En ladugårds öde

 

Det var då, under 1950-talets flygfotografering i byn. Två välskötta tvilling-ladugårdar och två timrade parstugor, "västerbottensgårdar", med ett gemensamt gårdstun. En dubbelsläktgård.

I vintras rasade den ena ladugården. En tand i garnityret har fallit bort. Ett hålrum har uppstått. Det kommer aldrig att fyllas igen med en likvärdig byggnad.

Detta räddades ur ladugården. Ett stort intresse för män(niskor) på landsbygden är motorfordon av alla de slag. Och/eller jakt. För den som har andra intressen kan livet i glesbygden vara svårt.

Tänk ett stort dubbel- eller trippelgarage/uthus på den fallna tvilling-ladugårdens plats :-( 

Eller som timmermannen som hjälpte till med min ladugård nu i juli uttryckte det: Det måste väl ändå vara bättre att kosta på en befintlig lagård 10-25 000 än att riva och bygga ett stort garage/förråd för mer än 100 000 kronor. Stora ytor är guld värda!

Ladugårdsdöden pågår här och kommer så klart att fortgå. De där volymerna ersätts med stora garage/uthus på tomterna. Och de nya uthusen kan ha minst lika stor byggyta som bostadshusen, men långtifrån samma volym som rivna ladugårdarna.  De blir varken eller... Di gamle visste hur och var man skulle placera ekonomibyggnaderna. För att få in sol på gården. För att behålla gårdens utsikt. För att göra skillnad på mangårdsbyggnadens volym och uthusets. För att ge bostadshuset resning. Punkt.

Att bevara traditionella byggnader i originalskick är som att spela cello med tarmsträngar istället för moderna stålsträngar. Den oinsatte förstår inte, kan inte se eller höra skillnaden.

.
.

"Stolta by"

En frivillig massaker har dragit fram genom byn under 1900-talet. Fotot är taget någon gång efter 1913, en trovärdig gissning skulle kunna vara tidigt 1930-tal. Rivna byggnader är markerade med en röd prick. Ni ser även kornhässjor.

Klicka på fotografiet från Renbomsberget söderut i byn för att få en mycket större bild.

Vad betyder det byggda kulturarvet här i Norrlands kustland, i en bygd som gått hårt åt det mesta av sin kulturhistoria? Det kulturarv som hade kunnat ingjuta stolthet i invånarna. Det är värt att begrunda.
.
.

Ångermanländska korsbyggnader

Korsbyggnader är en traditionell byggnadstyp för Ångermanland. Om dem kan man läsa HÄR om man vill.

Byns bäst bevarade korsbyggnad var nyligen till salu och köptes som fritidshus ("sommartorp" som mäklarna kallar det) i år. Här bodde för många år sedan Hanna Lindgren. Sen såldes hemmanet och huset har stått tomt. Fastigheten har nu styckats av, skogsinnehavet behåller tidigare ägaren som aldrig bott i byn. Fram till avstyckningen var detta en mangårdsbyggnad på ett hemman, inte ett torp. Skillnaden är betydande.

De 5 bilderna ovan är från Hemnet.

 En oinredd och oförstörd vind, så underbar!

På flygfotot från 50-talet ser man den då bebodda korsbyggnaden till vänster. Ladugården skymtar fram vid vänsterkanten. Det som sägs vara byns äldsta parstuga ("Västerbottensgård") syns till höger. Här förbi går även den äldsta vägen genom byn, den som inte är den allmänna Kustlandsvägen utan en lokal byväg som i båda sina ändar ansluter till Kustlandsvägen.

Det finns ännu en korsbyggnad kvar i byn ▲ men den har under årens lopp förändrats så mycket att jag har missat att se på den som en timrad korsbônning tills jag började fundera över vilka korsbyggnader som finns och funnits i byn.

Om man jämför det svartvita fotot nedanför ▼ med fotot ovanför kan man se att ursprungligen fanns två tätt sittande fönster till vänster, det som idag har bytts till ett bredare fönster. Till höger finns då som nu ett fönster men så mycket mindre nu för tiden. På övervåningen syntes förr tre låga fönster. Så såg huset ut då jag var barn.

Uppe till höger ser ni den ovan beskrivna korsbyggnaden inringad intill Kustlandsvägen på 50-talets flygfoto. Där förstår man tydligt att det är en enkelkorsbônning.

I änden av den raka vägen som går mot högersidans mitt stod en korsbyggnad fram till omkring 1940. Där, på hemman no 3, bodde en gång hemmansägaren Jacob Ersson med hustrun Ewa Christiansdotter, hon född i Rickleå. Då maken och ende sonen dött och hon blivit änka såldes hemmanet till N P Persson som i samma veva tog sig efternamnet Holmgren. Efterföljande släktingar rev mangårdsbyggnad, förmånsbyggnad/födorådsbyggnad, ladugård och bryggstuga samt delar av den ladugård som ersatte den rivna.

I grannbyarna Lögd´ å Mo finns korsbyggnader kvar. Ett exempel ses här. Det är mera regel än undantag att de här gamla timmerhusen rivits eller "älskats" till oigenkännerlighet i trakten.

 

▲  I Ava byggde sig bonden Ma´s Or´sen, (Mats Olofsson) en stor dubbelkorsbônning. Fram till 2002 fanns denna mäktiga korsbyggnad kvar men den och ladugården revs tyvärr då fastigheten bytte ägare. Gissa vem som gick omkring och sörjde i ruinerna? Me, myself and I. Det är minst sagt svårt att värna om kulturen här hemma i norr. Huset står som traditionella mangårdsbyggnader i öst-västlig riktning för att ta emot solinfallet på en långsida. Det var ett medvetet klimatsmart tankesätt hos generationerna före oss.

Den timrade mangårdsbyggnaden revs alltså 2002 och ersattes med ovanstående hus och dubbelgarage, båda byggda med regelkonstruktion och stenulls- eller glasullsisolering som fyllning. Huset är byggt i nord-sydlig riktning.

***

Jag hoppas innerligen att den enda oförstörda korsbônningen av tre i min hemby tas väl om hand av de nya ägarna. Och vet ni vad - jag har förstått att köparna är byns första egentliga byggnadsvårdare! De räddar ett ödehus. Jag önskar dem verkligen lycka till!!! Länge leve de traditionella bostadshusen utan förvanskande "reparationer".

Klicka på bilden för rejäl förstoring av fotot. 

Fotot visar de tre korsbyggnader i byn som jag med säkerhet känner till.

 Klicka på fotot för förstoring.

Ett utsnitt ur ett fotografi. Samtliga dessa byggnader är rivna. I gattet syns den rivna korsbyggnaden med födorådsbyggnaden framför. Husen i förgrunden är också borta, det till höger försvann 2006.

***

Läs lite mer om korsbyggnadernas planlösningar - enkelkorsbônning och dubbelkorsbônning: http://www.hallahus.se/dokument/bevaremigval.pdf
@jagraddadeettodehus #jagräddadeettödehus

.
.

Himlaprinsen Jon Svensson

Vi var på jakt efter en minnessten i byn Styvje i Norrala socken, Söderhamns kommun. Men vi gick bet. Ingen minnessten i sikte.
Vi frågade en äldre cyklande man som alls inte heller visste.
Vi vände och körde mot E4. Då mötte vi en stor bil med en tuff medelålders man bakom ratten. Stannade honom och frågade efter Himlaprinsens minnessten. Han tänkte i två sekunder och lade upp ett flabb - "Himlaprinsen! Jo, jag tror nog jag vet var den finns men det är omöjligt att beskriva - jag vänder och kör före till platsen!"   Det vara bara att tacka och ta emot - snacka om tjänstvillighet!

Och där stod stenen - rätt långt från vägen och omöjlig att se om man inte kände till den.

Jag närmar mig den speciella minnesstenen...

...och läser det som blivit svårläst med vacker lav som gör stenen alldeles fläckig.

JON SVENSSON
1788 - 1852

BONDE

BYGDEHELGON * HIMLAPRINS

Så har jag då besökt den: minnesstenen över Himlaprinsen Jon Svensson som restes 100 år efter hans död. Märklig i all sin vardaglighet. Min farmor Liva fick/köpte boken om Himlaprinsen 1891. Jag blev i somras åter igen påmind om Himlaprinsen i Styvje när jag i juli katalogiserade samtliga böcker i det gamla bokskåpet som min farmorsmorfar Jacob en gång ägt. Där stod den tunna boken med sina nygamla pärmar av ett sockerpaket från SSA - Svenska Sockerfabriks Aktiebolaget (Sockerbolaget).

Några generationer i vår släkt har läst den tunna boken med frakturstil och på olika sätt tagit intryck. Jag - så pass mycket att jag efter flera år letade mig fram till minnesstenen när jag väl fått reda på att en sådan existerar. Att den finns fick jag veta genom en bloggkommentar. 

Boken om den förtröstansfulle Himlaprinsen finns att läsa digitalt HÄR.
.
.

Festsal

Så här kan en lantlig festsal från 1700-1800-tal gestalta sig i en parstuga i Gästrikland. Hans Wikström (1759 - 1833) hette allmogemålaren i Gästrikland, som smyckade den här festsalen med stora bibliska motiv och mindre ur det vardagliga livet. Bildfälten åtskildes av arkitekturelement.

Arbete vid en kolmila. Intressant att se vardagligt arbete, här i kolmilan arbetar män och kvinnor tillsammans. 
Till bilden hör nedanstående text:

 Den som bärgar sig med sitt arbete och låter sig nöya

han hafwer ett roligt lefwerne det är en stor skatt.

. 

.

Finrummet sett med en femårings ögon

Den här teckningen har jag visat så många gånger att ni säkert ledsnat. Men den tilltalar mej så mycket. Den sparades av mamma instucken i en bok och återfanns för ett några år sedan. Det blev igenkännandets glädje. Den föreställer min uppfattning av finrummet som barn. Blyertsramen runt om ser ut som en plan över rummet uppifrån, längst till vänster finns en rektangulär blyertsanhopning. Ni ser väl att det är ett fönster? Skrivbordets kortsida står mot fönstret.

Skrivbordet som pappa tillverkade 1950, med nyfernissad bordsyta av masonite. Så här skrev han i hushållets loggbok den 11 oktober 1950: Kom jag upp med ett möbellass hit. Skrivbordet följde med så nu har jag mina papper här.

På teckningen ser det ut som jag undersökt perspektivet då jag ritat en mörk yta på ena sidan under skrivbordet - men det är i lite väl tidig ålder för att ge teckningen rumsligt djup. På bordet står vad som kanske kan tolkas som en pennburk eller kanske pennvässaren och dessutom något annat oidentifierat.

Skrivbordet från kortändan. Det är bara trasmattan som fattas...

Den öppna spisen är densamma även om brasan inte är tänd. En vas står på spiselkransen, det skulle kunna vara densamma som på teckningen - en blå hänkelvas från Nittsjö som "alltid" funnits här.

Buffén finns där. Helt slät med almfanér. Som barn lyckades jag rita in nyckelhålen på rätt plats. Prylarna uppe på buffén är idag andra. En blombukett eller krukväxt (jag har ritat ett fat) syns mitt emellan ett par krumelurer.

En låg bokhylla, så populär vid denna tid. Denna är en mycket kortare, nyinförskaffad variant utan skåplucka till vänster. Radioapparaten Grundig är densamma som på teckningen.

Och jo, på 50-talet sa man finrum. Vardagsrum som uttryck hade inte slagit igenom på bred front, åtminstone inte här, än mindre allrum som lanserades på H55, Helsingborgsutställningen 1955. Sal var något som endast vissa äldre personer använde när jag var barn. Så förändras språkbruk och tankesätt med tiden.
.
.

Masonite är inte skit

Det kom ett mejl till viola.tricolor.l@gmail.com. Ett meddelande som gjorde mej mycket glad. Läs själva:

Hej

Timmer & Masonite, vilket fint namn på en blogg.

Båda delarna ligger mig varmt om hjärtat. Masonite då jag är uppvuxen som närmaste granne till Masonitefabriken i Rundvik. Från ett års ålder tills jag var åtta år bodde jag där men då behövde sågen utvidga och kom litet för nära så vi flyttade till Manhem istället. Timmer för att jag sedan ett år tillbaka har börjat utbilda mig till timrare, efter ett halvt arbetsliv i fordonsbranschen i Göteborg, där jag numera bor. Får se om det blir ett totalt yrkesbyte eller om det blir någon kombination så småningom.

Det är fint att se att någon bevarar Masoniten. Det skär alltid litet i hjärtat när jag läser på Byggnadsvårdsportalen på FB om folk som blir så lyckliga när de river bort Masoniten på sina dörrar och hittar spegeldörrar därunder. Jo, jo, fint det också förstås men roligare att läsa om någon som är glad över sin Masonite. Jag har en kompis i Röros som i sitt badrum har kvar den målade Masonite som sitter både bakom badkaret och handfatet och som kanske är från 50-talet med tanke på den milda gula färgen bakom badkaret och ljusblå bakom handfatet. Färgerna flagnar men jag tycker ändå att det är väldigt fint. 

(Åsså avsändarens namn.)

Och jag tänker: kanske är det så att man måste flytta bort från hembygden för att se det värdefulla i sin uppväxtmiljö...

Masonit är inte skit.  
Bild härifrån

.

.

WB komp. Kåge

Vardagsporslinet i vår familj var WB från Gustavsberg. Det köptes in i april 1950, flera år innan jag föddes. Det var djupa och flata tallrikar, assietter, karott, såssnipa och uppläggningsfat av olika storlekar. Flera av de här krämfärgade tallrikarna, som inte är sönderslagna, är idag kantstötta. Man förstår att de använts dagligen.

  

Såssnipa, karott och litet uppläggningsfat.

1950-talsreklam för De mjuka formernas servis, komponerad av Kåge.

Två olika årgångar av WB, De mjuka formernas servis från Gustavsberg. De är inköpta till hushållet 1950 respektive 1968.

Det var familjerådslag när de mjuka formernas servis eventuellt skulle kompletteras 1968. Tillverkningen av detta porslin skulle upphöra vid Gustavsbergs porslinsfabrik. Mamma frågade om vi skulle köpa av samma servis eller satsa på en ny form. Beslutet blev att samma servis skulle kompletteras med 12 djupa tallrikar, 6 flata tallrikar och 1 skål/karott. Så kom det sig att det finns två olika färgskiftningar på porslinet, en äldre gräddfärgad och en senare mer kritvit. I  hushållets loggbok att  står att de delar som inköptes 1968 kostade 110:50.

 

Tillsammans med de rostfria besticken Thebe av Folke Arström, designade 1944, kom De mjuka formernas servis (WB) att bli min uppväxttids formsäkra vardagsporslin och bestick.

Tillägg:
Wilhelm Kåges WB-modell visades första gången på NK 1940. Kritikern Gustaf Näsström skrev i tidskriften Form om "en de mjuka formernas servis" och därifrån kan den ha fått sitt namn. WB försågs under hand med olika dekor t ex Grå ränder, Spaljé, Tablett, Amulett. WB tillverkades fram till 1970 då fabrikens flintgodstillverkning lades ner.
.
.

Oljekannan Lubrex no 33

Mooahh, bästa oljekannan ever.
Lättanvänd.
Mässing, handtag i trä och metall.
.
.

Hushållspappershållare

En hushållspappershållare, kan den vara något att visa på bild?
Jo, för allan del.

Den här är av vit hårdplast med en rundstav av trä som placeras i spår på var sida. Nertill finns en fint taggad avrivningsyta med riktigt vassa tänder. Den fungerar bra. Hållaren har troligtvis tillverkats i stor mängd under 50-talet och framåt. Jag har inte lossat skruvarna för att undersöka vem som är tillverkare, det kan vara präglat bakpå.

Jag har ett starkt minne av denna pappershållare.
Det var när pappa och jag skulle få skjuts in till Nordmalings sjukstuga med dess BB för att hälsa på min mamma och nyfödda syster. Pappa kokade kaffe och hällde upp i termos, packade ner bullar och fyllde en liten glasflaska med grädde till kaffet. Kanske fixade han saft till mej, det kommer jag inte håg.

Men det absolut märkliga som hände var att han drog ut si så där 1,5 meter långt hushållspapper från rullen (enligt barnets kom-i-håg) och lurade in (virade in) gräddflaskan i detta. 1,5 meter, längre än armen. Vilken oerhörd längd och mängd tyckte jag som gjorde stora ögon. Som barn hade jag en stor rulle ritpapper på en rundstav under arbetsbänken - kanske hade jag blivit tillsagd att inte slösa med ritpapper. Pappa han slösade verkligen och det var aningens obegripligt i min barnavärld ;-) Så mycket papper för att en så liten gräddflaska inte skulle gå sönder.
.
.

Draperi att tycka om

I dörröppningen mot övervåningens masonitekök lever 50-talet vidare på samma plats som en annan gång i tiden. Jag har nämnt det här draperiet tidigare - nu hänger det på plats på kirschstången. Och stången är förstås inte vit utan mässingsfärgad och räfflad. Som då.

Det är lätt att tycka om 50-talsets textilier - med tryck ända ut över stadkanten. Utfallande tryck, ingen fåll.    ♫ ♫ ♪ ♪♫   ♪ .
.

Läskudde

Så har den då kommit fram i ljust - min gamla läskudde med 60-talstyg. Glada grisar på en grön äng fylld med vita blommor. En läskudde krävs när man ligger och läser för att få bekväm lutning och stöd för nacken.

Kudden har fyllning med skumgummi - kuddstopp - plastdun och är endast att rekommendera att möjligen ha i huvudgärden vid läsning. I andra sammanhang är skumgummifyllning alldeles för hårt och studsigt.

Så här ser "plastdun" ut som jag skrev om HÄR.
.
.

Bilat timmer

 

Mamma berättade att morfar utökade ladugårdens storlek och då bilade timmer för knuttimring. Hon mindes hur träflisorna yrde. Men så tappade bilan en flisa ur eggen och var svår att använda. Därför lät han ett sågverk såga till de stockvarv som behövdes ytterligare för att få full höjd på ladugårdsdelen. Det ska ha varit på 30-talet
Jo, det där hörde jag och antecknade.
Och nu har jag fått sanningshalten i storyn bekräftad.
Bilan har jag sett tidigare, det är den på bilden. En del av eggen saknas.

 

Jag kan inte tyda med säkerhet var bilan är tillverkad. 

Bilan är tillverkad av Browalls yx- och smidesfabrik i Storvik AB. Allt enligt Manni som kommenterat detta vilket jag tackar för!

Hur som helst, i juli fick vi proffshjälp med att räta upp stolpverket i ladugårdsbyggnaden. Då blottlade vi en del av den knuttimrade ladugården...

... och se där: de nedersta åtta stockvarven är bilade och resterande cirkelsågade.
Som tätning har traditionell vitmossa använts mellan stockarna.

Ekonomibyggnaden är en stolpverkskonstruktion med en fristående timra inuti där ladugården med kreaturen fanns.

Det här var en brytningstid. Morfar kunde svinga en bila och knuttimra (laxknutar) men fullföljde timran med att använda sågade stockar. Och då inte ramsågade utan cirkelsågade, en senare sågteknik. På 30-talet var knuttimring som huskonstruktion på utdöende.
.
.