Då jag var 22 år var familjen tvungen att ta emot ett tungt besked. Mamma hade förts till lasarettet och fått veta att hon var allvarligt sjuk. Mycket allvarligt.
Hon låg i sjukhussängen då jag var där tillsammans med min moster och hälsade på första gången. När vi satt där fick vi via en sköterska veta att en läkare ville ha ett samtal med oss, mostern och jag. Det enda jag minns var att vi kom in i ett kliniskt opersonligt tjänsterum och
där bakom ett skrivbord satt läkaren i sin vita rock. Vi satte oss och
läkaren förhörde sig om hur vi stod i relation till patienten. Att jag var
dotter framkom förstås. Därpå berättade han att patienten hade en dödlig sjukdom, ovisst
hur länge hon skulle leva. Cancerformen var mycket allvarlig och
relativt ovanlig om jag förstod rätt där jag satt, lyssnade och försökte
ta in orden. Hon kunde leva vidare några veckor, en månad, ett år - allt var
oklart. Man skulle hur som helst ge behandling.
Sen var
det bara att lämna rummet helt utlämnad till den overkliga
verkligheten. Inget som helst anhörigstöd gavs. Minns inte mycket efteråt men det bör ha varit jag som sedan berättade för pappa och syster. Efter det blev livet annorlunda för oss alla. Mamma kom att genomgå strålnings- och cellgiftsbehandlingar i omgångar och
svarade bra på detta.
Jag pluggade i Sthlm men jag
minns inget av vilken årstid det var, om jag var hemma på en ledighet, hur länge jag stannande hemma eller min återresa söderut.
Jag som allt som oftast brukar skriva viktigheter i årskalendern. Minns
inget. Min syster som då gick i gymnasiet i Umeå, valde att göra uppehåll i studierna följande årskurs för att stanna hemma och vara tillgänglig hjälp för mamma som så småningom kom hem för egenvård
Längre tillbaka i tiden bars kistan med den döde av bärare hela vägen till graven. Det kunde vara långa sträckor och följet så stort att männen kunde bytas om att bära.
Numera (1937) är det inte längre allmän sed att bära den döde hela vägen
till graven, utan liket körs vanligen fram till kyrkan, såvida
naturförhållandena inte är sådana att något körande inte kan komma i
fråga, som till exempel ute i skärgården. [Tänk på "Hemsöborna" av August
Strindberg. Min anm.] Annars hör det nuförtiden till ovanligheterna att ett lik
bärs, annat än när det gäller korta sträckor. År 1922 fanns sålunda i
Sparrsätra (Up.) bara en person kvar i livet som varit med om att bär
lik. Det dröjde länge innan man vande sig vid denna nymodighet, som dock
var så mycket bekvämare vid långa färder.
När liket efter en avliden
riksdagsman i Dalsland kördes till kyrkogården år 1862, och även
begravningsföljet åkte efter hästar, väckte detta stort uppseende. Förr
var det nämligen en vanära att bli bortförd på det sättet. Det hade bara
skett med de allra fattigaste eller sådana som ingen vårdade sig om, så
att likföljet var för litet för att kistan skulle kunna bäras en längre
väg. Eller så var det självspillingar som ingen ärlig man ville bära,
varvid gamla utlevade hästar användes som sedan måste slaktas, för
hästar som begagnades vid sådana färder blev skrämda, modstulna och
odugliga.
(...)
Redan 1875 hade vid sockenstämman i Norra Vi (Ög.)
beslutats att liken hädanefter, utan hindrande fördomar, måtte köras
till kyrkan för begravning, såsom lindring för sorghuset och för att
främja tidigare framkomst. Men ännu in på 1870-talet ansågs det på många
platser som ett oanständigt påhitt att köra ett lik. (...) Det va en
brist på känsla för vördnad och värdighet att komma skramlande med en
vagn, så att kistan hoppade hit och dit, i stället för att den döde
stillsamt och andäktigt bars på axlarna av "gäve män", högt upp över
alla andra (Vg.)
Ur När döden gästar av Louise Hagberg, kapitel15 "Den sista färden".
Nå, hästar blev så småningom kutym för likfärden. Nils Olof Hörnsten (1847 - 1918) som bodde här i byn, har gjort anteckningar
om sina föräldrars likprocesser/likprocessioner, begravningsföljen. Ju
fler hästar i processen, desto mer betydelsefull var den döde. Något foto av
just de här processionerna känner jag inte
till, de blev säkerligen aldrig tagna.
Min faders Nils Hörnstens begrafningsdag var fredagen den 11
januari 1878. Hans likprocess var 20 hästar från [byn] och så var det honom
till mötes å vallen, 6 hästar, således inalles 26 hästar.
Vår
moder Margareta Christina dog den 2 februari 1894. Hennes födelse var
den 31 december 1819, således 74 år 1 månad 3 dagar. Hennes jordfästning
var fredagen den 9 februari, likprocessen var 15 hästar från [byn] och 7
hästar på Vallen, summa 22 hästar.
Auktion var den 16 februari.
I den bok som inspirerat mig högeligen till de senaste blogginläggen, Louise Hagbergs När döden gästar, finns foton från andra likföljen med hästar vintertid.
"Likraden" ville man gärna ha lång, ofta var det lika många hästar i den
som i ett bröllopsfölje. Redan under hednatiden hade det lagts stor
vikt vid att göra ansedda mäns likfärd så präktig som möjligt.
Så småningom tillverkades likvagnar speciellt för ändamålet, särskilt längre söderut. Jag är tveksam till att en likvagn avsedd för häst fanns i hemsocknen. Vagnarna kunde vara vackert utsmyckade som den ovan som finns i det fina museet Slesvigske vognsamling i danska Haderslev på Jylland som jag besökte 2012.
Eller den här som finns på ett sörmländskt hembygdsmuseum, foto från 2019.
Detalj av den sörmländska likvagnen.
Även med vagn eller släde gick likfärden långsamt framåt. Det ansågs vanhedrande att köra fort. Begravningsföljet "åkte i gående" tills det kom över byns ägor där den döde bott, sedan kunde farten ökas, men fort fick man inte fara om det låg något hus invid vägen, för det betraktades som ohederligt att i trav köra förbi någons bostad med ett lik. Klockor eller pinglor fick aldrig om vintern sättas på hästarna som drog de döda. "Inget skrammel fick förekomma."
Min odyssé över dödens kulturhistoria och etnologiska aspekter bryts härmed tillfälligt av en aktuell men oförutsägbar samhällseffekt i det rådande läget med kampen mot en osynlig fiende.
På utedasset sitter den toapappershållare som från 1948 till ca 1971 satt inne i vattenklosetten i bostadshuset. Den är tillverkad i pressad plåt som sprutlackerats. Genom hålet i toapappersrullen träs en trärulle och nederst på hållaren sitter en tandad stålplåt för avrivning av lämplig längd toapapper. Papperet är av typen enkelt och oblekt, det sort som fanns när toapapper började tillverkas.
Men dessutom finns nedanför på högsätets ena sida en gammal telefonkatalog. ja, inte en komplett för den har skattats på många av sina tunntunna sidor. Förr användes just telefonkataloger som dasspapper. Så fort man satte sig ner rev man loss en sida och började gnugga det mellan händerna för att det skulle bli än mjukare inför nyttjandet. Detta var vanligt över hela landet vill jag påstå.
Nu finns inte telefonkataloger längre. Och snart är de fysiska dagstidningarnas epok över. Men att lägga upp ett jättelager toarullar, bunkra skithuspapper, måste väl ändå höra till ett av de absolut mest irrationella besluten mänskor tar inför den utbrutna pandemin! Läs även HÄR. Kanske borde jag vara nöjd hysterin med tanke på att jag är skogsägare - men nej, skog bör helst användas till nyttigare produkter tycker jag.
Samlare som jag är, så har jag även samlat toapapper (aldrig hela rullar) från resor i när och fjärran. Perfekt samlarområde eftersom det tar liten plats :-) Toapapper finns på olika breda rullar eller som färdigtillskurna ark. Kvalitéer, färger och storlekar är sannerligen olika mellan länder, mellan hotell och mellan färdslag.
Vill ni veta mer om toalettpapperets historia kan ni klicka HÄR. . .
Morfar dog hemma en sen marskväll. Vår familj bodde på husets övervåning, morfar och mormor på bottenvåningen där de bott sedan huset var nybyggt. Det var ett generationsboende som var väldigt vanligt i byn då på 60-talet. När morfar segnade ner på golvet vid sängen tog mormor kontakt med mellangenerationen på övervåningen.
Jag var 7 år och låg och sov, vaknade, men mamma sa åt mig att sova vidare. Så gjorde jag, åtminstone låg jag kvar i sängen även om det märktes att något icke-alldagligt hänt. Vad visste jag dock inte och somnade snart om.
Samma kväll morfar dog hade en läkare tillkallats från sjukstugan dära Vall´n. Denne kunde bara konstatera dödsfallet och det gjorde han bland annat genom att placera en spegel framför näsa och mun för att se att ingen ånga bildades på spegelytan vid utandning. Detta berättade mamma senare för mig, jag var ju inte närvarande den kvällen och var säkert frågvis.
Dagen efter dödsfallet tog mamma med mig ner till kammaren. Hon höll mig i handen och lillasyster bar hon på armen. Hon berättade att morfar hade dött och att vi skulle få se honom. Det var, har jag senare insett, mycket omtänksamt och helt rätt inför framtiden, en fin handling. Fridfullt och lite märkvärdigt högtidligt var det allt. Jag minns det som att morfar hade sina nattkläder på sig. Någon svepning hade den döda kroppen inte hunnit kläs med.
Morfar låg i kammar´n innanför köket. En dörr hade hakats av för ändamålet och placerats på uppe på stolsryggar. Det var ett vanligt sätt att placera den döde som dog hemma. Mina ögon nådde en bit ovanför dörrbladets överkant, därför bör dörren ha legat på stolsryggar. Morfar låg med fötterna mot köksdörren och vi kunde röra oss runt ”podiet”.
På eftermiddagen samma dag kom begravningsentreprenören och förberedde den döda kroppen, svepte den och lade morfar i en kista han medförde i sin bil. Detta var inget som vi såg på, han arbetade i enskildhet bakom den stängda kammardörren. Om någon ur familjen hjälpte till tror jag inte. Likstelhet?
Morfar sveptes i en vit skjorta (tror begravningsentreprenören hade den med sig) och den dödes händer knäpptes över bröstet. När kammardörren öppnades låg morfar i en svart kista som var uppställd på två stolars sittytor. Den var alltså ganska lågt belägen jämfört med tidigare på det avlyfta dörrbladet. Ena långsidan av kistan stod nära väggen, det gick inte att gå runt den. Nu låg morfar med huvudet mot köksdörren.
Min teckning av morfar i kistan sett från köksdörren där man ser hans lilla kala parti på hjässan.
När jag läser Louise Hagbergs bok När döden gästar drar jag mig till minnes något som jag glömt – eller så gör minnet narr av mig och jag tror mig upplevt något som inte inträffat. Hur som helst - jag minns det som att vita lakan var hängda för de två fönstren i kammar´n.
Det var lite märkvärdigt, lite ovanligt tycker jag mig minnas. Jag uppfattade detta som ett insynsskydd när mörkret föll i marskvällen. Men det kan mycket väl ha varit en gammal sed som mormor och mamma genomförde. Det borde ha funnits rullgardiner i rummet men det var inte dessa som var nerrullade. Men som sagt, kanske spelar 7-åringens minne mig ett spratt.
När ett dödsfall inträffat i en gård var det brukligt att genast
hänga för likrummets eller husets alla fönster med vita lakan, så man i
granngårdarna genast skulle se att döden gjort sitt inträde där.
Senare på kvällen skulle morfar ”sjungas ut” och därför kom snart nog släktingar hem till gården (telefonbud om dödsfallet bör ha gått.) Jag minns allvarliga, svartklädda män och kvinnor, många från Levar därifrån mormor kom. Vi hade samlats i en halvcirkel runt kistan och det jag minns var att en
psalm/psalmer sjöngs utan ackompanjemang. Någon, några sa några ord och
/eller läste ett bibelord. Barnet, som var jag, minns stunden som
högtidlig och privat. Lakan bör ha hängt för fönstren. Senare gjorde
jag en teckning av morfar i kistan sett från köksdörren där man ser hans lilla kala parti på hjässan.
Jag minns att man sa att morfar ”sjöngs ut”. Louise Hagberg nämner att den döde ”lästes ut”.
När begravningsentreprenören tog med sig morfar i kistan till bårhuset har jag inget minne av men att kistan stod kvar dagen efter tror jag inte. Morfar begravdes några dagar efter dödsfallet. Bårhuset låg vid denna tid helt nära den medeltida kyrkan. Ovanpå bårhuset fanns begravningskapellet. Numera inrymmer det senare ett kyrkomuseum.
Västerbottens dokumentärfotograf Sune Jonssons
foto av avlidne banmästaren Henrik Karlssons begravningsfölje ca 1950.
Efter jordfästningsceremonin följdes begravningsföljet i procession
efter kistan till nya kyrkogården för gravsättning. Kyrkklockorna
ackompanjerade liktåget. Alla var svartklädda, de närmast sörjande männen och kvinnorna hade ett sorgband på rock- eller kappslaget, kvinnorna hade ett kort svart sorgflor över huvudbonaden. Det där sorgebandet bars direkt efter dödsfallet och en ganska lång tid efteråt. Vid den upptagna graven hölls tal och blommor kastades ner eller lades runt gravöppningen.
Det hela var i mitt minne mycket elegant och värdigt. Både konstigt av allt och naturligast i världen på samma gång.
Detta är min teckning av gravsättningen av morfar ur minnet.
Efter begravningen var det gravöl i församlingsgården, en ganska lättsam
och inte enbart allvarstyngd tillställning, den döde morfar hölls ”i
ljust minne bevarad”. De telegram som inkom och lästes upp samt räkningar
på förtäringen finns sparade.
Här nedan finns två fina versioner av psalmen I himmelen, i himmelen som sjöngs vid jordfästningen. Den psalmen var morfars favoritsång. Så HÄR berättade jag om morfars död för elva år sedan.
När den döde var svept och lagd i kistan skulle alla dit för att se liket. Hela byn, även små barn, skulle dit, särskilt om det var ett ungt lik, såvida det inte förelåg smittsam sjukdom. Det var en "hederspost" att gå (Bo.).
Ur När döden gästar av Louise Hagberg, kapitel 8 "Likkammaren/Se liket". Där står mycket annat intressant i samma kapitel.
Här är tre foton som jag har skannat ur fotoalbum. När fotokonsten blev vanlig kunde proffsfotografer få i uppdrag att avbilda den döda.
Carl Jonas dog 1894.
Svart
tyll längs kanten på kistan, en liten bukett i handen, blommor (levande
eller av papper?) längs kistans kant. Kistan står uppallad på underlag
täckt med svart tyg. Fotot kan vara taget utomhus då liggande väggpanel
skymtar till höger bakom uppspänt tyg eller papp. Ett proffs har
fotograferat.
Fredrik Wilhelm dog 1898.
Spetskantad
kudde och lakan. Händerna ligger ovanpå svepningen, den svarta kistan
ser ut att stå på en dörr (ram med spegel skymtar till höger).
Blomsterutsmyckningar med textade band i bakgrunden. Ett proffs har
fotograferat.
Anna dog 1931.
Svart tyll draperat runt kistans kant, kudde med spetskant, knäppta händer, blombukett på sidan. En gran har plockats in samt en björkstam med en vit spetsduk och ljusstake med tänt ljus på toppen. Kistan står på ett underlag täckt med vit textil, kanske ett lakan. Ett amatörfoto togs.
* * *
Har ni har tagit upp traditionen att fotografera döden? Det har jag men dessa fotografier ska jag inte visa på bloggen.
"Likbrudgum" kallades den avlidne när han låg i sin kista, klädd kring hals och bröst som brudgum.(...) Särskilt högtidligt sveptes en ung flicka åt vilken döden, mänskligt att döma, bäddat en för tidig grav. (...) År 1915 har en 70-årig man berättat att hans farfar en gång vid grävning i Viksjö kyrkogård (Ång.) i en liten flickas grav funnit en "glitterkrona" (brudkrona av tunt mässingsbleck). Den döda kunde även kläs som "ungmor" eller som brud med gift kvinnas huvudbonad (Stjärnsund, Dala.) Att en ung flicka "brudsveptes" eller kläddes som brud, även om hon inte var förlovad, är ett dels kvarlevande, dels återupptaget bruk. (...)
Även helt små flickor kläddes som brudar. När två knappt årsgamla flickor avled i Sorunda (Sö.) år 1888, kläddes de i krona, skära klänningar och gröna skor och fick ett litet guldäpple i handen. (...) Att klä en ung, avliden flicka som brud har varit ett länge kvarlevande bruk inte bara hos allmogen. Sålunda skriver den förut omnämnde kyrkoherden (Gyllenius) i sin dagbok den 11 maj 1666: "När jagh hemkom fann jagh min lilla dotter Sal: Mariam uthi sin rätte brudeklädningh och Skrudh, ty hon bleff dagen tillförende Swepter aff förmemblige hustrur och Jungfrur."
Brudkronan kunde vara utförd av t ex myrten, papper, mässingsbleck, lingonris.
Att det inte är den jordiska brudkronan som åsyftas framhåller även en tysk författare, utan det är himladrottningens, jungfrulighetens krona som den döda flickan smyckats med. Den döda, som inte hunnit få någon brudkrona här nere på jorden, får i stället - sägs det hos oss - livets krona. Kronan är ett tecken på att hon är Kristi brud.
Ur När döden gästar av Louise Hagberg 1937, kapitel 7. Tre foton nedanför ur samma bok som inspirerar till skrivande:
1879
dog fyra av mina morfarföräldrars små barn i en difterifarsot som grasserade. Det här gällde med många fler familjer, difteri gick som farsot
genom bygden vilket man ser med tydlighet i dödböckerna. De fyra
barnen tillhörde förstkull´n av barn, endast en överlevde men snart nog föddes en annerkull. Att föräldrarna var otröstliga vet jag genom berättelser, även om modern visade sina sorgsna känslor mest och långt efter att nya barn kommit till världen. Att glömma sina döda
barn går inte - oansett hur många man har eller får.
”He legg en liten brur å en liten brurgumm e denna inne”
och ”Vill je si brurpare?” sa Johanna Katarina, 8 år, om sina två döda syskon
på 1,5 år och 2 dagar gammal när de låg i vita svepningar på "lit de parade". Hon hade antagligen hört liknelsen av
mamma Klara eller någon annan vuxen. En månad senare låg Johanna
Katarina själv död som en liten brud. Och dagen efter hennes begravning dog lillasyster Klara Mathilda, 4
år.
† Gustav Robert 1878 - 11 september 1879 - 1,5 år Begravd 21/9 † Kristina Sofia 1879 - 7 september 1879 - 2 dgr Begravd 21/9 † Johanna Catarina 1871 - 15 oktober 1879 - 8 år Begravd 26/10 † Klara Mathilda 1875 - 27 oktober 1879 - 4 år. Begravd 2/11
Några fotografier av de här barnen i sina kistor finns inte men det var inte helt ovanligt att fotografera de avlidna ser jag av bilderna i Louise Hagbergs fascinerande bok. Äntligen har jag också fått förklaring på detta med döda utstyrda som brud och/eller brudgum.Där står så mycket annat - om likkammare och dess utsmyckning, likvaka, själaringning, den sista vilobädden, begravningsfölje, gravöl - you name it.
Både födslar och dödar skedde i hemmet vid den här tiden. Redan 1880 föddes mina morfarsföräldrars första barn i nästa kull:
† Johanna Catarina 1871 - 15 oktober 1879. 8 år
Janne 1872-1918
† Jonas Herman 1874 -1874, 6 dgr
† Klara Mathilda 1875 - 27 oktober 1879, 4 år
† Gustav Robert 1878 - 11 september 1879, 1,5 år
† Kristina Sofia 1879 - 7 september 1879, 2 dgr
Karin 1880-1953
Gustav 1881-1927
Manfred 1884-1963
Adrian 1886-1973
Alla barn som nådde vuxen ålder kom att stanna kvar i byn, mycket genom den hemmansklyvning som gjordes. Ingen kände sig tvingad att emigrera till Amerika för sin utkomsts skull. . .
Senare under den Istanbulresa jag nämnde i förra blogginlägget, besökte jag
en bokbasar där jag inhandlade en gravyr med ett motiv med
gravvårdar på en islamisk kyrkogård i stadsdelen Scutari, nuvarande Üsküdar,
benämnt Cemetery of Scutari. Gravör var J T Willmore (1800-1863). Sticket
är från 1838 och publicerades i "Beauties of the Bosphorus".
Det var
nog i samband med detta köp som jag började samla gravyrer av
förgänglighet och fåfänglighet. Som ni förstår tycker jag mycket om detta, rätt makabra men även romantiska motiv som pryder väggen.
Utformningen
av en del av de gamla islamiska gravvårdarna fascinerade mig under
studieresan. Flera av de jag såg var cylindriska som korta kolonner, ibland krönt med en turban eller fez huggen i sten.
Senare kom jag att jämföra dem med de flera hundra år äldre antika grekiska
gravstenarna som kan beskådas i Kerameikos-området i Aten. Dessa enklare
"kolonner" var avsedda för enklare människor under antik tid som inte hade ekonomisk möjlighet att ha konstnärligt utformade gravstelar med huggna bilder. De runda cylinderstenarna kan ha haft en keramikvas på toppen som innehöll askan av den döde.
Våra svenska kyrkogårdar har normalt både ett kulturhistoriskt värde och ett skönhetsvärde. Minst. De ska inbjuda till en stunds kontemplation, gärna i en parkliknande miljö med grönska och vackra sittplatser.
Det är så långt från Nordmalings nya kyrkogård numera kan komma. Samtliga häckar är borttagna för att inte nämna alla träd, främst björkar som fanns där. Träden finns endast kanterna. Allt för underlätta skötseln kan jag tro. Grusgångarnas kanter hålls inte efter, bänkar ser jag inga. Detta har jag tänkt skriva mer om eftersom det är länsstyrelsen som ger tillstånd för trädfällning. På bilden ovan syns tecken efter en häckplantering som togs bort förra året. Där stod tidigare även en rad björkar som fälldes och stubb-bröts. Nu är kyrkogården en öken.
Den döde ifördes nästan alltid strumpor, som ofta drogs på innan liket stelnat, och dessa skulle helst vara nya, ibland måste de vara av bomull och ibland av ylle. Även färgen växlade, vanligen var de svarta eller vita. (...) Vid ett dödsfall i en socken i Gästrikland, där tunna vita bomullsstumpor brukade användas, sydde sveperskan, då några sådana inte fanns till hands, ihop ett par för att den döda, en gammal gumma, inte skulle behöva läggas i kistan barfota. (...) Många gamla gummor brukade ofta i tid sticka svepnings- eller "dödstrumpor", "dösselstrumpor"(Värm.), så att de låg i ordning när de skulle fraktas i jorden (...) Det var noga med att strumporna inte fick glömmas, och vid en begravning, som ägde rum 1897, gick en av de kvinnliga anförvanterna fram och förvissade sig om att den döde hade fått ordentliga långa yllestrumpor av svart ull på sig (Små.) "Utan strumpor går det inte", om de så inte hade mer än ett par.
Ur När döden gästar av Louise Hagberg, kapitel 7 "Den sista vilobädden".
Jag har hört berättas om släktingen, den fattige landbonden, som när
hustrun stod lik hemma i stugan år 1882, ville ta av henne strumporna
där hon låg svept i kistan eftersom de hade ett visst värde och han var
fattig. Han tillrättavisades/förhindrades dock av svärsonen som menade
att de döda absolut bör hedras och inte strippas på strumporna (som ju
ingick i svepningen på den tiden). Detta bör ha skett efter att den döda
visats för byborna och dessa lämnat stugan. Att besöka den dödas hus var en sed som var vanlig då
för tiden.
När jag var på studieresa till Istanbul 1989 med ett gäng kollegor, gick
vi en ledig stund till basaren där vi spreds för vinden. Jag hittade
bland annat vackra tyger och även ett par mycket fina halvlånga
yllestrumpor, stickade med ett, i mitt tycke mycket vackert hålmönster i
ovanligt mjukt, oblekt vitt yllegarn. När jag sedan kom hem och använde dem
insåg jag att de inte skulle palla med många dagars nötning innan de
skulle gå sönder. Där och då beslöt jag mig att de skulle få bli mina
likstrumpor. Hur jag då kände till traditionen med likstrumpor minns jag
inte, men kanske var det via den gamla släktberättelsen. För närvarande
är de där vackra ullstrumporna förlagda men tids nog kommer jag att
hitta dem. Det jag med säkerhet vet är att de förvaras på ett sådant
sätt att "mott och mal" inte kan förstöra dem.
Liksärk
Den döde kläddes i skjorta, kalsonger och strumpor, om det var en manlig individ. En kvinna ifördes linne - sådana voro då för tiden med långa ärmar - och strumpor. Strumporna kunde vara av ylle eller bomull, vilket som helst. Kläderna voro av deras egna, som de haft förut. (...) På kvinnornas svepningar rynkades de framtill och ombundos med band, så att det blev som ett rysch omkring handleden. Somliga, som hade råd, kunde också ha spets i kanten på ryschet, men det var ej alla.
Ur När döden gästar av Louise Hagberg, kapitel 7 "Den sista vilobädden".
I flera år på sena 1970- talet och in på 80-talet använde jag som nattskjorta en mycket
välsydd vit särk i kraftig bomullskvalitet. Den hade långa ärmar med spetskantade manschetter, spetskrås längs den korta knappslån mitt fram med 4-5 små pärlemorknappar. Spetskanten fortsatte längs den rundade kragen. Den var fin och mycket välsydd för hand. Jag stortrivdes verkligen i
den och den genomgick många tvättar. Jag hade fått den av min mamma med uppgiften om att det var hennes mosters tänkta liksärk som hon ärvt efter dennas död. Den kom aldrig till användning som svepning eftersom begravningssederna hade förändrats 1971 då Hilda dog. Döden hade blivit institutionaliserad och sekulär.
Idag kan jag gräma mig över mitt förhållandevis ovarsamma nyttjande av särken.
Om den finns kvar? Jag vet faktiskt inte, möjligtvis borta på vinden...
Hur har mina läsare ett ledigt eller ansträngt förhållande till kulturhistoriska föremål tillägnade döden, tro? . .
Jag har varit lite krasslig ett par dar men inte drabbad av coronavirus. Jag valde att inte arbeta hemma utan ta igen mig med att sova och läsa. En ganska behaglig tillvaro trots allt och i dessa hysteriska tider kändes det rätt att läsa om död och pest.
Plockade fram Giovanni Boccacios Decamerone, en novellsamling från 1350-talet då digerdöden härjade som värst i Florens. Boken innehåller hundra noveller med en ramberättelse som handlar om en
grupp unga människor från samhällets övre skikt, sju kvinnor och tre
män, som flyr ut på landet för att undkomma pestsmittan. De fördriver tiden genom att under tio dagar varje dag berätta varsin story.
Men efter att ha klämt cirka 30 av novellerna kändes det tillräckligt. Åtminstone för denna gång. 1300-talets urbana liv och lantliv med riddare och jungfrur, tiggare, adelsmän, saracener, skeppsbrott och landsvägsrövare - allt med sedelärande och emellanåt erotiska motiv, eller förväxlingskomedier, går inte hem hos mej. Visst, man lär sig en hel del om medeltidens vanor och tankesätt. Har försökt förr men aldrig kommit igenom Decamerone trots att den stått i hyllan sedan 1983.
Inte heller Albert Camus Pesten läste jag. Nej, det blev När döden gästar av Louise Hagberg från 1937 i nyutgåva. Den fann jag intressant och faktiskt underhållande plus att en hel del minnen kom upp under läsningen. Jag har trots allt upplevt några gamla sedvänjor i samband med död vilket knappast jämngamla stadsbor eller jämngamla sprungna ur andra samhällsklasser har gjort. Det är glimtar av en kulturskatt jag bär på :-)
Storpocket, 733 sidor. jag köpte den på årets bokrea (2020).
När folklivsforskaren Louise Hagberg
begav sig ut på sina uppteckningsresor i de svenska bygderna var det med
en känsla av att tiden var knapp. Ännu på 1910- och 20-talen levde
sedvänjor kvar som sprang ur medeltida och rentav hedniska
föreställningar. Traktens folk kunde ännu berätta om älvor, gastakryst
och lyktgubbar och mindes seder, språkliga uttryck och forna tiders
föreställningar om sjukdom och död. Somligt kan vi känna igen än i dag,
annat har helt fallit i glömska. Med stöd av skriftliga och muntliga
källor beskriver Hagberg hur man gick till väga vid svepning, likvaka,
själaringning, likfärd, jordfästning och begravningsgille, liksom
uppfattningen om själens fortvaro efter döden.
»När döden
gästar« utkom första gången 1937 och är ett häpnadsväckande dokument
över en svunnen värld. Boken är rikt illustrerad och innehåller
hundratals ortsangivelser, från Ystad till Korpilombolo. Förord av Jonas
Engman, etnolog och chef för Nordiska museets arkiv.
De kapitel jag hann läsa innan jag blev bra igen inspirerade mig. Jag tänker mig att återkomma till döden i fler bloggposter. Här kan man läsa mer om Louise Hagberg. . .
Jag köpte en skänkduk secondhand, en skänkduk med broderade rosor, den sortens rosor som jag älskar sedan långt tillbaks. Jugendrosor, här med taggiga stjälkar. Den passar perfekt på den valnötsådrade byrån. . .
Från Riksarkivets facebooksida den 8 mars förra året fångar jag upp detta:
Fredrika Bremer – en kvinna värd att hylla!
Porträtt av Johan Gustaf Sandberg 1843.
"Fredrika Bremer var en pionjär i kampen för kvinnans rättigheter. Hon
växte upp i en välbeställd familj styrd av en mycket sträng far och en
mor som var mån om att passa in i tidens societet. Familjen Bremers
flickor uppfostrades disciplinärt och modern lät dem både frysa och gå
hungriga, för att ”härdas”, förbli slanka och ”zephyrlika” som det
rådande modet påbjöd.
Men tidens ideal var också att de som hade möjlighet skulle resa ut
i världen och bilda sig. Därför fick Fredrika se både Tyskland,
Schweiz och Frankrike innan hon fyllt 20. Hon skrev dagbok om sina
intryck under resan och fortsatte författa sedan hon kommit tillbaka
till hemmet i Årsta. Hon blev med åren en av Sveriges mest
internationellt kända författare och hon blev mycket läst även på
hemmaplan. Det som var nytt med hennes författarskap var att hon skrev
om det vardagliga livet, om hemmet och om samtidsmänniskans relationer.
Fredrika Bremer ansökte 1839 om att få bli myndig, något som enbart
änkor var. Gifta kvinnor hade sin man som förmyndare och ogifta sin far,
och när han dog, en bror eller annan manlig släkting. Fredrika drev
frågan om kvinnors rätt att bli myndiga och hennes böcker belyste
kvinnans ställning i samhället. Boken Hertha, som kom ut 1856, blev ett
inlägg i myndighetsfrågan och den så kallade Herthadiskussionen ledde
till att riksdagen 1858 beslöt att ogifta kvinnor skulle få rättigheten
att ansöka om att bli myndiga vid 25 års ålder. Fredrika Bremer dog
vid 65 års ålder på Årsta men det finns mycket mer att berätta om henne.
Läs gärna artikeln i Svenskt biografiskt lexion https://sok.riksarkivet.se/sbl/Presentation.aspx?id=16936
Klicka för förstoring
20 år efter Fredrikas död grundades Fredrika Bremerförbundet som än idag verkar för jämlikhet mellan kvinnor och män. Riksarkivet förvarar förbundets arkiv från grundandet 1884 till 2005."
***
Det var tack vare starka kvinnors idoga lobbande som min morfarsmors ogifta moster Ulrika Jacobsdotter, Smör-Ulla kallad, troligen var den första
kvinnan som blev myndigförklarad här i byn, något som tidigare avhandlats här på bloggen. Det skedde 1862, Ulrika var då 54 år! och myndighetsförklaringen innebar att hon kunde sköta sin egendom utan manlig förmyndare. En mycket stor frihet kan tänkas!
(Jag har nystat i handlingar och berättelser och har kommit orsaken till ansökan om myndighetsförklaringen på spåren. Spännande minsann.)
Betydelsen av fake news blev allmängods när USAs nuvarande president valdes 2016. Han påstod att medierna kom ut med falska nyheter, att de betrodda medierna inte är att lita på, inte heller "etablissemanget".
Det var omvälvande.
Men... när jag tänker efter är det trots allt medieföretaget Sveriges Radio som kommit med felaktiga uppgifter. Hur många vet jag inte men det jag kan referera till skedde för flera år sedan, 2013, och handlade om en politikermisshandel i Nordmaling. Kommunpolitikern Liza Jonsson (S) hade blivit överfallen i sitt hem av en privatperson. Detta
skulle ha skett, enligt Liza Jonssons (nu Johansson) eget uttalande, på grund av att hon stod bakom beslutet att lägga ner ett antal byskolor. Public service kom ut med nyheten men man hade inte kontrollerat fakta fullt ut.
Lokaltidningen skrev om fallet, det var hett. Senare visade det sig att misshandeln inte var politisk utan handlade om ett triangeldrama som jag senare förstått. Men kommunalrådet och Liza J hade kokat ihop en annan historia som passade dem bättre.
Det hela innebar att socialdemokraterna i Nordmaling splittrades och ett nytt parti bildades, Fria demokraterna. I valet 2014 fick Centern 36,1%, i valet 2018 hela 42,7%. Det innebär också att det nu knappt finns någon opposition i kommunen.
Men hur ska man som oinsatt privatperson kolla upp vad som är fake news när betrodda medier går ut med felaktig information?
Jag kom att tänka på den där händelsen när ett liknande fall nyligen kom upp, den 17/2 2020. Det var kommunalrådet i Älvkarleby (S) som misshandlades. Ett politiskt motiv hävdade hon själv. SVT lokalt, Sveriges Radio, DN m fl tidningar gick ut med den nyheten.
Polisens förundersökning visar dock att det i nuläget inte finns något som tyder på att bråket ska ha haft politiska motiv. Vilket DN dagen efter skrev. Det kan ha varit ett fyllebråk.
Förut spelade medierna en viktig roll i granskningen av samhällets makthavare och försvaret av yttrandefriheten. Idag är inte riktigt så, det ansvaret har till stor del tappats bort och tidningsutgivning är som vilket företagande som helst: målet är att tjäna mycket pengar på kort tid. Det ser jag i de lokaltidningar jag brukar läsa. Dessutom har den lokala bevakningen nästan försvunnit.
Tidigare granskade medierna makten, nu behöver inte bara samhällets makthavare utan även medierna granskas. Det är ett demokratiproblem. Vem ska granska makten för att jag som individ ska få rätt nyheter och inte falska sådana?? . .
Här förklarar filosofen Jonna Bornemark hur filosofin ser på sanningsbegreppet.
Videon finns på Anekdot - det digitala bildningsmagasinet där även Bildningspodden finns. Aktörerna bakom hemsidan är Stockholms Universitet och Kgl. Vitterhetsakademien.
Tro inte på att allt som sägs är sant. Våga ifrågasätta, våga protestera, våga säga ifrån till privatpersoner lika väl som myndigheter, medier och regeringar... En tystnadskultur är inget att sträva efter. . .
Blåklockor, åkerbär, smultron, prästkragar, kattfot, renfana, rödklöver, gulsporre, ängsklocka, humleblomster, maskrosor förstås, nysört, ormrot, humleblomster - det är något av vad som kan finns på en vägren. Det sägs att väg- och dikesrenar är de biotoper som numera bevarar en ängsflora som decimerats genom jordbrukets rationalisering. Det är på de där remsorna som ängsblommorna har en fristad.
Detta är en bild från 2019, det första året efter standardhöjning av
Riks13. Vägbanan är höjd med ca 20 cm och asfalterad igen. Hela
slänten täcktes med makadam, grovt krossgrus ner till dikets botten, som en banvall.
Inga sparade örter, ängsblommor. Vi får se om de orkar komma igen genom att kämpa mot de här växterna. Här växer olika grässorter, åkerfräken (lokalt: granegräse), renfana samt sly av björk och sälg.
Och titta! Vad ser man där i dikesbotten? Jo en skylt där det står "ARTRIK VÄGKANT". Det finns flera skyltar längs den milslånga åtgärdade vägsträckan, samtliga lika malplacerade i mina ögon.
För mej är detta extremt provocerande, det är en skymf mot den som önskar biologisk mångfald.
Någonstans där nere i diket finns skylten "ARTRIK VÄGKANT". Rik på ruderatväxter. Det sägs att snart tar de vita flockblomstriga växterna över vägrenarna i landet. Som exempel lokor och älggräs. Så kan det bli. Bryr sig de boende ens?
Bild från nätet.
Trafikverket skrev i samrådsredogörelsen att "Trafikverket är medvetna om
de artrika vägkanterna och kommer att hantera dem enligt gällande
praxis."
I Trafikverkets förstudie till förstärkningsåtgärder för vägavsnittet,
som också är samrådshandling, står att de negativa effekterna av
förstärkningsåtgärderna är:
Intrång och påverkan på natur- och kulturlandskapet vid dikesfördjupningar, trumbyten och släntåtgärder.
Risk för påverkan på artrika vägkanter vid dikesfördjupningar och släntåtgärder.
Punkt 4.2 i samma handling:
Försiktighetsprincipen gäller för hela vägsträckan,
med artrika vägkanter på båda sidor om vägen. För effektiv
återetablering av vegetation vid artrika vägkanter sparas det översta
vegetationsskiktet, vilket återanvänds vid återställningsarbetet efter
genomfört arbete.
Punkt 8.1:
Åtgärder i artrika vägkanter, ska följa de råd och rekommendationer som finns i
Trafikverkets skötsel- och åtgärdsplaner, så att minimal skada
uppkommer.
***
Jojo, så KAN Trafikverket göra. Men har man läst många miljökonsekvensbeskrivningar vet man att så inte görs om inte lokalbefolkningen står på sig och begär att myndigheten väljer detta alternativ.
Om vägsträckan gått genom ett ett socioekonomiskt starkare område/kommun hade vi boende ställt de krav på Trafikverket som de själva ställer upp som "möjliga" åtgärder för artrik vägkant. Men här tacksam för att Trafikverket över huvud taget åtgärdade vägbanan. Att spara det översta
vegetationsskiktet, och återanvända det vid återställningsarbetet efter
genomfört arbete på vägen är en onödig satsning på artrikedom och biologisk mångfald? Att försöka få till en gemensam aktion hade varit lönlöst. I denna bygd betraktas en person som begär något, som yttrar sig, som bråkig. Människor ska vara tysta, finna sig i sin lott. I en sådan bygd sker ingen utveckling.
Sjöbeck levde under den tid då jordbruket inte hade rationaliserats i hög grad och såg därför bönderna som självklara landskapsvårdare. Det gäller knappast idag även om t ex LRF med kampanjer vill få oss att tro det. . .
Snacka om att ha tur! Fick ett mejl från paret som bor på gården på bilderna. Genom dem har jag fått bekräftat att det fanns ett gästgiveri i Godmersta och just i detta hus!
De kan genom gamla dokument som t ex inteckningspapper, bouppteckningar, historiska kartor, genom att se ordet "Resanderum" skrivet på en vägg på nedervåningen i samband med renovering och uppgifter om (och från) tidigare ägare, bekräfta att här varit gästgiveri. Troligen fram till 1916. Den gamla Kustlandsvägen går över gårdsplanen. Om det var här min farfarsmor en gång arbetade som piga vet jag inte ännu. Huset är uppfört på 1890-talet. Ifall Erika arbetade här så var det i en ev. tidigare byggnad som vi inte känner till i dagsläget. Den nya ladugården på bilden byggdes 1953, den gamla låg inte på samma plats. Gården har varit i den nuvarande familjens ägo sedan 1927.
Tack Sture och Birgith för mejl och att jag fick tala med Sture i telefon!!!
Pappa och svågern Bertil gjorde 1959 en semestertripp till Lappland efter
att hässjningen av höet var överstökat och det torkade på de 49 linhässjorna. Att sommaren 1959 gav 49 hässjor vet jag eftersom lägdornas skörd är noga antecknad från år till år i hushållets loggbok.
Edit:Efter att jag skrev inlägget har jag av en vänlig svensk läsare i Norge fått mer upplysningar om bilderna. Ibland har man allt bra tur! Fotona är lite omstuvad ordning och ny text är ljusare grå. Tack E.
År 1959 var fler bilturister ute, men inte alls många. Bilismen var ännu inte så utbredd och stoppen gjordes vid rastplatser med vacker utsikt. Här får en
tom höskrinda dragen av en arbetshäst symbolisera det jordbruk som
höll på avvecklas och centraliseras men som ännu till viss del fanns kvar.
Bilden ovan är tagen tvärs över vägen från kyrkan, i centrum av Tärnaby.
Trolltrumman, en
souvenirbutik som fanns/finns i huset man ser. Den öppnades 1958 och finns
än i dag på samma plats.
Tärna kyrka besöktes och fotograferades.
Vid riksgränsen kokades det Cirkelkaffe. Bilden är från gränsen på väg till Mo i Rana (stenen invigd 1939).
Getter fångades på foton men inga renar. Getterna gick fritt vid landsvägen och det var lite exotiskt det också kan jag tro. Troligen från norska sidan där getterna än idag går fritt.
Se upp för renar! Vilken fin hemgjord skylt. Mycket möjligt en bild i Lycksele med tanke på gatstenar och husfasad.
En paus på en vacker brukad sluttning ner mot en älv, kikaren kom fram.
Detta var säkerligen ett topografiskt och geografiskt viktigt stopp. Kikaren redo i rem över axeln. Skylten finns att se ett par mil västerut från Storuman.
Vida vyer och grusväg.
När de kom hem igen öppnades DKWns baklucka och reseutrustningen plockades ur. De två svågrarna gjorde sig lustiga över hur välutrustade de var i händelse av kyla. Och frost hade det visst varit vissa nätter. Min moster fångade de glada hemvändande Lapplandsresenärerna på foto. Det är bilder i hennes album jag skannat av.
Väl hemkomna efter några dagars bilande i inlandet fanns i bagaget även upplevelser som blev berättelse Pappa hade också köpt en handsydd kaffepåse i renskinn - samisk och exotisk. Han var öppen för samisk kultur, ja ursprungskulturer över huvud taget. Kaffebönor från 1959 finns fortfarande kvar i skinnpåsen. Den här kaffepåsen kan mycket väl vara inköpt på den då nystartade souvenirbutiken Trolltrumman i Tärnaby. . .
"Jag är väldigt intresserad av kulturhistoria. Många naturvetare skulle
ha stor nytta av att lära sig mer av humaniora. Jag tycker nog att
humanister är mer intresserade av naturvetenskap än tvärtom."
Läste detta på en vetenskaplig blogg. Jag instämmer, min erfarenhet är densamma.
