Krig, enligt vindkraftsbolaget

Miljödomstolen (MD) avvisade Svevind ABs tillståndsansökan på grund av att samrådet inte gått rätt till, man hade överlåtit samrådet på enskilda individer vilket inte är tillbörligt enligt miljöbalken.

 ” - Vi har förlorat ett slag, men kriget är inte över, säger Mikael Kyrk, Svevind”  enligt journalist Catarina Saha i en intervju i Västerbottens Kuriren 2005-09-09. Kyrk är projektledare i det tyskägda bolaget.

Miljödomstolens beslut kom sex dagar innan huvudförhandlingen i Rundviksgården skulle återupptas. Domstolsförhandlingen hade uppskjutits efter att ha pågått i tre dagar. Nu blev den fortsatta förhandlingen inte av eftersom MD kom med sitt slutliga beslut redan innan fortsättningen påbörjades.

MD formulerade i sitt tolvsidiga beslut bl a följande: ”Att anlita vissa personer inom kretsen för särskilt berörda för att å verksamhetsutövarens vägnar överbringa information till övriga inom samma krets kan inte i något sammanhang anses vara ett godtagbart tillvägagångssätt för samråd enligt miljöbalken.” (M3076-03)

Ingen hade väl trott att motståndet mot projektet skulle bli så hårt här i den lilla kommunen, i den här lilla norrländska bygden. Svevind, som hade anlitat en ung advokat från Umeå, nyligen upptagen i advokatsamfundet, var tvungen att tänka om och satsa stort och anlita en kostsam men erfaren stockholmsadvokat. Nu gällde det att ta i med hårdhandskarna i det krig som bolaget påstod pågick!

Kommunalrådet i Nordmaling skickade så småningom ett mejl till Mona Sahlin, då näringsminister. De båda partikamraterna hade nyligen mötts i länet och då talat om vindkraftsprojektet på Gabrielsberget. 

Klicka för att förstora.
Vad Andersson menar med ändrad detaljplan förstår jag inte, antagligen förstod hon inte själv processgången. Och vi får se hur det går med industrispår till Rundvik och hamn därstädes. Masonitefabriken lades ner 2011.

Vindkraftsbolagets nyanlitade advokat författade en promemoria där han hävdade att miljödomstolens ledamöter föll till föga för en stark opinion, och att det var därför tillstånd inte gavs för vindkraftsanläggningen eller gruppstationen som det kallades. Domstolens ledamöter skulle således inte ha motiv som var starka nog att avvisa ansökan...  Den promemorian (och andra dokument som jag inte tar med här) sände kommunalrådet också till näringsministern:

 

Advokat Ryrberg kom fortsättningsvis att föra Svevinds talan, både vid nästa tillståndsansökan och förhandling i MD samt i förhandlingen i miljööverdomstolen (MÖD). Denne man var medlem i Livskvalité runt Öregrundsgrepen som arbetar mot att vindkraftverk placeras till havs utanför Roslagen vet vi i Nätverket. Den föreningen har så många fler medlemmar tillhörande en helt annan socioekonomisk grupp än vi småfolk som lever här uppe i norr och därmed helt andra resurser och kapacitet - än har inga vindkraftverk anlagts i Öregrundsgrepen. Vi i Nätverket för Gabrielsbergets bevarande förmodar att Ryrberg har ett fritidshus där och vill inte bli störd av snurrande och blinkande kraftverk.

Det är lagligt att sitta på två stolar på detta vis men djupt omoraliskt.
.
.
Läs även andra bloggares åsikter om miljödomstolen, tingsrätten, advokat, motvind.nu, Gabrielsberget

Någon gång ska vi dö

Någon gång ska vi dö
du och jag
Alla människor ska dö
och alla djur
och alla träd ska dö
och blommorna på marken
men
inte allihop på samma gång
utan då och då
så att det knappast märks

ur Gröngölingen är på väg. Dikter för barn och andra av Barbro Lindgren.

Jag läser rätt mycket lyrik. Tycker om att ta fram en bok ur hyllan då jag passerar och bara slå upp en sida för att läsa. Att jag älskade dikter kom tydligen fram rätt snart på mitt första jobb som anställd. Ganska snart fick jag en diktbok som gåva i samband med en jullunch för oss två anställda och de fem cheferna/delägarna. Det var Barbro Lindgrens Gröngölingen är på väg. Dikter för barn och andra. Den kom ut 1974 och när jag nu kollar är det första upplagan och andra tryckningen. Jag blev kvar på arkitektkontoret i tio år för jag trivdes bra :-)

Diktboken är bra. Den återvänder jag till titt som tätt.

"Nu föds ett barn", "Jag ligger på en äng", "Tänk alla millioner år", "Den här spiken", "Jag är som jag är" är bara några titlar ur diktsamlingen. Så roligt att Barbro Lindgren fick årets Alma-pris till minne av Astrid Lindgren.

Några år senare fick jag på min födelsedag antologin Svensk dikt. Från trollformler till Lars Norén av arbetskamraterna som i samma veva menade att jag skulle byta ut Svensk Byggnorm mot nämnda Svensk dikt i hyllan. Hahaha :-)
.
.
Läs även andra bloggares åsikter om Barbro Lindgren, Gröngölingen är på väg, lyrik, Alma-priset 2014

Landsbygdsutveckling

Regeringen skjuter till 700 miljoner till landsbygdsprogrammet för stöd till lokal service på landsbygden. Alldeles lämpligt att göra ett valår.

Jag tog en tur genom bygden. Det är inte så ovanligt. Det här var i maj förra våren. Jag hamnade i en av de en gång i tiden så vackra små byarna i kommunen, där det ångermanländska kuperade landskapet fortfarande gör sig påmint med älven som meandrar och därmed har skapat nipor. Det landskap Gud skapade då han på samma gång log och vredgades! Där hade någon plöjt upp nästan hela byn på nedersidan av vägen som är den mindre branta. 

Plöjd åkermark innebär för mig en slags framtidstro - någon planerar något. Eftersom jag tycker mycket om detta stannade jag för att fotografera med min lilla kamera som alltid är med i bilen men som tar bilder utan högre kvalitet.

Att så höfrö är numera kanske det vanligaste här i bygden om någon yta plöjs, allt för att få en nylägd, nytt fräscht hö till sina djur. I "forntiden" var korn eller möjligen havre de vanligaste sädesslagen och då med höfrö inblandat med tanke på nästa års tillväxt. Men numera sköts jorden normalt inte på detta sätt, en rejäl nedgång har skett sedan 1990-talet.

Här var det alltså plöjt för framtiden men bilderna är dubbeltydiga, dualistiska. 

I byn står flera gårdar öde och förfallna. Det är inte längre någon fröjd att åka hit även om många långväga flugfiskare kör här för att nå Lögdeälvens outbyggda fiskevatten. Fiskecampen här i Hyngelsböle är populär.

Till den här byn vandrade min morfarsmor Klara för att fånga en grönsiska att ha i bur över vintern. En fågel som skulle sprida välljud under en tid då all musik var tvungen att produceras själv på direkten om man ville njuta. Allt vad radio, grammofoner, rullbandspelare, kassettbandspelare, cd-spelare, webradio och spotify heter var inte uppfunnet. Och hit till denna by brukade vi cykla för att plocka liljekonvaljer på niporna. Jag tyckte det var så väldigt vackert här. Då.

Det ser ut att finnas tre permanentboende i Hyngelsböle idag. På en gård har man djur vilket jag kan sluta mig till på gödeslstacken.Men några kor tror jag nog inte det finns alls men får har jag sett.

Tror ni landsbygdsprogrammets 700 miljoner hjälper upp situationen för till exempel den här byn? Vad jag tror får ni gissa. Det är lätt att bli nedslagen över Norrlandssyndromet som numera sprider sig över hela landet.
.
.
Läs även andra bloggares åsikter om Hyngelsböle,  plogfåror, plöjd åkermark, fiskevatten, landsbygdsprogrammet, öppet landskap, hela Sverige ska leva, ödehus, Norrlands kustland

Infrastruktur

Här banas väg för den ökande trafiken. Det är 1960-tal och bilismen fortsätter att öka. Både privatbilism och transporter ökar markant. Riksväg 13 som inte ens är 20 år gammal behöver ersättas av en bredare led som skär rakt genom landskapet för snabbare framfart.

Pappa och jag är på väg med cykel till farmor i Rundvik men vi tar svängen förbi Lögdeälven för att se på bygget. Här står jag nedanför i leran medan pappa klättrat upp på brobygget. Fotot är taget mot söder. Hur i all världen vi tog oss härifrån till Rundvik på enklaste sätt, är inget jag minns. Lite mödosamt borde det ha varit :-)

Den nya bågbron över älven höll samtidigt på att anläggas. Sådana här bågbroar försvinner i ganska rask takt och ersätts av betongkonstruktioner på fundament. Så är även denna bro utbytt. Timmerbilar, som lastat för högt, gjorde att en timmerstock stötte mot nedersta tvärbalken och slogs av släpet med fara för bakomliggande bilar. Har jag fått en livfull skildring av en som klarade sig. Sedan några år tillbaka har E4 även blivit 1+2 väg med mitträcke. Undrar om jag lever då ytterligare en ny infrastruktursatsning görs genom länet?

Broar har tydligen intresserat min far i hela hans liv. Här har han fotograferat när bron över Lögdeälven höll på att byggas i samband med att Riks 13 anlades. Båda bilderna är tagna mot norr och Mo. Här är vägsträckningen ny och inte samma som gamla Kustlandsvägen som låg lite längre till vänster. Denna bro ska kommande år förstärkas för att klara ytterligare belastning, dvs tyngre trafik ska kunna passera genom byarna.

Utflykt till Tallbergsbroarna hörde till ibland, särskilt sedan jag tagit körkort. Den av betong är sedan 1990-talets mitt ett av de två byggnadsminnen som finns i kommunen.

Pappa och jag hann åka både Öresundsbron och bron över Stora Bält innan hans liv slutade. Det var minnesvärt även för mig men mest för att det var hans önskemål och för att han berättade om sina tankar kring de där landförbindelserna. Själv har jag skaffat ett eget förhållningssätt till infrastrukturer som delvis är annorlunda.
.
.

Före detta gästgiveriet

Det här är det före detta gästgiveriet i Ava. Det ligger på västra sidan av Kustlandsvägen som 1942 blev Riks13 och är den plats där Carl von Linné ska ha stannat till vid sin lappländska resa. Nästa anhalt blev Nordmaling där vännen från Uppsala universitet, Peter Arctaedius, far Olof var kyrkoherde.
Den fastighet, det hemman i Ava som så småningom övertog gästgiverisysslan, ligger ett par stenkast längre söderut längs landsvägen, en ny gästgiveribyggnad uppfördes 1908. Verksamheten som vandrarhem upphörde på 1980-talet.

Ladugården som tillhör detta hemman är fallfärdig och går mot förgängelsen. Men än så länge lyser timmerhuset rött och grannt mot snön. Än så länge kan de ladugårdar som rasat eller rivits i hembygden under min levnad, räknas på båda händernas fingrar, men snart nog räcker fingrarna inte till.

Vad är byautveckling? Det är inte alla platser eller orter som är möjliga för sådant kan jag konstatera och blir desto gladare där jag ser småorter utvecklas kulturellt på eget initiativ och helst utan bidrag utifrån. Bidrag kan lika gärna passivisera som aktivera människor.
.
.
Läs även andra bloggares åsikter om gästgiveri, landsväg, Kustlandsvägen, Riks 13, byautveckling, initiativ

Om vetgirighet och stolthet

I den kulturella gemenskap som stärker den egna identiteten och avgränsar gruppen mot omvärlden spelar minnena, traditionerna en viktig roll: de må gälla de månghundraåriga traditioner som en bygemenskap kan referera till eller den årslånga tradition som finns inom ett nybildat tonårsgäng: "minns du den gången..." 

Jag läser Myter om svensken av Gaunt och Löfgren från 1984 som jag lånat på biblioteket. En hel del har hänt sedan dess då det gäller svenskheten, framför allt att nazister tyvärr försöker lägga vantarna på den. Men boken är, trots sin ålder, så intressant att jag planerar att köpa den antikvariskt.

 

En snygg färgkombination här ovan, eller hur? Det är någon eller några som gett sig på att sy en rekonstruktion av en menig soldats klädespersedlar.

 

Så här ser det ut på ett hembygdsmuseum i mitt hemlän i mellansverige. Snacka om att ha koll på sin bygdehistoria. Det gör mej både glad och ledsen. Glad över den entusiasm, glädje, vetgirighet, förmåga, inlevelserikedom,och VILJA att BERÄTTA sin historia som medlemmarna i föreningen har.

Här är en karta med samtliga soldattorp i socknen markerade. Med bild på byggnaden, fakta om de som bott där och en hänvisningspil till dess plats på kartan. Gudars vad impad jag blir!
*
Sen tänker jag på min egen hembygd och sörjer. Hur många är vi i byn som vet var soldattorpet låg, alltså båtsmanstorpet. Eller övriga i socknen/kommunen? De ångermanländska bönderna var ju ålagda av kronan att hålla marinsoldater. Jag vet att det inte är många som vet. Vi är inte stolta över vår historia. Varför det är så börjar jag förstå och det gör mej lite mentalt illamående.

Hembygdsmuseet, där jag tagit fotona, ligger i den bygd där min mans släktingar på fädernesidan levde. Jag ser en stor skillnad i handlingskraft och stolthet mellan olika delar av Sverige.

Nu är det så att hembygdsmuseer är ofta trevliga att besöka men det är inte det jag kanske lägger ner min mesta tid på. Som verksam inom kulturmiljövården är det oftare som museer med statliga samlingar besöks och jag ser inga motsättningar i det. För en liten ort i glesbygden med litet kulturutbud, är en plats där man själv berättar om sin bakgrund viktig för att orten över huvud taget ska kunna utvecklas och inte dö ut. Självtillit är grunden för att kunna tro på en framtid för fler generationer, för att unga människor i längden ska vilja bo kvar. Särskilt unga kvinnor är svåra att behålla vet vi ju av statistiken.

Vet ni, som bor i min hemby, hur en båtsmans uniform såg ut? Vet ni vad den siste båtsmannen i byn hette? Vet ni när bönderna skrev kontrakt med honom? Vet ni vilka dessa bönder var? Var någon av dem din anfader? Vet ni att jag och Vera gått igenom byakistans material varvid jag registrerade innehållet i min dator? Vet ni att vi kom överens om vilka dokument som borde kopieras för att kunna läsas av flera? Vet ni att jag (som har lättast att hitta bra kopieringsfirma) kopierat dessa gamla dokument och lämnat dem till bysamfällighetens ordförande vid en stämma? Vet ni att han och Fru V. Famiglia genast passerade dem till bygdegårdens vind, otillgängliga för er? Båda dessa personer är inflyttade till byn i vuxen ålder, ingen av dem är kulturhistoriskt intresserad. Vet ni hur man utövar makt? Vet ni hur man håller folk i schack?

Jag hör någon som läser detta säga: Man ska bara se framåt! Det har jag hört flera gånger, särskilt från människor med liten möjlighet att påverka sin situation. Jag tror absolut att det är så att man ska se framtiden an, men man tappar bort något på vägen, tappar riktningen och går vilse, om man inte känner till saker som hänt tidigare, hur samhället har förändrats. Och kanske mekanismerna bakom. Självtilliten, tron på sin egen inre styrka, blir låg utan förankring bakåt i tiden, det är lättare att utnyttjas, att inte våga säga nej. 

Läser i en dagstidning denna vecka att följande budskap går ut till gymnasieelever i min nuvarande hemkommun: Lyd inte, våga ta plats! Var inte så tysta, våga höja rösten! Att våga stå upp för rättvisor och kränkningar var ett av de viktigaste budskapen då Pascalido var på besök. Eleverna peppades till att våga ha civilkurage. Detta skulle behöva predikas bland unga och gamla även i min by!!!

Jag har tagit de indelta soldaterna som exempel i det här inlägget eftersom jag hade bildexempel, men det finns så mycket mer att forska och berätta om. Bara man vill. Och törs. Att man kan, det tvivlar jag inte på.

Lev nu, blicka bakåt, tänk framåt! Säger jag.

.
.
Läs även andra bloggares åsikter om hembygd, seder, traditioner, kunskap, vilja, självtillit, hembygdshistoria

Lokalt slakteri

Den här nyheten gör mig glad. Nu har de första köttdjuren slaktats i ett lokalt slakteri i kommunen, Strömdahla i Örsbäck, vi kan äta lokalt producerat kött som inte transporterats långt. Brasilianskt och Nya zeeländskt kött är inget för mig, i vårt utboende har vi möjlighet att köpa kött från djur i närheten som även slaktats lokalt. Nu kan vi göra det även i hemkommunen. Hoppas det säljs på Ica och Konsum dära Vall´n.

 

Fotografi av Roine Magnusson ur boken Kor

Åbrånets Limousine i Hörnsjö, Nordmaling, är djuruppfödare med gårdsbutik och bra charkuterivaror. Jag har inte kläm på var de slaktar djuren.
*
För två år sedan besökte jag det nya slakteriet i Ramsele i Västernorrland, Rafnaslakt, och fick information om hur djuren bemöttes före och under slakt, fick se slakterilokalerna och höra om föreningen som ägde och drev det. Jag blev ganska imponerad av vad jag hörde och såg.

Eldsjälen i föreningen är en av dem som intervjuats i den fina boken KOR. En kärlekshistoria. God djurhållning både för levande och slaktade djur är på intågande igen, så otroligt glädjande. Själv minns jag farbror Oskar som slaktade våra kalvar och kvigor. Han bodde nästgårds. Jag har nog aldrig ätit så bra kött som under min barndom.

.
.
Läs även andra bloggares åsikter om närproducerat, kött, slakteri, Strömdahla, Rafnaslakt, Åbrånets Limousine

Bonn´fejk

Jag har en byrå. En allmogemöbel. Den är fejk. Provinsiellt fusk. Inte så att det inte går att använda den för förvaring - nejdå. Den rymmer en hel del om så är. Men den låtsas vara något annat än den är.

Den låtsas vara en stilig fanerad sak men fejk är vad det är. Den är målad. Ådringsmålad för att ge sken av att ha en yta av mahogny och kanske är det björk.

Det nedersta beslaget av pressad mässing och gjutet draghandtag är dessutom trasigt. Det underlättar inte precis när lådan ska öppnas. Den här byrån är inte mycket värd. En byrå med äkta fanér skulle naturligtvis vara mer värd i reda pengar. En som hade sin proveniens från något av de sydligare belägna herrgårdslandskapen eller så där. Bör jag inte införskaffa en sådan istället för att markera min klassresa? Något som inte är så bondsk? Lite fiiinare. Lite mer fri från skavanker. Lite mer högrestånds liksom. Lite mer. Helt enkelt.

Nä, glöm det. Den här har tillhört en nära släkting. Varför skulle jag överge min bakgrund!?

Det blir till att försöka få tag i ett likartat mässingsbeslag. Med dagens näthandel samt alla byggnadsvårdsbutiker som numera finns tror jag inte det blir så svårt.

Det inte helt lätt att ådringsmåla, det finns stor hantverkskunskap även bakom den här byrån även om det inte är lika många timmar nerlagda som på en fanerad möbel. Under arkitektutbildningen fick vi prova på att imitationsmåla - både ådra (imitera trä), marmorera (imitera sten) och måla al fresco (kalkfärg på torr putsyta). Jag hade jättekul! Vi arkitektstuderande fick verkligen insyn i hantverket allt för att vi skulle förstå och uppskatta hantverksskickligheten bakom verket. Det här är sådant man kommer i kontakt med vid restaurering av fast inredning t ex i kyrkor och högreståndsmiljöer.
.
.
Läs även andra bloggares åsikter om ådring, marmorering, imitation av ädla träslag, bondemiljö, herrgårdsmiljö

Vindkraft

Äntligen!

Läs det HÄR, http://smulansblog.blogspot.se/2014/03/om-vindkraft-i-mittnytt-del-1.html,  tryck på knappar för att se och höra hur Mittnytt (lokal-tv i Västernorrland) vågar göra  fyra program där vindkraftsindustrin granskas kritiskt. Något sådant tror jag inte sänts i VästerbottensNytt, ett norrlandslän där det uppförs så många vindkraftverk. I min by har vi inget val numera, närmiljön är redan ockuperad av 40 kraftverk.

Här har vi en ung kvinna som flyttat till glesbygden för tystnaden och naturens skull, norrskenet fick hon på köpet. Nu har hon skrivit om ett vindkraftsprojekt på bolagsmark.

Här i grannbyn Ava pågår ett vindkraftprojekt med 19 kraftverk med höjden 200 meter som som ännu är på projekteringsstadiet. Länsstyrelsen i Västerbotten handlägger numera ärendet, tidigare var det länsstyrelsen i Västernorrland, man bollar projektet mellan sig av någon anledning. Lokalbefolkningen håller käft. Och i Västerbotten skrivs inget negativt i media såvida det inte gäller några insändare.

Ni vet väl om att på julafton var elen gratis på grund av stor elproduktion från vindkraft. Bra va? Eller kanske inte alls bra? Utan subventioner, som kommer på fakturorna till oss elkonsumenter och som vi får betala, skulle i dagsläget vindkraften inte stå på egna ben. Vindinfarkt kan man kalla den situation då alla vill sälja el men ingen vill köpa.

Åter igen, jag tycker ni ska titta på de här programmen hur ni än ställer er till vindproducerad elektricitet!
.
.
Läs även andra bloggares åsikter om vindkraft, elproduktion, elcertifikat, överproduktion, Grundtjärn, Mittnytt, Västernorrland, Västerbottens-Nytt

Ny matta

Kaffekoppen, assietten och kaffeskeden är gamla, det fanerade almbordet är gammalt. Det vill säga från 50-talet. Jag är också gammal.

Den randiga ullmattan är ny. Den stämmer in i sammanhanget trots det. Att blanda nytt och gammalt - det känns nöjsamt!
.
.

Vårvinter

Det finns inget härligare än vårvinter med sol, snö, ja - kanske skare, och talgoxen som visslar.

Mot våren
Dagarna börjar bli längre, det är tydligt att
     året har vänt.
Tänk, det enda som aldrig blir gammalt är sådant
     som alltid har hänt.
Det enda som aldrig känns tjatigt är sådant som man
     alltid har känt.

Alf Henriksson
ur "MINSANN. Vers från många år", 1976.
.
.
.

Gå på kondis

Det är inte var dag man kan gå på kondis och uppleva 50-talet. Men passerar jag Söderhamn en dag som igår då stannar jag till och upplever än en gång detta vackra.

Man trodde på framtiden och etsade in att konditoriet är medlem i Sveriges konditorförening. Det kallar jag ljusframtidstro. Och kaféet med inredning är ju fortfarande kvar.

 
Galon och passpoaler.

 Kaffet serveras vid bordet, här i 60-talsporslin. Det blev inte småkakor eller en bakelse den här gången utan en vansinnigt god smörgås med rökt lax.

På dörren mellan disken och serveringsrummen sitter en urtjusig dörr, även den med etsat glas där Rådhuset är avbildat.

 Så här ser det ut. Kaféet är granne vid Rådhustorget och ligger till höger utanför bild.

Det toppmoderna kaféet inrymdes i en 1800-talsbyggnad av trä på 50-talet. Och som sagt "still going strong". Helt klart värt att besökas.

 

Precis nedanför kafébyggnaden har ett äldre hus rivits, bara stengrunden är kvar. Vad ska bli där som passar in i stadsmiljön runt Rådhustorget.

Lite grann, men inte mycket, har hänt sedan Femtitalsjakten skrev om samma kafé. Läs och titta på vackra foton.

År 1996 kom Kondisboken ut. Där skrev Maria och Johan Kindblom om svenska kaféer och konditorier och Åke E:son Lindman och Susanne Wahlström fotograferade. Där finns Rådhuskaféet med från norra Sverige liksom 

• Lindgrens Café i Gunnarn
• Bergholms konditori i Lycksele
• Konditori Kronan i Åsele samt 
• Wästerlunds konditori vid Sandöbron i Lunde (nära Kramfors).

Om alla fortfarande finns kvar och är välbevarade vet jag inte, men Wästerlunds Konditori har efter det att nya Vedabron, "Höga Kusten"-bron öppnades, endast öppet sommartid och då är det absolut värt att besökas. Bara neonskylten är värd en resa.

.

.

Det närmaste man kan komma dära Vall´n i kafé typ detta är Näslunds konditori. Där har de helt ändrat inredning i olika omgångar sedan det först inreddes och även sedan jag skrev sist. Nu känns det mycket 90-tal med ganska svulstiga svartklädda stolar med hög rygg. Det som finns kvar av den gamla inredningen är den fina dörren med etsat glas mellan disk och serveringslokal samt fasadskylten.

.

.

Läs även andra bloggares åsikter om Rådhuskaféet i Söderhamn, 50-tals inredning, galon, passpoaler, etsat glas, trähus, torg, bevaransvärt

Resenärer

I Sverige har nästan samtliga medborgare sina rötter i bondesamhället. Men så otroligt många 50-talister är vi inte här i den lilla kommunens byar, som är den första generationen som lämnat denna jordbrukartillvaro och hamnat i en akademisk miljö långt från hembygden. Vi 50-talister som ibland kallas "den glömda generationen", inklämda som vi är mellan rekordgenerationen från 40-talet och 60-talets "den ironiska generation".

Trots att detta med "klassresenärer" är aningens ute att diskutera. är det mycket av det som kommer i mina tankar nu och då de gånger jag jämför livet i byn och min andra tillvaro. Hur hade mitt liv sett ut utan högre akademisk utbildning? Hade det varit mindre komplicerat, mindre dualistiskt? Vilka hade mina ideal varit? Hur hade jag sett på byn, på naturen? Vad hade jag haft som födkrok? Hur hade min människosyn blivit? Och framför allt min världsbild?

Det är  inte så svårt att jämföra värderingarna jag och andra i byn har, mina är om man säger så "lite eljest" i mångt och mycket. Alla formas vi av vår omgivning både som barn och ung vuxen. Det okända kan för en del som stannar kvar kännas skrämmande vet jag.

Det finns en hel del litteratur och självbiografier om hur arbetarbarn sprängt klassbarriären. Men det är ovanligare att hitta jordbrukarbarn med samma historia. Men här kommer två exempel på detta.

  

Korparna av Tomas Bannerhed, 2011. Läs recension.

Jag lyssnade på Bannerhed under en författarafton på biblioteket och det var ett bra samtal. Så här skriver författaren om sin bok:

Jag tillhör den sista generationen som växte upp på ett litet lantbruk i Sverige. För hundra år sedan var över hälften av svenskarna bönder, i dag kanske två, tre procent. Jag tänkte att om jag har språket och vill berätta någonting så ska jag förlägga historien till den miljön. Det är ett viktigt egenvärde i att skildra hur det gick till på en liten bondgård på 70-talet, det finns inte så många beskrivningar av det i svensk litteratur efter Wilhelm Moberg och Ivar Lo Johanssons tid.

Springa med åror av Cilla Nauman, 2012, har jag ännu inte läst. Men det är en skildring av landsbygd och klass och när författaren är som bäst är läsarens känselspröt så laddade att det nästan blir plågsamt skriver recensenten. Läs hela recension.
.
.
Läs även andra bloggares åsikter om klassresenär, litteratur, stad kontra land, urbanisering, Korparna, Springa med åror

Tanter

Visste ni att den svenska tanten har fått sitt monument?

Sedan 2005 hedras tanten med en staty . Hon är gjuten i brons och 167 cm hög. Platsen är campus i Växjö. Jodå. Bilden kommer härifrån.

 

 Och flera tanter i betong bildar en fredlig armé.

Klicka på bilden och läs mer

Det är konstnären Susanna Arwin som synliggjort den svenska tanten genom några av sina konstprojekt. Måtte den svenska tanten inte stanna enbart i södra och mellersta delen av landet. Hon behövs så väl även i norr.

Själv har jag har mött många tanter och imponerats av deras styrka och hållning. Den första gången jag mötte henne tydligt avbildad, och därmed ihågkommen och uppmärksammad, var i Norrköping. Det var en stor upplevelse!

Det som sägs vara det första  tantmuseet i världen öppnades 2006 i byn Hovra i Hälsingland. Det har jag ännu inte besökt. Tanter i hela världen - förena eder!
.
.
Läs även andra bloggares åsikter om tanter, den svenska tanten, monument, brons, betong

Byfåne

Om grupptryck, om att gå sin egen väg, om självtillit. Haha, de är för träffsäkra Jan o Maria Berglin!
.

.
Seriestrippen har några år på nacken så nu är Thailand ute och Mexiko på ingående, spikmattan årets julklapp anno dazumal och fb överges av den yngre generationen. Men livet är likadant, det gäller att hänga med den stora massan om man vill vara medel-Svensson ;-)
.
.

Folkhemmet på museum

Nu har man varit med så länge att uppväxttidens levnadssätt har hamnat på museum. Toppen! Kanske ökar förståelsen för bevarande  av folkhemsarkitekturen på detta sätt, åtminstone i vissa samhällsskikt. Jag besökte Nordiska museet med en kompis i helgen som var. Såg folkhemslägenheten som byggts upp. Till satsningen på folkhems-Sverige hör bland annat några böcker:

Köket. Hemmets hjärta av Marianne Larsson
Vid sekelskiftet 1900 var köket oftast ett allrum där familjen samlades. Men i folkhemmets funktionella kök skulle arbetet rationaliseras och husmödrarnas status höjas. Litet och effektivt eller rymligt och välkomnande – ett sekels ideologier och samhällsförändringar kan avläsas i köket.

 

Badrummet. Från balja till spa av Kristina Lund
Badrummet har under 1900-talet utvecklats från ett glömt och gömt rum till ett statusrum. Olika tiders badrum berättar om människors attityder till bad och renlighet, om klassklyftor och socialt liv, om tekniska landvinningar, hygientänkande, modernitet och välfärdsstatens framväxt. I badrummet kan vi spegla oss själva som vi är, men vårt mest intima rum speglar också dramatiska förändringar i samhället.

Ovanstående tre foton: Mats Landin, Nordiska museet.

Allt som allt finns lättsamt och initierat följande rum beskrivna i fem små böcker: Köket, Tvättstugan, Sovrummet, Vardagsrummet, Badrummet. Så klart att jag köpte hela samlingen som verkligen är läsvärd. Det här är sådana inredningar som nu försvinner i allt högre utsträckning i landet. En hel del av den yngre generationen bebyggelseantikvarier och arkitekter  har fått upp ögonen för vad som håller på att gå till spillo. Det här kan man inte informera för mycket om! Nu finns det till och med köksfabrikanter som nytillverkar sneda överskåp med skjutdörrar. Fashionabelt ska det vara :-) Och kanske har jag lyckats få till att vi har åtminstone två sådana här kök gamla funkiskök kvar i byn. Tadam.

Masoniteköket i mitt hjärta är en del av detta kulturarv.
Ett platsbyggt kök som hållit sedan 1950.
Alltså ingen slit-och-släng-inredning.

Även Fataburen 2013 handlar till stor del om folkhemmet. Titeln är Bygga och bo. Där kan man till exempel läsa om tevagnen som företeelse. Även en sådan finns här i köket. Snickrad av pappa. Så klart :-)

.
.
Läs även andra bloggares åsikter om folkhemmet, Nordiska museet, Folkhemmets rum, Bygga och bo