Flottning i Lögdeälven

Jag har varit med om flottning, jag. Som hjälpreda. Som hjälpreda till tant Betty Nygren som skulle ordna mat för flottarna sista gången det flottades i Lögdeälven. Året måste ha varit 1969. Det var vi två och jag minns en ganska kal lokal i ett trähus på älvstranden, nära åmynningen i Rundvik. Det var nog målad masonite på väggarna. Tretton tror jag visst jag var.

Minnesbilderna är bleka men att jag var med och gav hela gänget med flottkarlar mat - det minns jag. Bettys make Zeibrandt var en av dem. Tänktänktänk om jag då sett längre framåt och förstått att det var historiskt det som hände. Sista flottningen i älven... Vad jag skulle ha fotat med pappas kamera allt emellan jag rörde i grytorna eller sprang med tallrikar eller vad jag nu gjorde. Men nej, inte en endaste bild tog jag vid detta sista flottningstillfälle. Men i Tyko Lundkvists Av ris och rot, utgiven 1973, finns nedanstående foto. Kanske gjorde lokaltidningen ett reportage, fotografen var också journalist.

Bildtext ur boken Av ris och rot:   
"Virkesskiljet i Lögdeälven gav på sin tid unga och gamla någon månad av härdande friluftsliv. 1969 var det definitivt slut. Bilden från sista dagen. Foto: Anders Åström, Nordmaling."

Mästerdokumentärfotografen Sune Jonsson såg timmersorteringsstället i Lögdeå så här genom kameralinsen 1961.

.

Läs även andra bloggares åsikter om flottning, Lögdeälven, timmersorteringsverk

Inför flytten

Nu har vi bultat fast medföljare på rökbastuns gavlar inför flytten i sommar.

Följarna, som är sågade gamla plankor, finns på ut- och insida och varje följare är fastbultad med två gängstänger, brickor och muttrar.

På lite närmare håll ser fastsättningen ut så här med gängstång, fyrkantbricka och mutter.

Här är andra gavelns medföljare och förra säsongens bytta syllstockar.

På det här fotot kan se man insidan med de ursprungliga stockarna upptill och deras bearbetning och därunder morfars stockbyten. De äldsta stockarna är svarta av sot eftersom det här är en rökbastu ursprungligen. Men morfar har aldrig använt byggnaden på så sätt kan man se av de ljusare stockvarven.

Här syns nederst förra årets två bytta stockvarv nederst. De har på insidan sågmärken efter motorsåg. Dessa spår sågades till innan ytan mellan dem bilades bort. Det är dagens förenklade sätt att bila en stock. Sågmärkena är kvar som referens till året 2009. En tredje årsring.

I rökbastun har golvet legat fritt från timret, på egna stenar. Efter flytten, som bara blir så där tre meter, kommer golvet dit igen. Samma brädor tänkte vi använda, de är inte så gamla. Då timmerbyggnaden användes som bastu fanns bara ett jordgolv. Mitt i bastun fanns en kallmurad eldstad. Så fungerade det hos morfarsfar och morfarsmor. Men efter att morfar byggde sitt hus 1913 och flyttade hit bastun, har den använts som förråd och styckplats för kalvslakt. Kalvslakten minns jag mycket väl, hur kalven hängdes från en bjälke mellan lagård och bastu där den flåddes och grovstyckades. Det jag tillåter nu är att den balken försvinner och ett spår av hur det fungerade på den lilla bondgården. Jag har tänkt väldigt mycket på det hela och är fortfarande osäker på om förändringen är bra... Vi barn hade också gungan här under flera år.

Läs även andra bloggares åsikter om timring, bilning, följare, medföljare, rökbastu, slakt

Sibirisk ärtbuske

Sibirisk ärtbuske, häckkaragan, Caragana arborescens, är vanlig här i norr som häckväxt. Här finns en häck sen morfars och mormors tid. Den delar av gårdsplanen och "trädgården". Det är verkligen ingen märkvärdig häck eller växt.

Förra helgen blev häcken för första gången som jag minns nersågad till fotknölarna. Den ska absolut finnas kvar men förnyas. Visst kändes det att ta bort de gula blommorna som var på gång. Nu duggade det som tur var så humlornas och binas sköna surr fanns inte där. Tanken är att häcken ska bli än tätare och frodigare med tiden. Gräsklipp får den under sommaren. Nu har den även fått tillskott av långtidsverkande näring i form av benmjöl. Särskilt änden som går in mot björkarna. Jodå.


































Häggen blommar. Man ser den då man kommer ut på bron. Gårdens gamla klätterhägg föll till marken under en blåsig natt på 1980-talet. En stor favorit. Len att klättra i, härlig doft från blommorna, lustig smak och känsla i munnen då man provade att äta ett svart häggbär. Inunder var det en utmärkt lekplats, en sommar lekte vi djurkyrkogård. Vi fick hållas.

Häggen som står där idag är en ättling till klätterhäggen. Den står frodigt grönvit mot grannens faluröda masonite-garage.

Min dröm är att få till ett gårdstun med tramptåliga växter, men då måste jag bo här året om. Jag gillar faktiskt inte kortklippta gräsmattor på det som ska försöka se ut som morfars gård gjorde förr, nej. Då slogs gården med lie ett par gånger om året, resten av gräset trampades kort. Dream on!

Gård & torp - nytt nummer, extra extra!

Som prenumerant på Gård & torp var det särdeles kul att läsa om Olofsfors bruk hemmavid när senaste numret av tidskiften dök upp i postlådan. Ett bra reportage.

Min första upplevelse av Gård & Torp hade jag på Stockholms Central 2003 i väntan på ett tåg. Köpte tidningen och väntetiden gick väldans fort. En tidskrift med den inriktningen saknades verkligen. Då kom den inte ut regelbundet och gick inte att prenumerera på.

En ny byggnadsvårdsbutik ska starta dära bruke´ i sommar. Som jag förstått det ska produkter från Centrum för byggnadsvård i Gysinge ska säljas där. (Centrum för bygg.vård och Gård & torp hör ganska intimt ihop). Att hitta inspiration, idéer och material till byggnadsvård blir enklare för var och en i bygden och det gör mej jätteglad, jag hoppas innerligt att intresset växer lavinartat. Där kommer nog inspiration att finnas för mitt hemman också! Men jag bävar för att priserna inte är folkliga. Samtidigt planeras några mil längre norrut ännu en byggnadsvårdsbutik på Bergagården.

Svenska Byggnadsvårdsföreningen bildades 1975. Deras tidskrift Byggnadskultur är bra - saklig och med rejäl kunskap bakom artiklarna. Föreningen startade samma år som jag påbörjade min arkitektutbildning. På den tiden kunde man inte läsa kurser i restaureringskonst eller byggnadsvård. Om en kakelugn, stuckatur eller takrosett sparades i en renovering var man nöjd!!! Kalkputs och linoljefärg började återintroduceras på marknaden, startsträckan blev låååång. Nu har vi nått så mycket längre!

Men gissa vad färg- och golvhandlar´n dära Vall´n sa då jag frågade efter ytbehandling för linoleum till min 60-åriga Jaspé? Byt till plastmatta eller laminat var hans råd. Linoleum är ett dåligt golvmaterial. Jag fick ringa runt och sen åka ett antal mil för att få tag i det som krävdes. Jooo, det tar lång tid att ändra folks inställningar, längre tid ju längre från det som kanske eventuellt är centrum. Byggmaterial- och färghandeln har ett otroligt stort inflytande på folks köpmönster. Heja byggnadsvården!

Minnen av examen i klass ett

Examensdag i första klass omkring den 6 juni 1962. Min klasskamrat och tremänning S. och jag är förevigade på stentrappan i deras härliga blomrabatt i slänten. S. hade nyss varit tärna på sin mosters bröllop och hade en ljuv, ljus, kort kreation med underkjolar och vidd. Och lockigt hår, lång från mitt korta, raka. Jag hade en mörkt röd dräkt med häftiga blå knappar på jackan. Knapparna var melerade i blått och roligt snedskurna. De glömmer jag aldrig eftersom jag gillade dem skarpt. Ja, jag glömmer inte heller dräkten. Den hade plisserad kjol och tråkigt lång jämfört med S. korta minns jag att jag tyckte då jag först såg kortet. Jag vill minnas att ett mörkblått band skulle knytas i halslinningen  men ser det inte på fotot.

Dräkttyget var styvt och lite stickigt tyckte jag. Kanske var det av linne med någon inblandning. Den har jag inte hittat i gömmorna bara bortsprättade knappar. Den här dräkten hade jag fått av tant Sonja, vars dotter var ett par år äldre än jag och saknade småsystrar.

Med min vuxna reflektion tänker jag mej att dottern växt ur dräkten som knappt var använd och Sonja tyckte att den borde fortsätta komma till nytta för den var så fin. Och den här dräkten var med om min allra första examen… Att vi är förevigade är ju fantastiskt roligt!

I ett hus på den här tomten bodde morfar Manfreds föräldrar Johan Olof och Klara med hemmadottern Katarina/Karin på sin ålders höst. De dog 1921 respektive 1932. Karin dog 1953, några år innan jag föddes. Huset är rivet och det som skymtar på fotot uppfördes i dess ställe. Yngste sonen Adrian hade tagit över föräldrahemmet som senare revs. Borta även det.

Tanten, den svenska

Jag ska nog bli riktig tant om några år. Jag gillar tanter men de verkar minska i antal av någon anledning. Riktiga tanter är trygga, har livsvisdom, vågar vara sig själva, sneglar inte osäkert på hur andra gör. Tanter är tuffa. På sitt sätt. Jag vill bli tant. Absolut. På riktigt.

Et hjørne av mitt hjerte

Jeg våkner glad hver morgen.
Det synger i mitt sinn.
Mitt hjertes skog er vårgrønn
som hagens lyse lind.

Jeg vet nok: I mitt ansikt
har årene satt spor.
Men hjertet er en vårskog
hvor blå fioler gror.

Jeg går omkring beruset
av kjœrlighet og vår.
Et hjørne av mitt hjerte
er ennå tyve år.

Dagny Tande Lid
ur .”Å nei for en vår”, Oslo 1975

Tanten på bilden är stor konst! Susanna Arwin har gjort en konstinstallation om henne, tanten alltså. Tanten på fotot är skannad från ett kort som jag införskaffade på Arwins konstprojekt BUS: Den svenska tanten. Utställningen finns på Arbetets Museum i Norrköping sedan några år tillbaka.

Bilden, som är 4 m x 180 cm, är permanent inköpt och visas alltså på Arbetets Museum. En doktorsavhandling har skrivits i ämnet och Den Svenska Tanten blev helfigursskulptur i brons i Växjö 2005.


Läs även andra bloggares åsikter om tant, tanter, trygghet, livsvisdom, Dagny Tande Lid, Susanna Arwin, konstinstallation, Arbetets Museum

Präglad av ett landskap

"Jag kör längs de smala grusvägarna genom det som var min barndoms landskap. De små röda stugorna, de ofta minimala åkrarna och hagarna med sin stenighet, vägarna som är krokigare än någon annanstans, gärdesgårdarna. Jag unnar mig den här vägen som ett nöje, vad annat kan jag göra, även om den i ärlighetens namn är en lång omväg, men vad är inte det? Jag far som den som ätit av kunskapens frukt och ser på det förlorade med den ohjälpliga saknadens ögon. Det gångna finns inte, strängt taget inte heller det nuvarande. Det jag ser är något tredje, något som finns i mig just här, bara här."

Per Helge ur Grönskans rådslag 1994.

Jag tittar in på grannbyns hemsida, stommen uppbyggd av en ung man, sidan är ett rudiment fortfarande. På bildsidan har han valt att lägga det övre av de här fotona.

Jag förundras över bildvalet. Vad vill killen visa? Skönhet? Dagsläget? Framtiden ligger framför oss med Botniabanan? En järnvägsbro syns. Utveckling? Förändring? Stolthet över hembygden? Blir detta hans och jämnårigas minne av sitt barndoms landskap...

Här har staten med Banverket inte gjort något för att återskapa växtlighet på krossbranterna på samma sätt som Vägverket gjorde då E4 drogs ny genom Höga Kusten. Där fick bönder i omedelbar närhet betalt för att odla fram frön från lokala växter som sedan såddes på vägens jordklädda slänter. jag tycker det verkligen känns som vi bor i en riktigt obetydlig avkrok av världen.

Det nedre fotot tog jag under en bilfärd längs den nya vägen som går parallellt med järnvägen. Det är samma vy men vidare och från högre höjd. Matarväg, järnväg och E4 går parallellt. Stort impedimentområde. Det är hur som helst bra att en järnvägskorridor inte skär genom någon annan del av landskapet utan koncentreras till tidigare impedimentmark längs Europavägen.

Då jag var liten kallades vattendraget på bilden ovan, som var mycket bredare på den tiden, för "kanal´n" och där låg de små träbåtarna förtöjda och så småningom även plastbåtar med utombordsmotorer. Båtarna användes till att ta sig ut på fjärden, havet, för att fiska. Här utanför ligger norra Kvarken. Efter 1962 då E4 byggdes för att ersätta Riks13 som går genom byarna några hundra meter in i landet, började man så småningom flytta båtarna längre ut mot havet. Båtmotorerna var lättstulna då de syntes från vägen. Jag minns grannen, farbror Kalle, som ofta åkte ut för att husbehovsfiska. Så annorlunda landskapet blivit. Då gräs, grönt, fiskar, båtar. Jo, ganska vackert faktiskt... Jag och kusinerna cyklade ibland dit för att meta abborrar. Undrar om fiskar tar sig upp där nu och in i bäcken?

Ännu ett tidsperspektiv finns i landskapet. Långt där borta i bilden mellan järnväg och E4, ligger stengrunden efter ett torp kvar, Lindmarks torpe´. Där bodde min farmors ungdomskamrat Frida. Då. De unga flickorna brukade ro över fjärden till varandra. Vattnet band samman. Då.

"Kanal´n" är det som också kallats Finndiket har jag senare förstått då jag läst hembygdshistorien. Den grävda kanal som grannbyn inte ville låta oss gräva genom deras markområde då vår största sjö skulle dikas ut för att få mer åkermark. Rättsprocessen böljade fram och tillbaka. Först då E4 byggdes 1962 övertog staten ansvaret för bron över den utdikade bäcken. En kanal grävdes alltså men "dike" ser idag ut att vara en lämpligare benämning än kanal. Och nej, ingen bild på kanal´n har jag från förr...

Även bergsprängning väntar oss. Uppe vid byns enda sjö, som vi hemmansägare gemensamt äger och förvaltar, planerar nu en av byns fastighetsägare en bergtäkt. 1 000 000 ton berg ska sprängas bort för att säljas och användas till vägarna uppe på den orörda myren. Ingen säger något. Bymentaliteten gör att man håller tysttystaretystast.

Läs även andra bloggares åsikter om utdikning, Botniabanan, landskap, prägling

Grönsiska i bur

Jaha ja, det här är en fågelbur. Har sett det sen barnsben. Har lekt med den. Smäckra vitmålade trädelar och rostig järntråd. På bilden en träfågel därinne.

Jag är inte helt säker vad jag fått tanken ifrån. Men jag tror det är så här. Min morfarsmor Klara hade med säkerhet en fågelbur. För jag har hört berättas att hon varje höst for till Hyngelsböle för att skaffa en grönsiska. Jag har uppfattat det som att hon fångade en vild fågel. Kanske fanns det många grönsiskor i Hyngelsböle eller så var det många kvinnor som samlades för att fånga där eller så var det någon där som fångade och sålde. Inte vet jag. Men jag vet att Klara brukade ha en vild grönsiska från Hyngelsböle i bur under vintern. Kanhända var det vanligt men jag är inte insatt i detta kulturhistoriska kunnande.

Nåväl, jag har fått för mej att det är i denna bur som en grönsiska satt under vintrarna i morfars barndomshem. Grönsiskan släpptes sen ut på våren igen. Kanske sjöng grönsiskor vackert och villigt i fångenskap? Jag förknippar gärna denna bur med morfarsmors vilda fågel.

Piggar upp

Jag piggar och piffar upp farstun med en plastmatta från Pappelina. Det är kul att komma hem till den. Det är väldigt förnämligt att plastmattor blivit på modet igen. Fast numera försöker de inte efterlikna trasmattor utan vara något alldeles eget. Det var Lina Rickardsson som med Pappelina tog första steget.

Att gå på röda mattan...

Varumärken som format mej

Kooperativa Förbundets logotype BlåVitt lanserades på 1970-talet. Olika varor till billigt pris fanns med denna logga. Det viktiga var inte varumärket utan en bra och prisvärd produkt. Allt från toalettpapper till vita bönor i tomatsås. Det var under denna tid som jag flyttade hemifrån. Förstagångshändelser brukar prägla en individ. Att skaffa eget hem och rå över sig själv var nytt - Konsums blåvita fanns där.

Muji, den japanska varumärket vars signum är att inte ha tryckt logotype på sina produkter, sägs ha inspirerats av BlåVitt. Jag minns på 90-talets mitt en födelsedagspresent i form av ett slätt, enkelt aluminiumrör som visade sig vara ett pennfodral. Genialiskt. Köpt i London av givaren. Det var min första kontakt med Muji. Här i landet är det numera Åhléns som för Muji-prylar.

Mazettis cacao-ögon är en klassiker. Ögonkakao med ögon fanns sedan seklets början men det var 1956 som Olle Eksell formgav denna starka logga. Den har alltså följt mej genom livet. Fazers behöll ögonen på kakaopaketen då de köpte Mazetti.

Slotts-senap från Uppsala. Det jag ångrar väldigt mycket är att jag aldrig hann spara en logotype från Slott-senap, eller en bild på den väldigt vackra senapstuben. Det här är det jag kommer närmast då jag googlar och det är bara en blek fläkt av originalet:

Logotypen var genialisk i färg och form men exakt hur en såg ut kan jag inte rita upp. Tuben var delad på hälften med två färger. Ena halvan var vit. Den andra? Rött, vitt och senapsgult var färgerna och lite förstärkande svart nånstans tror jag. Uppsala företaget såldes till multinationella Unilever någon gång under 1990-talet och en engelsk reklambyrå gjorde allt bajsgulbrunt. En otroligt fall neråt! Ett lågvattenmärke för oss som gillar bra formgivning. Jag minns att tidskriften FORM skrev om detta. 2007 la Unilever ner tillverkningen i Uppsala. Jag minns så väl logotypen på tegelbyggnaden nära järnvägsstationen. Uppsala är den första stad jag lärde känna någorlunda, mina kusiner Maggan, Lasse och Majan fanns ju där nära.

Är det någon som har en senapstub från före 1990-talets början i gömmorna? Haha... men en bild åtminstone? Det vore en höjdare att få se. Minns jag tubens utseende på rätt sätt???

Läs även andra bloggares åsikter om Blåvitt, Konsum, Ögonkakao, Mazetti, Slotts senap

Pip-Larssons

Den första filmen jag såg handlade om familjen Pip-Larsson. I grundskolans källare från 50-talet, tillika skyddsrum, satt vi på fernissade furubänkar utan ryggstöd och såg på svartvit film. Pip-Larssons åker igen, kommer igen eller nåt sånt hette den. Ett härligt bohemliv uppenbarades på den vita duken. Jag blev fascinerad och kommer än ihåg äventyrskänslan med den bohemiska familjen som åker och bor i en täckt vagn dragen av häst/hästar. Tänk om jag hade ett foto på mig själv där jag satt med blicken stint fäst på duken och med tillrop klara att leverera i mörkret.

En period i livet gick jag ofta på teater, upp till en gång i veckan. Kanske väcktes det intresset med filmvisning i skolans skyddsrum...













Här syns årskurs 3 framför skolan som den såg ut då. Jättefin folkhemsarkitektur. Än idag är teglet gult och rejält, men fönstrens storlek har tyvärr minskats. Där vi sitter uppradade finns nu en ishockeyrink från 70-talet. Jag har aldrig varit in i skolan sen jag gick ut 6:an, men förmodligen är kalkstensgolvet kvar med sina ortoceratiter, fönsterbänkarna av kalksten - det är ju material av god och hållbar kvalitet. Men skolvaktmästare Algot Rönngrens enormt fina blomsterlönn, den är borta, så även han!














Det här vykortet är från 1958. Byns stolthet - den nya skolan - är det som drar till sig blicken. Vid vägskorsningen överst i mitten ligger byns centrum med handelsbod. Till höger om nya skolans skolgård ligger EFS missionshus och till höger om detta finns den gamla skolan fortfarande kvar. Den stod olåst och skräpig då jag var barn och det var spännande att ta sig in där. Så mycket mer skulle kunna sägas om flygfotot men detta får räcka för nu.

♥ Hamnar och lyftkranar ♥

Jag gillar hamnar. Jag gillar lyftkranar. Jag gillar hamnar med lyftkranar.

Hamnarna försvinner i rasande takt och kranarna och den ibland lite ruffa arbetsmiljön med dem. Nu ska det byggas sjönära bostäder i hamnområdena som ofta ligger mitt inne i staden. Det finns många exempel på det både i Sverige och utomlands. Jag har gjort studiebesök till en del men jag säger bara - jag gillar hamnmiljöer med lyftkranar. Måtte några bli kvar. Jag gillade Rotterdam. Och gillar Ö-vik där bilderna är tagna. Visserligen är här många bilar parkerade just vid detta tillfälle men det är exceptionellt. Jag gillar Ö-vik. Örnsköldsvik i Ångermanland.

Så här såg Ö-viks hamn ut förr. Vykortet är postat 1912. I bakgrunden Varvsberget.

Kan det vara Friska Viljors hoppbacke som syns, eller? (Klicka för större bild.)

Till den här stan brukade mamma åka som barn för att hälsa på släkten och bästiskusinen. En gång ramlade hon ner från kajen och förskräckt hamnade hon i vattnet har hon berättat. Det bör ha varit omkring 1930 eller strax därefter. Hur hon kom upp minns jag inte, men hjälp fick hon nog av någon vuxen som befann sig på kajen. Stan var ju befolkad då, överallt.

Själv har jag minne från ett sommararbete i stan. En kväll då det åskade och blixtrade som mest klämde vi ett gäng kompisar in oss i en bil och körde upp på Varvsberget för att beskåda sceneriet. Det var toppen!

Läs även andra bloggares åsikter om hamnar, lyftkranar, Ö-vik

Reservdelar till gamla hus

Förra veckan passerade vi Gysinge och svängde in till Centrum för byggnadsvård. Där fanns ett stort lager av den rykande färska boken Stora boken om byggnadsvård, vilken införskaffades. Den kan komma till pass parallellt med Så renoveras torp och gårdar framöver.

Det är frustrerande att livet inte är längre eller att dygnet inte har fler timmar. Men vi får nöja oss med att konstatera att byggnadsvård innebär långsamhet när den är som allra bäst. En del av en byggnadsvårdares liv går ju ut på att göra saker själv för att på så sätt lära känna sitt hus. Det är en livsstil. Konsumtionskritisk och med respekt för material och äldre byggtekniker. Men vissa insatser inser man som lekman att det behövs ytterst skickliga hantverkare till.

Personligen skull jag önska att byggnadsvård inte skulle innebära lyx, som det ofta gör. Detta motar bort de människor som mest av allt skulle behöva införskaffa en reservdel till ett gammalt hus till vettigt pris, det motverkar själva byggnadsvårdandet som folklighet. Motverkar att vi får se många fint hållna gamla hus. Jag tror så, jag ser världen från minst två horisonter...

Ersmäss-gnäll´n

Det är Ersmäss idag den 18 maj. Eriksmässa.
Ersmässgnäll’n ä kall. Någon gång under intervallet tre dagar före och tre dagar efter den 18 maj kommer det att vara kallt.  Den här veckan går iden upp i bäcken, i Aspa. Detta har jag upptecknat efter mina föräldrar.

Alldeles nyligen har jag fått berättat för mej av en äldre bybo, att då morfar fångat id i bäcken brukade han spänna ut och torka dem på mellanskottsladans vägg mot söder. Jag tänker direkt på lutfisk som torkas på likartat sätt. Denna hölada flyttades på 1980-talet från Aspänget alldeles intill bäcken och in till byn. Höladan syns här i marginalen på bloggen på sin nya plats vid skogsbrynet. Jag tänker också på hur matvanor ändras över tiden - hur många äter id idag? Eller nors?

Wikipedia kan berätta: Eriksmässa (ersmässa eller eriksdagen), firades för att minnas Erik den heliges (Erik IX) dödsdag. Kung Erik blev efter sin död 1160 föremål för en livlig helgonkult och 18 maj var under den katolska tiden fram till 1571 en helgdag i Sverige.

Men i bondesamhället var Eriksdagen också en viktig märkesdag i kalendern. Enligt traditionen skulle man ha sått sin åker vid den tidpunkten. Det gamla talesättet "Om Erik ger ax, ger Olof kaka" betyder att om höstrågen hade gått ax till ersmäss så skulle man kunna baka bröd av mjölet till Olovsmässan (29 juli).

Några viktiga datum i bondens år som jag minns mina föräldrar nämna:
Mattiasdagen - 24 februari
Våffeldagen - 25 mars
Eriksmäss - 18 maj

Många flera finns. Jag är uppvuxen med en del av dem som hållpunkter, jag är ju bondjänt´, levde med årstidsväxlingarna, nära naturen. Det var trivsamt.

Läs även andra bloggares åsikter om Ersmäss, Erik 18 maj, id

Sommarförberedelser...

Nu har vi förberett för sommarens händelse ôppe hägna. Alldeles intill sommarstugan. I januari kapade vi en stor flerstammig hägg. Jag räknade årsringarna - den var jämnårig med mej. Den har glatt oss många vårar med sina blommor och sin doft men de senaste åren har den mest varit risig.

Häggen har nu legat och torkat så den var lätt att elda upp. Vårstädning således. Vad som ska hända här får förbli en hemlis så länge.

Touch av jugend

Mus-Olles museum i Ytterån i Jämtland ligger 35 km nordväst om Östersund. Där finns förpackningar. Yes, F-Ö-R-P-A-C-K-N-I-N-G-A-R i massor. Då en jämtländsk kompis visade mej museet på 90-talets början, blev jag överväldigad av prylarna och mannen som samlat allt detta. Krims-krams kan man tycka. Men nej, en man så långt före sin tid...

En av de förpackningar som jag minns därifrån var Gyllenhammars havregryn. Jag kände igen paketet för det var likartat då som nu. Gyllenhammars havregrynspaket finns fortfarande som varumärke och har behållit en touch av förra sekelskiftet. Bokstäverna HAVREGRYN har jugendkaraktär. Färgerna är rött, grönt och vitt och en symbol i gult föreställande två heraldiskt uppställda elefanter med en sköld mellan sig där en riddare med yxa (hammare?) är avbildad. Över alltihopa lyser en gyllene sol. Det här är grejer att koka gröt på, gröt jag gillar.

Gyllenhamars står det i skrivstil med ett streck över det enda m:et. Nog funderade jag som ung över detta. Men nu vet jag - i den tyska skrivstilen som användes förr här i landet, brukade man dubblera bokstäver genom att sätta ett streck över. Ett dubbleringstecken.

Min mormor Alma använde Gyllenhammars havregryn och de paketen finns ganska klara i mitt minne. Idag köper jag paket som ser ut som på bilden och tänker på mormor. Samma Gyllenhamars. Bara lite lite förändrade, något förenklade.

1906 öppnade Per-Olof Nilsson, en man som gick sina egna vägar, sitt museum.  Under 75 år samlade han 150 000 föremål, askar, mynt, fotografier, frimärken, keramik, ja till och med stenar. En ny museibyggnad byggdes 1989. Mus-Olles Museum är helt klart värt ett besök!

Läs även andra bloggares åsikter om Mus-olles museum, Gyllenhammars havregryn

Idag kom dom...

...ladusvalorna med sitt glada kvitter, alltså! Hit till morfars hus. Vi hälsar dem välkomna!

Våren är ljuvlig
de tiotusen tingen gläds åt
sin lott
Men i fåglarnas glada kvitter
genljuder insekternas
skrämda rop

Lo Fu ♂
1928
ur ”Nio röster från Taiwan.
Modern kinesisk poesi”

Sista paret ut

Det här var en annan lagård med kreatur jag förhörde mej om möjligheten att besöka. Jovisst, det gick för sig. Aina & Henry höll på trappa ner, hade sålt mjölkkorna och hade tjurkalvar i lagården.

Här står Aina & Henry utanför lagårdsporten. Året är 1999.

Gårdsplanen med lagård och bagarstuga, så typiskt för mina ångermanländska trakter. Bagarstugan är säkerligen den äldsta byggnaden som finns kvar på gården.

Aina och en tjurkalv

Diabilderna blev riktigt kassa, oskarpa och med dåliga utsnitt. Riktigt usla. Ändå visar jag några av dem här. Nu finns ingen boskap i den här lagårn.

En gång i tiden fanns 155 kor i min egen hemby enligt en uppgift. Idag finns ingen kossa alls här. Varken mjölkkor eller köttdjur.

Läs även andra bloggares åsikter om bönder, mjölkkor, kalvar, bagarstuga, gårdstun

Entusiaster och mjölkbönder

De som läst en del av vad jag skrivit, har förstått att jag gillar kossor. Då jag besökte föräldrarna en vinter på 90-talets slut hann jag se att det lyste i ett par lagårdar i grannbyn. Det är en speciell känsla att passera en lagård då det är mörkt ute och se ljus komma ur de små fönstren vid mjölkningsdags tidigt på morgonen och på kvällen, ett kallt lysrörsljus. Det ger en signal om att det kan finnas ett levande jordbruk där.

Joel & Ingrid

Jag tog kontakt med Joel och Ingrid och frågade om jag fick komma en sommarmorgon för att fotografera. Jag är tacksam för att de sa ja. Att komma in, höra ljuden, känna lukterna gör mej lycklig. Kor är oerhört rogivande kreatur. Jag känner igen mej i det här, småbruk med mjölkkor gör mej glad.

Fotona med min systemkamera blev alls inte bra. Men ändå är jag glad att jag besökte Joel och Ingrid och fick en sista inblick i deras situation som mjölkbönder. Bilderna är bättre för minnet och förståelsen än inga bilder alls.

Läs även andra bloggares åsikter om mjölkkor, småbruk, jordbruk, mjölkbönder, lagård, landsbygd

Om att präglas som barn

Så här står det i hushållets loggbok den 7 juni 1957:

”Har hämtat 10 st. 8 veckors kycklingar hos Otto S idag. "Viola" o jag har varit i lagårn hela morron och städat o grejat. Trevligt har vi haft. Vi har en liten kalv också. Krona kalva natten till den 1 juni. Hon mölka 12 lit. första målet. Det är hennes andra kalv. - "Viola" står här bredvid och vill hålla sin lilla hand i min vänstra medan jag skriver. Hon väntar på att få ”sussa” ett tag.”

Det är väl inte konstigt att jag tycker så mycket om kossor???? Jag fick vara delaktig utan tvång redan som liten, ja innan jag kunde gå själv.

Här är mamma Karin med en kviga någon gång på 40-talet då hon tog över jordbruket. Lagårn syns i bakgrunden samt grannarna Hildur och Kalles gård.

Det enda fotot med en av våra kor från min levnad. Rosa tror jag det är och fotot är från 60-talet. Höet är på tork i hässjor uppe till vänster, för övrigt är höet inne i hölage´. På Riks13 kör en dåtida modernitet, bakom den skymtar sommarstugan.

Och jag är intresserad av lagårdars utformning. Men inte en enda samtida bild finns inifrån lagårn där jag vistats så mycket - lekt och hjälpt till. Eller från porten och hölage. Otroligt va???!

Jag tycker om Charles Emil Löfvenskiölds arkitektur. Den mannen var arkitekt, konstruktör och lantbrukare och levde mellan 1810 och 1888. De lanthusbyggnader han formgav är väldigt vackra. Formspråket var rationellt men med omsorg om estetiska detaljer. Lövsågeriet blev stort i samband med sågverkens uppkomst, han var verksam i rätt tid för att använda sådana enkla men omsorgsfulla snickeridetaljer. Impulserna spred sig men hittade inte så ofta hit till norra delen av landet trots att sågverken stod tätt här. 

 

Här i trakten finns inte så väldigt mycket av de här utsmyckningarna trots att de är enkla och billiga. Fotot ovanför visar ett exempel från ett bostadshus, kuskbostaden vid Olofsfors bruk. De flesta lagårdarna i trakten är byggda på det mer renskrapade 1900-talet. Men till exempel vissa dörrar/portar är Löfvenskiöld-inspirerade. Och en del gavelfönster. Fönstren på ekonomibyggnadernas gavelspetsar skiljer sig från trakt till trakt. Det skulle jag kunna skriva väldigt mycket om.

Morfar med en kalv på gårdstunet. Bakom björkarna går gammvägen, Kustlandsvägen. För den som är hemma i trakten är fotot intressant för där skymtar grannens bröjstu till höger. Den revs innan jag föddes. Det nya bostadshuset ser ännu inte ut att vara uppfört.

Kan kor?

Frågar inte om lov
Kastar rumpan mot himlen
Låter glädjen brusa baklänges
genom kroppen
-    kor kan!


Bengt Berg,
Fenbol, Värmland

Läs även andra bloggares åsikter om kor, kossor, ladugård, Löfvenskiöld, ekonomibyggnad