14 mars 2021

Tulpantid

Det sägs att vi svenskar köper mest tulpaner per capita av världens alla folk. I Sverige odlas 150 miljoner tulpaner varje år. De är lättillgängliga, i varje snabbköp står en hink med tulpaner.

Såklart att jag också gillar tulpaner, sådana där som läker ut sig helt oförblommerat är allra vackrast. De som torkar ihop utan att slå ut kan få vara men tyvärr går det inte att se vilken typ det är man köper. Tiden får utvisa eller så har jag inte förstått koden för att avgöra vilket alternativ  tulpanerna har i generna. Allra vackrast är förstås franska tulpaner med sina långa stjälkar..

 Pågående torkning av kronblad.
De här dubbla rosavita tulpanerna slog ut helt och hållet.


Jag väljer att torka de utslagna kronbladen, när de gjort sitt i vasen. De breds ut på en torkolla, att torka dem i ugnen och därmed använda elektricitet anser jag är direkt miljöovänligt och resursslöseri. När kronbladen torkat blandar jag med torkade tulpanblad med andra färger och har till sist ett helt potpurri att förvara i en ofärgad glasskål eller i en vid öppen skål. Jag tar vara på skönheten än en gång.

Det går lika bra att torka rosenblad.

Jag har en bild i huvudet av en villa ritad av arkitekten Andrea Palladio (1508-1580) med ett gediget bord i mörkt trä mitt i rummet. På bordet står ett stort fat med ordentlig vidd där det ligger fullt av kronblad från röda rosor. Minns inte var men det kan ha varit i filmen Don Giovanni som bygger på Mozart´s opera från 1787. Det var oerhört enkelt och vackert, det fastnade på näthinnan.

11 mars 2021

Klassresenärens verklighet

Sedan jag köpte morfars hus har jag börjat läsa litteratur om och av klassresenärer. I mitt tidigare liv stötte jag inte på de stora skillnader som finns mellan människor i olika socioekonomiska grupper så tydligt som nu. Det beror säkert på att jag blivit äldre, att samhällsklimatet förändrats så att klassklyftorna ökat. Samt att jag under många år umgåtts i grupper med samma värdegrund som jag själv har men nu kommer i kontakt med fler olika grupper med helt andra värderingar.

Det liknar algoritmerna som skapar vår verklighetsuppfattning på internet, algoritmerna väljer ut vad de menar att du är intresserad av och vad du vill veta. Det gör att annan information hamnar under radarn och din verklighetsuppfattningen blir skev.Visst är det nyttigt att möta hela skalan av värderingar men att möta den okunskap som jag inte visste, och knappast heller trodde fanns, blev en skrämmande insikt. Och att denna okunskap är många människors verklighet.

"Även om inget hölls hemligt levde jag ett slags dubbelliv. Mellan högskolevärlden och vardagen hemma var skotten vattentäta. Under mina sex år som student på Göteborgs universitet växlade jag mellan olika roller. På högskolan var jag student och hemma var jag pappa och bagare. Den ena världen visste i princip ingenting om den andra. Och jag hade ingen att tala om mina upplevelser med, ingen jag kände eller ens visste om hade gjort samma resa. Visst var det jobbigt, men på inget sätt plågsamt."

"Problemet är att kunskaper inte syns på utsidan. Den som kommer från ett sammanhang där bildningens värde är lågt, vilket i och för sig inte gäller i mitt fall, ser ut som den samme när hen återvänder, men ingen talar om för en att det inte finns någon väg tillbaka." Läs mer HÄR.

Det här är något som man inte vet  att man måste förhålla sig till framöver, när man som ung påbörjar klassresan. Du kommer från en familj, en släkt, ett socialt sammanhang där de frågorna aldrig någonsin lyfts.

Att se på sig själv och sin gamla omgivning med helt andra ögon, med andra preferenser kan vara både en angenäm och tråkig insikt. Att våga stå för sina åsikter som grundar sig på kunskap och andra erfarenheter än de gängse. Att arbeta för gruppens bästa utan egen vinning i åtanke. Att tåla att bli kritiserad, ja negligerad, utan stöd från andra som inte är källkritiska. Att ändå inte ändra inställning till det man tror på, inte tystna/stryka medhårs/vända kappan efter vinden - det finns tillräckligt med detta i världen ändå. Men visst är det asjobbigt att tvingas se sin gamla omgivning med nya ögon, att omvärdera de människor man trodde man kände och kanske inse att en grav felbedömning skett. Allt det där kan ingen utom klassresenären själv förstå, den som inte har någon återvändo på livsresan.

8 mars 2021

Åttonde mars

I barndom fanns ingen i närmiljön som var uttalad kvinnosakskvinna/feminist/kvinnorättskämpe/jämlikhetssträvare/rödstrumpa/kvinnokämpe/suffragett/emanciperad kvinna. De vuxna kvinnorna arbetade i hemmet och flera även med jordbruket och hade fullt upp med detta. Några få var yrkesarbetande i kvinnoyrken men någon diskussion/argumentation för kvinnors och flickors jämställdhet minns jag inte.

Inte heller i högstadiet dära Vall´n minns jag något sådant, det var först när jag flyttade till Umeå och gymnasiet som vi tjejer i klassen pratade lite grann om jämställdhet. Då var Grupp 8 samtalsämnet. Men med mina kompisar från byn som också gick på gymnasiet minns jag endast en gång att vi förde det på tal i samband med tankar om framtiden. Det var bara jag som inte såg barn och familjebildning som den absolut viktigaste strävan. Det var först när jag flyttade till Stockholm för utbildning, som jag träffade fler jämlikar för vilka villa, Volvo och vovve inte var primärt - ja, inte det viktigaste alls. Det var befriande.

Det här med avsaknaden av kvinnliga förebilder i den närmaste omgivningen som förkämpar för jämställdhet är en av skillnaderna mellan att växa upp i en by på landsbygden kontra staden. Finns någon sådan förebild idag?

6 mars 2021

Städrock

Min mamma var en folkhemskvinna. Hon städade undan mycket som blev till övers, sparade förhållandevis lite. Men någon utpräglad "slit och släng"-människa var hon ändå inte, det uttryck som inredningsarkitekten Lena Larsson skapade till H55, Helsingborgsutställningen 1955.

 

Det såg jag när jag hittade en gammal städrock som kom till användning på 60-talet, ja kanske in på 70-talet.

Städrocken finns alltså kvar och när jag granskar den ser jag att ett hål är lappat och lagat samt att en ny hank/stropp har sytts i. Detta med lappa och laga är i fokus nu igen bland många, så underbart. Många lagningar är rent konstnärliga och japanska tekniker som sashiko och boro nämns ofta i sammanhanget lappa och laga.

Att städrocken heter Charmeuse och är tillverkad av 100 % nylon ser jag också. Nylon - en oljebaserad produkt, ett material som var lätt att skölja upp och torka.


Det är ingen konstfull lagning men visar på en sparsamhet som håller på att komma igen efter årtal av slöseri och lagningen visar även på att plagget var omtyckt. Idag kan begagnade hela och rena kläder lämnas in till klädinsamling hos någon hjälporganisation. Trasiga och rena kläder och tyger kan lämnas in till framsynta kommuners textilinsamlingar och bli textil igen. Men på ingen av dessa platser hamnar denna blå nylonrock.

Här bärs nylonrocken av min mamma. Året är 1968 och funkisentrén finns kvar med betongbro, handledare av rödmålade järnrör och en ytterdörr med fönster som på utsidan är klädd med karosseripanel. I farstun precis innanför dörren står en kokshämtare och en tom vedkorg av masonite. Jorå. Och stegen mot takfoten är gjord av trä. Jorå.

4 mars 2021

En indiansommar

Det var en sommar på 60-talet. På en berghäll ôppe Degermyra byggde vi kusiner en koja av grenar som täcktes med renlav. Kojan var liten och vi rymdes inte alla i den för då rasade den och allt fick byggas upp igen. Jorå. Men kul hade vi. Det var födelsedagar och namnsdagar för några av oss under sommaren och kusin L. hade fått en indianskrud med fjädrar, så häftig! Jag önskade en likadan till min bemärkelsedag men fick istället en pilbåge och koger (som jag minns det). Gissa om vi lekte indianer där i naturen, vi visste att indianer levde så fast i Amerika.Vi skaffade mat genom att "fiska" i en vattenfylld grop som var kvar efter att området hade använts som sandtäkt då Riks13 anlades i början av 40-talet (men det visste jag inte då). Täkten hade efteråt använt som skrotupplag för gamla avdankade bilar och annat skräp. Vi smög på allt och intet. Vår fantasi var det inget fel på. Här i skogen signalerade vi på indianers sätt, ni vet när man säger "aaaaahhhh" samtidigt som man "slår" med handen lätt på munnen. Men röksignaler lät vi bli.

Det var en riktig indiansommar om man säger så.


Annars var det ännu flera somrar med revolverlekar i och runt omkring vår ladugård. Eller så smög vi alla på varandra och sprutade vatten ur tomma Felix ketchupflaskor på den som upptäcktes i sitt gömställe eller överraskades smygande runt något hörn. Gudars så kul vi hade och vilket tjoande det var. 

Hur som helst är jag inte med på bilderna, kanske fotograferade en vuxen som inbjudits till besök för att se vilken fantastisk skapelse vi ordade om :-)  eller så hade jag börjat använda den gamla lådkameran. Till lådkameran krävdes Ilfordfilm med det större negativformatet. Minns ni lådkameror? Minns ni den där typen av Ilford film? Det där är historia nu :-)


Det gåtfulla folket

Barn är ett folk och dom bor i ett främmande land, detta land är ett regn och en pöl
Över den pölen går pojkarnas båtar ibland, och dom glider så fint utan köl
Där går en flicka, som samlar på stenar, hon har en miljon
Kungen av träd sitter stilla bland grenar i trädkungens tron
Där går en pojke som skrattar åt snö
Där går en flicka som gjorde en ö av femton kuddar
Där går en pojke och allting blir glass som han snuddar
Alla är barn och dom tillhör det gåtfulla folket


Barn är ett folk och dom bor i ett främmande land, detta land är en äng och en vind
Där finner kanske en pojke ett nytt Samarkand och far bort på en svängande grind
Där går en flicka, som sjunger om kottar själv äger hon två
Där vid ett plank står en pojke och klottrar att jorden är blå
Där går en pojke som blev indian
där går kungen av skugga runt stan och skuggar bovar
Där fann en flicka en festlig grimas som hon provar
Alla är barn och dom tillhör det gåtfulla folket


Barn är ett folk och dom bor i ett främmande land
detta land är en gård och ett skjul
Där sker det farliga tågöverfallet ibland vackra kvällar när månen är gul
Där går en pojke och gissar på bilar, själv vinner han jämt
Fåglarnas sånger i olika stilar är magiska skämt
Där blir en värdelös sak till en skatt
Där blir sängar till fartyg en natt och går till månen
Där finns det riken som ingen av oss tar ifrån dem
Alla är barn, och dom tillhör det gåtfulla folket

Beppe Wolgers 

2 mars 2021

Kamratpostens bungalow

Fotot visar läget för några år sedan. 
Det är bara vi som sett denna bungalow som kan fatta vilken stilig och fantastisk trädkoja 
den en gång i tiden var.

Då vi var i 10-årsåldern beslutade jag och min kompis att bygga en koja. I Kamratposten hade jag sett världens mest fantasieggande reportage om hur man bygger en bungalow i ett träd, en trädkoja. På 1960-talet var ordet bungalow supermodernt. Tydliga illustrationer redovisade förslaget som var uppbyggd runt en trädstam. Jag rev ut sidorna med bygganvisning på kojan. Skogen fanns bakom knuten.

Vi gick till verket, några dagars jobb tog det i anspråk och liiite vuxenhjälp fick vi allt. Vi använde masonite förstås, vi befinner oss i masonit-bältet :-) , bräder, träreglar, trådspik och röd slamfärg.

Kojans plan var kvadratisk med trädstammen i centrum, taket var ett tälttak  som det som kallas på fackspråk. Och det bästa av allt - kojan var placerad en bit upp på stammen så en stege behövdes för att ta sig upp. Detta var vårt reservat. Särskilt härligt var det då vi var däruppe och drog upp stegen - vi var onåbara!

Nå, fantasi blev verklighet och det var resan till förverkligandet som var roligast, vägen är mödan värd som ni vet. Det visade sig att det klättrade stackmyror på granstammen. Såklart tog de sig in i vår bungalow och det var inte KUL! Vi var en erfarenhet rikare. Men gissa om vi hade roligt, det var underbart att kunna genomföra en idé - om än inte egen utan ur Kamratposten - och se det fysiska resultatet som blev väldigt tjusigt.

23 februari 2021

Goda råd är gratis

Här i bygden var det mycket vanligt med generationsboende under 40- och 50-talen. Ett bostadshus nyinreddes på övervåningen eller så delades på bottenvåningen av till två bostäder allt för att tre generationer skulle kunna bo i huset. De nyinredda köken fick funkisinredning. Det är de där köken som lätt rivs ut när ännu en generation flyttar in och tar hela huset i anspråk. Men det pågår en iver inom byggnadsvården att återuppväcka insikten om värdet i funkiskök.

Bild från internet.

 

Bild från internet.

Hur glad är jag inte att jag varit med och räddat ett sådant kök som inte är mitt eget. Min barndomskamrat här i byn flyttade tillbaka till sitt föräldrahem strax före 2010. En renovering skulle förstås påbörjas. Hon tyckte att köket var opraktiskt, låg diskbänk, tårna stötte i underredet trots indragen sparksockel, huvudet tog i de sneda skåpen vid diskning. Det är väl ingen sak att höja bänkskåpen så det blir funktionellt igen hävdade jag på plats. Jag sände senare ett antal mejl med länkar och bilder på funkiskök, både nytillverkade för att hon skulle förstå värdet av sitt kök, alltså att "retrokök"  började bli "inne" igen, och även bilder på gamla funkiskök. Och visst gick att behålla funkisköket. Absolut. Färgtypen som sen användes på snickerierna var helmatt vilket är ett avsteg från funkistidens ideal och inte mitt förslag. Ett råd om golvmaterial  blev linoleum, nu fanns kvadratiska klick-linoleumplattor i olika kulörer för gör-det-självaren. Ett perfekt köksgolv i ett hus från 30-talet.

Sedan tänkte hon göra en rivning som jag sett så många dåliga exempel på i bygden - nämligen ta bort en hel vägg mellan två rum för att få ett större vardagsrum. Det kan bli svårmöblerade rum utan trevnadskänsla i ett hus från 1938 med fyrdelad planlösning (fyra lika stora rum på bottenvåningen). Jag föreslog en bättre (och enklare) lösning genom att enbart ta upp en öppning mellan rummen och dessutom inte mitt på väggen utan in mot murstocken, för då skulle väggyta finnas kvar för möblering och två värdefulla hörn behållas, ett med möjlighet att möblera med en soffa. Så blev det. Men den fina fiskbensparketten i vardagsrummet gick inte att behålla genom överbevisning om dess förträfflighet. Tyvärr. För att få eldetaljer som passar till huset från sent 30-tal föreslog jag vippströmbrytare och eluttag av typ Eljo Renova (nu Schneider Renova). De är runda, har fint pris jämfört med andra retroströmbrytare och är lätta att hitta i närmaste stad. Så blev det.

Men - flera år innan dess, när huset användes som fritidshus kunde jag inte övertyga min kamrat om att vedspisen var värd att ha kvar - vilket var sorgligt. Den var inmurad i köket på övervåningen där farföräldrarna hade bott (generationsboende). Den revs ut inför mina ögon när det gamla köket skulle bli sovrum. Ack, rummet var stort och spisen stod inte i vägen enligt mig. Tänk att få tända en liten brasa i järnspisen och få värme samt koka sitt morgonkaffe där.

Det som förvånar mig mest när det gäller min kamrats hus är att hon i alla år trott att fadern ritat huset som 17-åring. Huset stod klart 1938. Detta har hon trott upp i 50+ åldern trots att det på ritningen står ett annat namn. En älskad far kan dupera ;-) om man inte är källkritisk. Jag förstår det som att farfadern, som var byggare, hade rekvirerat husritning från en organisation typ Arbetarsmåbrukslånefonden som innebar att man fick lån till bostadsbyggande och typritningar upprättade av staten - alltså liknande sådana här ritningskopior där fastighetsbeteckning saknas eftersom de var generella för hela landet. Min barndomskamrats hus från 1938 byggdes som ersättning för en timrad ångermanländsk traditionell korsbyggnad - vilken revs. Det var mycket vanligt här i bygden. Idag finns här i byn många fler bostadshus med regelstomme och (sågspåns-)isolering än kvarvarande timrade kåkar.

Bild från internet.
Bild från internet.

 Del av ett funkiskök från 1940-talet byggt i ett timrat hus från ca 1850.

Det finns så många exempel i mina flöden på sociala medier där jag ser hur gamla hus, gamla funkiskök, är högt värderade. Men det är inte min generation som visar upp detta. Det är senare generationer med en annan insikt som minns sin mormors eller farmors kök och uppskattar dem just därför att de ger barndomsminnen och minner om trygghet. De där köken går att anpassa till dagens behov.

Masoniteköket i morfars hus.

I mitt permanentboende finns fortfarande en järnspis på övervåningen - den är till stor nytta och trevnad vintertid och installerades på 1920-talet. I morfars hus däremot finns en "modern" elspis i det 1950 nyinredda funkisköket för den yngre familjen. På bottenvåningen finns en kamin som vedeldas i och som lagas mat på ibland som tillbehör till elektriska spisen som står bredvid.

Det har hänt att jag fått uppdrag som inneburit att rita och planera befintliga byggnader för generationsboende. Ett sådant uppdrag är pågående just nu (Lidingö) och gör mig varm inombords. Det finns tecken som tyder på att det blir vanligare med generationsboenden igen.

20 februari 2021

Köksskåp + hyllpapper

 


Det är fiffigt med skjutluckor till överskåpen i ett funkiskök. Extra roligt och intressant blir det då man känner till vem byggde köksinredningen, vem målaren var som målade hela härligheten och vem som lade in det hyllpapper på 1960-talet som fortfarande ligger kvar där. De som en gång var människor av kött och blod, vars avtryck fortfarande finns kvar här. Det kan beskrivas med orden autenticitet, proveniens och affektionsvärde.

Roligt är det även när man forskat fram årtalet då de av Wilhelm Kåge designade Atlanta thekoppar från Gustavsberg köptes in till hushållet med hjälp av en kassabok. Och själv är den som kompletterade thekopparna med annat Atlanta-porslin under sen tid då tillfälle gavs - enbart för att det är ett av henne älskat porslin.

18 februari 2021

Förutseende

Så här skrev jag här på bloggen sommaren 2009:

Köket från 1950 är bra som det är

Det lättaste att besluta om i morfars hus, är köket på övervåningen. Det står sig efter ett halvt sekel. Där behöver praktiskt taget inget göras. Övervåningen inreddes 1950 då generationsboende började. Dotter och svärson tog över hemmanet och inrättade sig en trappa upp. Köket är fyllt av praktiska detaljer, sån´t som uppstår då fantasifulla människor som inreder en liten yta får tänka och handla fritt. Det är charmigt, det är vackert tycker jag. Det är masonite och tidstypiska Trycko-beslag, det är linoleummattan Jaspé, rollmålade väggar och tak. Det är koncentrerat 50-tal. Köket går i ljust gult med röda "accessoarer", rostfri diskbänk och stänkskydd samt svart laboratoriebets på arbetsytan.

Spisen finns kvar, en vit Husqvarna. Den skulle slängas på 80-talet men jag bad för den och då flyttades den till sommarstugan. Nu är den på plats igen och på den står den röda emaljerade kaffepannan med svarta kanter och knopp igen. Det här har jag länge sett fram emot att äga.

* * *

Funkisköket är lika älskat nu som då. Verkligen. Så framsynt jag var. Då, 2009, brukade masonit dvs hård träfiberskiva tas bort utan urskiljning av byggnadsvårdare där den förekom, för vem kan älska det materialet? Linoleum revs bort bland byggnadsvårdare som ansåg att linoleummattor var för täta och gjorde att husgrunden möglade. Det var trägolv som gällde inom byggnadsvården, helst kilsågade skurgolv. Fernissade trägolv var inte heller av godo. Tapetserade väggar ansågs vara bättre - finare - än målade.

Nu har det svängt. Inte så att masonitkök alltid är bäst men resonemangen inom byggnadsvården har blivit lite mindre enkelriktade och kategoriska, vart decennium tillåts allt oftare få ta plats, likriktning av alla hustyper är fel. Låt var epok via upp sig. Ett intakt 70-talshus med originalinredning är lika värt att behålla som ett sekelskifteshus med snickarglädje och högt i tak och platsbyggd inredning.

Det finns mycket att säga om byggnadsvård och vad det är. Hur som helst är köket från 1950 bra som det är. Det inreddes på kallvinden en gång i ett timrat hus för den yngre generationen och hör till husets historia.

16 februari 2021

Högertrafikomläggningen 1967

 

Klockan fem på morgonen söndagen den 3 september 1967 gick Sverige över till högertrafik. Minns någon? Därmed anpassade vi oss till det trafiksystem som finns i alla andra länder på Europas fastland.
 

Det där måtte ha varit en stor dag. Så mycket information som gick ut - och det var bra och säkerligen behövligt. Den här broschyren delades troligen ut i grundskolan, jag har skrivit mitt namn i den och här visas delar ur skriften som nyligen återfanns på tredjevinn´ , det kommer fram nygamla grejer nu och då.




På den tiden, 1967, var jag fotgängare och cyklist. Minns så väl att jag, när skolan i Lögd´ slutade för dagen måndagen den 4 september, cyklade ut på Riks13 på väg hemåt. På långt avstånd kom en bil körande och jag hann inse att jag cyklade på fel sida och svängde över till högersidan. Någon fler felmanöver med hänseende till högertrafikomläggningen minns jag inte hände mig.

Högertrafikomläggningen var en stor rikstäckande operation och som jag minns det var informationen till medborgarna mycket bra, bland annat med hjälp av de många typiska och tydliga H-skyltarna.Jag hade ett sånt här märke klistrat på cykelstyret på min rosa Crescent, den cykel jag fått då jag fyllde 7 år. Innan dess hade jag lärt mig cykla på en vuxencykel, en 28-tummare, som jag inte nådde upp till sadeln på. Ni kanske minns hur det fungerar - jag stod rak men cykeln lutade från sida till sida allt eftersom jag trampade. En syn som inte förekommer idag.

13 februari 2021

Adoptivbarn

Från år 1918 infördes en lag så att barn kunde adopteras och få en juridiskt hållbarare situation än som tidigare "fosterbarn" lär jag mig genom Släktband i Sveriges Radio P1 i januari 2021.

I min släkt- och hembygdsforskning har jag mött fosterbarn eller "uppfostringsbån" som man sa och har då undrat över skillnaden mellan fosterbarn och adoptivbarn. Programmet ger en bra förklaring till 1900-talets adoptionslagstiftning och i andra halvan av programmet vi får berättat för oss hur lagstiftningen har förändrats genom åren och vad det innebar för barnet. Till exempel ändrades lagen 1944 så att adoptivföräldrarna kunde upphäva adoptionen om barnet hade en dold sjukdom vid adoptionen och den upptäcktes inom fem år från adoptionstillfället. Det låter inhumant. Det får mig att tänka på dolda fel vid ett husköp.

Åsså minns jag Karl-Lennart på Rundvik. En medelålders lite kraftig man med stultande gång och med ett lite staccatoartat tal. Han brukade hälsa och var jämt glad. Minns att jag satt på pakethållaren bakom mamma när vi en gång mötte honom och jag måste tidigare ha märkt att han var lite annorlunda. Jag frågade vad det var med honom och mammas svar minns jag inte direkt men det hade väl med förstånd/psyke eller något liknande att göra. "Vad är det?" blev förstås min följdfråga. "Han tänker inte som vi" blev svaret och jag nöjde mig med det men naturligtvis funderade jag över hur man då tänker och hur tänker egentligen jag? Det där med mentalt handikapp är inte lätt att förklara för ett barn i förskoleåldern precis.

Karl-Lennart var snäll och gick ärenden åt folk, ibland handlade han på Konsum åt min faster. När jag blev äldre fick jag veta att han var adoptivbarn till ett par på samhället. När de förstod att han alltid skulle ha ett intellekt på ett barns nivå fortsatte de att ge honom kärlek. Om hans intellektuella funktionsnedsättning uppdagades inom de fem stipulerade åren vet jag inte, jag vet inte heller vilket år han adopterades. Karl-Lennart kom att leva sitt liv på Rundvik, han kände alla och alla kände honom. Han hade en kunskap som få slog honom i: han visste vem som hade namnsdag på årets alla dagar. Datum och namn missade han aldrig när han blev tillfrågad.

Efter mina båda föräldrars bortgång har jag hittat brev där det framkommer att en släkting frågat om hennes lille son inte skulle kunna tänkas bli adopterad av mina föräldrar. Det var något nytt för mej. Brevet var skrivet några år innan jag föddes. Något svarsbrev fann jag förstås inte men att det inte blev någon adoption står ju klart. Hur mina föräldrar resonerade känner jag inte till men kanske tyckte de att det var bäst att mamman tog hand om sin son trots sin skilsmässa från maken, barnets far, de bodde trots allt på samma ort och barnet träffade båda. Eller kanske ändrade sig frågeställaren vid närmare eftertanke innan ytterligare diskussion kom igång.

11 februari 2021

Egenansvar

"Det är tryggt och enkelt att följa regler, särskilt om man gör det okritiskt och överlåter ansvaret för det man gör på andra. "Jag följde bara order", kanske känns bekvämt att säga, men vad får vi för samhälle om det är så vi förväntar att medborgarna och anställda i statlig tjänst ska agera. Idag är styrning och ledarskap, kontroll, kvalitets- och målsäkring svaren på väldigt många frågor. Allt färre får allt mer ansvar, och den stora majoriteten följer order uppifrån och fokuserar på mål som formulerats av andra. Vill man sänka skatten är det kanske ett bra sätt att agera, men är det ett långsiktigt hållbart samhälle man vill bygga är det inte det, eftersom ett samhälle som bygger på okritiskt följande av regler skapade av några få och mäktiga ledare riskerar att urarta.

Människan är social och har därför lätt att anpassa sig efter andra. Att slippa ta ansvar och att kunna skylla på någon annan är bekvämt. Så är det och det går inte att ändra på, men bara för att det är så betyder inte att det bör vara så; eftersom det finns stora risker med kollektivt, okritiskt följande av order och regler har alla att ansvar att bjuda motstånd och försöka att inte falla för frestelsen. Ett hållbart samhälle kan bara växa fram mellan människor som är och tänker olika men som samarbetar för det gemensamma bästa. Mångfald och delat ansvar är viktiga förutsättning för och beståndsdelar i ett hållbart samhälle."
Texten kommer härifrån.


De här frågorna har engagerat mej mycket på senare år. Var jag än läser finns referenser till den svenska nutidsmänniskans förhållningssätt. Att bortse från regler och skapa sig egna lagar eller att inte följa de som redan finns, är att tänka på sig själv och/eller sin elitistiska grupp och därmed bortse från de svaga ("dom andra") som var avsedda att skyddas av just den lag eller regel som det struntas i.

Bild från internet.

Att sitta i en styrelse och bara tänka på sitt eget bästa istället för medlemmarnas är nog inte helt ovanligt. Att tänka och agera för kollektivets bästa är förfärligt underskattat idag enligt min erfarenhet här i byn. 

Det ligger ett stort ansvar på de som har makt och kunskap även lokalt. Har man inte kunskap ska man skaffa sig den enligt mitt sätt att se. Det är inte oöverstigligt idag. Under 1800-talet hade folk bättre kontroll och vetskap än idag om de regler som gällde - även de "minsta" i lokalsamhället visste. Det tycker jag mig se i de många dokument som jag läst och som finns i arkiv och byakistor.

Att utbildningsnivån i Sverige har ökat sedan länge är statistiskt belagt. Men det innebär inte nödvändigtvis att kunskapsnivån är högre nu än förr.

**

Hur ser du på dig själv?:
Följare, följd eller medresenär




.
.

9 februari 2021

Natur & kulturarv och ansvar

”Kulturarvet är av största betydelse för världens folk” läser jag i en skrift från Sida. Undantaget vårt eget folk då, tänker jag. För även om Sverige internationellt gärna talar stort om kulturarvets fundamentala värde för samhällets utveckling, och om vikten av att värna det vid väpnade konflikter, så låter vi gladeligen vårt eget lands kulturarv förgås vind för våg.

Jag tror att vi ser det allesammans. Att det svenska kulturarvet idag förfaller, förvanskas och rivs i en allt snabbare takt. Det rivs idag, upplever jag det som, fler kulturhistoriskt intressanta byggnader än till och med under 1960-talets centrumsaneringar. Fast idag är rivandet utspritt över hela landet. Det sker på flera plan och av flera olika anledningar. 
 
Men den främsta anledningen till att det sker är att vi låter det ske. Politikerna, både inne i staden och på landsbygden, verkar helt ha förlorat insikten om kulturarvets betydelse för ett samhälle.

Visst är det väl utmärkt bra med kunniga och engagerade människor??? Som försöker påverka makthavare då det gäller både kulturarv och natur. Det får vi alla glädje av - också de som är motståndare till "bråkmakarna" - även om de inte inser det eller aldrig skulle erkänna det. Särskilt i städerna finns många engagerade människor och det är inte alltid det går de engagerades väg. Ändå är deras insats berömvärd.


Västerbottens Kuriren 2020-05-18
Läs mer av artikeln HÄR 

Västerbottens Ornitologiska Förening, VOF, satte krav på och överklagade Trafikverkets planer med Botniabanans dragning söder om Umeå, ett Natura 2000-område och fågellokal som man menade måste skyddas. Så hatade VOF blev av många för detta som fördröjde invigningen av järnvägen. Pengar har sedan dess fonderats av Trafikverket i enlighet med en dom i Mark- och miljödomstolen. Så nöjda Länsstyrelsen i Västerbotten verkar vara nu. Stort tack till VOF som tog strid!

Heja alla kunniga som VÅGAR säga sin mening OFFENTLIGT vare sig det gäller att försvara kultur eller natur!

6 februari 2021

Då kräka jeck på skojjen

Ett får ur Levande landskap - en resa till framtidens jordbruk, Balders förlag 2020. Foto: Mats Ahlberg.

En gång i tiden släpptes kreaturen, kräka (kor, får, getter) ut på skogen, skojjen, under sommaren för att beta. Långt tillbaka fördes de av unga kvinnor från byarna till en fäbod där sådana fanns. Där stannade djur och kvinnor hela sommaren. Varje kväll kom kreaturen hem till fähuset på fäboden. De ville bli mjölkade och blev någon kvar lockades de åter eller letades upp av skötarna. Vilda djur som brunbjörn var en fara för tamboskapen, särskilt nattetid. Fäbodplatsen var en byallmänning.

När fäbodväsendet upphörde hade man här i byn byggt sommarladugårdar i anslutning till skogsbrynet. De låg utanför den inhägnade byn, utanför fastbandhagen, trägärsgården. Sommarladugårdarna låg mestadels på byns allmänningar. Dit flyttade kreaturen under sommaren som hörs på benämningen. Från sommarladugårdarna släpptes boskapen på skogen varje morgon av bondmoran eller en piga efter mjölkningen och kossorna kom tillbaka till kvällsmjölkningen. En av kossorna var ledarko och hade en skälla i en läderrem kring halsen vilken hördes ganska långväga. Kossorna kunde hålla ihop och följa ledarkon och människorna hörde var korna befann sig i den händelse de behövde leta efter dem. Detta levnadssätt upphörde här någon gång vid andra världskriget, före 1900-talets mitt.

HÄR kan man läsa om fäbodar i Västernorrland. Jag önskar att det kommer en avhandling/djupare beskrivning av fäbodväsendet i Västerbotten och även om sommarladugårdarnas period. Om de sistnämnda har jag inte hittat någon akademisk skrift.

En period i livet hade vi getter som höll borta sly och högt gräs. Det var i det andra boendet och en fin tid med långsam lunk att minnas så här i efterhand. Getterna höll sig själva med mat i hagen men att fylla på vatten i vatten sån behövde göras två gånger om dagen. Att ta en sväng till hagen och bryta eller böja ner kvistar med löv för att de skulle få äta var välgörande för människa och djur. Att stressa lät sig inte göras. Getter är de bästa landskapsvårdare och slyröjare som finns om de bara får hållas i rätt omgivning och äta men inhägnad krävs minsann. De vill hoppa och skutta så stenig hagmark med nivåskillnader passar getter väl. Att se skogsbryn där träden är ätna upp till mulbeteshöjd är fantastiskt vackert. Där är naturen (människa, djur och växtlighet) i skön symbios.

5 februari 2021

Vintrigt tidvatten

 

Nu mjukar snötäcket upp nästan hela landet. Snön tilltalar mej med allt man göra med den och kylan -  snölyktor för kvällen. Möblerade rum i snön - att sitta i en snöfåtölj är minst lika mjukt som att sitta i en soffa med kuddar. Frysa vatten i hink eller ballong och få vackra ljuslyktor i mängd, kanske staplade som pyramider där isformerna blir vintriga discokulor i solljuset. Vilka möjligheter som ligger i snö och kyla.

Att ta en promenad i kall snö är som att gå i florsocker, det är med lätthet man tar stegen och det knarrar under skosulorna. Rimfrost sätter sig i håret som sticker fram ur mössan. Landskapet blir lugnt av snön som modellerar bort allt ovidkommande.

Ladorna stryks ut och
        försvinner.
Som rivna underifrån.
Sist de svävande taken.
Ett vintrigt tidvatten, sparsamt
belyst av nyvässad månskära.


                Per Helge
                Ur "Kråkskuggor"


2 februari 2021

Hornsgatan

Hornsgatan med spårvagn 1929.Okänd fotograf.

Hornsgatan 2-6 från Götgatan norrut 1959.  Fotograf Lennart af Petersens (1913-2004). Fotografier från Stockholmskällan.
 
Till höger syns en renskrapad fasad som på 1990-talet återfick sina fasadutsmyckningar. Det var en ganska stor debatt om detta var "tillåtet" eller inte. Stadsmuseet ligger diagonalt över gatan till höger och vi arkitekter och antikvarier diskuterade om det var rätt att "återföråldra" en byggnad, återföra den till sitt tidigare utseende, rekonstruera den? Så gick diskussionen då. Idag skulle ingen ifrågasätta att göra detta.

Jag arbetade några år i den låga byggnaden från 1760-talet som syns näst längst till vänster. Min väg till arbetet var vacker, den gick ofta via Katarina kyrkogård, Mosebacke torg, Hökens gata alternativt Urvädersgränd, Götgatsbacken och Södermalms torg, där utsikten mot Saltsjön via Slussen öppnade sig.
 
Drog man sig mot Mariaberget för lunch passerade man Carlbergska huset, ritat och bebott av Johan Eberhard Carlberg som var stadsarkitekt i Stockholm från 1727-1773. Ibland mötte man Ivar Lo på ensampromenad. Lunchställena var många både uppe på Mariaberget, vid Mariatorget och i Gamla stan. Konstgallerierna likaså. Fascinerande Folckers snörmakeri finns fortfarande vid Mariatorget och även det då nyetablerade Tea Center på puckeln där vi köpte "Söderblandning" som skapades just där. Här på puckeln var flera av de äldre fasaderna åter igen kalkputsade/kalkavfärgade och därför lite skäckiga. Idag är det snarare norm inom restaureringsbranschen. Så lång tid det tar för oss människor att acceptera patina och hantverket, att slippa känslan av det maskinmässigt perfekta. Det var en fin period i livet. Fatbursområdet stod ännu obebyggt. Omgivningarna var en fin kulturblandning som på 80-talet blev yuppiefierad som gentrifieringen kallades då (yuppie = young urban professional).
 
Det var lika nära till Gamla Stans alla lunchrestauranger, antikvariat och kopieringsfirmor. Med mera. Via Slussens fyrklöverblad, skapat av Tage William-Olsson och invigt 1935, tog man sig enkelt till Stockholms ursprung.

Öppningen till vänster ner mot järnvägsspåren på nedersta fotot, är igentäppt då spåren däckades över på 1990-talet. Just där,  till vänster på bilden, ligger idag SKRs byggnad, Sveriges kommuners och regioner. Men vid dess uppförande arbetade jag inte på Hornsgatan längre.

29 januari 2021

En viktig klimatforskare

Paul Crutzen, pionjär inom klimatforskningen gick bort igår, 87 år gammal. Utöver Nobelpris och viktiga forskningsföreträden etablerade han år 2000 begreppet antropocen, för att beskriva den geologiska epok vi lever under idag, där människans aktiviteter har en avgörande betydelse för förhållandena på jorden.

Miljöhistorikern Sverker Sörlin har i Antropocen - människans tidsålder (Weyler förlag 2017) beskrivit Crutzens och andra klimatforskares viktiga insatser. Det var när jag läste den boken jag lade Crutzens namn och gärning på minnet.

Om hans bortgång läste jag HÄR.

Bild ur filmen Koyaanisqatsi från 1983. En dokumentärfilm av Godfrey Reggio med filmmusik av Philip Glass. Jag såg filmen när den när den kom till Sverige och glömmer den gör jag aldrig. Då var ordet antropocen inte myntat men det är antropocen filmen handlar om.


Högtidsstund

När den här kulturtidskriften dyker upp i postlådan väntar intressant och stärkande läsning.

Frihet - jämlikhet - solidaritet

Balder fortsätter att utforska det som hjälper människan att behålla sinnet för proportioner.
Med en redaktion i Strömbacka, Bjuråker, Hälsingland vet man hur livet på landet kan levas.

28 januari 2021

Har man ord på en plats - då minns man den

Allt eftersom förändras landskap och bebyggelse i en pågående process. Den processen kan man påverka, inte bara se på... Här i trakten tycker jag det har går fort. Kommunikationsmönster med vägar, stigar, broar, spångar tappar sin funktion och växer snabbt igen. Dagens skogsbruk förstör oändligt mycket kulturhistoria – i norra Sverige sägs förstörelsen av fornminnen vara allra störst enligt Riksantikvarieämbetet. Och de gamla timmerhusen har i stor mängd redan rivits under 1900-talet.

"Spela roll" brukade vi säga på 70-talet då vi inte brydde oss. Spelar det någon roll att historien försvinner? Man lever väl lika välmående ändå i vårt välfärdssamhälle! Se framåt istället för att grotta ner dig i det som var, låt bli att stoppa "utvecklingen". Allt förändras alltid, samma vatten flyter inte två gånger under samma bro. Vad spelar det för roll att en gammal stig och gamla husgrunder eller spår efter tidigare generationers knog försvinner där skogsmaskinen drar fram? De var ju till ingen nytta! Vad spelar det för roll att ett gammalt hus rivs? Patina är fult och visar på fattigdom anser äldre välfärdsmänniskor. Om vi skakar av oss vår gemensamma historia kan vi starta om på nytt från scratch. Blir vi inte bättre människor om "det gamla" inte tynger ner oss? Låt allt det där falla i glömskans djup.

Vid krigsslut brukar den segrande sidan ge nya namn på platser man intagit för att markera förändringen och för att mentalt slå ned de besegrade ytterligare. Här i landet, här i bygden gör vi det av oss själva utan att reflektera! På andra platser finns hembygdsföreningar eller kulturföreningar som bevakar samhällsförändringar och försöker påverka i den riktning man anser vara minst förstörande, man lägger sig i samhällsutvecklingen. Var finns de som står på kulturens sida här i bygden??? I många fall brukar det vara det bildade kulturbärande skiktet i samhället som står på kulturarvets sida.
 
Hur många vet var de nedanstående platserna i byn finns? De finns omnämnda på gamla kartor från 1796 och 1819 och stavningen är ibland av äldre typ, före senare stavningsreformer:

Knösen
Räfveln
Storgärdan - åker
Storstycke och Radden - åker
Nywärke - åkern
Nysvedjan - åker
Halla - åker
Hjulholmen - åker
Stubbrödningen - åker
Qvarnhusfällan - åker
Wipperfällan - åker
Gammrödningen
Ladusvedjan - åker
Åkersvedjan
Norråkern
Bredlandet - åker
Halldaln - åker
Norråkern
Nyåkern
Stomtegarne
Sundssvedjan - åker
Mjurntegarne? - åker
Lill Aspängsrödningen
Strandrödningen eller Långfällan
Årödningen
Ladu rödningen
Kråkbo

Platserna finns utmärkta på de gamla kartorna men de flesta är sen länge borta på den gällande fastighetskartan. Ett annat syndrom är att man på nutida kartor missförstått betydelsen av den gamla benämningarna och gett platsen ett helt nytt namn. Ett tydligt närliggande exempel är Hemörssundet som blev Himmelsundet.
 
Det jag vet är att när vi tappar namn på platser, är det så mycket lättare att förändra landskapet eftersom namn och benämningar innebär att platsen betyder något för människorna som bor i bygden. Eller betydde något för människorna som bodde i bygden. Att ge barn en kunskap om äldre benämningar är enda sättet att behålla namnen. Det är svårt i glesbygd där få barn växer upp och långt ifrån alla stannar kvar när de blir vuxna.


ETSNING
Tre hässjestänger i snön
och en gärdsgård
Övergivna på ängen
sedan många år

Skuggar i maj
ett flugsnapparbo
Skyler om vintern
skogsmusens hål

Minnet av slåttermaskinen
försvagas
Minnet av hästen
doften av kärnmjölk och hö

Skogen närmar sig
rötan och mörkret
Bild utan namn
svart och vit

Lars Lundkvist
ur ”Äril” 1998

Hur vill vi att man ska minnas oss? Hur för vi det kollektiva minnet vidare till nya generationer? Hur förmedlar vi kunskap om och känsla för det som var? Vi skapar ju som människor och mänsklighet vår egen historia. Har man benämning på en plats då minns man också var den finns, kanske till och med de människor som levde med de där orden...

26 januari 2021

En spegel av ditt inre liv?

Visa mig din bokhylla så ska jag säga dig vem du är...

Det är alltid spännande när man för första gången är hemma hos nya människor och ser hur de har valt att inreda sina hem. Kanske precis som man själv vill ha det, kanske så som man önskade att man orkade ha det, eller varför inte en lagom dos sjösjuka av mixen som inte alls passar en själv. 

Och det man helst vill när man är hemma hos någon är att komma lite närmare, bakom den upputsade fasaden, och se vem personen i fråga egentligen är. Vi har alla olika sätt och prioriteringar när det gäller att snoka i våra nya bekantskapers liv. En del spanar in golvlisterna för att se om de torkade eller inte, andra är mer fräcka och öppnar kylskåp eller, ännu värre, badrumsskåp i sin jakt sprickorna i sin värds fasad. Själv är jag inte så intresserad av om listerna är torkade eller inte, och skulle aldrig får för mig att snoka i skåp av olika slag. För det finns nämligen mycket bättre sätt, mer diskret, att se vad som döljer sig i andra människors inre. Och det är inte ens oartigt att snoka där.

Jag talar självklart om bokhyllan, denna öppna härd av inre tankar och funderingar. Jag vill inte sträcka mig så långt att den avslöjar allt om en människa, men den berättar i alla fall en hel del. Inte bara om lässmak och författarfavoriter (vilket i sig kan vara oerhört intressant), utan även om vad personen i fråga väljer att ställa i en offentliga bokhyllan. Vilken bild ska besökaren få av värden? 

Läser hen klassiker, svår prosa eller enbart fackböcker? Samhällsintresserad, har några särskilda hobbies eller följer utvecklingen inom olika ämnen? Är det bara topplistepocketar som det rasslar sand ur, panikköpta på flygplatsen, eller tefläckade specialutgåvor som lästs om och om igen? Hänger böckerna i trådar och knappt ihop, eller ser de ut som om de aldrig har blivit lästa? Bor böckerna hemma hos någon som verkligen har läst och tyckt om dem, eller står de mest där för att visa på ägaren i alla fall vill visa att hen förstår att det är viktigt att ha böcker i sitt hem?

En snabb blick kan nästan säga mer än vad man får veta om en person under en medellång middagskonversation. Vad det betyder, däremot, det är en helt annan fråga ...

Brukar du i smyg kolla in bokhyllan när du är på besök hemma hos någon första gången? Många av dina gäster bildar sig en uppfattning om dig när de ser din bokhylla. Är bilden de får rättvisande hemma hos dig?

Krönika av Emma Kreü i LitteraturMagazinet


Jag kommer från en bondby där bokhyllor, om sådana fanns, mer frekvent innehöll prydnadsgrejer än (många) böcker. Några högutbildade steg ytterst sällan över tröskeln till mitt barndomshem eller hos andra i byn. Många med samma bakgrund som jag brukar hävda att det inte fanns några klasskillnader när de växte upp. Så upplevde jag det också som barn.

 Fotografiet från 1950-talet hämtat härifrån.

En miljö som den på bilden ovan hade jag nog inte sett när jag lämnade grundskolan. Intellektuella och filosofiska samtal hölls sällan i bekantskapskretsen men i vissa sällskap diskuterades de lokala politiska händelserna. Vad är det som ger en människa med en sådan uppväxtmiljö ett behov av utvecklas vidare? Sträva vidare utan att se ner på det som var, inte låta sig bedåras av helt nya och väsensskilda miljöer?

Visserligen fanns jämförelsevis många böcker hemma med en far som läste så mycket han kunde på lediga stunder, men heltidsarbete på sågverket och masonitefabriken och arbete på det lilla lantbruket gav inte långa lediga stunder. Självklart influerades jag av att se en vuxen läsa.

En annan släkting som ivrade för bokslukning var min mors moster som var bibliotekarie dära Vall´n. Visst hälsade vi på hos Astrid och Valdemar i kommuncentrat men jag minns Astrid främst med böcker på biblioteket. Hade hon inte fullt upp kom hon fram till mej när jag besökte biblioteket och föreslog böcker att låna eftersom hon visste vad jag tyckte om.

Men som sagt - lärda miljöer, som jag förknippar stora hemmabibliotek med, de fanns inte i byn. Det var jordbruk, odlingslycka eller motsatsen, väderlek och påtagliga, substantiella ting det pratades om. Självklara saker i en jordbruksbygd - immateriella frågeställningar var frånvarande. Förutom möjligen frågor som kristen tro kunde skapa.

Jag fascineras av boksamlingar, bibliotek och arkiv. Att färgkoordinera böckerna eller vända ryggen inåt, som man kan se i vissa inredningsmagasin och på nätet, tycker jag är en mycket förenklad syn på böcker. De böcker jag äger har gett eller ger mig kunskap, de är inte inredningsdetaljer. Att slänga bort mina böcker bara för att ljudböcker och digitala böcker kommer stort, kommer inte i fråga.

Har man har en trädgård och ett bibliotek saknar man inget lär Cicero ha sagt.