faller platt när hela landsänden nu håller på att förvandlas till ett gigantiskt industriområde.
Det ska skördas malm, det ska skördas skog, det ska skördas vatten – och nu ska det skördas vind. I obegränsade mängder. ”

"Under tiden står byarna och lokalsamhällena där, mitt i miljöförstöringen. Mitt i en natur som utarmas på rikedomar och livskraft, mitt i de krympande och allt fattigare kommuner som systematiskt dräneras på alla resurser.
Under tiden får de höra att det inte finns pengar till vägar och järnvägar, företagslån och husbyggen, snöröjning och vägbelysning, BB och akutsjukvård, skola och omsorg, kollektivtrafik och telefoni.
Under tiden får de veta att elen måste kosta mer just där, för att näten byggs så många och så långa. Att det är för det allmänna bästa. Att de måste förstå. Att alla inte kan få allt.
Att de är gnälliga bidragstagare."

”Och den natur som fortfarande är relativt orörd exploateras bit för bit; naturen har ingen röst och ingen talan. Ekosystem gröps ur. Grundvatten förorenas eller sjunker. Lokalsamhällen krackelerar.
Till och med turisterna flyr; det finns ingen naturupplevelse kvar, en skog av vindkvarnar ger ingen frid i själen. ”

"I hela Norrland ska det byggas vind för sammanlagt 100 miljarder fram till 2030. Och hela vindindustrin – som utgör nästan hela fjolårets ökning av den svenska energiproduktionen – överproducerar och går på export. Sveriges elkonsumtion ligger stabilt sedan ett par år.

Vi producerar mer i stället för att förbruka mindre, som vi borde.
Nå, jobben då? Jodå, jobb kommer i uppbyggnadsskedet men få är lokala och de flesta försvinner med tiden. Vinster och skattepengar ilar som vanligt iväg till slukhålen söderut."

Jomen, nå´nstans måste ju vindkraftverken placeras! Annars stannar Schwärje.

Norrland är rikt men fattigt. 
Rikt och fattigt.
.
.