Vägen

"Förr var det ingen nackdel att bo intill vägen. Det gav istället en social trygghet och en möjlighet att fånga nyheter – nyheter färdades bara på vägarna.

Gammvägen, Kustlandsvägen, sedd från övervåningen i morfars hus.

Närheten till transportmöjligheter var också en positiv faktor när resandet tog så mycket tid och effektiva snöplogar saknades. Tillfartsvägar skulle dessutom bara försett bonden med än mer väg att underhålla.
Vägen genom byn är ryggraden i byns utseende. Det var från vägen tomtindelningen utgick och formade byn till exempelvis en radby med gårdarna på rad längs vägen eller till en klungby med gårdarna samlade runt ett vägkors. (Före laga skiftet då byarna splittrades, så även min by. Min anm.)


Idag är vägar genom byar inte längre så vanliga, på det allmänna vägnätet är de rent av sällsynta. Men för förståelsen av landskapet och den stora betydelse vägarna spelat är de viktiga. Det är byggnaderna och vägen tillsammans som är den helhet vi måste vara rädda om. Med varsamt tillvägagångssätt vid vägunderhåll, dränering och snöröjning och med minimala påbyggnader av vägkroppen kan vi behålla byvägarna ännu några hundra år."

Ur Vägars kulturvärden, Riksantikvarieämbetet 1997.

I grannbyn Lögdeå finns två rader med vackra gamla björkar på var sida om en gammal grusväg som leder till Hyngelsböle. (Den byn förknippar jag med nipor och liljekonvaljer, bra fiske och resterna av ett för länge sen nerlagt sågverk. För inte så länge sen en mycket vacker, kuperad by som nu håller på att slya igen.)

Allén finns med i en kulturmiljöinventering som jag råkade hitta på nätet.

Kulturvägar, objekt
Vägverket region Norr 1988

Objektbeskrivning:
Tvåsidig björkallé utanför Åbergsgården i Lögdeå. Vägens bredd: 5 m. Alléns längd: ca 100 m (VNV-OSO).


Avstånd mellan träd: 3-4 m. Astånd till vägkant: 1,5-2 m. Stamdiameter, brösthöjd: 0,15-0,40 m. Trädens status: god. Allén står i gränsen mellan vägen och stora tomter med inslag av äldre bebyggelse på bägge sidor. Möjligen rör det sig om gårdsträd, men en allékänsla uppstår ändå. På SSV:a sidan av vägen finns ett trästaket längs med vägen, mellan vägen och allén.

Myndigheterna lyckas sällan få ut sina insamlade erfarenheter. Åsså huggs träden ner utan att den s k allmänheten någonsin fått veta att detta är bevaransvärt. Träd kan vara något helt annat än faror vid stormar eller besvär vid lövräfsning.

Hur många i bygden känner till att detta är bevaransvärt, tro?

Kanhända har andra bloggare åsikter om Vägars kulturvärden, kulturvägar, Vägverket region norr, björkallé

Vägen - temat för årets kulturarvsdag

Vägen är temat för årets Kulturarvsdag den 12 september. Hör här:

Kulturarvdag på tema vägar
Årligen återkommande Kulturhusens dag byter i år namn till Kulturarvsdagen, då namnet anknyter bättre till European Heritage Day och för att det inte är hus utan vägar som är årets tema. Landsvägar, stigar, cykelstråk och järnvägar kan berätta mycket om kulturmiljön. Kulturarvsdagen infaller 12 september och arrangeras av Riksantikvarieämbetet i samarbete med Sveriges Hembygdsförbund. I år medverkar dessutom Trafikverket.

Bilden ovan visar en liten detalj, en råsten på högra vägrenen nedanför Hallberget. Det är så lätt att den försvinner. Vi kan tacka min gamle far för att just den här råstenen mellan byarna står kvar. Då omdikning lite okänsligt gjordes på 80-talet (tror jag det var) föll gränsmarkeringen omkull och hamnade i diket. Ingen visste väl att det där var en speciell sten. Pappa såg det hela och tog med en medhjälpare åsså baxade de upp stenen på plats igen, berättade han.

Jag vurmar ju för gammvägen, Kustlandsvägen, som går här genom byn. 1,8 kilometer grusväg. Jag skulle önska att vägföreningen såg på den även med kulturhistoriska ögon. Den vore väl ett bra objekt på kulturarvsdagen i min lilla, lilla del av världen! Kulturarvsdagen tänker jag är till för att ge förståelse och stolthet för de närliggande kulturarven.

Men nej, vägen är bara ett besvär. En bro över den lilla bäcken går inte längre att köra över då plankorna delvis är rötskadade och vägföreningen säger sig inte vilja ha med sträckan att göra. Den får växa igen trots att det bor människor längs sträckan. Allt eftersom förstörs möjligheten att i landskapet utläsa de gamla rörelsemönstren. Faran med de små förändringarnas tyranni gäller också för landskapselementen, inte bara för gamla byggnader. Människors spår är fragila. På den här sträckan har redan en gräsbeväxt mittremsa dykt upp. Kustlandsvägen har funnits sen postväsendets införande på 1600-talet under drottning Kristnas tid vid makten. Det är inget som säger att den kommer att vara för evigt. Hur kan det bli så här trots att en lantmäteriförrättning en gång bestämde både vägsträckans längd som ska skötas och andelstal för medlemmar??!!!

Ångermanland har några aktiviteter under kulturarvsdagen, Västerbotten inte en enda. 1-0 söderut.


Kanske har även andra bloggare åsikter om Kulturarvsdagen, vägar, historiskt landskap

Trehjulingen

Jag är 3 år och cyklar längs gammvägen på min trehjuling. Stoppas vid bron över bäcken ut mot Fjärdänge av Per-Olof och hans kusin Ann-Kristin. Hon visste att jag inte kunde säga ”s”, jag kunde således inte uttala mitt förnamn, jag kunde inte tala rent. ”Du får komma förbi om du säger ditt namn” sa Per-Olof, några år äldre än jag och höll ut armarna som stopp. Men jag kunde ju inte, det blev bara tina! Det var bara att vända trehjulingen och trampa på tillbaka. Så ledsamt…

Så småningom kom jag på uttalsknepet. Av en tillfällighet, sån´t som sker automatiskt. Jag var så lycklig. Resten av den dagen satt jag i lilla fönstret vid arbetsbänken i köket och sa gång på gång: ”skorsten – Torsten – skorsten – Torsten –skorsten…” Jag tittade ju ut och såg grannen Torstens hus och kom på att det var samma ljudande i hans namn som i ordet skorsten som jag aldrig tidigare i mitt liv klarat att uttala på vuxnas sätt. Jag var stor nu!

I det här fönstret, i mitt favoritkök, satt jag och testade nytt kunnande. Torstens hus ligger sådär hundra meter snett bortåt höger på andra sidan Kustlandsvägen, gammvägen. Är inte masoniteköket fint?

Den här trehjulingen har varit med om många barnskratt och förstås även en del tårar och skrubbsår. En del material är utbytt. Lådan där bak är senare lagad av pappa, nu med masonitebotten. Det vet jag för den gamla kunde man med en spak tippa bakåt men den funktionen försvann då den nya lådan kom till. Pedalernas och handtagens gummi är borta för den här har många barn cyklat på.


















Jomen så här klarblå var hela trehjulingen en gång i tiden.

Kanske har andra bloggare åsikter om trehjuling, cykla

Jag har bott vid en landsväg i hela mitt liv

Den här sången från 1939 och särskilt texten, gillade min mor, hon som i nästan hela sitt liv bott vid Kustlandsvägen.



1942 ersattes Kustlandsvägen, gammvägen, av den asfalterade Riks13 som även den gick genom byn men till stor del i ny sträckning. Och 1962 ersattes Riks13 i sin tur av E4. Den nuddar bara byns utmarker men passerar inte bebyggelsen. Jag minns att Karin tyckte det blev "dött" då omläggningen gjordes, och ja, det blev det. Men med dagens biltrafik ska vi vara nöjda med omdragningen men inte med biltrafikens utveckling. Tycker jag. Förra veckan invigdes Botniabanan. Jag skulle önska att den påverkar bilismens utveckling positivt, dvs. att bilberoendet minskar.

Mopeder

Den 23 maj 1952 beslutade regeringen att cykel med hjälpmotor inte krävde körkort, registrering och fordonsskatt. Det nya fordonet var tänkt för nytta och arbetsliv. Mopeden skulle bryta landsbygdens isolering och vara ett billigt sätt för arbetare att ta sig till jobbet.

Men utvecklingen tog en helt annan riktning. Välståndet ökade och även arbetare fick råd att skaffa bil. Mopeden blev istället en del av ungdomskulturen. (Från utställning om mopeder på länsmuseet i Västernorrland, på Murberget i Härnösand - hemsida)

Mamma och pappa hängde med, de skaffade var sin moppe. Här syns de på Kustlandsvägen, gammvägen, på 50-talets början. Morfars hus finns bakom björkarna till vänster. De här mopederna har jag aldrig sett. Pappa krockade med en bil i svängen bakom Hallberget och bröt ett ben redan i augusti 1953. Han hade tydligen dåligt läkhull för han fick gå med gips och kryckor i 5,5 månader och var fullt återställd först 14 månader efter olyckan.

Jag antar att det var efter detta som mopederna försvann och cyklar blev det framtida fortskaffningsmedel. I hushållets loggbok kan man utläsa att det var ett pussel att få hjälp under anntiderna i samband med konvalecensen. Jordbrukets våranna, slåttanna och höstarbeten måste skötas trots att man var en man kort. Bra att ha vänner då!

Båt passar bra då man har svårt att röra sig, ett vanligt färdmedel för min far och hans föräldrar.

Pappa blev redan som nyfödd, på ett ganska dramatiskt sätt, blind på ett öga och var närsynt på det andra - körkort för bil var inte att tänka på. Hans fru, min mor, var hemma och få kvinnor i deras sociala skikt hade på den tiden körkort. Alltså inte heller mamma. Familjen kom cyklande när vi var på väg till någon, något. Tripp, trapp, trull och lilla E. Det var först 1973 som äldsta barnet, jag, tog körkort och vi kunde färdas i bil. Men väl som pensionär köpte pappa en ny moped, en Crescent. Det bör ha varit 1982. Med den var han ute på många äventyr!

Kanske har andra bloggare åsikter om moped, veteranmoped, 50-talet

Tuta och kör

Här tutas och körs det bil. Året kan vara 1923. Mormor Alma sitter i baksätet närmast betraktaren med min mamma Karin i knäet. Några av mormors syskon från Levar är på besök åsså är det grannar med på kortet. Mormors två bröder Valdemar och Fredrik hade körkort och var busschaufförer som körde mellan Örnsköldsvik och Umeå. Då var det fortfarande gammvägen, Kustlandsvägen, som var ådran genom byn.

Mormor Alma med lilla dottern Karin, Nanny Sandman, Hilda Sundqvist, morfar Manfred.

Chaufför Valdemar Sundqvist - mormors bror, bredvid honom okänd kvinna. Stående Gunhild Molin och Konrad Sundqvist.

Min mamma tyckte om att bo vid en landsväg har jag förstått, likaså morfar. Det var liv i luckan, människor passerade, stannade till, slängde ett ord… Så absolut helt olika från dagens svenska samhälle och dagens by. Kanske är det därför jag tycker om Italien där det fortfarande hojtas och hejas, även på okända.

.

Kanske har andra bloggare åsikter om landsväg, Kustlandsvägen, biltur, automobil

Jag kan inte rå för att jag tycker det är trevligt...

...att städa, hitta sådant som sparats, gömts, glömts...
Jag trivs som upptäcksresande i mikrovärlden här i mitt barndomshem.

Varför har jag blivit så här? Kanske vill jag försöka förstå det med hjälp av detta bloggande?? Varför är jag så glad i och intresserad av det som var, av det lilla formatet, av ett litet omärkvärdigt hus och tingen som hör därtill??? Varför finns så få, ja ingen, i min umgängeskrets som tänker på samma sätt...

Jag hittar mjölksilen, så välkänd, en navare som morfar använt, ett lakan som mormor vävt. Här finns kylrummet för mjölken kvar, vävstolen som använts av flera generationer kvinnor. Till exempel.

Del av en stor härlig mangel

Många köper en fastighet och köper till prylar och möbler; gammal, nytt, nött osv och vill ge föremålen en historia, köparens egen historia. Jag ser det på så många bloggar. Men så behöver inte jag göra. Jag är ju hemmansägare och till hemmanet hör många byggnader, mark och prylar. Vissa saker som gått i arv i generationer. Gamla, vackra tycker några, oanvändbara tycker andra. Jag bara tycker enormt bra om dem för att föräldrar, morföräldrar, farföräldrar, morfars och mormors föräldrar osv har ägt dem, tagit i dem, använt dem. Det är coolt! Saknas nå´t väljer jag oftast att köpa in moderna saker istället, sådant som kan hänföras till mej. Oj, vad jag är stolt och glad över mitt lilla enkla hemman, hörrni.

Läs även andra bloggares åsikter om ärvda ting, hemmansägare, stolthet, affektionsvärde

Skapandet är det viktigaste i skogen

Som varande skogsägare får jag flera tidskrifter om skogsskötsel. Från staten och statligt bolag kommer:

* Skogseko - Skogsstyrelsen

* Forum Sveaskog - Sveaskog

... och från privata näringslivet får jag:

* Norra Skogsmagasinet – Norra skogsägarna

* Din skog – SCA

* Nytt från Martinssons - Träförädlingsindustri här i norr

Meningen är att jag ska vilja sälja skog. Ofta handlar det om den stora nyttan med stora skogsmaskiner, om granbarkborrar, virkespriser, om att låta ett företag sköta din skog om du är utbo mm. Emellanåt kommer pliktskyldigast en text om alternativ skogsskötsel. I statliga Skogseko nr 2/2010, fanns på sista sidan artikeln här nedanför som jag tyckte riktigt bra om:

Skapandet det viktigaste i skogen

Pia Seehuusen vet vad hon vill med sin skog: det ar skapandet, inte säljandet som är det viktiga. På hennes och maken Sörens fastighet i närhe­ten av Gränna finns massor av möjligheter.

Både Pia och Sören Seehuusen har dansk bak­grund och ett förflutet inom flygbranschen. När de definitivt flyttade till Sverige i mitten av 90-ta­let blev det Gränna eftersom det där finns ett riksinternat där barnen kunde gå.

Efter att först ha bott på ett annat ställe i trak­ten hittade de fastigheten Vässingarp. Till att börja med bara huset med omgivningar; skogen fick de möjlighet att köpa först senare.

- Då tänkte vi "hur gör man nu då?". Vi hade en handsåg och en motorsåg så det blev mycket in­vesteringar. Och vi hade tur, Skogsstyrelsen var snabbt här och tog hand om oss, säger Pia Seehuusen.

Poängen för henne med att äga skog är känslan av att skapa, av att själv starkt bidra till att skogen

- Du skapar miljöer och får lov att göra det. Vi har tagit bort skog som var "fel" att ta bort för att ta fram de gamla ekarna. Det blir en jättevacker ekbacke. på ett ställe kan en grupp tallar få stå, på ett annat växer speciella blommor, så där får de inte köra... Det är som en jätteträdgård.

Pia Seehuusen talar också varmt om själva ägandet av skog, eller kanske snarare känslan att äga.

- Om jag går upp på en höjd och tittar kan jag tänka att det här är min skog, i alla fall i mitt liv. Jag kan inte ta med den, men jag kan vara i den.

Pia Seehuusen säger att man som skogsägare har ett stort ansvar - inte bara för att producera, utan också för att värna kulturminnen och naturvär­den.

Samtidigt ska det finnas en balans - den sor­tens värden får inte ta över helt, utan skogen måste också skötas så att det går att få ekonomi i skogsägandet.

Målsättningen är klar: barnen ska så småning­om ta över Vässingarp, och då vill Pia Seehuusen lämna över en riktig skog.

- Det ska vara en varierad skog där djur och växter är i harmoni, det ska inte vara några träd­slag som inte passar in. Det ska finnas kantareller och vildsvin, det ska vara mångfald. Det ska vara en vårdad skog, inte ett vårdat hygge.

Rikard Flyckt

Pia Seehuusen

Ålder: 57

Familj: Man, fyra barn, två barnbarn

Yrke. Exflygvärdinna, skogsbonde

Bor: Vässingarp utanför Gränna

Skogsinnehav: 105 ha produktiv skogsmark, med mycket blandskog.

Observera att den intervjuade är kvinna, medelålders, född och uppvuxen i ett land där skog är bristvara och den som finns är viktig för rekreation och fritid, där allemansrätten inte finns, ett tätbefolkat land, blev skogsägare i medelåldern. Det vill säga en människa som förstår att uppskatta sitt innehav av skog inte enbart som en direkt förmering av placerat kapital i reda penningar. Javisst, jag håller absolut med, det finns ju andra värden i skogen... även väldigt roliga och fantasifulla!

Här ovan planeras för avverkning. Skogen är inte min, men vattnet är gemensamt för byns hemmansägare.  Detta har dock fallit i glömska. Vad som är satt att skötas gemensamt känner inte alla till. kanske är det vanligt att det är så i Norrland? Jag är storligen förvånad.

Läs även andra bloggares åsikter om skog, skogsproduktion, virke, massaved, naturvärden

Sommarens sista

Så´n är stämningen just nu. Versionen med Lundells text i Totta Näslunds och Marie Fredrikssons tappning gillar jag skarpt. Men se, den fanns inte på YouTube. Så här ligger landet nu:

Försiktig byggnadsvård

Jag tittade in på bloggen Torpet Berget och fick läsa ett trevligt inlägg. Blev uppmärksammad på att de första avsnitten av Sommartorpet ni vet, gick år 2000. Va, tio år sen... Time flies.

Jag minns hur glad jag blev över det varsamma omhändertagandet man gjorde av det gamla huset i programserien. Det var så eljest än vad Timell-programmen visade upp: där man tog/tar nya byggnadsmaterial och tjopp, tjopp, tjopp så är allt klart. Overkligt och lite väl mycket produktplacering. I dåvarande Sommartorpet var även byggnadskonstruktionerna satt i fokus - inte endast yta, inredning och Ernst.

Det är ofta att man tänker för lite på byggnadens stomme och konstruktion innan man går loss med verktygen. Jag har sett så många timmerhus förstöras av motorsågsmassaker för att sen få hjälpstöttor av stålbalkar och stålpelare. Ett konstgjort skelett. Timmerhus, som är så elastiska i sig, blir ohjälpligt förstörda.

Då är det roligt att läsa om lyckade insatser av amatörer/byggnadsälskare som vågar. Litet torp gjorde en god insats i somras.

Titta på det första programmet i serien Sommartorpet: http://svtplay.se/v/1708799/oppet_arkiv/det_forsta_programmet?
Tre till program finns att titta på. Har ni inte sett dem så gör det. Så bra det är med svt play!

Men som bild till de här skriverierna tar jag inte ett timrat torp utan en detalj från det coolaste flerfamiljshuset "dära Vall´n". Det kommer jag att skriva mer om framöver. Hoppas det fortfarande ser ut så här då när man lyfter blicken! Störtskönt var ordet.

Köksstolar av björk

Köksstolarna av björk har hängt med sedan 1950. Jadå, men de har flyttats på. Nu är de återbördade till ursprungsplatsen, 50-talsköket på övervåningen i mitt hus. Fyra björkstolar tillverkade pappa inför giftermålet. Då köket på nedervåningen renoverades på tidigt 70-tal blev de över och fick stå kvar i det gamla 50-tals köket tills jag bad att få ta dem till Stockholm. Jag har alltid gillat dem. Rena linjer, björkkvistar som skönhetsfläckar… De hamnade i min funkislägenhet på Gärdet. Tyckte att de passade in vid matbordet. Gör inte mycket väsen av sig, är nätta och lätta.

En annan stol från 50-talet som jag tycker oerhört mycket om är den italienske arkitekten Gio Pontis ”Superleggera”, nästan lika lätt som en fjäder. Finns hos Cassina.

Superleggera av Gio Ponti

Då jag läste arkitektur var Konstfacks drakfest på Gärdet ett givet vårarrangemang att besöka med kompisar. Där har jag haft picknick i glada kompisgäng ett antal år, där var alltid många arkitekter och inredare. Jag läste arkitektur samtidigt som det då blivande möbelföretaget Norrgavels grundare och efter en drakfest då vi allesammans gick hem till mej efteråt, fick jag en fråga om stolarna som han uppmärksammade. Jag berättade om ursprunget, vilket var kul att göra. Stolen är ju enkel, omärkvärdig, formen är klassisk, så har stolar sett ut under lång tid.

Jodå, Superleggera och Stolen BAS från Norrgavel är kändisar, riktigt ordentligt. Jag hoppas ingen tycker det är förmätet, men jag håller mej till pappas hemgjorda i 50-talsköket på övervåningen i morfars hus. Hit har de kommit tillbaka och här hör de hemma.

Stolen BAS, Norrgavel

Kanske har andra bloggare åsikter om köksstol, björk, Superleggera, Gio Ponti, Stolen BAS

Fernissat trägolv

Trägolvet med smala, jämnbreda bräder i vardagsrummet på övervåningen är fernissat. Jag tänker fortsätta ha det så. Det ska inte slipas och därefter lutas eller såpskuras. Eller målas för den delen. Det har alltid varit fernissat sen det las in 1949-50 och skall så förbli så länge jag får bestämma. Det är absolut inte trendigt med fernissade trägolv idag, totalt ute, men jag gillar det här... Det får fortsätta knarra på vissa ställen.

Springorna får vara kvar, jag ska inte fylla i något material.

Jag minns hur mamma inför jularna låg på knä och fernissade det här golvet. Det luktade gott. Det luktade festlighet. Jag ska fortsätta fernissningens historia.

Här vid garderobsockeln ser man hur murstocken satt sig de sista åren. Pappa eldade inte varje dag efter mammas bortgång, han blev med rätta bekväm och tillät sig eluppvärmning med lite stödeldning med ved. Ett helt liv hade han burit in vedkorgar och kokshämtare. Efter 1997 började sättningen då torpargrunden inte längre fick konstant spillvärme från murstocken. 

Herrbetjänten som vi kallar Brevettato (betyder patent) har jag införskaffat för att försöka få styrsel på "droppade" klädesplagg...

Kanske har andra bloggare åsikter om fernissat trägolv, fernissa, grangolv, Brevettato . .

Ko-rús

Jag gillar kogödsel!
Jag gillar ko-rúsen!
Kobajs - jajamensan!

Äng är åkers moder sa Carl von Linné. Yes, så sant som det är sagt!
Det betyder att ängens hö är nödvändigt för att boskapen skall överleva under vintern och i sin tur ge gott om gödsel för åkern. Ju mer gödsel det fanns, desto större åkermark och bättre skörd av säd kunde bonden få. Inte underligt att en stor gödselstack innebar rikedom!!! Jag gillar när jag kör genom landskap och ser en gödselstack utanför en lagård, där finns levande kossor! Här i norr upplever jag det knappast.

På Sörmlands museums hemsida kan man läsa det här som jag tycker är bra och lägger ut direkt på Timmer & Masonite:

"Uttrycket ”äng är åkers moder” visar hur viktig ängen var. Den gav vinterfoder till djuren, som gav gödsel till åkern. Storleken på ängen styrde alltså hur mycket åker som kunde brukas.

Efter 1946 förändrades jordbruket radikalt. Efterkrigstiden innebar specialisering, rationalisering, effektivisering och stordrift inom alla områden i samhället. Industri och kommunikation växte i snabb takt, landsbygden avfolkades, naturresurser exploaterades. Ensidigheten, med djur på en gård och spannmål på en annan gård, betydde att konstgödsel och kraftfoder måste köpas eftersom det inte producerades på gården. Det behövdes inte djur på gården för att man skulle kunna odla. Det urgamla uttrycket ”äng är åkers moder” gällde inte längre.

Naturtypen ängen har minskat mycket kraftigt. Idag finns endast små spillror kvar av ängarna, de som en gång var stora och viktiga delar av odlingslandskapet. Men varför behövs ängen? Den är unik för att det finns så stort antal arter där. En äng kan hysa 40-50 arter av blommor och gräs per kvadratmeter! Växterna ger föda åt insekter som i sin tur blir mat till fåglar."

Allan Karlsson, Altsjö, Småland kör gödselspridaren. Foto av mästerlige dokumentär-fotografen Sune Jonsson från Västerbotten.

Det var länge sen jag såg en gödeslspridare in action nu. Konstgödsel är förhärskande kan jag tro.

Då höstterminen börjat och jag gick i skolan i Lögd´, brukade jag promenera hem. Gick jag längs Riks13 brukade mamma ropa nerifrån gården att jag skulle släppa loss korna som stod tjudrade på lägdornas frodigt gröna återväxt. Det var ett nöje att göra det, kossorna ville så gärna hem till lagår´n för att bli mjölkade. Och efter sig lämnade de nyttig gödning.

Som vuxen har jag lärt mej att här trivs till exempel dyngbaggen men att den får svårare och svårare att överleva då tamboskap inte går ute. Jag som åker titt som tätt från mellan- och norra delen av landet och märker tydligt hur få kreatur som går ut norr om Dalälven. Utegångsdjur finns i mellersta och södra Sverige.

Det här är lycka för mej att se. Just de här korúsen är årsgamla och fotograferade i ett naturreservat i mellansverige. Jovisst, just de här finns där för att länsstyrelsen betalar bonden för att ha djur gående här sommartid. Antagligen är det spår efter köttdjur och inte mjölkkossor.

Hur som helst gör de mej glad... det här är landskapsvård och mycket mer. Jag tar bilderna igen och igen...























Om ni inte visste det redan så är år 2010 FN:s internationella temaår för biologisk mångfald, eller biodiversitet. Syftet med året är att bland annat öka kunskapen om biodiversitetens betydelse och stoppa den snabba utarmningen av den biologiska mångfalden orsakad av människans aktiviteter.

Och den 7 augusti i år ordnade naturskyddsföreningen Ängens dag.

Vi hänger på med det lilla vi kan göra, jag och mannen min, med liar och räfsor.


Kanske har andra bloggare också skrivit om gödsla, kogödsel, gödselspridare, äng är åkers moder

Tjurpengar

1945 bildades en tjurförening här i byn. Myndigheterna hade beslutat att bönderna skulle använda tjurar godkända av hushållningssällskapet vid betäckning. Tjurhållningen gick ut på anbud och den av hemmansägarna som lämnade lägst anbud höll tjuren i sin lagård. Fritiof Löfgren, som var den förste tjurhållaren, ersattes med 580 kronor för 14 månader. Varje bonde betalade till föreningen ett visst pris per ko och år. 1960 upphörde man med tjurhållningen i byn då den som då höll byns tjur, ville upphöra med det. Och som det står i hembygdsboken: "i och med detta år slutade nästan alla jordbrukare med kreatursskötsel".

I byastämmans protokoll från den 25 maj 1960 står följande att läsa:

§ 2
Enär byns tjurhållare Oskar Jacobsson sagt upp tjurhållningen fr o m den 1/6 1960 upptogs till förhandling huru i saken skulle förfaras. Då det ansågs omöjligt att placera tjuren hos någon annan person inom byn beslöts enhälligt att sälja tjuren till Västerbottens slakteriförening.

Från Jacobsson inkommen räkning angående tjurhållningen bordlades till kommande bystämma, som skall hållas den 13 juni 1960.

Min familj höll ut 11 år till. Jag minns hur jag följde pappa med en av våra vita kor längs gammvägen, Kustlandsvägen, till tjuren som då fanns i Lögd´. Jo, det har jag gjort och det var på 60-talets sista år!

Ett trevligt foto från 50-talets början. Pappa och sommarpojken Gunnar från Stockholm med en kviga.

Här nedan en mycket äldre sammanställning av några personer i byn som tillsammans höll en tjur. Ur byakistan. Av namnen att döma hör detta till 1800-talets slut.

Förr hade byalagen hade en reglerande funktion. Det kan man se genom att stämmor hölls inte endast en gång per år. Numera har byalagen en förvaltande funktion. 1973 kom samfällighetslagen och anläggningslagen som de flesta  "byalag" numera sorteras in under. I min by har man inte riktigt hängt med i svängarna utan man lever kvar i tron på byåldermannen med oinskränkt beslutsrätt trots att en bysamfällighetsförening bildades senhösten 2007.

.

Läs även andra bloggares åsikter om tjurförening, hushållningssällskapet, byålderman, samfällighetsförening, byastämma

Hugin elektrisk symaskin

Den metallic-gröna symaskinen från 50-talet finns kvar. Den fick jag med mej då jag flyttade hemifrån. En nyare fanns då i föräldrahushållet.

Den har ett rejält och vackert arbetsbord av björk.

Inredningen i 50-tals köket på övervåningen består av målad masonite i lådförstycken och luckor samt lådhandtag av fernissad björk. Arbetsbänken har träskiva kantlistad med fernissad björk och fastskruvad med försänkt spårskruv med kullrigt huvud. Bakbordet syns under bänkskivan och är alltså utdragbart. Finess! Arbetsbänken är behandlad med svart laboratoriebets, så vanligt på 50-talet.

I instruktionsboken kan man se hur fotpedalen ska användas. Jag har alltid vänt den tvärtom eftersom jag tyckt det varit bekvämast, kanske för att jag inte har höga klackar när jag syr?

 

Nu är det så att spolanordningen inte fungerar som den ska. Jag funderar på att lämna in den för översyn till en symaskinsverkstad. För visst vore det bra att ha en helt fungerande vacker mekanisk elektrisk Hugin symaskin.

Hema-stolen från Industristolar AB i Stockholm, fyller fortfarande sin funktion. Höjden anpassas genom att den snurras. Praktisk för en vuxen, rolig att leka med för ett barn!

  

I den här läderskodda väskan förvaras min Hugin symaskin. Snyggt!

Det här är min nya symaskin, den första jag köpt själv faktiskt. Nyligen. Den är elektronisk och har många mönstersömmar men jag tror inte jag behöver dem. Den har bara en mjuk plasthuv som skydd då den inte används. Den saknar sybord. Det gick dock väldigt bra att sy gardiner i tunt bomullstyg från 50-talet. Den har också nålpåträdare vilket kan vara till hjälp nu när jag nått mogen ålder. Och den lär ska kunna köra rakt över dubbla, ja fyrdubbla sömmar, utan att nålen går av eller att man behöver hjälpa till genom att dra runt remmen med hjälp av handhjulet.

.

Kanske har även andra bloggare åsikter om symaskin, Hugin, köksinredning 50-talet

Jakten på Slottssenapstuben # 3

Hittade ICAs historiska hemsida och tittade runt litegrann sökande på "Slotts" och "senap". Hittade där nedanstående bild:

Ser ni vad jag ser? Längst ner till höger! En senapstub från Slotts AB skymtar fram!!! I en stringback. Wow...

Nu vet jag alltså lite mer: tuben var vit upptill, typsnittet verkar vara detsamma som på reklamen nedan fast troligen svart. Jag minns med bestämdhet att korken var röd. Men hur såg tuben ut nertill, vilken färg hade den??? En liten bit har minnet har i alla fall fräschats upp

Korken var av den äldre typen som var 6- eller 8-kantig, inte den nyare runda med räfflad kant för bättre grepp och med konform för att göra hål för öppning (den till höger i ett försök att illustrera vad jag menar).

Det här fotade jag i Västerås efter tips från en vän som hörde om min jakt på senapstuben. Trevlig neonskylt med SlottsSenap men ändå inte det jag letar.

Jakten på Slottssenapstuben # 1
Jakten på Slottsenapstuben # 2

Läs även andra bloggares åsikter om Slotts senap, senapstub, Slotts AB,

Landskap

Det finns så många olika landskap att tycka om, inte bara mitt.
Jag känner samhörighet med den som kan fömedla en känsla som i den här dikten:

Landskap

Bakom huset mitt emot
har månen stigit upp
Kvällens svalka har sänkt sig
På avstånd slamrar spårvagnen
Doften från havet tränger ända hit
o detta landskap gör mig helt förvirrad

Orhan Veli