Sista generationen

Av morfars barnbarn tillhör jag och syrran den sista generationen som har vuxit upp med ett fungerande jordbruk. Morfars barnbarnsbarn vet inte mycket om hur livet på gården en gång levdes eftersom ingen har haft möjlighet till praktisk erfarenhet. Jordbruket las ner 1971 och då var ingen av dem födda. Faktiskt så känns det aningens sorgligt! Detta med hur ett småjordbruk fungerade, hur djuren sköttes, hur slåttannan gick till... kommer snart att bli akademisk kunskap, ja är det redan. Det känns som om jag blir fråntagen min uppväxt då det liv som då levdes blir torrt vetenskapligt. Orden, benämningarna, dialekten, har jag redan glömt till en del men inte helt. Jag hör till den generation som snart finns beskriven på muséerna. Det känns faktiskt mycket märkligt. Jag minns när en då liten flicka i byn sa bäkker i ett sammanhang för kanske 8 år sen. Det var bara min syster som genast fattade galoppen - hon säger getabock... Det hade vi andra glömt och nu är flickan stor och har flyttat till stan. Där kommer dialektorden antagligen att falla i glömska, tråkigt nog. K-märk människor som talar dialekt! Genast!

Jag är ju en "modern" människa med bra utbildning som lever på 2000-talet men som har en underbar lantlig bakgrund, en bra barndom tycker jag nog. Jag finns i två världar. Både geografiskt och mentalt. Det är konstigt. En känsla som många människor som gjort en "klassresa" säkert har. Ta avstånd från någon av världarna vill jag inte. Erik Axel Karlfeldt skrev om att "tala med bönder på bönders vis, med lärde män på latin."


På fotot av Sune Jonsson syns 7-åriga Helen Jonsson då korna tas på skogsbete år 1960. Det skulle lika gärna ha kunnat vara jag även om vi hade färre kor. Kolla Lovikka-toppluvan! Cool! Fotot är taget bara ett par mil från min by.

Då skolan slutat för dagen på hösten och jag kom hemtravande, brukade mamma stå vid lagårn och ropande fråga om jag kunde hjälpa till att släppa korna som stod tjudrade för att beta på lägdornas återväxt. Självklart ville jag det. De gick oftast utan krumbukter direkt mot lagårn för de ville bli mjölkade. Det gällde bara att se upp så ingen bil kom körande om de skulle passera Riks13. Min lillasyster var ganska rädd för kossorna vill jag minnas. Jag älskar svensk kullig boskap. Det finns knappast något mer lugnande än en idisslande ko!

(Herreje, så introvert inlägg. Här står "jag" hur många gånger som helst. Men JAG skickar ut det i cyberrymden ändå.)

Öppen spis

Mera om vardagsrummet på övervåningen: 1948 påbörjades ombyggnaden av bottenvåningen i morfars och mormors hus. 1949 var skorstensstocken klar och ommurad med bränt lertegel. Murare var Albin Öberg, bekant med pappa. Öppenspis´n på övervåningen murades av rött tegel med hårdbränt gult Höganästegel på insidan.

I hushållets loggbok står
20 augusti 1949 ”Lördag, Albin gjorde muren färdig ovan taket i ...”
22 aug. ”Måndag, kom han och började med den öppna spiseln…”



”Brasan glöder nog aldrig mer gyllenröd än i sådana skymningsstunder då två människor i ett nytt hem blickar in i den, i drömmen om lyckan med varandra, eller när den flammar som glädjebloss från härden i ett återfunnet hem.”
Ur Skymningsbrasan, av Ellen Key 1870 publicerad i Skönhet för alla 1897. (Jo, nog är det så nog.)



Idag ser den ut så här. Istället för den fastbandhage i miniatyr som står som prydnad på spiselkransen på den svartvita bilden, har jag loppishandlat en ljusstake med gärsgårdstemat och placerat på samma ställe. En hommage!

På bilden syns också en spricka mot golvets gnistskydd som uppstod då murstocken slutade att värmas upp regelbundet med eldning i pannan på bottenvåningen. Den ska åtgärdas framöver är det tänkt. Den är dock inte farlig, bara ful.



Så här ritade jag av vardagsrummet med öppna spisen i förskoleåldern. Öppenspis´n är grejen i mitten. Den gjorde intryck på mig eftersom jag ritade av den. Och faktiskt – familjen har haft många trevliga stunder framför den öppna brasan. Théstunder med berättelser om förr, stöpning av bly för titt in i framtiden på nyårsaftnar...

Albin Öberg, som murade den öppna spisen, var kamrat till pappa. Jag tror inte att de gjorde rekryten tillsammans men här står Albin i alla fall i sin uniform. Kanske har han permis under rekryten (som pappa sa) eller under andra världskriget? I bakgrunden bebyggelse nära pappas föräldrahem.

"Gammvägen"

Gammvägen sôm ve säg, eller Kustlandsvägen, är en grusväg som går precis förbi mitt hus. Där har den gått sen 1600-talet, långt innan morfar timrade huset.


Gammvägen från övervåningen i mitt hus en oktobermorgon med blek sol.

Under drottning Kristinas tid beslöts att postväsendet skulle byggas ut ända upp i norra Swerige. För att ridande kurirer skulle ta sig fram med lätthet behövdes en väg hela sträckan. Längs vägen skulle det finnas gästgivargårdar på lagom avstånd, ett skjutshåll. Där skulle postkuriren kunna byta häst till en utvilad och kanske övernatta själv. I grannbyn fanns ett gästgiveri som efter att gästgiveritiden upphört, var STF:s vandrarhem ända till 1980-talet. Statens krav på att gästgiverier alternativt skjutsstationer skulle finnas, upphörde först så sent som 1933. Läs mer här och här.

Mannen på bilden är geschevvar P A Bäcklund. Han var gästgivare 1850-1893 och hans son tog över efter honom. Fotot är hämtat ur hembygdsboken. Nära kyrkvallen finns ett hotell med samma gamla anor. I den byn föddes min mormor år 1890.

Plogbacken finns fortfarande kvar som namn söderut i byn - där övergick den ena byns ploglikt på den andras och där förvarades snöplogen. Idag syns Plogbacken knappt, bortsprängd som den är då Riks13 drogs just där i Kustlandsvägens gamla sträckning.

Den gamla kustlandsvägen slingrar sig, följer landskapet, går längs åkerkanter, ja drogs i största möjlighet utanför bästa jordbruksmark.

Den går inte rakt som vägarna byggdes under depressionen på 1930-talet, så kallade AK-vägar (utförda av Arbetslöshetskomissionen). Och inte byggdes den gamla vägen som människan med sina maskiner kan bygga idag: total omstuvning av sin omgivning till oigenkännelighet, "landscaping", där berg och dalar jämnas ut till platt väg.

Kustlandsvägen var den viktigaste kommunikationen genom byn i 300 år. De berättelser jag hört från 1900-talet första hälft då bilismen inte var lika utbredd, visar på ett folkliv rikt på kontakter. Med lätthet stannade man och pratade med varandra om man råkades som fotgängare eller på cykel. Och man slängde några ord då man möttes på cykel eftersom hastigheten var låg och inget plåthölje omgav trafikanterna. Och cyklade gjorde man - långväga! På fotot från 40-talet står de två som kom att bli mina föräldrar, framför morfars hus, beredda att cykla iväg. Och på samma väg hoppade vi hage, spelade kula på våren och lekte "jag begär krig".

Jag skulle önska att byn vore så vacker, fri från sly och med välbevarade kulturhistoriska hus, att vägen kunde markeras med en skylt med brun blomma, vilken markerar vacker vägsträcka. Så tilldragande att resande valde att lägga några extra minuter på att köra genom de gamla byarna längs vägen som går parallellt med E4 nå´n mil.

I ett dataprogram jag tidigare använde för att planera resor kunde man välja tre olika sätt att åka med bil: det snabbaste, det billigaste eller det vackraste. Ute i Europa är det vanligt att det på kartor är markerat natursköna vägsträckningar. Här i landet är det inte så vanligt än, vad jag sett.

Sveriges vackraste landsväg brukade pappa kalla gammvägen på 60-talet. Det kunde äga sin riktighet då...

Handskrift

En del nutida skrivstilar kan vara svåra att läsa. Läkarkåren är känd för svårtydda handstilar. Men inom släktforskningen kommer jag mest i kontakt med prästers handstilar åsså juridiska dokument. Att läsa skrivstil från 1800-talet är inte alltid lätt. Att läsa en 1700-talsmänniskas vackra skrift kan vara svårt, särskilt vissa speciella ord. Meningsbyggnaden skiljer sig från vår så man har inte alltid hjälp av dagens ordbruk. Men det är så otroligt tillfredsställande då man knäckt ett ord, en text.

Det gäller att inte bli förskräckt och ge upp då man först ser kråksparkarna. För det finns faktiskt en ordning i det hela.



För några år sedan gick jag en kurs i handskriftsläsning som ett studieförbund ordnade. Jag har användning av detta. Ovan syns en bouppteckning från 1818 som jag tidigare lånat från nättidningen Rötters hemsida.

Jag har nyss skrivit av ett födorådskontrakt mellan min mfmmf (morfarsmormorsfar) Jacob Isacsson samt hans hustru Ulrica Christiansdotter och deras dotterson Jacob Ersson från oktober 1857. Det är inte svårläst, värre var ett köpekontrakt från 1841 med vackra snirkliga bokstäver. Skönskrift verkligen! Svårtytt verkligen! Det är sån´t som inredningar med shabby chic anspråk skulle ha inom glas och ram som en vacker tingest på väggen.

Kartorna över byn har jag ägnat tid åt. Helkul! Den äldsta är lantmäterikartan från 1646 och den har jag kvar en del att jobba med.

Kursen i handskriftsläsning har jag haft god nytta av - dessutom hade vi verkligen jättekul. Den gick på förmiddagar så där var många äldre som börjat forska sedan de blivit folkpensionärer. Vi hade verkligen skrattande kul tillsammans.

Kornischer

Joo, även kornischerna av alm finns kvar. Numera på plats på övervåningen igen. Ganska många år låg de förvarade i ett förråd men de fanerade och lackade ytorna har inte tagit alltför stor skada. Gissa vem som bad att de skulle få vara kvar i förvar då mormorsstänger sattes upp istället???



Jag är så nöjd och har sytt gardiner av tyg från Ljungbergs textiltryck. Krasse heter mönstret av Agneta Svensk. Jag tycker det är lite 40-talskänsla över det, kanske 50-tal men inte det geometriska super-50-talet. I överkant på gardinerna är små metallklips med träkulor fastsatta och kulorna är inträdda i spår i kornischen.



Utsikt över byn från övervåningens långsida. Huset är av den traditionella timmerhustyp som har låga fönster på övervåningens långsidor. Där borta till vänster bodde för åtta generationer sen den förste på hemmanet nr 1 som jag stammar från. Häftigt kan jag tänka. Och en gång i tiden bodde morfars föräldrar Johan Olof och Klara med sina barn bakom vasen... Äldste sonen Johan tog över gården som brann ner nån gång på 1930-talet om jag fattat rätt. Ett nytt hus byggdes och nu bor en av mina tremänningar där.

Nästa år ska några björkkvistar bort för bättre sikt. Det får bli när innanfönstren tagits ut.

Orangerött ljus

Titta! Ögat med det orangeröda skenet är igång igen. Elspisens från Husqvarna har två lampor. Båda fungerar fortfarande! Det är så trevligt att än en gång ha möjlighet att minnas med verkligheten framför sig i nuet.

Den minsta plattan som jag kokar kaffe på är rekordsnabb. Jag trodde den skulle vara segare än spisen från 70-talet i nedervåningens kök. Där är dessutom en eller flera plattor utbytta. Första gången jag kokade kaffe på 50-tals spisen, efter att den återinstallerats, kokade det över. Haha...



Jag skriver mycket om olika prylar, jag tycker om att skriva ner minnen om dem. Jag gillar föremål och har fått höra att jag är materialist. Jojo…

Minnen kan förknippas med föremål, kanske hakar jag upp minnet på prylar, kanske hjälper sakerna mig att minnas. Jag vet med mej att jag har bra bildminne.

Jag tycker det är fantastiskt att ta i en pryl som min farmorsmorfarsfar har använt och hållit i. Det är enda sättet, som jag ser det, att komma nära en anfader död sedan länge... För han kunde inte skriva ner sina tankar, han var analfabet, född 1787 innan folkskolestadgan kom, som gav alla barn rätt till skolgång. Han var heller inte av adlig börd eller prästsläkt. Hade han kunnat skriva kanske det blivit om dagliga göranden och låtanden som här. Kommen ur bondesläkt hade han på den tiden inte möjlighet till skolundervisning. Bomärket var hans "namnteckning". Men det han kunde om skog, trävirke, jordmåner, grödor och hantverk - traderad samt självlärd kunskap - kan inte många idag.

Det här med döda prylar betyder ju inte att jag inte bryr mig om människor. Jag ser ingen motsättning i att bry sig om både föremål OCH levande människor!

TryckoTryckoTrycko och gamla målade ytor

Målar Mattsson borta´ Runnvik var den som målade inredningen på övervåningen nån gång 1949-50.
Jag tycker det är häftigt att penseldragen från hans hand finns kvar ännu! Materialet i sig anser jag är viktigt att spara, den väldigt beständiga 50-tals färgen är kulturhistoria i sig. Jag vill absolut inte måla om dem.

Beslaget Trycko N:o 10 från Bröderna Miller AB i Bankeryd sitter där de sattes en gång. Tryckobeslagen har patent N:o 95620 bara så ni vet!

Det problem som jag eventuellt har att lösa är hur jag ska få bort fernissan som mamma strukit på tre skåpdörrar i syfte att skydda dem, som jag förmodar. De dörrarna har fått en djupare gul ton.
På en lokal utställning fann jag det här porträttet av målaren Teodor Mattson som jag fotade av. Där stod att han föddes den 21 oktober 1886. Han var alltså nära pensions-åldern då han utförde uppdraget att måla mina föräldrars nyinredda övervåning. Det är så här jag minns honom.

Målar Mattsson bodde nära min farmor och nära min faster och farbror. Vi hälsade på honom ibland då vi skulle till släkten.

Jag minns särskilt en gång, då han bjöd på kaffe men jag som var liten skulle få något alldeles extra. Något som var det bästa han visste då han var liten berättade han. Han serverade mej rumsvarm mjölk förstärkt med mycket grädde. Jag pinade i mig drycken och försökte låta bli att göra honom ledsen, jag visade inte att jag tyckte det var riktigt otäckt.

För övrigt kan jag berätta att jag är en riktigt stor mjölkälskare! Det går åt många liter i veckan – men kall och utan grädde.

Ritunderlag av mönstret Jaspé

Än en gång: detta är linoleummattan med mönstret Jaspé som jag växte upp på och som jag nämnt tidigare. Den har en liten skönhetsfläck, en mouche, mitt på golvet en bit från spisen. Den syns på bilden och har alltid fångat mitt intresse.



På det här golvet brukade pappa, då han kom hem från jobbet och middagen var äten, lägga en stor bit vitt papper som han rev av från rullen under arbetsbänken. Sen la han sig själv på golvet och hans och min ritfest startade. Vi ritade än det ena och än det andra var sin gång, mest med blyertspennor. Det var närhet och engagemang från hans sida. Det var här jag en gång blev introducerad i perspektivets gåta. Jag ritade ett kar, en bunke, som barn ritar – en rund ring uppifrån med två öronhandtag mitt emot varandra. Han ritade en oval med sidor som gick ner. Det blev ett djup i bilden. Jag minns aha-känslan än! Men det dröjde flera år innan jag själv började teckna på det sättet – jag hade inte ens börjat skolan då våra ritkalas pågick.

Elsa

Jag tog för ett tag sedan adjö av min kompis Elsa. Det var en vacker begravningsakt i höstsol.

I livet var Elsa och jag på samma våglängd, brukade skratta åt samma saker, trots att vi inte var i samma skede i livet. Åldersskillnaden var trettiosex år. Jag är glad att jag fick lära känna henne, den lilla tanten i ett hus på Södermalm där hon bodde kvar ända till sin död och där vi var grannar många år.

"Himlaprinsen" och frakturstil

Jag känner en 10-åring som på mitt förslag läste ur boken Himlaprinsen utan större problem trots att den är tryckt med frakturstil. Jag fanns förstås till hands för att förklara vissa ordvändningar och ordbetydelser för henne som är annorlunda än idag. Femte upplagan av Himlaprinsen är tryckt 1889. Det gick jättebra att läsa och jag tycker det bevisar att, om man inte är blockerad, går det bra att läsa det som ser svårt ut i första ögonkastet innan man knäckt koden. I frakturstilen är det främst f och s som är svåra att skilja åt i förstone.


Det exemplar som finns här, fanns tidigare i min pappas hem. Min farmor Olivia fick boken den 21 mars 1891 vilket är tydligt nerpräntat på ett par ställen. Pappa läste boken som barn och det var med hjälp av den som han lärde sig frakturstilen har han berättat. Boken var söndernött och han tillverkade nya pärmar av ett bitsockerpaket!



Då vi med bil på E4 passerade Norrala i Hälsingland på senare år, brukade han deklamera en vers ur boken:

Min högsta skatt är jord och skog
Och hjertat fäst vid häst och plog
Och röjdt och plöjdt det skall jag ha
Men kropp och själ får satan ta.

Självfallet läste jag boken då pappa väckte mitt intresse för Jon Svensson, "Himlaprinsen", som levde 1788 till 1852. Han var en udda figur, väl värd en egen bok. Jag tycker han är ett fascinerande människoöde.

Finn din släkt!

Jag tycker släktforskning är roligt och intressant men mycket, mycket tidskrävande. Det är så mycket lättare att köpa en CD-ROM av någon som redan gått igenom församlingens kyrkböcker och fört in dem i en databas. Då behöver man bara trycka på en knapp och ut kommer en antavla.

Fast den släktkännedomen tycker jag är lite för lättvindig för att kallas forskning. En CD kan vara första hjälpen, men inget mer! Då jag själv sitter och läser i gamla skrifter och dokument får jag så mycket mer än namn och datum, jag får in hur samhället fungerade, vilken tid anfäderna levde i.

Det här kapitlet ur Finn din släkt! av Elisabeth Thorsell och Ulf Berggren, som kom ut år 2000, tycker jag visar hur nära till hands den första forskningsinsatsen är:

1. Börja i byrålådan

"När man tänker på släktforskning, tänker man förmodligen först på arkiv och gamla kyrkböcker, domböcker och annat spännande som väntar.

Men finns det inte annat material att jobba med på närmare håll - hemma? Det gör det hos de flesta av oss, för visst har vi alla någonstans en kartong eller byrålåda med gamla papper, urklipp, foton, betyg och liknande.

Och i detta material hittar man ofta något som kan bli en start på släktforskningen. Kanske farfars skolbetyg, där det står att "lärjungen Albert Carlsson, född 1875 25/4 i Vänersborg" blev uppflyttad i nästa klass eller något lika trivialt. Men det ger far­fars exakta födelsedatum och hans födelseort, och det är ingång­en till kyrkböckerna. Kanske finns mormors mors konfirma­tionspsalmbok med datum för konfirmationen och något bibel­ord från församlingsprästen, som skrivit under med namn och ort - också en utmärkt utgångspunkt för att ge sig in i kyrkböckerna.

Men vänta litet! Innan vi ger oss på kyrkböckerna är det ett par andra viktiga saker som måste göras. Det som finns i arki­ven finns nog kvar litet senare - och även nästa år och nästa.

Det vi ska göra nästan allra först är att prata med våra äldre släktingar. Det som finns att hämta i deras minnen om släkten är ovärderlig kunskap, och den dag de går bort eller vandrar in i skuggornas värld, stängs dörren till deras minnesarkiv för gott. Många, många släktforskare instämmer i sucken "om jag bara hade tänkt på 'att fråga mormor om detta". Det är bara gamle morfar som kan berätta om hur det var i skolan när han var barn, öknamn på lärare och elever, Lunsen, Glasbak och Skitiga Jo­hansson. Gammelfaster Stina kan berätta om hur man firade jul och hur hon pinade i sig lutfisken, och vilken sensation det var när radion kom till bygden. Morbror Kalle kan berätta om när kusin Oskar for till Amerika, och hur det gick sedan, och om lyckan är stor, har han kvar Oskars brev, med adresser och fo­ton av sysslingarna Janet och Clifford.

Så du som ännu har någon eller några kvar i den äldre gene­rationen, prata med dem. Och det behöver ju inte bara vara mormor eller faster Lisa eller din egen kusin Sixten. Tänk ock­så efter om det fortfarande finns vänner till dina föräldrar eller far- eller morföräldrar kvar i livet, som kan ge sin bild av dina släktingar.

Kontakta dina äldre släktingar och säg att du börjat forska och vill hälsa på dem. Det är bra om du i förväg funderar ut vad som verkar lämpligt att fråga om, men bind dig inte vid någon fråge­lista, utan låt samtalet flyta på. På lämpliga ställen kan du sä­kert foga in en fråga om det som du helst vill veta. Kanske kan du spela in samtalet på band eller video. Annars bör du göra nog­granna anteckningar under tiden och sedan skriva rent dem så snart du kommer hem. Man glömmer detaljer fruktansvärt fort!

Och när du med alla dina frågor i alla fall sätter dina äldre släktingar i arbete med att minnas, bör du passa på att fråga ef­ter brev och foton också. Finns det foton, gå igenom dem med din släkting och fråga om namn på alla personer och platser, och anteckna på baksidan av korten. Tidpunkten när det är taget är också bra att notera. Sedan, när du kommer hem, så gör du li­kadant med dina egna foton, för det har du nog slarvat med, precis som de flesta av oss."



I äldre böcker finns ofta inskriptioner av värde. Det här finns i en Postilla tryckt 1844 i Lund.

Vad en älg får mig att tänka på…

Den här älgen är väl fin! Undertill står det Helge Björklund, det är han som har skurit ut den i trä. Älgen har tronat överst på tidningshyllan så länge jag minns. Skogens konung är en prydnad!



Apropå älgar så minns jag tävlingen byarna emellan under älgjaktsveckan under min skoltid. Vilken by är bäst i år, dvs. fäller flest älgar och med flest taggar på hornen??? Jaktperioden var ju mycket begränsad i tid då, inte licensjakt utsträckt under månader som idag där länsstyrelsen tilldelar en kvot. Då var det något av en fest för oss barn att gå till slaktplatsen och titta på de döda älgarna.

I min familj är det morfar som varit jägare. Pappa var det inte, trots sitt stora intresse för äldre vapen. För hans del var det mest lodbössor och vapensmeder som intresserade, förutom de olika låsmekanismerna. Jag minns en gemensam Stockholmsresa vi gjorde då jag var i övre tonåren. Hur vi gick på Armémuseet och han berättade initierat om de gamla vapnen. Och hur han lärde mig skillnaden på haubits och mörsare. För övrigt beklagade han sig för mamma då vi kom hem – jag ville ju bara gå i affärer vilket tråkade ut honom. Tonåringar är sig lika…

Själv har jag tagit jägarexamen men det är en annan historia. Det var hur som helst härligt att skjuta upp mot rörlig älg med en guldserie.

Tegar

Höst.
Plöjd åkermark.
Lägden ä riste.
Tegar.
Fårad mark.
Vilsamt.
Framtiden väntar.

Jag älskar riste tegana. Dova färger, bearbetad jord. Omtanke. Förväntan om fortsatt liv, om en ny vår. Karlfeldt skriver inte för inte om "den vår de svage kallar höst". Men här är det inte lika många lägdor som plöjs längre. Väldigt lite korn eller vall sås. Och lukten av kogödsel på våren är en sällsynthet. Nuförtiden. Det var länge sen jag såg en gödselspridare köras. Men mina gammlägder blev till tegar i våras och vall såddes vilket gjorde mej glad!

Idag blev det en biltur på eftermiddagen. Första anhalt var Vallen med matinköp och fika på Näslunds konditori.

Sen blev det en liten tur ut i socknen i det vackra höstvädret. Planerna var att hälsa på en släkting som visade sig vara borta. Det får bli en annan dag. Jag gillar oannonserade besök, spontant knackande på dörren och kliv in i farstun.

Jag fick verkligen se många ristade tegar så stoppen blev många och resan på inget sätt förgäves.



















Till sist en bild från Mo tidigare i veckan. Härliga Ångermanland!

Möbeln att sitta på och förvara i - "puffen"

Det här är en väldigt bra lösning på två behov: dels en sittbänk klädd med röd galon och dels förvaring med tre fack som nås uppifrån och tre lådor framifrån.

I loggböckerna för hushållet och hemmanet som finns kvar står att "puffen" höll på att byggas i februari 1958. "Puffen", det är sittbänken av trä och masonite med förvaring som används istället för kökssoffa.



Fram till 1958 användes en äldre arvesoffa som hade målats i kökets ljusgulvita kulör vid inflyttningen 1950. Den stod framför fönstret och kanske ville man bort från detta. "Puffen" är kortare och måttanpassades för väggytan vinkelrätt mot fönstret. Då kunde matbordet placeras med bättre utsikt. En teori bara...



Så här ser det ut. Alla de här möblerna har pappa gjort. Jag tycker det är gulligt. Bordet på bilden är från 70-talet med laminatskiva. Det gamla köksbordet ska nog in igen, nu magasinerat. Det är kvadratiskt men med uppfällbara "flärpar" på fyra sidor så det kan bli runt. De fyra köksstolarna i björk är från inflytten 1950. De står högt i kurs hos mej. Då de så småningom övergavs av mina föräldrar tog jag dem till Stockholm och använde dem i min lägenhet där. Nu är de återbördade till sin ursprungsmiljö.

Gardiner och vaxduk från förr finns inte kvar annars är allt sig ganska likt. Jag minns mycket väl både de blockrandade gardinerna och den rutiga röda vaxduken. Linoleummattan Jaspé är djuprengjord och polerad. Jo just, tidningshyllan i hörnet ska sättas upp också.

Tuggad plastlapp

Idag är det den 8:e. Oktober.

Undanstoppad hittade vi systrar förra året en kalender som brukade stå på skrivbordet för länge sen. I trä som karvats till en bok med en uggla på. En uggla med "glasögon". Datumlapparna är av plast. Kalendern vill jag minnas från min barndomstid, alltså är plasten riktigt gammal.

Något barn, jag eller syrran, har tuggat just på den här lappen med 8:an. Därmed också på baksidans 7:a. Nu får datumugglan stå framme igen.

Trattisar

Kolla vilka trattkantareller jag har fått, FÅTT!! Underbart! Den översta bilden visar en tredjedel av alla färska svampar, jag la ut dem på tre plåtar med papper på. Trattisarna torkar så snabbt vid den vedeldade kaminen och skrumpnar till smakrika minisvampar.

På den nedre bilden finns hela mängden svamp utom en näve som jag använde i en köttgryta igår.

Det här var fantastiskt att få! Att rensa var en fröjd, att laga till maträtter och äta blir superbt!

I låga ryttartorpet

I låga ryttartorpet vid höga Hunneberg
där satt en ensam kvinna. Som snö var kindens färg,
och tåren föll på linet på vilket tungt hon spann
när långsamt uti spisen den råa veden brann.

Med förklädsnibben trasig hon emot ögat tog.
Visst är det tio år sen min Ola från mig drog
uti den polska fejden, men ej ett enda ord
jag hört av honom sedan, visst ligger han i jord.

Visst är han från mig tagen med kulor eller järn
och borta är min glädje, min stolthet och mitt värn,
och gossen som vi hade när han for hemifrå´,
den haver Herren tagit, ack jag väl gråta må.

Att sitta övergiven år ut och in som jag
det är att långsamt krossas av ödets hårda slag.
Jag redan är förgråten och bruten är min kraft
och liten är den glädje som jag av livet haft.

Ett år vi levat samman, blott ett när kriget kom
och uti evig ängslan min glädje byttes om.
Var natt i mina drömmar han blodig för mig stod,
och sedan dog den lille, rå svek mig allt mitt mod.

Dock höll mig hoppet uppe i flera vintrar än.
Jag trodde att jag skulle få återse min vän.
Det talades om segrar som unge kungen vann,
att freden skulle komma, så tänkte jag ibland.

Men freden kom dock aldrig, ej hälsning eller bud.
Kanhända att han lever och har mig glömt. O Gud!
Den tanken var mig bitter och outhärdelig,
om bergen ville rasa och falla över mig.

Så kvad den arma Elin en bister vinterkväll
och såg sig om bedrövad uti sitt lugna tjäll.
Då hördes steg därute. Hon knappt sig resa hann
förrän i stugan träder en ståtlig riddersman.

Godafton, så han sade, godafton och Guds fred!
Jag kommit har i skogen ifrån den rätta led,
och tröttnat har min gångare. I lånar mig väl hus
och låter mig få sova hos er till dagens ljus.

Förvånad hörde Elin den granne herrens ord.
Jag är en fattig kvinna och ensam på vår jord.
Har ingenting att bjuda en så förnämer gäst.
Behöves inte heller, blott foder åt min häst.

Jag foder har tillräckligt sen vargen rev min ko.
En sådan ståtlig herre man ej om ont kan tro.
Jag vågar därför bjuda ers nåd att sitta ner
men jag går ut en vändning och efter hästen ser.

Bliv kvar min goda kvinna, det har jag redan gjort,
ty utan lov en krigsman tar för sig på var ort.
Ni kommer då från kriget, bröt Elin häftigt ut.
Det gör jag raka vägen, nu är det äntligt slut.

Om annat låt oss tala, jag är på kriget mätt,
här har ni ganska trevligt, här är så fint och nätt.
Och själv i bästa åren, det synes att ni är,
hur kommer det sig då att ni ensam sitter här?

Det är väl Herrens vilja, hans lag men icke min,
ty hårt jag blivit prövad och sorgset är mitt sinn.
Min man gått ut i kriget och säkert är han död.
Jag har ej hört det minsta av honom i min nöd.

Man bör ej tro det värsta, var riddersmannens svar,
och har han även fallit så finns det männer kvar.
En kvinna som en krigsman bör taga sig för sed
att för det första gifta sig och göra klart besked.

För Guds skull, käre herre, ack tala inte så.
Min Ola vill jag trogen igenom livet gå.
Men om sin egen trohet mot eder Ola bröt?
Då vill jag dö min herre, och rösten Elin tröt.

Gråt ej, sa riddersmannen med en förändrad ton
vad tjänster han förrättat vid Liljehöks skvadron.
Som ryttare benämndes han ävenledes Lod,
den karlen vill jag minnas, det var en man med mod.

På mina knän jag beder, välsignade ers nåd,
vet ni om honom mera. Ack ja, ett tappert dåd,
som uti Sveriges hävder kanhända får ett rum.
Han räddade sin konung i träffningen vid Stumm.

Förvissad jag mig känner och vet att det är så.
En blixt därvid sågs lysa ur Elins ögon blå.
Ja, har han räddat kungen då behöves mig ej gråt,
han har mig varit trogen, min Ola mig förlåt.

Det gör han av allt hjärta, skrek riddersmannen båld
och slöt den arma kvinnan intill sitt bröst av stål.
Du är en ärlig kvinna och åt mig allt för god
fast av din Ola blivit ryttmästar Silverlod.

Här är melodin.
Text: Wilhelm von Braun. Dikten om Olof Silverlod publicerades först i Poetisk kalender 1858. Motivet är hämtat från en sägen återgiven i Sagohävder, del 8 av A. A. Afzelius.

Visan utkom senare i en mängd skillingtryck och sjöngs till ett flertal melodier. Lennart Kjellgren - Visor från farfars tid LT pocket 1973.


Gissa om det var häftigt spännande att få höra det här shillingtrycket sjungas under mörka kvällar av pappa. Fantasin skenade iväg, särskilt om brasan var tänd... I låga ryttartorpet och Alpens ros är nog de skillingtryck jag minns bäst. Jag fattar inte att pappa kunde alla verserna utantill. Just nu tänker jag på soldattorpet i det tidigare inlägget. Där fanns en gång också en öppen härd med sprakande brasa för upplysning , varmhållning och matlagning. Allt i ett.

När jag på Internet ser att skillingtrycket första gången publicerades 1858, samma år som mormorsfar Per föddes i Hummelholm, inser jag att släktingar tre generationer före mej kan ha hört och sjungit visan.

Radioprogrammet Släktband hade ett program om skillingtryck 2008-04-14. Det går att ladda ner och lyssna på. Ett förskräckligt dåd från mitt landskap år 1890 beskrivs där.

Båtsmanstorp

Det här är båtsmanstorpet i grannbyn. Sommaren 1965, då jag var 9 år, såg det ut som på bilden överst. En timrad enkelstuga med stengrund och spåntak. Jag minns att pappa tog med familjen dit för att berätta vad ödetorpet vi såg hade för historia. Ett rotetorp från indelningsverkets tid, där båtsmännens soldatnamn var Hörning. Så rent och öppet landskapet runt om var. På väg till skolan såg man det här torpet, både från Kustlandsvägen, gammvägen, och från Riks13.


Det gör man INTE nu.

Torpet har rasat och träden i dungen har vuxit sig stora och många. Förbuskningen är ett gissel. En annan lärdom är att på en mansålder försvinner en träbyggnad om ingen bryr sig... Och ingen bryr sig. Jag tror att många människor skäms för små hus och önskar sig bo bland (eller i) större byggnader för att få status. Herrgårdar ser ut att vara var svensks dröm om man tolkar inredningsmagasinen rätt... För egen del är jag ute efter åldern, patinan, historien i en byggnad. Storleken spelar mindre roll för att huset ska vara bevaransvärt eller inte.

Soldattorpet i min egen by finns inte alls kvar. Jag har aldrig sett det. På laga skifteskartan som jag köpt har jag funnit det. Dessutom ett oerhört noggrannt syneprotokoll i samband med att den siste båtsmannen gick i tjänst. Detta syneprotokoll från 1887 har jag renskrivit. Hela gårdsanläggningen är beskriven t.o.m. att linoljefärg användes för målning på snickerier. Undrar hur många i byn som känner till var det låg? Undrar hur många som vet vad siste soldaten hette? Både det år han tog värvning och det som blev hans soldatnamn?

Förra sommaren tog jag med barndomskamraten med flera för att leta. Och gissa, hon hittade grunden, övertorvad och svår att upptäcka.

Båtsman var en indelt marinsoldat. I Ångermanland finns nästan bara soldater i form av båtsmän. En rotetorp var den bostad som ett antal hemmansägare i byn/byarna gemensamt betalade en soldat som tog värvning. Detta för att själva slippa gå ut i strid. Ofta fick soldaten ett nytt efternamn då han tog tjänst. Det namnet följde med rotan och alla soldater i följd som bodde i torpet, fick samma efternamn.

Enda fägatan

Det här är foton från en av grannbyarna. Här syns den enda kvarvarande fägatan i bygden, mig veterligen. Eller fanns. Fotona tog jag 2005 och sen dess har en del hänt. Inhägnaderna rasar då ingen sköter dem. Den gamle jordbrukaren Holmlund, som värnade det gammeldags livet, är borta sen några år tillbaka. Han levde som generationen före honom och var nöjd med det. Fram till 1990-talet fanns kor och häst på gården. Staketet till höger mot lägdan är nu i väldigt dåligt skick, och det gör mig ledsen.

Ingen har dokumenterat livet på den här gården som man gjort med t.ex. bondebröderna Sigvard och Erik i Småland.


Fägatan är en grusväg med staket på båda sidorna. Kreaturen skulle hållas på vägen till och från sommarbetet. Lägdor och kornåkrar skulle hållas i fred för boskapen. Det är träd- och slyfritt på lägdsidan precis som det var i en levande bondebygd. Planterade träd koncentreras till gårdstunet. Två gamla härbren gör varandra sällskap.


Björkar i gult mot falurött staket runt gårdstomten. Hur vackert som helst! Stolparna av metallrör som försetts med en vitmålad liten ”trähatt”.


På flygfotot från 1957 syns de två härbrena överst i bild. Där den asfalterade Riks13 möter grusvägen, fägatan, finns en triangulär platsbildning. Den har en speciell historia som jag nog skriver om framöver. Riks13 var klar på 40-talet och just här sammanfaller den med "gammvägen" eller Kustlandsvägen, från 1600-talet. Drottning Kristina lät bygga ut postväsendet och då behövdes farbar väg ända upp i norra delen av landet. Så långa anor har den här vägsträckningen, just här asfalterad.


Det här är Holmlunds gård med sina staket. En välbevarad gård 2005 då fotona togs, nu pågår omvälvningar. Som intresserad av byggnadsvård och livet förr befarar jag det värsta. På den nere bilden ser man tvärs över gårdsplanen, över Riks13 och till parkeringen till mataffären centralt i byn. Affären är numera nerlagd.


Att ha två bostadshus på tomten är ganska vanligt här uppe. Den ena var oftast en bagarstuga, bröjstu. Just här finns det gamla gråmålade bostadshuset (med korspostfönster med fyra lufter och innanfönster) kvar parallellt med det nyare bostadshuset (med kopplade tvåluftsfönster) från sent 30-tal eller 1940-tal. Den vackra grinden står vit i det röda staketet. Enligt uppgift i hembygdsboken är lagården från 1917.


Den kulturhistoriskt värdefulla fägatan än en gång. Titta ordentligt, inhägnaderna är borta på ett ögonblink!!!

Då det gäller landskap har jag blivit mycket förtjust i Bråbygden i norra Småland. I boken Bygden där vinden vände har Mårten Aronsson och fotografen Peter Gredehag porträtterat detta vackra landskap år 2004. Jag har besökt det och det kändes rätt, folk var stolta över vad de hade. Inga stora summor statliga bidrag hade pumpats in där. Det var inte ett musealt landskap, utan levande och ändå välbevarat. Att invånarna är stolta över sin trakt märks tydligt.

Andra vackra platser är kultur- eller naturrreservat som Linnés Råshult och Stensjö by. Visst är det vackert men lite konstgjord andning. Man satsar statliga medel med jämna mellanrum och då görs ganska stora insatser: alla tak byts till nya, alla fastbandhagar, gärdsgårdar, byt ut osv. I bondesamhället sköttes detta lite nu och då. Man lappade och lagade. Grånat virke mötte nytt, ljust. Byn levder. Så kändes det i Bråbygden.

Läs här om Bråbygden (en vacker bild på fägata finns här) eller titta in på Bråbygdens egen hemsida

Råshult fick ett nytt "visitors center" 2007 då 300 års jubiléet av Carl von Linnés födelse gick av stapeln. En mycket stor penningsatsning gjordes då som förändrade platsen och byggnader helt, både till det bättre och till det sämre. Läs om Linnés Råshult och Stensjö by. De är helt klart värda besök men först Bråbygden!

Hembygdsforskning

Ju mer släktforskning jag håller på med, desto mer hembygdsforskning ingår i detta. Människor var rätt så statiska i att välja bostadsort förr, långväga flyttade man sällan. Det gör att syskon till direkta anfäder lever kvar parallellt och släktskap människor emellan är intressant att få fram. Jag intresserar mej mer och mer för hur byn och bygden såg ut vid vissa årtal. Var husen var belägna, hur stor yta som var uppodlad osv. Historiska kartor finns numera lättillgängliga. Men forskningen går oerhört långsamt eftersom jag inte på något sätt kan forska på heltid. Att vänta tills jag blir pensionär tycker jag ändå inte är ett alternativ.



Det här är en nutida jordbrukskarta över byn, som jag sammanfogat av flera kartblad, därav de olika färgerna. Vill man, går det att få ut mycket information som är användbar i hembygdsforskningen ur den här kartan. Överläggsteknik ska jag ta itu med framöver.

Vi har en hembygdsförening här i byn men den är ansluten till Bygdegårdarnas Riksförbund och egentligen en bygdegårdsförening. Alltså har den en helt annan inriktning än en hembygdsförening. En bygdegårdsförening är ett landsbygdens Folkets Hus och är till för att skapa en samlingslokal i bygden. En hembygdsförening däremot, skulle kunna bevaka, bevara och utveckla bygdens kulturella arv. Så önskar jag att det vore!

Sveriges Hembygdsförbund (hembygdsföreningarnas riksorganisation) har gett ut boken Fårad mark som är jättebra handbok för hembygdsforskare.