"Autentisk" definieras som: äkta, pålitlig, trovärdig, tillförlitlig, svarande till, vad det ger sig ut för.
Det här är avrättningsplatsen i Levar fotograferad sommaren 2004. Platsen finns i
Riksantikvarieämbetets fornminnesregister och ligger bara några tiotal meter från E4:an men utom synhåll för denna då träden står tätt men bruset från trafiken hörs. Den här platsen visade oss pappa då jag och systern var unga vuxna, det här är ju bygdens gemensamma historia. Det var inte helt lätt att hitta tillfartsvägen.
Här skedde den sista avrättningen år 1853. På den tiden var avrättningar ett ”folknöje”, människor följde förbrytaren till platsen för avrättningen och staten ville att de offentliga avrättningarna skulle vara
avskräckande exempel och människor till varnagel och fostran.
Det brott som lever kvar i någras minnen är "Storängsdådet". Själv kom jag i kontakt med händelsen genom pappas berättelse förstås. En f.d. dräng på gården kom för att stjäla söndag den 8 september 1844. Husbondfolket var i kyrkan - frun i huset skulle kyrktagas efter att nyss ha fött en son. En 17-årig piga hade lämnats hemma tillsammans med familjens 1,5-åriga dotter och den nyfödde. Gärningsmannen slog pigan medvetslös, dödade lillflickan och slog pojken i huvudet så han blödde. Efter att ha tagit det han ville ha, tände han eld på stugan. Men 17-åringen återfick sansen och lyckades släcka. Lillpojken överlevde. Gärningsmannen fångades in redan dagen efteråt och dömdes till halshuggning vilket verkställdes den 11 december 1844. På den här platsen.
Men vad är detta? Här är platsen, här låg stenen kan man se, men stenen är borta... Platsen är markerad med snitslade högstubbar, inom skogsbruket kallade "kulturstubbar", i juli 2005. Nu syns närheten till E4:an. I samband med infrastruktursatsningen Botniabanan låg fornminnet i vägen för banvallen. Fornminnet var ordentligt markerat innan skördaren gjorde avverkningen.
Här går nu järnvägen fram. En ny planfri korsning över E4 syns i fonden söderut.
Platsen är flyttad ca 100 meter mot söder.
I den här öppna gläntan finns stenen som hör ihop med avrättningsplatsen numera. Året efter den här bilden togs hade även ett pluttinuttigt ”staket” satts upp runt stenen, en mini-fastbandhage. Själv tycker jag inte att en avrättningsplats ska vara ”gullig”.
Såren i marken på den nya "avrättningsplatsen" hade 2005 nogsamt täckts av med mossa och gräs direkt efter flytten. Många vet inte att platsen är flyttad, andra vet inte ens att den existerat.
Den fråga jag vill ta upp är: vad är autenticitet? Hur mycket får man frångå äktheten? Är skylten tillförlitlig? Är den trovärdig? Är det rätt att sätta upp den gamla skylten med fel information då stenen som markerar avrättningsplatsen är flyttad? Stenen är densamma, platsen en annan. Innebär det något för det kollektiva minnet? Skulle man ha gjort så här om det skett i Västergötland? Mälardalen? Skåne?
Självklart ska Botniabanan dras fram. Den kommer att ha många goda samhällseffekter. Personligen tycker jag dock att en ny skylt borde sättas upp med uppgift om att platsen flyttades från sitt ursprungliga läge
år 2005 på grund av denna infrastruktur-satsning. Platsen svarar ju inte mot den som fanns på 1800-talet. Den är inte autentisk, äkta, vad den ger sig ut för att vara...
Även inom norrländsk kulturmiljövård tycker jag de rätta uppgifterna ska visas för allmänheten.
.
.
Läs även andra bloggares åsikter om autenticitet, äkthet, avrättningsplats, fornminne