Ljusnedskräpning och mörkerförstörelse

Tysta och mörka platser kommer att bli en bristvara, platser som i framtiden kommer att locka många människor förstår jag. Mörker, tystnad och snövintrar är boendekvalitéer att värna om. Låt oss slippa alla dessa förstörande belysningar i trädgårdar, på tomter och ibland längs vägar, på fasader. Både för skönhetens och miljöns skull. På landet och i staden.

Billigt, billigt! Stolplyktor från Rusta.

Jag minns hur jag tänkte på 1970-talet då det skulle dras gatubelysning genom byn. Man ville ha belysning längs båda vägarna, både gamla Kustlandsvägen och längs den asfalterade riksvägen (som hade ersatts av E4 på 1962). Vägarna går parallellt med 100-150 meters avstånd. Jag ville inte ha så mycket belysning för stjärnhimlen skulle bli svårare att se. Vintergatan och norrskenet kommer så lätt bort. Jag var nyfylld tonåring och vem brydde sig om mina tankar. Det låg även prestige i detta, att visa grannbyarna att vi inte var nån fattig by som inte hade råd med alla dessa lampor.

Under några år var belysningen släckt mellan midnatt och kl 5. På helgerna passade jag på att ta en promenad just då de släckts. Nu är lamporna alltid tända hela natten för det sägs att det inte går att stänga av dem i intervall eller att det inte lönar sig???

Sedan något år tillbaka har vi här vad jag kallar ljusnedskräpning och andra kallar stiligt rödblinkande pärlor. Erfarenheterna och utbildning ger olika effekt på hur vi uppfattar omgivningen, hur vi uppfattar de i takt blinkande varningslamporna placerade på 40 vindkraftverk i solnedgångsläge. Snart kommer det att byggas ca 30 ännu högre vindkraftverk, närmare byn. De kommer att som ge ifrån sig blixtrande vitt ljus. Det sägs att man ska ge folk vad folk vill ha. Jo, nog är det så nog. Själv är jag glad att jag inte bor här permanent och kan dra mej tillbaka till en kulturbärande omgivning.

En enda timme lördag den 31 mars mellan 20.30 - 21.30 kan man släcka all elektrisk belysning för vackerupplevelsens skull, mot "ljusnedsmutsning". Läs mer HÄR. Jag släcker lamporna för stjärnhimlens, norrskenets och månskenets skull och tittar norrut. Kommunen här är inte med bland de kommuner som anmält sitt intresse att engagera sig, det har däremot min andra hemkommun och över 200 andra.

Bilden nedanför är en satellitbild över Europa och lite till av världen, som visar hur mycket ljus som strålar uppåt rymden från elektriska belysningar. Att vi gör av med otroliga mängder el till "upplysing" är härmed bekräftat. Och mer krävs och mer produceras för att hålla den ekonomiska karusellen snurrande.

Bild från NASA, Defense meteorological satellite program

Som kontrast visar jag en bild jag fascinerats över sedan 2-års ålder:

Visst måste man som barn påverkas av att få uppleva detta? Att sitta varmt och tryggt invirad i en kär vuxens knä och titta in i eldens sprakande sken, för övrigt helt omsluten av mörker. Att sitta utomhus under stjärnhimlen och lyssna på de vuxnas prat och berättelser. Jag har påverkats trots att jag bara sett bilden, inte verkligheten, då jag så många gånger bläddrat i boken som jag fick av pappa, Vandrande by. Fotograf var Anna Riwkin-Brick.

Ack vore vi fler som uppskattade mörker, säkert mörker, vackert mörker, trevligt mörker, fantasiskapande mörker, bra mörker.
.

Kanske har även andra bloggare åsikter om Earth hour, energiproduktion, ljusförstörelse, månsken, norrsken, stjärnhimmel, mörker, NASA, Defense meteorological satellite program, öppen eld, brasa

Som godis

I byggvaruhandeln för specialändamål - för byggnadsvården - hittar man mycket roligt och vackert.

Tre storlekar av nytillverkade förnicklade knoppar ligger och blänker i korgar. I Stockholm. Funkisknopp "Ribersborg" kallas dessa här i byggnadsvårdsbutiken. Då ikea sålde mellanstorleken hette de något annat, priset var likaledes ett annat.  Sådana här köpte jag till köket i min funkislägenhet på Södermalm en gång i tiden då där byggnadsvårdades. Jag var tidigt ute med den här funkis-byggnadsvården och såg även till att de mörka Pello-strömbrytarna samt den gamla vackra elmätaren fick vara kvar då även installationer skulle bytas. Det gällde att vara viljestark och känna till regler för att få igenom detta. Då. För att inte tala om då jag hade åsikter om ledningsdragning och läggning av linoleummattan :-) Men det fanns även hantverkare som tyckte det var bra att jag gjorde ett tydligt medvetet val - t.ex. snickaren som skulle sätt upp nytt brevinkast på ytterdörren var oerhört glad att själv slippa välja. På den tiden fanns inga byggnadsvårdsbutiker i landet men produkter från 30-40-50-talet fanns ändå i handeln. Det gällde bara att ta sig tid att leta och bläddra i kataloger.

Ytterdörrarna var intakta från 30-talet och även den första namnskylten i funkisstil satt på dörren men med ett annat namn än mitt. Jag skruvade loss de små spårskruvarna, tog med skylten till Axwalls Gravyr AB på Dottninggatan 88 och fick mitt namn graverat i samma typsnitt som originalet men på baksidan. Sen satte jag upp dörrskylten igen. Fint! Det är detaljerna som gör det.

Jätteroligt att så många numera fått upp ögonen för vikten av bevarade detaljer. Funkisknopparna fick följa med då jag flyttade. Äkta vara, bra kvalitet, nästan tidlös formgivning.

Kan berätta att många byggvaror som säljs inom byggnadsvårds-branschen, kanske särskilt 1900-talets varor, tillverkas för byggbranschen som helhet och säljs där till ett helt annat pris än vad byggnadsvårdsbutikerna gör. Att anlita en kompetent arkitekt som har överblick och kanaler till detta, kan löna sig.

Jag ifrågasätter alltså byggnadsvårdsbutikernas prissättning. Deras sortiment är avsett för kulturbärare, inte för den vanliga människan som behöver komplettera sina beslag. Jag tycker faktiskt det är synd att utvecklingen gått åt detta håll, byggnadsvården blir särskiljande, kulturelitistisk om ni fattar vad jag menar...
Tillhör byggnadsvårdare kultureliten?
.
.
Kanske haräven andra bloggare åsikter om funkisknoppar, Ribersborg, funktionalism, Pello, strömbrytare, formgivning, byggnadsvård, prissättning, kulturelit

Historiska kartor över byn

Över min hemby finns historiska kartor från 1646, 1698, 1771, 1819 och 1869. På flera av de gamla kartorna finns väldigt många olika namn på platser. Få av benämningarna används idag. De har fallit i glömskans brunn. Själv försöker jag åtminstone använda de jag minns mina föräldrar nämna. Jag hör dem sällan i dagligt tal numera. Hallå hembygdsförening, var finns ni?

Utsnitt ur kartan från 1819.

De här namnen används på platser i byn år1819:

Rödningsland i Näset

Knösen

Skogsgärdan

Stomgärdan

Stomgärdan åker

Storstycke och Radden

Nywärke

Nysvedjan

Halla

Hjulholmen

Stubbrödningen

Qvarnhusfällan

Wipperfällan

Gammrödningen

Ladusvedjan

Åkersvedjan

Norråkern

Gångrena

Bredlandet

Halldahln

Norråkern

Nyåkern

Stomtegarne

Sundssvedjan

Mjurntegarne

Lill Aspängs rödningen

Strandrödningen eller Långfällan

Årödningen

Ladu rödningen

Kohlmyr

Brax

Kråkbo

Häradsvägen förblifver som förr 12 alnar bred.
********
Det sista handlar om Kustlandsvägen, den då viktigaste landbaserade kommunikationsleden längs Norrlandskusten och genom byn.

1819 års karta

Är du intresserad kan du läsa texten som tillhör fastighetskartan från 1819 HÄR. Det är min översättning av den handskrivna originaltexten och det går bra mycket fortare att ta till sig än handskriften.

Även texten till 1794 års karta har jag transkriberat, den bloggar jag nog om framöver.
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om historiska kartor, Lantmäteriet, benämningar, platser, transkribering

Lärftmangeln i Brynge

Västernorrland är känt för sina linoldlingar och sin linneväv. Tro inte bara att hälsingarna ska få ta äran åt sig för denna kunskap. I Brynge finns en linnemangel som heter duga. Brynge ligger nära Sidensjö strax söder om Örnsköldsvik i ett fagert ångermanländskt landskap. Det här är ett trevligt utflyktsmål, gärna ihop med Sidensjö kyrka och hembygdsgård och allt detta andra som Ångermanland har att erbjuda. Kom hit och titta alla ni som bor längre söderut och aldrig varit längre än till Gävle :-)

Här sträcktes och veks den långa linneväven.

 

Här är själva mangeln. I "trälådan" fanns stenbumlingar som gav tyngd. Mellan lådan och mangelbordet lades trärullar som väven virats upp på. Därefter drogs lådan fram och tillbaka några gången med hjälp av vattenkraft. Själv har jag hjälp mamma att mangla med en mangel som är uppbyggd på samma princip fastän mindre och driven för hand. Det var först 1977 som vi skaffade elektrisk kallmangel.

Så här ser mangeln ut i genomskärning.

Ångermanland har en känd damastväverska vid namn Emma Wiberg (1901-1990). Hon bodde i Valla by i Undrom, Boteå socken. Emma Wiberg är känd för sin högklassiga kvalitetsvävning och hennes stora vävnader i damast finns i dag i många offentliga lokaler, kyrkor och slott. Att hon medverkade i flera stora utställningar , bl a i Paris och USA visste jag inte utan det läste jag mig alldeles nyss till.


Apropå Boteå så kom min farfarsfarmor också från den socken. Hon levde 1824 - 1918.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om lärftmangel, Brynge, linneväv, linodling, Ångermanland, Emma Wiberg, Boteå

Om att vara europé

Jag kände mej som en europé, alltså kände mej ha gemenskap med människor från andra europeiska länder, då jag tågluffade genom Europa 1977, 1980 och 1986. Jag kände mej väldigt mycket som europé då jag polletterade några större kollin till Rom och några dagar senare reste efter med tåg själv för att bosätta mej där. På plats där försökte jag smälta in så gott det nu gick. När jag så småningom kom körande på min Ciao Piaggo och italienare frågade mej efter vägen dit och dit och jag hade svaret, då var jag en europé. Då jag reste hem med tåg genom Europa kände jag mig som en sorgsen europé. Då jag tog tåget till Världsutställningen i Sevilla och stannade till på ett otal trevliga, vackra eller berömda platser på vägen, då trivdes jag verkligen som europé. MEN då jag flyger inom Europa känner jag inte alls samma europeiska gemenskap. Och flyger jag utanför Europa är jag svensk.

Nu när vi gått med i Europeiska unionen känner jag mej mindre som europé, mer som svensk. Helt i motsats till vad politikerna vill och önskar.

Varför är det på detta viset?

.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om Europa, europé, EU, tågresa, flygresa, Europeiska unionen

Utrikes

Jag tycker det här är en häftig förpackning: Törsleffs Vaniljsocker. I tider då en chokladboll inte får heta något annat, då alla gränser ska suddas ut för att ingen grupp ska känna sig stött och mobbad då säljs detta Bourbon-vaniljsocker i denna kartong.

Gissa om jag gillar det!

För mej är det inte mobbande, inte uteslutande, inte nedsättande. Det är exotiskt, personligt, vackert. Det här danskproducerade vaniljsockret vann guldmedalj 1933. Kanske ska jag dra åt mej öronen med tanke på rasbiologismen, 30-talet, Tyskland,. Nej, jag väljer ändå att köpa det här vaniljsockert med Bourbon vanilj. Lika lite om jag vill bli fråntagen svenska flaggan av grupper som jag inte sympatiserar med och som försöker göra den till sin, lika lite vill jag låta vaniljpaketet symbolisera krafter i samhället som ser ner på invandrare eller som ser andra folkslag som underlägsna oss västerlänningar.

Utöver vaniljsocker köper jag det ekologiska vaniljspulvret där hela vaniljstången malts. Alternativt hela vaniljstänger.

.
Kanske har även andra bloggare åsikter om vaniljsocker, Bourbon vanilj, Törsleff, främlingsfientlighet, allas lika värde

Mer om fastbandhagar

I skogsbrynet bakom vår sommarstuga gick förr fätåe, en stig som går på byallmänningen och som löpte jäms med skogsbryn och odlad mark. En fastbandhage som avgränsade byns inägor mot skogen löpte jäms med stigen. Kreaturen skulle hållas utanför lägdor och åkrar.

År 1996 gjordes den första kalhuggningen i direkt anslutning till byn. Tre hemmansägare gick samman och lät en skogsskövlare sköta avverkningen natt som dag. I samband med det slog den första återväxten naturligt nog upp som lövsly, väldigt mycket rönn. Så även mitt på stigen. Som växer igen. Så onödigt. Men så sker i en bygd där man inte är varse och bryr sig om sin kulturhistoria. Vi är två-tre stycken som har uppmärksammat detta. Bysamfällighetens styrelse är verkligen inte intresserade av sådana här gamla stigar, gamla tecken i markerna. Åh nej!

Nå, apropå fastbandhagar: vår granne farbror Kalle berättade för mej, då han bodde på äldeboendet och mindes tillbaka på sitt liv, att n’Jacôpp Ors´n han sa när en fastbandhaga skulle påbörjas: ”Ja no’ gå e hänne bra, barra man kôm på ordninga”. Så sant som det är sagt!

Foto taget av mej från 1970-talet av fastbandhagen vid somamrlagården och sommarstugan.

Här vid skogsbrynet låg tidigare vår sommarlagård som jag minns från min barndom. En bit härifrån finns löta sö´r i byn där flera andra hushåll en gång hade sina sommarlagårdar samlade. Den marken är nu som då gemensamt ägd av oss hemmansägare i byn. Jag tycker att en fastbandhaga passar bra här vid skogsbrynet där sommarlagården låg, jag skulle inte låta bygga en så´n runt min gårdstomt eftersom det kulturhsitoriskt aldrig funnits någon sådan där. Fanns det inhägnad runt gårdarna vid förra sekelskiftet så var det vackra spjälstaket. Runt morfars hus har inget sådant funnits.

Stenklyfts geometriska uppmätning av byn 1646. Fastbandhagen runt byn mellan åker och skog syns som ett längsgående streck med två tvärstreck med jämna mellanrum.

Den här fastbandhagen/gärdesgården finns i Rundviks industrisamhälle. Gärsgårdar av trä rankas högt numera och återfinns i villaområden där de aldrig existerat rent historiskt. Själv tycker jag att staket eller häck passar bättre där. Att kostnaden för att tillverka en gärdesgård numera är hög, påverkar synen på dem, ger dem status. Människan är oförbätterlig i mina ögon. Förr gjordes trägärdesgårdarna / fastbandhagarna av markägaren själv som också hade allt material som krävdes, granslanorna och vidjorna. Inga kontanter behövdes för inköp. Därför var det var ingen status att ha gärsgårdar, det var en nödvändighet, ett behov fött av levnadssättet med kreaturhållning.

För den som vill fördjupa sig i gärsgården finns den utmärkta boken av Sten Hagander: Gärsgår´n i vårt landskap. Hantverk, historia, handledning. Den finns självklart i mitt eget bibliotek.
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om skogsbryn, fätå, byallmänning, gärsgård, fastbandhage, kulturhistoria

Femtmänning

Här är Ulrika med blommig klänning och en blomsterkrans som jag bundit. Det är den 7 juli 1977 och jag vill fotografera söta grannflickan med den enfärgade klänning hon hade på sig. Men mamman tyckte hon skulle ha på sig blommiga finklänningen. Här ser ni fotot. Vi har samma anfader fem generationer bort. I bakgrunden står lägdan i frodig fägring och Rönngrens hus, då med tegeltak, skymtar där bakom.

Min mamma hade 26 kusiner i byn då hon var barn. Jag hade fjorton tremänningar (om jag räknat rätt) bara hemma i byn då jag var liten och totalt sett många fler, de flesta boende i socknen. Detta gällde självfallet inte bara för mej, utan de flesta i byn.

Att umgås i en sådan bygd är väldigt mycket eljest än i storstan. Man föds in i ett socialt sammanhang som är positivt och tryggt på många sätt. Naturen finns nära och är man ett fantasirikt barn saknas aldrig sysselsättning. Nackdelarna är att vuxna har hållhakar på varandra vilket innebär att många inte törs säga sin mening, inte ens då viktiga och frågor diskuteras som påverkar det egna ägandet. Jag märker nu som vuxen och hemmansägare att mycken rädsla finns i byn. Jag anser att det förhindrar demokratiutvecklingen, nepotismen frodas, möjligheten till gränsöverskridande samarbete försvåras. Ni vet vad som gäller: det här med "jägarkulturen", ta-saken-i-egna händer-kulturen utan kunskap om gällande lagar och regler. Jag återkommer i ämnet :-)  Detta är nackdelen med en liten by, litet samhälle - bymentaliteten. Rädslan. Likriktningen.

Från mitt hus ser jag till vänster gården där min morfarsmormorsfarfar och -farmor Isac Pehrsson (1733-1788) & Kerstin Mattsdotter (1734-1810) bodde. Hemmanet numro 1 köptes in 1723 av Isacs far Pehr som kom från Arnäs i Västernorrland. Hemmanet hade då legat för fäfot i nästan två decennier, anledningen till detta har jag inte tagit reda på än. Krig och elände kan tänka. Idag finns den gamla mangårdsbygganden kvar, en parstuga i 1,5 våningar, ibland benämnd västerbottensgård eller som man sa här förr - en langkakes, en långkatekes.

Till höger finns stod gården där morfarsmormorsfar Jacob Isacson (1782-1862) med hustrun Ulrika Christiansdotter (född 1781) bodde. Där växte morfarsmor Klara upp. På båda gårdarna bor släkten kvar men på den till höger har ett nytt bostadshus uppförts efter en brand. Förmånsbônning finns och en 1900-tals-lagård.

Jag försöker livligt föreställa mej hur jag skulle ha varit som person om jag stannat kvar här i byn efter högstadiet ...
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om bymentalitet, likriktning, trygghet, kusiner, tremänningar, släktforskning, hembygdsforskning

De mjuka formernas servis

Hemma åt vi vardagsmat på de mjuka formernas servis. Wilhelm Kåge var formgivare vet jag nu, Gustafsbergs porslinsfabrik tillverkade. Det var en servis lite före sin tid då den inte hade någon dekor, det bästa vackra vardagsvara tycker jag. Men servisen fanns med många andra namn, var och en med sitt mönster. Till exempel Grå rand som vi hade några djuptallrikar av. Jag har köpt på mej så många fler senare.

Jag älskar karotterna i olika storlekar med inböjda kanter. Det var en av de första sakerna jag köpte på second hand på 80-talet till mitt eget nya hushåll. Plus eldfasta Gefyr av Stig Lindberg, även den från Gustafsberg. Med inspiration från mammas 50-tals inköp som jag redan då satte högt.

Jag har haft svårt att hitta uppgifter om den vita de mjuka formernas servis. Tallrikarna är svåra att hitta på loppis och Tradera, kanske för att de är omärkta, osignerade och med ganska alldaglig form.

Den första uppsättningen av den här servisen köptes på 50-talet till föräldrarnas hushåll. Under 70-talets början slutade den tillverkas. Precis innan köpte mina föräldrar en kompletterande uppsättning tallrikar. Vill minnas att vi höll familjerådslag omd etta beslut. Porslinet tillverkades i två nyanser vitt, en krämvit och en kritvit. Hur det nu var, var ursprungsuppsättningen krämvit men kompletteringstallrikarna är kritvita. Om det var ett missföstånd i beställningen eller om bara den kritvita tillverkades på 70-talet - det ha jag inte kunnat reda ut. Någon retrobloggare som har svaret?

Ur Vi husmödrar nr 1/1955 hade temat Måltidstrevnad:

Just till den här bilden lyder texten så här:
Vilhelm Kåges ”de mjuka formernas servis” är en exponent för flintporslinet. Här har den plastiska porslinsmassans möjligheter tillvaratagits väl. Alla pjäserna i servisen har mjuka, vackra former och de är samtidigt funktionella. Servisen på bilden heter Grå rand. Några prisexempel: flata och djupa tallrikar 33 :- per duss., tillbringare 1 l 8:-, karott 20 cm 6:50, djup skål 1,4 l 8:-, 2 l 11:-, stekfat 28 cm 7:-, kaffegods 27:- duss., sockersats 7:50. Man kan också få denna servis med annan dekor eller helt odekorerad. Som prisjämförelse kan nämnas att odekorerade tallrikar kostar 18:-.


En servis som passade lika bra på 50-talet som 60 år senare måste man väl verkligen få kalla vacker vardagsvara? Love it!

Mittens rike

Jordens mittpunkt - morfars hus :-)

.

.

.

.

.

Todays 70th

Minnen från 70-talet kör igång på den här låten. Både glada och vemodiga i en salig blandning. Härligt då, härligt nu!

Minns känslan av häftig frihet första gången jag körde bil ensam med nytaget körkort. Världen var min :-) Först i familjen att ha körkort.

70-talet var bland annat flätor, utsvängda jeans, skor av mockasintyp, pärlskärp, oljekris, första pizzan, jobben sommar efter gymnasiet på Masonitefabriken i Rundvik, musik som strömmade ur bilens Clarion bandspelare, byggpraktik, livsfilosoferande på stockholmscaféer, teodicéproblemet, död, studier, musikpubar, första operabesöket, första tågluffningen, hänförelse över den blå mattan av scillor i april vid Floras kulle, sista hässjan som ladades, jordbruksnedläggning, uppbrott från den lilla byn, ständigt återvändande, växtfärgning, stickning, nya sociala sammanhang...

.
.

Internationella kvinnodagen den 8 mars

 Åtta äldre kvinnotidskrifter finns numera tillgängliga på nätet.

• Tidskrift för hemmet   1859-1885
• Dagny   1886-1913
• Framåt    1886-1889
• Hertha   1914-1935
• Rösträtt för kvinnor   1912-1919
• Idun   1887-1912
• Morgonbris    1904-1936
• Tidevarvet    1923-1936

De finns att läsa och ladda ner HÄR.

Tidskrift för hemmet var Nordens första kvinnotidskrift. Den var språkrör för den oorganiserade borgerliga kvinnorörelsen. Med redaktören Sophie Adlersparre fick den tidens kvinnofrågor sitt utlopp här. Tidskriften stor på religiös grund och samförstånd mellan könen var idealet. Detta kände inte jag till tidigare. Gjorde du?

Det är Kvinnsam, ett nationellt bibliotek för genusforskning vid Götborgs universitetsbibliotek som sett till att du enkelt kan nå dem. Lite historik om kvinnopressens framväxt i Europa kan man också läsa om här samt biografier och lästips.

Min morfarsmormors ogifta syster Ulrika, Smör-Ulla kallad, myndigförklarades vid 54 års ålder efter att hennes far Jacob skrivit till häradsrätten och begärt hennes myndigförklarande. Det var år 1862 och pappa Jacob dog samma år varvid Ulrika fritt kunde bestämma över sina markegendomar. Hon behövde ingen förmyndare vilket både ogifta och gifta kvinnor vanligtvis behövde vid den tiden. Vilken förutseende far hon måste ha haft och vilken viljestark kvinna hon själv måste ha varit!

Har skrivit mer om internationella kvinnordagen och om kvinnans myndighetsålder.
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om internationella kvinnodagen, Kvinnsam, kvinnotidskrifter, kulturhistoria, myndigförklaring

Two of us

Jag känner igen det här vardagsmysteriet.



Men hallå! Hur kommer det sig att vi båda bor här, men så fort vi ska städa så "hjälper du mig"??

Då jag var ung trodde jag att vi femtiotalister skulle komma längre än vad den här seriestripen visar :-)

Torson

Det här med konst kan vara mycket.
Jag minns första gången jag som arkitektstuderande kom i kontakt med Barbro Bäckströms torson av skulpterade metallnät på en utställning. Jag föll genast för de här ljus- och skuggspelande verken.

Den här skulpturfotot hittade jag på webben för länge sen, okänt var.

Barbro Bäckström 1939 - 1990.

Skissen till "Ljusspegel" finns på Skissernas museum. Foto: C. Knutsson



Den här nedersta bilden, skissen i gips till "Ljusspegel" finns på Skissernas museum i Lund. Jag får genast kejsar Augustus fantastiska fredaltare i marmor i Rom, "Ara pacis", i tankarna. Ett byggnadsverk som jag studerat noggrant på plats. Kroppar i relief som frigör sig ur massan eller hålls kvar i den om man så vill. Det hela är väldigt suggestivt.

Skissernas museum, Lund är ett museum ska jag se till att besöka. Att få presenterat för sig tankarna bakom ett färdigt konstverk eller byggnad är ju minst lika intressant som det färdiga verket.
.
.

Kanske har även andra bloggare åsikter om Barbro Bäckström, konstnär, torson, nätskulpturer, Skissernas museum, Ara Pacis, konst

Knackeliknack...

Att knacka på ytterdörren som besökare och sen vänta att någon ska komma och öppna - så gjorde man aldrig i min barndom. Not. Det var stadsfasoner.

Vanligast var nog att man knackade, tog tag i dörrtrycket, öppnade dörren och samtidigt ropade Är det någon hemma? eller liknande. Farstun var sval under vintern och därför var även köksdörren var stängd. Det fanns inte en suck att höra en knackning på ytterdörren under sådana omständigheter. Främmene, besökarna, gick in men utan att vara oförskämda och smygande tjyvlyssna på husets folk, främmandet gjorde sig hörda genom att högt tilltala de boende i huset. Att någon fanns inne var självklart då dörren var upplåst och ingen kvast stod lutad mot dörren.

Jag har i efterhand några gånger fått veta att jag missat besökare då jag inte hört knackandet och ingen stövlade in. Det känns smålet (snopet).

En gång tidigare i år hörde jag dock att det knackade (nu var vi varmt i farstun och köksdörren öppen) och ropade Kom in men inget hände. Endera hörde vederbörande inte detta eller så är man invand att någon kommer fram till dörren och öppnar den. Man antar att dörrn är låst. Som i stan. Trots att ingen ringklocka finns. Eller så upplever man sig som ofin om man stövlar in. Det knackade två gånger till. Då inget hände när jag vrålade Stig in gick jag och öppnade och den unga underbara stackars tjugoåriga besökaren fick veta att här knackar man bara en gång - sen stiger man in. En uppvisning i formidabel tillrättavisning minsann  :-)

Sen hade vi en väldigt bra samvaro med diskussion om utbildning, kulturella uttryck, mänskliga rättigheter, västvärldens försök att dominera och domptera utvecklingsländer, likriktningens vara eller icke vara och annat intressant. Det är långt ifrån med alla jämnåriga jag kan föra en sådan diskussion.

Nå, ingen dörrklocka kommer upp intill den här ytterdörren, inte ens om den är byggnadsvårdsriktig från Byggfabriken. Vi befinner oss ändå på landsbygden och här finns ingen tradition med en så´n pryl. Lika lite som en lyktstolpe på gården. Här ska lamporna sitta på husknuten eller åtminstone på en vägg, på en fasad. Inte heller kommer jag att sätta upp nummerskylt på husfasaden OM den ovanan sprider sig till byn - det är väl ingen stad med gator huset mitt finns i. Här finns en landsväg och postlådor. På postlådorna finns nummer för att underlätta för lantbrevbäraren. Att de här sakerna som dörrklocka, gatnummerskylt och lyktstolpar dyker upp antar jag beror på att landsbygdens invånare inte vill känna sig som "kusinen från landet" i förhållande till stadsborna. Alltså en uttryck för underlägsenhetskänsla. man villv ara förmer och det tror man sig bli genom dylika attribut. Helfel!

Det är och ska vara skillnad på stad och land anser jag som har bott under båda förhållandena och gör jämförelser. Nämen hörni, vi ska vara stolta över det vi har och inte försöka likna stadsborna  :-)

Kanske har även andra bloggare åsikter om dörrknackning, ytterdörr, dörrklocka, stad och land, landbygd, skillnader, kallfarstu

Hälsobågen

Nu ska jag visa insidan av dörren till 50-talskökets matskåp. Pappa tillverkade en specialförvaring som hängts på dörren och den målades i accentfärgen rött så klart. Allt från 1950.

Hälsosbågen har mamma klippt ur en tidning och klistrat upp.

Här i högra delen stod en flaska fiskleverolja då jag var barn. En matsked en gång i veckan vill jag minnas var doseringen :-)  Och kan ni tänka er, jag var aldrig bångstyrig och vägrade svälja denna oljiga vätska som så många minns med avsky. Den var ingen läckerhet men inte heller otäck tyckte jag som kanske var ett underligt barn i det avseendet. Jag hade så mycket svårare för vispat ägg, äggtoddy som vi sa. Det tog längre tid att dricka upp.

Då jag under en resa i Norge upptäckte Møllers Tran köpte jag en flaska vilka blivit fler. Men det är inte helt lätt att få tag på naturell fiskleverolja, så den bästa gå-bort-present jag någonsin fått var en 500 ml flaska Møllers Tran från ett par norska vänner på besök :-)

.

.

Kanske har även andra bloggare åsikter om fiskleverolja, tran, hälsobågen, äggtoddy

Skogen är ofräsch

Bilden har jag lånat från Lavaland TEXT

Följande krönika fastnade i mitt sinne då jag läste den:

"
När var du och dina barn i skogen senast? Enligt undersökningar har skogsbesöken minskat med en tredjedel på 20 år - och barnens skogsbesök har halverats.

"Vi vågar inte längre släppa ut ungarna" säger professor Lars Kardell på Statens Lantbruksuniversitet. Han har studerat våra skogsvanor under decennier. När han började forska om skog på sextiotalet hade han helt andra förväntningar.

"Jag trodde att det skulle bli rena trafikstockningar i skogen. Ju mer upplysta människor blev desto fler skulle söka sig ut i naturen."

Men så blev det inte. Ungdomar uppger i undersökningar att de inte vill ut i skogen för att "den är ofräsch " eller "tråkig - man kan ju inte köpa något där!". Andra är rädda för skogen, deras föräldrar har lärt dem att det finns fågelinfluensa, smittbärande fästingar eller pedofiler i varenda buske.

"Barnen är överbeskyddade. De får inte gå till skolan eller pulkabacken själva och då missar de också att hoppa i snöhögar, jaga varandra svettiga, ta en genväg som är en senväg och lära sig hitta. Att låta dem bygga en koja i skogen existerar inte längre. Man kan ju slå sig!"

I stället sitter barnen inne och spelar dataspel och tittar på tv två, tre timmar varje dag, dricker läsk och får ont i hela kroppen. Man kan undra vad som är farligast.

Det är väl ingen hemlighet att jag numera är lite jävig ämnet, helt skogstokig för att vara ärlig, att jag genom militärträningen lärt mig älska naturen och skogen. Vi är en liten, men växande skara, som älskar att kräla i lera, klättra i träd, brottas i snön och göra situps i en glänta med fågelsång i bakgrunden. Jag skulle så innerligt önska att alla skolbarn också fick köra naturliga träningspass i skogen, att de kunde få lite skrubbsår och blåmärken och komma upp i maxpuls i en vacker skogsbacke.

Men icke. Om de över huvud taget rör på sig ska det vara schemalagda prestationsaktiviteter på konstgräs och med upplysta banor. Och alla ska skjutsas i bil till och från träningen. För att naturen är - ofräsch och farlig! Som vanligt gör barnen som vi vuxna gör. Om vi vuxna aldrig hoppar i vattenpölar och kastar oss baklänges i lövhögar - så kommer barnen heller aldrig att våga göra det. Det räcker med att gå ut och närstudera en myrstack eller lyfta på en mossig sten - så stimulerar man barnens fantasi och upptäcker naturens små mirakel tillsammans.

"Det går utmärkt att leva utan skog. Men man missar lite av livets glädjeämnen. I stället hänger man en pelargon utanför fönstret och stoppar en bofink i en bur, så tycker man att man får naturkänsla", suckar Lars Kardell.

Jag kunde inte sagt det bättre själv. Så öppna burarna, kliv ner från löpbanden och ge er ut i världens största och bästa träningslokal: Naturen!

"

skriver Hillevi Wahl, kolumnist i Metro 2012-02-15.

Motionera mera

På vissa håll motionerar politiker om skötselplan för vägrenarna. Det tycker jag är omtänksamt och förutseende. Vem tar tag i en sådan fråga i min bygd? Vem tar vara på värdet av artika vägrenar? Själv funderar jag en hel del på hur vi bäst skulle kunna öka mångfalden till 60-talets nivå längs den grusade "gammvägen" Kustlandsvägens vägrenar.

Skylt i Mälardalen. Jag fotade den i höstas.

Det här är ett utdrag ur en motion angående vägrenar i Mälardalen:

Tyvärr sker en skövling av dessa biotoper idag. Som exempel kan nämnas de artrika vägkanterna i Lerbo, som denna sommar har slagits tre gånger. Här har till och med blommande orkidéer, som är fridlysta, mejats ner. Det gäller ett stort bestånd av fläckigt nyckelblomster och nattviol, arter som verkligen behöver skyddas om de ska finnas kvar för kommande generationer att glädjas åt. Men även andra arter som prästkrage och johannesört har slagits innan de hunnit gå i frö.


På Gotland sparas vägrenarna på många håll. Det sker dels för att den biologiska mångfalden ska få en chans, men även för att skönhetsvärdet ses som en turistisk tillgång. På samma sätt borde vi resonera i denna kommun, som kallar sig Sveriges lustgård. Nermejade orkidéer borde inte höra hemma i den lustgården.


Det är hög tid att kommunen tillsammans med Vägverket diskuterar och kommer överens om på vilket sätt de blommande vägrenarna ska hanteras och skötas. Vi måste också ta reda på var de vägrenar finns, som har de högsta biologiska värdena. Alla vägar behöver inte heller skötas på samma sätt. Små vägar har ofta fler arter än de stora. Här kan blomsterprakten få finnas kvar längre så att växterna hinner fröa av sig. Katrineholm kan sedan använda småvägarna i turistiskt syfte och locka människor att köra vackra omvägar för att njuta av prakten – till fromma även för den biologiska mångfalden. Framför allt måste de hotade arterna som ovan nämnda orkidéer skyddas!


Att köra en mindre väg med prästkragar, måror, johannesört, renfana och orkidéer på vägrenarna är en härlig skönhetsupplevelse – låt det bli ett signum för Sveriges lustgård Katrineholm.

Svensk vägskylt som visar vacker vägsträcka, ett stycke väg som är värt att köra en omväg för. Denna fotograferadd jag i Västergötland. I Europa finns kartor med vackervägar utmärkta. Efter en sådan har jag kört bil genom halva Italien. Det var inte alls dumt :-)   Tänk er att få till en levande, vänlig bygd just här, som kulturturister hittar till, hm...

.

Kanske har även andra bloggare åsikter om vägren, vägkant, artikedom, vacker väg, njutbart, Kustlandsvägen

Det som brer ut sig...

...är glesbygd, övergivenhet, igenväxta lägdor, ödehus. Vem är väl jag att motarbeta tidens gång, det som kallas utveckling.

Så här ser två andra bloggare sin del av världen. Bräcke presenteras så HÄR av Hemliga trädgården som i vanligta fall tar enormt vackra bilder i sin jämtländska trädgård.

En bloggare vid namn Skaffaren har gjort ett bildreportage som heter Vi är fler och fler som blir färre och färre. Så sant som det var sagt! Nu bor mer än hälften av jordens befolkning i städer, vändningen kom förra året. Men tittar man i livsstilsmagasin är det lantlifvet som hägrar. Så motsägelsefullt...

Så här ser det ut vid gamla Kustlandsvägen söderut  byn. Vägsamfälligheten vill inte ta sitt ansvar och sköta Kustlandsvägen. Här intill bor folk. Dikets funktion som vattenavledare förhindras vilket kan få tråkiga följder.

Grannbyns båtsmanstorp där rotebåtsmän med namnet Hörning levde sina liv under indelningsverkets tidevarv. Bilderna visar torpet år 1965 och idag. Vilka vet idag var dessa rester är belägna??? Eller vad den ruttna högen i dungen har varit???


Men det finns även vackra och besöksvärda platser här i glesbygdskommunen, mestadels natur. HÄR är en sammanställning.
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om glesbygd, lbrist på andskapsvård, förfall, övergivenhet, ödegårdar, avveckling

Skolvaktmästar´n och hans hustru

Algot var skolvaktmästare då jag gick i årskurs 1-6. Jag minns honom bland annat för den vackra gulblommande blomsterlönn han odlade i det kvadratiska fönstret med hög fönsterbröstning mitt emot lärarrummet, till vänster om kalkstenstrappan till övre våningen. Den var så vacker, ett riktigt ståtligt fönsterträd.

Algot och Magnhild Rönngren.

Porträtten, där de står i dörröppningen till sitt hem söderut i byn, tog jag en period i livet då jag försökte med svart-vit film för att själv framkalla.  Så bra att jag var så förutseende att jag bad att få fota dem, för nu är det borta båda två.

Algot föddes i min hemby. Hans föräldrar var Alma (1890-1978) och Arthur (1886-1958) född i Kolhuggstret vid Hundsjön nära Gideå i Västernorrland. Deras tre barn var Algot, Alice och Torsten.

Tant Alma var född här i byn och kom nu och då och hälsade på min egen mormor Alma. De bodde ju nästan grannars, den gamla Kustlandsvägen förenade dem. Det hände nog rätt ofta att jag satt och lyssnade på magiskt säregna berättelser ur livet här i byn förr i tiden. Det kunde vara märkliga och/eller aningens skrämmande upplevelser, berättade med stort allvar.

Almas systrar hette Hanny och Helga. Alla med namnet Höglund som ogifta. Hanny gifte sig med Fritiof  Löfgren och övertog föräldrahemmanet som systrarnas far köpt sig uppe på Knösen då han flyttade till byn. Helga gifte sig till Ledusjö. Hannys och Fritiofs hem har jag också ett starkt barndomsminne av, där hos dem hade man bönemöten. Jag var med på ett. Det kan kanske vara värt en kort berättelse framöver.
.
.