15 mars 2012

Femtmänning

Här är Ulrika med blommig klänning och en blomsterkrans som jag bundit. Det är den 7 juli 1977 och jag vill fotografera söta grannflickan med den enfärgade klänning hon hade på sig. Men mamman tyckte hon skulle ha på sig blommiga finklänningen. Här ser ni fotot. Vi har samma anfader fem generationer bort. I bakgrunden står lägdan i frodig fägring och Rönngrens hus, då med tegeltak, skymtar där bakom.
Min mamma hade 26 kusiner i byn då hon var barn. Jag hade fjorton tremänningar (om jag räknat rätt) bara hemma i byn då jag var liten och totalt sett många fler, de flesta boende i socknen. Detta gällde självfallet inte bara för mej, utan de flesta i byn.

Att umgås i en sådan bygd är väldigt mycket eljest än i storstan. Man föds in i ett socialt sammanhang som är positivt och tryggt på många sätt. Naturen finns nära och är man ett fantasirikt barn saknas aldrig sysselsättning. Nackdelarna är att vuxna har hållhakar på varandra vilket innebär att många inte törs säga sin mening, inte ens då viktiga och frågor diskuteras som påverkar det egna ägandet. Jag märker nu som vuxen och hemmansägare att mycken rädsla finns i byn. Jag anser att det förhindrar demokratiutvecklingen, nepotismen frodas, möjligheten till gränsöverskridande samarbete försvåras. Ni vet vad som gäller: det här med "jägarkulturen", ta-saken-i-egna händer-kulturen utan kunskap om gällande lagar och regler. Jag återkommer i ämnet :-)  Detta är nackdelen med en liten by, litet samhälle - bymentaliteten. Rädslan. Likriktningen.
Från mitt hus ser jag till vänster gården där min morfarsmormorsfarfar och -farmor Isac Pehrsson (1733-1788) & Kerstin Mattsdotter (1734-1810) bodde. Hemmanet numro 1 köptes in 1723 av Isacs far Pehr som kom från Arnäs i Västernorrland. Hemmanet hade då legat för fäfot i nästan två decennier, anledningen till detta har jag inte tagit reda på än. Krig och elände kan tänka. Idag finns den gamla mangårdsbygganden kvar, en parstuga i 1,5 våningar, ibland benämnd västerbottensgård eller som man sa här förr - en langkakes, en långkatekes.

Till höger finns stod gården där morfarsmormorsfar Jacob Isacson (1782-1862) med hustrun Ulrika Christiansdotter (född 1781) bodde. Där växte morfarsmor Klara upp. På båda gårdarna bor släkten kvar men på den till höger har ett nytt bostadshus uppförts efter en brand. Förmånsbônning finns och en 1900-tals-lagård.

Jag försöker livligt föreställa mej hur jag skulle ha varit som person om jag stannat kvar här i byn efter högstadiet ...
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om , , , , , ,

5 kommentarer:

  1. Fniss! Återigen vänder jag mig om och tittar mot fönstret bakom ryggen efter den där kvittrande fågeln! Som inte sitter där ute utan på din bloggsida ;)

    SvaraRadera
  2. Haha, en riktig liten glädjespridare är han allt. Men öppnar du fönstret har du väl levande sådana ute också antar jag :-)

    SvaraRadera
  3. Nu sjunger talgoxen titi tu här på andra sidan Bottenviken. Hälsar Manni

    SvaraRadera
  4. Manni, visst är det härligt att följa vårens ankomst med hjälp av flyttfåglarna!!! Love it!

    SvaraRadera
  5. Jag känner väl igen den där negativa biten av byliv - även om jag nu är nyinflyttad.

    SvaraRadera

Tyck till om du vill...